Jan Riise

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det finns ett talesätt som säger att man ska vara försiktig med att sälja skinnet innan björnen är skjuten. För egen del tänker jag att det är tveksamt om man ska skjuta björnar över huvud taget, i varje fall om det gäller försäljning av skinn.

Kärnan i KU:s betänkande Indelning i utgiftsområden har kanske inte heller så mycket med vare sig björnar eller skinn att göra. Men när regeringen tycker att det är en bra idé att både budgetera för och, dessutom, flytta kostnader på 2,2 miljarder kronor från ett utgiftsområde till ett annat tycker jag att det finns skäl att se en gång till på förslaget.

Förslaget är alltså att inrätta en civil underrättelsemyndighet direkt under regeringen. Den skulle, enligt utredaren Carl Bildt, ägna sig åt strategisk omvärldsanalys och därmed kunna ge regeringen ett tydligare och mer anpassat civilt stöd i analyser av omvärlden. Det stämmer bättre med de strukturer som finns inom Nato, hävdade utredningen, och skulle därmed kunna underlätta och förbättra samarbetet.

Det låter rimligt på många sätt. Men remissinstanserna var kritiska. Bland annat pekade Försvarsmakten på det snabba genomförandet av förändringen, som också innefattar en viss överföring av kompetens från Must, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Farhågor uttrycktes om ett behov av återuppbyggnad av kompetens inom försvaret samtidigt som kompetensen inte är färdiguppbyggd inom den nya enheten. Det handlade alltså om risk för ineffektivitet och förluster i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge.

Andra kritiska synpunkter handlade om behovet av en myndighet över huvud taget och om det inte vore mer effektivt att bygga vidare på de styrkor som finns.

Från Miljöpartiets sida har vi i en partimotion framfört det jag just sa: att kritiken varit omfattande och att det är svårt att ta ställning till budget för en ny myndighet innan det ens finns ett förslag till hur den ska organiseras och vilka uppgifter den ska ha. Det är inte heller känt i vad mån, och i så fall hur mycket, resurser ska överföras från Must till den nya myndigheten.

Det rimliga, menar jag, är att först diskutera om vi ska ha en ny myndighet och vilka uppgifter den ska ha, med hänsyn tagen till både Nato och befintliga arbetsuppgifter inom försvaret. Sedan kan riksdagen ta ställning till budgetförslag och eventuell flytt till ett annat utgiftsområde – lite apropå björnar och skinn, alltså.

För övrigt har jag och vi i Miljöpartiet inga synpunkter på andra föreslagna ändringar avseende byten från ett utgiftsområde till ett annat, exempelvis för Bokföringsnämnden.

Jag yrkar bifall till reservationen och tackar för ordet. Jag tackar också för dagen och för allt som har skett och sagts i dag. Tack till alla som har hjälpt till med att genomföra detta!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)

Fru talman! Jag måste inleda med en personlig reflektion. Jag kom in i riksdagen 2022 och hade tidigare mest följt riksdagspolitiken dels från ett ideellt engagemang i kommunen där jag bor, dels från ett allmänt intresse för samhällsfrågor.

Jag hade inte sett vidden av uttryckssätt på sociala medier. Det som är mest smärtsamt är att det är en förhållandevis mycket liten andel av inläggen som kan betraktas som dialog, debatt eller diskussion, utan det är mest av karaktären ”tänk nu något otänkbart” eller motsvarande. Det är väldigt mycket hat och hot.

Jag tänker att vi behöver ta varje tillfälle att försöka få fler intresserade av demokratifrågorna, för demokratins skull helt enkelt, och de förslag vi diskuterar här kan bidra till det.

Hade jag inte suttit här hela dagen så hade jag skrivit upp mig för att delta även i riksdagens tält i Almedalen, för att i varje fall bidra med något.

De förslag vi talar om här har som sagt några viktiga punkter som kan bidra till en ökad insyn i de politiska processerna. Utgångspunkten är att det finns ett berättigat intresse hos väljare och andra att kunna få information om hur både enskilda kandidater och partier finansierar sin verksamhet.

Det är också fullt rimligt att partier och kandidater inte kan ta emot anonyma bidrag eller bidrag från utlandet. Ett sådant förbud måste förstås utformas så att det inte går att komma runt på något enkelt sätt.

Fru talman! Sedan har vi det här med lobbyister och deras kontakter med oss som riksdagsledamöter eller politiska beslutsfattare.

Från mitt partis sida har vi länge drivit frågan om någon form av registrering av sådana kontakter och möten. Det är i allra högsta grad önskvärt att vi kan redogöra för vilka grupperingar som tagit kontakt med oss i syfte att påverka vårt beslutsfattande.

Jag vill ändå för att vara tydlig säga att det inte alls är för att det alltid eller ens ofta är något misstänkt med det. För min del handlar det ofta om minoritetsorganisationer som representerar samer, tornedalingar, judar, romer och sverigefinnar. Det är inte det minsta konstigt.

I min andra roll däremot, som AI-politisk talesperson, händer det att jag tillfrågas av stora amerikanska bolag – ni vet vilka – om att exempelvis ta del av deras syn på den digitala suveräniteten.

Jag tänker att initiativen till att ställa hårdare krav på redovisning av finansiering av kandidater och partier, att förbjuda utländska och anonyma pengar och att utforma ett system för registrering av vilka lobbyister vi har kontakt med kan bidra till en bättre kännedom om, insyn i och förståelse av politikens villkor och förutsättningar.

Sedan har vi, som ingen kan ha missat, ytterligare ett förslag att ta ställning till. Det handlar om ett krav på samtycke från medlemmar i arbetstagarorganisationer avseende dessa organisationers stöd till politiska partier. Det skulle alltså innebära att partistöd från arbetstagarorganisationer i någon mening skulle vara en frivillig insats för medlemmarna.

Lagförslaget är rätt så komplicerat. Medlemmar som skulle vilja avstå föreslås meddela detta till föreningens revisor som i sin tur sammanställer och ser till att bidraget till partier blir motsvarande mindre.

Den viktigaste invändningen menar jag är denna: Vi har en omfattande föreningsfrihet i Sverige. Denna frihet har stor betydelse för den demokratiska utvecklingen i Sverige, liksom för utbildning, kultur, idrott och en rad andra frågor.

Man ska veta att samtidigt som ett antal människor som är anställda i statliga företag, i privata verksamheter eller i andra stora organisationer väljer att vara medlemmar i en arbetstagarorganisation går också en del av det som de åstadkommer till en arbetsgivarorganisation. Det är medlemmarna som betalar den också strängt taget, fast på ett annat sätt. Arbetsgivarnas bidrag till arbetsgivarorganisationer som Svenskt näringsliv är ju inte på något sätt okända. Det lär till och med vara ganska stora pengar.

Under samma period som Mauricio Rojas pratar om har naturligtvis bidrag utgått, inledningsvis kanske till Moderaterna men sedan, på senare år, gärna via institut och föreningar som Timbro och andra.

På så vis har också den opinionsbildningen kunnat bedrivas med pengar från enskilda människor som arbetar i företag, och inte heller där finns möjlighet att göra något avsteg. Jag kan inte som anställd på AB Volvo meddela att jag inte vill att min andel av överskottet ska gå till dessa verksamheter.

Glädjande nog är engagemanget i föreningar överlag mycket stort. Även politiska partier har kunnat se en ökning av antalet medlemmar, större än tidigare.

Slutsatsen är att jag tycker att det är ytterligt tveksamt – vilket också har tagits upp i resonemangen här – om det verkligen är statens uppgift att reglera hur demokratiskt beslutade medlemsavgifter eller andra intäkter används.

Jag yrkar därmed bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)

Fru talman! Jag undrade en kort stund om det här är mitt sista inlägg i debatterna om KU20. Jag hoppas och tror det. Sedan har vi dock ytterligare några frågor. Jag ska försöka fatta mig kort.

Vi närmar oss slutet på detta maraton, om jag får fortsätta med idrottsliknelserna, men om någon tror att det blir en bekväm nedförsbacke resten av vägen är det inte helt korrekt.

Under rubriken ”Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning” finns nämligen en rad ärenden av betydelse. Inledningsvis finns bland annat flera anmälningar om ministrars aktieinnehav och de risker för jäv som onekligen har funnits i åtminstone ett par av fallen.

Följande kan man tycka är mer förvånande: Någon har köpt aktier och glömt att meddela det. Någon annan har missat att ett dotterbolag till det bolaget vars aktier har handlats med är påverkat av regeringsbeslut som statsrådet i fråga har deltagit i.

Raden av ärenden föranleder med all rätt kritik, men det är ändå märkligt att statsråd faller för frestelsen att göra ganska små inköp av aktier när det är så mycket enklare att låta bli. Man kan också fundera på vilket ansvar statsministern som regeringschef har när så pass lättillgänglig information inte når fram eller diskuteras vid något tillfälle.

Under rubriken ”Vissa frågor om statsråds tjänsteutövning” finns också två ärenden som berör biståndsministrarna Forssell och Dousa.

Det ena ärendet handlar om biståndsmyndigheten Sida och dess möjligheter att bistå UNRWA med resurser som svar på en nödhjälpsappell. Ledamoten Brunegård gick mycket noggrant igenom alla datum och händelser för detta. Hon påpekade också att det tidigare kärnstödet till organisationen hade stoppats helt mot slutet av 2024 med anledning av tecken på infiltration av Hamas i organisationen UNRWA.

Däremot borde det stå Sida fritt att besvara en nödhjälpsappell även efter att kärnstödet för 2025 avvecklats. Detta har sedan utvecklats till att bli ett av de tre ärenden där det kan finnas skäl till fördjupade resonemang om informell styrning från regeringen i stället för en mer formell. Det förefaller som om statssekreteraren meddelat Sidas generaldirektör att det skulle vara olämpligt att bevilja ett nödappellsstöd till UNRWA för att hjälpa civilbefolkningen i Gaza.

Detta tycker jag att vi ska diskutera vid ett annat tillfälle. Men ur min synvinkel förefaller det olämpligt att Sida styrs genom uppmaningar att inte göra saker och att inte skicka in dokument som förklarar varför man vill göra en viss sak.

Ett annat exempel är Sidas omsvängning i fråga om att bevilja stöd till Sverigedemokraternas bistånds- och utvecklingsstiftelse Hepatica. Stiftelsen utgör en del av de partianslutna organisationer, PAO, som regelmässigt stöds av regeringen för sitt biståndsarbete.

Sida har på formella grunder tidigare sagt nej till bidrag till Hepatica med hänvisning till bristfälliga underlag. Men efter påpekanden från statsrådet, via statssekreteraren, att anlägga ett bredare perspektiv på villkoren kunde stiftelsen Hepatica beviljas ett anslag för innevarande år.

Jag har inga problem med att Hepatica får statliga resurser att fördela på utvecklingsprojekt, på samma sätt som övriga PAO:er får det, så länge stiftelsens verksamhet uppfyller de krav som ställs på alla partianslutna biståndsorganisationer.

Slutligen, fru talman, har vi i denna del också ett ärende avseende vargstammens storlek i Sverige och vad som ska anses vara rimliga utlåtanden från forskarhåll. Som en liten bonus finns också en fråga om beslutet att tillåta licensjakt på varg för att minska vargstammens storlek i Sverige.

En anmälan gällde grunden för beslutet att ha licensjakt på varg i år, det vill säga ett forskarutlåtande där det sägs att en lämplig storlek på den svenska vargstammen är 170 djur. Till saken hör att det finns andra beräkningar från andra forskare som har kommit fram till avsevärt större siffror. Men det är självklart inte konstitutionsutskottets sak att avgöra vilken forskargrupp som har bäst metodik eller grund för beräkningar. Det där gäller i många sammanhang.

I samma ärende fanns också en fråga om landsbygdsministerns uttalande i samband med länsstyrelsens beslut om licensjakten hade upphävts. Statsrådet menade att beslutet säkert skulle komma att överklagas. Det skulle kunna ha varit ett försök att påverka utfallet av prövningen, men ministern frias i detta fall.

Jag har egentligen inga invändningar mot det. Jag tycker dock att det vore fint med fler vargar i Sverige, men jag rättar mig naturligtvis efter det beslut som har fattats.

Fru talman! Jag tackar Lars för svaret.

Guilt by association, eller associationsskuld på svenska, innebär i detta fall att ett uttalande 2019 kopplas till händelser under 2021 och 2022. Uttalandet gällde dessutom fondernas förändrade inriktning, som beslutades av en enig riksdag 2018 och trädde i kraft 2019.

Var finns bron mellan dessa båda händelser? Vad är det som gör att det ena antas ha med det andra att göra? Precis som Lars Engsund säger är vi ju inte här för att granska AP-fonderna. Det har gjorts och görs på andra sätt, och det kommer säkert fler uppdateringar om och granskningar av det.

Det finns dock en anmälan som handlar om huruvida just detta uttalande på något vis har påverkat investeringarna i Northvolt, och svaret efter både skriftliga och muntliga utfrågningar är nej, nej och åter nej från alla inblandade.

Jag skulle gärna höra var kopplingen finns. Var finns bron mellan uttalandet och senare händelser i form av investeringar?

Fru talman! Det här är första gången någon ägnar en rätt ansenlig del av sin talartid åt sådant som KU inte granskar. Att AP-fondernas verksamhet inte har i KU att göra har vi pratat om flera gånger förut. Jag känner mig därför lite tvingad att ta replik och fråga om denna lite egendomliga guilt by association som jag menar att ledamoten Engsund ägnar sig åt när han försöker leda i bevis att Bolunds uttalande 2019, och därtill hörande politiska enighet om AP-fondernas ändrade inriktning vad gäller hållbarhetsdimensionen i investeringar, medverkade till investeringar i Northvolt, som sedan tragiskt gick i konkurs.

Jag delar helt uppfattningen att detta är särskilt tragiskt för Skellefteå och alla människor som reste dit för att få jobb och arbeta med en framtidsinriktad verksamhet. Detsamma gäller även andra orter. Här är vi alltså överens.

Jag ser dock inte kopplingen mellan det uttalande vi granskar och det som skedde sedan. Jag skulle vara tacksam för ett förtydligande.

Herr talman! Tack för svaret, Mauricio Rojas!

Svenska Akademien vill jag inte gärna gå i polemik med. De har säkert rätt vad gäller begreppet hot. Sedan kan man diskutera om uttrycket var ett hot i sammanhanget. Nja, jag undrar det. Det riktades ändå till ett antal högt uppsatta, välbetalda tjänstepersoner inom svensk finansmarknad: ordförande och vd för de stora svenska AP-fonderna. Ingen av dem har uttryckt att de uppfattade det som ett hot. Ingen av dem gick därifrån och sa: Jag är rädd att förlora mitt jobb.

De har integritet, vilket framkom i de intervjuer vi gjorde. De har kunskaper. De har erfarenheter. De tar med all säkerhet inte uttalanden av den typen på något större personligt allvar. Det ger dem inte några sömnlösa nätter då de funderar på vad de ska göra för att tillfredsställa Per Bolunds underliga idéer.

Jag misstänker tvärtom att de var fullt medvetna om riksdagsbeslutet, som trädde i kraft 2019, om att gradvis förändra sammansättningen av de portföljer som AP-fonderna har. Jag tror att det är den enkla förklaringen till att begreppet hot bara uppkommer hos Mauricio Rojas och ingen annanstans.

Många andra kan nog faktiskt ha uppfattat det som en upplysning. Den typen av upplysning gav nuvarande regering också till högskolestyrelserna för tre fyra år sedan, nämligen att man behövde avrunda samtliga ledamöters styrelseuppdrag i förtid för att kunna få till stånd en annan sammansättning och så vidare. Då diskuterades aldrig någonsin begreppet hot.

Herr talman! Tack för anförandet, Mauricio Rojas!

Jag noterade att frågan om uttalandet från Per Bolund, dåvarande finansmarknadsminister, kommer upp om och om igen. I det här sammanhanget sker det dock inte med anknytning till just Northvolt utan till möten med AP-fonderna och en intervjusituation med tidningen ETC.

Mauricio Rojas beskriver det som ett hot. Det är Mauricio Rojas helt ensam om att göra, vilket han också uttrycker lite senare när han menar att alla som tiger samtycker. Ja, då var det var väl så att alla som teg samtyckte till att det skulle betraktas som en upplysning och definitivt inte som ett hot. Ingen av dem vi har frågat – AP-fondernas vd:ar och ledningar, statssekreterare och statsråd – har på något vis tagit upp att en av deras tidigare kollegor skulle ha använt sig av hot för att få igenom politiska initiativ och viljor.

Jag undrar: Var kommer detta ifrån, Mauricio Rojas? Var kommer begreppet hot ifrån? Vilka, utöver ledamoten själv förstås, har vittnat om att man har uppfattat det som ett hot?

Herr talman! Under rubriken ”Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen” har vi några ärenden av lite mer principiellt intresse. Det gäller bland annat de frågor som rests efter att det upptäckts att Lantmäteriet under en längre tid lämnat ut material som borde ha varit sekretessbelagt. Jag måste erkänna att jag kanske inte helt hängde med i alla datum som förekom i ledamoten Brunegårds anförande, men uppenbarligen är kontentan av allt detta att det finns underlåtenhetsaspekter att fundera över.

Vi har också den tidvis rätt underliga diskussionen om huruvida den tidigare regeringen på något sätt drivit på AP-fonderna att investera i Northvolt.

Slutligen är frågan hur ett brev från opolitiska tjänstepersoner inom Regeringskansliet till förvaltningen skulle ha hanterats.

Herr talman! Dessa tre ärenden har sin upprinnelse för några år sedan.

Låt mig börja med det så kallade tjänstemannauppropet, det vill säga det brev som drygt 250 opolitiska tjänstepersoner, många inom UD men också inom andra departement, riktade till förvaltningschefen under hösten 2018, när den ganska långdragna regeringsbildningsprocessen pågick.

I brevet uttrycker man en oro för vad ett eventuellt regeringsskifte skulle kunna innebära. Som jag läste det omfattade det också en fullt legitim fråga om hur den statliga värdegrunden med dess sex principer ska ses i det fall ett eller flera partier med en avvikande syn skulle komma att bilda regering 2018. För ordningens skull vill jag säga att de sex principerna är följande: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service.

Anmälan, som kom från en av Sverigedemokraternas ledamöter, talar redan i rubriken om ”dåvarande regeringens hantering av aktivistiska tjänstemän”. Svaret är förstås att brevet, från ett antal medarbetare, var ställt till förvaltningschefen, som följde upp detta med möten både med och utan politiska företrädare.

Det är självklart, konstaterar utskottet, att den absoluta majoriteten av tjänstepersonerna inom Regeringskansliet är opolitiska och biträder varje regering alldeles oavsett politisk inriktning. Det är i grunden en djupgående demokratifråga, vilket flera har varit inne på.

Att man ställer frågor kring hur en eventuell framtida regering skulle kunna arbeta utifrån exempelvis vad som har sagts i valkampanjer och annat är inte alls orimligt. Och att man ställer dessa frågor till sin förvaltningschef förefaller inte heller orimligt.

Herr talman! Lantmäteriet har diskuterats i ganska stor detalj här. Jag har ingenting ytterligare att tillföra. Jag delar mycket av den uppfattning som Muharrem Demirok har fört fram. Här finns en rad uppenbara frågor som inte har kunnat besvaras. Framför allt kanske frågan hur det, efter vad vi säkert vet, kom sig att det tog så lång tid innan bland andra försvarsministern blev informerad. Det är ett djupt allvarligt fall. Många processer runt omkring i samhället lider fortfarande av bristen på tillgång till det material som finns hos Lantmäteriet. Detta bör rättas till och diskuteras ytterligare för att vi ska undvika sådant i framtiden.

Herr talman! Den dåvarande regeringens agerande gentemot AP-fonderna generellt och specifikt finansmarknadsminister Per Bolunds relation till fonderna – dels i samband med fondernas investeringar i Northvolt, dels i samband med fondernas generella arbetsinriktning – var underlag för två anmälningar, en från en moderat ledamot och en från en ledamot från Sverigedemokraterna.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att detta borde ha varit två ärenden. Utskottet valde att slå samman de båda för att de hade en del gemensamma nämnare.

Det konstaterades redan i de skriftliga frågorna till Regeringskansliet och de tidigare finansmarknadsministrarna Per Bolund och Åsa Lindhagen att det inte hade varit någon som helst kontakt mellan regeringen och fonderna inför investeringarna i Northvolt. Det var alltså helt i enlighet med gällande regler och lagar. Men vi måste backa några år för att se hela kedjan av händelser.

År 2017 kom den blocköverskridande Pensionsgruppen överens om att komplettera AP-fondernas instruktioner med ett tillägg om ansvarsfulla investeringar och ansvarsfullt ägande, vilket bland annat innefattar en hållbarhetsdimension och ett stöd för att fasa ut vissa investeringar. Man angav inga specifika branscher, men det kom senare att handla om bland annat vapen, tobak och, ännu senare, även fossil industri. Riksdagen fattade ett enigt beslut om detta 2018, och ändringarna trädde i kraft 2019.

Jag noterar att ledamoten Westmont tänker som om detta beslut inte fanns. Han kallar det för gröna drömmar och påpekar att staten inte ska agera industripolitiskt. Nå, det var ju precis detta riksdagen bestämde 2018. Från och med 2019 har pensionsfonderna alltså ett annat uppdrag än tidigare, eller kanske snarare ett delvis annat uppdrag.

Kraven på god avkastning och säkra investeringar gäller naturligtvis fortfarande. Det handlar om god avkastning för våra framtida pensioner, och att använda finansmarknadens resurser för att stötta och underlätta den gröna omställningen eller klimatomställningen är inte någon dum idé, kan man tycka.

Under 2019 kom alltså frågan upp. Nu talar vi fortfarande om 2019; inte om 2021 och 2022 när investeringarna gjordes. År 2019 togs bland annat frågan om uppföljning av riksdagsbeslutet upp vid ett möte mellan statsrådet Bolund och AP-fondernas ledningar, varvid Per Bolund ska ha upplyst fonden om att regeringen har möjlighet att utse nya ledamöter i styrelserna om riksdagsbeslutet inte slår igenom i fondernas verksamheter. Detta uttalande sågs som olyckligt av några inblandade, inte minst bland ledamöter i utskottet – inte för att det inte är korrekt, för det är det, men för att det kunde uppfattas som att fondernas självständighet ifrågasattes. Fondernas vd:ar, som har utfrågats av utskottet, nekar dock bestämt till att uttalanden skulle ha påverkat deras bedömningar. De är självklart professionella organisationer som kanske inte tillmäter uttalanden från politiker samma vikt som politiker själva gör.

Uttalandet gjordes dessutom mer än ett och ett halvt år före fondernas investering i Northvolt och har alltså ingenting med den affären att göra.

Jag blev lite besviken när jag nu i helgen av någon anledning i mitt flöde fick in ett klipp från tv-kanalen Riks. Det är inget jag brukar titta på, kan jag säga. I klippet såg jag utskottets vice ordförande tala framför en bild av Northvolt och Per Bolund, som om Bolunds uttalande alltså hade med Northvolt att göra. Det hade det inte. Detta har jag tjatat om många, många gånger i utskottet. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att den missuppfattningen fortfarande lever. Bara det faktum att uttalandet skedde mer än 18 månader före investeringarna talar ju emot detta.

Det hela kunde alltså vara avklarat om inte Tidöpartierna i KU också ville gräva i själva investeringarna i företaget Northvolt. De skedde vid två tillfällen, varav den första under 2021. Även Åsa Lindhagen kallades till utfrågning liksom dåvarande statssekreterare Ulf Holm, och svaren blev givetvis desamma: Nej, vi har som regering inget med fondernas beslut att göra och får ingen information i förväg.

Herr talman! Det är mycket möjligt att det vore bra att genomlysa fondernas verksamhet och investeringar efter 2019 års förändringar. Det har i och för sig också redan gjorts. Det viktiga för vår del i det här sammanhanget är att fondernas verksamhet och investeringar inte har med KU att göra.

Fru talman! Flera av de granskningsärenden som tas upp under denna rubrik, det vill säga Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen och Handläggning av vissa regeringsärenden m.m. är frågor som vi diskuterat inom Miljöpartiet. Jag antar att andra partier också har gjort det. Flera av ärendena bygger också på anmälningar från någon av mina partikamrater.

Själva ärendena är grundligt genomgångna av utskottet, i en del fall i så små detaljer att man knappt visste att de fanns. Men sett på lite avstånd kan de vara pusselbitar i ett större sammanhang. Det ska vi komma ihåg.

Så är det med exempelvis ärendet som handlar om energi- och näringsminister Ebba Buschs förhållande till interpellationsinstitutet, vilket vi nu har pratat om mer än en gång. Till dem som följer detta hemifrån kan jag säga att det alltså handlar om riksdagens kontrollmakt, utöver den som konstitutionsutskottet arbetar med sedan 1809. Riksdagens ledamöter har rätt att ställa frågor till regeringens statsråd för att efterhöra exempelvis hur utredningar har tagits om hand, varför förslag dröjer, på vilka grunder vissa beslut har fattats eller vilka resurser som har avsatts för att lösa det ena eller det andra.

Jag kan ha förståelse för att det inte är någon speciellt prioriterad sysselsättning att svara på frågor eller ställas till svars i debatter, oavsett regeringens sammansättning, men det blir allvarligt när ministrar vid upprepade tillfällen ställer in interpellationsdebatter med kort varsel eller lämnar innehållslösa svar på skriftliga och muntliga frågor.

Fru talman! I mitt parti, och säkert även i andra, har de senaste årens så kallade paradigmskifte väckt en hel del frågor om hastighet och kvalitet i beredningsarbetet. Regeringen har lämnat ett stort antal propositioner inom rättsområdet, framför allt det senaste året. Från Miljöpartiet gjordes i januari i år en anmälan till KU där frågan ställdes om det kanske går för fort, på bekostnad av kvalitet och förankring – eller acceptans, om man så vill.

Regeringsformen lämnar förvisso stort utrymme åt regeringen att utforma själva processen, även om värdet av en ordentlig remissbehandling och hörande av Lagrådet lyfts fram som viktiga inslag i arbetet med ny lagstiftning. Både justitieminister Strömmer och statsminister Kristersson framförde under utfrågningarna att den rådande samhällssituationen med stor och efterhängsen kriminalitet krävde nya arbetsformer med bättre effektivitet.

Utskottet har i och för sig inte haft några invändningar mot dessa prioriteringar men påpekar att lagstiftningens kvalitet kan riskera att bli sämre med ett beredningsarbete som ska följa hårda tidsgränser. Utskottet understryker samtidigt att behovet av beredning med avsteg från de vanliga rutinerna måste prövas från fall till fall och avsteg göras bara när det anses nödvändigt.

Fru talman! Ett ärende som möjligen kan framhållas som exempel på hur konstitutionsutskottet ska arbeta var frågan om Sveriges förpliktelser i relation till Israel och Palestina och kriget i Gaza. Det handlade om i vad mån Sveriges anslutning till den så kallade folkmordskonventionen, som vi ratificerade år 1952, också innebär att vi liksom andra länder måste vidta åtgärder för att förebygga och bestraffa folkmord.

Efter den första svarsomgången efterlyste utskottet en mer omfattande genomgång av vilka förpliktelser som folkrätten och folkmordskonventionen innebär för Sverige. Svaren från de folkrättsexperter som tillfrågats kan sammanfattningsvis sägas uttrycka att landets skyldigheter är rätt tunna och otydligt uttryckta vad gäller konkreta åtgärder. Det föreföll därför svårt, för att inte säga omöjligt, att kritisera Sverige på den punkten – även om man självklart kan ha åsikter om detta.

Herr talman! Slutligen har vi ärendet om Somalia. Somalia är ett land så härjat av krig, konflikter, torka, missväxt och hopplöshet att många somalier har valt att lämna landet. Uppemot 70 000 av dem som lämnat Somalia har kommit till Sverige, och medräknat de somalier som är födda i Sverige med minst en somalisk förälder består gruppen av totalt uppemot 110 000 personer. De utgör alltså drygt 1 procent av Sveriges befolkning och drygt 2 procent av den somaliska diasporan.

Majoriteten av dem som har kommit till Sverige har gjort det med skyddsskäl. Av dem är det ett antal som sitter i fängelse, och bland dem finns det i sin tur några personer utan svenskt medborgarskap. De kan därmed utvisas efter avtjänat straff.

Baserat på tre olika anmälningar har utskottet granskat, eller snarare försökt granska, hur detta har gått till. Det har varit förenat med en del svårigheter. En del av materialet kring överenskommelsen med Somalia är skyddat av sekretess. Vi har fått möjlighet att läsa en del av underlaget, men det blir delvis ointressant eftersom vi inte kan ta in skyddat material i granskningen.

Som Hans Ekström så förtjänstfullt redogjorde för har det funnits många aspekter att diskutera: beredning, styrning av myndigheter, diffusa definitioner och kanske även en oförmåga – eller i varje fall motflyt – när det gäller att samordna, eller helt enkelt lyckas, med projektet.

Vad gäller definitioner handlar det bland annat om detta med överenskommelser. Är något en överenskommelse, eller är det inte en överenskommelse? Finns det förpliktelser från svensk sida, eller gör det inte det?

Somaliaärendet känns ärligt talat inte helt färdigt. Några aspekter har nämnts, exempelvis att en svensk tjänsteperson har förklarats persona non grata i Somalia, vilket vi inte vet särskilt mycket mer om.

Det kanske också illustreras av att ledamoten Lindahl ägnar tid åt att försvara regeringens politik på biståndsområdet. Det är inte det som har ifrågasatts i anmälningarna, utan det som har ifrågasatts är om detta har gått rätt till inte minst mot bakgrund av Somalias förutsättningar avseende såväl korruption som stora interna konflikter i landet.

Det illustreras dock även av ledamoten Svärds genomgång av de överenskommelser som ändå har gjorts med Världsbanken, UNDP och IOM. Vi måste betrakta dem som rimliga överenskommelser med skyldigheter från svensk sida.

Någonstans inser man alltså att anmälan egentligen handlar om hur regeringen har agerat för att kunna utvisa ett antal somaliska medborgare. Som vi har gått igenom finns det allvarliga invändningar i flera fall, och de handlar om just detta med maktutövningen. Jag tänker att vi kommer att höra mer om dessa frågor framöver. Det här är inte färdigt.

Fru talman! Jag inser med ett visst mått av oro att jag inte längre är ny i konstitutionsutskottet utan snarare någonstans i mitten. Nåväl – erfarenheter kan ju vara en tillgång, möjligheten att tänka annorlunda en annan.

Jag har så här långt lyssnat till sex sju anföranden och har funderat en del kring dem. Jag är rätt säker på att vi som opposition också kan skilja på politisk opposition och konstitutionella regler. Jag tror inte att vare sig vice ordföranden eller någon annan behöver vara orolig för det. Andra har nämnt den mer än tioåriga enigheten. I det avseendet är det i det här fallet inte betänkandet som är ett problem utan det så kallade storbråket, som jag kanske ska återkomma till lite senare.

Vi har sammantaget under ökande tidspress tillsammans hanterat runt 40 anmälningar, alla gjorda av ledamöter under 2025 eller i vissa fall redan 2024. Enligt vice ordföranden har fem av anmälningarna, en åttondel, lett till någon form av synpunkter av kritisk karaktär. Det är inte jättemånga, sett till vad de ledamöter som skickat in dem kanske hade önskat sig. Å andra sidan kan det ju vara så att anmälningarna i många fall är gjorda på andra premisser än de rent konstitutionella eller att den konstitutionella bärigheten i dem är svag; jag kan tänka mig att det finns några anledningar till.

Fru talman! Jag skulle vilja lägga till vissa perspektiv avseende den rätt vi har som ledamöter att granska regeringen genom skriftliga och muntliga frågor, interpellationsdebatter och i allvarliga fall misstroendeförklaringar eller anmälningar till KU. Självklart är det så att de här verktygen bara måste fungera på ett bra sätt. Jag delar Jessica Wetterlings irritation över inställda interpellationsdebatter och vill gärna lägga till de delvis meningslösa svar man ofta får när man ställer frågor. Det där är verkligen inte bra ur konstitutionell synvinkel. Jag kan inte säga att det har varit så väldigt annorlunda med andra regeringar, men detta förtjänar verkligen att tas på allvar. När riksdagens ledamöter ställer frågor ska de behandlas seriöst.

En tumregel som jag bär med mig sedan min tidigare yrkesverksamhet är att det svåraste med kommunikation är att man tror att den har ägt rum. Att kommunicera är så mycket mer än att lägga upp meddelanden på en webbplats eller skriva inlägg i något av alla våra sociala medier. Det här kan ha att göra med att det för ett par tre decennier sedan blev finare att kommunicera än att informera. Informationschefer blev hastigt och lustigt kommunikationsdirektörer, och informatörer blev kommunikationsstrateger. Men ansvaret för själva informationen, de data som kan ställas samman, delas och bli till kunskap, hängde kanske inte helt med.

Om nu en minister får veta att verksamheten inom en av de myndigheter som finns under just dennes departement dras med problem som inte tidigare kommit till regeringens kännedom men som verkar rätt allvarliga tycker jag att det finns en skyldighet att agera på den informationen, alldeles oavsett om den har delats i förbigående eller av någon under generaldirektörsnivå.

En annan vinkel av samma problematik är när statsråd, möjligen via en statssekreterare, aktivt avböjer information. ”No paper trail” har ju snarast blivit bevingat – episkt eller viralt skulle det kanske heta i dag. Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen meddelat regeringar av olika färger och färgkombinationer att det är bra med dokumentation. Det kan gälla även för den här granskningen, tycker jag. Med dagens teknik, inte minst AI, kan vi lagra obegripliga mängder information och dessutom söka i den på ett bra sätt. Det finns ur den synpunkten inget som helst skäl att avstå från att ta emot information.

Fru talman! För att fortsätta på det inslagna spåret: Vi har också information som kommuniceras, det vill säga delas, på ett sådant sätt att den kan missförstås. Vi har ett sådant ärende även i år. En partiledare, tillika vice statsminister, meddelade via sociala medier att det kunde vara en bra idé att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem. Det står naturligtvis helt fritt för en partiledare i ett regeringsparti att ha en annan åsikt än regeringen. Det är utrikesministerns uttalanden som anses ha en särskild tyngd. Den svenska linjen är att en tvåstatslösning är målet och att en flytt av ambassaden till Jerusalem skulle signalera att en tvåstatslösning inte vore önskvärd. Det här kan ställa till med problem, som ni förstår.

Men det allra viktigaste, fru talman, är att utskottets uppgift att på konstitutionell grund påpeka brister och komma med förslag till förbättringar har havererat under granskningens gång. Således har vi för första gången protokollförda beslut om att oppositionen inte ska kunna ta del av material eller genomföra utfrågningar för att slutföra angelägna granskningar.

Det är självklart så att även oppositionspartier förstår att det är olämpligt att driva granskningsärenden under pågående rättsprocesser, och det gäller också frågan om statsministerns ansvar för förre säkerhetsrådgivaren Landerholms förtjänster som just säkerhetspolitisk rådgivare. Jag förstår att detta är känsligt. Men att man inte tillåter oppositionen att be utskottets kansli om en genomgång av vilka aspekter av frågeställningarna som är relevanta, med eller utan rättegångar, är anmärkningsvärt.

Fru talman! Vi nådde inte ända fram. Det är väldigt beklagligt, men det kanske ändå kan användas till någonting konstruktivt. Till hösten är det ett nytt utskott som tar plats i mötesrum och utfrågningssalar, som andrakammarsalen och förstakammarsalen. Det är, som jag ser det, omöjligt att fortsätta på den väg vi tvingades gå i år. Om man vill återgå till ett arbete som präglas av en genuin vilja att se till den konstitutionella aspekten får det nya utskottet kanske lov att arbeta med det en tid i början av hösten.

I Miljöpartiets partiprogram står det ingenting om det här. Men om jag tar fram min gröna kompass kan jag lätt se att jag och vi skulle stå bakom en sådan linje. Jag ställer mig på samma sida som ledamoten Demirok och säger att vi mest av allt är angelägna om att fortsätta arbetet och återfå det förtroende som vi kan ha förlorat under det här året.

Herr talman! Jag förmodar att den fråga som många nu ställer sig är: Vad gör den tredje miljöpartisten i rad här? Det handlar om att vi lägger väldigt stor vikt vid de här frågorna och har ett väldigt stort engagemang i dem. Vi försöker därför belysa dem från lite olika håll.

Jag är till vardags inte i näringsutskottet utan i konstitutionsutskottet, som en del känner till. Jag måste erkänna att jag blev lite förundrad över engagemanget och tonläget i olika frågor här. Jag noterade att det talades om AB Sverige och världens bästa land att leva i, närmast i samma andetag. För mig är det två helt olika saker. Sverige ska inte drivas som ett företag. Vi pratar gärna om ett bra land att leva i, men det handlar om helt andra saker.

Som den konstitutionsutskottsledamot jag är tänker jag också på regeringsformen 1 kap. 1 §, där det talas om att den svenska folkstyrelsen är byggd på ett representativt och parlamentariskt statsskick och kommunalt självstyre. De står alltså som precis likvärdiga. Det måste betyda någonting. Vi måste kunna dra slutsatsen att om dessa båda är A och O är det kommunala självstyret O i sammanhanget – eller hur? De är lika viktiga.

Jag lämnar nu första delen av anförandet och går över till mitt manuskript.

Jag började skriva på mitt anförande för en evighet sedan – i måndags – när tåget passerade Stenstorp i Västra Götaland. Det ligger i Falköpings kommun, mellan Falköping och Skövde längs Västra stambanan. Där ligger Ranstad – inte riktigt inom synhåll, men närapå – där Sveriges första och hittills enda uranbrytning ägde rum några år i slutet av 1960-talet. Det är alltså 60 år sedan.

Jag ska uppehålla mig lite grann vid detta industriella projekt av några olika skäl, som jag ändå tänker har relevans för det vi diskuterar nu. Det alunskiffer som bröts i Ranstad hade inte någon särskilt hög halt av uran, men tillräckligt för att den skulle betraktas som lönsam. Vi talar om runt 150 gram per ton alunskiffer. Ur ett ton gick det att få ut uran motsvarande vikten av två chokladkakor – då talar vi om små chokladkakor. Det är inte mycket.

Det som blev kvar var alltså avfall på en och halv miljon ton alunskiffer, som spreds ut över ett ganska stort område som än i dag, 60 år senare, klassas som miljöriskområde. Det är inte förbjudet att vistas där, men det känns ändå inte helt bekvämt.

Låt mig få delge lite kuriosa, nämligen att det inledningsvis fanns en plan om svenska kärnvapen. Det får väl sägas vara överspelat nu, men då var det ett alternativ man pratade om. Det var också en del av argumentationen för att bryta uran i Ranstad. Det måste ju ses i ljuset av den tidens geopolitiska situation med ett kallt krig, en järnridå och en uppbyggnad av kärnvapenarsenaler i flera stora länder efter andra världskriget. Eftersom vi har diskuterat uppvaknanden politiskt sett var jag väl där någonstans. Jag var inte särskilt gammal, men det var ändå något som bekymrade mig.

Uran finns på många platser i Sverige, framför allt i alunskiffer. Det har vi konstaterat. Uppskattningarna om hur mycket det finns har varierat kraftigt. Ett tag trodde man att det rörde sig om cirka 15 procent av de totala reserverna i världen. De har förstås reviderats ned efter hand, och de optimistiska beräkningarna från 60- och 70-talen kan ha sin grund i överdrivna uppskattningar av hur mycket som faktiskt kan utvinnas. En liten detalj i sammanhanget är att det var LKAB som drev Ranstadverket in på 70-talet, bland annat baserat på de stora idéerna om mycket stora reserver av uran i Sverige.

Herr talman! Hur blev det då med utvinningen i Ranstad? Efter den inledande perioden under andra halvan av 60-talet lades det hela i malpåse i avvaktan på bättre tider. För uranbrytningens del kom de i samband med oljekrisen i början av 70-talet, då uranpriserna steg kraftigt. LKAB gick in i det hela för att driva brytningen i Ranstad, men man lyckades aldrig få igång någon reell brytning att tala om. År 1984 gav man upp, sålde så småningom marken till en privatperson för en krona – det var så man gjorde då – och rev en del byggnader och behöll andra, som nu har blivit lokaler för företag.

Själva dagbrottet har fyllts med vatten, och de rester av alunskiffer som finns kvar har lagts under ett täcke av grus och jord och planterade träd. Mätningar genomförs fortfarande regelbundet av strålning och andra indikatorer.

Herr talman! Jag tänkte också prata lite om situationen i Jämtland, närmare bestämt i Oviken på västra sidan av Storsjön. Jag tycker att det är en av de vackraste platserna i landet. Där letade det kanadensiska bolaget Aura Energy efter vanadin, och numera även uran, i alunskiffer. Intresset för uran uppstod lite mer tydligt när beslutet om att upphäva förbudet mot uranbrytning fattades i riksdagen – det beslut vi har pratat om – och började gälla den 1 januari i år. Aura Energy kompletterade sin ansökan några veckor senare.

Projektet kallas Häggån och ägs till 100 procent av Aura Energy. Det är ett prospekteringsbolag med två stora projekt. Det ena är Häggån i Jämtland, och det andra är en större fyndighet i öknen i Mauretanien i Afrika. Aura Energy har för avsikt att inleda bearbetning och utvinning av fyndigheten om fortsatta studier visar på en uthållig lönsamhet. Jag återkommer lite till frågan om priset på uran alldeles strax.

Vad gäller vanadin, en metall som används i både ståltillverkning och batterier, sker det naturligtvis också en utveckling, och det planeras en större återvinningsanläggning i Finland.

Det går strängt taget att utvinna uran ur använt kärnbränsle också. En stor del av energin används inte, men det är än så länge en dyr process som inte har några kommersiella förutsättningar – men det kan förstås ändras.

Herr talman! Världsmarknadspriset på uran har gått upp och ned under de senaste 60 åren sedan Ranstadverket var igång. Det ligger nu en bra bit under toppnivåerna efter oljekrisen på 70-talet. Antalet kärnkraftverk under konstruktion var då mycket högt. Sedan föll de dramatiskt tillbaka efter Tjernobyl och återhämtade sig lika kraftigt i början av 2000-talet, men föll igen efter Fukushima 2011. Nu ligger det på en nivå som bedöms vara lönsam för utvinning, under förutsättning att det är ett pris som är hållbart över tid.

Sedan ska man komma ihåg vad gäller kärnkraftverk att priset på uran är en ganska liten del av kostnaden för att driva ett kärnkraftverk. Den i särklass största delen av kostnaden är kapitalkostnader och avskrivningar på de enorma investeringar som görs. De kan vara 60–70 procent av den totala kostnaden. Minsta delen är det anrikade uranet, det vill säga bränslet.

Herr talman! Jag ska avrunda mitt anförande med att ta upp något om samråd, kommunalt veto och vad människor i Storsjöbygden borde ha rätt att förvänta sig. Häggån ligger alltså i Bergs kommun i Jämtland. Det finns också fyra samebyar som berörs av den verksamhet som pågår och planeras och som kan komma att utvecklas till storskalig gruvdrift, nämligen Tåssåsen, Mittådalen, Handölsdalen och Njaarke.

Jag pratade tidigare i dag med en arbetsledare för rennäringen i Tåssåsens sameby som menar att prospekteringar och eventuell gruvverksamhet i kommunen och samebyn kan komma att slå hårt mot rennäringen. Det handlar självklart om markanvändningen men också om luft och vatten. Partiklar som frigörs vid gruvdrift kan driva med både vind och vatten. Kunskaperna är för all del begränsade, och det krävs mer utrednings- och forskningsarbete. De resurser som samebyarna inte förfogar över, asymmetrin i förhandlingar och konsultationer, är ett reellt demokratiproblem.

Herr talman! Varför är vi då så engagerade i frågan om kommunalt inflytande eller kommunalt veto i den här utvecklingen? Till att börja med är det på det lokala planet i Jämtland inte bara fråga om Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i Bergs kommun har deltagit i debatter med artiklar och andra former av inlägg, just för att inte äventyra det kommunala inflytandet. Det handlar inte bara om markanvändning utan också om dricksvatten, bostäder, företag, det vill säga möjligheterna för kommunen till utveckling på egna villkor under mycket lång tid framöver. Det är kommunen och dess invånare som får ta både risker och konsekvenser, och det är i allra högsta grad rimligt att det kommunala inflytandet säkras och inte luckras upp.

Med det sagt finns utanför debatten också frågan om vad kommunen och kommuninvånarna får tillbaka, de som tar risker, konsekvenser och ansvar. Vad har invånarna för glädje av en gruva i kommunen? Vad får rennäringen för att göra avkall på marker de traditionellt har tillgång till? Det finns goda skäl, inte minst med tanke på alla nya gruvprojekt som diskuteras och planeras, bland annat med stöd av EU och dess Critical Raw Materials Act, att fundera över hur delaktighet även i den ekonomi som gruvorna antas generera kan se ut på ett sådant sätt att det gynnar såväl lokalbefolkning som kommun och i förekommande fall, det vill säga nästan alla, vårt urfolk samerna.

Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 4.

Fru talman! Konstitutionsutskottets verksamhet spänner över ett brett område som ändå får sägas spegla många olika perspektiv och sidor av svensk förvaltning. På ena sidan finns den årliga vårgranskningen med fjolårets anmälningar avseende enskilda statsråd och deras eventuella brister i hanteringen av sina ärenden. Det såg vi resultatet av i går med stort intresse och många frågor från medierna och från människor i sociala medier.

Nu rör vi oss i ett helt annat område, nämligen kommittéernas verksamhet under 2025. Det väcker kanske inte riktigt lika stor medial uppmärksamhet, men kommittéerna är viktiga inslag i systemet, eller kanske skyddsnätet, för den offentliga makten gentemot väljarna och för all del alla andra i Sverige som inte har rösträtt än, till exempel ungdomar och alla de som väntar på besked om medborgarskap.

Fru talman! Kommittéer är ett sammanfattande namn på de uppdrag som kan bli resultat av olika beslut som regeringen fattar. De kan vara beskaffade på lite olika sätt. De kallas beredningar, kommissioner, råd eller helt enkelt utredningar med särskilda utredare. Formellt utgör kommittéerna en del av svaret på beredningskravet, som det uttrycks i regeringsformen. Det är alltså upp till regeringen att avgöra hur arbetet ska organiseras och genomföras. Men man ska förstås komma ihåg att syftet är att förse riksdagen med ett beslutsunderlag som är väl genomarbetat.

Under 2025 tillsattes 60 kommittéer och drygt 100 avslutades. Vid varje given tidpunkt pågår ett ganska stort antal kommittéer till en sammanlagd kostnad som 2025 slutade på 470 miljoner kronor.

Fru talman! KU säger i betänkandet att kommittéberättelsen tillför värdefull kunskap om det svenska utredningsväsendet. Förslaget är att betänkandet läggs till handlingarna. Men jag vill också säga några ord om de motioner som behandlats i anslutning till detta.

En av motionerna tar inte helt oväntat upp den tid beredningen av ärenden tar eller kan ta. Motionären menar att den tiden behöver kortas i många fall, inte minst mot bakgrund av en alltmer föränderlig omvärld.

Utskottet finner att beredningskravet i regeringsformen i och för sig ger regeringen stort inflytande över hur processerna utformas. Men utskottet pekar också på att det är rimligt och nödvändigt för den demokratiska processen att inte minst de politiska partierna i parlamentet faktiskt har tid att sätta sig in i de frågor som avhandlas, bland annat för att kunna ta fram och lyfta fram alternativa lösningar och frågor.

I granskningen av årets anmälningar till konstitutionsutskottet har vi också granskat hur beredningskravet har hanterats, framför allt inom Justitiedepartementet, där vi under den innevarande mandatperioden sett att ett stort antal utredningar och lagförslag har tagits fram.

KU framförde ingen direkt kritik mot beredningen men påpekade att kraven på remisstid med mera finns av ett skäl. Trögheten i systemet är inte nödvändigtvis en nackdel, utan snarare en garanti för genomarbetade förslag.

Slutligen, fru talman, har utskottet också behandlat en motion om den återkommande frågan om att vi i Sverige kanske överimplementerar de direktiv som kommer från Europeiska unionen. Det är inte minst näringslivet som uttrycker farhågor för att det kan leda till en minskad konkurrenskraft om implementeringen i Sverige innebär ökade pålagor.

Man ska naturligtvis inte underskatta de fördelar, exempelvis inom hållbarhetsområdet, som kan uppnås vid en anpassning av minimialternativen till svenska förhållanden och ambitioner. Utskottet föreslår att motionen avslås med hänvisning till att arbetet med implementeringar av EU-regler pågår.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag att lägga betänkandet till handlingarna.

Fru talman! Det var menat att bli ett kort anförande, grundat framför allt på mitt deltagande i den så kallade ledamotsutredningen. Mycket av det jag hade tänkt säga har redan sagts. Eventuella likheter med tidigare anföranden är en ren slump, men kanhända återkommer saker som ni har hört förut.

Varje gång jag blir påmind om ledamotsutredningen och den väg den har tagit sedan dess tänker jag på hur många angelägna saker vi ändå fick prata om. Med ”vi” menar jag den parlamentariska grupp som deltog och utredaren med förstklassigt stöd från dels ett sekretariat, dels olika experter och grupper inom Riksdagsförvaltningen. Stort tack till dem!

Jag fick också en insikt om hur det med tiden uppstår ett visst avstånd mellan förvaltning och i vårt fall folkvalda; detta händer också i många andra organisationer. Ur den synvinkeln var utredningens tajmning ganska träffsäker.

Det stod snart klart att bilden av ledamotskapet och ledamöternas arbete skilde sig åt i en del avseenden mellan förvaltning och ledamöter. Medan ledamöter med fler år i riksdagen än jag med viss längtan i rösten kunde tala om den så uppskattade resebyrån i bankhallen, kunde förvaltningen tala om hur man ändå gjorde sitt bästa för att behandla alla lika.

Jag har stor förståelse för det senare. Det är gissningsvis helt ofrånkomligt i en så professionell grupp av tjänstepersoner att det uppstår tankar om lösningar som passar de flesta åtminstone ganska bra.

Men som ledamöter, förtroendevalda och folkets främsta företrädare visade vi oss vara skäligen olika. Visserligen besjälade av uppdragets betydelse av politiken i sig men samtidigt är vi individer med olika behov, intressen och krav.

Någon reser från Haparanda, någon annan från Medborgarplatsen. Någon har små barn, andra har inga eller vuxna barn. Någon sitter i rullstol, någon annan springer eller tar sig åtminstone fram på talmansrundan på något så när anständiga tider. Alla har vi våra livspussel, och alla har vi lagt till ett antal svåra bitar som vi behöver hjälp att lösa.

Det är därför glädjande att många av de förslag som utredningen tog fram antingen redan blivit verklighet, som den återuppståndna resebyrån, eller håller på att bli det.

Fru talman! Säkerheten för ledamöterna i kammaren och på hemmaplan diskuterades flitigt. Många känner oro. Det kan vara för både dagarna i Stockholm och rädsla för hot och hat där hemma. Att det sedan inträffade incidenter i kammaren ledde fram till ytterligare en utredning om säkerheten i riksdagen. Även den har levererats, och förslag finns om ytterligare säkerhetsåtgärder i riksdagen.

Jag har stor förståelse för förslagen men påminner samtidigt gärna om att riksdagen verkligen ska vara ett folkets hus. Var ska annars folkets främsta företrädare vara?

Ur demokratisk synvinkel är det förstås också ytterst angeläget att medier alltid har tillträde utan visitationer eller andra ingrepp, åtminstone vad gäller ackrediterade journalister. Det är viktigt att de har tillträde till kammaren för debatter, även om det till äventyrs har varit nödvändigt att utvisa störande åhörare. Journalister är vår demokratiska garant och ska vara allmänhetens utsända.

Ett förslag om att tillsätta en utredning om säkerheten för den parlamentariska processen finns i betänkandet, och det ställer vi oss bakom.

Fru talman! Utredningarna innehåller mycket mer än det jag snuddat vid här. Exempelvis finns förslag om att göra det ekonomiska registret mer lättillgängligt, det vill säga registret om ledamöternas eventuella andra sysselsättningar och inkomster utöver riksdagsuppdraget. Många av förslagen är kloka. Vi i Miljöpartiet har inga invändningar utan yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! AI är dagens ämne, och även min fråga går till Erik Slottner.

De stora pensionärsorganisationerna har engagerat sig i frågor om AI och äldre. Från PRO hör jag att två tre av de viktigaste frågorna handlar om att AI ska vara tillgängligt, begripligt och lätt att använda. I den mån det handlar om vård och omsorg är det användbart, men det ersätter inte människor utan är något som ska förbättra hela vårderbjudandet.

Det här är angelägna frågor. Vi ska ju alla vara äldre resten av våra liv.

I AI-strategins handlingsplan finns det inte särskilt mycket om det här. Jag vill därför höra lite grann från ministern hur han ser på att faktiskt inkludera äldre i framtagandet och utvecklingen av den typen av tjänster.

Herr talman! Regeringen föreslår att polisen ska få rätt att använda ansiktsigenkänning i realtid med hjälp av artificiell intelligens. Det är ju väl känt här nu.

Den överordnade rubriken är: ”Behovet av effektiva verktyg i brottsbekämpningen.” Argumentationen är alltså att grov brottslighet är ett stort problem och att ansiktsigenkänning i realtid är ett effektivt verktyg, bland andra verktyg naturligtvis. Jag har egentligen inga invändningar mot det. Men jag tycker att problematiseringen i den här propositionen kring teknik och förväntade utfall är en aning torftig.

Herr talman! Jag ska därför ge en kortversion av historien. Tekniken har runt 60 år på nacken. Utvecklingen tog fart efter terrorattackerna i New York i september 2001. Som ni minns blev fokus på övervakning, inte minst på flygplatser, ett viktigt begrepp. Tillgång till stora databaser i kombination med finansiering och förbättrad teknik gjorde det hela möjligt.

Amerikanska filmer och tv-serier, som Minority Report, en film från 2002, och kanske särskilt serien Person of Interest, som sändes 2011–2016, brukar ofta nämnas som referenser till den här utvecklingen. Den senare tror jag fortfarande finns kvar hos någon av de stora streamningstjänsterna.

Tekniken har förstås utvecklats avsevärt och når nästan perfektion i labbmiljö, men den är inte riktigt lika bra i verkligheten – det var det jag försökte gå in på tidigare – när bland annat ljusförhållanden och upplösning inte är perfekta. Det riskerar att leda till ett stort antal felaktiga utpekanden av och i värsta fall ingripanden mot oskyldiga som egentligen mest råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Detta kräver ett ökat fokus på frågor om etik och integritet, ansvarsutkrävande och transparens. Det ligger i sakens natur att människor som identifieras är okunniga om detta till dess ett ingripande sker. Som enskild individ kan man alltså inte komma undan, och hela systemet beskrivs ibland som ett paradigmskifte i övervakning. Det finns gott om exempel på snedvridning och felaktiga utpekanden. Olyckligtvis har det hittills drabbat inte minst färgade och kvinnor, egendomligt nog.

Herr talman! En annan angelägen fråga, som egentligen inte diskuteras i propositionen, är varifrån de bilder som används för igenkänning kommer. I Sverige är det inte tillåtet att använda bilddatabaser från exempelvis amerikanska Clearview AI, som är företaget som dammsuger internet på bilder från Facebook och andra sociala medier och varhelst de går att hitta. Det är som sagt inte tillåtet i Sverige, men det har förekommit. Svensk polis ska i princip använda sig av statliga register som körkort, pass, visum, egna bilder och eventuellt också bilder från övervakningskameror och kroppsburna kameror.

Herr talman! Vi behöver också nämna EU:s AI-förordning. EU:s förordning om artificiell intelligens, den så kallade AI-förordningen, är redan gällande rätt i Sverige. I Europaparlamentet har vi i Miljöpartiet ställt oss bakom förordningen, därför att det behövs en stark gemensam reglering av artificiell intelligens som värnar säkerhet och grundläggande rättigheter.

Utgångspunkten i förordningen är ett generellt förbud mot ansiktsigenkänning i realtid på allmänt tillgängliga platser. Det är en viktig princip. Den sätter en tydlig gräns mot en utveckling där staten normaliserar massövervakning i det offentliga rummet. Jag tar det igen: Utgångspunkten är ett generellt förbud. Men jag inser att det i förordningen, precis som ledamoten Ceimertz var inne på – med mina ord då – finns ett begränsat utrymme för medlemsstater att under strikta förutsättningar tillåta AI för vissa brottsbekämpande ändamål. Det är kanske inte en öppen dörr, men den finns där som en möjlighet.

För oss i Miljöpartiet var det viktigt att AI-förordningen ska genomföras i sin helhet, liksom därmed förbud mot ansiktsigenkänning i realtid med ett fåtal begränsande undantag. Vi är inte där än. Den sista delen av AI-förordningen har inte kommit på plats utan har skjutits framåt. Det är där de här högrisktillämpningarna finns. Det tycker jag är väldigt olyckligt. Jag ser med stor oro på de konsekvenser som användningen av AI-system för ansiktsigenkänning i realtid kan få för människors privatliv, integritet och fri- och rättigheter.

Institutet för mänskliga rättigheter har varnat för att förslaget innebär en inskränkning i skyddet för privat- och familjeliv och att det kan påverka även yttrandefrihet, demonstrations- och mötesfrihet och religionsfrihet. Civil Rights Defenders har pekat på risken för diskriminering, rasprofilering, en ökad känsla av kontroll och en utveckling där människor kanske avstår från att vistas i eller uttrycka sig i det offentliga rummet. Den typen av nedkylande effekter hör inte hemma i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Miljöpartiet delar också den oro som flera remissinstanser för fram om att regeringen inte tillräckligt tydligt besvarar centrala frågor om hur lagstiftningen ska fungera i praktiken. Propositionen ger ingen klarhet i vilka företag som ska leverera systemen, vilken teknik som ska användas, hur träffsäkerheten ska säkerställas, hur felaktiga träffar ska hanteras eller hur staten ska garantera att data inte används av privata leverantörer för andra ändamål.

När det gäller denna typ av teknik räcker inte regeringens försäkran om att systemen ska användas ansvarsfullt. Kraven på transparens, kontroll och oberoende granskning måste vara höga redan från början. Vi vill påminna om att detta är en teknik som uppvisar betydande risker, inte bara på film och tv utan även i verkligheten, inte minst när det gäller diskriminerande utfall och rättssäkerhet.

Miljöpartiets utgångspunkt är därför att tillämpningen av förslaget måste vara mer restriktiv än regeringen föreslår i propositionen. Men vi har förståelse för att det kan finnas situationer där tekniken kan vara motiverad, till exempel för att i efterhand granska material inom ramen för brottsutredningar för att hitta försvunna personer eller offer för människohandel eller sexuellt utnyttjande och för att avvärja ett överhängande hot mot liv och säkerhet.

Det måste säkerställas att den information som genereras genom användning av AI-system för ansiktsigenkänning i realtid också stannar hos polisen. Data får under inga omständigheter riskera att spridas till eller användas av privata leverantörer. När avancerade analys- och övervakningsverktyg köps in från privata aktörer krävs det betydligt starkare kontroll och skydd för information, spårbarhet och oberoende kontroll än regeringen redovisar.

I syfte att säkerställa att användning av AI-system inte leder till diskriminering och massövervakning bör obligatoriska återkommande riskanalyser genomföras. Felaktig identifiering i en brottsbekämpande kontext kan få mycket allvarliga konsekvenser för den enskilda. Vi behöver därför löpande tester, dokumentation, granskning och uppföljning.

Särskilt viktigt är det att proportionaliteten kan bedömas på ett bra sätt och inte bara utifrån brottsbekämpningens intresse utan också utifrån teknikens påverkan på integritet och rörelsefrihet och med hänsyn till att människor inte ska känna oro för att de riskerar att bli igenkända i det offentliga rummet.

Slutligen, herr talman: För att se till att AI-system för ansiktsigenkänning i realtid tillämpas på ett rättssäkert, proportionerligt och lagligt sätt behöver användningen utvärderas innan lagförslaget kan permanentas. En sådan utvärdering skulle till exempel kunna omfatta hur ofta tekniken har använts, i vilka situationer, med vilka resultat, hur ofta falska träffar har uppstått, hur proportionalitetsbedömningar gjorts, om vissa grupper har drabbats oproportionerligt och hur underrättelseskyldigheten samt tillsynen fungerat. Vi föreslår därför en tidsbegränsning på förslagsvis fem år.

Jag står självklart bakom alla våra tre reservationer men yrkar bifall endast till reservation 3 under punkt 3 om utvärdering och misstankegrad.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Tack, Adam Marttinen, för svaret!

Jag kan återkomma lite grann till vem som ska avgöra. Jag kan instämma i att den som läser våra betänkanden naturligtvis ska göra sina egna bedömningar. I slutändan är det ju väljarna som avgör, och då är det väl bra om det finns variationer att fundera på när det gäller vem eller vilka man tycker ska få den där dyrbara rösten.

Det finns lite olika uppfattningar när det gäller integriteten. Jag noterade att ledamoten talade om integritetsintrånget som ganska begränsat för de personer – talmannen, ledamoten, jag och andra – som kommer att bli igenkända i olika sammanhang. Man kan naturligtvis hävda att vi – hoppas jag – har rent mjöl i påsen och därmed ingenting vi behöver bekymra oss över.

Forskningen visar ändå att det finns viss risk för att man ändrar sitt beteende om man vet att man blir iakttagen överallt. Man kanske undviker platser. Man kanske i synnerhet gör det om man är där i något sällskap som för all del inte är förbjudet men som kan ha andra implikationer. AI kan ju lägga ihop en massa saker. ”Jaha, ledamoten Riise har synts där, där och där under en följd av månader eller veckor. Hur ska vi tolka det?” Och så kan det bli känt om det sprids.

Jag skulle vilja ställa frågan hur ledamoten ser på integritetsfrågorna i ett vidare perspektiv än att vi ju får lita på att de som inte är aktuella sorteras bort. Jag tog tidigare upp att falska positiva kanske utsätts för någon form av ingripande. Men i stora drag – kommer det här att förändra vår verklighet på något sätt?

Herr talman! Jag kunde inte låta möjligheten stå oanvänd att komma med ett litet genmäle till ledamoten Marttinens påståenden.

Jag tog naturligtvis särskilt till mig all diskussion om oppositionens splittring i sammanhanget. Jag kan bara säga att jag inte tror att Adam Marttinen behöver vara så orolig för den. Vi kommer nog att lösa detta. Jag kan se stora fördelar med att ha fyra partier som har lite olika saker; då kan väljarna få avgöra lite grann åt vilket specifikt håll vi ska gå.

När det gäller själva förslaget finns det frågor som ledamoten kanske gick lite väl snabbt över och som förtjänar att diskuteras lite närmare. Jag vill minnas att igenkänning på några sekunder nämndes vid ett par tillfällen. Det innebär ju att ett stort antal människor ska identifieras på några sekunder, och sedan ska man hitta den enskilda personen. Detta bygger bland annat på tillgång till enormt stora bilddatabaser. Vi säger att det är förbjudet att använda annat än svenska databaser – passpolisen, polisen naturligtvis, visummyndigheter och sådant. Det har dock förekommit, vilket i och för sig är förbjudet, att man använt sig av amerikanska databaser där man skrapar internet rent från bilder som vi har lagt upp på Facebook och andra ställen.

Jag kan se en del orosmoln i det: dels vilka databaser vi ska ha, dels hur ni i era resonemang hanterar frågan om de falska positiva som ofelbart uppstår. Att det finns 99 procents träffsäkerhet i labb är en sak, men i verkligheten gör det inte det. Det kanske är långt mindre, och det måste vi kunna hantera på ett bra sätt.

Fru talman! Jag börjar bakifrån, med föreningsfriheten. Det är ett viktigt inslag i vårt land och vår kultur. Vi ska vara extremt försiktiga med att tumma på den sortens rättigheter. Det handlar om rätten att slå sig samman och driva ett ärende eller olika frågor, dela intressen och utveckla det civila samhället, som är så utomordentligt viktigt – inte minst för oss som sitter här, som genom det får kontakt med samhället utanför.

Det finns sammanslutningar som ägnar sig åt kriminalitet för egen vinnings skull, vilket har uttryckts här. Jag försökte i ett tidigare replikskifte förklara att det är de handlingar som begås som är kriminella. Det är dem vi ska rikta in oss på. Föreningsfriheten ska vi vara rädd om. Foxtrots ledare sitter väl för övrigt inte i Sverige längre utan i andra länder, så i just det fallet spelar våra svenska medborgarskap inte så himla stor roll. Men det är en annan sak, och vi ska inte gå in på det.

Försök att förstå, dock: Jag tror att vi och andra partier – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet – har möjlighet att prata om de här sakerna. Det är ju inte en avgrund som skiljer oss åt när vi talar om att bekämpa brottslighet och de sammanhang som brottsligheten äger rum i. Mitt fokus ligger kanske något mer på själva brottet än på sammanhanget.

Jag är rädd att människor som faktiskt inte är skyldiga till de grova brotten halkar med i den här godtyckliga och något precisionslösa beskrivningen av vilka människor det rör sig om.

Fru talman! Jag börjar bakifrån, med föreningsfriheten. Det är ett viktigt inslag i vårt land och vår kultur. Vi ska vara extremt försiktiga med att tumma på den sortens rättigheter. Det handlar om rätten att slå sig samman och driva ett ärende eller olika frågor, dela intressen och utveckla det civila samhället, som är så utomordentligt viktigt – inte minst för oss som sitter här, som genom det får kontakt med samhället utanför.

Det finns sammanslutningar som ägnar sig åt kriminalitet för egen vinnings skull, vilket har uttryckts här. Jag försökte i ett tidigare replikskifte förklara att det är de handlingar som begås som är kriminella. Det är dem vi ska rikta in oss på. Föreningsfriheten ska vi vara rädda om. Foxtrots ledare sitter väl för övrigt inte i Sverige längre utan i andra länder, så i just det fallet spelar våra svenska medborgarskap inte så himla stor roll. Men det är en annan sak, och vi ska inte gå in på det.

Försök att förstå, dock: Jag tror att vi och andra partier – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet – har möjlighet att prata om de här sakerna. Det är ju inte en avgrund som skiljer oss åt när vi talar om att bekämpa brottslighet och de sammanhang som brottsligheten äger rum i. Mitt fokus ligger kanske något mer på själva brottet än på sammanhanget.

Jag är rädd att människor som faktiskt inte är skyldiga till de grova brotten halkar med i den här godtyckliga och något precisionslösa beskrivningen av vilka människor det rör sig om.

Fru talman! Tack för frågan, Mauricio Rojas!

Nej, det tycker jag inte att vi gör. Att ha dubbla medborgarskap, varav ett är svenskt, ger faktiskt möjlighet att vara svensk medborgare. Man måste se det svenska medborgarskapet inte som något slags ge-och-ta-effekt utan som ett väldigt tydligt exempel på verktyg för integration, delaktighet i ett samhälle och så vidare.

Att det i den här gruppen medborgare finns ett antal som ägnar sig åt kriminella aktiviteter stämmer ju. Det finns det bland svenska medborgare födda i Sverige av svenska föräldrar också; det är liksom inget som skiljer den som har fått det som sitt andra medborgarskap från den som har det som sitt första medborgarskap. Vi måste alltså se medborgarskapet på det sättet, tänker jag – som i första hand ett verktyg för integration.

Med det sagt: Jag har förstått att det finns en ganska bred syn att väldigt många använder sitt svenska medborgarskap som skydd för brottslig verksamhet. Det är naturligtvis olyckligt, och vi har vid upprepade tillfällen pratat om det här i dag.

För att kriminalisera detta måste vi ha en tydlig beskrivning av vilka brott vi talar om. Bland våra grannländer känner jag till Norge något, och där handlar det om väldigt allvarliga kriminella handlingar, såsom förräderi i krig, spioneri i krigssituation och så vidare. Det vi talade om i den här utredningen är ju mer en lång lista av brott, och det tycker jag är olämpligt. Det är därför Miljöpartiet säger nej till att diskutera de frågorna.