Socialdemokraterna

Fru talman! I över 200 år har JO haft en central roll i att värna den svenska rättssäkerheten. Genom att ta emot klagomål, granska myndigheters agerande och rikta kritik när det behövs bidrar JO till öppenhet, ansvar och förtroende för den offentliga förvaltningen. Möjligheten för enskilda att få sina klagomål prövade är grundläggande i en demokrati. Den visar att ingen myndighet står över lagen och att människors rättigheter ska tas på allvar.

Under förrförra mandatperioden tillsattes en parlamentarisk kommitté för att se över JO:s verksamhet. Utredningen presenterade sina förslag i maj 2022. Vi ska nu rösta om dessa förslag för andra gången, som sig bör när det rör ändringar av vår grundlag.

Förslagen syftar till att stärka JO:s konstitutionella ställning, uppdrag och organisation. Det handlar om att utveckla och värna en institution som är helt avgörande för rättssäkerheten och demokratin.

Fru talman! Vi lever i en tid då demokratins principer återigen prövas. I vårt eget närområde pågår strider – såväl militära som politiska – om demokratins framtid, rättsstatens principer och staters styrelseskick. Det påminner oss alla om behovet av ett starkt och självständigt JO – en garant för att våra myndigheter agerar rättssäkert, transparent och med respekt för människors rättigheter. Att värna JO är således detsamma som att värna medborgarnas förtroende för samhället, rättsstaten och demokratin. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Betänkandet handlar om att utöka antalet dagar i beredskapstjänstgöring. Beredskapstjänstgöring ska kunna omfatta högst 360 dagar eller lägst 230 dagar, vid ett tillfälle. Det handlar om att värnpliktiga vid höjd beredskap ska kunna kvarstå som inkallade till beredskapstjänstgöring eller krigstjänstgöring upp till 47 års ålder. Värnplikt ska kunna omfatta tidigare yrkesofficerare upp till 70 års ålder.

Krigsplacerade ska kvarstå längre än tio år från värnpliktens senaste tjänstgöringstillfälle fram till slutet av det år de fyller 47 år. Det handlar om reservofficerares rätt till ledighet från civila arbeten och att garantera Pliktrådets oberoende.

Vi i Socialdemokraterna kan acceptera förslaget fullt ut. Det ökar tillgången till personal i det militära försvaret och också uthålligheten i det militära försvaret, men det är inte tillräckligt för att klara de utmaningar vi har framför oss.

I grunden handlar det om att vi måste utöka Försvarsmaktens och krigsorganisationens storlek och omfattning. Det är detta som ger den reella uthålligheten, och förslaget påverkar det till viss del. Det löser inte några problem, men det är ändå ett steg.

Vårt mål är att öka antalet värnpliktiga från 10 000 personer, vilket vi är överens om, till 20 000. I praktiken handlar det om att vi har ambitionen att fördubbla krigsorganisationens storlek från nuvarande målsättning 130 000 till i storleksordningen 250 000.

Varför behövs då detta? Jo, det behövs för att vi nu har den tydliga ambitionen att klara av att upprätthålla två internationella operationer inom ramen för Nato och omsätta det under krigs- eller krisförhållanden. Vi har en i Baltikum och en i norra Finland. Att kunna rotera det och ersätta eventuella förluster kräver en större organisation.

Vi måste också klara av territorialförsvaret, som kommer att ha som huvuduppgift att försvara transporter från Norge ut till östkusten och sedan över till Finland och Baltikum. Vi måste klara av förbandsrotationer, och vi måste kunna ersätta förluster i hela organisationen.

Detta kräver utbildning av fler officerare och ett utökat antal värnpliktiga. Jag hoppas att Försvarsberedningen så småningom ska diskutera de här frågorna och att vi i ett kommande försvarsbeslut kan dra upp riktlinjer för att göra en reell förstärkning av svensk försvarsmakt. Det här tar naturligtvis tid, och det krävs en stark politisk målmedvetenhet och styrning för att det ska fungera.

Frågor som gäller den grundläggande personalförsörjningen i den militära organisationen kommer att vara centrala under mycket lång tid. Det som vi tar ställning till i dag tycker jag är relativt okontroversiellt. Det påverkar till liten del men är ändå är att betrakta som ett steg i rätt riktning.

Med detta yrkar jag bifall till föreliggande förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett förslag från regeringen om att avveckla ett system som faktiskt aldrig ens har tagits i drift. Det är ett system som skulle bidra till att bekämpa felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem, ett system som regeringen beslutade att bygga upp trots tydliga varningssignaler och ett system som nu avvecklas efter att skattebetalarna har fått stå för kostnader på närmare 200 miljoner kronor.

För oss socialdemokrater är kampen mot välfärdsbrottsligheten en central fråga. Pengar som ska gå till sjukförsäkringen, barnfamiljerna och pensionärerna ska inte hamna i händerna på kriminella eller oseriösa aktörer. Det var också den socialdemokratiska regeringen som tog initiativet till att inrätta Utbetalningsmyndigheten, och den nuvarande regeringen fullföljde sedan detta arbete. Det är just därför det är så allvarligt att regeringen har hanterat uppbyggnaden av transaktionskontot på det sätt som man gjort.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske inte att regeringen till slut ändrade sig utan att varningssignalerna fanns där tidigt. Redan 2022 framförde Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten invändningar mot systemet. Under 2023 pekade också inrättandeutredningen på att transaktionskontot riskerade att bli kostnadsdrivande och att mervärdet var tveksamt. Trots detta gick regeringen vidare, och myndigheten började bygga upp systemet. Hösten 2025 ändrade regeringen sig – plötsligt skulle samma system avvecklas.

I februari i år hölls en interpellationsdebatt här i kammaren om just denna fråga. Finansminister Elisabeth Svantesson hävdade då att ett nytt informationsläge hade uppkommit, men när min tidigare kollega Ingela Nylund Watz efterfrågade vad som faktiskt var nytt blev svaren mindre tydliga. Det är egentligen fortfarande den centrala frågan. Vad visste regeringen 2025 som den inte visste redan 2022 eller 2023? Vilka risker var nya, och varför fick arbetet fortsätta så länge om systemets nytta var så tveksam? Det är rimliga frågor att ställa till en regering som säger sig värna varje skattekrona.

Fru talman! Utvecklingsarbetet har redan kostat omkring 110 miljoner. Därtill kommer merkostnader på 68 miljoner kronor för förberedelser inför avvecklingen. I vårt särskilda yttrande konstaterar vi att upp till 200 miljoner kronor har lagts på systemets uppbyggnad. Det är mycket pengar. Vi socialdemokrater brukar få höra från regeringspartierna hur viktigt det är att hushålla med skattebetalarnas pengar, och det håller vi naturligtvis med om. Samma krav måste gälla regeringen själv.

Det finns en närmast absurd dimension i detta. Utbetalningsmyndigheten inrättades för att skydda skattebetalarnas pengar från felaktiga utbetalningar, men på grund av regeringens egen hantering har skattebetalarna fått stå för en mycket stor kostnad för ett system som aldrig kommer att användas. Finansministern medgav själv i interpellationsdebatten att det bästa hade varit om utvecklingen av systemet aldrig hade påbörjats. Frågan blir då varför regeringen inte drog den slutsatsen tidigare.

Fru talman! Utbetalningsmyndigheten ska vara en viktig del i arbetet mot den kriminella ekonomin. Vi socialdemokrater vill att myndighetens kompetens ska kunna användas för att kartlägga och punktmarkera gängkriminella och bidra till att strypa pengaflöden till den organiserade brottsligheten. Kampen mot välfärdsbrottsligheten handlar inte bara om att upptäcka enskilda felaktiga utbetalningar utan också om att slå mot den organiserade brottslighetens ekonomiska förutsättningar.

Avslutningsvis, fru talman: Vi socialdemokrater står trots detta bakom att transaktionskontosystemet nu avvecklas, men ansvaret för det som har inträffat försvinner inte bara för att systemet avvecklas. Riksrevisionens pågående granskning blir viktig. Vi behöver få klarhet i vad som gick fel och varför varningssignalerna inte ledde till tidigare åtgärder. Värnande av skattebetalarnas pengar handlar inte bara om att bekämpa dem som fuskar till sig ersättningar. Det handlar också om att regeringen själv ska kunna hantera skattebetalarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt.

(Applåder)

Fru talman! Demokrati är inget som man kan ta för givet. Den måste värnas, vårdas och försvaras varje dag.

I dag debatterar vi det mest grundläggande för vår demokrati: våra grundlagar, fundamentet för rättsstaten och för våra fri- och rättigheter och skyddet av dessa i en omvärld där demokratiska principer utmanas.

Under förra mandatperioden fattade riksdagen beslut om att anta förslaget om grundlagsändring om stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Nu är vi här för att debattera huruvida ändringarna ska antas slutgiltigt eller förkastas i sin helhet. Låt mig därför inleda med att Socialdemokraterna anser att det vilande förslaget ska antas slutgiltigt.

Fru talman! Låt mig kort summera grundlagsändringen, nämligen att stärka Sveriges institutionella skydd som demokrati och som rättsstat. Förslaget innebär i huvudsak att det ska bli svårare att ändra grundlagarna samt att skyddet för domstolarnas och domarnas oberoende långsiktigt ska stärkas.

Att eftersträva bred politisk enighet för grundlagsändringar är en svensk parlamentarisk tradition, detta då grundlagarna utgör såväl ramarna och skyddet för vår demokrati och vår rättsstat som skyddet för individen och för minoriteterna.

När Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget behöver även det institutionella skyddet ses över. Då tycker jag att det är både rätt och hög tid att syftet med vår parlamentariska tradition om bred enighet vid grundlagsändringar också befästs i grundlag.

Det är nämligen detta det vilande grundlagsförslaget innebär – att det ska krävas att minst hälften av riksdagens ledamöter röstar för ett beslut om att anta ett grundlagsförslag som vilande och att en kvalificerad majoritet om minst två tredjedelar av riksdagens ledamöter röstar för det andra beslutet om att anta förslaget efter att riksdagsval har hållits och förslaget har kunnat debatteras under en valrörelse.

Grundlagsändringen ger en konstitutionell stresstålighet genom att skapa en bättre balans mellan stabilitet för grundlagarna över tid å ena sidan och nödvändig flexibilitet för att möjliggöra förändringar när så behövs å andra sidan. Det är en balansövning som alltid är viktig, och den ställs på sin spets i tider av oroligheter.

Fru talman! När vi bevittnar en omvärld där rättsstatens principer kringgås, där individens fri- och rättigheter ifrågasätts och där auktoritära krafter alltmer utmanar demokratiska principer behöver vi i Sverige göra vårt för att stärka det institutionella skyddet för landet som demokratisk rättsstat.

En grundläggande demokratisk princip är den om domstolarnas självständighet att fatta beslut utifrån lag och rätt utan att riskera politiska påtryckningar eller annan otillbörlig påverkan. Oavsett bakgrund eller politisk uppfattning måste alla behandlas lika inför lagen. Det är fullständigt centralt för tilliten till vår rättsstat och till samhällets institutioner.

Grundlagsändringen tydliggör domstolarnas oberoende och syftar till att minska risken för politisk styrning av den centrala domstolsadministrationen. Att minska den risken är att förstärka principen om att vi alla är lika inför lagen.

Fru talman! Det finns de som anser att förslaget till beslut om stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende ska förkastas. Då är det viktigt att upprepa att de värden vi i Sverige tar för självklara hotas av auktoritära krafter i vår omvärld. När det sker måste vi vara på vår vakt. Sverige är inte immunt, och även våra fri- och rättigheter behöver ständigt påminnas om, värnas och skyddas.

Grundlagens särskilda beslutsordning är viktig. Den säkerställer att förändringar av våra mest grundläggande demokratiska spelregler vilar på eftertanke, bred förankring och respekt för framtida generationer och de utmaningar de kan ställas inför samt att vi bygger system som står stabilt även när det blåser hårt. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Åhörare och tittare! Kammaren har i dag att pröva talmannens förslag att utse Elisabeth Thand Ringqvist till statsminister.

Låt mig börja med att återigen konstatera att vi har ett komplicerat parlamentariskt läge i riksdagen. Det finns låsningar både till höger och till vänster. Som jag sa vid den förra statsministeromröstningen har alla åtta partier gått till val som enskilda partier. Vi har ett parlamentariskt demokratiskt system där det är väljarna som bestämmer förutsättningarna för majoritetsförhållandena i riksdagen. Det är upp till oss folkvalda att hantera det. Vi socialdemokrater har deltagit aktivt och konstruktivt under den tid då Elisabeth Thand Ringqvist haft sonderingsuppdraget i syfte att bilda en regering i mitten av svensk politik. Det har varit bra och öppna samtal.

Herr talman! Låt mig i detta sammanhang tacka Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet för det arbete de har lagt ned för att föra processen framåt. Samtalen har som sagt varit konstruktiva, men flera av de andra partier som skulle vara aktuella för en mittenregering har tydligt stängt dörren för detta alternativ. Den regeringskonstellation som ska prövas av kammaren innehåller därför partier som inte vill ingå i en mittenregering. Därför saknas det av förklarliga skäl en regeringsöverenskommelse att ta ställning till. Därutöver har den statsministerkandidat som vi i dag ska ta ställning till inte sonderat för att själv bli statsminister.

Mot bakgrund av detta kommer den socialdemokratiska riksdagsgruppen att rösta nej i dagens omröstning. Men jag vill understryka att Socialdemokraterna kommer att agera konstruktivt för att Sverige ska få på plats en ny regering som kan förverkliga den nya politiska riktning som svenska folket har röstat för. Processen framåt kommer att kräva att låsningar byts mot konstruktivitet och att alla politiska krafter agerar ansvarsfullt och sätter Sveriges bästa i främsta rummet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Magnus Johansson och Anna-Caren Sätherberg (båda S).

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom att Sverige ökar sina åtaganden för att säkra tillgången till avancerad beräkningskraft. Det är viktigt för svensk forskning, för våra företag och för möjligheten att utveckla en modern och effektiv offentlig sektor.

AI förändrar redan vår ekonomi och vårt samhälle. Den kan bidra till nya läkemedel, snabbare forskning, smartare industriproduktion och bättre offentliga tjänster. Den kan hjälpa företag att utveckla nya produkter, effektivisera sin verksamhet och skapa jobb. Inom välfärden kan AI bidra till att frigöra tid för personalen, så att mer tid kan ägnas åt människor. Samtidigt ska vi naturligtvis också skydda oss och reglera de negativa konsekvenserna av AI.

För att kunna utveckla och använda AI krävs det dock beräkningskraft. Det är en strategisk resurs, och tillgången till den påverkar vilka länder som kan leda utvecklingen. Det här förslaget handlar om att säkerställa att vi i Sverige kan ha beräkningskapacitet för forskning, för innovation, för offentlig sektor och för näringsliv.

Den som har tillgång till beräkningskraft har också bättre förutsättningar att utveckla den nya tekniken. Sverige och Europa behöver därför investera i den här infrastrukturen och minska vårt beroende av andra delar av världen.

Genom Euro HPC kan vi tillsammans med andra europeiska länder stärka vår kapacitet och skapa bättre förutsättningar för forskning och innovation. Att möjliggöra för AI-gigafabriker i Europa är en satsning som vi anser att Sverige ska vara en del av.

Det handlar om Europas självständighet. I dag är en stor del av världens AI-kapacitet koncentrerad till USA och Kina. Genom europeiskt samarbete kan vi stärka vår konkurrenskraft, minska sårbarheten och få större möjligheter att själva påverka hur tekniken utvecklas och används. Euro HPC är ett viktigt steg i den riktningen.

Det är därför vi socialdemokrater säger ja till att Sverige ska kunna göra dessa åtaganden. Vi ser värdet av att investera i framtidens forskning, innovation och konkurrenskraft. Men vi ser också att teknikutvecklingen måste komma hela samhället till del. AI ska skapa vinster för enskilda företag men också bidra till högre produktivitet, fler jobb och en välfärd som fungerar bättre för människor.

Fru talman! Det är dock anmärkningsvärt hur regeringen har hanterat frågan. Regeringen har haft ansvaret för att bereda ärendet och skapa förutsättningar för ett väl underbyggt beslut. Men frågan har nu kommit till riksdagen utan att regeringen har gjort det förberedelsearbete som hade behövts.

Nu måste riksdagen ta ansvar för att möjliggöra ett åtagande som är strategiskt viktigt för Sverige. Men regeringens bristande hantering får inte stå i vägen för Sveriges möjligheter. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och trots det nu ta ansvar för Sveriges framtid.

Därför röstar vi socialdemokrater ja till att Sverige ska kunna göra dessa åtaganden. Vi gör det för svensk forskning, för våra företag, för välfärden och för Sveriges konkurrenskraft, så att Sverige och Europa ska stå starkare i den globala AI-utvecklingen.

(Applåder)

Fru talman! Det europeiska samarbetet är en av Sveriges största tillgångar. Genom den gemensamma marknaden skapar vi förutsättningar för handel, investeringar, tillväxt och arbetstillfällen.

Det europeiska samarbetet bygger dock på en viktig princip: Beslut ska fattas på rätt nivå. Det som bäst beslutas gemensamt ska vi också besluta gemensamt, men det som bäst beslutas på nationell nivå ska naturligtvis beslutas just nationellt. Detta är kärnan i subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen handlar alltså om att beslut ska fattas på rätt nivå, och det är precis det som det här betänkandet handlar om.

Fru talman! Europeiska kommissionen har presenterat ett omfattande paket med förslag för att förenkla skattereglerna inom unionen, och det är i grunden en välkommen ambition. Vi behöver minska den onödiga administrationen, och vi behöver skapa tydligare spelregler för företag som verkar över nationsgränserna. Vi behöver också stärka Europas konkurrenskraft.

Förenklingar får dock aldrig bli ett självändamål, och framför allt får förenklingar inte bli en förevändning för att flytta politisk makt från medlemsstaterna till EU. Skatter är inte bara en fråga om administration, utan skatter handlar om hur vi finansierar vår gemensamma välfärd. Skatter handlar om vilka investeringar vi ska göra i vårt land. Skatter handlar om hur vi fördelar samhällets resurser, och i så måtto handlar skatter ytterst om demokrati.

Vidare, fru talman, vet vi att innovationskraften och tillväxten varierar väldeliga i olika europeiska länder. Det får inte heller bli så att länder med inneboende tillväxtproblem inte adresserar dem utan i stället hoppas att EU och EU-kommissionen ska lösa just deras problem genom överstatliga lösningar. Det innebär nämligen att man kringskär den svenska autonomin och våra frihetsgrader här, och så kan vi inte ha det.

Fru talman! Det är just i ljuset av subsidiaritetsprincipen som skatteutskottet har granskat kommissionens förslag. Det handlar om det svängiga ämnet regelförenklingar på direktbeskattningens område och kallas ibland Omnibus XI. Förslagen i detta paket är många, och det är svårt att adressera dem samlat.

Ett av förslagen som är ytterst tveksamt ur subsidiaritetssynpunkt handlar om att införa gemensamma europeiska minimiregler för skattemässiga avdrag för forskning och utveckling. Att stimulera forskning och utveckling är viktigt – det råder det ingen som helst tvekan om – men frågan är varför just dessa skatteregler måste harmoniseras på europeisk nivå.

Kommissionen beskriver förslaget som en förenkling, men i själva verket handlar det om att införa gemensamma regler på ett område där medlemsstaterna hittills har kunnat bestämma själva. Det är en principiellt viktig skillnad. Vi socialdemokrater konstaterar att kommissionen inte har visat varför målen inte kan uppnås nationellt. Liknande invändningar finns mot andra delar av paketet, där medlemsstaternas handlingsutrymme begränsas utan att man nödvändigtvis motiverar varför man vill gå den vägen.

Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig och understryka en sak: Att värna den nationella beskattningsrätten betyder inte att vi socialdemokrater säger nej till europeiskt skattesamarbete – tvärtom. När internationella företag kan flytta vinster över gränserna, när skatteundandragande undergräver våra gemensamma resurser och när skattekonkurrens riskerar att urholka våra skattebaser behövs internationellt samarbete.

Där har vi socialdemokrater varit beredda att gå före, och tyvärr har vi ibland under den senaste mandatperioden tvingats driva Tidöregeringen framför oss. Här måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt: Å ena sidan ska vi samarbeta där samarbetet gör oss starkare. Å andra sidan måste vi också värna medlemsstaternas demokratiska rätt att själva utforma sin skattepolitik.

För mig som socialdemokrat är detta en viktig princip. Det handlar ytterst om att svenska väljare också i framtiden ska kunna avgöra hur vi finansierar skolan, sjukvården, försvaret, polisen och äldreomsorgen.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om den moderatledda övergångsregeringens hantering av detta ärende, för här finns någonting som jag faktiskt tycker är lite svårt att förstå.

I sin faktapromemoria slår regeringen fast att medlemsstaternas beskattningsrätt måste värnas. Det är naturligtvis fullt rimligt; vi socialdemokrater delar såklart detta. Övergångsregeringen konstaterar vidare att kommissionens förslag i vissa delar innebär harmonisering på nya områden. Jag delar den bedömningen. Den är helt enkelt korrekt.

Det jag, precis som ett enigt skatteutskott, ifrågasätter är hur man kan komma fram till dessa slutsatser – alltså att förslaget från kommissionen i vissa delar verkar vara någonting annat än rena förenklingar och någonting som i stället faktiskt verkar riskera att komplicera lagstiftningen – och trots dessa invändningar landa i att det inte finns skäl att ifrågasätta förslagets förenlighet med subsidiaritetsprincipen. Det blir konstigt. Jag tycker att det är märkligt, för vad är egentligen poängen med subsidiaritetsprövningen om vi identifierar tydliga problem men ändå väljer att inte reagera?

Här har ett enigt skatteutskott glädjande nog dragit en annan slutsats än regeringen. Utskottet har gjort en självständig prövning och landat i att delar av kommissionens förslag faktiskt strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är bra och viktigt och visar också varför vi har en riksdag som självständigt ska granska såväl kommissionens förslag som regeringens bedömningar.

Fru talman! Ett starkt Europa kräver både gemensamma lösningar och respekt för medlemsstaternas självbestämmande. Därför är jag helt enig med skatteutskottets slutsats att kommissionens förslag i vissa delar strider mot subsidiaritetsprincipen. Ett starkt Europa behöver inte bara starka gemensamma institutioner utan även självständiga nationella parlament som vågar värna sina befogenheter.

Fru talman! Avslutningsvis säger alltså vi socialdemokrater ja till europeiskt samarbete när det behövs och är rimligt. Vi säger ja till förenklingar som faktiskt förenklar, och vi säger ja till gemensamma insatser mot internationell skatteflykt.

Men vi måste också våga säga nej. Vi säger nej när kommissionen går längre än vad som är nödvändigt. Det är inte att vara emot Europa, utan det är att ta ansvar för hur det europeiska samarbetet ska fungera.

Med detta yrkar jag bifall till skatteutskottets förslag i utlåtandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsministern för redogörelsen från det som vi har förstått var ett minst sagt hetsigt EU-toppmöte.

Jag kommer att koncentrera mina inlägg till de delar som har att göra med svensk säkerhet och grön teknikutveckling, även om allt har bäring på EU:s långtidsbudget.

Jag börjar med Ukraina. EU-toppmötet ägde rum i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Rysslands anfallskrig fortsätter samtidigt som Trumpadministrationen agerar på ett sätt som gynnar Ryssland och försvagar Ukraina. Det är minst sagt oroande att se att Trump gång på gång väljer Putin.

Det här gör att Europas sammanhållning i stödet till Ukraina är helt avgörande, men vi kan inte ta det för givet. I flera europeiska länder växer krafter som vill försvaga stödet till Ukraina. Om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet nästa år kan förutsättningarna för Europas säkerhetspolitik förändras i grunden.

Sverige behöver bidra till ett starkare och mer självständigt Europa som kan stå emot auktoritära krafter och som kan ta ansvar för sin egen säkerhet. Ytterst handlar det inte bara om Ukrainas frihet utan också om Sveriges säkerhet, inte minst med tanke på vår geografiska närhet till Ryssland.

Hur agerade statsministern på toppmötet för att säkra ett långsiktigt och uthålligt europeiskt stöd till Ukraina? Det behöver kunna bestå även om den politiska viljan sviktar i några av EU:s största medlemsländer. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta inför framtiden?

Fru talman! Tack för svaret, statsministern!

En stark europeisk sammanhållning är avgörande, inte bara för Ukraina och Sveriges säkerhet utan faktiskt också för Europas ekonomiska framtid. Då kommer vi in på en annan fråga, som handlar om europeisk konkurrenskraft och den gröna teknikutvecklingen. Detta är också en del i att bygga Sverige starkare.

Ett starkt utsläppshandelssystem är en avgörande förutsättning för svenska jobb och investeringar. Det blev tydligt att det finns flera medlemsländer som nu arbetar intensivt för att sänka ambitionerna när det gäller EU:s utsläppshandel. Detta vore förödande för svensk industri och vår konkurrenskraft men också för europeisk konkurrenskraft. Vi måste hålla fast vid och påskynda den gröna omställningen.

Jag vill fråga på samma sätt: Vilka steg vidtar statsministern och Sveriges regering nu, utifrån det hetsiga EU-toppmötet, för att säkra och stärka de svenska positionerna när det gäller den gröna teknikutvecklingen? Statsministern har fått medskick från riksdagen om att jobba ännu intensivare med detta.

Fru talman! Ett samhälle som tar tillvara var och en av oss och som ger oss alla samma chans förutsätter – som vi socialdemokrater ser det – en hög grad av jämlikhet och solidaritet. Det som allra bäst utjämnar livschanserna och ökar jämlikheten i vårt samhälle är den generella och solidariskt finansierade välfärden – att vi betalar efter förmåga och får tillbaka efter behov. När förskolan, skolan, vården och omsorgen håller högsta möjliga kvalitet överallt och för alla ökar friheten och jämlikheten, och vårt samhälle blir starkare.

Under valrörelsen talade några partier om att staten borde driva delar av välfärden i stället för kommuner och regioner, men det blev aldrig tydligt hur ett ökat avstånd mellan medborgarna och beslutsfattarna skulle förbättra kvaliteten.

Det finns däremot en uppgift som staten skulle behöva ta på större allvar än i dag, och det handlar om att säkra välfärdens grundfinansiering. En fjärdedel av välfärdens finansiering bygger på statsbidrag – statsbidrag som inte automatiskt höjs när kostnaderna stiger. Det innebär att staten kan hålla statsbidragen på en till synes anständig nivå och ändå i praktiken minska sitt bidrag till välfärden.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner hade det under åren 2022–2024 krävts uppräkningar av statsbidragen med sammanlagt omkring 18 miljarder kronor för att möta kostnads- och behovsutvecklingen. De faktiska uppräkningarna uppgick bara till 10 miljarder, och för 2026 hade ytterligare 3 miljarder behövts. När priserna stiger men statsbidragen inte följer med blir det sämre skola och mindre välfärd. Därför gick Socialdemokraterna till val på att värdesäkra de generella statsbidragen till kommuner och regioner.

Fru talman! En kommun kan inte planera sin skolverksamhet ett år i taget. En region kan inte bygga upp sin sjukvård utifrån tillfälliga ekonomiska besked. Det handlar om att rekrytera personal, utveckla verksamheter och göra investeringar som ska hålla under lång tid. Då måste också finansieringen vara långsiktig. Med värdesäkrade statsbidrag skulle kommuner och regioner veta att statens generella bidrag åtminstone följer inflationen. Det ger bättre förutsättningar att planera och ta ansvar.

Fru talman! Den socialdemokratiske före detta socialministern Gustav Möller förknippas med en paroll som fortfarande borde vägleda oss: ”Endast det bästa är gott nog åt folket.” Detta säger något viktigt om välfärdens grundidé. Det säger oss att den gemensamma skolan, sjukvården och äldreomsorgen inte ska vara något andrahandsalternativ och att kvalitet och trygghet inte ska vara förbehållet den som har råd att betala själv.

Höga ambitioner för välfärden måste dock också följas av ett ansvar för finansieringen. En stabil och pålitlig grundfinansiering är ett viktigt steg för att ge välfärden den långsiktighet och stabilitet som krävs. Om endast det bästa är gott nog åt folket måste vi också ge välfärden förutsättningar att bli just så bra.

(Applåder)

Fru talman! Tack för möjligheten att göra ett inlägg i den allmänpolitiska debatten!

Vi är mitt uppe i ett teknikskifte som påverkar oss alla. Det kanske aldrig har varit så svårt att begripa hur snabbt det går och på vilket sätt det påverkar oss.

För 20 år sedan lånade jag en digital systemkamera av en god vän. Då pågick en debatt om huruvida analog film eller det digitala var att föredra.

Något år senare påbörjade jag en fotografutbildning. Jag tänkte att jag skulle bli fotograf. Under den utbildningen slog smartphones igenom. Plötsligt var fotografyrket ingenting man skulle satsa på. Var och en kunde ju fota bättre med smarta telefoner.

År 2022 lanserades Chat GPT, och den publika modellen blev tillgänglig för en bredare allmänhet. Sedan dess har modellerna utvecklats i en rasande takt. Faktum är att man inte längre behöver en kamera eller ens en telefon för att göra en bild. Du kan prompta och få en bild tillbaka. Givetvis kommer AI-bilder inte att kunna ersätta bilderna på barnen eller de fantastiska Kodak moments man upplever i sitt liv, men detta visar vilken hastighet teknikutvecklingen går i.

Jag vill kort beröra de tekniska, etiska och politiska aspekterna av AI-frågan.

Inom vården pågår forskningsprojekt runt om i landet, bland annat i Stockholm och Lund, för att med AI-stöd öka träffsäkerheten vid bröstcancerscreening. Resultaten är redan mycket lovande.

AI kan korta handläggningstiderna, effektivisera de offentliga tjänsterna och inte minst påverka brottsbekämpningen. Norsk polis använder AI-verktyg för att identifiera misstänkta förövare och utsatta barn i utredningar av sexuella övergrepp på nätet.

Tekniken kan redan i dag underlätta för oss och fungera som bollplank både privat och i jobbet. Man kan göra appar, bygga webbsidor och 3D-modellera utan att ha mer kunskap än att skriva en prompt.

Om tekniken används fel kan det såklart gå snett. AI-system misstänks redan användas i krig, med många civila offer. Det finns deepfakes och påverkanskampanjer. Det demokratiska samtalet påverkas. Under sommaren uppmärksammades hur AI-agenter bröt sig loss från säkra miljöer och genomförde it-attacker.

AI-utvecklingen kommer med en enorm kostnad. Den driver på den stora datacenterutbyggnaden, och det finns en risk att energikostnaderna förs över på hushållen. Jag tycker inte att vanliga hushåll ska lösa denna utbyggnad. Utvecklingen av datachip och ny beräkningskraft drar till sig enorma investeringar. Går det fel påverkas det globala finansiella systemet.

Att de här agenterna blir mer tillgängliga och mer kraftfulla ställer stora krav på flera branscher och på att fler människor kan ställa om snabbt, flera gånger, under hela yrkeslivet.

Vi måste fråga oss vem tekniken är till för och till vad vinsterna kommer att användas. Vi ser hur USA och Kina har växlat upp medan EU ligger efter. Vem äger datan? Vem kontrollerar systemet?

Sverige behöver öka tempot. Vi har precis fått ett valresultat, och den gamla regeringen fick kasta in handduken. Den regeringen skar ned på folkbildningen – trots att AI-kommissionen rekommenderade stora insatser för folkbildning och omställning – och försämrade a-kassan för dem som blir arbetslösa.

Vi behöver öka samhällets och politikens kunskap om AI. Den senaste tiden har AI-utvecklingen och debatten tagit enorm fart. Det här är ett försök från mig att lyfta fram dessa frågor. Jag hoppas att vi kan återkomma till AI-frågan under mandatperioden.

(Applåder)

Fru talman! Det brukar sägas att världen står inför ett teknikskifte av ett slag som vi aldrig skådat förr, i alla fall inte sedan ångmaskinen slog igenom på 1800-talets mitt.

Utvecklingen av artificiell intelligens, i vardagslag kallad AI, går verkligen i raketfart. För inte så länge sedan kunde människan på gatan på sin höjd ställa frågor i någon chattapp och få ett svar som var mer fel än rätt – ett ganska kasst svar, helt enkelt. I dag läser vi rubriker om hur AI-verktyg hackar det australiensiska sjukvårdssystemet och att den australiensiska folkvalda regeringen får veta det först flera månader senare.

Visst finns det möjligheter med utvecklingen kring AI, och visst finns det risker. Man ska varken bli teknikoptimist, och tro att AI kommer att lösa alla våra problem, eller bli teknikpessimist, och tro att AI kommer att innebära att Terminator 2 snart är verklighet och inte fiktion. Man ska vara ärlig och krass och inte måla verkligheten i vare sig rosenrött eller mörkgrått.

Fru talman! Sverige står inför en rad utmaningar och problem. Det är väldigt få av dessa utmaningar och problem som beror på att demokratin har varit alltför utbredd och att det varit alltför många politiker som har varit benägna att ta tag i frågor, att lägga sig i och att använda den makt som egentligen finns i politiken och demokratin. De krafter som inte tror på demokratins kraft vill gärna framställa det som att det skulle vara så. Men det stämmer inte. Faktum är att det är just politikers ovilja att lägga sig i samhällets problem och utmaningar som har skapat många av vår tids problem.

Fru talman! Vi ser exakt samma mönster som vi har sett i 30–40 år när det kommer till AI-utvecklingen. Det är marknadskrafter som tillåts härja fritt. Det är stora bolag och miljardärer som säger: Politiker och människor ska helst inte lägga sig i, utan det här sköter vi!

Vi har sett det förut. Samma tankegods har lett till okontrollerade vinster i skolan, skenande vinstjakt i vården och ökade klyftor mellan människor i vårt land. Några har allt; andra har inget.

Fru talman! Jag är i grunden teknikoptimist, och även mitt parti är teknikoptimistiskt. Det är tveklöst farligare med gammal teknik än med ny teknik. Men låt oss inte vara handlingsförlamade inför den nya tekniken! Det finns med all sannolikhet stora produktivitetsvinster som kan göras med AI, inte minst inom arbetslivet. Monotona arbetsuppgifter kan försvinna. Arbetet kan göras mer lustfyllt och effektivt – det är jag helt säker på – men bara om politiker tar ansvar och agerar.

Alla vinster från denna utveckling kan dock inte tillåtas hamna i fickorna på de företagsledare som driver utvecklingen inom AI. Vinsterna måste komma löntagare till del. AI-utvecklingen får inte leda till att ojämlikheten ökar ytterligare eller till att makten över produktionsmedlen, i de här fallen AI-verktygen, ytterligare koncentreras till ett fåtal företag och i praktiken ett fåtal personer. Det är inte oviktigt eller irrelevant att agera mot denna utveckling. Det är tvärtom mycket, mycket viktigt och högst relevant.

Fru talman! Vi lever i en tid då rikedomar och makt koncentreras och har koncentrerats till allt färre händer. Vi lever också i en tid då allt färre företag får allt större makt över människors liv. AI används redan i dag för en alltmer detaljerad övervakning och kontroll över löntagares tid på arbetet. Det är en utveckling som inte kan tillåtas fortgå utan att folkets valda företrädare agerar.

Även om det också bland företag och företagsledare finns de som tar ansvar för hur AI utvecklas och används är dessa i absolut minoritet. Det behövs en stark motkraft, och denna motkraft behöver vara vi folkvalda. Det är vi som ska arbeta för att människor ska få bättre liv, för att produktivitetsvinsterna fördelas jämlikt och för att människor inte ska vara i händerna på några få företag och människor som nästan bara bryr sig om just detta: makt och rikedom.

I en demokrati tillhör makten folket och inte en liten, självutvald elit.

(Applåder)

Fru talman! Förskolan är en av de viktigaste verksamheter vi har i välfärdssamhället. Det är där grunden läggs för ett livslångt lärande. Förskolan ska ge alla barn, oavsett bakgrund, en trygg, lärorik och jämlik start i livet. Samtidigt gör förskolan det möjligt för föräldrar att arbeta, studera och bidra på sitt sätt.

För att förskolan ska kunna leva upp till sitt uppdrag krävs en god kvalitet. Det behövs små barngrupper, hög personaltäthet och fler utbildade och kompetenta pedagoger. Språkutvecklingen behöver vara god, och ett bra stöd behöver ges till alla barn för att skapa en trygg övergång mellan förskola och skola. Allt detta kräver resurser.

Vi socialdemokrater menar att välfärdens resurser ska användas just till välfärden. Vi vill därför att överskott i fristående förskolor och pedagogisk omsorg ska återinvesteras i verksamheten. Skattemedel avsatta för barnens utbildning och omsorg ska gå till barnen och inte ges som aktieutdelning till ett fåtal ägare. När ekonomiska intressen tillåts konkurrera med barnens bästa riskerar kvaliteten att bli lidande.

Under många år har marknadstänkandet fått allt större inflytande i skolan och förskolan. När stora koncerner har vuxit fram har den demokratiska kontrollen minskat. Vi ser hur skattemedel lämnar verksamheterna samtidigt som kommuner kämpar med ekonomin, med minskande barnkullar, med att behålla små förskoleenheter i glesbygden och med att behålla kompetent personal.

Föräldrar och barn är inga vanliga konsumenter. Det är svårt att bedöma kvaliteten i en förskola på samma sätt som för andra tjänster. Därför fungerar inte marknadens mekanismer där.

Tidigare i år genomförde tidningen Sydsvenskan en omfattande granskning av ett flertal fristående förskolor i Malmö. Ett av de fall som lyftes fram var en förskola där två ägare tillsammans hade plockat ut 27 miljoner kronor i vinst under de senaste sex åren. Detta är pengar som hade kunnat användas till just mindre barngrupper och behöriga pedagoger.

Vissa fristående förskolor har en betydligt lägre andel förskollärare och kompetent personal per barn. Kommunerna har väldigt svårt att ta hänsyn till detta i sina granskningar. De har inte rätt att göra det.

Därför vill vi ta tillbaka kontrollen för att stoppa vinstjakten och säkerställa att pengarna används där de gör mest nytta: i verksamheten och för barnen. Vi socialdemokrater vill också ge kommunerna större inflytande över nyetableringar och expansioner av fristående förskoleverksamheter.

I grunden handlar detta om vilken förskola man vill ha. Vi vill ha en förskola där barnens behov kommer först, där kvalitet går före aktiebolagens lönsamhet och där varje skattekrona används för att ge barnen bästa möjliga start i livet.

Avslutningsvis vill jag säga att barnens framtid ska väga tyngre än ägarnas vinst.

(Applåder)

Fru talman! Våld i unga parrelationer ökar. Hbtqi-personer möter i allt större utsträckning hat, hot och trakasserier för att de är de personer de är. Intoleransen bland unga växer. Destruktiva maskulinitetsnormer hejas på. Könssjukdomar får ny spridning. Och sextortion, sexuell utpressning, är en ny verklighet på nätet.

Detta är bara några exempel, men fakta, siffror och information gällande detta går att hitta i olika Brårapporter, i undersökningar från Forum för levande historia, i artiklar från RFSU, RFSL och Ecpat men också i berättelser från lärare och elever själva.

Fru talman! Detta är information som vi inte bara kan rycka på axlarna åt. Det är en varningssignal om att något går fel i vårt samhälle – om en negativ utveckling som måste stoppas.

Vad valde då Tidöregeringen och Sverigedemokraterna att göra i detta läge? Jo, samtidigt som behovet av kunskap om samtycke, relationer, jämställdhet och respekt är större än någonsin valde den förra regeringen att försvaga sexualundervisningens ställning i skolan. Det är att gå åt fel håll.

Fru talman! Det finns fortfarande en föreställning om att sexualundervisning bara handlar om sex – om kondomer, könssjukdomar och hur barn blir till. Men sexualundervisning är mycket mer än så. Det handlar till exempel om att en ung tjej ska förstå att svartsjuka och kontroll inte är kärlek, att unga killar ska lära sig bryta negativa maskulinitetsnormer och att unga ska kunna känna igen destruktiva relationer och hederskultur, förstå sina egna gränser och respektera andras. Det handlar om att varje ung människa, oavsett vem man är och vem man älskar, ska känna att man har rätt att finnas och att vara trygg.

Sverige var ett föregångsland när sexualundervisningen blev obligatorisk 1955. Sedan dess har generation efter generation fått en undervisning som har utvecklats i takt med samhället, med nya kunskaper och en större förståelse för jämställdhet, samtycke och relationer – fram till nu. För första gången riskerar nästa generation att få sämre förutsättningar.

Fru talman! Skolinspektionen har redan konstaterat att sexualundervisningen brister. Den blir alltför ofta ytlig, den är ojämlik över landet och många lärare känner sig osäkra inför dessa svåra frågor.

Då borde det politiska svaret vara självklart. Vi behöver stärka undervisningen. Vi behöver ge lärare bättre stöd, bättre förutsättningar och mer kunskap – inte försvaga det gemensamma ansvaret. Vi kan inte å ena sidan förfäras över mäns våld mot kvinnor, ungas utsatthet och det växande hatet mot hbtqi-personer om vi å andra sidan försvagar ett av de verktyg som ska förebygga just detta.

Det handlar om respekt, samtycke och allas lika värde. Menar vi allvar med att vi vill stoppa detta, bryta intoleransen och skapa ett tryggare samhälle måste det börja i skolan med våra barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Vi hörde från ledamoten ett stort engagemang gällande livräddningsinsatser i kommuner i Sverige. Mot den bakgrunden kan man ställa sig frågan hur Sverigedemokraterna och ledamoten själv har verkat för att resurser för den typen av insatser ska finnas i alla landets kommuner.

Det förs en diskussion om hur mycket statlig involvering vi ska ha i svensk skola. Där kan man tycka olika. Men om man har ökade ambitioner för skolans verksamhet bör det också åtföljas av resurser.

Som kommunpolitiker under de gångna mandatperioderna har jag kunnat se – framför allt under de senaste fyra åren – att svensk skola har stått inför en svältkur.

Jag vill fråga ledamoten hur man från Sverigedemokraternas sida har jobbat för att säkra resurser så att man ska kunna jobba med livräddningsinsatser eller liknande i förskolan.

(Applåder)

Fru talman! Inför den gångna mandatperioden annonserade Tidöregeringen att svensk skola skulle genomgå en så kallad helrenovering. Kunskapsresultaten skulle stärkas. Det skulle göras satsningar på lärarna. Med facit i hand kan vi konstatera att den renoveringen har uteblivit, och svenska elever presterade nyligen historiskt dåliga resultat i den senaste Pisamätningen.

Ett av problemen, skulle jag vilja hävda, med svensk skola är bristen på långsiktighet och tillräcklig finansiering. Jag vill ta ett exempel från ett område där vi faktiskt haft samsyn över blockgränserna och som också har lyfts tidigare här i dag. Det gäller lärares undervisningstid.

När frågan behandlades i kammaren tidigare i år mötte den brett stöd från majoritet och opposition, och det finns väldigt goda skäl till det. Under många år har en allt större del av lärares arbetstid gått till undervisning. Samtidigt är en viktig del av läraruppdraget allt det som sker utanför klassrummet. Det handlar om planering, rättning och samarbete med kollegor. I slutändan är det en ekvation som inte går ihop. Därför stöttade vi socialdemokrater en reglering av undervisningstiden. Vi varnade dock regeringen för det som också många remissinstanser lyfte, nämligen att finansieringen är helt avgörande för att en sådan här reform ska bli lyckad och att risken med en för liten finansiering är att skolorna tvingas göra klasserna större för att ha råd. När undervisningstiden ska minska innebär det att någon annan ska täcka upp i klassrummet. En ökad personaltäthet är ett rimligt och välbehövligt svar på den frågan, men det kräver att skolorna ges ett ekonomiskt tillskott.

Fru talman! Regeringen har avsatt 2,6 miljarder kronor till finansiering av den här reformen. Inför att regleringen ska träda i kraft 2027 har Skolsverige börjat förbereda sig, och bilden klarnar: Det avsatta statsbidraget är långtifrån tillräckligt.

Flera skolkännare har på sistone varnat för den svaga finansieringen. I mitt hemlän Östergötland konstaterade Norrköpings kommun nyligen att regleringen innebär en ökad kostnad på 92 miljoner kronor samtidigt som statsbidraget bara täcker ungefär 35 miljoner. Det täcker 38 procent av den faktiska kostnaden.

Man kan tycka att det är rimligt att kommunerna, som ju har huvudansvaret för skolan, ska ta den här kostnaden. Men sanningen är att alla kommuner inte har den möjligheten. Kraftiga kostnadsökningar och statsbidrag som inte har inflationssäkrats har inneburit att man är under ekonomisk press. De kan väl höja skatten för att ha råd med sina satsningar, kanske någon tycker. Men, nej, inte ens det vill Tidöpartierna göra möjligt. Man vill omöjliggöra det genom att straffa kommuner som tvingas höja skatten.

Fru talman! Jag vill understryka att vi socialdemokrater står bakom den här regleringen av lärares undervisningstid. Den är både välkommen och viktig, men det går inte att blunda för verkligheten. Utan en tillräcklig finansiering riskerar den här förändringen att inte skapa en bättre arbetsmiljö för lärarna utan en sämre i form av större klasser och en skola med mindre ordning och reda i klassrummet – motsatsen till det som har varit ambitionen.

Det tar mig till min slutpoäng: Om skolan ska lyckas med att vända utvecklingen med Pisaras och en pressad arbetsmiljö måste larmen från skolans personal tas på allvar och en långsiktig skolpolitik föras, som också ger ekonomiska förutsättningar att satsa på skolan bortom pressmeddelanden och sociala medier-klick. Ett första steg vore en regering som är villig att betala det som krävs för att förbättra lärares arbetssituation. Det kommer vi socialdemokrater att kämpa för.

(Applåder)

Fru talman! En likvärdig grundskola i hela landet är en av de viktigaste grundstenarna för ett starkt Sverige. Varje elev ska ha samma möjlighet att utvecklas, nå kunskapsmålen och skapa sig en god framtid oavsett om de växer upp i en storstad, i en mindre kommun eller på landsbygden. Men verkligheten ser inte alltid ut så. Skillnaden mellan skolor och kommuner har ökat. Förutsättningarna att rekrytera och behålla behöriga lärare varierar kraftigt samtidigt som elevernas behov ser olika ut.

Det riskerar att skapa ett utbildningssystem där bostadsorten får för stor betydelse för elevens möjligheter. Den viktigaste faktorn för elevernas lärande är en skicklig lärare i klassrummet. Därför behöver vi säkerställa att alla skolor kan erbjuda kompetenta och behöriga lärare.

Samtidigt behöver vi ge lärare bättre villkor. För mycket tid går i dag till administration, och för lite tid går till undervisning. Lärare ska få vara lärare. Genom att frigöra tid för planering, undervisning och uppföljning stärker vi kvaliteten i hela skolsystemet.

Fru talman! En annan sak som kan underlätta är att införa ett tvålärarsystem. Ett konkret exempel är en mellanstadieklass med 28 elever. Där kan det finnas några elever som nyligen lärt sig svenska, några som behöver särskilt stöd och några som ligger långt före sina kamrater i kunskapsutvecklingen.

För en ensam lärare kan det vara en stor utmaning att möta alla dessa behov samtidigt. Med ett tvålärarsystem kan den ena läraren ge extra stöd till de elever som behöver det mest medan den andra driver undervisningen framåt för resten av klassen. På så sätt får fler elever rätt stöd i rätt tid samtidigt som arbetsron i klassrummet förbättras.

Fru talman! Sveriges framtid byggs i våra klassrum. Därför måste vi fortsätta arbetet för en skola där kunskap står i centrum, där lärarna ges rätt förutsättningar och där varje elev, oavsett bakgrund eller bostadsort, får möjlighet att lyckas.

En elev i Mellerud ska ha samma chans att nå sin fulla potential som en elev i Stockholm eller Malmö. Det är först när vi kan säga det med övertygelse som vi har en verkligt likvärdig skola. En stark och likvärdig grundskola är inte bara en investering i våra barn. Det är en investering i hela Sveriges framtid.

(Applåder)

Fru talman! När jag ansvarade för grundskolan i min hemkommun Västerås var frågan sällan om det fanns något behov av fler speciallärare eller en starkare elevhälsa. Frågan var snarare vad pengarna räckte till. Den erfarenheten tar jag med mig hit.

Bakom skolans finansiering finns en elev som behöver hjälp, en lärare som behöver tid och en rektor som behöver veta om pengarna räcker också nästa läsår.

Jag vill lyfta fram två saker: skolans finansiering, som behöver hålla över tid, och att pengarna måste stanna i skolan.

Fru talman! Riksdagen har slagit fast att utbildning ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Men kommunernas ekonomiska förutsättningar ser olika ut. Under förra mandatperioden lade regeringen fram flera skolreformer som Sveriges Kommuner och Regioner varnade för var otillräckligt finansierade.

Flera av de reformerna har viktiga och riktiga ambitioner. Men ambitioner betalar inga lärarlöner. När regeringen höjer kraven utan full finansiering är det kommunerna som får täcka skillnaden. Möjligheten att klara skolans uppdrag blir då beroende av kommunens ekonomi. Det håller inte om utbildningen ska vara likvärdig.

Den som beslutar om reformer måste också ta ansvar för räkningen. När löner och hyror stiger och inflationen är hög måste statsbidragen följa med. Annars betyder samma belopp i budgeten mindre pengar till undervisningen.

Vi socialdemokrater vill ha ett långsiktigt sektorsbidrag som räknas upp med löne- och kostnadsutvecklingen och där nya uppgifter för skolan ska finansieras fullt ut. Vi vill också minska antalet riktade statsbidrag. En viss skola behöver fler speciallärare. En annan skola behöver stärka elevhälsan. Huvudmännen måste kunna rikta resurserna dit där behoven finns, och rektorer ska kunna välja insatser utifrån den egna skolans behov.

Fru talman! Det andra jag vill lyfta fram gäller vad pengarna används till. Skattemedel avsedda för elevers utbildning kan i dag lämna skolan i form av vinst till ägare. Där behöver man svara på en konkret fråga: Varför ska pengar till elevernas utbildning kunna delas ut till ägare?

Vi socialdemokrater vill avskaffa marknadsskolan och förbjuda vinstuttagen. Skolans största tillgång är personalen. Men personalen är också den största kostnaden. I ett system där ägarna kan ta ut vinst finns ett ekonomiskt intresse av att hålla nere den kostnaden.

Det är därför vinstfrågan handlar om elevernas vardag, om hur många elever läraren ska hinna hjälpa och om tillgången till speciallärare och elevhälsa. Överskott ska återinvesteras i utbildningen.

Hur förklarar man för en förälder att pengarna inte räcker till barnets stöd, samtidigt som skolpengen delas ut som vinst till ägare? Det vill vi socialdemokrater ändra på. Skolans finansiering måste hålla över tid, och pengarna ska stanna i skolan.

(Applåder)

Fru talman! När en ny mandatperiod inleds kan det vara värt att påminna oss om varför vi valde att engagera oss politiskt. För mig handlar det om något så grundläggande som friheten att forma sin egen framtid.

Grunden för det läggs i skolan – en skola där alla barn har en ärlig chans oavsett uppväxt, oavsett vilka föräldrar man har, oavsett tjockleken på plånboken. Varje barn i varje klassrum bär på olika framtidsdrömmar men också olika förutsättningar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt Prolog vid en skolfest, där hon skriver:

En flod av ung vårkraft och nya möjligheter,än sjudande av oro och jäsande frågor,går fram mellan bräddar,som den själv inte format,med framtidens frön i sina bullrande vågor.

Inget barn har själv format ramarna för sin uppväxt. Men det ska inte få avgöra friheten att forma sin egen framtid. Därför krävs en jämlik kunskapsskola av hög kvalitet för alla barn.

Fru talman! Så ser det inte ut i svensk skola i dag. Klyftorna ökar, kunskapsresultaten faller och rekordmånga elever slås ut från svensk skola. Bakom alla de siffrorna finns barnen som inte får det stöd de behöver och lärarna som ser behoven men som varken har tiden eller resurserna. Där finns också framtidsmöjligheterna som går förlorade, inte bara för den enskilde utan också för Sveriges framtid som ledande kunskapsnation.

Samtidigt får vinstjakten i svensk skola fortsätta. Skattepengar som ska gå till elever, lärare och utbildning försvinner till vinster hos de stora skolkoncernerna. Sverige är i princip ensamt i världen om att tillåta obegränsade vinstuttag i skattefinansierade skolor.

Även om jag vill ägna mitt anförande åt att blicka framåt tvingas vi konstatera att Tidöregeringens politik har varit allt annat än tillräcklig för att göra upp med de här systemfelen. Tvärtom har vinstjakten fått fortsätta samtidigt som skolan pressats av nedskärningar.

Fru talman! Det är dags att ta tillbaka kontrollen över svensk skola för att vända den utvecklingen.

Vi behöver stoppa vinstjakten en gång för alla så att skattepengar som ska gå till skolan också stannar i skolan och går till fler lärare och bättre undervisning – inte till vinstutdelningar, inte till våffelstugor och inte till sportbilar.

Vi behöver stoppa de konstanta nedskärningarna och se till att resurserna till skolan räknas upp i takt med inflationen. Elever och lärare förtjänar mycket bättre än ständiga smygbesparingar.

Vi behöver en småskolereform som innebär små klasser för små barn så att lärarna har mer tid för de elever som räcker upp handen men också för dem som aldrig gör det.

Fru talman! Framtidens frön, som Karin Boye skrev om, finns i varje klassrum och hos varje barn. Vår uppgift är att ge dem förutsättningar att växa, och det gör vi genom en jämlik kunskapsskola utan vinstjakt.

(Applåder)

Fru talman! Hon är utfryst och mobbad. Men så när hon kommer in i klassrummet på sin födelsedag ligger ett paket på hennes plats. Hon öppnar det, och i paketet ligger ett hopprep. Det finns också ett kort, där det står: Nu har du något att hänga dig med.

Vad jag önskar att den här historien inte var sann!

Varje år dör svenska barn på grund av mobbning i skolan. Karolina och Måns är två av de svenska skolbarn som har tagit livet av sig. Deras fotografier finns på mitt kontor – en gåva och ett förtroende från deras föräldrar.

Fru talman! I dag är mobbning ingen stor politisk fråga. Det är bara att gå till valrörelsen. Hur mycket diskuterade vi mobbning i den valrörelse som vi nyss lämnat bakom oss? Jag kan lova att under mina kommande fyra år kommer jag att ge allt för att mobbning ska räknas till en av de största och viktigaste frågorna i svensk politik, och jag vill att så många som möjligt av ledamöterna här inne är med i det arbetet.

Fru talman! Att börja med sig själv är ofta en bra start på en förändring. Hur vi politiker pratar och agerar spelar roll på skolgårdar och arbetsplatser. Jag skulle därför vilja be om en tjänst: Säg till mig när jag går över gränsen, när jag bidrar till ett hårt och sårande klimat! Säg till när jag lämnar sak för att i stället gå på person!

Reagera inte bara när politiska motståndare beter sig illa, utan reagera även när era partikamrater går över gränsen. Agera inte bara när ni är i ledande ställning, utan ta även ton mot dem som har mer makt än vad ni har.

Att ta kampen mot mobbning är att vara obekväm i en grupp, att gå mot strömmen och att ställa jobbiga frågor. Våga vara en politiker som vänder på stenar som av bekvämlighet ofta förblivit orörda!

Vad finns det för kvinnohatskultur gömd bakom idrottens fina fasad? Hur vanligt är det med förnedring och våld när en junior ska nollas in i ett Alag? Hur många rektorer är faktiskt direkt usla på att hantera mobbning? Hur vanligt är det med rektorer som ser en förälder till en mobbad elev som ett hot i stället för en allierad, som låter rädslan för juridiska påföljder gå ut över handlingskraft och empati och som gör den mobbade i stället för mobbarna till problemet?

För att inte tala om skolor som Sigtuna och Lundsberg med gamla system där elever trycks ned med våld och sexuella övergrepp, fru talman. När ska vi sluta betala dessa våldsinstitutioner? Hur länge till ska de få ge ut svenska betyg?

Vi behöver vässa våra politiska tänder! Om ingen sätter stopp kan det gå som på elituniversitetet i Cornell i USA: en drogad kvinna och en Snapchatgrupp där det skickades ett meddelande om att det fanns ”fri fitta på övervåningen” på studenthemmet. I gruppen fanns 57 män. Ingen sa stopp. I stället anslöt sig fler män till gruppvåldtäkten.

Det är dags att bilda en folkrörelse mot mobbning. Jag hoppas att ni vill vara med.

(Applåder)

Fru talman! Hade ni träffat någon av mina lärare i högstadiet hade ni antagligen fått er en trött suck när de hörde mitt namn. Jag var nämligen en av alla de där eleverna som totalt tappat motivation och intresse för skolarbetet. Jag ville faktiskt göra precis allt annat än att just gå i skolan. När jag gick ut årskurs 9 hade jag streck i vartenda ämne, och gymnasiet kändes väldigt, väldigt långt borta.

På något sätt var det min kärlek till dans och musik som fick mig att komma tillbaka till skolbänken. Genom estetiska programmet på Bolandsskolan hittade jag en väg där jag fick lära mig teoretiska ämnen kombinerat med det jag älskade allra mest. För mig var det aldrig ett indraget studiebidrag som fick mig att vilja gå till skolan, utan det var möjligheten att på skoltid få ägna mig åt det jag faktiskt tycker om och som är kul.

Som ni säkert vet går inte alla elever ut med toppbetyg, och vi behöver hitta sätt att engagera och entusiasmera just dem som inte lyckats från början. För min del lyckades jag på något magiskt sätt ändå ta mig igenom gymnasiet. Men alla gör inte det, och det måste finnas möjlighet att lära sig under hela livet. Det är faktiskt aldrig för sent att bilda sig.

För många av dem som inte klarar gymnasiet är folkhögskolan ett bra alternativ. Folkhögskolorna är en viktig del av vuxenbildningen, och folkhögskolor ger människor möjlighet att växa. Det kan vara allt från att läsa på allmän linje och få behörighet till universitetet till att bara få ägna sig åt teater eller gå en skrivarkurs.

Det är fantastiskt att vi i Sverige har en tradition av bildning och att man kan studera på folkhögskola och fördjupa sina kunskaper. Folkhögskolan har en annan typ av pedagogik. Bildning är mer än bara utbildning. Det handlar om frihet under ansvar, och du har en stor möjlighet att utforma kursinnehållet efter kursdeltagarens behov.

En del personer behöver en andra chans i livet, och det kanske är just på folkhögskolan som du hittar den pedagogik som passar just din inlärningsstil och finner den gemenskap som du kanske så länge har behövt. Det här kan vara avgörande för att du ska komma vidare i livet.

Dessvärre är både folkhögskolor och studieförbund satta under ekonomisk press. När det gäller studieförbunden pratar vi om minskade anslag med 500 miljoner de senaste åren.

Fru talman! Utan folkbildning tystnar Sverige! Så lät ABF:s kampanj med syftet att uppmärksamma den nedmontering som har skett av folkbildningen de senaste åren.

Jag och många med mig vill faktiskt inte ha ett tyst Sverige. Vi vill ha ett Sverige där människor möts och utvecklas tillsammans. Du ska kunna anmäla dig till en studiecirkel för att lära dig nya saker, kanske ett nytt språk – eller varför inte hitta gemenskapen i musiken eller dansen som jag gjorde? Det här är trots allt någonting som är fantastiskt med Sverige.

Folkbildning är en central pelare för den svenska demokratin. Sverige behöver starka studieförbund och folkhögskolor, men i stället har vi nu studieförbund som har sagt upp personal och stängt sina lokaler. Folkhögskolorna har lagt ned kurser och fått minska det stöd som de kan ge till deltagarna.

Det har varit så oerhört sorgligt att se hur man de senaste åren systematiskt har försökt nedmontera folkbildningen. Vi i Sverige ska vara stolta över vår långa tradition av bildning, och jag hoppas att vi de kommande åren värnar folkbildningens självständighet och oberoende. De kommande åren måste vi ge studieförbunden och folkhögskolorna rätt förutsättningar att utvecklas.

Länge leve folkbildningen!

(Applåder)

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt och prata om utrikespolitik, närmare bestämt om västra Balkan. Det är ett område som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Mina föräldrar kommer från Drenicaregionen i Kosovo. Det är den fattigaste och mest krigsutsatta delen av landet. Det var också där kampen för frihet föddes. Jag hade den stora turen att mina föräldrar sedermera hamnade i Sverige och att jag fick födas här.

Västra Balkans framtid angår hela Sverige. Regionen tillhör det europeiska närområdet, men ändå får regionen alltför sällan vår uppmärksamhet.

I Bosnien fortsätter Milorad Dodik och hans politiska krets att driva en separatistisk politik som hotar sammanhållningen. När landets gemensamma institutioner försvagas och etniska motsättningar används för att befästa makt hotas både människors trygghet och landets europeiska framtid. Det är inte vad Bosnien behöver.

I Serbien ser vi en oroande auktoritär utveckling som kräver vår uppmärksamhet. Human Rights Watch beskriver övervåld mot demonstranter, godtyckliga gripanden och angrepp på journalister. Samtidigt används Kosovo återigen i den nationalistiska retoriken. I juli sa ministern Paunović att om hon hade varit i Miloševićs ställe på 90-talet – alltså under den tid då mina föräldrar flydde, från vilken man än i dag hittar nya massgravar – skulle hon etniskt ha rensat Kosovo på albaner.

När serbiska ministrar deltog vid begravningen av den folkmordsdömde Ratko Mladić sände det oroande signaler. Nu i oktober sa inrikesminister Dačić att den serbiska flaggan förr eller senare ska vaja över Prizren. Nyligen filmades Milan Radoičić vid ett valmöte för den tidigare presidenten Vučić – bredvid dennes son, ska tilläggas. Han har medgett att han ledde den grupp som låg bakom attacken i Banjska, där polismannen Afrim Bunjaku mördades. Ändå har åtal inte väckts i Serbien.

Sammantaget måste allt detta tas på stort allvar. I en region där krigets erfarenheter fortfarande finns i människors liv kan territoriella anspråk fördjupa rädsla och misstro.

Här behöver Sveriges röst vara tydlig: Kosovos självständighet ska respekteras, och Bosnien och Hercegovinas territoriella integritet ska försvaras. Både Serbien och Kosovo måste fullfölja sina åtaganden i den EU-ledda dialogen.

Fru talman! Det finns framsteg som förtjänar större uppmärksamhet. Både Albanien och Montenegro har denna vecka gått vidare i sina medlemskapsförhandlingar med EU. Det är bra. Det visar att reformarbete faktiskt kan ge resultat. Oberoende domstolar, fungerande myndigheter och kamp mot korruption skapar förutsättningar för investeringar, arbetstillfällen och tillit till samhället. Framstegen måste dock följas av framsteg i människors vardag och ge tydliga avtryck i praktiken.

I Albanien pågår protester med krav på bland annat utbildningsreformer och ansvar för misstänkt korruption. Stora demonstrationer har ägt rum i Tirana. Våldet måste fördömas tydligt, men rätten att demonstrera fredligt måste samtidigt värnas. Här befinner sig Albanien vid ett vägskäl.

För oss socialdemokrater hör fred, demokrati och social sammanhållning ihop. Sverige måste fortsätta att driva på västra Balkans EU-närmande genom stöd till reformer, fria medier och ett starkt civilsamhälle. Så kan vi underlätta närmandet i stället för att stöta bort en hel region.

(Applåder)

Fru talman! Jag välkomnar verkligen att Sverigedemokraterna sätter fokus på det viktiga området personlig assistans för de människor som behöver samhällets stöd i form av en personlig assistent.

Denna fråga har återkommande diskuterats här i riksdagen. För två år sedan tog vi i socialutskottet tillsammans fram ett förslag om just det som ledamoten tar upp: långsiktigt stabila förutsättningar för finansieringen av den personliga assistansen. Vi kom överens om en indexering. Riksdagen röstade för ett sådant genom ett tillkännagivande.

Det kunde ske då de fyra oppositionspartierna fick stöd av Sverigedemokraterna i omröstningen 2024. Året därpå röstade Sverigedemokraterna inte för. Min fråga är: Varför?

Herr talman, åhörare och riksdagskollegor! För lite drygt en månad sedan gick svenska folket till val. Över 6,8 miljoner röster lämnades. Närmare 85 procent av alla röstberättigade i Sverige deltog i de allmänna valen. Nu har vi som bekant ett valresultat, och för första gången på 32 år har en sittande regering röstats bort av väljarna efter bara en mandatperiod. Svenska folket har röstat för en ny riktning.

Slutsatsen av valresultatet och läget i landet är att det behövs en regering som kan ta Sverige framåt, en regering som ser till att vi få fart på tillväxten och pressar tillbaka den höga arbetslösheten genom att betrakta klimatomställningen som en möjlighet för Sverige att både minska utsläppen och bli rikare och starkare, en regering som säkrar bra skola, sjukvård och äldreomsorg i hela landet, en regering som skapar bättre förutsättningar att leva ett gott liv på landsbygden och i storstäderna, i bruksorterna och i förorterna, en regering som driver en rimlig migrationspolitik och stoppar de orättvisa tonårsutvisningarna, en regering som ser till att varje landsända räknas och att varenda medborgare räknas.

Den som har förutsättningar att bilda en sådan regering är Magdalena Andersson.

Samtidigt innebär valresultatet att vi har ett komplicerat parlamentariskt läge. Åtta partier har gått till val som enskilda partier med olika politiska plattformar och ställningstaganden. I Sverige har vi inte ett tvåpartisystem. Vi har ett parlamentariskt demokratiskt system där det är väljarna som bestämmer förutsättningarna för majoritetsförhållandena i riksdagen. Det är ingenting konstigt. Det är inte onaturligt. Det är ingen kris för demokratin. Men det ställer krav på oss som sitter i denna kammare.

Det finns låsningar till höger och till vänster som i alla fall i nuläget försvårar möjligheterna att få en ny regering på plats. Vägen framåt kommer att kräva att tidigare ställningstaganden omprövas, av den enkla anledningen att inget parti har fått egen majoritet. Ingen kan därför få exakt som de vill, utan alla behöver vara beredda att ge och ta för att Sverige ska få en handlingskraftig regering. Det kommer inte att vara enkelt, men det är nödvändigt för att vi ska få en ny regering på plats. Svenska folket förväntar sig att vi på ett ansvarsfullt och konstruktivt sätt ska kunna arbeta med det valresultat som de har givit oss.

Herr talman! De senaste veckorna har det förts en lång rad konstruktiva samtal mellan flera av riksdagens partier. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har tillsammans arbetat för att säkra en majoritet i riksdagens utskott och för att nya utskottspresidier ska komma på plats, och vi har tagit gemensamma politiska initiativ, bland annat för att stoppa de orättvisa tonårsutvisningarna. Det har även genomförts möten på flera politiska nivåer som har varit bra och framåtsyftande, vilket är bra. Men trots de positiva rörelserna framåt saknas det i nuläget förutsättningar för att bilda en regering som tolereras av riksdagen – precis som Magdalena Andersson meddelade när hon slutrapporterade sitt sonderingsuppdrag till talmannen häromdagen.

I enlighet med den tidsplan som talmannen har ställt upp har riksdagen i dag att ta ställning till förslaget om att utse Magdalena Andersson till Sveriges statsminister.

Enligt konstitutionell praxis ska den som prövas som statsminister ange med vilket eller vilka partier som regeringen ska bildas. Eftersom det inte finns en överenskommelse mellan partierna blir vårt alternativ att det förslag som i dag prövas är en regering som enbart består av Socialdemokraterna – även om det inte går att nog understryka att det inte är för en sådan regering som samtalen har förts de senaste veckorna.

Den här omröstningen kommer som förväntat att landa i att förslaget inte går igenom och att processen går vidare.

Herr talman! Den socialdemokratiska riksdagsgruppen kommer att rösta ja till förslaget att utse Magdalena Andersson till statsminister.

Vår förhoppning är att vi efter den här omröstningen kan fortsätta att röra oss framåt i processen, så att Sverige kan få en ny regering för en ny politisk riktning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sanna Backeskog, Denis Begic, Teresa Carvalho, Peter Hultqvist, Magnus Johansson, Mattias Jonsson, Gustaf Lantz, Malin Larsson, Patrik Lundqvist, Leif Nysmed, Marie Olsson, Samuel Pettersson, Azadeh Rojhan, Anna-Caren Sätherberg, Peter Söderström, Mathias Tegnér och Andrine Winther (alla S).

Fru talman! Tack, Veronica, för ditt inlägg om Västerbottens förutsättningar för kompetensförsörjning. Jag uppskattar det senfärdiga uppvaknandet hos Kristdemokraterna när det gäller behovet av en arbetsmarknadspolitik som funkar för hela landet. Det är hög tid att vi ser till att ha en arbetsmarknadspolitik som också funkar för Västerbotten och de förutsättningar vi har i vårt län.

Det jag undrar gäller finansieringsfrågan. SKR har beräknat att köpkraften hos kommuner och regioner under den gångna mandatperioden har minskat med 30 miljarder kronor. Som du själv lyfter fram är det svårt att rekrytera, svårt att behålla och svårt att se till att allt går ihop. Varför har inte Kristdemokraterna sett till att kommuner och regioner, inte minst i Västerbotten, har fått de medel som är nödvändiga för goda arbetsvillkor och för att man ska kunna vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden?

Fru talman! Jag vill skicka med att Socialdemokraterna i valrörelsen har drivit stenhårt att vi behöver indexera statsbidragen och se till att kommuner och regioner har de medel som krävs för att vara en konkurrenskraftig arbetsgivare och kunna säkra den välfärd som erbjuds till invånarna i Sverige. Det är centralt att vi genomför detta.

Kristdemokraterna tillhörde det block som kämpade mot detta med näbbar och klor. Jag hoppas att Veronica kan vara en röst för att Kristdemokraterna i mycket högre grad ska prioritera dessa statsbidrag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för engagemanget kring de viktiga LSS-frågorna!

Vi har kunnat läsa om och följa många förskräckande exempel på hur det går till i Sverige. Det var därför den socialdemokratiska regeringen tidigare tillsatte den utredning som har nämnts i debatten om att förstatliga huvudmannaskapet för den personliga assistansen. Det var nämligen en viktig reform för att få likvärdighet över landet.

Det fanns en bred politisk enighet om behovet av en utredning, och det fanns en bred politisk enighet om resultatet och förslagen i den utredningen. Sedan har den legat på regeringens bord.

Jag har under den tidigare mandatperioden suttit i socialutskottet. Jag har haft många debatter i den här frågan, bland annat med liberaler, om varför ingenting händer. Den har legat stilla och tyst i ett skåp på Regeringskansliet i fyra år.