Herr talman! Under en livstid möter vi människor ett antal situationer där vi känner oss extra sårbara och är i behov av att bli sedda och väl omhändertagna. Ett sådant tillfälle är när vi föder barn. Det är därför oerhört viktigt att varje kvinna får det stöd och den vård som hon är i behov av för att känna sig trygg under sin förlossning. Ingen kvinna ska behöva känna oro eller rädsla inför att föda barn. Upplevelsen ska vara positiv, och risken för medicinska skador ska minimeras.

För det krävs en trygg miljö med närvarande barnmorskor och annan vårdpersonal. Tyvärr ser det inte ut så i dag, och väldigt många kvinnor uppger att de bär på en förlossningsrädsla. Rädslan grundar sig i risken att det inte finns plats på den förlossningsavdelning som kvinnan vill föda på, risken att hon blir lämnad ensam på rummet eller risken att hon drabbas av allvarliga förlossningsskador.

Herr talman! För att öka tryggheten behöver vi skapa ett mer individualiserat vårdförlopp som tar större hänsyn till enskilda kvinnors behov och önskemål. Det är också viktigt att det finns en kontinuitet i vårdkedjan och att eftervården byggs ut så att eventuella förlossningsskador kan upptäckas och åtgärdas i tid.

Mer än varannan kvinna efterfrågar en större kontinuitet i mödrahälsovården och skulle vilja följas av samma barnmorska under graviditeten, förlossningen och tiden därefter. Så sker med arbetssättet Min Barnmorska, ett arbetssätt som har visat sig ge väldigt goda resultat - bland annat färre ingrepp under förlossningen, färre kejsarsnitt, mindre skador, kortare vårdtid på sjukhus, större chans till fullskalig amning vid fyra veckors ålder och, framför allt, nöjdare kvinnor och barnmorskor.

Min Barnmorska är ett sätt att öka vårdkontinuiteten och attraktiviteten i barnmorskeyrket, men utöver denna typ av arbetssätt behövs ytterligare satsningar i den hårt ansträngda förlossningsvården, där flera medarbetare vittnar om en ohållbar arbetsmiljö utan tid för återhämtning eller reflektion.

Herr talman! Skiftarbete, personalbrist, brist på kompetensutveckling och höga stressnivåer gör att många barnmorskor i dag väljer att lämna förlossningsavdelningarna till förmån för andra arbetsuppgifter, framför allt inom primärvården. För att få fler barnmorskor att stanna kvar måste vi arbeta aktivt för att förbättra arbetsvillkoren. Det är nödvändigt för att säkra kompetensen, upprätthålla en god patientsäkerhet och tillse att barnmorskor med mindre erfarenhet får den handledning som de är i behov av för att klara av sina arbetsuppgifter.

För att klara detta är det viktigt att vi fortsätter att arbeta i bred överenskommelse med SKR och förstärka insatserna för kvinnors hälsa och förlossningsvården. Det är viktigt för att åstadkomma förändring, eftersom det ger möjlighet att gemensamt formulera en vision och långsiktigt styra i en önskvärd riktning.

De kraftfulla ekonomiska satsningar som har genomförts ska komma verksamheten till del, och målet borde vara en barnmorska per födande. Det handlar inte bara om att minska förlossningsrädslan utan också om att förbättra arbetsmiljön för de anställda.

Herr talman! Att välkomna ett nytt barn till världen ska vara en upplevelse som förknippas med trygghet, glädje och förväntan för såväl den födande och dess partner som den som arbetar med förlossningsförloppet.

(Applåder)

Herr talman! Vid kris, krig, katastrofer, pandemier och gråzonsproblematik prövas samhällets och organisationers robusthet.

Vi är nog alla överens om att vi ska ha en bra beredskap och kapacitet vad avser läkemedel och sjukvårdsmateriel. Vi är säkerligen överens om att vi ska ha ett totalförsvar som är uthålligt och starkt, liksom stabila och goda förutsättningar för att vatten, energi och bränsle levereras i tid och till rimliga priser. Vi ska ha en väl utbyggd och en väl fungerande infrastruktur med hög säkerhet vad avser sjöfart, järnvägar, vägar och flyg. Även infrastruktur och säkerhet kring cyber och it är avgörande i de nya tiderna.

Här ska vi inte glömma livsmedelsproduktion och andra viktiga näringar. Alla dessa områden, och många fler, klarar vi av om vi har tillräckligt goda finansiella förutsättningar och om vi gemensamt bidrar till samhällsbygget via skattekronan. Vi klarar det om vi samverkar, samhandlar och samarbetar med olika aktörer i samhället.

Herr talman! Jag ställer frågan: Vilka är det som bygger vårt robusta samhälle på riktigt? Jo, det är människorna i Sverige, Sveriges invånare. Det är vanligt folk, som behöver stöd av oss politiker. Vi ska fördela stöd och resurser på ett jämlikt, klokt och solidariskt sätt. Vi behöver varandra.

När personalbristen är nationell inom många yrken och professioner skapas inget starkt och robust samhälle. Det hjälper inte att vi har nya batonger och hårdare straff om vi inte har poliser, domare och åklagare för att fälla och ta fast gärningsmännen. Det hjälper inte att vi öppnar fler vårdplatser eller har dyrare, finare och snabbare operationsrobotar om vi inte har personal som bemannar dessa. Och det hjälper inte att vi har skördetröskor och kor om vi inte har någon som kör dem eller mjölkar dem.

Vi behöver dem alla. Vi behöver undersköterskan Fehmi Paulus i Region Västmanland. Vi behöver Carl-Johan Nordström, åklagare i Västmanland, och vi behöver vårdaren Marie Persson inom LSS i Köpings kommun. Vi behöver mjölkbonden och lantbrukaren Johan Sommar på Svånö gård i Rytterne och många, många fler, för vi tillsammans utgör det robusta samhället - alla och envar.

Herr talman! Med det sagt är det begripligt att alla människor är lika mycket värda och behövda. Det är vårt ansvar att ge förutsättningar för invånare i Sverige att bygga landet starkt och robust för allas vår nytta. Det är viktiga investeringar. Förutsättningar för och behov av att bidra måste ses utifrån varje individ. Därmed handlar det också om var man står och är.

(Applåder)

Herr talman! Idén bakom våra socialförsäkringar är lika briljant som sympatisk. Tanken är att vi tillsammans i en anda av solidaritet och gemenskap tar hand om varandra genom livets olika svängningar. Vi är inte ensamma; vi står tillsammans.

När människor från andra länder ska berätta om någonting utmärkande för vårt Sverige är det inte ovanligt att de efter Abba och Ikea nämner just olika aspekter av vårt socialförsäkringssystem, exempelvis den generösa föräldraförsäkringen.

I dessa tider av stor osäkerhet och snabb omställningstakt menar vi socialdemokrater att det är avgörande att slå vakt om våra allmänna trygghetssystem. Vad den nya regeringen vill är däremot mer oklart. I slottsavtalet nämns socialförsäkringsfrågorna knappt alls. I regeringsförklaringen görs en uppskattande referens till den förra borgerliga regeringens så kallade arbetslinje - en arbetslinje som för många blev ett snabbspår in i fattigdom och ännu värre ohälsa.

Det finns, herr talman, tyvärr skäl att påminna om hur det såg ut senast en borgerlig regering styrde Sverige. Då var det arbetslösa, kroniskt sjuka människor med livslånga sjukdomar och cancerpatienter som fick betala priset för skattesänkningarna. Närmare 100 000 personer slängdes ut ur sjukförsäkringen samtidigt som kön av sjuka växte utanför kommunernas socialkontor.

Samtidigt har det största partiet i det högerkonservativa regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, i opposition haft väldigt hög svansföring och nog skapat en hel del förväntningar när det gäller sjukförsäkring. SD har exempelvis krävt att människor som felaktigt blivit utförsäkrade ska få ekonomisk kompensation, att karensavdraget ska tas bort för sjukvårds- och skolpersonal och att det tillsätts en parlamentarisk kommitté för att ta fram en nationell strategi för det man kallar en mer human och hållbar sjukförsäkring. Med tanke på hur mycket annat som ska utredas i slottsavtalet hade det varit en ganska smal sak att tillsätta en parlamentarisk kommitté, om man nu verkligen hade menat allvar.

Tittar man i avtalet kan man dock konstatera att de skarpa förslagen helt och hållet saknas. Kanske är det som det brukar när det gäller högerpopulistiska partiers strävan mot makten. Först ställer man invandring mot välfärd. Sedan, när man har nått makt och inflytande, lyser de välfärdspolitiska satsningarna med sin frånvaro.

Från Socialdemokraterna menar vi att socialförsäkringarna är en grundbult i ett modernt välfärdssamhälle. Under vår tid vid makten har viktiga steg tagits för en tryggare och mer begriplig sjukförsäkring. Den förhatliga stupstocken har avskaffats, likaså den tidigare absurda prövningen av arbetsförmåga mot rena hittepåjobb. Regelverket vid bedömning av arbetsförmåga vid dag 180 har ändrats så att utförsäkringen numera kan skjutas upp om det finns goda förutsättningar för att den anställde kan återgå i arbete efter rehabilitering, något som har lett till en kraftig minskning av antalet människor som nekas sjukpenning. Den ekonomiska tryggheten för människor med sjuk- och aktivitetsersättning har förbättrats, och den viktiga inkomstbortfallsprincipen har stärkts.

Men vi är inte nöjda. I detta nu pågår flera viktiga utredningar som på olika sätt syftar till att stärka sjukförsäkringen. Det handlar bland annat om att se över de sjukskrivande läkarnas ställning i sjukskrivningsprocessen, liksom om att se över sjukersättningen och aktivitetsersättningen och hur väl inkomstbortfallsprincipen uppfylls.

Arbetet med att återupprätta tryggheten vid sjukdom behöver alltså fortsätta. Risken är dock överhängande att det arbetet nu avstannar eller i värsta fall rullas tillbaka. Det vore ett svek men samtidigt en bekräftelse på det många av oss misstänker, nämligen att Sverigedemokraternas löften på välfärdsområdet bara är tomma ord.

(Applåder)

Fru talman! Nu har en lång räcka av socialdemokrater äntrat talarstolen i den allmänpolitiska debatten på det socialpolitiska området. En avslutande reflektion är kanske: Varför har Socialdemokraterna inte genomfört allt det som de nu engagerat har talat om, när de har haft regeringsmakten i åtta år?

Fru talman! Jag vänder mig sedan till Mikael Dahlqvist och konstaterar, eftersom jag till skillnad från honom uppenbarligen har läst Tidöavtalet lite mer noggrant, att vi har många satsningar och punkter som rör just äldreomsorgen. Språkkravet lyftes, men vi har också punkter som rör det jag lyfte fram i mitt anförande, nämligen att vi behöver överbrygga den stora klyfta som finns mellan den kommunala äldreomsorgen och hälso och sjukvården och den regionala. För detta behövs till exempel en nationell digital infrastruktur så att vi kan dela information på ett bättre sätt. Vi behöver också stärka tillgången till kommunala läkare ute i den kommunala verksamheten.

Jag uppmanar verkligen Mikael Dahlqvist att läsa Tidöavtalet på nytt. Jag ser fram emot en fortsatt debatt med ledamoten.

Fru talman! Jag är ny här i riksdagen, men jag har efter tolv år som kommunalråd i Avesta ganska stor erfarenhet av det brottsförebyggande arbetet i våra kommuner.

Debatten om utsatta områden, som det skrivs om i nationella medier, gäller oftast förorterna till våra storstäder. Jag tänker tala lite om hur det kan se ut i våra bruksorter och hur en negativ utveckling där kan vändas.

I Dalarna har vi två områden som har beskrivits som utsatta områden. Det är Tjärna ängar i Borlänge och Krylbo i Avesta kommun. Krylbo är den stolta järnvägsknuten med anor från 1873. Oskar II invigde Krylbo station 1902. Krylbo var då den rika delen av kommunen, där man hade statliga jobb på SJ och Posten, jämfört med järnverksarbetarna i Avesta.

På 1980-talet började en nedgång med ett stort tapp på statliga jobb. Kommunen sålde sitt bostadsbestånd; det blev alltmer oseriösa ägare. Sedan kom flyktingkrisen 2015-2016 med en orättvis och osolidarisk fördelning av ansvar och en EBO-lagstiftning som slog helt fel. Det förekom också social dumpning från välbärgade Stockholmskommuner. Personer i aktivt missbruk och med en kriminell livsstil fick första hyran betald, och sedan var det tack och hej.

Kombinationen av trångboddhet, svarta andrahandskontrakt, drogmissbruk och kriminalitet var allt annat än gynnsam och ledde till fler grova brott, anlagda bränder och allmän otrygghet med kulmen 2017-2018. Kommunen och polisen bestämde då tillsammans att vi måste vända det.

Polisen startade ett projekt som hette Trygga Krylbo. Det kom också en ny, seriös fastighetsägare till ett bestånd med nära 800 lägenheter. De rustade, installerade portlås, säkrade källare och vräkte personer som inte betalade hyra. Det lokala näringslivet och de lokala föreningarna ställde upp. Framför allt var Krylboborna själva med i förändringen.

Fru talman! När alla parter gör sitt och när polisen är med och leder kan kommunen göra det vi är bäst på. Vi rustade skolan, öppnade en fritidsgård, anställde fältassistenter, installerade trygg belysning, rustade parker och cykelbanor, byggde ny konstgräsplan, bibliotek med mera.

Nu är brottsligheten i Krylbo inte högre än i någon annan del av Avesta kommun. Arbetslösheten sjunker, och skolresultaten förbättras. Det finns mycket kvar att göra, men vi är på rätt väg. Det kanske viktigaste av allt är att stoltheten hos medborgarna är på väg tillbaka. Den stora sorg, som det har varit hos många, särskilt bland äldre, över hur det hade blivit börjar förändras till en känsla av revansch och rätade ryggar igen.

Allmänpolitisk debattRättsväsendet

Jag är glad över att vi socialdemokrater tydligt har lyft upp frågan om de preventiva insatserna genom det program för det brottsförebyggande arbetet som togs fram 2017. Vallöftet om att varje satsad krona på rättsväsendet skulle motsvaras av en krona till det brottsförebyggande arbetet tycker jag var det bästa vallöftet vi hade. Jag tycker även att det är rätt att kommunerna får huvudansvaret för det brottsförebyggande arbetet. Men, fru talman, staten måste också ta sitt ansvar. Det måste finnas tillgång till polis i varje kommun i landet.

Den nya regeringen har ett stort ansvar för att fortsätta utveckla det brottsförebyggande arbetet. Allt går inte att lösa med hårdare straff. Det behöver inte vara antingen eller. Det måste vara både och. Tyvärr ser jag väldigt lite fokus på det förebyggande arbetet i Tidöavtalet. Det förebyggande arbetet och samverkan mellan skola, socialtjänst och polis är helt avgörande om vi ska lyckas.

Man ska vara hård mot brotten och hård mot brottens orsaker, som Tony Blair sa.

(Applåder)

Fru talman! Med fasa har jag läst slottsavtalet. Det genomsyras av förakt och en hård människosyn. Ordet "straff" nämns 60 gånger, "förebygga" 9. Redan det visar en auktoritär politik. Rättssäkerheten hotas av förslag om bland annat anonyma vittnen, hemliga tvångsmedel, visitationszoner och utvisningshot på vaga grunder såsom bristande vandel.

Slottsavtalet fokuserar på gängen och vapenvåldet. I Vänsterpartiet fokuserar vi även på våldet mot kvinnor. För båda gäller att män dominerar stort som förövare och att våldet har fruktansvärda effekter, samtidigt som det finns samband. Skjutningarna berör främst unga män från politiskt eftersatta områden där levnadsvillkoren är sämre än i samhället i övrigt. I ett segregerat samhälle där ojämlikheten nu tillåts öka ännu mer ökar också kriminaliteten.

Våldet mot kvinnorna är ett uttryck för vissa mäns behov av att kontrollera "sin" kvinna. Ja, den svenska jämställdheten döljer ännu mörka patriarkala värderingar. Det våldet pågår mitt ibland oss och finns i alla samhällsgrupper. Det medför att många barn i Sverige tvingas uppleva våld i hemmet. Det gäller vart 10:e barn, och vart 20:e barn upplever det ofta. Forskningen visar att pojkar riskerar att lära sig våldet som maktmedel. Om sonen blir aggressiv och kriminell klandras ofta en ensamstående mamma. Mer relevant vore att klandra en våldsam far och ett samhälle som sviker.

Våldet är ett gift. Det drabbar offren med smärta och lidande. Våldet orsakar också enorma kostnader. Enligt Europeiska jämställdhetsinstitutet uppgick samhällskostnaderna för mäns våld mot kvinnor i Sverige år 2019 till 6,6 miljarder euro. Kostnaden för gäng- och vapenvåld finns det mig veterligen ingen siffra på, men enbart en fängelseplats kostar i snitt 3 300 kronor per dygn. Vad borde skydd och förebyggande åtgärder få kosta?

För att minska kriminaliteten och stärka tryggheten krävs en politik som minskar klassklyftorna och ökar jämställdheten. Den generella välfärden måste stärkas. Våldet måste motarbetas med tydlig nolltolerans och skarpt ifrågasättande av machoidealen. Skolan har, liksom socialtjänsten, extra ansvar för att tidigt och aktivt motverka mobbning, rasism och sexuella trakasserier. När skolan, fritidsaktiviteter och samhället i stort fungerar väl får barn hopp inför framtiden och kompetenser att möta den. Så kan vi i samklang med forskningen motverka rekryteringen till kriminella gäng och bryta kedjan av mäns våld mot kvinnor. Vänsterpartiet har lösningarna.

(Applåder)

Fru talman! I snart 25 år har nollvisionen styrt svenskt trafiksäkerhetsarbete. Ändå har drygt 9 000 personer omkommit i trafiken sedan den infördes. En stor skuld till detta har de som bryter mot trafikregler genom olovliga körningar, vårdslöshet i trafik och inte minst rattfylleri och drograttfylleri. Det finns många tragiska exempel genom historien, och varje månad och år blir de bara fler.

Vi har debatterat detta i riksdagen länge. Redan i min första interpellationsdebatt med Morgan Johansson 2019 efterfrågade jag högre straff för upprepad trafikbrottslighet. I debatten tog jag upp ett av de många hjärtskärande exempel som finns.

I november 2017 kördes en 14-årig flicka ihjäl av en man i Mellansverige. Mannen ringde inte polisen. Han stannade inte på platsen och tittade om flickan hade skadats eller överlevt. I stället smet han.

Det var inte första gången han stod inför domstol när han sedan dömdes. Han var känd missbrukare av både narkotika och alkohol. Han var dömd för rattfylleri, smitning och vårdslöshet i trafik. Han hade inget körkort men ägde trots det 32 bilar. Han fungerade som bilmålvakt.

En 14-årig flicka på väg hem blev påkörd och avled av skadorna. Bilföraren lämnade platsen utan att se efter hur det gick för den som hade körts på. Så kan vi inte ha det.

Fru talman! Under 2021 gav en radiodokumentär, Döden på vägen, ytterligare exempel på hur återfallsförbrytare kan begå en stor mängd trafikbrott utan att samhället har möjlighet att förhindra det. I dokumentären beskrevs bland annat en fruktansvärd olycka som dödade två personer och lämnade en familj och släkt i sorg. Det var vad som hände när en förare fortsatte att köra rattonykter.

Detta är ett exempel i raden av trafikolyckor som visar på hur människor dödats av oaktsamma och ofta drogpåverkade förare som har en upprepad historik av trafikbrott. Familjer får leva ett liv i sorg och saknad för att samhället inte haft redskapen och inte heller satt ned foten tillräckligt hårt för att möta denna typ av brottslighet. För oss kristdemokrater har det sedan lång tid varit självklart att straffen måste höjas för att stoppa dessa oansvariga bilförare.

Fru talman! Varje dag är det enligt relevanta bedömningar cirka 14 000 personer som kör rattfulla. Ett av skälen till det är att straffen historiskt sett har varit mycket låga i Sverige. Genomsnittsstraffet för rattfylleri, grovt rattfylleri och olovlig körning är endast en månads fängelse. Det är orimligt.

Redan hösten 2019 låg en utredning på regeringens bord, remitterad och klar för lagstiftning. Lika länge höll vi kristdemokrater sedan på genom skriftliga frågor och andra påtryckningar till ansvarig minister som tyvärr inte löste uppgiften.

Till slut kom regeringen till skott. År 2022 kom en proposition med förslag på skärpta straff. Men man tog inte ett tillräckligt tag. Man införde inte den straffbestämmelse som föreslogs i utredningen om grov trafikbrottslighet.

Vi kristdemokrater ser fördelarna med förslaget att upprepad trafikbrottslighet i vissa fall ska mötas av en kraftigare reaktion från samhället. Vi anser att man bör gå vidare också enligt det som riksdagen tillkännager om att man ska införa en sådan straffsats.

Fru talman! Vi anser också att polisen ska kunna genomföra sållningsprov för narkotika. Vi har också länge drivit ett förbud mot eftersupning. Nuvarande lagstiftning förhindrar att de som har kört påverkade straffas tillräckligt.

Fru talman! För att undvika att fler familjer drabbas behöver samhället agera kraftfullt för att stoppa dessa oansvariga och farliga förare. Det är verkligen dags att gå vidare med en än mer långtgående lagstiftning för att göra trafiken säkrare för oss alla.

Fru talman! Vi kan efter den nu avslutade regeringsbildningen konstatera att Sverige får en annan politisk inriktning än den som tidigare varit. Ett nytt samarbetsavtal, Tidöavtalet, garanterar att vissa politiska frågor kommer att hanteras löpande under den mandatperiod som vi nu har framför oss. Genom det mandat svenska folket har gett oss i det senaste valet görs denna politiska inriktning nu möjlig.

Jag vill framför allt lyfta det område i Tidöavtalet som berör kriminalitet och åtgärder kopplade till att förebygga och motverka kriminalitet. Enligt Tidöavtalet ska en översyn göras av kamerabevakningslagen för att möjliggöra kamerabevakning på fler platser och under längre tider än vad som är möjligt i dag. Kommunerna och polisen ska helt enkelt få bättre förutsättningar att upprätthålla tryggheten i samhället genom regelförenklingar och lagändringar.

Fru talman! Här vill jag särskilt lyfta den skrivning i Tidöavtalet som är kopplad till kommunerna och handlar om att kameraövervakning som inte kräver tillstånd ska kunna utökas. Det är just en sådan förändring som många kommuner i Sverige i dag efterfrågar. Man ser själv ett behov av kamerabevakning, men ansökningarna fastnar sedan i långa byråkratiska tillståndsprocesser inom ansvariga myndigheter - detta på grund av nuvarande lagstiftning.

För att våra kommuner ska ges bättre förutsättningar att arbeta brottsförebyggande behöver också en förändring av lagstiftningen ske. Det är inte rimligt att samtidigt som vi ser en våg av brott svepa genom en kommun, ofta begränsat till några specifika stadsdelar, försvårar en segdragen tillståndsprövning kommunens möjlighet att öka invånarnas trygghet.

Jag kan här dra mig till minnes hur unga i en särskild del av min hemkommun Gävle vid flera tillfällen utsattes för rena förnedringsrån. Nuvarande lagstiftning omöjliggjorde för kommunen att agera skyndsamt. Det är inte rimligt att nuvarande lagstiftning gör det svårt att just agera skyndsamt när det finns ett sådant uppenbart behov.

Fru talman! Att kunna agera snabbt och resolut är ett måste för att kunna motverka brottsligheten, men också för att förhindra att exempelvis kriminella gäng hinner dra vidare och begå nya brott på andra platser.

Men det handlar lika mycket om att skapa bevis för våra brottsbekämpande myndigheter så att de kan utreda, åtala och få de här individerna lagförda för de brott de begår. Det kan och kommer att ge upprättelse åt de brottsoffer som utsatts när samhället kan straffa de kriminella individerna.

Att upprätthålla tryggheten och säkerheten i vårt samhälle, för våra medborgare, är en av statens viktigaste uppgifter. Detta gäller även när det handlar om att underlätta för våra kommuner att motverka brott.

Jag är glad att vi nu är fyra partier som är överens om att förenkla och förbättra lagstiftningen kopplad till bland annat kamerabevakningslagen. På detta sätt kan vi göra fler platser tryggare och göra så att fler vågar röra sig ute i större utsträckning än i dag. I Sverige ska du kunna känna dig trygg. I och med Tidöavtalet tas nu de första stegen för ett tryggare Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Erik Hellsborn (SD).

Fru talman! Den senaste tiden har den politiska debatten dominerats av kriminalpolitiken. Att sätta stopp för gängkriminaliteten är en av vår tids största utmaningar. Vi måste stoppa det hänsynslösa våldet på våra gator. I den här debatten glömmer vi dock ofta bort det våld som främst drabbar kvinnor. Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld är ett akut och allvarligt samhällsproblem. Det är hög tid att dessa frågor hamnar i centrum av den kriminalpolitiska debatten, där de i själva verket hör hemma.

Mäns våld mot kvinnor sker oftast bakom stängda dörrar. Varje dag utsätts kvinnor för trakasserier, våld och sexualbrott i en nära relation. Varje månad dödas minst en kvinna av en man som hon har eller har haft en relation med. Detta dödliga, hänsynslösa och brutala våld får förödande konsekvenser och orsakar ett stort lidande. Den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på är det egna hemmet, och det är helt oacceptabelt.

Lika oacceptabelt är det våld och förtryck som sker i hederns namn. Det kan handla om alltifrån hat, hot och trakasserier till oskuldskontroller, könsstympning och i vissa fall döden. Enligt forskare kan 240 000 unga i Sverige leva under hedersförtryck. Mörkertalen är stora, och en stor tyst grupp är vuxna kvinnor. Därför måste vi reagera kraftfullt mot alla former av förtryck som begränsar kvinnors liv och urholkar deras frihet. Hederskulturen har ingen plats i det svenska samhället.

Jag är stolt över den tidigare socialdemokratiska regeringens arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Nu måste vi ta nästa steg, för mer behöver göras. Vi behöver stärka rättsväsendets insatser för att klara upp dessa brott. Vi behöver ett långsiktigt och permanent stöd till kvinnojourerna, och vi behöver skärpa lagstiftningen ytterligare. Därför vill vi skärpa straffen för upprepade fall av allvarliga sexualbrott, införa ett särskilt brott när det gäller psykisk misshandel och skärpa lagstiftningen beträffande oskuldskontroller. Vi vill även införa lex Lotta, som innebär att om en kvinna mördas trots att en myndighet har känt till hennes situation ska myndigheten ta sitt ansvar och anmäla sig själv.

Listan kan göras lång. Det här är bara några få exempel. Kontentan är att vi måste gå från ord till handling innan det är för sent.

Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att betona följande: När vi tiger är det dessa kvinnor som lider. När vi inte lyssnar är det dessa kvinnor som tystas. Och när vi tittar bort är dessa kvinnors frihet ett minne blott.

Vi har alla ett ansvar. Mäns våld mot kvinnor kräver politisk handlingskraft här och nu.

(Applåder)

Fru talman! Ärade ledamöter av Sveriges riksdag! Vi var många som i ett tidigt skede varnade för utvecklingen med våldsamma och systemhotande kriminella nätverk. Reaktionerna var tröga. Tillräckliga åtgärder uteblev. Läget har gradvis blivit värre.

Lyckligtvis har vi nu en majoritet i Sveriges riksdag som förstår allvaret och är beredd att göra vad som krävs för att vända utvecklingen. Den nya regeringens politik innebär den största offensiven mot organiserad brottslighet i modern tid.

Regeringen kommer bland annat att genomföra en fullständig översyn av straffrätten. I och med detta finns chansen att en gång för alla göra upp med den naiva behandlingsideologi som har präglat det svenska påföljdssystemet.

Högaktiva förbrytare och farliga individer behöver låsas in - inte för att längre fängelsestraff gör någon till en bättre människa, utan för att den som sitter i inlåst inte kan begå brott och inte heller rekrytera unga till brottslighet. Här har vi en länge förbisedd inkapaciteringseffekt.

I Sverige finns det över 8 000 personer som är lagförda tio eller fler gånger.

Fru talman! Jag tror i många fall på en andra chans, men jag tror inte på en tjugonde.

Fängelse är dock inte hela lösningen. Det har heller ingen påstått. I grunden beror brottslighet på värderingar, kultur och moral. De viktigaste brottsförebyggande gemenskaperna är familjen och det civila samhället. Det är gemenskaper som vi behöver främja. Samhället är större än staten.

Likafullt är det statens mest grundläggande uppgift att värna medborgarnas säkerhet från yttre och inre hot. Kriminaliteten måste bekämpas, och det kräver fler och längre fängelsestraff.

Det är dock inte kostnadsfritt. Kriminalvården ska nu kraftigt byggas ut, och det är bråttom eftersom det råder platsbrist. I väntan på att avtjäna sitt fängelsestraff går farliga personer fria, och de begår nya brott. Men denna kapacitetsökning i kriminalvården behöver ske med stor respekt för skattebetalarnas pengar.

Fängelseplatserna i Sverige är 50 procent dyrare än i våra grannländer Finland och Danmark. De är dubbelt så dyra som i England och Tyskland. Det är oförsvarligt.

Vi har nu i Sverige inte bara en brottskris utan också en ekonomisk kris. Förutom att minska kostnaderna i kriminalvården per anstaltsplats behöver vi i så stor utsträckning som möjligt hyra fängelseplatser i utlandet.

Kriminaliteten måste bekämpas. Det behöver ske mer effektivt, men det behöver också ske kostnadseffektivt.

(Applåder)

Fru talman! En ökad takt i klimatomställningen innebär stora investeringar och nya jobb i hela landet. Sverige kan inte låta de möjligheter som klimatomställningen innebär försvinna iväg någon annanstans. Nya och utvecklade branscher bidrar till fler jobb, en starkare ekonomi och en bättre välfärd.

I norra Sverige växer redan nu framtidens gröna industrier fram. Vi ser bland annat en utveckling av fossilfritt stål, batteritillverkning och framställning av grön vätgas. Industrin och industriarbetarna är lika avgörande i dag för att bygga världens första fossilfria välfärdsland som de var när vi byggde det svenska välfärdssamhället.

Omställningen kräver dock en väl fungerande infrastruktur. Vi behöver stora investeringar i Sveriges elnät, järnvägar, vägar, bredband och laddstolpar. De senaste två mandatperioderna har socialdemokratiska regeringar gjort rekordstora satsningar. Men det räcker inte, utan fortsatta satsningar krävs.

Allmänpolitisk debattRättsväsendet

Fru talman! För Västernorrland, den region som jag bor i och representerar här i riksdagen, är en utbyggnad av dubbelspår mellan Gävle och Härnösand helt avgörande. Dagens ostkustbana är Sveriges längsta flaskhals med 27 mil enkelspårig järnväg på sträckan Gävle-Härnösand. I dag är banan överbelastad i hela sin sträckning, och det finns ett mycket begränsat utrymme för fler transporter.

Genom att bygga dubbelspår kan kapaciteten fyrdubblas och restiderna halveras. Järnvägstransporter är avgörande för export av just de gröna industriernas produkter på ett miljövänligt sätt. Nya Ostkustbanan är helt enkelt bra för miljön, ekonomin och jobben i hela Sverige.

Men även med en utbyggd järnväg kvarstår det behov av transporter av gods på väg. Och människor behöver kunna transportera sig med bil där kollektivtrafik inte är ett alternativ. Under en lång tid har kustkommunerna i norra Sverige framfört behov av nya sträckningar på dagens E4. I vårt län handlar det om en ny förbifart vid Örnsköldsvik.

Fru talman! I stället för en offensiv satsning på de gröna jobben väljer nu det högerkonservativa blocket en helt annan väg. I deras slottsavtal framgår det att Sveriges miljö- och klimatambitioner ska sänkas. Dessutom finns det i slottsavtalet inte en enda stavelse om satsningar på infrastruktur. Jo, förlåt, Bromma flygplats nämns och ska finnas kvar. Den högerkonservativa regeringens ointresse för klimatfrågor och infrastruktur är ett reellt hot mot den gröna tillväxten i norra Sverige.

Allmänpolitisk debattInfrastruktur

Sverige har tekniken, vi har kunnandet och vi har viljan. Genom att samlas kring möjligheterna i en omställning kan vi bli det första fossilfria välfärdslandet med en förnybar energiproduktion.

Den högerkonservativa politiken på detta område är inte bara framförhandlad på ett slott - den är i verkligheten ett luftslott. Sverige behöver en annan politik som vill prioritera satsningar på väg och järnväg i hela landet med ambitionen att bygga ett hållbart samhälle för alla.

(Applåder)

Fru talman! Thomas Morell pratar om att trafikpoliserna är för få. Det kan jag hålla med om. Under min tid som trafikborgarråd i Stockholm har jag många gånger pratat om att det görs för lite för att hantera trafiken. Jag har bett att man skulle inrätta kommunala trafikpoliser - trafikövervakare, som jag kallar dem - för att få ordning på hastigheterna. Det är ingen som övervakar miljözonerna, och mycket handlar om trafiken.

Det Thomas Morell pratar om är att med hjälp av trafikpoliser komma åt kriminaliteten. Är det inte ett problem att man blandar ihop dessa? Ett skäl till att man inte vill ha kommunala trafikpoliser är att när polisen ska ut och jaga brottslingar vill de ha möjligheten att stoppa bilarna och göra husrannsakan i bilen. Det ställer till det för det andra området. Borde man inte separera så att polisen ägnar sig åt den grova brottsligheten och trafikpolisen tar hand om trafiken?

Fru talman! Sveriges stambanor, och med dem stora delar av det svenska järnvägsnätet, står inför ett sammanbrott. Det konstaterade Trafikverket 2010 när man skulle förklara kapacitetsbristen och punktligheten på den drygt 150 år gamla Södra stambanan.

Som ett svar på detta lanserade den dåvarande alliansregeringen ett tydligt besked först om bygget av Ostlänken och sedan om nya stambanor. Jag vet detta eftersom jag var där på Stora torget i Linköping när Alliansens partiledare presenterade detta 2012.

Alliansregeringens krav var att investeringarna skulle generera nya jobb, fler bostäder och regional tillväxt. Kommunen åtog sig att planera bostäder, regionen åtog sig att stärka den regionala utvecklingen och näringslivet åtog sig att investera.

Efter intensiva förhandlingar, och ett regeringsskifte däremellan, lyckades vi få till ett avtal i Sverigeförhandlingen. Jag vet även detta eftersom jag var där. Jag var med och förhandlade med den dåvarande, numera bortgångne, moderate politikern HG Wessberg.

Fru talman! Då var då, och nu är nu. Alla överenskommelser, all samsyn och jag dristar mig till att säga all tilltro mellan parterna som ingick avtalet om en hållbar svensk järnväg står nu inför ett sammanbrott.

Den politiska oförmågan att landa i tydliga beslut och oviljan att bidra till lösningar har gjort att vi nu står inför en verklighet där tilltron mellan stat och kommuner är skadad, där tilltron mellan det offentliga och näringslivet är sargad och där allmänheten är de stora förlorarna och får betala det högsta priset i form av en järnväg som alltför ofta missar att leverera.

Fru talman! Det rätta att göra nu hade varit att visa ledarskap. I stället damp det ned en motion skriven av dem som i dag utgör regeringskonstellationen, med sikte på att stoppa allt det som Sverige jobbat med under decennier. Det var en motion som sa sig vilja stoppa höghastighetståg men som i själva verket starkt skulle bidra till att stoppa alla tåg. Det var en motion som dessutom var så illa kommunicerad att den sände chockvågor bland många av motionärernas partikamrater i de berörda kommunerna.

Fru talman! Inte heller blev det bättre när vi fick ta del av regeringsförklaringen. Allt som nämns om spårbunden infrastruktur är några få rader som lyder: "Satsningar på järnvägen ska i första hand underlätta för arbetspendling och godstrafik, som stärker jobb och tillväxt." Dessa få rader är allt som är kvar av det en gång så stolta Sverigebygget som moderater, kristdemokrater och liberaler drev igenom tillsammans med Centerpartiet.

När vi lägger samman motionen om höghastighetståg med raderna i regeringsförklaringen inser vi ganska fort att den nya regeringen helt saknar en vision för järnvägen och för Sveriges utveckling.

Fru talman! När staten krävde de östgötska kommunerna på medfinansiering för Citybanan i Stockholm klagade vi inte. Vi bidrog. När staten krävde de östgötska kommunerna på bostäder klagade vi inte. Vi bidrog. Det har vi lärt oss, det vill säga man håller vad man lovar och man bidrar.

Nu är frågan hur det ska bli. Ska alla investeringar som de östgötska kommunerna har gjort läggas på tippen? Ska alla resenärer lämnas på perrongen?

(Applåder)

Fru talman! Jag är glad att jag inte behöver hantera det rättspolitiska området i den här kammaren. Förslagen från den nya regeringen verkar vara bortom all räddning. Nedmonteringen av rättsstaten är extrem och oroväckande.

På det transportpolitiska området kan vi ändå sannolikt hitta konstruktiva vägar framåt mot ett hållbart samhälle där transportpolitiken gynnar hela Sverige och skapar smidiga transportsystem, bra mobilitetslösningar och en helt utsläppsfri sektor.

Men det kräver att den kommande regeringen tänker om. Vi kan inte tvärbromsa utbyggnaden av järnvägen, och vi kan inte dra tillbaka reduktionsplikten inom vägtransporterna. Det vore oansvarigt.

Det som sticker ut just nu är att denna regering bokstavligen snubblar över rälsen. Vet de egentligen vad de vill? Just järnvägens framtid får inte slarvas bort. Efterfrågan på hållbar järnvägsinfrastruktur är skriande, och alla vet att det tar otroligt lång tid att få till nya spår. De här dagarna är den relevanta frågan: Vad vill egentligen regeringen?

Fru talman! I stort är transport- och infrastrukturområdet en blind fläck i regeringsförklaringen, och det lilla som kommer är oroväckande. Inte nog med att de har valt att degradera infrastrukturministern till ett statsråd utan eget departement - det kommer mest krypande ord om satsningar som mest låter som "Vi vet inte riktigt vad vi vill, men vi måste ju tycka något".

Vad är det egentligen statsministern menar när han uttalar att satsningar på järnvägen i första hand ska underlätta för arbetspendling och godstrafik? Var finns konflikten?

Vi fick en fingervisning i regeringsunderlagets följdmotion för två veckor sedan - kopplad till den nationella planen - där de uttryckte att några höghastighetståg inte ska till. Nej, de ska satsa på arbetspendling och godstrafik. Det märkliga i detta är att det inte finns något motsatsförhållande.

Det vi vet är att järnvägen har fullt på spåren. Godstågen får inga tider, och persontrafiken får inte mer utrymme. Det som rullar fastnar i eviga problem. Det är för trångt, och den efterfrågan på hållbara transporter som finns hålls tillbaka. Vi kan inte lösa problemen med mindre än att bygga nya stambanor, och utan nya stambanor blir det ingen arbetspendling eller godstrafik.

Efter följdmotionen fick vi ett uttalande från Liberalerna om att allt som rör sträckorna mellan Stockholm, Malmö och Göteborg ska omprövas, det vill säga helt stoppas. Det är helt oansvarigt.

Kort därefter kom kontraorder från Moderaterna om att det som är igång ska rulla, det vill säga att Ostlänken ska till. Men det i mitten, som knyter ihop det hela till ett redundant system, ska stoppas. Hur ska det då gå att få ordning på tågtrafiken?

Fru talman! Jag citerar: "Nya stambanor kommer att avlasta de mest ansträngda delarna av järnvägsnätet och innebär nya möjligheter för både person- och godstrafiken. Det stora behovet av underhåll på befintligt nät ska inte stå mot behovet av nya stambanor; båda behöver prioriteras." Det här var inte mina ord, fru talman, utan de kommer från en motion från vår nya infrastrukturminister. Ska denna minister, som kommer från Jönköping, navet i de nya stambanorna, vara den som skrotar dessa stambanor? Jag hoppas verkligen inte det.

(Applåder)

Fru talman! Människors möjligheter att bo och arbeta i hela Sverige förutsätter en god infrastruktur som skapar tillgänglighet men också framkomlighet. Det är värt att framhålla att beräkningsgrunderna för investeringar i underhåll av vägar bör ta mer hänsyn till de olika näringarna och inte bara till befolkningsstorleken.

Jämtlands län har en betydande basnäring i skog, jordbruk och även turism. Det är näringar som är starkt beroende av framkomliga vägar. Många år av bristande underhåll, grundförstärkning och beläggning skapar problem, speciellt med bärighet på grusvägarna, där det är mer påtagligt ute i skogslänen. Det är viktigt att det tas i beaktande när fördelningen av Trafikverkets anslag ska ske. Jämtland har som exempel långt mycket mer länsväg och fler fordonskilometer i total vägbelastning än de andra länen. Jämtlands län har en omfattande andel grusvägar, drygt 40 procent av länsvägnätet. Vi har en befolkning som är spridd över hela länet, och många av människorna trafikerar dagligen undermåliga grusvägar på väg till och från sina hem. Många länsvägar brister i trafiksäkerhet, då de har skarpa kurvor, krön och sänkor som skulle behöva byggas bort. Trafikverket bör självklart ta större hänsyn till detta i planeringen av framtida anslag.

Det som utmärker Jämtlands län är dess turism, som är starkt säsongsbunden. Vi har med vår skid, vandrings- och cykelturism en hög belastning, speciellt under sportlovs- och påsklovsveckor, men man bygger ut sin verksamhet till att bli mer säsongsoberoende.

Det är problematiskt om infrastrukturen i det här området i alltför hög grad är anpassad efter en genomsnittlig belastning under helåret. Turismen har under 2000-talet ökat med nästan 100 procent och är betydelsefull, speciellt för Jämtlands län.

Bristande framkomlighet och osäkra transporter för besökare riskerar också att gå ut över konkurrenskraften för länet. Det gäller väg, järnväg och även flyg. För att turismen ute i landet ska stå sig stark i konkurrens med andra och för andra olika näringar som är starkt beroende av framkomliga vägar och järnvägar är det viktigt att man i sina beräkningsgrunder för underhåll och investeringar i infrastruktur ser över möjligheten att ta större hänsyn till dessa faktorer.

Jag vill ge exempel på hur snedvriden fördelningen är gällande infrastrukturmedel. Tilläggas bör att jag inte missunnar Blekinge dess infrastrukturmedel. Jag vill dock ändå visa på orättvisa skillnader i Jämtlands och Blekinges tilldelning av regionala medel ur nationell infrastrukturplan 2022. Blekinge län med sina 1 450 kilometer länsvägar och 1,6 procent av landets totala länsvägnät tilldelas 610 miljoner kronor, medan Jämtlands län med 5 017 kilometer länsvägar och 5,9 procent av länsvägnätet tilldelas endast 598 miljoner kronor.

Det är viktigt för framtagande av kommande åtgärdsplaner för Sveriges infrastruktur att man faktiskt beaktar dessa förhållanden på våra vägar och att nya beräkningsgrunder initieras, allt för en mer rättvis fördelning av infrastrukturmedel i vårt land.

Herr talman! Infrastruktur i alla dess former har inget egenvärde i sig utan är ett medel för att möta människors och samhällets behov och nå mål som ökad tillgänglighet, fler jobb och vidgade arbetsmarknadsregioner. Det handlar också om att hålla samman stad och land, möta näringslivets behov och förbättra konkurrenskraften och om att Sverige ska nå klimatmålen och vara ledande i den gröna omställningen.

I den beslutade nationella planen görs investeringar och underhåll från norr till söder i nuvarande väg- och järnvägsnät, från Norrbotniabanan och den gröna industrirevolutionen till Sydostlänken i sydöstra Sverige - och mycket däremellan.

I planen finns också medel avsatta för byggandet av nya stambanor. Det handlar inte enbart om att bygga ny järnväg utan om att bygga samhället. Det är ett av de största samhällsbyggnadsprojekten i modern tid.

Nu har den högerkonservativa regeringen och Sverigedemokraterna aviserat att de vill skrota planerna på nya stambanor. Detta är mycket allvarligt. Nya stambanor behövs som knyter samman våra tre storstäder med regionerna däremellan.

Det är anmärkningsvärt att varken regeringen eller Sverigedemokraterna verkar se eller förstå hur det ser ut i Sverige i dag. Det finns ingen ytterligare kapacitet på dagens järnväg, som i dag är underdimensionerad i förhållande till vår befolkningsstorlek och företagens behov.

Jönköpings län är det fjärde största exportlänet utanför våra tre storstäder. Mycket av industrins hjärta finns i denna del av Sverige. Företagen behöver ökad och tillförlitlig kapacitet för godstransporter, och mer gods behöver flyttas från väg till järnväg.

Arbetsmarknadsregionerna vidgas då 75 procent av de framtida personresorna kommer att ske mellan de stationer som kommer att finnas utefter banorna. Det ger bättre möjlighet att klara kompetensförsörjningen i privat och offentlig sektor. Ett ökat bostadsbyggande är också en viktig del i sammanhanget.

Att lappa och laga i nuvarande system är därför inte tillräckligt.

Självklart handlar det om mycket pengar, men det ska sättas i relation till att tidshorisonten är lång. Det handlar om 100-150 år. En investering i nya stambanor kan inte enbart ses som en kostnad här och nu utan måste också sättas i ett större sammanhang där det är en förutsättning för att generera fler och nya jobb, inkomster och tillväxt för företagen och för Sverige.

Med beskedet om att slopa byggandet av nya stambanor inställer sig naturligt frågorna: Vad vill man då göra i stället? Vad är förslaget till lösning för behoven i Jönköpings län och längs de tänkta stambanorna? Vad är er, regeringens och Sverigedemokraternas idé för att underlätta för arbetspendling och godstrafik som stärker jobb och tillväxt i denna del av landet? Vad är svaret till handelskammaren i Jönköping och övriga handelskammare och till kommuner och regioner som lagt mycket tid, pengar och engagemang på att få till stånd nya stambanor?

Förslaget om att slopa nya stambanor sliter isär Sverige i stället för att bygga samman det. Det är dålig miljöpolitik, dålig landsbygdspolitik, dålig arbetsmarknadspolitik och dålig näringspolitik.

Herr talman! Det duger inte att backa in i framtiden i en för Sverige så viktig fråga.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan hålla med ledamoten Jönsson om att Trafikverket är en koloss som är problematisk. Jag har själv brottats med denna institution som inte är särskilt smidig och inte kan hålla ordning på saker och ting. Där finns alltså saker som är väl värda att titta på, skulle jag vilja säga.

Däremot förstår jag faktiskt inte Sverigedemokraternas idéer om infrastrukturen. Det är klart att vi måste se till att rusta upp den järnväg som vi har och se till att växlar och annat fungerar.

Men jag förstår inte att man inte ser att det behövs nya stambanor i södra Sverige. Jag vet inte hur ni ska kunna lösa de problem som finns. Vi kan inte hålla på att lappa och laga på det sättet. Vi kommer inte att kunna fylla på trafiken. Vi kommer inte att klara av trafiken ens i Dalarna om inte navet i hela infrastrukturen i Sverige fungerar. Och då behövs det nya stambanor, oavsett vilka hastigheter det handlar om. Men hur ska ni lösa det?

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vill ägna mitt allra första anförande i denna församling till att prata om ett ämne som borde ha varit avklarat för länge sedan, nämligen en östlig förbindelse, det vill säga en ringled som ska knyta samman Norra och Södra länken med trafik här i Stockholm.

Att jag väljer att tala om just trafik trots min relativt svala relation till ämnet säger en del. Men det är så pass angeläget för oss som bor och arbetar i Stockholms län men också för människor som ska någon helt annanstans men som behöver ta sig genom huvudstaden.

Behovet av att genomföra ett sådant projekt är känt sedan länge. Faktum är att det diskuterades redan i slutet av 1800-talet. Och vi kan konstatera att detta behov bara har blivit mer och mer påtagligt med tiden.

Som jag ser det finns det tre huvudsakliga aspekter som gör en östlig förbindelse så värdefull. Det är miljön, befolkningsmängden och tiden. Jag vill redan här tillbakavisa något eventuellt argument om att detta projekt skulle uppmuntra till onödigt bilåkande eller ökade utsläpp.

För det första är bilåkandet främst ett uttryck för ett behov som finns och inte en konsekvens av bara politisk vilja.

När man för det andra tänker på att framtidens bilar blir mer och mer miljövänliga och att den totala kö- och körtiden skulle minska med en östlig förbindelse, för att inte tala om alla utsläpp och allt buller i boendemiljöer, blir projektet attraktivt även ur miljösynpunkt.

Sedan är det viktigt att ha i åtanke att en östlig förbindelse även skulle trafikeras av kollektivtrafik, vilket jag tror att de allra flesta här tycker är positivt. Menar man allvar med att bygga ut kollektivtrafiken i Stockholms län blir detta snabbt ganska avgörande på sikt.

Herr talman! Av allt att döma kommer befolkningsmängden i Stockholmsregionen att fortsätta öka och med det belastningen på vår infrastruktur.

Vi har länge kunnat se hur de fruktansvärda köerna har plågat våra invånare mer eller mindre varje dag i rusningstrafiken. Och detta problem kräver verkligen att vi vidtar åtgärder nu.

Till sist den kanske viktigaste aspekten, nämligen tiden som den enskilda individen skulle kunna spara. Att tvinga människor in i bilköer är direkt elakt, skulle jag vilja säga. Det är helt bortkastad tid för alla, och det påverkar inte bara produktiviteten utan även livskvaliteten negativt för exempelvis våra hantverkare eller vår sjukvårdspersonal. Tiden är den mest dyrbara men ofta också den mest bortglömda resurs vi har, och av respekt för alla invånare och medborgare måste vi politiker se till att inte slösa den resursen i onödan.

Herr talman! Effektiva vägar sparar bränsle, el och tid. Med en regering som förhoppningsvis inser att subventionerade elcyklar inte täcker det mycket verkliga behovet av en fungerande trafikinfrastruktur ser jag nu mycket hoppfullt på de kommande fyra åren och chanserna för en östlig förbindelse.

Avslutningsvis vill jag därför konstatera följande: Vi kommer att ha trafik i det som kallas Skandinaviens huvudstad - det är oundvikligt - och frågan är om vi vill att trafiken ska gå smidigt på en ringled eller trögt i Stockholms innerstad. För mig är valet mycket enkelt.

I detta anförande instämde Mats Arkhem, Rashid Farivar, Thomas Morell och Robert Stenkvist (alla SD).

Herr talman och Beatrice Timgren! Eftersom jag också har haft en del med Ekerö att göra tänkte jag bara säga: Ja, förbifarten byggs, och ni kommer att få se på grejer när den är klar - hur mycket trafik ni får där och hur det då ser ut på Ekerö. Min fru kommer därifrån; jag får inte säga Ekerö, för hon kommer från en annan av öarna. Det kommer inte att bli så roligt där, tror jag.

Jag bara undrar, Beatrice Timgren: När de nu bygger om vägen till Brommaplan, där ju ingenting kommer fram och där det är fullständigt omöjligt att lösa kopplingen, skulle du egentligen vilja ha ytterligare ett körfält utöver det som nu byggs för att man ska komma fram bra med bussarna - i stället för cykelbanan. Men det betyder ju att man måste bränna igenom världsarvet där på ett sätt som är ganska komplicerat. Jag tror inte att kungen skulle bli jätteglad om ni gjorde det. Hur ska ni lösa det och ta er förbi med de körfälten i det här området?

Herr talman och mina damer och herrar! Vi har ett nytt styre i Stockholms stad. Detta styre består av MP, V och S. Dessa partier har stolt deklarerat att de tänker förbjuda alla fossildrivna bilar i delar av Stockholm. Enbart elbilar och hybridbilar ska tillåtas.

Att förbjuda bilar på detta sätt menar jag är att gå emot nationella intressen. Vi talar här om huvudstaden, med allt vad det innebär. Rent principiellt anser jag inte heller att en kommun ska få stifta regler som de här. Självklart ska vi ha kommunalt självstyre, men detta självstyre har aldrig varit absolut. Vi har sett det i till exempel immigrationsfrågan, där kommuner fick rätta sig efter nationella intressen - detta sagt oavsett vad jag personligen tycker om den lagen.

Vi kan i förlängningen föreställa oss kommuner som förbjuder vägar, tågtrafik eller elledningar. Det är inte bara Stockholms stad som är beroende av kommunikationerna i staden, utan det finns en massa människor i till exempel Stockholms län som arbetar inne i staden. En stor del av dessa är beroende av bil för att ta sig till arbetet. I deras hemkommuner, som till exempel min egen hemkommun Botkyrka, saknas laddstolpar för elbilar. Så är det trots att jag själv har motionerat om detta i min hemkommun. Ändå förutsätts dessa människor i kranskommunerna skaffa sig svindyra elbilar - elbilar som många inte har råd att skaffa sig.

Det nya styret i Stockholm säger att dessa människor, boende i kranskommunerna och ännu längre ut, ska nyttja kollektivtrafiken. Ja, men kollektivtrafiken har inte kapacitet att ta hand om alla nuvarande bilister. Pendeltågen är redan nu överbelastade. Det går inte att trycka in fler människor.

Det kaxiga styret i Stockholm är pigga på att förbjuda bilar men betydligt sämre på att se konsekvenserna av sina förslag. Det är inte heller styret i Stockholm som ansvarar för kommunikationerna till staden, för det är en regional och nationell fråga. Det är också därför jag står här och tar upp detta.

En annan kritisk fråga är tillgången på el. Alla ska köra elbilar, tycker partierna i det nya styret i Stockholm. Men exakt samma partier har på nationell nivå lagt ned delar av kärnkraften, varvid en allvarlig elbrist har uppstått. Skulle styret i staden få igenom sina drömmar om 100 procent elbilism i dag skulle vårt elsystem klappa ihop. Alternativet är att vi alla i kranskommunerna får transportera oss med häst och vagn. Hela det här förslaget luktar av det hästarna släpper bakom sig.

Till sist undrar jag hur alla varu- och mattransporter ska fungera i huvudstaden. Ska alla småföretag som i dag står för varutransporterna i Stockholm tvingas skaffa sig dyra transportbilar med eldrift? Hur många av dessa företag kommer då att gå omkull? Det frågar jag mig.

Det här är en nationell fråga. Ett lokalt kommunstyre ska inte få jurisdiktion över åtgärder med så här långtgående konsekvenser. Nationell lagstiftning bör förhindra att ett kommunstyre kan sätta livsviktiga transporter i huvudstaden ur spel.

I detta anförande instämde Mats Arkhem, Rashid Farivar, Thomas Morell och Leonid Yurkovskiy (alla SD).

Herr talman! Välkommen till Sveriges riksdag, Pontus Andersson! Pontus är ju vald riksdagsledamot för Västerbotten, så det gläder mig att han lyfter norra Sverige i sitt anförande.

Det är ett anförande som jag till delar kan hålla med om. Det är i norra Sverige och Västerbotten den stora utvecklingen nu sker, där vi saknar kompetens inom varje område, där det fattas människor och där vi skulle behöva en aktiv inflyttning för att säkerställa den stora industriella revolutionen och att vi har människor som kan gå till jobbet. Vi har också en stor, blomstrande skogsindustri som bland annat har satsat väldigt mycket pengar på bränslebytet. SCA har investerat över 6 miljarder kronor för att möta upp vad den tidigare politiken har pekat ut: att biobränslen är en viktig del i självförsörjningen och i att klara klimatkrisen.

Nu ska Pontus Anderssons parti göra oss oljeberoende igen. Vi tycker inte att det är rimligt. Hur tjänar det norra Sverige?

Herr talman! Med tanke på hur mycket regeringspartierna i valrörelsen lyfte fram landsbygden är det lite märkligt att den nämns förhållandevis lite i både Tidöavtalet och statsministerns regeringsförklaring. I Tidöavtalet nämns landsbygden knappt alls. En gång handlar det om tillgång till sjukvård. En annan gång handlar det om att Sveriges klimat- och miljöpolitik inte ska skada näringar och landsbygd.

Jag anser att vi i stället ska se den helt nödvändiga klimatomställningen som en möjlighet att lyfta fram landsbygden och dess resurser. Det är nämligen här som stora delar av omställningen kommer att äga rum. Om inte landsbygden får rätt förutsättningar för att fungera kan vi inte heller klara målen i klimatpolitiken.

Landsbygden kan ge och ger oss i dag nödvändiga råvaror, gröna jobb, kolsänkor i massor och livsmedel som kan framställas med giftfria ingredienser. Det är tillsammans med satsningar på att effektivisera och bygga ut klimatsmarta transporter, såväl lokalt som regionalt och nationellt, helt nödvändigt för att vi ska klara klimatmålen. Rejäla satsningar på kollektivtrafik, även utanför våra mest tätbefolkade områden, behöver ske i närtid.

Vi behöver även öka vår självförsörjningsgrad på livsmedel till Finlands nivå som ligger på cirka 80 procent. Det är ett stort bekymmer att vår nuvarande nivå ligger på endast 50 procent. I dessa oroliga tider behöver vi skapa förutsättningar för en förbättrad livsmedelsberedskap. Vi har goda förutsättningar för att utveckla ett hållbart jordbruk som kan stärka vår nationella självförsörjning på livsmedel.

Herr talman! För att vi ska nå fram till ett ekologiskt hållbart och fossilfritt jordbruk behöver stöd och styrmedel utformas på ett sådant sätt att vi kan nå våra miljö- och klimatmål, de globala hållbarhetsmålen och målet om en levande landsbygd. Att värna kretsloppen och stimulera ett småskaligt och variationsrikt jordbrukslandskap är viktigt.

Vi borde minska importen av kött och i stället se till att vi äter mer växtbaserad mat och kött som är lokalt producerat i Sverige. Vi behöver även öka miljöstödet för de lantbrukare som sköter betesmarker med särskilda värden för biologisk mångfald.

Herr talman! En annan positiv aspekt är att många av de framtida jobb som finns inom de gröna näringarna är viktiga för landsbygden. Utvecklar vi dem kommer vi att ge förutsättningar för både mer inflyttning och - som jag sa förut - utveckling av landsbygden.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att vi ska se på den helt nödvändiga omställningen som en chans att förbättra livskvaliteten för alla som bor i vårt land - om vi kan genomföra den på rätt sätt.

Herr talman! I denna allmänpolitiska debatt vill jag som ny riksdagsledamot för Kristdemokraterna, i mitt första tal i kammaren, tala om innovationskraften i Sverige.

Vi kristdemokrater återkommer ofta med stolthet till vår svenska innovationskraft. Det finns dock mer att göra, inte minst av oss politiker, för att underlätta för att fler aktörer bidrar med innovation som bland annat stärker Sveriges välfärd. I FN:s mätning av vilka som är världens mest innovativa länder placerar sig Sverige i år, 2022, på tredje plats. I Europa är vi i topp. Vi har förstaplaceringen som EU:s starkaste innovationsland.

Innovationer är avgörande för att klara Sveriges välfärd och våra stora samhällsutmaningar, både på kort och på lång sikt, inte minst vad gäller behovet av den gröna omställningen och digitalisering i offentlig organisation och i våra företag. Innovation effektiviserar organisationer och underlättar människors vardag. Det handlar inte enbart om tekniska innovationer utan även om sociala innovationer.

Herr talman! Sveriges topplacering som mest innovativa land beror till stor del på det strategiska forsknings- och utvecklingsarbete som teknikföretagen genomför. I jämförelse med andra medlemsländers statliga engagemang finns det mer att göra för att bibehålla Sveriges topplacering.

Med det vill jag lyfta fram ett par utmaningar som Sverige står inför. De som står för denna innovationskraft är de stora industrierna. Till exempel kommer 37 procent av de svenska patentansökningarna från ett och samma företag. Övriga står alla Sveriges företag, forskare och fristående uppfinnare för.

Sverige behöver ta till vara de kunskapsbaserade tillgångar som finns. Det gör vi genom att möjliggöra att fler aktörer får kunskap om hur de tillvaratar de immateriella rättigheterna, såsom patent, varumärkesskydd, designskydd och upphovsrätt. Ett annat problem är att det bara är en typ av innovationer som kan få patent, nämligen uppfinningar. Innovationer såsom tjänsteinnovationer och digitala innovationer faller normalt utanför patenträtten i Europa.

Innovationsstödssystemen brister ofta i relation till de kunskapsbaserade tillgångarna. Med dem får Sverige inte tillräcklig utväxling på vår höga digitala mognad och våra innovationer. Regelverken kring de kunskapsbaserade tillgångarna har sin bakgrund i konventioner från slutet av 1800-talet och behöver därför utvecklas. För företagens konkurrenskraft krävs regelverk i världsklass. Sverige behöver kraften från alla innovatörer för att säkra fler patent hos fler aktörer.

Herr talman! Vi kristdemokrater lyfter ofta fram behovet av att titta på våra grannländer som har gått före och visar goda resultat, där till exempel ökad innovationskraft i de små och medelstora företagen möjliggörs. Förutsättningarna för fler patentansökningar från mindre företag kan öka om vi tar fram en immaterialrättsstrategi liknande den som finns i Finland. Vi kan också stimulera olika kompetenser som berör tjänster i äldreomsorg och sjukvård som ger förutsättningar för bättre fysisk och psykisk hälsa.

Herr talman! Innovation är en stor tillgång för tillväxt på alla utvecklingsnivåer. Sveriges innovationskraft ska säkra fortsatta topplaceringar, och vi får inte luta oss tillbaka. Vi kristdemokrater är inte nöjda. Det finns mer att göra. Jag ser fram emot att vara med och säkra fortsatta topplaceringar för vårt land kommande mandatperiod.

Herr talman! Vi står nu här i början av en ny mandatperiod. En ny regering har tillträtt, och vi har en annan riksdagsmajoritet här i kammaren. Det finns såklart många frågor som har stora konfliktytor. Men det finns också de frågor som det förhoppningsvis råder en större samsyn om.

En av dem rör djurskyddet. Vi har högt ställda krav på våra djurhållare i Sverige. Därmed är vi ett av de länder i världen som använder minst antibiotika i vår animalieproduktion. Det är något som vi såklart ska vara stolta över. Men antibiotika används lättvindigt och rutinmässigt i många andra länder och då inte minst i djurproduktionen.

Det är viktigt att Sverige visar vägen i den här frågan. En hög användning av antibiotika leder till minskad effekt när bakterierna blir alltmer resistenta. Vi får inte hamna i en situation där vi inte längre kan behandla sjukdomar hos djur och människor på grund av rent slarv.

Sverige arbetar på flera sätt både nationellt och internationellt med den frågan. Men för att motarbeta utvecklingen av antibiotikaresistens behövs det en global samsyn.

Herr talman! I och med att vi i Sverige ställer höga krav på våra djurhållare utsätts de tyvärr många gånger för konkurrensnackdelar. Detta är något som behöver synliggöras, och åtgärder måste till.

Våra djur ska ha det bra. Därför är det extra viktigt att Sverige är ett föregångsland inom EU. Djurskyddsstandarden behöver höjas runt om i världen och så också i EU.

Sverigedemokraterna har legat på den föregående regeringen i den här frågan och är därför glada att det nu finns med som en punkt i det avtal som Sverigedemokraterna har ingått med regeringspartierna.

Vi måste värna den levande landsbygden och se till att det finns rimliga förutsättningar för våra företagare att fortsätta att bedriva sin verksamhet.

I avtalet går det att läsa att en översyn ska genomföras av möjligheterna att balansera konkurrensförutsättningarna för svenska livsmedelsproducenter samtidigt som de högt ställda kraven på djurhållningen behålls. Syftet med detta är just att stärka vår konkurrenskraft och samtidigt förbättra den globala djurvälfärden.

Herr talman! Djur ska ha det så bra som möjligt i vårt Sverige. De har själva ingen makt, och det är helt upp till oss människor att värna deras rätt.

För att vi ska kunna vara säkra på att de lagar och föreskrifter som sätts upp verkligen efterlevs är det viktigt att vi har bra kontroller i vårt system. Djurskyddskontrollerna måste vara rättssäkra. Det är viktigt att de som arbetar med djurtillsyn har relevant kompetens för ändamålet. Personal som arbetar med djurskyddstillsyn bör ha egen erfarenhet av djurhållning.

Kontrollsystemet fungerar i många delar bra, men liksom när det gäller mycket annat finns även där förbättringspotential - något jag hoppas att den nya regeringen kommer att vilja utreda i sin helhet.

Något som kan ha potential att både underlätta kontrollarbetet och höja djurskyddet är kameraövervakning. Jag ser därför positivt på den utredning som pågår i detta nu och ser fram emot resultatet av den.

Herr talman! Just nu pågår en global klimatkapplöpning där företag tävlar om att ta fram tekniker och produkter som ersätter de fossila. Det är viktigt att vi ser till att de nya tekniker och jobb som klimatomställningen skapar hamnar i Sverige. Det är länderna i framkant av omställningen som kommer att se högst tillväxt och flest jobb, inte de som fortsätter att vara beroende av fossila bränslen. Vi måste se till att jobben skapas i Sverige.

Socialdemokraternas satsningar har möjliggjort en grön industriell revolution. Vi kan nu se att Sverige är på väg att bli en supermakt inom batteritillverkning.

I augusti i år meddelade AB Volvo att företaget har för avsikt att etablera en storskalig batterifabrik i min hemkommun Mariestad. Vid jämförbara etableringar påverkar satsningar av denna storlek en hel region. Det kommer att handla om flera tusen anställda i fabriken och därutöver ytterligare två till tre arbetstillfällen runt om i Skaraborg per arbetstillfälle i fabriken. För att lösa detta kommer gemensamma resurser att behövas, från lokala och regionala men även nationella aktörer.

Att få en så här stor investering för en kommun med knappt 25 000 invånare är en enorm möjlighet. Men oj vilka utmaningar vi också står inför för att klara kompetensförsörjning, infrastruktur, energitillförsel och tillgång till bostäder! Samtidigt som man satsar på den här tillväxten behöver man också se till att den mjuka infrastrukturen hänger med - att det finns bra förskolor och skolor, att personalen räcker till äldreomsorgen och att välfärden växer i takt med antalet invånare och arbetstillfällen. Detta är något som alla kommuner som står inför stora industrietableringar behöver hantera, och för att vi ska klara det behövs statligt stöd.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen gav bara några dagar efter nyheten om AB Volvos etablering i Mariestad besked om att en batterisamordnare skulle tillsättas. Samordnaren skulle identifiera utmaningar och hinder samt underlätta för samverkan mellan aktörer.

Det är inte många år sedan den förra moderata statsministern sa att industrin var basically gone. Sedan dess har en socialdemokratisk regering bidragit till den renässans svensk industri fått genom att ta ledartröjan i den gröna omställningen. Då blir man såklart orolig för hur industrin ska drabbas av att vi åter har en moderat statsminister.

Herr talman! Att den nya regeringens industripolitik fortsätter på den nu inslagna vägen är absolut nödvändigt - dels för att företagen ska fortsätta välja att investera i Sverige och dels för att de kommuner som får möjlighet att växa tack vare stora industrietableringar fortsatt ska få förutsättningar att klara av det.

(Applåder)

Herr talman! Det är en stor händelse att få stå här i talarstolen i Sveriges riksdag. Jag vill ta tillfället i akt och prata om välfärden, jämlikhet och förutsättningarna att bo, leva och verka i hela vårt land.

Kommunerna i Sverige ansvarar för en stor del av de svenska välfärdsfunktionerna. Som socialdemokrat står jag upp för en gemensamt finansierad och för alla tillgänglig välfärd. Det är kärnan i det svenska samhällsbygget. Med en gemensamt finansierad skola, sjukvård och äldreomsorg för alla, oavsett storlek på plånboken, kan välfärdssystemet utjämna klyftor och orättvisor. Tyvärr blir det en osanning om själva välfärden i sig är ojämlik, beroende på var i landet du bor. Kommunerna finansierar sina uppdrag framför allt genom den egna kommunalskatten och genom statsbidrag.

Det finns stora skillnader mellan kommuners förutsättningar att klara av att finansiera invånarnas behov av välfärd. När arbetstillfällena i större utsträckning flyttas och koncentreras till de större städerna vidgas klyftorna mellan olika delar av vårt land. Inte sällan är behovet av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning för jobb och studier, vilket leder till en allt äldre befolkning. Och detta leder till stora utmaningar i fråga om att med en allt lägre skattekraft klara av allt högre kostnader för att leverera invånarnas behov av välfärd.

Herr talman! Jag är inte bara ledamot av Sveriges riksdag. Jag är också kommunpolitiker hemma i Bollnäs, i Hälsingland, i Gävleborgs län. I den rollen ser jag detta alltför väl.

Det är inte långsiktigt hållbart att invånare i vissa kommuner successivt får betala alltmer kommunalskatt och kanske ändå inte får den välfärd de kan förvänta sig samtidigt som det motsatta gäller i andra kommuner, där skattekraften är hög men behovet av välfärdstjänster för en relativt ung befolkning är betydligt lägre.

Staten behöver ta ett större ansvar än i dag för en jämlik fördelning av resurser, för att tillgodose hela landets behov av välfärd, och kompensera för att utjämna regionala skillnader.

Detta är ingen fråga som kan viftas bort genom att peka på enskilda kommunalråd. Frågan är större än så. Den kommunala självstyrelsen brukar klassiskt liknas vid att det är som att dansa hambo i en garderob. Och, herr talman, som boende i den kommun där VM i hambo hålls varje år kan jag konstatera att dalstegen blir ytterst begränsade. För att kommunerna ska kunna lyckas med sitt uppdrag när det gäller jämlik välfärd måste förutsättningarna finnas, och de skapar vi bland annat tillsammans i denna kammare.

Tätt kopplat till kommuners ekonomiska förutsättningar finns många andra avgörande insatser. Inte minst gäller det behovet av att öka de statliga investeringarna i vägar och järnvägar som fungerar även utanför de större städerna. Det är avgörande för att människor och näringsliv ska kunna bo och verka i hela vårt land. På samma sätt måste staten genom sina myndigheter öka sin närvaro och service runt om i landet och vara en föregångare för att motverka urbaniseringens negativa effekter.

Politikens roll måste vara att skapa just jämlika förutsättningar att bo och verka i hela landet. Det är allas vårt ansvar. Det är avgörande i ett land som alltmer kännetecknas av polariseringar och motsättningar. Det handlar i grund och botten om samhällsbygge och att hela landet måste få känna framtidstro. Så skapar vi ett starkare samhälle som håller ihop och inte slits isär.

(Applåder)

Herr talman! Självklart behöver vi fler arbetstillfällen i hela landet. En viktig del när det gäller fler arbetstillfällen runt om i landet är att vi har en fungerande välfärd runt om i landet. Det hänger ihop.

Vi socialdemokrater har prioriterat att höja statsbidragen till kommunerna de senaste åren, inte minst under pandemin. Omfördelningen i utjämningssystemet, som egentligen är det jag pratar om, har också förstärkts. Det jag är orolig för är hur det blir med detta med den nya högerkonservativa regeringen. Men det kanske ledamoten Lars Beckman kan svara på. Hur ser det ut med satsningar på kommunerna och statsbidrag för att klara av den kommunala välfärden?

Det handlar om att många kommuner vänder på varje öre för att få verksamheten att gå ihop. Det handlar om ett ojämlikt system. Men jag är mycket glad över att höra att vi är överens i den här frågan. När det gäller välfärdssatsningar faller mycket på den nya regeringen och på ledamoten själv, så jag är intresserad av att höra: Vilka är satsningarna på välfärden från Lars Beckman och Moderaterna i regeringsställning?

Fru talman! I detta mitt första anförande i kammaren som nyinvald riksdagsledamot skulle jag vilja tala om problemen med de så kallade riktade statsbidragen och hur de, tvärtemot vad det är tänkt, försvårar och försämrar för kommuner och regioner.

Min uppfattning är att staten behöver rensa upp bland bidragen och reglera dem kraftigt för att på sikt avskaffa dem helt och hållet.

Det kan tyckas märkligt att jag som under flera år arbetat som förtroendevald med sjukvårdsfrågor säger nej till statligt understöd till regionerna. Alla regioner har som bekant svårt att få ekonomin att gå ihop. Men min personliga erfarenhet, som jag vet att jag delar med hundratals regionråd och kommunalråd i landet, är att de riktade statsbidragen är mer till besvär än till nytta.

Jag talar här inte om de generella statsbidragen som är helt nödvändiga för att få den kommunala och regionala verksamheten att gå runt utan de riktade bidragen, där staten tänker sig att den ska understödja ett visst ändamål. Exempel på bidrag är "Undervisning under skollov och läxhjälp" och "Personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp".

Det är inte svårt att förstå att en skolminister eller socialminister vill dela ut särskilda bidrag som dessa. Ändamålen är ju i sig behjärtansvärda. Men det blir ändå fel. Jag ska kort nämna några av skälen till att bidragen inte fungerar som det är tänkt.

Ett första skäl är att bidragen är tidsbegränsade. De leder därför till att en kommun eller en region startar upp nya projekt som i ett senare skede saknar finansiering. Till en början gillar alla bidraget, men i samma stund som det upphör finns ingen planering för hur de nya verksamheterna ska rymmas inom budgeten.

Ett andra skäl är den omfattande byråkrati som bidragen orsakar. Det finns i dag tjänstemän som arbetar heltid med att söka bidrag. Det har till och med gått så långt att det finns företag som kan livnära sig på att hjälpa kommuner att söka statsbidrag. De riktade statsbidragen har blivit en industri i sig som bara handlar om hur man ska hantera dem.

Ett tredje skäl är att de riktade statsbidragen skapar ojämlikhet. Statskontoret har i sin granskning av statsbidragen kunnat visa att små kommuner - som av naturliga skäl har få tjänstemän - avstår från att söka bidrag, eftersom det är för mycket arbete med dem. Resultatet blir att dessa kommuner inte tar del av bidragen. Medborgare som har oturen att bo i en liten kommun blir alltså förfördelade.

Dessa problem har sedan länge varit kända inom det kommunala och regionala Sverige. Samarbetsorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner har under både borgerlig och socialdemokratisk ledning kritiserat de riktade statsbidragen.

Fru talman! Jag kommer att återkomma i denna fråga när det drar ihop sig till att riksdagen ska behandla statsbudgeten. Jag vet att det kommer att ligga många riktade statsbidrag i den budget som vår nya regering presenterar inom kort, men jag hoppas att mitt anförande här i kammaren åtminstone bidrar något lite till den allmänna förståelsen för hur illa systemet med riktade statsbidrag fungerar.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för inlägget.

Det var en dyster bild av Sveriges arbetsgivare som socialdemokraten Jamal El-Haj målade upp.

Arbetare utnyttjas. Det är inte den bilden jag möter när jag möter Sveriges företagare. Jag vet inte hur det är på den offentliga sidan, men jag uppfattar att de privata företagen anser sina medarbetare vara duktiga, viktiga och oersättliga. Det gäller nästan vilket företag jag än möter. Vilka erfarenheter har ledamoten av de förskräckliga och dåliga arbetsgivarna som ser ned på sin personal? Jag tycker inte att de finns. Sedan kan det naturligtvis finnas avarter.

Den svenska modellen, fru talman, står alla partier bakom. Den har tjänat Sverige väl. Fack och arbetsgivare kommer överens om bland annat anställningsvillkor.

Jag skulle vilja veta lite mer om varför man har en så dyster syn på Sveriges jobbskapare hos Socialdemokraterna.

Fru talman! Det här stycket i debatten heter Arbetsmarknad och ekonomi. Och vad kan vara viktigare än jobben i Sverige?

Som alla kommer ihåg lovade Socialdemokraterna och Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det var ett av Socialdemokraternas absolut viktigaste vallöften 2014.

Åtta år senare konkurrerar vi med Grekland och Italien om att ha EU:s högsta arbetslöshet. Vi gick alltså till att ha EU:s högsta arbetslöshet. Vad var det som gick så fel? Jag tror inte att det finns ett svar på frågan, utan det finns många svar på den frågan. Faktum är att vi lämnar en högkonjunktur bakom oss med den fjärde högsta arbetslösheten i EU. Jag tycker att man ska kalla saker vid deras rätta namn. Det är ett stort misslyckande.

Fru talman! Varje person som går arbetslös är naturligtvis en förlust för den enskilde, men det är en ännu större förlust för samhället. Vi vet till exempel att ungefär 700 000 utrikesfödda inte är självförsörjande i Sverige. Det är helt ohållbart. Varje person i Sverige ska naturligtvis ha möjlighet att arbeta utifrån sin egen förmåga.

Vi har hört tidigare i debatten här i dag, bland annat från en socialdemokratisk ledamot från Västerbotten, att företagen skriker efter arbetskraft. Det stämmer med den bild jag har, fru talman. Många företagare jag besöker säger: Var är alla arbetslösa? Och då ska vi veta att arbetslösheten i Gävleborg är en av de allra högsta i Sverige.

Hur är det möjligt, fru talman, att det kommer tusentals bärplockare till Sverige samtidigt som vi har så många arbetslösa? Hur var det möjligt att gröna näringar drabbades oerhört hårt därför att de inte kunde ha arbetskraftsinvandring, bland annat från Ukraina, i somras? Det var många larmrapporter i medierna om det.

I Gävleborgs län och på många andra ställen i Sverige skriker man efter chaufförer. Samtidigt skär utbildningsföretag ned utbildning av chaufförer. Företaget som utbildar chaufförer varslar. Det är ju ett fundamentalt misslyckande.

Fru talman! Vi är många i den här kammaren som ofta vill förbättra samhällsservicen eller komma med nya utgifter. Det hörde vi också i ett annat inlägg här. Hur ska vi då finansiera det? Jo, vi måste finansiera det genom att fler kommer i arbete. Fler måste lämna a-kassan. Fler måste lämna försörjningsstödet. Det är varken rimligt eller önskvärt att den som kan arbeta försörjer sig genom att långvarigt gå på bidrag.

Här handlar det också om ett synsätt, fru talman: att varje person har ett ansvar att göra sig själv anställbar. Varje person har ett eget ansvar att göra sig själv anställbar, och då ska naturligtvis samhällets stöd finnas där. Det är oerhört viktigt.

Att vi nu, efter en högkonjunktur, går in i en sannolik lågkonjunktur med EU:s fjärde högsta arbetslöshet är ett stort misslyckande för den tidigare regeringen. Den här regeringen bör och måste prioritera att fler kommer i jobb. Det är en avgörande fråga för samhällsutvecklingen i Sverige.

Fru talman! Det var väl bra att det var en känslig fråga eftersom det var så många socialdemokrater som ville ta replik. Jag debatterar gärna arbetslöshet. Jag hoppas att fler begär replik.

Vilken statistik använder jag? Jag använder den officiella statistik som finns, och det finns två rubriker i den som är intressanta.

Arbetslösheten i Sverige ökar mer än EU-snittet, berättade statistiken som kom i juni.

Jag hoppas att var och en som ser det här själv går in och googlar. När det gäller arbetslösheten internationellt kan man se att Spanien har högst arbetslöshet. Sedan kommer Grekland, Cypern, Italien, Frankrike och Sverige. Lägst arbetslöshet har Tjeckien, Polen och så vidare.

Det är klart att det är ett misslyckande. Låt oss erkänna det. Vi lämnar en högkonjunktur och går in i en lågkonjunktur när vi redan nu har väldigt hög arbetslöshet. Sedan är inte den generell för alla. Det är framför allt bland utrikesfödda vi har väldigt långvarig arbetslöshet. Det är bland funktionsnedsatta, då Samhall har blivit ett integrationsföretag i stället för ett företag där den som är funktionsnedsatt kan få jobb.

Fru talman! Det är ju rätt intressant. Företagen i Gävleborg frågar efter chaufförer. De frågar efter busschaufförer, lastbilschaufförer, alla möjliga chaufförsyrken. Samtidigt varslar det företag i Hudiksvall som utbildar chaufförer, för Arbetsförmedlingen köper inte tjänsterna.

Vi har alltså rekordhög arbetslöshet i Gävleborg. Vi har företag som frågar efter arbetskraft. Och Arbetsförmedlingen sa upp avtalet med dem som utbildar chaufförer. Det kan ju inte Patrik Lundqvist vara nöjd med, och det har alltså skett under er flagg. Det har alltså skett under er regering. Det sker i nutid.

Jag håller med Patrik Lundqvist. Vi måste se till att vi har bra och effektiva yrkesutbildningar. Det står också i det avtal som är tecknat att vi måste effektivisera så att vi verkligen får människor i jobb. Men det är ohållbart att vi betalar människor för att gå arbetslösa i stället för att utbilda dem till efterfrågade yrkeschaufförer. Så kan det inte fortsätta, fru talman.

Fru talman! Jag är glad att ledamoten tar upp just extratjänster. Jag träffade 25 somaliska män i Gävle under valrörelsen. De hade suttit i extratjänster i Gävle, i en lokal som heter Varva. Och jag kan berätta, fru talman, att de hatade Varva. De förstod inte varför de skulle sitta i förvaring i Varva i Gävle i stället för att få en yrkesutbildning.

Jag frågade dem: Vad kan ni, och vad vill ni jobba med? Där fanns bland annat en elektriker, och det fanns en rörmokare bland killarna från Somalia. Gemensamt för alla var att de inte ville något hellre än att ha ett jobb. Jag vill validera mina kunskaper så att jag kan få ett jobb, sa de.

Men, fru talman, de satt i en fullständigt meningslös uppehållande åtgärd i en extratjänst i lokalen Varva i Gävle. Det ska vi naturligtvis förändra. Det är fullständigt meningslöst att vi förvarar människor i extratjänster i stället för att ge dem en utbildning.

Fru talman! Sverige är ett välfärdsland. Här ska man kunna lita på att samhället finns där när man behöver det som mest och är som svagast. Tyvärr är det inte alltid så. Felaktiga utbetalningar från välfärdssystemet sker, ibland genom direkt brottsliga upplägg, för att någon vill tillskansa sig bidrag. Det undergräver förtroendet för välfärdssystemet och dränerar det på resurser som annars skulle hjälpa dem som är i störst behov av dem.

Att vara folkbokförd på en adress i Sverige är ofta en förutsättning för att kunna få bidrag och ersättningar från det offentliga. Därför utgör folkbokföringsbrott grunden för många välfärdsbrott. En vanlig metod är så kallade skenskrivningar, där hundratals personer kan vara skrivna på samma adress. Många av dem kanske inte ens finns i landet, men de går ändå in i socialförsäkringssystemet.

Antalet anmälda folkbokföringsbrott har ökat i hela landet sedan lagen ändrades för några år sedan. År 2019 utredde polisen lite drygt 700 fall i hela landet. Hittills i år är motsvarande siffra över 2 000 fall.

Svenska staten betalar årligen ut hundratals miljarder kronor i välfärdsutbetalningar. En inte obetydlig del går till kriminella och är felaktiga utbetalningar. En kartläggning har visat att mycket pengar går till kriminella gäng. De står för 84 procent av fallen, enligt en SOU från år 2017.

Kristdemokraterna anser att den svenska folkbokföringslagstiftningen har gjort det möjligt för organiserade brottslingar med ont uppsåt att utnyttja den svenska välfärden och komma åt skattepengar. Man gör det bland annat genom att använda företag och svartarbete och genom utnyttjande av människor för att normalisera hur det ser ut i de offentliga registren. De visar ingen respekt för de skattebetalare som betalat in pengarna, ingen sympati för dem som verkligen behöver ersättningar från socialförsäkringssystemet. Situationen är mycket allvarlig och hotar legitimiteten för det svenska välfärdssystemet som helhet.

Fru talman! Kristdemokraterna har vid flera tillfällen uppmärksammat frågan om folkbokföringsbrott.

Vi vill tillåta lagring av biometriska data. Vid skärpt identitetskontroll ska en person lämna ansiktsbild och fingeravtryck. Lagring ger Skatteverket bättre möjligheter att koppla en fysisk person till en identitetshandling, och Migrationsverket kommer åt problematiken med multipla identiteter.

Vi vill kräva godkännande från hyresvärd och fastighetsägare vid folkbokföring. Kristdemokraterna anser att den som hyr bostad med andrahandskontrakt ska ha ett intyg om godkännande från både den som har förstahandskontraktet och fastighetsägaren.

Skatteverket ska få bättre möjligheter att avregistrera personer. Eftersom folkbokföringen används av andra myndigheter behöver Skatteverket få fler befogenheter att säkerställa att den är korrekt. Kristdemokraterna föreslår att Skatteverket får möjlighet att avregistrera personnummer från folkbokföringen om den registrerade uppgiften visar sig vara uppenbart felaktig.

Dessa reformer är viktiga steg. Sverige och vår välfärdsstat ska förvalta medborgarnas skattepengar effektivt och hjälpa dem som verkligen behöver det, inte finansiera kriminella nätverk som skamlöst och med ont uppsåt utnyttjar människor.

Fru talman! Kristdemokraterna menar att välfärdsbrott undergräver ett resurseffektivt välfärdssystem. Miljarderna skulle ha gått till att öka Sveriges välfärd och till dem som verkligen behöver det i stället.

Fru talman! Socialdemokraterna är välfärdens förkämpar. Vi byggde upp den svenska välfärdsmodellen, och vi kommer att fortsätta försvara och utveckla den. Våra äldre förtjänar en god omsorg på livets höst. Alla barn ska få en god utbildning och start på livet. Och vi vet att en stark välfärd minskar klyftor och stärker jämlikheten och jämställdheten.

Politik gör skillnad. Vi socialdemokrater har prioriterat och satsat på välfärden samtidigt som vi har tagit ansvar för ekonomin. Det är nu 100 000 fler anställda i välfärden. Under pandemin sköt regeringen till tre gånger så mycket till välfärden som det beräknade skattebortfallet. Trots dessa satsningar ser vi revor i välfärden. Tiotusentals nya medarbetare kommer att behöva anställas inom vården, skolan och omsorgen.

Men marknaden är inget recept för att lösa välfärdens utmaningar. Privatiseringar och avregleringar har visat sig kosta pengar, öka ojämlikheten inom sjukvården och öka segregationen inom skolan. Marknadiseringen i Sverige, som i en internationell kontext är extrem, har inneburit att företag har kunnat göra vinster på bekostnad av kvalitet och har lett till välfärdsbrottslighet.

Våra gemensamma skattepengar ska gå till att göra skolan, vården och omsorgen bättre. Välfärden är till för våra barn, elever och äldre, inte för att berika ägarna. Det är verkligen inte mer än rimligt att våra skattepengar ska gå till det som de är avsedda för. De ska inte gå till obegränsade vinster för några få. Att ta tillbaka kontrollen över välfärden kommer därför fortsatt att vara en av socialdemokratins högsta prioriteringar.

Fru talman! Utmaningarna i kommunerna och regionerna är stora och av skiftande karaktär. Tuffast är det för många av de minsta kommunerna på glesbygden. Många som arbetar inom välfärden känner att de inte räcker till eller har tid för den omsorg som man vill ge. Och ännu svårare verkar det komma att bli.

Finansieringen av välfärden lyser med sin totala frånvaro i den nya högerkonservativa regeringens politik. Jag ser inte någonting om hur framtidens välfärd ska stärkas, exempelvis i form av viktiga statsbidrag till kommuner och regioner. Vi vet att höga räntor och hög inflation påverkar kommunernas ekonomi, och vi vet att kommunerna behöver resurser. Det är i kommuner och regioner som välfärdens kärna utförs. För detta verkar den nya regeringen vara helt lomhörd.

Jag känner igen det här. Jag var själv kommunalråd under den förra lågkonjunkturen. Vi fick inte de pengar som behövdes för att stärka välfärden. Nu är jag väldigt orolig för framtiden, kanske framför allt för den framtida omsorgen om våra äldre, eftersom det inte heller nämns med ett ord hur man ska stärka äldreomsorgen.

Det gör mig väldigt orolig när vi ser att välfärden inte prioriteras och att den välfärdsmodell som vi stolt har byggt upp riskerar att brytas sönder. Det Sverige behöver är satsningar på välfärden som skapar ett mer sammanhållet och jämlikt land och likvärdiga förutsättningar för alla kommuner och regioner att ha en bra välfärd. Sverige kan verkligen bättre än så här.

(Applåder)

Fru talman! Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov! För butiksbiträdet, undersköterskan och läraren, för industriarbetaren, rörmokaren och barnskötaren, för jordbrukaren, tågvärden och sjuksköterskan är det här en viktig princip. Man går upp tidigt, jobbar helg, skift och julafton och lämnar barnen på förskolan. Man gör sitt. Arbetslivet ger och arbetslivet tar, men alla är med och bidrar till det som alla får ta del av. Så kan vi bygga ett samhälle som håller ihop, och så finansierar vi ett av världens bästa välfärdssystem.

Men tyvärr är det inte så att var och en bidrar efter förmåga i dag. "Priset för att slippa svensk skatt: 300.000 kronor" - så löd rubriken till en granskning i Dagens industri häromveckan. Där avslöjas hur banker över lite vin och räkor säljer avancerade skatteupplägg med utländska holdingbolag till välbärgade svenskar. Aggressiv skatteplanering, skatteundandragande - kalla det vad du vill, men sjukt är det. I kletiga linjer slingrar sig mjuka ryggrader längs skatteparadisens stränder. Det är hånfullt och oanständigt hur man håller på.

Fru talman! Skatt är inget straff. Skatt är grunden i ett samhälle där även undersköterskan får cancervård, där dottern med funktionsnedsättning har någonstans att bo och där maken kan skola om sig när han blivit uppsagd, ett samhälle där alla har råd att plugga på universitet, ett samhälle där pappersarbetaren hemma i Grängesberg som åker hemifrån 05.15 varje dag vet att det finns sjukvård och ett trygghetssystem som tar emot honom om han skadas på jobbet och att han inte behöver bli fattig om han skadas eller blir sjuk.

Man kan ju förstå att folk blir förbannade, för det blir jag också. Varför ska inte Joppe och Poppe på Stockholms gräddhyllor betala sin andel i skatt när alla de som jobbar på bryggeriet hemma i Grängesberg gör det? Hur kan det ens vara så att butikskassörskan på Coop i Grängesberg skulle kunna betala en större andel av sin inkomst i skatt än butikskoncernens ägare? Jag tycker att det verkar som att en del människor inte kan bete sig som folk. Det är som om demokratiskt fattade beslut och samhällskontrakt inte gällde dem.

Fru talman! Ett tungt ansvar vilar nu på högerregeringen att ta vidare de förslag som Socialdemokraterna förberett. Låt dem inte komma undan nu! Man ska veta att vi, de socialdemokratiska rösterna i denna riksdag, inte kommer att vara tysta om man sviker i den här frågan.

(Applåder)

Fru talman, ärade ledamöter! Detta är mitt första anförande i denna kammare. Det känns mycket högtidligt. Jag tänker tala om männen som jag kommer ifrån.

Min farfar hette Dimitris Kallifatides. Det är en grekisk variant av ett turkiskt namn som antyder tjänstgöring vid kalifens hov. Han föddes vid Svarta havet, långt österut i dagens Turkiet. Efter att ha stridit i första världskriget kom han som flykting ensam med en liten son till Grekland. Där deltog han i ännu ett världskrig och ett inbördeskrig. Han fick se sin lille förstfödde son skenavrättas inte en gång utan två gånger.

Farfar var lärare. Det finns en liten skog på en bergssluttning i närheten av Sparta som hans elever planterade, och den bär hans namn. Mitt enda tydliga minne av honom är att han kollade om jag som sexåring kunde min multiplikationstabell.

Farfars tredje son, min pappa, lämnade Grekland 1964, ett land plågat av inbördeskrig och fascistiskt förtryck, och sökte ett liv här i Sverige. Fem år senare arbetade han som lärare på Viggbyholms gymnasium i Täby kommun innan han till slut blev författare. Jag kan inte minnas att min pappa än i dag har varit ledig från arbetet en hel dag.

Ärade ledamöter! Jag har varit en lönearbetande akademiker med 27 år i yrket. Genom politiskt folkrörelsearbete har jag mött gruvarbetare i malmfälten. Folk har berättat för mig livet som skogsarbetare. De har berättat om livet som undersköterska i äldreomsorgen, om livet som servicetekniker, stationsvärd, kriminalvårdare och målare. Jag har hört om jordbrukarens villkor, om fältassistentens vedermödor, om lärarens, polisens och socialsekreterarens vardag på jobbet och om livet som hemlös. Som forskare har jag studerat livet på slotten, i skolkoncernernas styrelserum, i bankpalatsen och på lustjakterna.

Jag har med öppna ögon sett verklighetens ljusa och mörka sidor och gjort mitt politiska val. Jag ställer mig solidarisk med de hårt arbetande männen jag kommer ifrån och med de många mödrar, systrar, döttrar, kvinnor, män, icke-binära och barn som alla kämpar för en drägligare tillvaro här på jorden.

Jag är en demokratisk socialist som vet att Sverige och världen behöver kraftfulla reformer för jämlikhet, välfärd och klimatomställning. Vi behöver gå i en helt annan riktning än den som majoriteten i denna kammare förebådar.

Vi vet det. Värkande ryggar, härdade händer och pressade scheman vittnar om en verklighet som skriker efter förändring. Utredningarna finns. Forskningen finns. Förslagen finns. Det enda som inte finns är en förnuftig politisk vilja från majoriteten i denna riksdag.

Fru talman, ärade ledamöter! Jag har gjort mitt val. Jag kommer att kämpa varje dag för de reformer som folkmajoriteten i det här landet behöver, förtjänar och har rätt till.

(Applåder)

Bostadspolitik

Fru talman och ärade ledamöter! En skrämmande tid väntar Sverige. Det högernationalistiska slottsavtal som har presenterats av riksdagens blåbruna partier bygger på rädsla, fördomar och förakt, från början till slut. Det är ett förakt mot alla människor i Sverige som i dag lider av fattigdom och bostadslöshet, mot dem som varje dag kämpar för att få livet att gå runt, mot alla föräldrar som skär ned på sin egen matranson för att barnen ska slippa gå hungriga, mot alla dem som äter kall mat med förhoppningen att elräkningen ska bli något lägre om de låter bli att använda spisen. Det är ett förakt mot alla dem som inte passar in i slottsavtalets bild av hur Sverige ska se ut.

Slottsavtalet tar från dem som har minst och ger till dem som har mest - omvänd Robin Hood, som jag kallar det. Avtalet göder rädslor och fördomar och skriker efter ökade klyftor i samhället. Man straffar dem som är mest utsatta och belönar dem som redan är privilegierade. Detta är de viktigaste budskapen från Sveriges kommande regering.

Men i både slottsavtalet och den blåbruna regeringsförklaringen är det som saknas lika intressant: rekordhög bostadsbrist och en byggtakt som spås sjunka, hemlöshet som fortsätter att öka och vräkningar av barnfamiljer som också spås fortsätta öka, bland annat på grund av fattigdom. Galopperande inflation och skenande mat- och elpriser, tillsammans med historiskt höga krav på hyreshöjningar från Sveriges samlade hyresvärdar, kommer att slå som allra hårdast mot alla dem som har väldigt lite eller ingenting alls. Om detta finns ingenting i vare sig slottsavtalet eller regeringsförklaringen.

I den ovanligt långa regeringsförklaringen nämns bostadspolitiken inte en enda gång. Det är ett stort hån mot alla hyresgäster, bostadslösa och fattiga hushåll. Vänsterpartiet lovar att vara alla dessa personers röst. Vi ska vara den starkaste rösten i opposition mot allt vad Tidöavtalet står för.

I stället för att fördöma utifrån egna föreställningar ska vår politik tydligt visa att vi tror på människan. Vänsterpartiets politik bygger på en tro, inte en misstro, på människan - även på dem som inte är resursstarka.

Vår vision är att bygga fler hyresbostäder som människor har råd med, inte fler fängelser.

Ärade ledamöter! Sverige behöver en bostadspolitik för alla hemlösa, för alla barnfamiljer som vräks på grund av fattigdom, för alla ungdomar som inte kan flytta hemifrån och för alla pensionärer som får allt svårare att bo kvar i sina hem på grund av allt dyrare hyror - en bostadspolitik som vågar ifrågasätta hyresvärdarnas rätt till en 10-procentig hyreshöjning mitt under brinnande kris och som vågar satsa på dem som har det tuffast i samhället, i stället för en som ensidigt fortsätter gynna de rikaste, som äger sina bostäder.

Det är dags att återinföra investeringsstödet, införa ett tillfälligt tak för hyreshöjningar, stoppa ofoget med renovräkningar och satsa stort på att renovera och energieffektivisera det befintliga hyresbeståndet. Så bör en bostadspolitik se ut i en tid av kris.

Om det finns en sak som vi är säkra på är det att Sverige behöver en ny bostadspolitik värd namnet. Vi behöver en hållbar och långsiktig bostadspolitik som innebär att vi tar ansvar för att bygga bort bostadsbristen, motverka bostadssegregationen och bostadsojämlikheten och minska bostadssektorns klimatpåverkan.

För att uppnå detta krävs en bostadspolitik med högre ambitioner än den nya regeringen har visat hittills. Bostaden, kamrater, ska vara en mänsklig rättighet för alla, inte bara för de rika.

Fru talman! Exakt noll gånger lyfte man i regeringsförklaringen fram behovet av att bygga bort bostadsbristen. Den nye bostadsministern från Kristdemokraterna har inte hunnit säga så mycket, förutom att trösklarna till bostadsmarknaden ska sänkas och att fler ska kunna förverkliga sina bostadsdrömmar. Jag undrar vilka det är som bostadsministern talar om och hur det ska gå till. Vad är politiken bakom dessa ord?

Förändrade amorteringskrav och startlån för unga brukar vara sådant som man lyfter fram från högern. Det kommer inte att hjälpa alla fattigpensionärer och barnfamiljer som står på randen av vräkning från sina hyresrätter eller ungdomar som vill flytta hemifrån vars föräldrar knappt kan köpa mat och inte har råd att hjälpa dem att ta förmånliga lån.

Hur tänker KD med sin bostadsministerpost sänka trösklarna för alla de människor som i dag behöver en bostad och inte har det? I regeringsförklaringen nämner man det inte ens.

Fru talman! Jag måste först säga att det är med väldigt stor glädje och med ännu större stolthet jag står här i dag. Jag såg inte riktigt detta komma, om man säger så. Detta är något som har vuxit fram under de senaste åren, att få hamna här i relativt vuxen ålder.

I Miljöpartiet arbetar vi för att det att ha ett hem, att ha tak över huvudet, är något alla ska ha rätt till. Vi är inte ensamma om det på något sätt: Till 2030 ska alla människor kunna ha tillgång till en bostad som är säker, överkomlig i pris och med grundläggande samhällelig service. FN:s medlemsländer antog detta som mål 11.1 bland de globala målen i Agenda 2030 år 2015.

Vi har också en samhällelig segregation att arbeta med, där bostaden är en avgörande pusselbit. En bostadspolitik utan den dimensionen är inte fullständig.

Våra bostäder står dessutom för en betydande del av vår gemensamma klimatpåverkan, och det är nödvändigt att väga in hur ett omfattande bostadsbyggande med en angelägen integration kan genomföras med största möjliga klimatnytta.

Fru talman! Jag kommer att så långt mina fyra minuter räcker säga något om vår syn på bostäder för hemlösa och studenter, något om segregation och sedan något om klimatanpassningar och energieffektivisering och kanske något om trä till slut.

Att inte ha eller kunna få en bostad är mycket dålig livskvalitet med betydande risker för tillkommande sociala och hälsomässiga problem. Antarktis pingviner kan ställa sig tätt tillsammans för att hålla värmen. Det kan inte vi göra, och ingen ska tvingas att sova utomhus på nätterna.

Bostad först är en ansats som bygger på tanken att bostaden är en avgörande faktor för att kunna klara andra förändringar av livsstil. Genom Bostad först erbjuds hemlösa bostad med stöd för att klara boendet och för att kunna förändra det som de i övrigt behöver klara för att kunna få ett bättre liv. Modellen har provats i Sverige, bland annat av Stadsmissionen och några kommuner, och i andra länder har den visat mycket goda resultat. Vi fortsätter gärna den utvecklingen.

Att kunna erbjuda studenter bostäder på studieorterna är en del av en helhet. Att säga att vi ska bygga fler och billigare bostäder är kanske att göra det lite enkelt för sig. Det är förvisso en viktig del av svaret, men det kan samtidigt finnas skäl att se över om det också är andra förändringar som behöver göras, så att insatserna verkligen når dem de är avsedda för.

Segregationen är skadlig. Det handlar inte bara om förorter och eftersatta områden utan också om en fungerande arbetsmarknad, där bristen på lämpliga bostäder blir ett hinder för människor att söka nya jobb eller ett hinder för företagen att rekrytera, som vi har hört nämnas vid flera tillfällen här i dag. Det kan innebära att man inte kan lämna en dålig relation för att det inte finns nånstans att ta vägen. Det är alldeles nödvändigt att ha ett bostadsutbud som speglar samhällets intentioner.

Vi i Miljöpartiet vill bryta bostadssegregationen. Vi vill bygga fler billiga hyresrätter i villaområden och fler bostadsrätter och småhus i områden där de flesta bor i hyresrätt i dag. För att kunna åstadkomma detta måste vi ha krav på social hållbarhet i kommunernas översiktsplaner. Då kan vi få en mer blandad bebyggelse.

Vi vill bygga mer i trä. Trähus är mer klimatsmarta än betonghus. Trä binder koldioxid, medan tillverkning av betong skapar utsläpp. När råvarorna finns alldeles i närheten bidrar vi också till fler arbetstillfällen utanför de stora städerna.

Tyvärr togs stödet till energieffektivisering bort i den budget som röstades igenom förra hösten. På orter med snabb tillväxt, till exempel i norra Sverige, har den sortens stöd stor betydelse för produktion av lägenheter med lägre kostnader, som kan vara möjliga att hyra för de som vill flytta dit där de nya jobben finns. Den sortens rapporter har vi hört i dag, till exempel från Skellefteå.

(Applåder)