Mathias Tegnér

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret! Efter den här debatten tycker jag att en sak har blivit väldigt tydlig. Regeringen känner till problemet. Skatteverket och Riksrevisionen har pekat på bristerna, och finansministern säger själv att frågan är komplex och fortfarande bereds. Men åren går och väldigt lite händer. Tyvärr känner jag igen mönstret.

När det gäller skatteflykt är regeringen snabb med de stora orden. Man säger att frågan är viktig. Man hänvisar till EU. Man hänvisar till OECD. Man hänvisar till skatteavtal. Man hänvisar till beredning. Men när det kommer till de konkreta svenska åtgärderna blir det betydligt tunnare.

Utredningen om en effektivare beskattning vid utflyttning lades som sagt ned. Den årliga uppföljningen av skattefelet försvann. När vi frågar vad som görs åt välkända luckor i skattelagstiftningen får vi om och om igen beskedet att frågan bereds. Det är inte rimligt.

Jag kan inte låta bli att fundera på vems ärenden regeringen och finansministern går. Ett skattesystem bygger ju ytterst på legitimitet. Vanliga löntagare kan inte välja om de vill betala skatt. Vanliga småföretagare kan inte köpa sig fria från beskattning. Vi kan inte acceptera ett system där den som har stora kapitaltillgångar och råd med avancerad skatterådgivning har möjlighet att utnyttja luckor i skattereglerna. Det är luckor som regeringen känner till men inte orkar täppa till.

Det här handlar inte om att vara emot företagare – tvärtom. De allra flesta svenska företagare gör rätt för sig. De betalar skatt. De bygger företag. De skapar jobb. Det är just därför det är orimligt att vissa kan skaffa sig en konkurrensfördel genom aggressiv skatteplanering.

Min slutsats efter dagens debatt är enkel. Problemet är inte att regeringen inte känner till skatteflykten. Problemet är att regeringen gång på gång väljer att inte göra någonting åt den. Sverige har inte råd med fyra nya år med en SD-styrd regering.

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret, även om det är uppenbart att finansministern inte vill prata om det som min interpellation handlar om, nämligen om och hur orealiserade kapitalvinster som upparbetas i Sverige ska beskattas när personen i fråga flyttar ut.

Jag vill bekräfta att även jag tycker att frågor om trygghet, krig, Nato, inflation, hushållens ekonomi, tillväxt, konjunkturen, Trump och Sverigedemokraterna är viktiga. Men det är inte vad den här interpellationen handlar om.

Frågor om tillväxt och rättvisa är centrala i vårt land, och när vi pratar om företagande tycker jag att ett perspektiv försvinner i finansministerns svar. Är det rimligt att en vanlig löntagare, en kioskägare på ett torg någonstans i vår huvudstad eller en målare som har startat ett företag och kanske anställt en person ska betala skatt medan en liten grupp framgångsrika företagare som har råd med dyra skattejurister ska slippa? Det är faktiskt det som det handlar om – rättvisa. Varför ska vissa företagare betala skatt men inte andra?

Jag är den första att bekräfta att företagande är extremt viktigt för Sverige. Frågor som frihandel, god tillgång till riskkapital och bra regler är extremt viktiga. Jag har själv skrivit en bok om näringspolitik som jag tror att jag överlämnat till finansministern vid något tillfälle; jag är inte säker på att finansministern har läst den. Frågor om tillit, utbildning och infrastruktur är också helt centrala för att vi ska ha ett bra företagssystem. Men även frågor om skattesystemet och rättvisa skatter är viktiga.

Därför tycker jag att det är relevant att ställa frågan om tioårsregeln. I finansministerns inledande svar bekräftar hon att det faktiskt finns problem. Skatteverket har sagt det och även Riksrevisionen. Men därefter hamnar vi i en situation där finansministern konstaterar att frågan är komplex.

Det vill jag bekräfta: Frågan är komplex. Det var därför det var rimligt att det tillsattes en utredning, en utredning som skulle försöka hitta smarta lösningar på problemet. Men om man säger att frågan är komplex samtidigt som man lägger ned utredningen blir ju frågan: Vad tänker regeringen göra? Nu har jag gett finansministern fyra chanser under fyra år att svara på den frågan. Men återigen blir finansministern svaret skyldig.

Finansministern säger som sagt att frågan är komplex, vilket jag vill bekräfta. Men någon gång måste en beredning också övergå i politik. Därför vill jag passa på att ge finansministern ytterligare en chans att svara på min fråga: Avsåg regeringen över huvud taget att lägga fram förslag som hanterar frågan om tioårsregeln som inte fungerar? Ja eller nej?

Om svaret fortfarande är att frågan bereds är frågan hur länge den ska beredas. Eller är det så som finansministerns partivänner har sagt, nämligen att Moderaterna och regeringen inte tänker göra något åt den här frågan? Skulle finansministern inte bara kunna erkänna det i så fall?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Jag tycker faktiskt att svaret innehåller ett viktigt besked. Finansministern konstaterar att det finns problem med dagens tioårsregel och hänvisar uttryckligen till både Skatteverket och Riksrevisionen, som har uppmärksammat detta. Det är bra, för då borde vi åtminstone kunna vara överens om problembeskrivningen.

Tioårsregeln finns för att Sverige ska kunna beskatta vissa kapitalvinster även om ägaren lämnar landet. Regeringens expertmyndigheter har, som vi har hört, varit mycket tydliga med att regeln inte alltid fungerar som avsett. Skatteverket har konstaterat att tioårsregeln har stora brister och att den inte är särskilt effektiv.

Ett av problemen är att Sveriges beskattningsrätt kan begränsas genom våra skatteavtal. Det innebär att stora kapitalvinster som har byggts upp under många år i Sverige inte beskattas i vårt land när ägaren flyttar utomlands. Jag menar att det är ett problem. En annan person som menar att det är ett problem är finansministerns moderata företrädare, Anders Borg. När det uppdagades att det fanns problem med tioårsregeln på 00-talet valde han, till skillnad från finansminister Elisabeth Svantesson, att agera.

Det här handlar alltså inte om att beskatta människor för att de flyttar från Sverige. Det handlar inte om vanliga löntagare som tar ett arbete utomlands. Det här handlar framför allt om stora orealiserade kapitalvinster. Det är företag som har startat i Sverige, vuxit i Sverige och verkat i Sverige och där aktierna till slut är värda tiotals eller hundratals miljoner kronor och där hela värdestegringen har skett medan ägaren bott och verkat i vårt land.

Frågan är då ganska enkel. Ska det vara möjligt att genom utflyttning undanröja Sveriges möjlighet att beskatta den värdestegringen? Jag tycker inte det. Jag skulle faktiskt vilja säga att det är helt orimligt. Däremot är det så att det inte bara finns en lösning. Detta betyder inte att varje modell av en exitskatt skulle vara bra. Skatteverket kom fram med ett förslag 2017 som fick omfattande kritik och som inte genomfördes av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Ett regelverk ska naturligtvis vara förenligt med EU-rätten, värna företagande, värna rörlighet och inte skapa orimliga konsekvenser för människor som flyttar mellan länder. Just därför valde den förra regeringen att tillsätta en utredning för att hitta en bättre och mer träffsäker lösning, men den utredningen lade den nuvarande regeringen och finansministern ned. Det är där som jag tycker att finansministern fortfarande är svaret skyldig.

Att orealiserade värden som är upparbetade i Sverige ska beskattas här är för oss socialdemokrater en självklarhet. Det ligger i linje med internationell skatterätt och skatteprinciper. Även Anders Borg såg detta som en självklarhet. Tycker inte Elisabeth Svantesson och Moderaterna att dessa mångmiljonärer bör beskattas?

Regeringen har snart haft fyra år på sig. Finansministern säger att frågan fortfarande bereds. Samtidigt har finansministerns partivänner i skatteutskottet gett uttryck för, här i kammaren i Sveriges riksdag, att regeringen och Moderaterna inte avser att agera.

Då blir det naturligt att ställa sig frågan: Vilket av de här två påståendena är sant? Om finansministern verkligen menar allvar med att det finns problem med tioårsregeln blir den uppenbara frågan: Hur länge ska frågan beredas?

Vill finansministern lösa problemet, eller är det bara läpparnas bekännelse?

Herr talman! Justitieministern är ju en erkänt god retoriker, och det visar han också här. Däremot ägnar han sig, precis som statsrådet i interpellationsdebatten innan, åt siffertrixande. Om vi ägna oss åt ekonomi och inte åt polistillväxt vill jag säga att det som hade behövts är breda överenskommelser som håller över tid. Statsrådet vet ju att en av förutsättningarna för den polistillväxt vi ser nu är beslut som är tagna av den tidigare regeringen.

Men i stället för att hitta de breda överenskommelserna pratar statsrådet om den här frågan som om den vore extremt partiskiljande. Det är för att vinna val. Men det är inte bra för vårt land att skapa konflikter som inte finns.

Men om vi nu ska prata om ekonomin är det faktiskt så att den regering som statsrådet sitter i håller på att köra vår ekonomi i botten. När vi gick in i mandatperioden hade vi stora överskott. Förra året gjorde man ett underskott med 100 miljarder. I år kommer underskottet att bli 200 miljarder. Troligen kommer underskottet kommande år att vara 200 miljarder.

Detta innebär att Sverige riskerar att hamna i EU:s underskottsförfarande. Utöver detta har vår finansminister slagit fast att man nu inte råd med nya reformer. Samtidigt har olika Tidöpartier pratat om skattesänkningar på ungefär 140 miljarder.

Den stora risken i svensk politik just nu är faktiskt att vi har en borgerlig regering som kör vår ekonomi i botten. Man gör att vi framstår som ett land i Europas utkant, och EU kommer att ta oss i örat för att vi har för stora budgetunderskott. Det stora problemet är att vi har en borgerlig regering som på nytt kör Sveriges ekonomi i botten.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern!

Jag hör vad ministern säger om fler poliser. Det är bra. Sedan verkar det som att statsrådet gärna vill kverulera om historien och vem som gjorde vad under det förra decenniet. Mitt motargument blir väl då att tala om vem som gjorde vad decenniet tidigare.

Även om inte statsrådet Strömmer var där så var Moderaterna där. Jag tänker att statsrådet, som enligt uppgift är tänkt som nästa moderata partiordförande, ändå måste ta ansvar för vad Moderata samlingspartiet gjorde, även om statsrådet själv inte var där.

Det medborgarna vill höra är hur vi löser de här frågorna i framtiden. Jag tänker att medborgarna vill att vi adresserar den pågående polisstationsdöden.

Det är helt uppenbart att det finns ett antal beslut som är fattade under regeringen Persson, regeringen Reinfeldt och också under den tidigare socialdemokratiska regeringen om nedläggning av polisstationer som jag menar var felaktiga.

Det är viktigt att polisen och Polismyndigheten finns nära medborgare. Det är naturligtvis så att vi behöver fler poliser i yttre tjänst. Det är anledningen till att flera regeringar har satsat på fler polisutbildningar runt om i landet.

Det var också ett av de uttalande målen med polisreformen att man skulle skapa trygghet med uniformerade poliser. Men trygghet skapas inte bara genom personer i uniform. Den skapas också genom en lokal närvaro. I många fall skapas tryggheten just genom en polisstation. En polisstation betyder väldigt mycket för många människor.

För ett år sedan var vi här, precis som statsrådet sa, och debatterade nedläggningen av polisstationen i Hallstavik. Nu är den stängd. Min fråga handlar om människor som upplever att polisen kommer allt längre bort och om orter där polisstationer lagts ned eller riskerar att försvinna.

Min uppfattning är att verkligheten går åt fel håll. Precis som statsrådet nämnde har polisstationen i Hallstavik lagts ned. Det gäller också dem i Rättvik, Leksand och Vansbro, och det finns dessutom diskussioner om de i Blekinge i både Sölvesborg och Olofström.

När polisstationerna stänger runt om i landet har justitieministern tidigare hänvisat till att det är lokala beslut hos Polismyndigheten. Men regeringen är precis som statsrådet vet ansvarig för sina myndigheter.

Jag undrar varför regeringen exempelvis inte har ställt sig bakom det socialdemokratiska förslaget om ett moratorium för att lägga ned polisstationer. Det hade inneburit att några av dessa polisstationer som nu har lagts ned inte skulle ha stängts. Det kan jag faktiskt inte förstå. Jag hoppas att justitieministern har möjlighet att upplysa mig om det.

Slutligen handlar min interpellation delvis om Tyresö, men Tyresö är bara ett exempel. Det är en kommun med 50 000 invånare, skolor, företag och föreningsliv. Men det är också ett utsatt område.

Det skulle kunna handla om Upplands Väsby. Det är också en kommun med 50 000 invånare. Det är förvisso inget utsatt område, men det är fortfarande en kommun med otrygghet. Det skulle kunna handla om Bro. Det är en kommun som är något mindre, men det finns två utsatta områden. Det är kommuner som behöver lokal polisnärvaro och en polisstation.

Min fråga till statsrådet blir: Vad gör regeringen för att stoppa polisstationsdöden?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Varje svensk har rätt att känna sig trygg. Jag tror att de flesta, både här i kammaren och i hela vårt avlånga land, skriver under på att trygghet är en odiskutabel rättighet. Att känna trygghet i sin vardag är fundamentalt för att kunna leva ett helt liv. Att kunna lita på att polis, ambulans och brandkår finns tillgängliga när de behövs är en del av det sociala kitt som håller ihop samhället.

I många delar av Sverige, också här i Stockholmsregionen, har offentlig service koncentrerats till stadskärnor och större centralorter. Nedläggningar av polisstationer är ett tydligt exempel på den utvecklingen. Det är en utveckling som måste vändas.

Som statsrådet var tydlig med har jag egentligen ställt tre frågor: Kommer statsrådet att förhindra att polisstationer läggs ned runt om i vårt land? Kommer statsrådet att säkerställa att det finns lokal polisnärvaro i hela landet, inklusive fysiska polisstationer där det är motiverat? Slutligen har jag frågat statsrådet om han anser att en kommun som Tyresö, en kommun som har nästan 50 000 invånare, bör ha en egen polisstation.

Herr talman! Jag noterar att justitieministern inte sa någonting om nedlagda polisstationer i sitt svar. Jag noterar vidare att justitieministern inte heller sa särskilt mycket om öppnade polisstationer i sitt tal. Vidare noterar jag att justitieministern inte nämnde särskilt mycket om rimligheten i att en kommun som Tyresö, med 50 000 invånare och ett utsatt område i kommunen, saknar en polisstation.

Däremot nämnde justitieministern att antalet poliser har ökat. Det är korrekt. Och det är bra att antalet poliser har ökat. Men det är lika korrekt – jag var nämligen där – att det var den socialdemokratiska partikongressen som redan 2017 beslutade att öka antalet polisanställda med 10 000.

Det blev en del av den S-ledda regeringens politik. Det lade grunden för delar av den framgång med fler poliser som vi ser här i dag. Justitieministern firar nu, och det gör han rätt i. Det är bra att det blir fler poliser.

Samtidigt vet vi att tidigare M-ledda regeringar stängde intagningen på polishögskolor och nollade den något år. Det ledde till att den S-ledda regeringen därefter fick öka intagningen på polisutbildningen, och man öppnade flera polishögskolor. Det är också en del av det vi ser i dag med att det blir fler poliser.

Jag har noterat att justitiepolitiker med olika färg tycker om att kverulera om vem som gjorde vad. Min uppfattning från Stockholms län är att de flesta medborgare förväntar sig att vi tillsammans hittar lösningar på de frågor som är svåra att lösa.

Jag tycker att justitieministern har rätt. Gunnar Strömmer ska ha beröm för att antalet poliser ökar. Men en del av berömmet ska också de före detta inrikesministrarna Anders Ygeman, Morgan Johansson och Mikael Damberg ha.

Jag skulle vilja gå tillbaka till huvudfrågan. Det handlar inte om vem som gjorde vad utan hur vi hanterar det minskande antalet poliser.

Då blir frågorna till statsrådet: Kommer statsrådet att förhindra att polisstationer läggs ned? Kommer statsrådet att säkerställa lokal polisnärvaro i hela landet också när det gäller polisstationer?

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Statsrådet verkar uppenbarligen nöjd, vilket faktiskt är svårt att förstå med tanke på hur det ser ut i Sverige i dag.

Med en socialdemokratisk politik hade vi haft mer pengar till svensk äldreomsorg. Vi hade haft fler äldre som hade kommit ut i friska luften. Vi hade haft fler som hade kunnat äta en söndagsmiddag med lite guldkant. Vi hade haft fler anhöriga som hade sluppit oroa sig för nära och kära.

Resurser spelar roll. Därför är min fråga: Är statsrådet verkligen nöjd med hur det ser ut för de äldre och hur de behandlas i dagens Sverige?

Fru talman! Jag har en fråga till äldreminister Anna Tenje.

Kostnadskrisen skonar ingen – inte barnfamiljerna, inte heller kommunerna och framför allt inte de äldre. Men ändå har regeringen gång på gång valt att prioritera skattesänkningar till de rikaste – detta samtidigt som statsbidragen till kommunerna har fått stå tillbaka i regeringens budgetar.

Inflationen har grävt hål i äldreomsorgen medan regeringen tittat på. Nu vill regeringen dessutom genomföra en ny lag som ska straffa de kommuner som vill ta ut en högre skatt för att klara av att erbjuda en bra äldreomsorg.

Min fråga till statsrådet är därför: Varför vill regeringen och äldreministern försvåra för de äldre och för en värdig omsorg?

Fru talman! Vi debatterar i dag det skatterättsliga företrädaransvaret – ett område som vid en första anblick kan framstå som tekniskt men som i själva verket går rakt in i hjärtat på den svenska samhällsmodellen.

Vad handlar då det skatterättsliga företrädaransvaret om? Det handlar om rättvisa, det handlar om ansvar och det handlar om tilliten till att alla bidrar efter förmåga.

Fru talman! Den som driver ett företag i Sverige ska veta att vi har ett system där frihet och ansvar går hand i hand. Vi har låga trösklar för att starta och driva företag, men vi accepterar inte att man använder aktiebolag som en sköld för att smita undan skatter och avgifter.

Nästan alla företagare sköter sig, men samtidigt vet vi att organiserad brottslighet använder aktiebolag som ett brottsverktyg. Det kan vi inte blunda för. Därför finns företrädaransvaret – inte i första hand som ett straff utan som en garant för att spelreglerna gäller lika för alla.

Om vissa företag kan låta bli att betala skatt medan andra gör rätt för sig är det inte bara statens finanser som urholkas; då är det hela ekonomins legitimitet som är hotad.

I den proposition som dagens betänkande behandlar föreslår regeringen vissa förändringar. Bland annat ska en företrädare kunna befrias från betalningsansvar om det anses oskäligt. Det införs också ett så kallat rådrum, vilket är en möjlighet att skjuta upp betalningsansvaret i två månader.

Det finns mycket som talar för att dessa förslag är rimliga. Det är bra att rättssäkerheten stärks, och det är bra att proportionaliteten tydliggörs. Men låt oss vara ärliga, fru talman: Detta är inte ensamt den stora reform som Sverige behöver på området. Problemet i dag är nämligen inte i första hand att reglerna är otydliga för seriösa företagare. Problemet är att oseriösa aktörer utnyttjar systemet – systematiskt, cyniskt och ofta organiserat.

Fru talman! Vi ser hur bolag töms, hur skatter lämnas obetalda, hur företrädare byts ut och hur skulder lämnas till staten och därmed till skattebetalarna. Detta är inte en slump. Det är en affärsmodell för kriminella. I den verkligheten räcker det inte att finjustera regler om rådrum och skälighet. Det krävs ett betydligt mer offensivt arbete mot skattefusk och skatteflykt.

Här brister regeringen. Vi socialdemokrater har sagt det förr och säger det igen: Regeringen har inte klarat att ta ett samlat grepp kring skattefusk. Inte heller har man lyckats adressera den gigantiska svarta ekonomin. Enligt en ESO-rapport som släpptes tidigare i år omsätter den kriminella ekonomin 352 miljarder varje år. Med detta facit är det helt uppenbart att regeringen inte gör nog på området.

Fru talman! Regeringen talar gärna om vikten av att bekämpa ekonomisk brottslighet. Men när det kommer till konkret politik ser vi något annat. Vi ser en skattepolitik där kontrollen inte byggs ut i den takt som krävs. Vi ser myndigheter som efterfrågar mer resurser och bättre verktyg men som inte får tillräckligt. Vi ser en passivitet inför avancerade upplägg för skatteundandragande. Samtidigt lägger man fram detta förslag, som i praktiken kan göra det lättare att undkomma ansvar.

Fru talman! I grunden är vi positiva till dessa förändringar av det skatterättsliga företrädaransvaret. Det som oroar oss socialdemokrater är passiviteten i angränsande frågor.

Låt mig vara tydlig: Rättssäkerhet och effektiv bekämpning av fusk är inte motsatser, tvärtom. Ett system som inte klarar att stoppa fusket är i grunden orättvist, framför allt mot de seriösa företagarna. Det är de företag som betalar sina skatter, följer reglerna, anställer människor och bygger Sverige som drabbas när andra kan fuska till sig konkurrensfördelar.

Att justera det skatterättsliga företrädaransvaret kan göra Sverige till ett bättre land att driva företag i. Men ska vi utveckla vår näringspolitik och vår ekonomiska politik måste det göras i ett större perspektiv. En god näringspolitik handlar nämligen inte bara om skattesatser eller enskilda regeländringar. Den handlar om att skapa ett helt system där företag kan växa, anställa och konkurrera på sjysta och rättvisa villkor.

Sverige är i många avseenden ett av världens mest konkurrenskraftiga länder, inte trots utan tack vare våra gemensamma investeringar i utbildning, infrastruktur, forskning och omställning. Det är också en del av den svenska modellen.

Fru talman! Vi vet att fyra av fem jobb i dag skapas i små och medelstora företag i Sverige. Vi vet att företag behöver kapital, kompetens och rimliga villkor för att växa. Vi vet också att tillit, till systemet och mellan aktörer, är en av våra absolut viktigaste konkurrensfördelar.

Den tilliten förutsätter dock att reglerna gäller lika för alla. Om vissa kan fuska med skatter, dumpa kostnader och kringgå ansvar undergrävs inte bara skattebasen utan hela grunden för en välfungerande marknadsekonomi.

Fru talman! Det är därför kampen mot skattefusk inte står i motsats till en företagarvänlig politik utan är en förutsättning för den. En seriös företagare ska aldrig behöva konkurrera med den som fuskar. En entreprenör ska kunna lita på att spelplanen är rättvis.

Vi socialdemokrater står bakom att regelverket för det skatterättsliga företrädaransvaret utvecklas. Vi står bakom att det ska finnas utrymme för rimlighet och proportionalitet. Men vi accepterar inte att den här propositionen blir en ursäkt för att sänka ambitionerna i kampen mot skattefusk.

Vi vill fortsatt se starkare kontrollfunktioner, bättre samverkan mellan myndigheter, skarpare verktyg mot återkommande missbruk och en tydlig politisk prioritering av att säkra skatteintäkterna. Vi kräver att regeringen slutar sitta på händerna när det gäller frågor om kapitalförsäkringar, exitskatt och källskatt, områden där regeringens expertmyndigheter har påtalat brister som just används för skattefusk och skatteflykt.

Fru talman! I grunden handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi vill ha ett samhälle med god konkurrenskraft som präglas av tillit, ett samhälle där ingen kan tänja på reglerna och komma undan och ett samhälle där vi håller ihop, där vi litar på varandra och där alla bidrar. Företrädaransvaret är en liten men avgörande del av detta större samhällskontrakt.

Förslaget från regeringen är välavvägt men riskerar att enbart vara ett halvt steg. Vi står bakom lagförslaget men oroas när regeringen samtidigt inte tar striden mot skattefusk på allvar. Rättvisan kräver det, företagen som gör rätt för sig förtjänar det och Sverige behöver det.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag det skatterättsliga företrädaransvaret – ett område som vid en första anblick kan framstå som tekniskt men som i själva verket går rakt in i hjärtat på den svenska samhällsmodellen.

Vad handlar då det skatterättsliga företrädaransvaret om? Det handlar om rättvisa, det handlar om ansvar och det handlar om tilliten till att alla bidrar efter förmåga.

Fru talman! Den som driver ett företag i Sverige ska veta att vi har ett system där frihet och ansvar går hand i hand. Vi har låga trösklar för att starta och driva företag, men vi accepterar inte att man använder aktiebolag som en sköld för att smita undan skatter och avgifter.

Nästan alla företagare sköter sig, men samtidigt vet vi att organiserad brottslighet använder aktiebolag som ett brottsverktyg. Det kan vi inte blunda för. Därför finns företrädaransvaret – inte i första hand som ett straff utan som en garant för att spelreglerna gäller lika för alla.

Om vissa företag kan låta bli att betala skatt medan andra gör rätt för sig är det inte bara statens finanser som urholkas; då är det hela ekonomins legitimitet som är hotad.

I den proposition som dagens betänkande behandlar föreslår regeringen vissa förändringar. Bland annat ska en företrädare kunna befrias från betalningsansvar om det anses oskäligt. Det införs också ett så kallat rådrum, vilket är en möjlighet att skjuta upp betalningsansvaret i två månader.

Det finns mycket som talar för att dessa förslag är rimliga. Det är bra att rättssäkerheten stärks, och det är bra att proportionaliteten tydliggörs. Men låt oss vara ärliga, fru talman: Detta är inte ensamt den stora reform som Sverige behöver på området. Problemet i dag är nämligen inte i första hand att reglerna är otydliga för seriösa företagare. Problemet är att oseriösa aktörer utnyttjar systemet – systematiskt, cyniskt och ofta organiserat.

Fru talman! Vi ser hur bolag töms, hur skatter lämnas obetalda, hur företrädare byts ut och hur skulder lämnas till staten och därmed till skattebetalarna. Detta är inte en slump. Det är en affärsmodell för kriminella. I den verkligheten räcker det inte att finjustera regler om rådrum och skälighet. Det krävs ett betydligt mer offensivt arbete mot skattefusk och skatteflykt.

Här brister regeringen. Vi socialdemokrater har sagt det förr och säger det igen: Regeringen har inte klarat att ta ett samlat grepp kring skattefusk. Inte heller har man lyckats adressera den gigantiska svarta ekonomin. Enligt en ESO-rapport som släpptes tidigare i år omsätter den kriminella ekonomin 352 miljarder varje år. Med detta facit är det helt uppenbart att regeringen inte gör nog på området.

Fru talman! Regeringen talar gärna om vikten av att bekämpa ekonomisk brottslighet. Men när det kommer till konkret politik ser vi något annat. Vi ser en skattepolitik där kontrollen inte byggs ut i den takt som krävs. Vi ser myndigheter som efterfrågar mer resurser och bättre verktyg men som inte får tillräckligt. Vi ser en passivitet inför avancerade upplägg för skatteundandragande. Samtidigt lägger man fram detta förslag, som i praktiken kan göra det lättare att undkomma ansvar.

Fru talman! I grunden är vi positiva till dessa förändringar av det skatterättsliga företrädaransvaret. Det som oroar oss socialdemokrater är passiviteten i angränsande frågor.

Låt mig vara tydlig: Rättssäkerhet och effektiv bekämpning av fusk är inte motsatser, tvärtom. Ett system som inte klarar att stoppa fusket är i grunden orättvist, framför allt mot de seriösa företagarna. Det är de företag som betalar sina skatter, följer reglerna, anställer människor och bygger Sverige som drabbas när andra kan fuska till sig konkurrensfördelar.

Att justera det skatterättsliga företrädaransvaret kan göra Sverige till ett bättre land att driva företag i. Men ska vi utveckla vår näringspolitik och vår ekonomiska politik måste det göras i ett större perspektiv. En god näringspolitik handlar nämligen inte bara om skattesatser eller enskilda regeländringar. Den handlar om att skapa ett helt system där företag kan växa, anställa och konkurrera på sjysta och rättvisa villkor.

Sverige är i många avseenden ett av världens mest konkurrenskraftiga länder, inte trots utan tack vare våra gemensamma investeringar i utbildning, infrastruktur, forskning och omställning. Det är också en del av den svenska modellen.

Fru talman! Vi vet att fyra av fem jobb i dag skapas i små och medelstora företag i Sverige. Vi vet att företag behöver kapital, kompetens och rimliga villkor för att växa. Vi vet också att tillit, till systemet och mellan aktörer, är en av våra absolut viktigaste konkurrensfördelar.

Den tilliten förutsätter dock att reglerna gäller lika för alla. Om vissa kan fuska med skatter, dumpa kostnader och kringgå ansvar undergrävs inte bara skattebasen utan hela grunden för en välfungerande marknadsekonomi.

Fru talman! Det är därför kampen mot skattefusk inte står i motsats till en företagarvänlig politik utan är en förutsättning för den. En seriös företagare ska aldrig behöva konkurrera med den som fuskar. En entreprenör ska kunna lita på att spelplanen är rättvis.

Vi socialdemokrater står bakom att regelverket för det skatterättsliga företrädaransvaret utvecklas. Vi står bakom att det ska finnas utrymme för rimlighet och proportionalitet. Men vi accepterar inte att den här propositionen blir en ursäkt för att sänka ambitionerna i kampen mot skattefusk.

Vi vill fortsatt se starkare kontrollfunktioner, bättre samverkan mellan myndigheter, skarpare verktyg mot återkommande missbruk och en tydlig politisk prioritering av att säkra skatteintäkterna. Vi kräver att regeringen slutar sitta på händerna när det gäller frågor om kapitalförsäkringar, exitskatt och källskatt, områden där regeringens expertmyndigheter har påtalat brister som just används för skattefusk och skatteflykt.

Fru talman! I grunden handlar detta om vilket samhälle vi vill ha. Vi vill ha ett samhälle med god konkurrenskraft som präglas av tillit, ett samhälle där ingen kan tänja på reglerna och komma undan och ett samhälle där vi håller ihop, där vi litar på varandra och där alla bidrar. Företrädaransvaret är en liten men avgörande del av detta större samhällskontrakt.

Förslaget från regeringen är välavvägt men riskerar att enbart vara ett halvt steg. Vi står bakom lagförslaget men oroas när regeringen samtidigt inte tar striden mot skattefusk på allvar. Rättvisan kräver det, företagen som gör rätt för sig förtjänar det och Sverige behöver det.

(Applåder)

Herr talman! För det första: Är vi oeniga om regelverket? Nej, det är vi inte. Vi är eniga om att den här typen av regler behövs. Det råder det inget tvivel om.

För det andra: Varför vill vi socialdemokrater genomföra en konsekvensanalys av regelverket nu? Jag vill påminna ledamoten Reuterskiöld om att vi vid varje tillfälle har föreslagit en konsekvensanalys, just eftersom det har varit en exceptionell lagstiftningsprocess där man också har infört terminologi som inte funnits i vår skattelagstiftning tidigare. Det är alltså en exceptionell situation som kräver exceptionella åtgärder.

Svaret på frågan varför vi åter föreslår en konsekvensanalys är att vi vill ge er en ny chans, Adam Reuterskiöld. Ni tog inte chansen första gången. Ni tog inte chansen andra gången. Nu får ni en tredje chans. Bifall en konsekvensanalys för att säkra att de här reglerna införs på bästa möjliga sätt!

De här reglerna kommer till svensk lagstiftning via EU:s minimiskattedirektiv. Det ger oss i Sverige en möjlighet att anpassa dem till de lagar vi redan har. Tankebanorna och tankemönstren från de här överenskommelserna behöver introduceras i svensk rätt. Men det finns möjlighet att göra det på olika sätt. Vi socialdemokrater har konstaterat att det måste göras på ett sätt som både sätter stopp för avancerad skatteplanering och gör att den administrativa bördan för företagen blir så liten som möjligt.

Nu ger vi er ytterligare en chans. Vi har gett er en första chans. Vi har gett er en andra chans. Nu ger vi er en tredje chans att se över lagstiftningen och göra en konsekvensanalys, så att man lever upp till båda de här kraven: Stoppa skatteplaneringen, och gör det på ett sätt som är så bra som möjligt för företagen! Då är det ledamoten som blir svaret skyldig. Varför är ni emot en konsekvensanalys som kan göra lagstiftningen bättre för Sveriges företag?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Reuterskiöld för anförandet. I grund och botten tror jag att vi är eniga om mycket. Vi är eniga om att det är viktigt med ett bra företagsklimat. Möjligen tycker vi ibland lite olika om hur man uppnår det. Vi brukar vara eniga om att det ska finnas tydliga och väldefinierade regler som skapar förutsägbarhet. På område efter område är vi eniga om hur regelstrukturerna ska se ut. Ibland kan vi vara oeniga om sådant som skattenivåer och vad skatterna ska användas till.

Det jag möjligen hade invändningar mot i ledamotens anförande var att lyssnaren kunde ana och möjligtvis tro att det finns partier här i riksdagen som är emot att genomföra propositionen. Jag vill vara tydlig med att vi socialdemokrater har ställt oss bakom propositionen, eftersom den implementerar ett antal förändringar som gör det här lagstiftningskomplexet enklare att genomföra – om effekterna blir de som vi avsett. Oklarheten om det sistnämnda är ett av skälen till att vi har krävt en konsekvensanalys.

Ledamoten Reuterskiöld konstaterade att det vi fattar beslut om nu inte är hela lagstiftningen utan bara en del av den. Det är helt riktigt. Men jag vill då påminna åhörarna och även ledamoten Reuterskiöld om att vi socialdemokrater föreslog en konsekvensanalys både vid det första beslutet om reglerna och när den senaste justeringen gjordes. På grund av att lagstiftningsprocessen varit jäktad och dessutom skett på ett annat sätt än vad som är brukligt finns det skäl att genomföra en konsekvensanalys av regelverken för att säkra att de inte blir mer komplicerade än nödvändigt. Frågan är varför Moderaterna är emot detta förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi står nu här ännu en gång och ska debattera tilläggsskatten, och vi har faktiskt tjuvstartat lite grann.

När det gäller det faktum att vi flera gånger har debatterat tilläggsskatten i kammaren skulle jag säga att det i sig är talande. Det här är inte en liten teknisk justering i marginalen som görs av komplicerad lagstiftning, utan det här är en del av ett större internationellt arbete som fortfarande pågår och som fortfarande kräver nya kompletteringar.

Bakgrunden är känd, men viktig att påminna om. Under flera år har OECD och G20 arbetat för att säkerställa att vinster beskattas där de uppkommer och där värde skapas. År 2021 antogs modellreglerna för global minimibeskattning, som brukar kallas för OECD:s pelare 2, och inom EU genomfördes de genom minimibeskattningsdirektivet 2022.

I Sverige trädde lagen i kraft vid första möjliga tillfälle den 1 januari 2024. Därefter har bestämmelserna, som ni alla vet, kompletterats vid ett antal tillfällen. Nu står vi här igen och ytterligare ändringar krävs. Frågan är faktiskt om någon lagstiftningsprodukt har ändrats så många gånger på så kort tid.

Den proposition som kammaren nu behandlar handlar i huvudsak om två saker. För det första inför man ett nytt system för automatiskt utbyte av tilläggsskatterapporter, och för det andra är det förändringar i själva förfarandet. Vad betyder det, kanske någon undrar. Jo, man ändrar reglerna för rapportering, förelägganden, omprövningar och vissa deklarationsuppgifter samt inför en tillfällig sanktionslättnad. Allt detta kan verka tekniskt, men det är viktiga frågor för de företag som faktiskt omfattas av reglerna.

Herr talman! För oss socialdemokrater har utgångspunkten varit densamma hela tiden. Vi har accepterat ordningen, vi har accepterat tilläggsskatten, därför att grundidén är riktig. Det är rätt att stora multinationella koncerner inte ska kunna spela ut länder mot varandra. I ett race to the bottom, eller annorlunda uttryckt en kapplöpning mot avgrunden, är det rätt att sätta en nedre gräns för skattekonkurrensen. Det är rätt att försöka se till att de största aktörerna betalar åtminstone en miniminivå av bolagsskatt. Det här är inte en teknisk fråga, utan det här är en fråga om rättvisa.

Tidigare har jag själv sagt att det huvudsakligen handlar om att rätt ska vara rätt. Jag tycker fortfarande att det väl sammanfattar vad den här frågan handlar om. Vanliga löntagare, småföretagare och medborgare betalar sin skatt varje månad. Om de ska känna tillit till systemet måste de också se att samma principer som gäller för dem även ska gälla för de största globala koncernerna. Annars urholkas legitimiteten för systemet och för den öppna ekonomin.

I en värld där en handfull män äger mer än vad halva jordens befolkning gör tillsammans blir frågan om ojämlikhet extremt viktig just när vi pratar om legitimiteten i skattesystemet. I en tid då klyftorna växer, då ekonomin och samhället blir hårdare och då vanliga hushåll förväntas bära allt större bördor blir frågan om skatterättvisa ännu viktigare. När människor samtidigt ser rubriker om avancerad skatteplanering – upplägg i skatteparadis – skadas tilliten; då växer känslan av att det finns ett system för vanligt folk och ett annat system för dem med de största resurserna.

Det är därför arbetet mot skatteflykt inte är en sidofråga utan i stället en del av kampen för sammanhållningen i samhället. Det handlar om ett samhälle som håller ihop och är en del av strävan mot en starkare samhällsgemenskap.

Herr talman! För oss socialdemokrater handlar skatt inte bara om intäkter i en tabell. Skatt är vår gemensamma finansiering av sådant som människor behöver i sin vardag. Skatt är tryggheten i form av poliser, domstolar och militärer. Skatt är välfärden i form av skola, hemtjänst och äldreomsorg. Skatt är näringspolitik i form av infrastruktur, testbäddar och innovationssystem. Skatt är samhällsgemenskap, tillit och framtidstro. Det är också därför som skatter och konkurrenskraft inte står i motsats till varandra. Sverige har i stället blivit starkt just för att det har kombinerat företagande och innovation med utbildning, tillit, fungerande institutioner och stabila spelregler. Det är just därför rättvis beskattning blir så viktig. Det är därför tilläggsskatten kan vara med och bidra till rättvisa globala spelregler, det som också kallas level playing field.

Herr talman! Men det här gäller enbart om man introducerar reglerna på ett rimligt sätt. Det är här den avgörande invändningen kommer. Att grundidén är riktig betyder inte att allt är guld och gröna skogar, utan vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Ja, vi ska bekämpa skatteflykt. Ja, Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden. Ja, vi ska bidra till en globalt rättvis beskattning. Men vi måste också våga säga att hotet med den här lagstiftningen är att den blir så komplicerad, så tung och så forcerat genomförd att den undergräver sitt eget syfte.

Med den nya side by side-lösningen, där Donald Trump har hotat sig till en separatlösning för amerikanska företag, blir riskerna ännu större. Det sämsta utfallet vore följande, herr talman, nämligen att företag som redan i dag gör rätt för sig får ökade administrativa kostnader, en större osäkerhet och tyngre rapporteringsbörda. Samtidigt hittar de mest aggressiva aktörerna fortfarande vägar runt systemet. Då har vi inte stärkt rättvisan utan bara gjort systemet mer svåröverskådligt för dem som försöker följa reglerna.

Det här är precis det vi har varnat för tidigare, och det är också därför som vi gång på gång har krävt en samlad konsekvensanalys av den här lagstiftningen.

Herr talman! Den proposition som vi har framför oss visar att komplexiteten i reglerna är extremt hög. Den tilläggsskatterapport som företagen ska lämna in innehåller omfattande uppgifter om koncernstruktur, beräkningar av effektiv skatt i varje stat där man har verksamhet och fördelningen av eventuell tilläggsskatt. Rapporteringen ska kunna lämnas in i en stat, vilket är positivt, och därefter utbytas mellan skattemyndigheter i olika länder. Som jag nämnde tidigare tillkommer nya regler om förelägganden, omprövningsfrister, sekretess, användningsbegränsningar och den tillfälliga sanktionslättnaden.

Men bara det faktum att det nu behövs ytterligare en kompletteringsproposition visar att vi inte är färdiga med lagstiftningen. Det är just därför vi socialdemokrater tycker att regeringens hållning är så märklig. Man säger att konsekvenserna för företagen av de enskilda förslagen är begränsade. Samtidigt medger man att det handlar om ett omfattande och komplext regelverk. Jag tror att ledamoten Westroth för en stund sedan kallade det för ett administrativt monster.

Det här är ett mångårigt internationellt arbete som dessutom fortfarande utvecklas. Om saker och ting inte kommer på rätt plats vid rätt tillfälle finns det risk att reglerna inte blir ändamålsenliga. Därför menar vi socialdemokrater att det inte räcker att hoppas på framtida uppföljningar från regeringen. Vi menar att regeringen i stället måste åläggas att redovisa vad regelverket faktiskt kostar, hur det fungerar i praktiken och vilka förenklingar som är möjliga.

Vår reservation är rimlig och balanserad, menar jag. Vi står bakom de ändringar som nu föreslås i propositionen, eftersom de behövs för att anpassa svensk rätt till internationella överenskommelser. Men vi säger också att implementeringen har kantats av problem, att tempot har varit forcerat och att det finns en reell risk att regelverket blir orimligt betungande för de företag som redan i dag gör rätt för sig. Det är därför vi vill ha en samlad konsekvensanalys med redovisning av administrativa kostnader och en utredning av möjliga förenklingar.

Herr talman! Det här är alltså inte ett nej till internationellt samarbete – tvärtom. Det är verkligen inte ett nej till kampen mot skatteflykt. Vi menar som sagt att det är SD-regeringen som drar benen efter sig och är saktfärdig på området. Detta är inte heller ett nej till en global minimibeskattning som princip. Men vi kräver ordning och reda, en implementering som fungerar och en utvärdering av konsekvenserna. Därmed blir vårt förslag ett ja till rättvisa, ett ja till att stora bolag ska göra rätt för sig och samtidigt ett ja till rättssäkerhet, förutsägbarhet och rimlighet.

Om den här lagstiftningen ska hålla över tid måste den nämligen också uppfattas som legitim. Och legitimitet får man inte genom att stapla nya regler ovanpå gamla, likt klossar i ett barnrum, samtidigt som man håller tummarna för att tornet inte ska rasa. Legitimitet skapas om vi lagstiftare tar reda på vad reglerna vi beslutar om får för konsekvenser och tar ansvar för det. Legitimitet får man genom att se till att lagen träffar rätt, stoppar den avancerade skatteplaneringen och samtidigt inte vältrar över kostnaderna på de skötsamma bolagen. Det är där, och ingen annanstans, som skiljelinjen går i dagens debatt.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag under punkt 1 och bifall till reservationen under punkt 2.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Westroth för svaret.

Det vi socialdemokrater är rädda för är att man nu staplar regler på varandra. Då menar vi att en samlad konsekvensanalys skulle kunna göra att vi både ser vilka de administrativa kostnaderna blir och ser om lagstiftningen fyller det syfte vi vill att den ska fylla, samtidigt som vi dessutom tittar på möjligheterna att göra förenklingar.

Vi vet att lagstiftningsprocessen gick väldigt fort när lagen infördes vid det första tillfället. Delar av terminologin harmonierar inte med resterande svensk skattelagstiftning. Därför finns det speciella skäl att göra en konsekvensanalys av just den här lagen.

Jag drar mig till minnes den senaste mandatperioden, då jag satt i näringsutskottet. Ledamoten Westroths partivänner föreslog då konsekvensutredningar i parti och minut för var och varannan lagstiftning. Jag var konsekvent skeptisk till det. Det är inte riksdagens uppgift att alltid kräva konsekvensanalyser av varje lagstiftningsprodukt.

Men om det finns en lagstiftningsprodukt, herr talman, som vi faktiskt behöver göra en samlad konsekvensanalys av är det denna. Då förstår jag inte varför Sverigedemokraterna och den samlade högern inte kan komma fram till att en konsekvensanalys av dessa regler – som riskerar att inte träffa rätt och som riskerar att bli, som ledamoten själv sa, ett administrativt monster för våra största företag – vore bra. Varför är man inte beredd att ta viktiga steg för att göra dessa regler enklare för viktiga svenska exportföretag?

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Westroth, för ett klargörande anförande! Jag skulle vilja säga att ledamoten på ett fullgott sätt redogjorde för den här lagstiftningsprocessen och även beskrev vilken komplexitet det faktiskt handlar om i de här frågorna.

I grund och botten handlar det om två saker: dels att se till att skattefusk och avancerad skatteplanering stoppas, dels att säkra ett bra företagsklimat. Vi socialdemokrater är säkra på att båda är möjliga.

Vi socialdemokrater har kritiserat SD-regeringen för att man släpat fötterna efter sig när det gäller skatteflykt och skattefusk och där inte adresserat viktiga frågor. Vi kan nu också se att man inte riktigt är beredd att ta rimliga steg för att värna företagsklimatet. När vi nu pratar om denna lagstiftningsprodukt blir det viktigt att fundera på hur vi kan se till att den inte blir mer komplex än nödvändigt.

Vi socialdemokrater har länge krävt en samlad konsekvensanalys, just på grund av den svåra och stora komplexitet som här råder. Ledamoten Westroth redogjorde för den på ett alldeles utmärkt sätt. Då blir ändå frågan, när det är så tydligt hur komplext detta är, hur snabbt lagstiftningsprocessen har gått och hur svårt det blir för företagen att följa efter: Varför kan inte Sverigedemokraterna se framför sig att det är en bra idé att göra en samlad konsekvensanalys?

Ledamoten Westroth säger att han litar på regeringen och att regeringen ska göra en kontinuerlig utvärdering. Sanningen är ju att en kontinuerlig utvärdering faktiskt inte är någonting.

Den stora frågan blir: Vad ska vi med riksdagen till? Är det inte riksdagen som faktiskt ska kräva en samlad konsekvensanalys så att den här lagen blir så bra som möjligt?

(Applåder)

Herr talman! Skatteutskottets betänkande nummer 8, Anpassningar av ränteavdragsreglerna till EU-rätten, kan uppfattas som tekniskt och svårt. Jag inser att inte alla medborgare i vårt land till vardags går och funderar på ränteavdragsbegränsningsreglerna för aktiebolag. Men i grunden, gott folk, är det en viktig fråga för de flesta av oss, eftersom den faktiskt handlar om rättvisa, om att rätt ska vara rätt och om vår förmåga att stoppa skatteflykt och aggressiv skatteplanering.

Bakgrunden är att vi sedan 2019 har riktade ränteavdragsbegränsningsregler i inkomstskattelagen. Huvudregeln är enkel: räntor i näringsverksamhet ska som utgångspunkt vara avdragsgilla. Men för koncerner, företag i intressegemenskaper, där det finns ett väsentligt inflytande eller en gemensam ledning finns det särskilda begränsningsregler.

Syftet med detta är tydligt. Vi och lagstiftningen vill motverka att koncerninterna lån används för att flytta vinster från Sverige till andra länder och att man därmed urholkar den svenska skattebasen.

Problemet med de regler som vi debatterar i dag är att de har bedömts stå i strid med EU-rätten. I den så kallade Lexeldomen slår EU-domstolen fast att den tidigare utformningen av undantagsregeln inte duger. Frågan som vi talar om här i dag handlar alltså om hur vi både kan följa EU-rätten och samtidigt kan stoppa avancerad skatteplanering och skattefusk.

Herr talman! Vi socialdemokrater har varit kritiska till att regeringen gjort alldeles för lite för att täppa till luckor i den svenska skattelagstiftningen.

Några av de exempel som vi har tagit upp under mandatperioden är exitskatt, källskatt eller kupongskatt, regler för kapitalförsäkringar och resurser för att byta Skatteverkets gamla datasystem. Detta är några exempel på regeringens tillkortakommanden när det gäller kampen mot skatteflykt och skattefusk.

Som vi har framfört tidigare räcker det inte att som regeringen säga att man vill bekämpa skatteflykt och skattefusk om man i praktiken inte gör särskilt mycket. Man måste naturligtvis också agera.

För Sverige och för vår konkurrenskraft behövs både ett bra företagsklimat och effektiva regler. Men vi behöver också ett ordentligt arbete mot skattefusk. Vi socialdemokrater menar att det är viktigt, riktigt och nödvändigt att arbeta med alla dessa frågor. Vi behöver ha både konkurrenskraftiga regler och ett bra företagsklimat, och samtidigt behöver vi ha bra och effektiva regler för att stoppa skattefusk.

I just detta fall ska regeringen dock ha beröm, för det här förslaget täpper till luckor, rätar upp våra regelverk och säkerställer att Sverige följer EU-rätten och samtidigt har effektiva verktyg mot skatteflykt.

Vi socialdemokrater menar att det förslag som regeringen har lagt fram – som inte helt följer det utredningsförslag om ny lagstiftning som lades fram för något år sedan – är bra. Det är bra eftersom det drar nytta av att EU-domstolens praxis har ändrats efter det som kallas för Lexeldomen. Förslaget drar helt enkelt bättre nytta av senare domar i EU-domstolen, såsom den dom som brukar kallas för X BV-domen.

Kärnan i förslaget är att ränteutgifter till ett företag i samma koncern som utgångspunkt ska vara avdragsgilla, precis som det ska vara. Men det gäller inte om skuldförhållandet ingår i det som kallas för ett konstlat upplägg.

Då blir såklart frågan: Vad är ett konstlat upplägg? I det här fallet, i lagstiftningen, handlar det just om upplägg där syftet är att koncernen ska få en väsentlig skatteförmån. Det handlar alltså inte om vanliga, affärsmässigt motiverade, interna lån. Det handlar i stället om strukturer där skulden i praktiken saknar reell affärsfunktion och där lånet finns där bara för att skapa ränteavdrag i ett land och ränteintäkter i ett annat, ofta lågbeskattat land. Det kan också handla om att det mellanliggande bolaget enbart fungerar som genomströmningsenhet utan substans.

Med de nya reglerna blir det tydligt. Om upplägget i huvudsak är till för att skapa en skatteförmån är det inte tillåtet, och då ska man också kunna förvägras avdraget även om räntan i sig är marknadsmässig. Det här är förhoppningsvis ett träffsäkert verktyg mot avancerad skatteplanering.

Här är det viktigt att politiken är tydlig med att lagstiftningen finns just för att konstlade upplägg med interna lån inte ska leda till att räntan är avdragsgill. Både riksdag och regering måste vara beredda att följa upp att detta fungerar i praktiken.

Herr talman! I betänkandet finns en motion från Centerpartiet, som har framfört oro över ökad administrativ börda. Vi socialdemokrater tycker att det är en principiellt viktig fråga; vi måste alltid säkra att företagens administrativa bördor inte blir för stora.

Men i detta sammanhang behöver vi också vara tydliga med att regler som ska fånga upp konstlade upplägg inte kan göras mekaniska. Det innebär per definition att det blir administrativt klurigt för vissa företag att följa reglerna. Om man inte gör på det sättet leder det i stället till en orättvis skattekonkurrens, som också är ett stort problem för företag.

Därför måste den här typen av regler bygga på mer övergripande rekvisit, just för att kunna fånga nya typer av skatteupplägg som vi inte känner till i dag. Men återigen: Alternativet till att göra på det här sättet är värre, för då öppnar vi upp för nya kryphål. Det vore betydligt dyrare både för staten och för alla seriösa företag som vill konkurrera på lika villkor.

Herr talman! Den som vill minska administrationen för företag hade kunnat bifalla förslaget att höja gränsbeloppet för förenklingsregeln från till exempel 5 miljoner till 25 miljoner svenska kronor. Detta är en fråga som har diskuterats, men mig veterligen är det inga partier här i Sveriges riksdag som har ställt sig bakom detta i budgetprocessen. Det är förståeligt, för det hade inneburit en kostnad på ungefär 1 ½ miljard att införa den typen av högre gränsbelopp. Men det hade faktiskt underlättat för mindre företag på riktigt.

Sammanfattningsvis, herr talman, menar vi socialdemokrater att regeringen behöver öka takten när det gäller skattefusk. Men just i det här fallet – i det här betänkandet – delar vi regeringens uppfattning att det inte är möjligt att ytterligare precisera begreppet konstlade upplägg i lagtexten utan att samtidigt urholka effektiviteten i lagstiftningen.

Vi socialdemokrater menar att betänkandet handlar om att stå upp för att den svenska skattebasen i en internationell miljö inte urholkas genom avancerad skatteplanering och skattefusk samtidigt som vi respekterar EU-rätten. Detta förslag från regeringen klarar faktiskt att hantera båda sakerna samtidigt.

Vi socialdemokrater vill ha ett skattesystem där den som gör rätt för sig ska känna trygghet och där den som försöker utnyttja kryphål möts av tydliga och effektiva regler. Därför ställer vi oss bakom propositionen, yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avstyrker motionen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för svaret och för debatten!

Jag vill börja med att säga att jag är extremt ödmjuk inför ätstörningsvårdens komplexitet. I grunden är jag inte sjukvårdspolitiker.

Jag uppskattar också ministerns engagemang i frågan. Jag önskar er välgång i arbetet med en extremt svår fråga. Jag kan också dela ministerns inställningar kopplat till problematiska skönhetsideal i samhället.

Men en anledning till att ministern reflekterar just över skönhetsideal och allmänt om ätstörningsvården torde ju också vara att de frågor vi har ställt är svåra att svara på. De är svåra att svara på eftersom det inte fanns några kunskapsunderlag som finansministern använde, och om det fanns några har hon uppenbarligen använt dem felaktigt.

Därför vill jag ändå tacka ministern för de sansade utsagor som har givits här, som jag uppfattar stämmer överens med sanningen, exempelvis att tillgängligheten i ätstörningsvården i Region Stockholm har förbättrats. Det finns svart på vitt att så är fallet. Därmed vet vi också att de som har hävdat motsatsen antingen har ljugit eller varit ovetande. Bägge dessa saker är ytterst allvarliga.

Jag vill avslutningsvis tacka socialministern för debatten. Jag vill också rikta ett medskick till socialministern. Den här typen av cirkulär inom Moderata samlingspartiet, där man uppenbarligen fabulerar kring Region Stockholm för att skapa politiska konflikter, måste upphöra, så att vi får en ordentlig debatt om problemen i Sverige. Det är inte värdigt Sverige att vi har en regering som arbetar på detta sätt.

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, socialministern!

Som jag sa i mitt förra inlägg är socialministern en duglig politiker och en skicklig retoriker. Debatten hittills har varit klargörande i så måtto att ministern faktiskt inte svarar på de frågor som vi har ställt.

Ministern började själv i det formella, och både regeringsformen och riksdagsordningen hanterar ju det kontrollansvar som riksdagen har i förhållande till regeringen. Därför är det anmärkningsvärt att vi inte får svar på våra frågor.

Sedan tycker jag fortfarande att det är anmärkningsvärt att finansministern inte svarar på detta. Jag uppfattar det som en tolkning av reglerna att det skulle vara socialministern som är ansvarig för att svara på huruvida skattemoralen påverkas negativt av finansministerns vilseledande uttalanden.

Flera av de frågor som socialministern lyfter upp är dock relevanta. Det är extremt viktigt att prata om ätstörningsvården. Men just i den här debatten blir det delvis ett sätt att inte svara på de frågor som faktiskt är ställda: Vilka faktaunderlag hade finansministern när hon uttalade sig om ätstörningsvården? Hur påverkar det skattemoralen om finansministern uttalar sig oriktigt om vården i Region Stockholm?

Att vi inte får några svar tyder på att det faktiskt inte finns några ordentliga underlag. Moderaterna i Regeringskansliet verkar ha bestämt sig för att prioritera det egna partiet framför verkligheten – att hitta en konflikt mellan Stockholm och regeringen, oavsett om detta är baserat på verkligheten eller på saker som är konstruerade.

Då hamnar vi i min andra fråga, som handlar om skattemoralen och om den påverkas när regeringen skarvar med sanningen. Detta är ett område som finansministern ansvarar för. I regleringsbrev ber finansministern Skatteverket att just vårda skattemoralen. Då är det naturligt att finansministern svarar på den fråga som jag har ställt. Hur påverkas skattemoralen när finansministern skarvar med sanningen? Om det nu är socialministern som ska svara på den frågan väntar jag på svaret, socialministern.

När finansministern använder osanningar som ett politiskt slagträ, dessutom här i Sveriges riksdag, och sedan inte bemödar sig om att komma hit urholkas förtroendet. Jag tycker att detta inte bara är dålig stil utan också riskerar att vara skadligt för vår demokrati.

Jag hade gärna hört finansministern förklara hur hon tror att skattemoralen påverkas av att en finansminister inte är precis när hon uttalar sig här i Sveriges riksdag. Men nu är hon inte här, och återigen: För mig säger det allt. Därför ställer jag på nytt frågan till socialministern: Hur tror socialministern att finansministerns vilseledande information påverkar skattemoralen?

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Jag skrev den här interpellationen i någon form av återhållet vredesmod över att finansminister Elisabeth Svantesson, som jag ofta brukar lyfta upp som en kapabel finansminister, även om vi ofta tycker olika, sällade sig till kön av ministrar som faktiskt förleder och hittar på när det gäller vården i Region Stockholm.

Som stockholmare vänder jag mig mot att regeringen förefaller behandla oss som ett politiskt slagträ. Därför ställde jag en interpellation till finansministern efter det att hon vid flera tillfällen uttalat sig uppenbart felaktigt om Region Stockholm och ätstörningsvården i Region Stockholm. Det jag vill få svar på är hur dessa felaktigheter riskerar att påverka skattemoralen. Det är ju ett område som finansministern är ansvarig för.

Jag menar att det är bedrägligt att säga som finansministern gjorde, nämligen att Region Stockholm lägger ned ätstörningskliniker därför att man inte kan prioritera. Det är inte sant. Det är inte en rimlig beskrivning av sanningen. Det har också ledamoten Kallifatides tydligt klargjort.

Jag är personligen extremt ödmjuk inför hur svår ätstörningsvård är. Jag är själv inte sjukvårdspolitiker, men jag kan läsa en rapport. Därför vänder jag mig mot att ätstörningsvården i Stockholm förefaller ha blivit ett politiskt slagträ och att man helt verkar bortse från det som har hänt i verkligheten.

Det som har hänt är, precis som ledamoten Kallifatides sa, att ett företag vars avtal har löpt ut, som uppenbarligen har felfakturerat Region Stockholm och som inte följer Socialstyrelsens riktlinjer för ätstörningsvård inte har kunnat fortsätta med sin verksamhet. Det är inte samma sak som att säga att politiker i Region Stockholm inte kan prioritera.

Fru talman! När en finansminister står här i Sveriges riksdag och sprider något som är felaktigt riskerar det att skada förtroendet för vården men också för viljan att betala skatt. Därför ställde jag interpellationen till finansministern kring hur hennes ord riskerar att påverka skattemoralen. Men i stället för att hon kommer hit och står för sina ord eller förklarar bakgrunden till dem och förklarar kunskapsunderlaget, som är det vi har bett om, kommer socialministern hit för att sopa upp resterna av uttalandena.

Socialministern är en mycket duglig politiker och skicklig retoriker, men jag tycker likväl att det är anmärkningsvärt och faktiskt ovärdigt att finansministern inte svarar på dessa frågor. Finansministern är inte bara en politisk röst bland andra. Hon är ansvarig för skattesystemet. Hon skriver regleringsbrev till Skatteverket som handlar om att upprätthålla skattemoralen i vårt land.

Det är klart att om man säger uppenbart felaktiga saker om den skattefinansierade vården riskerar det också att påverka skattemoralen och påverka tilliten till staten. Därför ser jag det som väldigt allvarligt att finansministern agerar på det här sättet och dessutom inte kommer hit. Därför upprepar jag den fråga jag ställt till finansministern, men nu ställer jag den till socialministern. Hur bedömer socialministern att skattemoralen påverkas om det visar sig att finansministern och regeringen förmedlar vilseledande information om skattefinansierad verksamhet?

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi skatteutskottets betänkande 7, som handlar om Riksrevisionens rapport om de tillfälliga anstånden för inbetalning av skatt för företag under pandemin.

Pandemin kan tyckas höra till vårt förflutna, men det är ändå viktigt att vi nu analyserar den då förda politiken. Riksrevisionens rapport visar tydligt att mycket av den politik som bedrevs av den S-ledda regeringen under pandemin var klok, nödvändig och i grunden framgångsrik.

De tillfälliga anstånden för inbetalning av skatt var en åtgärd som i grunden hade lagstiftats redan nästan ett decennium innan den användes, men när den togs i bruk under pandemin gjordes de sista handpåläggningarna på lagstiftningen i ett exceptionellt läge och under tidspress, framför allt när vi talar om helheten av åtgärderna.

Likväl kan vi konstatera att åtgärderna som helhet uppfyllde sitt syfte. Likviditeten stärktes för i grunden livskraftiga företag här i vårt land. Det var den typen av avvägningar som politiken stod inför under pandemin. Hur hjälper vi både företag och hushåll i kris? Hur skapar vi hjälp till livskraftiga företag utan att kasta goda pengar efter dåliga? Hur kan vi värna skattebetalarnas pengar och samtidigt kratta manegen för framtida tillväxt?

Så såg avvägningarna ut för fem sex år sedan. Så ser de ut i dag, och så såg de också ut när lagstiftningen i grunden kom till i slutet av 00-talet.

Herr talman! Konkret betydde den S-ledda regeringens politik att tusentals jobb faktiskt kunde räddas, att företag kunde fortsätta betala ut löner och att svensk ekonomi stod stadig genom en av de svåraste kriserna i modern tid.

Kontrasten till den nuvarande regeringen är bjärt. Med Kristersson vid rodret har 100 000 människor blivit arbetslösa. Tillväxten ligger i Europas botten, och var fjärde ung människa i vårt land är arbetslös – samtidigt som skatterna sänks för de allra rikaste. Det är slående att exempelvis Jimmie Åkesson har sänkt skatten för sig själv med 4 000 kronor – varje månad, herr talman. Varje ledamot i den här kammaren har sänkt sin egen skatt med 2 500 kronor, alltså 30 000 kronor per år. Samtidigt försämras a-kassan, och regionerna och sjukvården sätts på svältkur. Antalet arbetslösa ökar.

Jag kommer att tänka på en Muf-pin från 90-talet som var väldigt populär bland vissa: Gör statsministern arbetslös så slipper du bli det själv. För mig är det uppenbart när jag läser den här Riksrevisionsrapporten att det gör skillnad om statsministern är moderat eller socialdemokrat.

Herr talman! Gällande pandemiåtgärderna är det såklart lätt att i efterhand säga att saker skulle ha gjorts på ett annat sätt. Men mitt under pandemin var verkligheten annorlunda. Då behövdes handlingskraft, inte efterklokhet. Då behövdes åtgärder, och därför är jag extra glad att besluten likväl blev välavvägda. Detta gäller också regleringen av tillfälliga anstånd för företag. Jag var själv riksdagsledamot i näringsutskottet under pandemin och minns hur vissa partier ville sprida skattebetalarnas pengar runt sig på ett sätt som hade fått Gunnar Sträng att vända sig i sin grav.

Herr talman! Riksrevisionen pekar likväl på vissa brister i träffsäkerheten och uppföljningen. Det måste vi naturligtvis ta på allvar. Men den övergripande slutsatsen blir i alla fall för mig ändå tydlig: Åtgärden var i grunden effektiv – de tillfälliga anstånden fyllde sitt syfte. Sammantaget måste man ändå säga att den S-ledda regeringens politik gjorde vad som krävdes för att skydda svenska företag och arbetstagare.

Jag vill också påminna om – och detta tycker jag är viktigt – att de tillfälliga anstånden inte var ett isolerat initiativ utan en del av en bred palett av krisåtgärder, som permitteringsstöd, omsättningsstöd och statliga garantier. Tillsammans bidrog de till att Sverige klarade krisen bättre än många andra länder.

Herr talman! Sverigedemokraterna har i sitt särskilda yttrande valt att lyfta fram ett annat verktyg än det vi diskuterar i dag, nämligen den så kallade carry back-modellen, där företag kan kvitta förluster mot tidigare vinster. Det kan för många låta tekniskt, men i praktiken innebär det att staten betalar tillbaka skatter som redan är intjänade.

Därför skulle jag vilja ställa några frågor till Sverigedemokraterna. Är detta ett förslag som ni står bakom även när det inte råder pandemi, eller ser ni det som en rimlig pandemiåtgärd? Den som söker svar på detta i ert särskilda yttrande får nämligen leta förgäves. Jag skulle också vilja veta hur ni tänker er att kontrollen av ett sådant carry back-system skulle fungera då risken för bedrägerier i ett sådant system är dokumenterat större än i det system som Sverige använde under pandemin. Detta får ledamoten Wiechel, som kommer efter mig, gärna svara på.

Herr talman! Vi socialdemokrater står för en ansvarsfull politik i vardag likaväl som i kris. Socialdemokraterna är ett parti att lita på och att luta sig mot när det blåser upp till storm. Det är ett parti som vågar ta beslut när det behövs och som är berett att agera, med omtanke om både löntagare och företagare. Men vi är också ett reformistiskt parti som i grunden vill utveckla vårt fina Sverige och inte rasera det som har byggts upp under generationer.

Pandemin visade att staten måste kunna agera när marknaden tvekar. Därför tycker jag att det är bra att regeringen i sin skrivelse markerar att tillfälliga anstånd kan vara motiverade även när osäkerheten är stor och inte enbart när kreditmarknaden faktiskt redan har havererat.

Herr talman! Vi ska självklart dra lärdomar av krisen, men vi ska också våga säga det som ibland glöms bort. Mycket av den S-ledda politik som bedrevs under pandemin var inte bara rätt – den var faktiskt helt avgörande för att Sverige skulle klara sig så väl under pandemin som vi faktiskt gjorde.