Mathias Tegnér

Fru talman! Det europeiska samarbetet är en av Sveriges största tillgångar. Genom den gemensamma marknaden skapar vi förutsättningar för handel, investeringar, tillväxt och arbetstillfällen.

Det europeiska samarbetet bygger dock på en viktig princip: Beslut ska fattas på rätt nivå. Det som bäst beslutas gemensamt ska vi också besluta gemensamt, men det som bäst beslutas på nationell nivå ska naturligtvis beslutas just nationellt. Detta är kärnan i subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen handlar alltså om att beslut ska fattas på rätt nivå, och det är precis det som det här betänkandet handlar om.

Fru talman! Europeiska kommissionen har presenterat ett omfattande paket med förslag för att förenkla skattereglerna inom unionen, och det är i grunden en välkommen ambition. Vi behöver minska den onödiga administrationen, och vi behöver skapa tydligare spelregler för företag som verkar över nationsgränserna. Vi behöver också stärka Europas konkurrenskraft.

Förenklingar får dock aldrig bli ett självändamål, och framför allt får förenklingar inte bli en förevändning för att flytta politisk makt från medlemsstaterna till EU. Skatter är inte bara en fråga om administration, utan skatter handlar om hur vi finansierar vår gemensamma välfärd. Skatter handlar om vilka investeringar vi ska göra i vårt land. Skatter handlar om hur vi fördelar samhällets resurser, och i så måtto handlar skatter ytterst om demokrati.

Vidare, fru talman, vet vi att innovationskraften och tillväxten varierar väldeliga i olika europeiska länder. Det får inte heller bli så att länder med inneboende tillväxtproblem inte adresserar dem utan i stället hoppas att EU och EU-kommissionen ska lösa just deras problem genom överstatliga lösningar. Det innebär nämligen att man kringskär den svenska autonomin och våra frihetsgrader här, och så kan vi inte ha det.

Fru talman! Det är just i ljuset av subsidiaritetsprincipen som skatteutskottet har granskat kommissionens förslag. Det handlar om det svängiga ämnet regelförenklingar på direktbeskattningens område och kallas ibland Omnibus XI. Förslagen i detta paket är många, och det är svårt att adressera dem samlat.

Ett av förslagen som är ytterst tveksamt ur subsidiaritetssynpunkt handlar om att införa gemensamma europeiska minimiregler för skattemässiga avdrag för forskning och utveckling. Att stimulera forskning och utveckling är viktigt – det råder det ingen som helst tvekan om – men frågan är varför just dessa skatteregler måste harmoniseras på europeisk nivå.

Kommissionen beskriver förslaget som en förenkling, men i själva verket handlar det om att införa gemensamma regler på ett område där medlemsstaterna hittills har kunnat bestämma själva. Det är en principiellt viktig skillnad. Vi socialdemokrater konstaterar att kommissionen inte har visat varför målen inte kan uppnås nationellt. Liknande invändningar finns mot andra delar av paketet, där medlemsstaternas handlingsutrymme begränsas utan att man nödvändigtvis motiverar varför man vill gå den vägen.

Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig och understryka en sak: Att värna den nationella beskattningsrätten betyder inte att vi socialdemokrater säger nej till europeiskt skattesamarbete – tvärtom. När internationella företag kan flytta vinster över gränserna, när skatteundandragande undergräver våra gemensamma resurser och när skattekonkurrens riskerar att urholka våra skattebaser behövs internationellt samarbete.

Där har vi socialdemokrater varit beredda att gå före, och tyvärr har vi ibland under den senaste mandatperioden tvingats driva Tidöregeringen framför oss. Här måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt: Å ena sidan ska vi samarbeta där samarbetet gör oss starkare. Å andra sidan måste vi också värna medlemsstaternas demokratiska rätt att själva utforma sin skattepolitik.

För mig som socialdemokrat är detta en viktig princip. Det handlar ytterst om att svenska väljare också i framtiden ska kunna avgöra hur vi finansierar skolan, sjukvården, försvaret, polisen och äldreomsorgen.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om den moderatledda övergångsregeringens hantering av detta ärende, för här finns någonting som jag faktiskt tycker är lite svårt att förstå.

I sin faktapromemoria slår regeringen fast att medlemsstaternas beskattningsrätt måste värnas. Det är naturligtvis fullt rimligt; vi socialdemokrater delar såklart detta. Övergångsregeringen konstaterar vidare att kommissionens förslag i vissa delar innebär harmonisering på nya områden. Jag delar den bedömningen. Den är helt enkelt korrekt.

Det jag, precis som ett enigt skatteutskott, ifrågasätter är hur man kan komma fram till dessa slutsatser – alltså att förslaget från kommissionen i vissa delar verkar vara någonting annat än rena förenklingar och någonting som i stället faktiskt verkar riskera att komplicera lagstiftningen – och trots dessa invändningar landa i att det inte finns skäl att ifrågasätta förslagets förenlighet med subsidiaritetsprincipen. Det blir konstigt. Jag tycker att det är märkligt, för vad är egentligen poängen med subsidiaritetsprövningen om vi identifierar tydliga problem men ändå väljer att inte reagera?

Här har ett enigt skatteutskott glädjande nog dragit en annan slutsats än regeringen. Utskottet har gjort en självständig prövning och landat i att delar av kommissionens förslag faktiskt strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är bra och viktigt och visar också varför vi har en riksdag som självständigt ska granska såväl kommissionens förslag som regeringens bedömningar.

Fru talman! Ett starkt Europa kräver både gemensamma lösningar och respekt för medlemsstaternas självbestämmande. Därför är jag helt enig med skatteutskottets slutsats att kommissionens förslag i vissa delar strider mot subsidiaritetsprincipen. Ett starkt Europa behöver inte bara starka gemensamma institutioner utan även självständiga nationella parlament som vågar värna sina befogenheter.

Fru talman! Avslutningsvis säger alltså vi socialdemokrater ja till europeiskt samarbete när det behövs och är rimligt. Vi säger ja till förenklingar som faktiskt förenklar, och vi säger ja till gemensamma insatser mot internationell skatteflykt.

Men vi måste också våga säga nej. Vi säger nej när kommissionen går längre än vad som är nödvändigt. Det är inte att vara emot Europa, utan det är att ta ansvar för hur det europeiska samarbetet ska fungera.

Med detta yrkar jag bifall till skatteutskottets förslag i utlåtandet.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret! Efter den här debatten tycker jag att en sak har blivit väldigt tydlig. Regeringen känner till problemet. Skatteverket och Riksrevisionen har pekat på bristerna, och finansministern säger själv att frågan är komplex och fortfarande bereds. Men åren går och väldigt lite händer. Tyvärr känner jag igen mönstret.

När det gäller skatteflykt är regeringen snabb med de stora orden. Man säger att frågan är viktig. Man hänvisar till EU. Man hänvisar till OECD. Man hänvisar till skatteavtal. Man hänvisar till beredning. Men när det kommer till de konkreta svenska åtgärderna blir det betydligt tunnare.

Utredningen om en effektivare beskattning vid utflyttning lades som sagt ned. Den årliga uppföljningen av skattefelet försvann. När vi frågar vad som görs åt välkända luckor i skattelagstiftningen får vi om och om igen beskedet att frågan bereds. Det är inte rimligt.

Jag kan inte låta bli att fundera på vems ärenden regeringen och finansministern går. Ett skattesystem bygger ju ytterst på legitimitet. Vanliga löntagare kan inte välja om de vill betala skatt. Vanliga småföretagare kan inte köpa sig fria från beskattning. Vi kan inte acceptera ett system där den som har stora kapitaltillgångar och råd med avancerad skatterådgivning har möjlighet att utnyttja luckor i skattereglerna. Det är luckor som regeringen känner till men inte orkar täppa till.

Det här handlar inte om att vara emot företagare – tvärtom. De allra flesta svenska företagare gör rätt för sig. De betalar skatt. De bygger företag. De skapar jobb. Det är just därför det är orimligt att vissa kan skaffa sig en konkurrensfördel genom aggressiv skatteplanering.

Min slutsats efter dagens debatt är enkel. Problemet är inte att regeringen inte känner till skatteflykten. Problemet är att regeringen gång på gång väljer att inte göra någonting åt den. Sverige har inte råd med fyra nya år med en SD-styrd regering.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret, även om det är uppenbart att finansministern inte vill prata om det som min interpellation handlar om, nämligen om och hur orealiserade kapitalvinster som upparbetas i Sverige ska beskattas när personen i fråga flyttar ut.

Jag vill bekräfta att även jag tycker att frågor om trygghet, krig, Nato, inflation, hushållens ekonomi, tillväxt, konjunkturen, Trump och Sverigedemokraterna är viktiga. Men det är inte vad den här interpellationen handlar om.

Frågor om tillväxt och rättvisa är centrala i vårt land, och när vi pratar om företagande tycker jag att ett perspektiv försvinner i finansministerns svar. Är det rimligt att en vanlig löntagare, en kioskägare på ett torg någonstans i vår huvudstad eller en målare som har startat ett företag och kanske anställt en person ska betala skatt medan en liten grupp framgångsrika företagare som har råd med dyra skattejurister ska slippa? Det är faktiskt det som det handlar om – rättvisa. Varför ska vissa företagare betala skatt men inte andra?

Jag är den första att bekräfta att företagande är extremt viktigt för Sverige. Frågor som frihandel, god tillgång till riskkapital och bra regler är extremt viktiga. Jag har själv skrivit en bok om näringspolitik som jag tror att jag överlämnat till finansministern vid något tillfälle; jag är inte säker på att finansministern har läst den. Frågor om tillit, utbildning och infrastruktur är också helt centrala för att vi ska ha ett bra företagssystem. Men även frågor om skattesystemet och rättvisa skatter är viktiga.

Därför tycker jag att det är relevant att ställa frågan om tioårsregeln. I finansministerns inledande svar bekräftar hon att det faktiskt finns problem. Skatteverket har sagt det och även Riksrevisionen. Men därefter hamnar vi i en situation där finansministern konstaterar att frågan är komplex.

Det vill jag bekräfta: Frågan är komplex. Det var därför det var rimligt att det tillsattes en utredning, en utredning som skulle försöka hitta smarta lösningar på problemet. Men om man säger att frågan är komplex samtidigt som man lägger ned utredningen blir ju frågan: Vad tänker regeringen göra? Nu har jag gett finansministern fyra chanser under fyra år att svara på den frågan. Men återigen blir finansministern svaret skyldig.

Finansministern säger som sagt att frågan är komplex, vilket jag vill bekräfta. Men någon gång måste en beredning också övergå i politik. Därför vill jag passa på att ge finansministern ytterligare en chans att svara på min fråga: Avsåg regeringen över huvud taget att lägga fram förslag som hanterar frågan om tioårsregeln som inte fungerar? Ja eller nej?

Om svaret fortfarande är att frågan bereds är frågan hur länge den ska beredas. Eller är det så som finansministerns partivänner har sagt, nämligen att Moderaterna och regeringen inte tänker göra något åt den här frågan? Skulle finansministern inte bara kunna erkänna det i så fall?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag tycker faktiskt att svaret innehåller ett viktigt besked. Finansministern konstaterar att det finns problem med dagens tioårsregel och hänvisar uttryckligen till både Skatteverket och Riksrevisionen, som har uppmärksammat detta. Det är bra, för då borde vi åtminstone kunna vara överens om problembeskrivningen.

Tioårsregeln finns för att Sverige ska kunna beskatta vissa kapitalvinster även om ägaren lämnar landet. Regeringens expertmyndigheter har, som vi har hört, varit mycket tydliga med att regeln inte alltid fungerar som avsett. Skatteverket har konstaterat att tioårsregeln har stora brister och att den inte är särskilt effektiv.

Ett av problemen är att Sveriges beskattningsrätt kan begränsas genom våra skatteavtal. Det innebär att stora kapitalvinster som har byggts upp under många år i Sverige inte beskattas i vårt land när ägaren flyttar utomlands. Jag menar att det är ett problem. En annan person som menar att det är ett problem är finansministerns moderata företrädare, Anders Borg. När det uppdagades att det fanns problem med tioårsregeln på 00-talet valde han, till skillnad från finansminister Elisabeth Svantesson, att agera.

Det här handlar alltså inte om att beskatta människor för att de flyttar från Sverige. Det handlar inte om vanliga löntagare som tar ett arbete utomlands. Det här handlar framför allt om stora orealiserade kapitalvinster. Det är företag som har startat i Sverige, vuxit i Sverige och verkat i Sverige och där aktierna till slut är värda tiotals eller hundratals miljoner kronor och där hela värdestegringen har skett medan ägaren bott och verkat i vårt land.

Frågan är då ganska enkel. Ska det vara möjligt att genom utflyttning undanröja Sveriges möjlighet att beskatta den värdestegringen? Jag tycker inte det. Jag skulle faktiskt vilja säga att det är helt orimligt. Däremot är det så att det inte bara finns en lösning. Detta betyder inte att varje modell av en exitskatt skulle vara bra. Skatteverket kom fram med ett förslag 2017 som fick omfattande kritik och som inte genomfördes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Ett regelverk ska naturligtvis vara förenligt med EU-rätten, värna företagande, värna rörlighet och inte skapa orimliga konsekvenser för människor som flyttar mellan länder. Just därför valde den förra regeringen att tillsätta en utredning för att hitta en bättre och mer träffsäker lösning, men den utredningen lade den nuvarande regeringen och finansministern ned. Det är där som jag tycker att finansministern fortfarande är svaret skyldig.

Att orealiserade värden som är upparbetade i Sverige ska beskattas här är för oss socialdemokrater en självklarhet. Det ligger i linje med internationell skatterätt och skatteprinciper. Även Anders Borg såg detta som en självklarhet. Tycker inte Elisabeth Svantesson och Moderaterna att dessa mångmiljonärer bör beskattas?

Regeringen har snart haft fyra år på sig. Finansministern säger att frågan fortfarande bereds. Samtidigt har finansministerns partivänner i skatteutskottet gett uttryck för, här i kammaren i Sveriges riksdag, att regeringen och Moderaterna inte avser att agera.

Då blir det naturligt att ställa sig frågan: Vilket av de här två påståendena är sant? Om finansministern verkligen menar allvar med att det finns problem med tioårsregeln blir den uppenbara frågan: Hur länge ska frågan beredas?

Vill finansministern lösa problemet, eller är det bara läpparnas bekännelse?

Herr talman! Justitieministern är ju en erkänt god retoriker, och det visar han också här. Däremot ägnar han sig, precis som statsrådet i interpellationsdebatten innan, åt siffertrixande. Om vi ägna oss åt ekonomi och inte åt polistillväxt vill jag säga att det som hade behövts är breda överenskommelser som håller över tid. Statsrådet vet ju att en av förutsättningarna för den polistillväxt vi ser nu är beslut som är tagna av den tidigare regeringen.

Men i stället för att hitta de breda överenskommelserna pratar statsrådet om den här frågan som om den vore extremt partiskiljande. Det är för att vinna val. Men det är inte bra för vårt land att skapa konflikter som inte finns.

Men om vi nu ska prata om ekonomin är det faktiskt så att den regering som statsrådet sitter i håller på att köra vår ekonomi i botten. När vi gick in i mandatperioden hade vi stora överskott. Förra året gjorde man ett underskott med 100 miljarder. I år kommer underskottet att bli 200 miljarder. Troligen kommer underskottet kommande år att vara 200 miljarder.

Detta innebär att Sverige riskerar att hamna i EU:s underskottsförfarande. Utöver detta har vår finansminister slagit fast att man nu inte råd med nya reformer. Samtidigt har olika Tidöpartier pratat om skattesänkningar på ungefär 140 miljarder.

Den stora risken i svensk politik just nu är faktiskt att vi har en borgerlig regering som kör vår ekonomi i botten. Man gör att vi framstår som ett land i Europas utkant, och EU kommer att ta oss i örat för att vi har för stora budgetunderskott. Det stora problemet är att vi har en borgerlig regering som på nytt kör Sveriges ekonomi i botten.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern!

Jag hör vad ministern säger om fler poliser. Det är bra. Sedan verkar det som att statsrådet gärna vill kverulera om historien och vem som gjorde vad under det förra decenniet. Mitt motargument blir väl då att tala om vem som gjorde vad decenniet tidigare.

Även om inte statsrådet Strömmer var där så var Moderaterna där. Jag tänker att statsrådet, som enligt uppgift är tänkt som nästa moderata partiordförande, ändå måste ta ansvar för vad Moderata samlingspartiet gjorde, även om statsrådet själv inte var där.

Det medborgarna vill höra är hur vi löser de här frågorna i framtiden. Jag tänker att medborgarna vill att vi adresserar den pågående polisstationsdöden.

Det är helt uppenbart att det finns ett antal beslut som är fattade under regeringen Persson, regeringen Reinfeldt och också under den tidigare socialdemokratiska regeringen om nedläggning av polisstationer som jag menar var felaktiga.

Det är viktigt att polisen och Polismyndigheten finns nära medborgare. Det är naturligtvis så att vi behöver fler poliser i yttre tjänst. Det är anledningen till att flera regeringar har satsat på fler polisutbildningar runt om i landet.

Det var också ett av de uttalande målen med polisreformen att man skulle skapa trygghet med uniformerade poliser. Men trygghet skapas inte bara genom personer i uniform. Den skapas också genom en lokal närvaro. I många fall skapas tryggheten just genom en polisstation. En polisstation betyder väldigt mycket för många människor.

För ett år sedan var vi här, precis som statsrådet sa, och debatterade nedläggningen av polisstationen i Hallstavik. Nu är den stängd. Min fråga handlar om människor som upplever att polisen kommer allt längre bort och om orter där polisstationer lagts ned eller riskerar att försvinna.

Min uppfattning är att verkligheten går åt fel håll. Precis som statsrådet nämnde har polisstationen i Hallstavik lagts ned. Det gäller också dem i Rättvik, Leksand och Vansbro, och det finns dessutom diskussioner om de i Blekinge i både Sölvesborg och Olofström.

När polisstationerna stänger runt om i landet har justitieministern tidigare hänvisat till att det är lokala beslut hos Polismyndigheten. Men regeringen är precis som statsrådet vet ansvarig för sina myndigheter.

Jag undrar varför regeringen exempelvis inte har ställt sig bakom det socialdemokratiska förslaget om ett moratorium för att lägga ned polisstationer. Det hade inneburit att några av dessa polisstationer som nu har lagts ned inte skulle ha stängts. Det kan jag faktiskt inte förstå. Jag hoppas att justitieministern har möjlighet att upplysa mig om det.

Slutligen handlar min interpellation delvis om Tyresö, men Tyresö är bara ett exempel. Det är en kommun med 50 000 invånare, skolor, företag och föreningsliv. Men det är också ett utsatt område.

Det skulle kunna handla om Upplands Väsby. Det är också en kommun med 50 000 invånare. Det är förvisso inget utsatt område, men det är fortfarande en kommun med otrygghet. Det skulle kunna handla om Bro. Det är en kommun som är något mindre, men det finns två utsatta områden. Det är kommuner som behöver lokal polisnärvaro och en polisstation.

Min fråga till statsrådet blir: Vad gör regeringen för att stoppa polisstationsdöden?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Varje svensk har rätt att känna sig trygg. Jag tror att de flesta, både här i kammaren och i hela vårt avlånga land, skriver under på att trygghet är en odiskutabel rättighet. Att känna trygghet i sin vardag är fundamentalt för att kunna leva ett helt liv. Att kunna lita på att polis, ambulans och brandkår finns tillgängliga när de behövs är en del av det sociala kitt som håller ihop samhället.

I många delar av Sverige, också här i Stockholmsregionen, har offentlig service koncentrerats till stadskärnor och större centralorter. Nedläggningar av polisstationer är ett tydligt exempel på den utvecklingen. Det är en utveckling som måste vändas.

Som statsrådet var tydlig med har jag egentligen ställt tre frågor: Kommer statsrådet att förhindra att polisstationer läggs ned runt om i vårt land? Kommer statsrådet att säkerställa att det finns lokal polisnärvaro i hela landet, inklusive fysiska polisstationer där det är motiverat? Slutligen har jag frågat statsrådet om han anser att en kommun som Tyresö, en kommun som har nästan 50 000 invånare, bör ha en egen polisstation.

Herr talman! Jag noterar att justitieministern inte sa någonting om nedlagda polisstationer i sitt svar. Jag noterar vidare att justitieministern inte heller sa särskilt mycket om öppnade polisstationer i sitt tal. Vidare noterar jag att justitieministern inte nämnde särskilt mycket om rimligheten i att en kommun som Tyresö, med 50 000 invånare och ett utsatt område i kommunen, saknar en polisstation.

Däremot nämnde justitieministern att antalet poliser har ökat. Det är korrekt. Och det är bra att antalet poliser har ökat. Men det är lika korrekt – jag var nämligen där – att det var den socialdemokratiska partikongressen som redan 2017 beslutade att öka antalet polisanställda med 10 000.

Det blev en del av den S-ledda regeringens politik. Det lade grunden för delar av den framgång med fler poliser som vi ser här i dag. Justitieministern firar nu, och det gör han rätt i. Det är bra att det blir fler poliser.

Samtidigt vet vi att tidigare M-ledda regeringar stängde intagningen på polishögskolor och nollade den något år. Det ledde till att den S-ledda regeringen därefter fick öka intagningen på polisutbildningen, och man öppnade flera polishögskolor. Det är också en del av det vi ser i dag med att det blir fler poliser.

Jag har noterat att justitiepolitiker med olika färg tycker om att kverulera om vem som gjorde vad. Min uppfattning från Stockholms län är att de flesta medborgare förväntar sig att vi tillsammans hittar lösningar på de frågor som är svåra att lösa.

Jag tycker att justitieministern har rätt. Gunnar Strömmer ska ha beröm för att antalet poliser ökar. Men en del av berömmet ska också de före detta inrikesministrarna Anders Ygeman, Morgan Johansson och Mikael Damberg ha.

Jag skulle vilja gå tillbaka till huvudfrågan. Det handlar inte om vem som gjorde vad utan hur vi hanterar det minskande antalet poliser.

Då blir frågorna till statsrådet: Kommer statsrådet att förhindra att polisstationer läggs ned? Kommer statsrådet att säkerställa lokal polisnärvaro i hela landet också när det gäller polisstationer?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Statsrådet verkar uppenbarligen nöjd, vilket faktiskt är svårt att förstå med tanke på hur det ser ut i Sverige i dag.

Med en socialdemokratisk politik hade vi haft mer pengar till svensk äldreomsorg. Vi hade haft fler äldre som hade kommit ut i friska luften. Vi hade haft fler som hade kunnat äta en söndagsmiddag med lite guldkant. Vi hade haft fler anhöriga som hade sluppit oroa sig för nära och kära.

Resurser spelar roll. Därför är min fråga: Är statsrådet verkligen nöjd med hur det ser ut för de äldre och hur de behandlas i dagens Sverige?

Fru talman! Jag har en fråga till äldreminister Anna Tenje.

Kostnadskrisen skonar ingen – inte barnfamiljerna, inte heller kommunerna och framför allt inte de äldre. Men ändå har regeringen gång på gång valt att prioritera skattesänkningar till de rikaste – detta samtidigt som statsbidragen till kommunerna har fått stå tillbaka i regeringens budgetar.

Inflationen har grävt hål i äldreomsorgen medan regeringen tittat på. Nu vill regeringen dessutom genomföra en ny lag som ska straffa de kommuner som vill ta ut en högre skatt för att klara av att erbjuda en bra äldreomsorg.

Min fråga till statsrådet är därför: Varför vill regeringen och äldreministern försvåra för de äldre och för en värdig omsorg?

Fru talman! Vi debatterar i dag det skatterättsliga företrädaransvaret – ett område som vid en första anblick kan framstå som tekniskt men som i själva verket går rakt in i hjärtat på den svenska samhällsmodellen.

Vad handlar då det skatterättsliga företrädaransvaret om? Det handlar om rättvisa, det handlar om ansvar och det handlar om tilliten till att alla bidrar efter förmåga.

Fru talman! Den som driver ett företag i Sverige ska veta att vi har ett system där frihet och ansvar går hand i hand. Vi har låga trösklar för att starta och driva företag, men vi accepterar inte att man använder aktiebolag som en sköld för att smita undan skatter och avgifter.

Nästan alla företagare sköter sig, men samtidigt vet vi att organiserad brottslighet använder aktiebolag som ett brottsverktyg. Det kan vi inte blunda för. Därför finns företrädaransvaret – inte i första hand som ett straff utan som en garant för att spelreglerna gäller lika för alla.

Om vissa företag kan låta bli att betala skatt medan andra gör rätt för sig är det inte bara statens finanser som urholkas; då är det hela ekonomins legitimitet som är hotad.

I den proposition som dagens betänkande behandlar föreslår regeringen vissa förändringar. Bland annat ska en företrädare kunna befrias från betalningsansvar om det anses oskäligt. Det införs också ett så kallat rådrum, vilket är en möjlighet att skjuta upp betalningsansvaret i två månader.

Det finns mycket som talar för att dessa förslag är rimliga. Det är bra att rättssäkerheten stärks, och det är bra att proportionaliteten tydliggörs. Men låt oss vara ärliga, fru talman: Detta är inte ensamt den stora reform som Sverige behöver på området. Problemet i dag är nämligen inte i första hand att reglerna är otydliga för seriösa företagare. Problemet är att oseriösa aktörer utnyttjar systemet – systematiskt, cyniskt och ofta organiserat.

Fru talman! Vi ser hur bolag töms, hur skatter lämnas obetalda, hur företrädare byts ut och hur skulder lämnas till staten och därmed till skattebetalarna. Detta är inte en slump. Det är en affärsmodell för kriminella. I den verkligheten räcker det inte att finjustera regler om rådrum och skälighet. Det krävs ett betydligt mer offensivt arbete mot skattefusk och skatteflykt.

Här brister regeringen. Vi socialdemokrater har sagt det förr och säger det igen: Regeringen har inte klarat att ta ett samlat grepp kring skattefusk. Inte heller har man lyckats adressera den gigantiska svarta ekonomin. Enligt en ESO-rapport som släpptes tidigare i år omsätter den kriminella ekonomin 352 miljarder varje år. Med detta facit är det helt uppenbart att regeringen inte gör nog på området.

Fru talman! Regeringen talar gärna om vikten av att bekämpa ekonomisk brottslighet. Men när det kommer till konkret politik ser vi något annat. Vi ser en skattepolitik där kontrollen inte byggs ut i den takt som krävs. Vi ser myndigheter som efterfrågar mer resurser och bättre verktyg men som inte får tillräckligt. Vi ser en passivitet inför avancerade upplägg för skatteundandragande. Samtidigt lägger man fram detta förslag, som i praktiken kan göra det lättare att undkomma ansvar.

Fru talman! I grunden är vi positiva till dessa förändringar av det skatterättsliga företrädaransvaret. Det som oroar oss socialdemokrater är passiviteten i angränsande frågor.

Låt mig vara tydlig: Rättssäkerhet och effektiv bekämpning av fusk är inte motsatser, tvärtom. Ett system som inte klarar att stoppa fusket är i grunden orättvist, framför allt mot de seriösa företagarna. Det är de företag som betalar sina skatter, följer reglerna, anställer människor och bygger Sverige som drabbas när andra kan fuska till sig konkurrensfördelar.

Att justera det skatterättsliga företrädaransvaret kan göra Sverige till ett bättre land att driva företag i. Men ska vi utveckla vår näringspolitik och vår ekonomiska politik måste det göras i ett större perspektiv. En god näringspolitik handlar nämligen inte bara om skattesatser eller enskilda regeländringar. Den handlar om att skapa ett helt system där företag kan växa, anställa och konkurrera på sjysta och rättvisa villkor.

Sverige är i många avseenden ett av världens mest konkurrenskraftiga länder, inte trots utan tack vare våra gemensamma investeringar i utbildning, infrastruktur, forskning och omställning. Det är också en del av den svenska modellen.

Fru talman! Vi vet att fyra av fem jobb i dag skapas i små och medelstora företag i Sverige. Vi vet att företag behöver kapital, kompetens och rimliga villkor för att växa. Vi vet också att tillit, till systemet och mellan aktörer, är en av våra absolut viktigaste konkurrensfördelar.

Den tilliten förutsätter dock att reglerna gäller lika för alla. Om vissa kan fuska med skatter, dumpa kostnader och kringgå ansvar undergrävs inte bara skattebasen utan hela grunden för en välfungerande marknadsekonomi.

Fru talman! Det är därför kampen mot skattefusk inte står i motsats till en företagarvänlig politik utan är en förutsättning för den. En seriös företagare ska aldrig behöva konkurrera med den som fuskar. En entreprenör ska kunna lita på att spelplanen är rättvis.

Vi socialdemokrater står bakom att regelverket för det skatterättsliga företrädaransvaret utvecklas. Vi står bakom att det ska finnas utrymme för rimlighet och proportionalitet. Men vi accepterar inte att den här propositionen blir en ursäkt för att sänka ambitionerna i kampen mot skattefusk.

Vi vill fortsatt se starkare kontrollfunktioner, bättre samverkan mellan myndigheter, skarpare verktyg mot återkommande missbruk och en tydlig politisk prioritering av att säkra skatteintäkterna. Vi kräver att regeringen slutar sitta på händerna när det gäller frågor om kapitalförsäkringar, exitskatt och källskatt, områden där regeringens expertmyndigheter har påtalat brister som just används för skattefusk och skatteflykt.

Fru talman! I grunden handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi vill ha ett samhälle med god konkurrenskraft som präglas av tillit, ett samhälle där ingen kan tänja på reglerna och komma undan och ett samhälle där vi håller ihop, där vi litar på varandra och där alla bidrar. Företrädaransvaret är en liten men avgörande del av detta större samhällskontrakt.

Förslaget från regeringen är välavvägt men riskerar att enbart vara ett halvt steg. Vi står bakom lagförslaget men oroas när regeringen samtidigt inte tar striden mot skattefusk på allvar. Rättvisan kräver det, företagen som gör rätt för sig förtjänar det och Sverige behöver det.

(Applåder)

Herr talman! För det första: Är vi oeniga om regelverket? Nej, det är vi inte. Vi är eniga om att den här typen av regler behövs. Det råder det inget tvivel om.

För det andra: Varför vill vi socialdemokrater genomföra en konsekvensanalys av regelverket nu? Jag vill påminna ledamoten Reuterskiöld om att vi vid varje tillfälle har föreslagit en konsekvensanalys, just eftersom det har varit en exceptionell lagstiftningsprocess där man också har infört terminologi som inte funnits i vår skattelagstiftning tidigare. Det är alltså en exceptionell situation som kräver exceptionella åtgärder.

Svaret på frågan varför vi åter föreslår en konsekvensanalys är att vi vill ge er en ny chans, Adam Reuterskiöld. Ni tog inte chansen första gången. Ni tog inte chansen andra gången. Nu får ni en tredje chans. Bifall en konsekvensanalys för att säkra att de här reglerna införs på bästa möjliga sätt!

De här reglerna kommer till svensk lagstiftning via EU:s minimiskattedirektiv. Det ger oss i Sverige en möjlighet att anpassa dem till de lagar vi redan har. Tankebanorna och tankemönstren från de här överenskommelserna behöver introduceras i svensk rätt. Men det finns möjlighet att göra det på olika sätt. Vi socialdemokrater har konstaterat att det måste göras på ett sätt som både sätter stopp för avancerad skatteplanering och gör att den administrativa bördan för företagen blir så liten som möjligt.

Nu ger vi er ytterligare en chans. Vi har gett er en första chans. Vi har gett er en andra chans. Nu ger vi er en tredje chans att se över lagstiftningen och göra en konsekvensanalys, så att man lever upp till båda de här kraven: Stoppa skatteplaneringen, och gör det på ett sätt som är så bra som möjligt för företagen! Då är det ledamoten som blir svaret skyldig. Varför är ni emot en konsekvensanalys som kan göra lagstiftningen bättre för Sveriges företag?

(Applåder)