Teresa Carvalho

Fru talman! Det här är ju uppochnedvända världen. Fredrik Kärrholm har fått detta helt om bakfoten. Det var i den brittiska riktningen som Tidöregeringen styrde. Det är så det blir när reformerna och kapaciteten hos Kriminalvården inte hänger ihop. Det är därför britterna nu på löpande band släpper ut grova förbrytare. Det är precis detta vi vill undvika. Det är därför vi säger: Låt oss låsa in våldtäktsmännen och pedofilerna riktigt länge. Men vi kanske inte just nu kan göra detsamma med källarförrådsinbrottstjuvarna.

(Applåder)

Fru talman! Hade Tidöregeringen lagt ett skarpt förslag om att avskaffa mängdrabatten på riksdagens bord hade vi givetvis röstat ja till det. Men det var inte mängdrabatten vi röstade om, Fredrik Kärrholm. Vi röstade om regeringens lagförslag om ett helt nytt straffrättsligt påföljdssystem, där mängdrabatten bara var en del inbakad i en helhet som var så omfattande att det saknades tiotusentals fängelseplatser, som det enligt Kriminalvården skulle dröja till åtminstone 2040 att få på plats. Det vi röstade nej till var en låtsaslag som inte ens har trätt i kraft trots att riksdagen ställde sig bakom den och som inte har gett en enda serievåldtäktsman ett längre straff eller upprättelse åt ett enda brottsoffer.

Det vi vill göra är att avskaffa mängdrabatten för grova brott på riktigt, inte bara på papperet. När det kommer en regering på plats som lägger ett sådant förslag på riksdagens bord vill jag veta: Kommer Fredrik Kärrholm att rösta ja eller nej till det?

Fru talman! Sverige har en brottsparadox. Det senaste decenniet har mycket av brottsligheten i vårt land legat still eller till och med minskat, samtidigt som den maffialiknande brottsligheten vuxit till att bli ett av vår tids allvarligaste samhällshot.

Nu har också skjutningarna minskat – det är bra. Men samtidigt har sprängningarna nått nya, skrämmande nivåer. Förra mandatperioden ökade antalet barn under 15 år som var involverade i mordärenden med över 700 procent. Och bakom våldet finns en organiserad brottslighet som äter sig in i näringslivet, välfärden och våra samhällsinstitutioner.

Fru talman! Sverige har nu fått en ny politisk majoritet i riksdagen. Men oavsett hur kommande regering formas behöver en tuff kriminalpolitisk linje ligga fast, samtidigt som vi växlar upp arbetet mot den brottslighet som orsakar störst skada. Det är vad vi socialdemokrater menar med ökad repression med precision.

Brottsoffrens ställning måste också stärkas. Brottsoffrens rätt till skydd, stöd och upprättelse ska väga tyngre. Det är därför vi vill vi införa en brottsofferlag – ett löfte som Tidöregeringen dessvärre svek.

Fyra områden är särskilt prioriterade.

För det första: kampen mot den maffialiknande organiserade brottsligheten. Vi behöver en svensk maffialag som gör det möjligt att angripa kriminella organisationer som sådana och deras mönster av kriminella samarbeten – inte bara springpojkarna längst ned utan också gängtopparna, som organiserar, finansierar och tjänar pengar på brottsligheten. De utövar inte bara våld utan ägnar sig också åt grov ekonomisk brottslighet.

För det andra måste vi stoppa nyrekryteringen – Tidöregeringens stora blinda fläck och misslyckande. Man har ägnat enorm politisk kraft åt hur unga lagöverträdare ska straffas, och där var vi förvisso i stora stycken överens många gånger, men alldeles för lite kraft åt hur vi ska förhindra att barn rekryteras från första början. Det duger inte att bara skärpa straffen för dagens fjortonåringar om vi samtidigt låter gängen rekrytera morgondagens. Detta förutsätter tre p:n – pengar, punktmarkering och program för riskfamiljer.

För det tredje måste vi gå hårdare åt mäns våld mot kvinnor. Våld i hemmet får aldrig bli en privat angelägenhet. Detta är en grov form av brottslighet som kräver samma beslutsamhet som kampen mot gängen. Farliga män ska stoppas. Våldsutsatta kvinnor och barn ska skyddas. Det är därför vi vill skärpa straffen för grov kvinnofridskränkning, stoppa nedläggningen av skyddade boenden och införa områdesarrest för våldsamma män när hotbilden är stor även efter avtjänat fängelsestraff.

För det fjärde, fru talman, måste vi kraftsamla mot de sexuella övergreppen mot barn. Barns utsatthet måste väga tyngre än förövarnas intressen.

När Tidöregeringen skärpte 50 straff, vilket vi socialdemokrater röstade för, utelämnade de barnpornografi, och det vill vi ändra på. Vi vill även att sexuella övergrepp ska leda till förlorad vårdnad och att polisen ska larma när misstänkta förövare arbetar med barn.

Fru talman! Den grova brottsligheten har fått växa sig stark under lång tid, men utvecklingen är inte ödesbestämd. Sverige har haft svåra samhällsproblem förut och vänt dem, och det ska vi göra igen. Det måste vara uppgiften på detta område under den kommande mandatperioden: att steg för steg fortsätta återupprätta den trygghet som har gått förlorad i vårt land.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker inte att jag ska behöva förklara för justitieministern att det är regeringens ansvar att lägga fram propositioner på riksdagens bord som kan träda i kraft och att det är riksdagens roll att fatta beslut.

Det är djupt olämpligt att regeringen snuvar riksdagen på möjligheten att få fatta det beslutet, som sig bör. Det är en ordning som strider mot praxis för hur vi stiftar lagar i Sverige. Det har inte minst konstitutionsutskottet yttrat flera gånger. Det är tydligt att det är riksdagen som ska fatta den typen av beslut, men regeringen tar tillbaka beslutet och säger att man tänker fatta det beslutet någon gång i framtiden när en framtida regering anser att det är lämpligt. Det är inte så vi stiftar lagar i Sverige – åtminstone inte på ett ansvarsfullt sätt.

Det är naturligtvis därför detta är helt unikt, och det är just därför som det förtjänar kritik.

Gunnar Strömmer undrar vad min och Socialdemokraternas plan och vilja är. Jag får tacka justitieministern för möjligheten att upprepa att Socialdemokraterna vill slopa mängdrabatten, framför allt för vålds- och sexualbrott. Vi går till val på att börja med sexualbrotten. Vi gör det för att snabbt få till en förändring med dagens ordning, vilket jag uppfattar att alla i kammaren i dag har yttrat.

Skillnaden är att vi vill göra detta omgående nästa mandatperiod, medan regeringen har lagt ett lagförslag på riksdagens bord som inte ska träda i kraft på flera år. Det har Gunnar Strömmer just erkänt.

Fru talman! Jag förstår att Gunnar Strömmer är stressad över tanken på att förlora valet om några veckor. Jag antar att det är därför han målar upp en bild av att regeringen tänker avskaffa all mängdrabatt och att sossarna är emot att avskaffa all mängdrabatt – eller att avskaffa mängdrabatten över huvud taget.

Problemet är att inget av detta stämmer. Sanningen är att vi båda vill göra om dagens mängdrabatt.

Vi socialdemokrater vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, och vi är tydliga med att vi tänker börja med sexualbrotten. Tidöregeringen har däremot lagt ett förslag på riksdagens bord där man har bakat in mängdrabatten i en större reform, som inte ens ska träda i kraft på flera år.

Mina enkla frågor till justitieministern är följande: Varför låter han det bästa bli det möjligas fiende? Varför väljer justitieministern att slopa mängdrabatten stort och segt i stället för specifikt och snabbt?

Fru talman! Kejsaren är naken. Bluffen är synad, Henrik Vinge. Om det här lagförslaget var tänkt att kunna träda i kraft nästa mandatperiod hade regeringen och Sverigedemokraterna givetvis petat in ett ikraftträdandedatum. Det har de dock inte gjort, för de vet att det inte kommer att hålla.

Alla kan se att Tidöpartierna inte kan komma överens om hur kalaset ska finansieras. Notan för detta lagförslag är 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som reformutrymmet under ett år. Hur detta ska finansieras säger inte regeringen flaska om – och inte Sverigedemokraterna heller, för den delen, i någon samlad mening.

Henrik Vinge upprepar: Det går, det går, det går. Men om det hade gått skulle det, återigen, ha stått i propositionen. Det är propositionen vi tar ställning till, inte tomma vallöften från enskilda riksdagskandidater eller partier. Vi tar faktiskt inte heller ställning till det som framförs här i riksdagens talarstol, utan vi tar ställning till det som står i propositionen.

Jag förstår att Henrik Vinge inte bryr sig särskilt mycket om de demokratiska processerna här i riksdagen; det har framgått med all önskvärd tydlighet. Men någon ordning måste det faktiskt vara i en lagstiftningsprocess.

(Applåder)

Fru talman! Det ingen förstår är följande: Om det nu över huvud taget fanns på världskartan att hela den här reformen skulle kunna sjösättas nästa mandatperiod, varför finns det inget ikraftträdandedatum? Alla förstår ju att det beror på att ingen tror att detta kommer att hålla – inte ens med silvertejp, Henrik Vinge.

Jag måste säga att Henrik Vinge kastar en ganska stor sten i sitt glashus med tanke på att Tidöpartierna inte är överens om biståndet. Henrik Vinge pekar på biståndet som en möjlig finansieringskälla, och det skulle Kristdemokraterna knappast acceptera.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att ställa en fråga tillbaka till Henrik Vinge. Jag har nämligen roat mig med att gräva lite grann i tidigare motioner och yrkanden, och jag hittade något väldigt intressant från 2022, vilket trots allt inte är särskilt länge sedan.

Då skrev Sverigedemokraterna ett yttrande i justitieutskottet där man föreslog att det inte ska vara tillåtet att skjuta på ikraftträdandet av demokratiskt fattade straffskärpningsbeslut med hänvisning till kapacitetsbrist hos Kriminalvården – alltså exakt det som Sverigedemokraterna gör just nu. Därför undrar jag helt enkelt: Hade Sverigedemokraterna rätt 2022, eller har Sverigedemokraterna rätt 2026 – eller är allt detta bara hyckleri, Henrik Vinge?

Fru talman! Om man tar det breda grepp som Paulina Brandberg och regeringen vill ta hamnar vi ju i den situation vi nu är i, där vi har att ta ställning till ett lagförslag som regeringen själv säger inte kan träda i kraft på flera år. Det kommer att dröja så pass länge att man inte ens vågar sätta ett ikraftträdandedatum under nästa mandatperiod. Därför står vi inför valet om vi ska göra en del av detta, och göra det snabbt, eller om vi ska vänta i flera år och göra en massa förändringar i straffmätningen och påföljdssystemet för alla brott.

Där har vi socialdemokrater sagt att det viktigaste för oss är att straffrabatten försvinner för övergrepp på barn och våldtäkter, till exempel. Låt oss börja i den änden! Sedan kan vi gå vidare till andra brott. Jag säger inte att det är helt enkelt, men vi gör bedömningen att det är fullt möjligt – vilket är precis samma bedömning som Straffreformutredningen gjorde.

Fru talman! Jag fick inte höra exakt vart Paulina Brandberg ville komma, men kanske att jag ändå anar vartåt det barkar. Jag ska därför försöka ge svar på tal.

Vad gäller begränsningen, det vill säga vilka brott vi ser framför oss ska inkluderas i ett slopande av mängdrabatten, är grunden egentligen densamma som i de resonemang som fördes av Straffreformutredningen. Det är alltså inte Socialdemokraterna som har hittat på den här konstruktionen, utan vi lutar oss mot samma expertutredning som regeringen har lutat sig mot i alla andra delar som har kommit ur denna straffreform.

I den här delen har regeringen dock valt att frångå Straffreformutredningens förslag – och ganska rejält, dessutom. Man väljer att mer än dubblera omfattningen i den här delen, och det är klart att det får konsekvenser både vad gäller kriminalvårdens kapacitet och vad gäller finansieringen. Ytterst får det uppenbarligen konsekvenser för när detta kan träda i kraft.

Ska man koka ned det här till något väldigt enkelt uppfattar jag det som att jag och Paulina Brandberg är överens om att dagens ordning med mängdrabatten är fel – i många fall direkt stötande – och att den borde ändras. Vi socialdemokrater tycker att Straffreformutredningen resonerade klokt kring att göra en avgränsning där man i första hand inkluderar brott mot liv och hälsa – eller vålds- och sexualbrott, som vi i stället brukar uttrycka det.

Detta har som sagt flera skäl, men det är klart att ett väldigt viktigt skäl är att kunna genomföra detta i något slags närtid. Som situationen ser ut i dag, efter alla de straffskärpningar som har införts både av den tidigare S-regeringen och av Tidöregeringen, måste vi göra avgränsningar. Vi ser att vi måste börja med sexualbrotten, för då kan detta komma på plats snabbt i stället för att behöva vänta i flera år.

Fru talman! I den här kammaren tar vi beslut utifrån de underlag som vi har fått på vårt bord från regeringen i form av propositioner. I den proposition som nu ligger på vårt bord framkommer det väldigt tydligt att Kriminalvården inte bedömer att man kommer att kunna omhänderta volymökningarna förrän tidigast 2040. Detta är vad justitieministern skriver i sin egen proposition. Vi kan inte ta ställning till vad justitieministern står här i kammaren och påstår några timmar före voteringen. Vi tar ställning till det som står i propositionen. I den här kammaren stiftar vi lagar, Fredrik Kärrholm. Vi skriver inte önskelistor till tomten.

Eftersom Fredrik Kärrholm uppenbarligen har tappat hörseln får jag ta och upprepa vad Socialdemokraterna tycker i den här frågan. Vi vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, Fredrik Kärrholm. Vi har lagt fram det förslaget här i riksdagen, och det är vad vi står för. Vi är ärliga gentemot väljarna och säger att det är knökfullt på våra fängelser och att vi kommer att behöva börja i någon ände om vi inte som Tidölaget ska vänta i flera år med att slopa mängdrabatten när det gäller våldtäkter och övergrepp. Därför går vi till val på att börja med att slopa mängdrabatten på våldtäkter, övergrepp och andra sexualbrott. Det kan vi nämligen åstadkomma snabbt. Man kan välja det alternativet eller att göra många förändringar för alla brott någon gång i framtiden. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär det senare.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror nog att jag och Socialdemokraterna är bättre lämpade att förklara för den här kammaren och för svenska folket vad jag och Socialdemokraterna tror på än vad Fredrik Kärrholm är. Låt mig lägga till att jag har drivit denna fråga här i kammaren under flera år och har väckt motioner i Sveriges riksdag om att slopa mängdrabatten sedan 2020. Förra året lade Socialdemokraterna ett förslag på riksdagens bord om att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott.

Jag noterar att Fredrik Kärrholm har uppmärksammat att vi socialdemokrater har lagt om vår kriminalpolitik sedan förra mandatperioden. Det är bra. Jag tror att väljarna också har uppfattat det.

Vad gäller tidsutdräkten har Kärrholm två problem med sina påståenden.

För det första föreslog utredningen inte det som regeringen har lagt på bordet. Nej, utredningen föreslog det som vi socialdemokrater sedan föreslog i riksdagen förra året, det vill säga att mängdrabatten ska slopas för brott mot liv och hälsa. Det är fortfarande vår uppfattning i den här frågan. Det är inte utredningens förslag som regeringen har gått fram med, utan regeringen har dubblerat omfattningen vad gäller mängdrabatten. Årtalet 2028 blir därför helt irrelevant i sammanhanget. Det är inget annat än ett halmstrå som Fredrik Kärrholm greppar efter.

För det andra är 2028 en hypotetisk tidpunkt i utredningen. Det framkommer ju ingenting där om att volymökningarna uppstår vid ett visst datum. Det står klart och tydligt i utredningen att 2040 är den tidigaste tidpunkt då man kan omhänderta de volymökningar som denna proposition kommer att medföra och som är en helhet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Sverige behöver en offensiv kriminalpolitik som möter verkligheten. Den organiserade brottsligheten har blivit systemhotande. Nästan en gång i månaden mördas kvinnor av män de en gång älskat. Allt fler barn utsätts för övergrepp och sexuell exploatering. Mot den här brottsligheten måste samhället vara starkare, tuffare och mer uthålligt. Därför har rättsfrågorna med rätta prioriterats i svensk politik de senaste åren.

Sverige behöver hårdare tag mot den här både farliga och samhällsskadliga kriminaliteten. Regeringen har gjort mycket som är bra och nödvändigt. Vi socialdemokrater har också tagit vårt ansvar. Vi har lagt om och utvecklat vår politik. Vi går till val som ett förändrat och mer handlingskraftigt parti, inte minst i de här frågorna.

När regeringen har lagt fram förslag som gör Sverige tryggare har vi röstat för dem. Vi har varit med och röstat igenom dubbla straff för gängkriminella, tidsobestämda fängelsestraff för återfallsvåldtäktsmän och att upprepade grova våldtäkter nu ska kunna ge livstids fängelse.

När regeringen nyligen skärpte straffen för 50 brott röstade vi också ja, även om vi saknade skärpningar för grova ekonomiska brott, barnpornografibrott och grov kvinnofridskränkning. De straffen får vi skärpa om vi får väljarnas förtroende att bilda regering i höst.

För oss socialdemokrater är det helt avgörande att alla kriminalpolitiska reformer är både rättssäkra och träffsäkra. Vi röstar enbart ja till reformer som är genomtänkta, genomförbara och finansierade. Rena hygienfaktorer, kan man tycka. Tidöregeringens sista straffrättsliga reform, som vi nu ska besluta om, lever inte på långa vägar upp till de kraven.

Fru talman! Regeringens förslag till ett nytt påföljdssystem innehåller flera olika delar, inklusive en förändring av den omdebatterade mängdrabatten. Det finns delar som är bra. Men det finns också delar som är mindre motiverade och andra som väcker allvarliga frågor som inte besvaras.

Trots att propositionen innehåller politiska idéer och inriktningar som vi står bakom kommer vi att rösta nej. Produkten i sin helhet håller helt enkelt inte måttet.

Förslagen är slarvigt beredda, fängelseplatserna finns inte och finansieringen påminner mest om en klassisk springnota. Nu tänker Gunnar Strömmer smita ut bakvägen, och han hoppas på att nästa sällskap ska ta hand om räkningen.

Lagändringarna som föreslås har inte ens ett ikraftträdandedatum. Vi ska alltså ändra lagen i lagboken men inte i verkligheten. Det sista kan låta som en administrativ bagatell, men det är det inte. Det strider mot hur grundlagen stipulerar att vi ska stifta lag i Sverige.

Det är folkets representanter i Sveriges riksdag som beslutar om både vilka lagar som ska gälla och när de ska träda i kraft. Men nu ber regeringen riksdagen om en blankocheck. Den tänker inte jag signera. Det vore nämligen djupt oansvarigt gentemot väljarna.

I valrörelsen kommer vi att få höra ”Nu har vi avskaffat mängdrabatten!” från Tidögänget. Men den kommer att finnas kvar. Sanningen är alltså att våldtäktsmän, förnedringsrånare och äldrebedragare kommer att få samma straffrabatt i flera år framöver, trots regeringens utfästelser. Det här är inte seriös lagstiftning. Det är ett luftslott. Det är ett politiskt reptrick. Och som tillvägagångssätt betraktat är det obefintliga ikraftträdandedatumet faktiskt en ren parlamentarisk provokation.

Låt mig vara tydlig: Socialdemokraternas ingång är och har varit att mängdrabatten ska slopas helt för farliga brott som skadar andra människor. Men vi lånar inte ut våra röster till någon bluffreform.

Skälet till regeringens agerande är uppenbart: Kriminalvården har inte de fängelseplatser eller den personal som krävs. Den volymökning som föreslås i den här propositionen, som regeringen har valt att lägga fram som en helhet, kommer enligt Kriminalvården inte att kunna omhändertas förrän tidigast 2040. Och att tidigare än så implementera lagstiftning vars konsekvenser inte säkert kan omhändertas vore oansvarigt. Det riskerar att skapa långa köer till att avtjäna fängelsestraff och i värsta fall ett brittiskt scenario, där en framtida regering tvingas släppa ut fångar i förtid. Det vore katastrof. Dömer man ut fängelseår måste man ha anstaltsplatser i paritet med detta. Så enkelt är det.

Jag noterar att Moderaterna har haft interna brainstormningsövningar om hur fängelser ska kunna byggas ut snabbare. Tyvärr har de inte lyssnat på de förslag som vi socialdemokrater har lagt på bordet här under mandatperioden. De tycks även ha fromma förhoppningar om att kriminaliteten på något magiskt vis ska sjunka drastiskt från en dag till en annan och att det är det som ska lösa platsbristen. Men det, fru talman, är önskedrömmar. Det är inte seriös kriminalpolitik.

I den proposition som nu ligger på vårt bord finns ingen plan och ingen trovärdighet, bara en blankocheck utan täckning. Jag har förstås också noterat att Moderaterna nu efter massiv kritik mot den här propositionen har fått krishantera och lappa och laga och plötsligt har gett ett vallöfte om att förverkliga hela den här reformen redan under nästa mandatperiod.

Alla som följer de här frågorna vet att det är fantasier. Hade det varit realistiskt, och hade det varit regeringens tanke från början, hade man givetvis sett till att ha ett ikraftträdandedatum i denna proposition. Men det har man inte. Därför ser jag det här tilltaget mest som ett tecken på moderat desperation. Min gissning är att väljarna drar samma slutsats.

Intressant är också att Moderaterna redan nu har börjat kratta för det kommande misslyckandet. I och med att de vet att fängelseplatserna inte finns för att de ska kunna aktivera reformen redan under nästa mandatperiod har de under sin valturné – utan de övriga Tidöpartierna, nota bene – lanserat ett alternativscenario där enbart mängdrabatten bryts ut ur den proposition vi debatterar i dag.

Här kolliderar dessvärre moderata önskedrömmar med verkligheten. Det är nämligen så att en utbruten mängdrabatt förutsätter en ny proposition som passerar denna kammare. Att låta mängdrabatten gå före de andra delarna i propositionen kräver nämligen att regeringen aktiverar enbart den delen. Men det nya kapitel 28 i brottsbalken som föreslås kan inte existera samtidigt som den nu gällande brottsbalken, som i övrigt ska gälla, där kapitel 28 reglerar skyddstillsynen. Det kan helt enkelt inte finnas två kapitel 28 samtidigt.

Fru talman! Hur valet går vet vi inte. Det enda vi vet är att nästa regering, oavsett färg, kommer att behöva återkomma med en ny proposition om en ny reglering av mängdrabatten. Det är vad vi socialdemokrater tänker göra – direkt. Men Tidöpartiernas plan verkar vara att vänta några år. Att Tidöpartierna har målat in sig i ett hörn vet vi nu också med säkerhet.

Fru talman! Till detta kommer sedan kostnaderna. Reformen beräknas kosta omkring 41 miljarder kronor extra varje år enbart för Kriminalvården. Därtill kommer flera miljarder för polisen, åklagarna, domstolarna och andra myndigheter. Notan för hela förslaget är på 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som hela statens reformutrymme för ett år.

Bara för att synliggöra hur mycket pengar vi talar om här: Med 40 miljarder per år skulle vi kunna dubblera polisens resurser eller anställa 50 000 nya sjuksköterskor i vården eller bygga två nya Karolinska sjukhuset per år eller köpa 25 nya Jas 39 Gripen E, inklusive reservdelar, per år.

Det handlar om stora pengar som – ja, Gunnar Strömmer – måste vägas mot annat som Sverige behöver: sjukvården, skolan, försvaret, polisen och det brottsförebyggande arbetet för att hindra att barn dras in i gängkriminalitet. Men regeringen har inte presenterat några som helst förslag för hur detta ska finansieras. Samtidigt säger regeringen själv att pengarna är slut, och så lånar man 200 000 kronor per minut. Den här ekvationen går inte ihop.

Fru talman! Att propositionen innehåller bra delar gör inte helheten acceptabel. Det är regeringens ansvar att lägga fram förslag som går att finansiera och genomföra. Vi socialdemokrater gör anspråk på att ta ansvar för Sverige efter valet, och då kan vi omöjligen rösta ja till en reform som saknar genomförandeplan, som saknar finansiering och som saknar tillräcklig kvalitet i sin rättsliga utformning.

Att rösta ja till det här förslaget vore som att köpa en lägenhet och skriva på kontraktet utan lånelöfte och utan tillträdesdatum och dessutom överlåta till säljaren att bestämma när man får flytta in – troligtvis någon gång om 14 år. Vem skulle skriva på ett sådant kontrakt? Ändå är det i praktiken precis detta som regeringen nu ber väljarna att acceptera – att ge sitt godkännande innan de viktigaste villkoren är på plats och samtidigt överlåta till regeringen att avgöra när, eller om, löftet ska infrias.

Fru talman! Det är direkt olämpligt att riksdagen förväntas besluta om lagstiftning som inte är tänkt att träda i kraft på flera år. Det är inte så vi gör i Sverige. Att göra så här omfattande ändringar i lagboken utan att de ska börja gälla i verkligheten är inget annat än att vilseleda svenska folket.

Men – och här vill jag också vara väldigt tydlig – att vi socialdemokrater säger nej till det här oseriösa lagförslaget innebär inte att vi tycker att alla politiska idéer bakom det är dåliga. Det innebär inte heller att vi står passiva. Tvärtom vill Socialdemokraterna slå betydligt hårdare mot den organiserade brottsligheten, mot gängen, mot mäns våld mot kvinnor och mot sexuella övergrepp på barn. Vi vill se ökad repression, tillämpad med precision. Vi socialdemokrater vill ha träffsäkra straffskärpningar, fler poliser och en svensk maffialag så att vi kan lagföra fler skurkar. Vi vill samtidigt göra historiska satsningar på att stoppa nyrekryteringen av barn och unga.

När det gäller mängdrabatten vill vi, precis som regeringen, att flerfaldig brottslighet ska straffa sig hårdare än i dag. Det gäller framför allt vålds- och sexualbrott. Får vi väljarnas förtroende att bilda regering i höst, ja, då kommer vi att börja med sexualbrotten. Det kommer vi att kunna göra direkt, och det kommer att verkställas snabbt – för, fru talman, politik är att vilja, men det är också att prioritera och att verkställa och att vara ärlig mot svenska folket.

Riksdagen kommer att behöva göra ett omtag i den här frågan nästa mandatperiod, oavsett färg på regeringen, för systemet måste reformeras på ett ordnat, rättssäkert, finansierat och genomförbart sätt. Regeringens lagförslag löper överhängande risk att bli utdaterat innan det ens ser dagens ljus. Att börja med att slopa mängdrabatten för sexualbrott är därför inte bara rätt och rimligt. Det är också så vi använder samhällets resurser så att de gör skillnad. Det är så vi bedriver effektiv kriminalpolitik på riktigt. Det är så vi tar brottsutvecklingen på allvar.

(Applåder)

Herr talman! Socialdemokraterna kommer att rösta för det här nya förslaget att under fem år pröva och utvärdera en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år för de allra grövsta brotten. Det är samma förslag som vi socialdemokrater lade fram när regeringen tidigare ville sänka åldern ända ned till 13 år.

Frågan om straffbarhetsåldern har engagerat, och det är inte alls konstigt. Det är en mångbottnad och genuint svår fråga som måste behandlas med allvar och eftertanke. Jag ska redogöra för Socialdemokraternas överväganden, som lett fram till vårt ställningstagande.

Herr talman! Jag tror inte att någon vill att 14-åringar ska sitta i fängelse. Ändå står vi nu inför det. I grunden handlar det om den växande gängkriminaliteten. De senaste åren har gängen lagt om sina arbetssätt, och de använder nu allt oftare barn för att utföra mord och bombdåd. Sedan 2022 har antalet barn under 15 år som är involverade i mordärenden ökat med över 700 procent.

Det här är ett relativt nytt och tämligen unikt fenomen och en horribel utveckling, där Sverige sticker ut i jämförelse med andra länder. Det är en krissituation för vårt land.

Regeringen har under sin mandatperiod misslyckats med att vända utvecklingen med nyrekrytering. Den går i stället åt helt fel håll. Gängens nyrekrytering är regeringens blinda fläck. I stället för akutåtgärder och extra ändringsbudgetar har Sverigedemokraterna och regeringen tvärtom tvingat fram nedskärningar i verksamheter som hade behövts för att fånga upp de här barnen.

Här har vi socialdemokrater en helt annan ambition. Vi är helt överens om att sätta hårt mot hårt mot gängen, men vi vill också göra lika mycket för att bryta nyrekryteringen. Därför gör vi andra ekonomiska prioriteringar än regeringen. Vi har också en lång rad förslag på reformer som skulle göra skillnad. Det handlar om fler lärare, en starkare barn- och ungdomspsykiatri, bättre verktyg för socialtjänsten och mer tillgänglig fritid med trygga vuxna. Det handlar om uppsökande insatser för riskfamiljer, U-svängsprogram för de 7–8-åringar som redan har börjat springa ärenden åt gängen och punktmarkering av de tonåringar som polisen och socialtjänsten är oroliga för kan utföra våldsdåd härnäst. För varje extra krona som ska satsas på rättsväsendet – och det ska det – behöver därför också en krona satsas på de förebyggande och tidiga insatserna, för vilka det finns evidens och som vi vet har betydelse.

Samtidigt kan vi inte blunda för att samhällets reaktion på de här avskyvärda brotten måste bli tydligare än i dag. Vårt samhälle kan inte acceptera den våldsglorifierande gängkultur som har fått fäste, och vi måste ta fenomenet med morduppdrag på allra största allvar.

De barn som utför våldsdåden utnyttjas givetvis av gängen, men många söker sig också aktivt till dessa kriminella uppdrag. Man gör det för pengarna, för statusen och faktiskt också för att man vet att straffen blir milda – om det över huvud taget blir någon påföljd. Och inte sällan är det barn som rekryterar barn. Även i denna ände måste därför reformer genomföras, men det måste göras extra varsamt just för att det handlar om barn.

Herr talman! Barn hör inte hemma i fängelse. Det är det som gör den här frågan så svår. Ändå vill jag påminna om att vi redan i dag har barn i svenska fängelser. Man är trots allt barn tills man är 18 år. Lagstiftningen och anstalterna har däremot inte varit anpassade för barn och unga. Men de blir det nu, och det är bra.

Även om domstolarna sedan en tid tillbaka faktiskt dömer unga personer till ganska långa fängelsestraff har ändå den huvudsakliga ordningen under de senaste decennierna varit att de yngsta straffmyndiga, det vill säga de mellan 15 och 18 år, dömts till sluten ungdomsvård på Sis-hem i max fyra år – tillsammans med barn som placeras där på grund av annan social problematik.

Personer yngre än 15 år som begår de grövsta brotten genomgår redan i dag en så kallad bevistalan i domstol med åklagare och försvarare men alltså utan att dömas till en påföljd. Ofta placeras de i stället akut på institutionshem tillsammans med 15-åringar som dömts till att vara där. Skillnaden är att 14-åringarna är där på obestämd tid och att det är socialtjänsten och förvaltningsrätten som beslutar och kommunen som betalar – kostnader som för övrigt har skenat de senaste åren i takt med problemen. Tiden blir därför ofta kort. Och vad som därefter händer är upp till den enskilda kommunen, som står där med allt sämre förutsättningar att möta den här verkligheten.

Det här håller inte. Vi måste hantera den här problematiken med det allvar som den förtjänar. Det behövs en ordning där de här barnen tas om hand både mer resolut och mer likvärdigt, både för deras skull och för samhällets.

Frågan om barn i fängelse innehåller med andra ord två politiska avvägningar – dels vilken myndighet som ska bära ansvaret för de dömda, dels vid vilken ålder man ska kunna få en straffrättslig påföljd.

Låt mig börja med frågan om ungdomsanstalter, som riksdagen egentligen beslutade om redan i våras. Vi socialdemokrater röstade då för regeringens förslag. Vi anser nämligen att det är rätt att de ungdomar som döms för grova brott ska placeras på nya, anpassade ungdomsanstalter i Kriminalvårdens regi i stället för att vara frihetsberövade på Sis-hem.

Den senare ordningen har nämligen inte alls fungerat, särskilt inte när brottsligheten har förändrats och blivit allt grövre bland allt yngre. Återfallsfrekvensen är skyhög. Ungefär 90 procent av de unga gängkriminella återfaller i brottslighet, trots stora ansträngningar att förbättra. Jag träffade en polis före sommaren som beskrev Sis-hemmen som universitet för gängkriminalitet. Många av de gängkonflikter som plågat vårt land kan härledas till kontakter som knutits på Sis-hemmen. Det här måste vi vara ärliga om. Sis har misslyckats. En ytterligare bieffekt är att vården och omsorgen har trängts ut för de andra barn som myndigheten har ansvar för.

Det går inte att nog understryka att barn inte ska sitta i fängelse tillsammans med vuxna och att Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete och metoder ska anpassas och kompletteras för att möta barns och ungas särskilda behov och rättigheter. På Kriminalvårdens nya ungdomsavdelningar kommer barnen först och främst att gå i skolan. Men de kommer också att få vård, terapi, rehabilitering och anpassning till ett liv bortom det kriminella. Skillnaden mot Sis är inte vården, som det ibland låter på debatten, utan att det hos Kriminalvården blir tydligare krav på att barnen ska delta i skola och övrig verksamhet och även krav på vilken utbildning de anställda ska ha.

En annan avgörande skillnad är att Kriminalvården har en kontroll-, säkerhets- och underrättelseapparatur som saknas på Sis, för att avskärma från kontakter med kriminella och förhindra nya. Därtill finns förutsättningar att ingripa vid våld och tumult på ett helt annat sätt än man får och har möjlighet till på Sis. En tredje skillnad är kläderna. I stället för sina egna kläder kommer ungdomarna att tilldelas Kriminalvårdens neutrala kläder.

Herr talman! Vi kommer nu till den andra, än mer komplicerade, frågan om åldern. Efter många och långa diskussioner kring utvecklingen i vårt land landade vi socialdemokrater för något år sedan i att vi är beredda att tillfälligt pröva och sedan utvärdera en sänkning av straffbarhetsåldern vid allvarliga brott som kontraktsmord från dagens 15 år till 14 år.

Det innebär i praktiken att även 14-åringar i så fall ska få sin vård på Kriminalvårdens ungdomsavdelningar, det vill säga om brottet och omständigheterna är så allvarliga att fängelse är den påföljd som döms ut. Det kan också handla om andra påföljder, som till exempel ungdomsövervakning.

Vårt ställningstagande går helt i linje med den expertutredning som har utrett frågan. Utredaren fick i uppdrag att överväga och, om lämpligt, lämna förslag på en sänkning av straffbarhetsåldern. Det utredaren kom att föreslå var att den generella straffbarhetsåldern ska förbli 15 år men tillfälligt sänkas till 14 år endast för de grövsta brotten.

När regeringen i våras lade fram sitt förslag valde de att strunta i expertutredningens rekommendation. Helt och hållet baserat på magkänsla föreslog de i stället en sänkning ända ned till 13 år.

Vi socialdemokrater sa tydligt och bestämt nej till det. Vi anser inte att 13åringar ska omfattas av straffrätten. I vår följdmotion föreslog vi i stället, i enlighet med utredningen, att straffbarhetsåldern tillfälligt skulle bestämmas till 14 år för de allra allvarligaste brotten och därefter utvärderas på djupet.

Regeringens förslag om 13 år saknade stöd här i riksdagens kammare. Därför valde regeringen klokt nog att återkalla propositionen – även om det var i elfte timmen. Den debatt och den omröstning som skulle ha hållits här i juni ställdes därför in, och regeringen aviserade att ett nytt förslag i linje med utredningens skulle komma.

Mycket riktigt står vi nu här. Det förslag som riksdagen nu ska ta ställning till innebär, precis som expertutredningen föreslog och som vi socialdemokrater föreslog i vår motion, att straffbarhetsåldern under fem år sänks från 15 år till 14 år för de brott som har ett minimistraff på minst fyra års fängelse.

Utredningens argument för 14 år i stället för 13 är flera. Ett av dem är att det är en stor förändring jämfört med i dag och att osäkerheterna kring effekterna talar för att gå varsamt fram. Ett annat argument är att FN:s barnrättskommitté i sina allmänna rekommendationer menar att länder inte bör gå under 14 år.

De här argumenten anser vi socialdemokrater är kloka, relevanta och rimliga. Lägg därtill att 13åringar ofta fortfarande går på mellanstadiet, och vi menar att detta helt enkelt är att gå för långt.

Vi socialdemokrater anser att lagstiftning måste vara väl underbyggd, och utredningens förslag är väl underbyggt. Det var däremot inte regeringens förslag om 13 år. Det är därför bra att regeringen under galgen har backat från det förslaget och återkommit med det nya.

Vi har samtidigt stor respekt för de farhågor som lyfts fram med anledning av förslaget om att över huvud taget pröva denna sänkning. Framför allt är det två argument som vi särskilt har beaktat och vägt in.

Den ena farhågan är risken att förstärka och befästa en kriminell identitet hos barnen. Det ska vi akta oss noga för, och det är därför vi socialdemokrater liksom regeringen och expertutredningen anser att den generella straffbarhetsåldern ska ligga kvar på 15 år. Många ungdomar begår nämligen någon gång brott, men väldigt få blir livsstilskriminella. Vi får inte göra sådant som gör att de lättare fastnar i ett kriminellt mindset.

När det däremot gäller de 14åringar som begår kontraktsmord eller livsfarliga bombdåd är den mörka verkligheten tyvärr att många av dem redan har en kriminell identitet. Därför anser vi att det är rimligt att göra den här åtskillnaden mellan mindre allvarliga brott, som snatteri, och grova våldsbrott.

Det andra farhågan är risken att förslaget kommer att trycka ned kriminaliteten ännu längre ned i åldrarna, men tyvärr kan vi konstatera att det redan skett. Vi har ju redan 13–14-åringar som begår de grövsta brotten, och vi har redan så små barn som 7–8-åringar som rekryteras på skolgårdar och idrottsplatser för att utföra uppdrag åt dessa vidriga kriminella.

Så mörk är dessvärre verkligheten redan, och därför menar vi att argumenten för att pröva utredningens förslag väger tyngre.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att vi socialdemokrater inte inbillar oss att det här är den stora lösningen på problemet med kriminella gäng som rekryterar barn och unga för att utföra våldsdåd. Det är dock en pusselbit när det gäller hur samhället ska möta de ungdomar som ändå begår de här fruktansvärda våldsdåden.

Fram till för bara några år sedan behövde vi inte fundera särskilt mycket på 13–14-åringar som begår kontraktsmord, men dessvärre måste vi i allra högsta grad göra det i dag. Därför säger Socialdemokraterna ja till att i enlighet med expertutredningens välgrundade förslag tillfälligt pröva en sänkning av straffbarhetsåldern för de grövsta brotten till 14 år. Utredningen gav välgrundade skäl för just åldern 14 år, och regeringen kunde inte presentera övertygande skäl för 13 år. Därför sa vi nej till det men ja till 14 år.

Nu har regeringen återkommit med ett nytt förslag som överensstämmer med expertutredningen och Socialdemokraternas förslag från i våras. Därför kan vi stå bakom det, och därför kommer vi att rösta ja i dag.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag får påminna Mikael Damsgaard om att det uppenbarligen är så att inte heller den här regeringen får igenom all sin politik på det straffrättsliga området.

Socialdemokraterna har gång på gång sträckt ut en hand till Moderaterna, och den är fortfarande utsträckt, Mikael Damsgaard. Jag tror genuint att det bästa för Sverige vore om vi kunde ha mer blocköverskridande samarbete i de här viktiga frågorna för att få en slagkraftig politik mot de kriminella gängen, en effektivare politik mot deras nyrekrytering och en hållbar politik som ligger fast över tid och regeringsskiften.

Jag går tillbaka till den ekonomiska brottsligheten. Vi har ju hört här, liksom många gånger på annat håll, att Moderaterna gärna talar om att gå hårdare åt den grova organiserade kriminaliteten. Med tanke på hur regeringen nu agerar måste man dock fråga sig om det är så att detta inte gäller de kriminella inom den grova organiserade brottsligheten som allt oftare är välkammade och bär kostym. Varför daltar Moderaterna med just den grova ekonomiska brottsligheten, till skillnad från annan gängkriminalitet?

Kan Mikael Damsgaard svara på varför man menar att det är träffsäkert mot de värsta misshandlarna att skärpa maxstraffen för de värsta misshandlarna medan det inte är träffsäkert mot den grövsta ekonomiska brottsligheten att skärpa maxstraffen för den grövsta ekonomiska brottsligheten?