Sofia Skönnbrink

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag delar bilden av att det är positivt att Sverige har ett starkt djurskydd och att det är någonting som vi ska värna.

Ledamoten nämnde att det är ett problem att många katter lever utan ägare ute i det fria och inte blir chippade och registrerade i Jordbruksverkets kattregister. Jag är väldigt stolt över att vi i tidigare regeringsställning såg till att den registreringen blev ett krav. Tidigare fanns det bara för hund, men nu gäller det även för katt. Min fråga är, om ledamoten anser att det här är ett problem, vad Tidöregeringen har gjort för att fler katter ska registreras.

Fru talman! Jag bor i Koppom i västra Värmland, en liten ort som inte särskilt många känner till men som jag önskar att fler fick uppleva. Där lever vi omgivna av djupa skogar och glittrande sjöar. Det är platsen där jag växte upp och som jag senare valde att flytta tillbaka till för att själv bilda familj.

Kanske är det just alla barndomsminnen som gör att min hemort betyder så mycket för mig. När jag tänker tillbaka på somrarna som barn är det framför allt fisketurerna som jag minns. Jag minns de där varma sommarkvällarna när man satt och väntade på att flötet skulle åka under vattenytan, glädjen när det äntligen nappade och spänningen över att se vad som fanns på kroken, för att inte tala om hur gott det var med nystekt abborre till lördagsfrukosten. Det här är minnen för livet som säkert många andra känner igen sig i.

Men, fru talman, tyvärr är det inte självklart att kommande generationer kommer att få uppleva det här, för under ytan i våra vatten finns det ett hot som de flesta av oss aldrig ser: försurningen. Det är en av de allvarligaste miljöskadorna som har drabbat Sverige i modern tid, och Värmland är ett av de län som har drabbats allra hårdast.

Under årtionden föll stora mängder surt regn över våra skogar och sjöar. Fiskbestånd slogs ut, kräftor försvann och vatten som tidigare varit fulla av liv blev nästintill döda. Men genom ett omfattande kalkningsarbete har vi lyckats vända utvecklingen. Sedan 1980-talet har staten, kommunerna och länsstyrelserna tillsammans arbetat för att återställa våra vatten. Resultaten har varit fantastiska. Öring, harr och flodkräfta har kunnat återvända. Den hotade flodpärlmusslan har fått bättre förutsättningar att överleva. Det är ett klockrent exempel på långsiktig miljöpolitik som faktiskt fungerar.

Fru talman! Förra veckan följde jag och min riksdagskollega Peter Söderström med Värmlands läns kalkningsförbund ut på ett kalkningsuppdrag i Filipstad. Det vi fick höra då var minst sagt oroväckande.

I år skulle man behöva sprida ungefär 23 000 ton kalk i Värmland för att möta behoven, men pengarna räckte till omkring 13 000 ton. Anledningen är att statsbidraget till kalkningen inte har räknats upp sedan 2019, och samtidigt har kostnaderna för kalk ökat med omkring 50 procent.

Vi ser konsekvenserna redan nu: Vattenprover visar sjunkande pHvärden. Våra sjöar och vattendrag börjar helt enkelt bli surare igen. Fortsätter den här utvecklingen riskerar vi att förlora mycket av det som vi har lyckats åstadkomma med kalkningen.

Fru talman! Det här handlar naturligtvis om biologisk mångfald och om vårt ansvar för naturen, men det handlar också om sportfisket, besöksnäringen och de arbetstillfällen som naturen skapar på den svenska landsbygden.

Försurningen är en nationell miljöskuld som staten måste ta ansvar för. Vi kan inte tillåta att kostnaderna för kalkningen vältras över på kommuner som redan har en väldigt hårt pressad ekonomisk situation. Därför måste vi säkerställa en långsiktig finansiering av kalkningsverksamheten.

Fru talman! Jag vill att min dotter och hennes vänner precis som jag ska få växa upp med levande sjöar och vattendrag, men det kommer inte att ske av sig självt. Det kräver att vi fortsätter att kalka och inte låter det som har byggts upp under så många år gå förlorat. Det är vi skyldiga både naturen och kommande generationer.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Ledamoten sätter fingret på grundproblematiken, vilket ju är den bristande dialogen mellan kommunerna och de olika inspektörer som jobbar med livsmedelskontroll.

Jag känner inte igen beskrivningen att man skulle kunna fuska i en kommun, bli nedstängd och sedan ändå kunna flytta sin verksamhet till en grannkommun och starta om. Det kan hända att det har förekommit och att man i Värmland i så fall är ovanligt bra på att samverka. Inom Miljösamverkan Värmland hade man väldigt tät kontakt. Man hade till och med gemensamma Teamskanaler där man dagligen kunde diskutera olika ärenden. Det är det jag menar med att det i stället för centralisering bör införas en kontroll som i grunden fungerar.

Jag har läst utredningen, och jag har hört vad utredaren har kommit fram till. Jag vet också att det har lagts ett tilläggsuppdrag eftersom man stötte på så mycket motstånd mot att flytta den lokala, kommunala kontrollen och bilda regionala, nationella kontor. Vi får väl se vad det leder till.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att lyssna in kommunerna i det här arbetet. Det finns säkert jättemånga bra exempel. Jag nämnde ju Värmland, men man kan kolla på hur olika kommuner redan i dag använder olika samverkansforum för att öka likvärdigheten i kontrollen.

Socialdemokraterna är inte alls motståndare till att göra detta bättre. Det vet ledamoten mycket väl. Vi har haft en god dialog kring dessa frågor både i utskottet och här i kammaren. Vi är alla partier i Sveriges riksdag överens om att likvärdigheten behöver öka när det kommer till myndighetsutövning. Det skulle jag säga gäller för alla områden som vi hanterar i miljö- och jordbruksutskottet. Socialdemokraterna är självklart öppna för att förbättra saker som inte fungerar. Vi får se vad tilläggsuppdraget leder fram till, och så får vi ha en dialog efter det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag förstår vad ledamoten menar, men jag håller inte med om att det finns 270 kontrollmyndigheter. Jag valde att fokusera på Livsmedelsverket och de livsmedelsinspektörer som finns anställda ute i Sveriges kommuner. De jobbar på uppdrag av Livsmedelsverket med olika typer av vägledningar. Det görs en revision från Livsmedelsverkets sida för att se hur det går med kontrollerna ute i respektive kommun. Det finns samordningsorgan på både regional och nationell nivå.

Det finns ett varningssystem, RASFF, som jag tror fortfarande används. När det gäller större ärenden som täcker in flera kommuner kan inspektörer samverka för att hitta en lösning på problemen och åtgärda dem i den kommun där de är som störst.

Vad gäller centraliseringsvågen, alltså förslaget från regeringen, ser jag inte det som lösningen på hela problemet kopplat till likvärdigheten. Jag tror att det är jättebra med lokalkännedom och att bygga relationer med verksamhetsutövare, oavsett om det är en person som driver en pizzeria eller någon som har ansvar för ett förskolekök. Jag tror att det är viktigt med närhet till kontrollmyndigheten.

Jag brukar säga när vi debatterar djurskyddskontroll att jag vill gå tillbaka till ett läge där man faktiskt har tid att arbeta mer förebyggande och möta olika företagare i samtal om hur man kan förbättra en verksamhet och att det inte bara handlar om att påtala brister. När kontroller sker alltför sällan, till exempel som vi har sett på djurskyddskontrollområdet, leder det till en ständig känsla av att kontrollmyndigheten snarare kommer för att visa på avvikelser än för att prata om förbättringsmöjligheter.

Fru talman! Jag vill börja med att rätta Magnus Oscarsson. Nu har ledamoten inte någon chans att svara, men jag tycker att det är lite slarvigt att säga att vi i Sverige har 270 kontrollmyndigheter på livsmedelsområdet. Det huvudsakliga ansvaret för livsmedelskontrollen ligger på Livsmedelsverket, likaväl som att Mattilsynet har det ansvaret i Norge.

Uppgiften att utföra offentlig livsmedelskontroll delegeras till kommunerna, som har anställda livsmedelsinspektörer som jobbar på uppdrag av Livsmedelsverket. Man har en tät dialog med myndigheten i många olika frågor. Jag tror också att det behövs mer samverkan och att vi behöver prata ihop oss oftare i olika frågor, men det är Livsmedelsverket som ansvarar för livsmedelskontrollen i Sverige likaväl som att det är Mattilsynet som gör det i Norge.

Åter till mitt anförande, fru talman: Jag tänkte börja med att prata om fusk. Jag tror inte att det är någon som uppskattar fusk, oavsett om det sker på fotbollsplanen, runt spelbordet eller i livsmedelskedjan, som vi debatterar här i dag.

När det gäller livsmedel handlar det inte bara om att man bryter mot reglerna, utan det kan faktiskt bli farligt på riktigt. Den här debatten känns lite extra speciell för mig eftersom jag innan jag kom in i riksdagen arbetade i sju år som miljö- och hälsoskyddsinspektör i Eda kommun, där jag hade huvudansvaret för livsmedelskontroll.

Under min tid på miljökontoret kontrollerade jag allt från avdelningskök på förskolor till kaféer, pizzerior och stora matbutiker. Rätt tidigt upptäckte jag hur vanligt det är med livsmedelsfusk, både medvetet och omedvetet. Vid revision har jag upptäckt butiker som har sålt mer oxfilé än vad som har köpts in. Jag har sett hur kött från andra länder har märkts om till svenskt. Jag har sett hur salladsost har marknadsförts som fetaost.

Det låter kanske som småsaker, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Det handlar om att konsumenter blir lurade, det handlar om att seriösa företag konkurreras ut och det handlar om att förtroendet för livsmedelskedjan urholkas.

Fru talman! Fusk i livsmedelskedjan handlar inte bara om fel märkning eller om någon enstaka genväg, utan det handlar om oseriösa aktörer som tjänar pengar på att bryta mot reglerna, samtidigt som andra företag gör sitt bästa för att göra rätt, tar kostnaderna för det och följer lagstiftningen.

Livsmedelsfusk är vanligt, precis som ledamoten före mig redogjorde för här. Precis som jag nämnde i vårt replikskifte tidigare kunde vi i går läsa om honung som stoppats från försäljning eftersom innehållet misstänktes ha spätts ut med billigare sockerlösningar. Vi har också tagit del av nyheten om falukorven som inte innehöll något nötkött trots att det stod i innehållsförteckningen att det skulle vara nötkött i produkten.

Det handlar om två olika produkter, men det är samma typ av fusk, där en billigare råvara säljs som en dyrare. Konsumenten betalar för en sak men får något annat. Det är precis den typen av fusk som både vilseleder konsumenter och snedvrider konkurrensen för de företag som följer reglerna.

Fru talman! Det är inte sund konkurrens vi pratar om i det här fallet utan raka motsatsen. Därför välkomnar vi socialdemokrater stora delar av propositionen. Vi tycker att det är bra att regeringen nu går vidare med förslag som stärker kontrollen av fusk i livsmedelskedjan.

Vi ser det som positivt att Livsmedelsverket och Jordbruksverket får större möjligheter att ta över kontrollansvaret från kommunerna vid misstänkt fusk. Det är också bra att informationsutbytet mellan myndigheterna förbättras.

Av egen erfarenhet vet jag att den här typen av ärenden kan vara både komplicerade och tidskrävande. För en mindre kommun med begränsade resurser kan det vara svårt att driva så omfattande utredningar på egen hand. Därför är det bra att de nationella myndigheterna får bättre möjligheter att stötta kommunerna och ta ett större ansvar när så krävs. På så sätt kan vi skapa en mer likvärdig kontroll i hela landet och till på köpet stärka livsmedelssäkerheten.

Sanningen är att Sverige länge har haft brister på det här området. EUkommissionen konstaterade redan 2021 att Sverige saknar en operativ ram för att genomföra EU:s regler om fuskkontroll. Detta är alltså inte bara en fråga om ordning och reda utan också om att Sverige måste leva upp till sina skyldigheter enligt EU-rätten.

Fru talman! Det är viktigt att säga att fusket i livsmedelskedjan inte alltid handlar om små misstag. I betänkandet beskrivs hur fusket i vissa fall är kopplat till organiserad brottslighet och hur dagens system riskerar att skapa stora ekonomiska incitament för dem som väljer att bryta mot reglerna, vilket får dem att fortsätta med det.

Fusket kan som sagt se väldigt olika ut. Det kan handla om att byta ut ingredienser, manipulera ursprungsmärkning eller ändra bästföredatum. Det kan också handla om förfalskade handlingar och osanna uppgifter för att dölja fusket. Just därför föreslogs i utredningsbetänkandet, som mynnade ut i propositionen, att den typen av bedrägliga och vilseledande överträdelser skulle kunna leda till kännbara sanktionsavgifter.

Här kommer vi till det som vi socialdemokrater tycker är den stora svagheten i regeringens förslag: Man stärker kontrollen, men man går inte vidare med förslagen om att inrätta sanktionsavgifter. Det har jag svårt att förstå, för det räcker som sagt inte med att bara upptäcka fusket. Det måste också bli konsekvenser för den som medvetet bryter mot reglerna.

Fru talman! I dag finns det inte någon särskild ekonomisk sanktion mot livsmedelsfusk i Sverige. Samtidigt konstaterar både utredningen och Livsmedelsverket att det är få överträdelser som leder till påföljd och att dagens system kan ifrågasättas när det gäller effektivitet och avskräckande verkan.

Vi socialdemokrater tycker därför inte att det räcker att säga att det ska beredas vidare. Under tiden fortsätter seriösa företag att konkurrera med aktörer som kan tjäna väldigt stora pengar på att fuska. Vi menar därför att regeringen skyndsamt borde återkomma med förslag om effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner mot livsmedelsfusk. I grunden handlar detta om rättvisa – för konsumenterna, för de företag som följer reglerna och för alla de producenter som varje dag försöker göra rätt.

Fru talman! Vi socialdemokrater ställer oss bakom stora delar av propositionen eftersom stärkt kontroll och bättre samordning är viktiga steg framåt, men vi kommer också att fortsätta driva på för att arbetet mot livsmedelsfusk ska bli mer verkningsfullt. Vi är övertygade om att myndigheterna behöver bättre verktyg för att kunna agera och sätta dit den som fuskar. Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Det är en sak att upptäcka fusket men en annan sak att kunna åtgärda det. Vi socialdemokrater menar att det hade varit väldigt bra om våra myndigheter, utöver det utökade kontrollansvaret, också fick starkare verktyg för att faktiskt kunna sätta dit dem som medvetet begår grova överträdelser mot livsmedelslagstiftningen. Om det inte får tillräckliga konsekvenser är det klart att det är lätt att fortsätta fuska.

Jag kan dra en liten parallell. Jag är halvnorsk och bor i gränstrakterna i västra Värmland. När jag kör i Norge är det väldigt ovanligt att se någon som överskrider hastighetsbegränsningen, jämfört med om jag tar bilen till Arvika för att sedan ta tåget till Stockholm. Hastighetsbegränsningarna hålls, för om du kör för fort i vårt kära grannland riskerar du att åka på stora böter och också, ytterst, fängelse.

Att mer effektivt upptäcka fusket är alltså jätteviktigt. Men frågan kvarstår. Det får inte några ekonomiska konsekvenser för de ibland väldigt stora företag som medvetet fuskar – som blandar matolja i olivolja och kallar det för extra virgin jungfruolja från Italien eller som blandar sirap i honung. Varför ska de inte fortsätta med detta om de inte åker på böter? Det har jag svårt att se.

Jag har själv jobbat på miljökontoret i Eda kommun. När jag började där tillämpades inte någon sanktionsavgift för den som startade en verksamhet utan att först anmäla detta till myndigheten. Det infördes senare, vilket gjorde att de allra flesta faktiskt anmälde. När det inte skedde berodde det på att man inte hade koll på att så skulle ske.

Man kan göra en bedömning, baserat även på företagets storlek, av hur stor boten skulle bli. Men att inte ha några som helst verktyg i verktygslådan för att, när man väl har upptäckt fusket, sedan åtgärda det tycker inte vi socialdemokrater är tillräckligt. Jag vill gärna att ledamoten svarar på hur myndigheten ska lyckas med uppdraget om man inte kan utdöma böter.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Ledamoten nämner att livsmedelsfusk är ett stort problem i dag och att det inte är några små överträdelser vi pratar om. Vidare nämns att de företag som faktiskt sköter sig och följer lagstiftningen ska skyddas och konkurrera på en marknad som är likvärdig, där fusk inte ska förekomma.

Ledamoten nämner också honungsskandalen, som uppdagades i går. Man hade blandat i billigare sockerlösning men ändå salufört produkten som äkta honung.

Kristdemokraterna brukar tala varmt om företagande, sund konkurrens och vikten av att seriösa företag ska kunna konkurrera på en marknad som fungerar. Därför är vi socialdemokrater väldigt förvånade över att regeringen och Kristdemokraterna, som har landsbygdsministerposten, inte går vidare med de sanktionsavgifter vid grova överträdelser av livsmedelslagstiftningen som utredaren föreslog. Något sådant finns inte med i det förslag som vi debatterar här i dag.

Detta handlar om att konsumenter blir lurade. De tror att de köper en sak men får något helt annat. Om märkningen inte stämmer kan det också innebära stora risker, till exempel för människor som har allergier eller andra särskilda kostbehov.

Det handlar framför allt om att oseriösa aktörer skaffar sig konkurrensfördelar på bekostnad av företag som följer reglerna. Det kan i vissa fall också handla om kopplingar till organiserad brottslighet, som vi här i Sveriges riksdag är väldigt överens om att vi inte vill se i Sverige. Det räcker alltså inte att bara upptäcka fusket, utan det måste bli konsekvenser för den som inte sköter sig.

Min fråga till ledamoten, fru talman, blir därför hur regeringen egentligen tänker komma åt det här fusket, om inte myndigheterna får möjlighet att utfärda ekonomiska sanktioner mot de företag som fuskar.

Fru talman! Ibland känns det som att min generation har fått uppleva fler kriser än vad som borde hinnas med under en hel livstid. Vi millennials växte upp med ”nine eleven”, terrorhot och klimatångest. Sedan kom pandemin, skenande matpriser och ett säkerhetsläge i Europa som många av oss trodde hörde historieböckerna till. Vi växte upp i tron att världen skulle bli öppnare, tryggare och mer stabil. I stället har vi fått lära oss hur snabbt samhällen kan förändras när leveranskedjor bryts, när gränser stängs och när krig återigen drabbar vår världsdel. Här står jag nu som riksdagsledamot i Sveriges riksdag år 2026 och debatterar återuppbyggnaden av beredskapslager för livsmedel. Det säger ganska mycket om den tid vi lever i.

Fru talman! Under lång tid monterade Sverige ned sin beredskap. Under flera decennier präglades politiken av tron att världen hade blivit tryggare, att marknaden alltid skulle fungera och att leveranser alltid skulle komma fram i tid. Men pandemin, kriget i Ukraina och det försämrade omvärldsläget har visat hur sårbart det synsättet är.

Mat är inte vilken vara som helst. Livsmedelsförsörjningen är en grundläggande del av vårt totalförsvar. Utan mat fungerar inte samhället. Utan mat fungerar inte vården, äldreomsorgen eller Försvarsmakten. Utan mat fungerar inte människors vardag och trygghet. Därför är det positivt att vi nu får på plats en lag om beredskapslager i livsmedelskedjan.

Socialdemokraterna välkomnar propositionen, inte minst eftersom den bygger vidare på den utredning som vi i regering tillsatte under förra mandatperioden. Vi ser positivt på att regeringen har valt en bredare ansats än vad den ursprungliga utredningen föreslog och att lagringen nu ska omfatta hela livsmedelskedjan, inte bara spannmål och insatsvaror. Det är viktigt, inte minst för försvarsviljan, för låt oss vara ärliga, fru talman: Svenska soldater behöver sitt kaffe!

Skämt åsido. Det här säger egentligen något viktigt om vår livsmedelsberedskap. I en kris handlar det inte bara om att det finns spannmål i ett lager någonstans. Det handlar också om att livsmedel kan förädlas, transporteras och faktiskt nå människor runt om i landet. Det handlar om robusta leveranskedjor och om att människor kan fortsätta att leva sina liv så normalt som möjligt även när tiderna är svåra.

För att detta ska fungera behöver staten ta ett tydligt ansvar för beredskapen. Därför tycker vi socialdemokrater i enlighet med förslaget att det är klokt att staten ska äga de varor som lagras och att regeringen får möjlighet att besluta om vilka varor som ska lagras, i vilka mängder och var i landet de ska finnas. Det är rimligt att staten tar ett tydligt ansvar för den här typen av samhällskritisk verksamhet.

Fru talman! Det är samtidigt viktigt att säga att ett beredskapslager inte uppstår bara för att man klubbar en lag i Sveriges riksdag. Det som är avgörande är hur lagringen faktiskt byggs upp i praktiken. Därför lyfter vi socialdemokrater i vårt särskilda yttrande fram att det hade varit värdefullt om regeringen redan nu hade varit tydligare med prioriteringsordningen och hur uppbyggnaden ska ske steg för steg. I praktiken kommer nämligen mycket av beredskapen att vila på våra svenska bönder och andra företagare i livsmedelskedjan. Därför behöver spelreglerna vara tydliga redan från början. Vilka varor är mest samhällskritiska, hur får vi till en geografisk spridning och hur säkerställer vi att lagringen inte bara ser bra ut på papper utan faktiskt fungerar när den behövs? Det här är frågor som måste få tydliga svar framöver.

Fru talman! Under lång tid sågs lager som något gammaldags, och beredskap betraktades många gånger som onödigt dyrt. Men de senaste åren har vi lärt oss att det ibland är betydligt dyrare att stå utan beredskap när krisen väl kommer. Det gäller inte minst vår livsmedelsförsörjning. Vi har sett hur snabbt priser kan skena när omvärlden skakar, och vi har sett hur beroende Sverige är av import av insatsvaror, drivmedel och livsmedel.

Vi har också börjat prata om hur viktigt det är att vi har svenska bönder och svenska livsmedelsföretag som faktiskt kan producera mat på hemmaplan. Ytterst börjar livsmedelsberedskapen inte i ett lager, utan den börjar på åkern, i ladugården, i växthuset och hos alla de människor som varje dag arbetar för att producera mat i vårt land. Därför måste vi fortsätta arbetet med att stärka lönsamheten och konkurrenskraften i svensk livsmedelsproduktion. Beredskapslager kan aldrig ersätta en fungerande inhemsk produktion. Dessa två saker måste gå hand i hand.

Fru talman! Det finns något nästan historiskt i att Sverige återigen bygger upp beredskapslager för livsmedel. Min generation växte upp i ett Sverige där många trodde att den typen av frågor hörde till det förflutna. Men nu vet vi bättre. Vi vet att fred, trygghet och fungerande samhällen aldrig kan tas för givna. Därför är det bra att vi i dag tar steg för att stärka Sveriges livsmedelsberedskap och vårt civila försvar. Men arbetet får inte stanna här. Detta måste vara början på ett långsiktigt återuppbyggande av svensk beredskap och svensk motståndskraft.

Fru talman! Jag avslutar med att säga att vi socialdemokrater ställer oss bakom betänkandet. Nu börjar det viktiga arbetet med att få lagringen på plats, och jag hoppas att det kan ske i god dialog över blockgränserna med Sveriges bästa i fokus.

Herr talman! Det är nog ingen av oss som har missat de senaste årens rapporter om aggressiva hundar och det ökade antalet hundangrepp – i vissa fall med dödlig utgång, vilket är fullständigt oacceptabelt. Man ska kunna gå till jobbet, skolan eller affären, och barn ska kunna vara ute och leka, utan oro för attacker. Som hundägare ska man också kunna gå en promenad utan att riskera att en annan hund går till angrepp.

Men problemen stannar inte där. En annan oroande utveckling är att hundar i allt större utsträckning används för att skapa rädsla och markera makt. I flera granskningar har vi kunnat se hur farliga hundar rör sig mellan personer i kriminella miljöer, fungerar som statussymboler och bidrar till att förstärka en hotbild. Vi vet också att det i många fall finns en tydlig koppling mellan aggressiva hundar och personer med brottslig bakgrund. Det betyder inte att alla hundar och hundägare är ett problem, men vi måste våga prata om hur hundar i vissa sammanhang används på fel sätt och vilka konsekvenser det kan få för tryggheten i samhället. Vi socialdemokrater har varit väldigt tydliga: En hund ska aldrig kunna användas som ett vapen.

Herr talman! En hund som biter en människa kan göra det av flera olika skäl. Den kan känna sig trängd, vilja försvara sig själv eller en resurs eller försöka skapa avstånd i en pressad situation. I vissa fall handlar det också om egenskaper som har förstärkts genom avel.

I djurskyddsförordningen framgår det tydligt att det är förbjudet att inneha eller avla fram hundar med extremt stor kamplust. Problemet är alltså inte att det saknas regler utan att reglerna inte alltid fungerar i praktiken. Därför är det avgörande att aveln kontrolleras så att den faktiskt är förenlig med djurskyddslagstiftningen och så att oseriösa uppfödare upptäcks och beläggs med förbud.

Herr talman! En annan viktig del i att förebygga hundangrepp är att aggressiva hundar med extremt stor kamplust omhändertas i tid. Det är mot den bakgrunden som vi debatterar betänkandet Hund under kontroll här i kväll. Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning att tillsynen behöver fungera bättre och att ansvarsfördelningen mellan polis och länsstyrelse behöver förtydligas. Vi ser också ett behov av kraftfullare verktyg för att kunna agera skyndsamt i fall där hundar orsakar eller riskerar att orsaka skada.

Därför ställer vi oss bakom förslagen i propositionen. Det är rimliga förändringar som vi menar kan bidra till effektivare tillsyn, snabbare beslut, minskat djurlidande och större trygghet för människor.

Men skärpt lagstiftning är inte alltid tillräckligt. Vi måste också se till myndigheterna som ansvarar för tillsynen ges rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag.

Herr talman! Vi socialdemokrater har därför i vårt särskilda yttrande valt att lyfta fram vikten av att noga följa hur förändringarna påverkar länsstyrelsernas arbete och djurskyddsinspektörernas arbetsmiljö.

Vi vet att tillsynsverksamheten ofta innebär en hög arbetsbelastning och många utsatta situationer, där det förekommer hot och hat och påtryckningar mot anställda.

Med det här förslaget utökas dessutom djurskyddsinspektörernas befogenheter så att de även kan genomföra hembesök hos hundägare, vilket kan innebära betydande risker. Det gäller inte minst eftersom vi ser en tydlig koppling mellan aggressiva hundar och kriminalitet.

Därför vill vi särskilt betona vikten av att Polismyndigheten bistår med handräckning vid risk för konflikt för att upprätthålla en trygg och säker arbetsmiljö för djurskyddsinspektörerna.

Herr talman! I dagens debatt behandlar vi också frågan om smuggling av hundar. Jag tror att vi är många här inne som delar bilden av att hunden är människans bästa vän och inte något smuggelgods. Många får nog en klump i magen när de ser bilder på smutsiga, magra valpar i trånga burar som stoppats vid gränsen.

Trots det omsätter den illegala handeln med hundar stora summor pengar varje år och är i många fall kopplad till organiserad brottslighet. Att köpa en smuggelhund riskerar därför att inte bara bidra till djurlidande utan också till annan grov brottslighet.

Därför är det viktigt att den som planerar att köpa hund gör noggranna efterforskningar och kontrollerar uppfödaren ordentligt. Man ska ta reda på varifrån hunden kommer, begära att få träffa valpen tillsammans med tiken och säkerställa att dokumentationen är korrekt.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det har blivit svårare för framtida hundägare att avgöra vad som är seriöst och inte, eftersom smugglarna använder alltmer sofistikerade metoder.

Valpar säljs i ordnade lokaler och annonseras på internetsidor med formuleringar som chipmärkt, vaccinerad och uppvuxen i hemmiljö. Det ger ett sken av trygghet, trots att hunden i själva verket kan vara insmugglad.

Herr talman! Att den här typen av verksamhet har blivit svårare att upptäcka kan får stora konsekvenser. Förutom att hundarna riskerar att föra med sig sjukdomar in i Sverige, såsom rabies, innebär smugglingen också ett systematiskt djurplågeri.

Det handlar om trånga transporter, långa resor, brist på mat och vatten och tikar som paras gång på gång i så kallade valpfabriker. Den här typen av hantering ökar dessutom risken för beteendestörningar, vilket i förlängningen också kan få konsekvenser för människors säkerhet.

Herr talman! Den illegala hunduppfödningen och smugglingen har blivit en viktig inkomstkälla för kriminella nätverk. Det handlar om mångmiljonbelopp som går rakt ned i deras fickor.

Det här kan vi såklart inte blunda för. Vi måste skapa ordning och reda på hundmarknaden så att människor kan känna sig trygga när de köper ett husdjur.

Vi socialdemokrater har bland annat föreslagit att veterinärer ska kunna slå larm redan vid misstanke om smuggling, att berörda myndigheter ska kunna dela information mellan varandra på ett enklare sätt, att tillsynen av hundaveln stärks och att straffen skärps.

Herr talman! Med det sagt vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 4 i betänkandet.

(Applåder)