Lena Johansson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi behandlar i dag försvarsutskottets betänkande Samhällets krisberedskap. Jag vill börja med att säga att vi i Socialdemokraterna ställer oss bakom alla våra reservationer, men jag begränsar mig till att yrka bifall till reservation 1 och reservation 9.

Det här är ett betänkande som rör något av det mest grundläggande i samhällskontraktet, det vill säga människors rätt att känna trygghet när det oväntade inträffar. Kriser kommer, det vet vi. Det handlar om klimatrelaterade extremväder, om cyberangrepp, om sabotage mot infrastruktur och om pandemier – och i värsta fall om höjd beredskap och krig. Frågan är inte om vi kommer att prövas. Frågan är hur väl förberedda vi är när det sker.

Vi socialdemokrater delar uppfattningen att mycket arbete har påbörjats. Vi har dock i våra reservationer pekat på att tempot och tydligheten behöver öka. Det räcker inte med att konstatera att utveckling pågår. Vi måste säkerställa att den leder hela vägen fram.

Fru talman! En central del i våra reservationer handlar om den lokala nivån. Det är i kommunerna krisen märks först. Det är där äldreomsorgen ska fungera under elavbrott, det är där dricksvattnet ska säkras och det är där räddningstjänsten ska rycka ut oavsett om det är brand, översvämning eller sabotage.

Vi menar att kommuner och regioner behöver mer långsiktiga och förutsägbara planeringsförutsättningar. Projektmedel är kortsiktiga, och kortsiktiga satsningar bygger inte robusthet – det gör stabil finansiering. Krisberedskap är inget tillfälligt projekt. Det är en permanent samhällsuppgift.

Vi har också lyft fram behovet av tydligare nationell samordning. Ansvarsfördelningen i det civila försvaret måste vara glasklar. När krisen slår till finns det inte utrymme för otydlighet om vem som leder, vem som beslutar och vem som ansvarar.

Fru talman! En annan viktig reservation gäller frivilligorganisationernas roll. Vårt land har en stark tradition av folkrörelser och frivillighet. Det är en enorm tillgång, men engagemang kan inte tas för givet. Det måste ske på rimliga villkor.

Frivilligorganisationerna är en del av totalförsvaret. De utbildar, övar och mobiliserar människor i hela landet, och de stärker uthålligheten i samhället. De behöver dock långsiktiga ekonomiska förutsättningar och tydlig inplacering i beredskapsstrukturen, annars riskerar vi att förlora kraften i det civila försvaret just när vi behöver den som mest. Vi har därför markerat att stödsystemen för frivilligorganisationerna måste bli mer hållbara över tid.

Vi har även betonat vikten av att stärka skyddet av samhällsviktig infrastruktur. Det gäller inte minst digital infrastruktur. Cyberhoten är reella och ökande. Ett angrepp mot it-system kan lamslå sjukvård, betalningssystem och energiförsörjning, och här krävs både investeringar och kompetensförsörjning. Beredskap handlar inte bara om lager och skyddsrum. Det handlar också om kunskap, övning och teknisk motståndskraft.

Slutligen har vi i våra reservationer pekat på behovet av att stärka det förebyggande arbetet, för varje krona som investeras i förebyggande beredskap sparar både lidande och resurser när krisen väl inträffar. Det gäller klimatanpassning, robust energiförsörjning, dricksvattenberedskap och lagerhållning av samhällsviktiga varor.

Fru talman! För oss socialdemokrater är krisberedskap inte en abstrakt strukturfråga, utan det är en fråga om jämlikhet och rättvisa. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor – i en större stad eller i en mindre kommun. Samhället ska finnas där, ge skydd och vara lika starkt över hela Sverige.

Trygghet är en del av välfärden. Vi vill se starkare och mer långsiktig finansiering till kommuner och regioner, tydligare nationell samordning och bättre villkor för frivilligorganisationerna. Vi vill se ökade satsningar på cybersäkerhet och skydd av samhällets infrastruktur samt ett tydligare fokus på förebyggande åtgärder.

Vi söker inte konflikt, men vi söker förbättring, för när det gäller samhällets krisberedskap finns det inget utrymme att luta sig tillbaka. När krisen kommer ska människor känna att samhället står redo.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar där jag slutade i mitt förra inlägg. Det är i det gemensamma samtalet som mycket löser sig. Försvarsministern har i dag uttryckt en positiv inställning till långsiktighet när det gäller både finansiering och planering, och man är öppen för olika förslag som bidrar till just detta. Vi kan då i rask takt bygga ett starkt, uthålligt och robust totalförsvar på den tid vi har, det vill säga ingen.

Jag är glad över det svar jag har fått av försvarsministern. Jag ser fram emot förhoppningsvis treåriga avtal så småningom. Det är vad många försvarsorganisationer har framfört till mig att de vill ha. Jag tror att det är en bra och framkomlig väg för långsiktighet och planering.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, och i mångt och mycket håller jag med om det han säger. Jag träffar också frivilliga försvarsorganisationer runt om i landet. Det man företrädesvis tar upp med mig är långsiktigheten och stabiliteten – naturligtvis också finansieringen, men anslagen har höjts.

Jag har tittat på de allmänna villkoren. Om jag uppfattat det rätt har man skruvat lite på antalet ansökningstillfällen och lite annat smått och gott. Det kanske kan bidra till minskad administration och något bättre möjlighet till planering med redovisningsansvar och så vidare när det gäller medel som man får beviljade. Det handlar om de önskemål som Försvarsmakten har på frivilligorganisationerna och om att de ska kunna planera sin verksamhet på längre sikt. När Försvarsmakten växer behöver frivilligorganisationerna behålla viss kompetens, till exempel beträffande utbildning av dem som engagerar sig inom frivilligorganisationerna och införskaffande av den materiel som behövs. Mer långsiktiga investeringar tror jag skulle kunna vara en framkomlig väg. Man skulle kunna ha lite längre avtal i de delarna, till exempel treåriga avtal.

Min fråga blir: Ser ministern någon möjlighet att utveckla det?

Fru talman! Jag tackar försvarsministern för svaret, som var väldigt tydligt och bra.

Jag vill börja med att säga att jag delar försvarsministerns grundläggande syn på de frivilliga försvarsorganisationernas betydelse. De är en avgörande del av vårt totalförsvar – för bemanning, för utbildning och för den folkliga förankringen av försvarsviljan i landet.

Jag vill också vara tydlig med att det arbete som regeringen hittills har gjort är viktigt och har varit bra. Att stödet till frivilligorganisationerna har höjts och att en översyn av finansieringen har genomförts är nödvändiga steg i rätt riktning. Det är inget som man ska förringa.

Samtidigt befinner vi oss i ett läge där kraven på organisationerna ökar snabbare och deras möjligheter att planera långsiktigt ställs på prov. Sverige rustar nu totalförsvaret och integreras djupare i Nato. Frivilligorganisationerna förväntas vara snabba och flexibla, ställa om snabbt och leverera med hög operativ kvalitet. Det är i grunden positivt, och det visar vilket förtroende staten har för de frivilliga krafterna. Men det ställer också krav på stabilitet, framförhållning och ekonomisk uthållighet.

Det jag vill bidra med i den här debatten är därför inte kritik för kritikens skull utan ett resonemang om hur vi tillsammans kan säkerställa att de satsningar som görs får fullt genomslag i praktiken. Ytterst handlar det om att frivilligorganisationerna ska kunna göra det bästa – inte bara nästa år utan över tid.

Min fråga blir: På vilket sätt tror försvarsministern att de nuvarande förändringarna i stödsystemet, det vill säga allmänna villkor för uppdragsersättning till frivilligorganisationer, bidrar till långsiktigheten?

Fru talman! Det är svårt att debattera med försvarsministern, för han förekommer alla mina frågor i dag.

Om det finns brister när det gäller kultur, rapporteringsvägar eller tillsynens räckvidd riskerar det att bli ett allvarligt problem i och med att saker aldrig anmäls formellt. I ministerns svar saknar jag lite om hur regeringen säkerställer att tillsynen utöver det som Försvarsmakten själv har tagit tag i är tillräcklig.

För mig börjar det med det politiska ansvaret. Det gäller att se till att saker och ting fungerar på ett lite annat plan. För mig är frågan viktig, och jag kommer att fortsätta följa den, även utanför den här kammaren och efter den här interpellationsdebatten.

Vi kanske behöver ta ett tydligare grepp när det gäller vilka vägar man ska ta och hur tillsynen ske se ut. Det är även viktigt att det finns transparens. Ser ministern att man behöver stärka transparensen och rapporteringsvägarna?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Han förekom mig faktiskt genom att svara på min nästa fråga.

Det känns bra att ministern har förhört sig om ärendet och att man har tillsatt en utredning. Jag har blivit kontaktad av många människor, företrädesvis från Västmanland. Många blir förstås oroliga efter en sådan här rapportering. Jag tycker att det är viktigt att vi har koll på frågan, även om politiken inte ska gå in och ta det här ansvaret. Då blir det nämligen ministerstyre, som ministern sa, och så jobbar man ju inte om man gör rätt.

Jag tycker som sagt att det är bra att ministern har förhört sig och jobbar vidare med frågan. Jag undrar om ministern vet på ett ungefär när utredningen skulle kunna tänkas vara färdig.

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Jag har ställt interpellationen utifrån de uppgifter om missförhållanden inom Försvarsmaktens hundtjänst som rapporterades i Expressen. Rapporteringen berör många delar, men jag tänkte uppehålla mig vid det som ministern nämnde i sitt svar. Det handlar om ansvar, tillsyn och faktiskt också lite grann om förtroende.

Tjänstehundar är en viktig del av Försvarsmaktens operativa förmåga. De används i skarpa och riskfyllda situationer i allt från patrullering till att söka efter explosiva ämnen, precis som ministern lyfte fram i sitt svar. Det innebär att kraven på djurvälfärd i träning och metoder måste vara mycket höga, och när medier rapporterar måste frågan ställas om systemet för tillsyn och uppföljning fungerar tillfredsställande.

Det är inte fråga om att misstänkliggöra Försvarsmakten – absolut inte. Tvärtom handlar det om att värna Försvarsmaktens trovärdighet, särskilt i en tid då Sverige bygger ett totalförsvar och förväntningarna från både personalen och allmänheten är hög. I ett modernt försvar finns det ingen motsättning mellan operativ effektivitet och en god djurvälfärd, menar jag. Snarare är det så att välmående och rätt tränade hundar är en förutsättning för en fungerande hundtjänst.

Försvarsministern tar upp att ansvaret ligger hos Försvarsmakten, och det är korrekt. Men politikens ansvar är ju också att fråga sig om det som borde upptäckas upptäcks. Min fråga blir därför ändå om försvarsministern ämnar vidta några åtgärder – inte i form av detaljstyrning utan för att förvissa sig om att ärendet hanteras.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Ministern sa att vi uppvisar ett stort engagemang i frågan. Det kändes lite raljant; jag vet inte om det var det. Jag vill säga att vi har ett jättestort engagemang i frågan, och jag hoppas att ministern känner samma engagemang.

Det handlar ju om riktning. Accepterar vi ett system där arbetsyrken bär mer än alla andra, som ministern och regeringen gör? Håller ministern med mig om att det finns en orättvisa mellan arbetar- och tjänstemannayrken och att det är staten som beslutar om de här frågorna? I så fall ser jag inte varför inte ministern vill ändra på saken. Eller är det populism?

Om Moderaterna, som Caroline Högström säger, gör så många insatser och så många bra saker för att minska människors sjukfrånvaro kanske vi kan avskaffa karensavdraget, för då blir det ju inte så dyrt som ni påstår att det skulle bli.

Vi socialdemokrater menar att karensavdraget behöver avskaffas. Det är trubbigt och orättvist. Sjukdom ska aldrig leda till fattigdom. Det är dags att ta bort karensavdraget för rättvisans skull, för busschaufförens skull och för undersköterskans skull, för butiksbiträdets skull och för anständighetens skull. Det är inte populism; det är solidaritet, och det är så vi bygger vårt samhälle starkt.

Jag tillönskar alla i presidiet, ministern och Caroline Högström en god jul.

(Applåder)

Fru talman! Kliv ned från läktaren och kom med i matchen, för att citera ministern. Det gäller nog inte bara ministern. Det gäller också Caroline Högström.

Att tala om att vara populist i de här sammanhangen är magstarkt. Är det populistiskt att bry sig om sina medmänniskor? Det är de som servar oss och de som kommer med kaffet i kafeterian. Det är de som lagar maten, tar hand om våra barn och kör oss i taxin och i bussen i kollektivtrafiken.

Är det populism att bry sig? Gud hjälpe och förbjude att det skulle vara populism! Det är baske mig solidaritet. Någon ordning får det väl vara i ett parti. Jag blir så upprörd över detta att det inte finns på världskartan, om jag ska vara riktigt ärlig. Jag ska ändå försöka att samla mig.

Ministern talar om att folk helt plötsligt kommer att sjukskriva sig bara för att man tar bort karensavdraget och att det då kommer att fattas människor. Det är klart att det gör. Då får man skaffa en jobbpolitik och en utbildningspolitik som är värd namnet så att vi kan få fler i arbete och fler kompetenser. Det handlar om att människor får fler arbetskamrater i stället för att de ska tvingas att gå sjuka till jobbet och vårda sköra personer inom äldreomsorgen som blir smittade och kanske dör.

Om man ser problemet är det ganska rimligt att ha en jobbpolitik som ger fler möjligheten att ta jobben inom äldreomsorgen, skolan eller barnomsorgen eller att jobba som busschaufför. Men man byter hellre ministrar – nu är vi inne på tredje arbetsmarknadsministern – än att skaffa en jobbpolitik.

Min fråga kvarstår. Kommer ministern att göra någonting för att avskaffa karensavdraget?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

När jag hörde regeringens resonemang blev det tydligt att man tänker i siffror, inte i människor.

Jag har pratat med Kommunals sektionsordförande hemma i Västerås om hur hon och hennes medlemmar tänker kring karensavdragets effekter. Kommunals medlemmar är en del av de människor som varje dag står ute i verksamheten. De håller de äldre i handen, torkar tårar på förskolan, kör buss i vintermörkret eller jobbar natt på gruppbostaden. De är medlemmar som redan i dag kämpar med små ekonomiska marginaler. Många av dessa är kvinnor, och en del är ensamstående med barn. De har barn att försörja, oftast inte med de högsta lönerna på arbetsmarknaden. Men det här vet ministern.

I mina samtal med Kommunal återkommer ett mönster: Karensavdraget slår hårt, kanske hårdare mot kvinnor. Det är fråga om kvinnor med återkommande kvinnliga medicinska tillstånd.

Jag har träffat en kvinna som genomgår IVF-behandling. Hon berättade vad varje behandlingsrunda innebär i form av biverkningar som gör att hon måste vara hemma. Varje gång kostar det karensavdrag. Hon beskrev det så här: Det känns som att jag straffas för att jag försöker bli förälder – bli mamma.

En kvinna som lever med endometrios berättar om månatliga smärtor. Varje gång betyder det karensavdrag. Hon sa: Jag vet inte vad som gör mest ont, smärtan eller att jag förlorar tusenlappar varje gång.

När ministern och regeringen inte vill avskaffa karensavdraget konstaterar jag att regeringen lutar sig tillbaka och accepterar status quo trots att de grupper som drabbas hårdast är de som bär vår svenska välfärd på sina axlar.

När regeringen säger att arbetsgivarens kostnader skulle öka borde man också säga att de pengarna i dag kommer direkt från lågavlönade kvinnors och mäns plånböcker. Jag vet inte om ministern tycker att det är okej. Jag hoppas inte det, och jag vill inte tro det. Men då måste man agera. Ministern och regeringen behöver ta itu med frågan snabbt. Med den situation som råder i dag, med ett tufft ekonomiskt läge, höga matpriser, elkostnader och annat som också angriper plånboken, gör inte ett karensavdrag saken bättre.

Herr talman! Jag håller med ministern om att vi behöver se till att rätt människor får pengar, men jag tycker också att det är orimligt att vänta så länge som vissa människor faktiskt får göra. Det är orimligt. Jag vet inte hur de löser sin vardag och vilka konsekvenser det kan bli för den som är långtidssjukskriven.

Det är många som har hört av sig och påtalat det här, och jag tycker att det är en fråga som man måste hitta en lösning på. Det handlar nämligen ytterst om trygghet. Ministern var också inne lite grann på detta med ett samhälle som fungerar när människor inte gör det. Om man blir sjuk måste samhället funka.

Regeringen säger att handläggningstiderna ska minska, och uppenbarligen har snittiderna gjort det även om jag skulle säga att handläggningstiderna för de speciella ärendena är ohemult långa. Men man måste ju hitta lösningar på problemet. Om det nu är långa handläggningstider, vad gör vi med människors vardag och deras ekonomi? Man kanske behöver göra någon form av konsekvensanalys och titta på hur många det handlar om, hur långa handläggningstiderna är och om det finns andra stöd och möjligheter under den tiden.

Människor är inte siffror i ett Excelark. Det vet jag att inte heller ministern tycker; det är inte det jag menar. Men det borde finnas möjlighet att hjälpa de här människorna på något sätt, och jag hoppas att ministern och jag tycker lika där.

Herr talman! Jag tackar ministern.

Jag håller med när det gäller åtgärderna. Det är inga problem med det. Men om man lyssnar på vad som sägs inne på Försäkringskassan får man en lite annan variant av det hela.

Jag hittade en jättebra artikel i ST:s fackliga tidning Publikt där ST:s avdelningsordförande Thomas Åding uttalar sig. Han pratar om hur människor jobbar och sliter men att en ryckighet i anslagen har skapat stress. Jag skulle jättegärna vilja höra om ministern har någon kommentar till eller fundering kring detta.

Det är också intressant att höra verksamhetsområdeschefen Andreas Stjernberg berätta i samma artikel att de länge inte haft pengar till att rekrytera och att detta lett till höga balanser och att detta inte kommer som någon överraskning. Regeringen visste alltså om detta men prioriterade ändå ned anslagen både 2023 och 2024. Nu talar ministern om att 2025 kommer att bli bättre, att myndigheten får mer pengar och att rekrytering pågår. Det dröjer dock innan effekterna kommer, och just detta är kärnan i problemet.

Politiken kan ju vara kortsiktig, och resurser har skurits bort när trycket ökat. När man väl försöker rätta till detta är det de sjuka som får vänta – allrahelst de som har långa handläggningstider och inte snittar på de här 23 dagarna.

Jag tror inte att människor som väntar på sjukpenning bryr sig om vilken proposition anslagen ligger i. De vill ju bara ha sin ersättning för att kunna betala sin hyra, elräkning och mat.

Som jag uppfattar det har väl Försäkringskassan dessutom fått ett ytterligare uppdrag som handlar om CSN. Man ska fastställa SGI när det gäller CSN. Mellan april och september i år har 26 000 personer sökt. Det är klart att om man får nya uppdrag ska pengarna naturligtvis räcka till det också.

Jag är fortfarande orolig över dem som har långa handläggningstider. Har ministern någon kortsiktig lösning på den långa väntetiden för de människorna? För om man inte har några pengar och inte kan betala hyran eller elen spelar det ingen roll om matmomsen sänks.

Herr talman! Tack till ministern för svaret!

Jag träffar många människor som påtalar det här med handläggningstiderna. Många är från min valkrets och från min hemkommun Västerås.

För många tar det betydligt längre tid än 23 dagar. Det finns ju människor som får vänta längre, som ministern påpekade, och det är företrädesvis de som har hört av sig.

Jag gick in på Försäkringskassans hemsida och hittade det här:

”Ibland kan det dröja innan du får ditt beslut. Om vi behöver göra en mer omfattande utredning av ditt ärende kan det ta lite längre tid.

Om det har gått mer än 6 månader sedan du ansökte om ersättning, så kan du skriva till oss och kräva att vi fattar ett beslut. Då måste vi fatta beslut inom 4 veckor.

När vi har all information kan vi fatta ett beslut i ditt ärende. Om vi inte har det, så fattar vi beslut om att det inte går att besluta i ditt ärende.”

Många som jag har träffat retar sig naturligtvis på de här förutsättningarna. Det är inte siffrorna som är det stora problemet, utan det är konsekvenserna av att vänta. Människor som pratar med mig berättar att de får sälja saker. De får ta lån från vänner och bekanta och i slutändan även sms-lån. Det här blir ett bekymmer på lång sikt för den här personen. Det är ju inte bara att man är sjuk och mår dåligt, utan man ska också hitta på andra lösningar. Det får alltså stora konsekvenser för människor.

Jag är glad över att regeringen nu har tillskjutit pengar. Problemet är att man under åren 2023 och 2024 minskade anslagen. Som jag uppfattar det blev man hos Försäkringskassan också av med en hel del personal som man sedan inte kunde återrekrytera. Detta kanske ministern vet mer om, i och med att ministern för dialog med Försäkringskassan.

Fru talman! Tack, ministern för svaret!

Ja, världen är föränderlig. Cyberattacker fanns inte när jag var barn, till exempel. Det fanns knappt datorer då. Vi kan stanna där när det gäller att prata om ålder.

Det är klart att utvecklingen har skett snabbt – det har vi konstaterat. Frågan är flerdimensionell. Vi pratar om trygghet och individernas förtroende för vårt samhälle. Man skulle till och med kunna dra detta till försvarsviljan. Man kan egentligen dra den här frågan hur långt som helst, men det handlar om förtroende på individnivå och om säkerhet.

Det handlar också om kommunerna och om att de ska orka med alla de samlade uppdrag som nu krävs för att få till ett robust samhälle och en robust organisation. Vart ska kommuner och regioner i dag vända sig? Cybersäkerhetscentret jobbar, vad jag förstår, på ett övergripande plan just nu. Som jag har förstått det finns det ingen cyberstyrka som hjälper kommunerna, en masse, när det brinner till och sådana här stora attacker sker. Det är viktigt på kort och lång sikt. Vi behöver se till att det finns en möjlighet att få stöd också på kort sikt.

Fru talman! Tack, ministern, för ett bra svar! Det är svårt att gå i polemik i den här frågan, för vi vill alla att det ska lösa sig och bli så bra som möjligt.

Region Västmanland, som jag kommer från, och Folktandvården kom ut med ett brev där det stod att man hade blivit drabbad av den här cyberattacken. Människor har hört av sig till mig och frågat: Vad händer nu, och vad kan vi göra? Vi vet också att SVT har rapporterat om att 8 000 barns personuppgifter har röjts och hamnat på darknet i den här attacken. Vi vet att det som läggs ut på nätet får ett eget liv. Många är drabbade, och många är oroliga.

Jag är också orolig. Infrastruktur, el, vatten och kommunikationsmedel är också drabbade i någon form – här och där. Sedan kanske de inte är det i lika stor skala som när det gäller det andra.

Jag är glad över att man tar tag i frågan, och jag är medveten om att den inte är så himla lätt att hantera. Som ministern sa ligger man i framkant i fråga om de antagonister vi har att göra med. Vi kanske aldrig kommer att bli helt fria från cyberangrepp, men det handlar om att vi har ett bra skydd och om att vi försöker jobba proaktivt så mycket vi bara kan.

Jag håller med om att det är viktigt att alla blir vid sin läst och tar ansvar där de är, men det är mycket som kommuner och regioner nu ska ta ansvar för. Det är mycket ansvarstagande som också kräver finansiering vad gäller beredskap. Det här är på ett sätt också en robusthetsfråga för samhället.

Min fråga är: Ser ministern framtida stöd även på ekonomisk basis till våra kommuner och regioner i den här frågan?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag tycker att det var ett bra svar, men jag har några funderingar utöver det som ministern svarade på.

Jag vill börja med att säga att det inte är något framtidsscenario, utan cyberattacker har vi här och nu. Ministern och jag debatterade det tidigare här i våras när det gäller public service. När våra kommuner, regioner, myndigheter och företag slås ut digitalt är det inte bara ett tekniskt problem, utan det är också ett problem som drabbar människor på individnivå. Det drabbar alltså inte bara företag. Patientuppgifter har läckt ut, sjukintyg, folkbokföringsadresser och personnummer har hamnat i orätta händer och människor har förlorat sin trygghet då uppgifterna lagts ut på darknet till försäljning. Detta skapar oro för att bli utsatt för bedrägeriförsök, vilket är en realitet i dag.

Det är viktigt att påminna om att vissa har skyddade uppgifter och skyddad identitet, och på individbasis är de naturligtvis ännu värre drabbade. Ytterst, om vi inte får bukt med det här, handlar det om att människor i slutändan tappar tilltron till myndigheter och system.

Jag vill fråga om det också finns något kortsiktigt i det långsiktiga arbete som regeringen har påbörjat, någon insats som man kan göra vid sådana tillfällen.

Ministern lyfte i sitt svar upp att regeringen ska arbeta med säkerhet i leveranskedjor, och det tycker jag är jättebra. Men det är inte någon teknikalitet, utan det blir en förtroendefråga – hur vi ska kunna lita på att våra gemensamma grundläggande samhällsfunktioner fungerar. Tror ministern att dessa åtgärder räcker?

Herr talman! Min fråga går till försvarsminister Pål Jonson.

Enligt SOM-institutets senaste mätning är den totala försvarsviljan omkring 53 procent hos befolkningen. Dessutom påvisar man en svagt sjunkande trend.

I utredningen Redo! föreslås att hemvärnssoldaters ersättning ska reformeras bland annat genom en höjning av SGI från 90 till 100 procent. Soldaterna ska ju inte behöva betala för att göra en insats för oss alla.

Med tanke på att regeringen i sin budget för 2026 redan har tagit in delar från utredningen på andra områden undrar jag varför man inte väljer den i sammanhanget lågt hängande frukten som handlar om hemvärnssoldaters ersättning.