Markus Kallifatides

Fru talman! I arbetarrörelsen organiserade sig människor för att få mer makt över produktionsmedlen och förbättra sina egna liv. Trots kraftigt motstånd från de privilegierade ledde kampen för demokratiska fri- och rättigheter till framgång under början av 1900-talet.

Den följdes av en fortsatt strävan för ökad social och ekonomisk rättvisa, och den svenska modellen växte fram. Genom politiska reformer kunde det växande välståndet fördelas rättvist och solidariskt, en generell välfärd skapas och det svenska folkhemmet byggas. År 1972 hölls FN:s första miljökonferens här i Stockholm med inledningstal av Olof Palme.

Under 1980-talet började dock de ekonomiska klyftorna åter att vidgas. Globaliseringen förstärkte obalansen mellan kapital och arbete till kapitalets fördel. Klimatförändringarna orsakade av människans utsläpp var nu kända.

1990-talet präglades av stora samhällsförändringar i vårt land med en hög arbetslöshet, bankkris och betydande nedskärningar i välfärden för att sanera statsfinanserna. Kreditmarknaderna hade avreglerats, och Sverige hade fått en självständig riksbank. Skolsystemet förändrades i grunden genom friskolereformen och det fria skolvalet. Sverige blev medlem i EU.

Sverige blev också det land inom OECD där ojämlikheten och klassklyftorna kanske växte allra mest. Ökade kapitalinkomster och minskad omfördelning i skatte, transfererings- och välfärdssystemen bidrog starkt till detta. En högerorienterad majoritet här i riksdagen har sedan 2006 motverkat möjligheterna att driva en mer progressiv politik, vilket inte minst syns i att klimatomställningen, i orättvisornas spår, nu haltar betänkligt i vårt land.

Fru talman! En mer progressiv politik har stora möjligheter att vända utvecklingen – både att minska klyftorna och utsläppen och att skapa hopp och framtidstro. Vi socialdemokrater menar att målet för den ekonomiska politiken ska vara full sysselsättning och att den därför måste vara offensiv. När fler jobbar möjliggör vi en bättre välfärd. Välfärden är samtidigt en förutsättning för en god ekonomisk utveckling. Alla svenskar drar nytta av välfärden och bidrar tillsammans till att finansiera den.

Men för att säkra välfärdens finansiering behöver skatteintäkterna öka. Vi socialdemokrater vill genomföra en skattereform som vilar på breda skattebaser. Skevheten i hur arbete och kapital beskattas måste åtgärdas. De allra mest förmögna ska bidra mer.

Vi socialdemokrater vill inrätta en omfattande lånefinansierad totalförsvarsfond för kraftfulla investeringar i vår civila och militära beredskap. Genom lånefinansiering säkerställer vi att investeringarna inte går ut över välfärdens verksamhet. Som en effekt av denna ökade upplåning kan skuldankarets nivå behöva höjas. Vi är även öppna för att lånefinansiera vissa strategiska infrastrukturprojekt med stor klimatnytta. Vi vill också se en statlig investeringsbank efter internationell modell.

Fru talman! Sverige behöver en ny riktning för den ekonomiska politiken – en socialdemokratisk riktning!

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman och statsrådet! Vi socialdemokrater är mycket oroliga för att all risk vid nybyggnation hamnar på småhusägare – på enskilda familjer och hushåll – när de inte har någon form av kontakt med kommunen och får det stöd som detta innebär när man genomför ett byggprojekt som privatperson. Det är ju ytterst kommunen som ansvarar för väldigt mycket runt nybyggnation.

Vi socialdemokrater har uttryckt stark oro för detta. Exakt vad vi skulle göra efter valet den 13 september kommer jag inte att svara på nu.

Studentbostäder ska vara bra bostäder. Omvandlade bostäder som tidigare har varit lokaler ska vara bra bostäder. Det är viktigt för oss. Vi ser ingen anledning att bygga dåliga bostäder eller omvandla lokaler till riktigt dåliga bostäder. Vi har inte motsatt oss allt, fru talman, utan vi har motsatt oss specifika detaljer i de här frågorna.

Jag vill nu tacka Andreas Carlson för våra många debatter under den här mandatperioden. Vi har återkommit till frågor ganska ofta, skulle jag säga. Moderaterna är tydliga, och det har de varit under den här mandatperioden: Bostadsfrågan lämnar vi till marknaden! KD:s och Liberalernas ståndpunkt uppfattar jag så här: Marknaden, och lite sociala insatser för fungerande bostadsförsörjning. Sverigedemokraterna menar att marknadshyror bakvägen är okej, men inte officiellt.

Min interpellation, fru talman, handlar om att vi socialdemokrater ser denna mandatperiod som fyra förlorade år. Det är en skadlig passivitet i förhållande till det dramatiska fallet i bostadsbyggandet. Jag har också försökt peka på en ofullständig strukturell analys. Nu vågar jag inte citera programmet på SVT, men: Hur ”hm” hamnade vi här?

Den 13 september finns en möjlighet att välja en ny riktning med en statlig bostadspolitik där staten tar ett antal rejäla kliv framåt. Det är vårt erbjudande i september.

Fru talman! Jag har alldeles bestämt för mig att Försvarsmakten i sitt remissvar tydliggjorde att den inte ser något behov i den frågan, men vi kan ta några av de andra frågorna.

Har jag högre förväntningar på den här regeringen än på tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar? Nej, det har jag inte. Jag har samma förväntningar på att man ska ta bostadsförsörjningsfrågan och byggandet på allvar. I en situation där byggandet dramatiskt faller ska väl inte staten kliva bakåt och göra mindre utan kliva fram och göra mer. Det hade jag förväntat mig av en socialdemokratisk regering, och det har jag försökt förvänta mig av denna regering men har naturligtvis blivit besviken.

När det gäller trångbodda barnfamiljer är hoppet ganska långt till den ägda villan någonstans i storstadsområdet. Vad sägs om att börja med att satsa på att det ska finnas en adekvat lägenhet med tillräckligt många rum som man har möjlighet att betala hyran för, snarare än fantasier om nybyggda småhus i prisklassen 30–50 miljoner eller så, som Moderaterna i Stockholm talar om för småhusbyggande.

Jag hänvisar alla intresserade lyssnare och tittare, inklusive fru talmannen, till min Facebooksida, där jag noggrant har redogjort för om vi nådde upp till Boverkets prognostiserade bostadsbehov under ett enda år. Det gjorde vi. Vi var mycket nära under hela mandatperioden, och vi överträffade det åtminstone ett år. Det står alltså på min Facebooksida.

När det gäller lagen om hyrköp, som riksdagen olyckligtvis klubbade igenom rätt nyligen, avråder Lagrådet uttryckligen människor från att ingå hyrköp i enlighet med lagen därför att konsumentskyddet anses så opålitligt.

Jag tog i min interpellation upp ett antal andra konkreta reformer som ligger och väntar på genomförande, såsom nationell fysisk planering och kreditgarantier för att stödja nyproduktion av bostäder. Statsrådet nämnde en tredje: hyrköp. En fjärde är kommunala planeringsstimulanser, som min dotter skulle ha kallat epic fail. Det är alltså i huvudsak att man stöder detaljplanebeslut som hade blivit av ändå, vilket vi har haft en separat interpellationsdebatt om. Det handlar inte bara om att genomföra insatser och stora reformer i sig utan om att reformerna ska vara rätt och väl genomförda.

När det gäller de strukturella åtgärderna delar jag den uppfattning som statsrådet och regeringen har gett uttryck för. Det finns angelägna strukturella reformer att göra. Messiah Hallbergs TV-program Hur fan hamnade vi här? illustrerade den kanske viktigaste, att vi har kommuner i Sverige vars kommunalråd går till val på att säga i nationell tv att kommunen är full och att det inte ska byggas där – detta i en kommun som bara har potentiellt byggbar mark i attraktiva lägen, i en dynamisk arbetsmarknadsregion.

Vad ska vi göra åt detta? Vi hade kanske kunnat diskutera det i den bostadskommission som Centerpartiet, vi socialdemokrater, flera andra och hela branschen har efterfrågat. Då hade vi kunnat gå framåt med det som vi socialdemokrater visste för fyra år sedan och som egnahemskommissionären nu vet, nämligen att vi faktiskt behöver kunna sätta lite tryck på kommuner – inte alla utan några – att ta sitt kommunala bostadsförsörjningsansvar. Kan det vara så, statsrådet?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min troligen sista interpellation denna mandatperiod.

Lite bakgrund: Ungefär 200 000 unga under 27 år bor ofrivilligt hemma hos sina föräldrar, bara i Stockholms län finns över 100 000 trångbodda barnfamiljer och troligen lever hundratusentals människor med bostadsoro, bostadsosäkerhet, andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och svårigheter att hitta en adekvat bostad vid skilsmässa, dödsfall eller andra omständigheter i livet, både positiva och negativa. Dessutom är det höga priser både i det ägda och hyrda beståndet.

Fru talman! Samtidigt har vi, enligt Boverkets färska och nedreviderade prognos från juni 2026, färre än 30 000 byggstarter och färdigställda bostäder. Detta ska jämföras med behovet av över 50 000 färdigställda nya bostäder per år under en tioårsperiod, enligt Boverket.

Under mandatperioden har vi haft över 6 000 konkurser i byggsektorn och omfattande varsel i träbyggnadsindustrin, och arbetslösa byggnadsarbetare lämnar nu Byggnads akassa och byggbranschen. Vi socialdemokrater menar att samhällsekonomin hämmas av detta.

Andreas Carlson räknar i sitt svar på min interpellation upp ”ett stort antal insatser” som Tidöregeringen gjort för att ”förbättra förutsättningarna för bostadsbyggandet”. Jag ska återkomma till några av dessa insatser.

Men det var inte riktigt hela frågan, fru talman. Jag frågade, vilket statsrådet också angav, om han anser att regeringen har levererat en bostadspolitik som har stått i proportion till behovet av bostäder och till den nedgång som har drabbat byggbranschen, vilka åtgärder han har vidtagit för att möta det kraftiga fallet i bostadsbyggandet och vilken effekt dessa åtgärder har fått när det gäller att upprätthålla nyproduktionen.

Jag tänker ta mig friheten att förtydliga och konkretisera den frågeställningen. Hur klokt var det, Andreas Carlson, att staten ensidigt lämnade sina ingångna förpliktelser inom ramen för Sverigeförhandlingen? Hur klokt är det att ha en nästan tomställd flygplats mitt i huvudstaden i stället för att påbörja storskalig stadsdelsutveckling? Hur klokt är det att inte befria allmännyttan från den kostnadsdrivande lagen om offentlig upphandling? Hur klokt var det att lägga ett färdigt förslag om startlån för unga förstagångsköpare i byrålådan och sedan komma med lite liknande åtgärder tre fyra år senare? Hur klokt var det att sänka bostadsbidragen mitt under mandatperioden? Hur klokt var det att i förtid avveckla det investeringsstöd som fanns för byggande av hyresrätter och studentbostäder med en lägre hyresnivå och i stället sänka skatten för höginkomsttagare?

Hur kloka var alla dessa åtgärder i ljuset av hur det har blivit med under 30 000 bostäder – att jämföra med 52 000 bostäder – stora bostadssociala problem och en hämmad samhällsekonomi?

(Applåder)

Fru talman! Jag kunde inte uppfatta något svar på eller någon reflektion över den fråga som Niklas Karlsson och jag å hans vägnar har ställt om den allvarliga utvecklingen vad gäller social och materiell fattigdom och hög arbetslöshet i Sverige och dess förenlighet med regeringsformens skrivningar om vad det allmänna särskilt ska verka för.

Fru talman! Niklas Karlsson, skatteutskottets ordförande, skrev på Facebook efter den senaste partiledardebatten: ”Är det ett nytt Kosackval vi ser? Dagens partiledardebatt i Riksdagen påminner om det historiska valet 1928, där högern gick till full attack mot socialdemokratin. Anklagelserna hade ingen hejd – sedernas förfall, en röst på Moskva, familjebandens upplösning och så vidare.” Anklagelserna hade ingen hejd den gången och kanske inte nu heller – höjd skatt på allt och alla.

Gärna tuffa debatter, fru talman, men gärna också svar på frågor.

Medborgare! Rösta med Socialdemokraterna den 13 september, så bygger vi ett Sverige där det allmänna tryggar rätten till arbete, bostad och utbildning samt verkar för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa – för alla! Ett Sverige där vi investerar i välfärden, bostadsbyggandet och klimatomställningen och satsar på arbetsmarknadspolitiken. Ett Sverige där höginkomsttagare får bidra mer – lite mer – till det gemensamma, där vi slutar överkompensera vinstjaktsskolor för uppdrag de inte har, där vi höjer barn, bostads- och underhållsbidrag, gör medicinerna billigare och satsar på skolan, vården och äldreomsorgen. Ett starkare, mer rättvist Sverige.

Tack för debatten och glad sommar, finansministern!

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på Niklas Karlssons interpellation.

Niklas Karlsson hänvisar till regeringsformens 1 kap. 2 §. Den lyder så här: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Fru talman! Eurostat mäter varje år materiell och social fattigdom i Europa genom undersökningen EU-Silc. Där får människor uppge om de har råd med sådant som anses ingå i en grundläggande levnadsstandard. Frågorna handlar bland annat om möjligheten att betala oförutsedda utgifter, ta en veckas semester per år, betala räkningar i tid och hålla bostaden tillräckligt varm. Undersökningen omfattar totalt 13 indikatorer. Om en person uppger att denne inte har råd med minst fem av dessa klassas personen som materiellt och socialt fattig.

I Sverige uppgav 6,9 procent av befolkningen att de levde i materiell och social fattigdom år 2025. Det motsvarar 729 000 personer. EU-genomsnittet för andelen av befolkningen som levde i materiell och social fattigdom var 12 procent år 2025. Högst var andelen i Grekland, Rumänien och Bulgarien. I Grekland levde 30 procent av befolkningen i materiell och social fattigdom. Lägst var andelen i Kroatien, Polen och Slovenien, allra lägst i Kroatien med 4,4 procent.

Sedan 2016 har den materiella och sociala fattigdomen i EU minskat från 16,4 till 12 procent. Utvecklingen kan till stor del förklaras av att flera medlemsländer haft en stark ekonomisk utveckling under perioden.

Sverige har däremot utvecklats i motsatt riktning. Andelen som levde i materiell och social fattigdom ökade från 3,0 procent 2016 till 6,9 procent 2025. Den största ökningen skedde under den här mandatperioden i samband med inflations- och energikrisen 2022. Mellan 2022 och 2025 steg andelen som levde i materiell och social fattigdom från 3,5 till 6,9 procent.

Fru talman! I det här läget har finansminister Elisabeth Svantesson och Tidöregeringen prioriterat sänkt skatt för höginkomsttagare. Den ganska speciella familjen Snutsyrra, som har två barn, villa och stora lån och som förbrukar 1 000 liter bensin om året, har fått ungefär 5 000 kronor mer i månaden – det stämmer. Mest har familjen Prästminister och herr och fru Riskkapitalbolagsdirektör fått.

Hur kan denna utformning av skattepolitiken vara förenlig med regeringsformens skrivningar om vad det allmänna särskilt ska verka för? Jag begriper det inte. Elisabeth Svantesson kanske kan förklara?

Fru talman! Tack, sjukvårdsministern, för tidigare svar!

Jag uppfattar ett ganska tydligt svar på min fråga, fru talman. Den här regeringen och sjukvårdsministern är inte beredda att upphöra med det flagranta ingrepp i regionernas självstyre som tvångs-LOV innebär. Man är inte beredd att fullt ut anamma de tydliga slutsatserna om att tvångs-LOV medför stora problem att styra vårdresurserna – våra gemensamma skattemedel, fru talman – till de mest brinnande vårdbehoven. Man är inte beredd att upphöra med det som hotar att vara ett omfattande slöseri med skattemedel.

Jag uppfattade att sjukvårdsministern på ett väldigt tydligt sätt illustrerade att hon och regeringen inte är beredda att släppa en helt falsk motsättning mellan valfrihet för patienter och möjligheter till kontroll och styrning mot behov.

Låt mig citera ytterligare från Produktivitetskommissionen: ”I vissa fall likställs den enskildes intresse av att kunna välja vårdgivare med tillämpandet av LOV.” Enligt Produktivitetskommissionens bedömning är detta en missuppfattning.

Som konstateras av bland annat Vårdanalys finns det flera andra sätt för regionerna att organisera vårdutbudet så att patienterna har möjlighet att välja vårdgivare samtidigt som konkurrensen mellan utförare bibehålls. Regionerna kan till exempel låta patienter välja bland privata vårdgivare som upphandlas enligt LOU eller bland verksamheter drivna i offentlig regi – som välfungerande vårdcentraler.

Detta är ett av många goda skäl att byta regering. Tvångs-LOV bör avskaffas, och vi ska värna våra skattemedel!

Tack för debatten, och glad sommar!

Herr talman! Tack, Eva Lindh, för möjligheten att delta i den här debatten! Tack, statsrådet, för tidigare svar!

I slutbetänkandet från Tidöregeringens egen produktivitetskommission kan vi läsa följande på sidan 519:

”Få patienter verkar ta aktiva beslut kring vilken vårdcentral de ska listas vid eller basera sina val på vårdens medicinska kvalitet. Att utföraren bestämmer vilken vård en patient ska få, och därmed får en central roll i att ransonera vårdresurserna, samtidigt som utföraren har ett vinstintresse, riskerar att skapa väsentliga målkonflikter i principal-agent-förhållandet mellan beställare …, utförare … och … patienten. Det finns t.ex. en risk för att utförare segregerar patientunderlaget och utför vård för enklare åkommor, s.k. cream skimming. Det kan leda till att vårdenheter utför större insatsvolymer för enklare åkommor än vad beställaren eller lagstiftaren vill eller vad som är medicinskt motiverat. Ett tecken på detta är att andelen läkarbesök för enklare diagnoser har ökat.”

Herr talman! I inledningen till en helt färsk artikel i Läkartidningen skriver de fem författarna följande, med hänvisning till Riksrevisionen: ”Hälso- och sjukvårdens mål är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen, med lagstadgat företräde för dem med störst behov sedan 1997. I praktiken har denna behovsstyrning varit svår att realisera, då basåtagandet ofta uppfattas som otydligt, öppna prioriteringar är ovanliga och satsningar på ökad tillgänglighet ofta krockar med riktlinjer för medicinska prioriteringar.”

Efter en empirisk studie av primärvårdsdata från Region Skåne, efter införande av vårdval i primärvården, menar författarna att resultaten ”väcker viktiga frågor om styrningen av primärvården och i vilken utsträckning den är behovsbaserad – något som, med tanke på den förväntade demografiska utvecklingen och den pågående utbyggnaden av vårdvalsmodeller, motiverar vidare forskning”.

Herr talman! Det är bra att steg nu tas för att hålla direkt olämpliga eller rent kriminella aktörer utanför vårdcentralerna i vårt land, även om vi socialdemokrater hade velat se ännu fler steg och att LOV, lagen om valfrihetssystem, ersätts med en helt ny välfärdslagstiftning.

Min fråga, herr talman, är: Hur ser statsrådet på frågan om resursanvändningen och resursfördelningen och den för mig helt uppenbara risken för felallokering eller felfördelning av vårdresurser i strid med hälso- och sjukvårdslagens intentioner, och bör staten verkligen tvinga regioner att behålla vårdvalssystem inom primärvården när regeringens egen produktivitetskommission tydligt pekar på risken för ett omfattande slöseri med våra skattemedel?

Fru talman! EU behöver bättre villkor för innovativa företag att växa i Europa. Regelförenkling kan vara en del av att förbättra villkoren, vid sidan om till exempel utbildningspolitik, forskningspolitik, infrastrukturpolitik, handelspolitik, kapitalmarknadspolitik och industripolitik.

Förenkling får dock inte betyda svagare ansvar. En europeisk bolagsform måste utformas så att seriösa företag gynnas samtidigt som arbetsrätt, kollektivavtal, arbetstagarinflytande, skattekontroll och brottsbekämpning stärks. Den avgörande skiljelinjen går därför inte mellan företagande och reglering utan mellan seriös förenkling och ansvarslös avreglering.

Förslaget om ”EU Inc.” kan bara vara acceptabelt om den nya bolagsformen inte används för att flytta risk från ägare till arbetstagare, från företag till skattebetalare eller från oseriösa aktörer till det gemensamma.

Men nu debatterar vi riksdagens ställningstagande till frågan om EU- kommissionens förslag till förordning om ett 28:e bolagsrättsligt regelverk är förenligt med EU-fördragen. Enligt Europeiska unionens domstol kräver tillämpningen av artikel 114 i EUF-fördraget att en lagstiftningsakt tillnärmar nationell lagstiftning i stället för att lämna de olika nationella lagarna oförändrade. Den måste verkligen ha till syfte att förbättra villkoren för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion. Den måste bidra till att eliminera hinder för utövandet av de grundläggande fyra friheterna och till att undanröja snedvridningar av konkurrensen.

Kommissionen menar att förslaget som vi nu debatterar inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå förslagets mål, proportionalitetsprincipen. Man menar att det är riktat eftersom det behandlar de områden som berörda parter, särskilt företag och grundare, har tagit upp under samrådet som problematiska. Man menar att de beräknade kostnaderna för förslaget är proportionerliga i förhållande till ändamålet och att förslaget förväntas innebära stor nytta för företagen, i synnerhet för uppstartsbolag och tillväxtbolag.

Utskottsmajoriteten understryker att fördelningen av kompetenser mellan EU och medlemsstaterna givetvis ska respekteras. Alltför långtgående harmonisering av till exempel skatterätten eller enskilda medlemsstaters arbetsmarknadsmodeller kan därför inte komma i fråga, och man menar att detta inte heller är förslagets syfte.

Utskottsmajoriteten anser alltså att det finns ett starkt värde av åtgärder på EU-nivå i detta fall. Man menar att det inte är möjligt för medlemsstaterna själva att uppnå målen för åtgärden i tillräcklig utsträckning på vare sig central nivå eller på regional och lokal nivå. Att skapa en ny EU-bolagsform kan endast göras på EU-nivå.

Fru talman! Så är det naturligtvis. Men nu är frågan dels om den föreslagna lösningen är önskvärd, dels om den är förenlig med EU:s fördrag och principerna om proportionalitet och subsidiaritet.

Liksom utskottsmajoriteten ser vi socialdemokrater positivt på initiativet att förenkla för företag att verka över gränserna och stärka den inre marknaden. Som kommissionen framhåller måste EU fokusera på att stärka konkurrenskraften, överbrygga innovationsklyftan i förhållande till andra stora ekonomier och öka produktiviteten för att driva på den ekonomiska tillväxten. Kärnan i denna strävan är företagen.

Fru talman! Vi menar dock att förslaget i vissa delar inte är ändamålsenligt utformat och att det går utöver vad som är nödvändigt för att åstadkomma målsättningen. Det handlar till att börja med om reglerna om förenklat insolvensförfarande för vissa företag. Dessa regler bör strykas eller omarbetas i grunden.

Vi konstaterar vidare att det med förslagets nuvarande utformning blir möjligt att kringgå nationella arbetsmarknadsmodeller, kollektivavtalens ställning, fackliga rättigheter, arbetstagarinflytande i företag och arbetsmarknadens parters autonomi genom valet av bolagsform eller registreringsstat.

Man kan därtill ställa sig frågan vilka kostnader som kan uppstå om en ny bolagsform visar sig bli ett effektivt verktyg för ekonomisk brottslighet. En sådan reglering är långtifrån önskvärd och kan heller inte vara nödvändig för att uppnå de angivna målen.

Vi ifrågasätter om förslaget fullt ut respekterar fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna och om den rättsliga grund som kommissionen hänvisar till är tillräcklig.

Artikel 114 i EUF-fördraget behandlar möjligheten att besluta om åtgärder, som jag sa tidigare, för tillnärmning av medlemsstaternas rättssystem i syfte att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Artikeln gäller dock uttryckligen inte bestämmelser om skatter och avgifter eller bestämmelser om anställdas rättigheter och intressen. Trots detta kan vi konstatera att kommissionens förslag bland annat innebär full harmonisering på det skatterättsliga området – beskattning av personaloptioner – och att det blir möjligt att kringgå nationella arbetsmarknadsmodeller.

Vi menar att Sveriges riksdag borde föra fram våra invändningar mot kommissionens förslag i ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Herr talman! Jag passar på att tacka bostadsministern för debatten.

För mig låter det ändå som att regeringen – i den mån den får möjlighet att fortsätta efter den 13 september – har en positiv inställning till att faktiskt införa en kommunal förköpsrätt. Då faller rimligen också alla de invändningar som till exempel Fastighetsägarna hade i sitt remissvar gällande en ytterligare administrativ börda och möjlig fördröjning av fastighetsaffärer – eftersom en kommunal förköpsrätt ju då införs.

Det är ju där de administrativa förloppen uppträder. Det handlar inte om på vilka grunder kommunal förköpsrätt kan utövas, utan om huruvida det över huvud taget finns en sådan eller inte. Det finns inte i dag, men om det skulle införas uppstår nya administrativa och potentiellt rättsliga processer som involverar alla inblandade aktörer, inklusive kommuner och domstolar i yttersta fall.

När det gäller den breddade diskussionen vill jag påminna om att det inte är riktigt samma lagstiftning. Bostadsförvaltningslagen gäller ju inte en centrumanläggning med lokaler och affärer, utan då gäller annan lagstiftning. PBL gäller givetvis, och tillsyn enligt plan- och bygglagen gäller, men kommunala företrädare menar att den lagstiftningen är helt inriktad på att åstadkomma rättelser av olika slag. Vi vill nog gärna hävda att det är ett trubbigt och långsamt verktyg för det här området.

Expropriationslagen förutsätter grov vanvård av fastigheten. Jag skulle säga att det är någonting helt annat än att förebygga organiserad brottslighet eller för all del att underlätta för klimatanpassningsåtgärder eller främja en god samhällsutveckling. Jag tycker alltså att det var lite svaga argument, men jag välkomnar att vi har ett mått av samsyn.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Jag tror att jag tydligt uttryckte att regeringen inte har tagit vidare detta till en proposition och ett förslag om ny lagstiftning. Jag förnekar alltså inte det statsrådet helt korrekt uppgav, nämligen att frågan bereds i Regeringskansliet. Detta framgår också av min interpellation.

Jag uppskattar det något utvecklade resonemanget och konstaterar att regeringen och Socialdemokraterna, vad jag kan se, inte har motsatta uppfattningar om en statlig förköpsrätt som tar sikte på uppbyggnad av militärt och civilt försvar samt militär och civil beredskap. Vi ser fram emot en proposition eller möjligen att få lägga fram en sådan proposition så skyndsamt som möjligt.

Min fråga tog sikte på den kommunala förköpsrätten. Primärt skulle det inte handla om civil och militär beredskap och försvarsförmåga utan om bredare samhällsutvecklingsfrågor. Det är så vi socialdemokrater, inte minst i Stockholms stadshus, har sett på det. Det är viktiga nyckelfastigheter, herr talman, såsom centrumanläggningar som finns i tiotusentals människors vardagsmiljö och som är nedgångna. De har eftersatt fastighetsunderhåll och detaljer som flagnar. Detta påverkar de otrygga miljöer som finns och de oklara verksamheter som pågår – den ena mer ljusskygg än den andra.

Vi har eftersökt ett verktyg, bland många tänkbara, för att en kommun ska kunna ta sitt ansvar och kliva in för att bland annat effektivt minska och motverka segregation, för att möjliggöra för företagsetableringar och företagsexpansion samt för att ta ansvar för klimatanpassningsåtgärder. Detta gäller utöver det explicita syftet som vi ju står bakom: att motverka organiserad brottslighet.

Det är även för oss viktigt att åtgärder blir träffsäkra, herr talman. Jag tänker att detta prövas när förköp prövas – men om det inte finns något lagligt stöd för en kommunal förköpsrätt blir det ingen prövning gällande huruvida den faktiska åtgärden blir träffsäker eller inte.

När det gäller proportionerliga åtgärder och störningar skulle jag hemskt gärna vilja ge bostadsminister Andreas Carlson möjligheten att utveckla hur allvarliga störningar man egentligen tänker sig ska uppkomma för att det till exempel ska införas en anmälningsplikt gällande fastighetsförsäljningar och förvärv så att kommunen de facto får möjlighet att inom en viss tidsram ingripa – med ett förköp, ingenting annat.

Herr talman! Tack, infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson, för det ganska kortfattade svaret på min interpellation!

Jag är här som riksdagsledamot från Stockholms stad. Jag har tagit min utgångspunkt i ett antal uppmärksammade debatter och händelseförlopp som handlar om centrumanläggningar i just min stad. Men jag menar att frågeställningarna är av relevans för hela vårt land.

Det har alltså varit en stor debatt kring nedgångna centrumanläggningar – de påverkar människor på många sätt. Man har både konkreta exempel och kanske lite vagare misstankar om olika typer av oegentligheter och i yttersta fall brottslig verksamhet i och kring anläggningar.

Herr talman! Ledande företrädare för Stockholms stad, mina partikamrater, har tydligt efterfrågat större möjligheter för kommuner att träda emellan när fastigheter, såsom centrumanläggningar, kommer ut till försäljning: en kommunal förköpsrätt av så kallade nyckelfastigheter.

Det var mot den bakgrunden, herr talman, som den socialdemokratiskt ledda regeringen 2022 gav en särskild utredare i uppgift att ta fram förslag på en ny – återinförd, om man så vill – kommunal förköpsrätt. En sådan har alltså funnits i Sverige och finns till exempel i vårt grannland Finland. Den här utredningen hade ett uppdrag att titta på ett antal förköpsgrunder, sakliga skäl, för en kommun att träda emellan och utöva förköpsrätt. Det handlade om företagsetableringar och företagsexpansioner. Det handlade om att möjliggöra för samhällsviktiga klimatanpassningsåtgärder och också om att effektivt minska och motverka segregation.

Efter den här regeringens ändring genom tilläggsdirektiv till utredningen kvarstår endast – det är inte oviktigt – syftet att motverka organiserad brottslighet.

Jag har ställt två frågor till Andreas Carlson. Den första frågan var: Vilka överväganden har lett till att regeringen ännu inte har tagit det förslag som faktiskt finns färdigt sedan andra halvan av 2024 vidare till en proposition – förslag om en ny lagstiftning? Den andra frågan var: Vilka överväganden gör regeringen, och vilka tankar har regeringen kring att kanske föreslå en något breddad kommunal förköpsrätt?

Jag vill plädera lite för den tanken. Baserat på de stockholmska erfarenheterna ser vi framför oss att det är en glidande skala av problem som följer av en nyckelfastighet, såsom en centrumanläggning. Det finns, som vi ser det, mycket goda skäl att ge kommuner ett ganska kraftfullt instrument, en möjlighet att kliva in och ta sitt kommunala ansvar i förhållande till medborgarna för att upprätta en god samhällsutveckling.

Fru talman! Min uppfattning är att det är riksdagsledamöters uppgift att granska regeringen. Detta inkluderar uttalanden som görs och som riskerar att bidra till osäkerhet, olust och i värsta fall ovilja att söka och sätta sin tilltro till den hjälp och det stöd som finns. Det är allvarligt när det sprids grundlösa och vilseledande påståenden om viktig – ibland livsviktig – hälso- och sjukvårdsverksamhet.

Jag konstaterar, för andra gången, att Elisabeth Svantesson varken själv eller genom Jakob Forssmed vill svara på de frågor som jag har ställt om hennes uttalanden. Det kommer inga svar på frågorna. Inte heller kommer det något svar på om finansministern genom ombud, socialminister Jakob Forssmed, avser att vidta några åtgärder med anledning av uttalandena.

Däremot presenteras en rad tankar från socialministern om viktig vårdverksamhet. Här finns det nog stora mått av samsyn mellan våra två partier. Det är dock inte vad den här debatten handlar om.

Fru talman! För mig framträder ett mönster: Nu när skolkoncernernas vinster och system med privata sjukförsäkringar ska skyddas, när enorma subventioner ska betalas ut till ny kärnkraft, när höginkomsttagares skattesänkningar ska försvaras och när opinionssiffrorna är dåliga kommer vilseledande påståenden och till och med rena lögner om Region Stockholm som politisk strategi. Det är bedrövligt.