Joakim Järrebring

Riksdagen sa ja till regeringens förslag att den nuvarande lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ersätts av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården.

Syftet är att åstadkomma en modern, tydlig och överskådlig lagstiftning som utgår från barnet som egen rättighetsbärare och som svarar mot de behov av skydd och stöd som barn och unga har i dag. Barnrättsperspektivet stärks bland annat genom att barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel i lagarna. Dessutom förtydligas och utökas rätten till offentligt biträde.

I den nya lagstiftningen införs även en ny grund för omhändertagande för vård på grund av anknytning till familjehemmet. Den ska kunna användas när det inte längre finns kvar några brister i ett barns hemförhållanden och ett omhändertagande därför ska upphöra. Om det i en sådan situation finns en påtaglig risk för att barnet tar skada av att skiljas från det familjehem som barnet varit placerad i, och det är till barnets bästa att vården fortsätter, kan den nya anknytningsgrunden tillämpas.

De nya reglerna börjar gälla den 1 januari 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Oavsett vems RUT-rapport som har räknat mest rätt fick jag inget svar på hur Kristdemokraterna har tänkt finansiera sitt borttagande av reavinstbeskattningen.

Jag tänkte också ge Larry Söder möjlighet att vara lite tydlig när det gäller partiets inställning till Moderaternas trygghetshyra. Jag har fått olika besked i olika sammanhang om hur Kristdemokraterna förhåller sig till det förslaget. Vi hörde inledningsvis, ganska snabbt efter att Moderaterna hade tagit beslutet på sin årsstämma, att både Liberalerna och Kristdemokraterna tyckte att det var ett bra förslag och anslöt sig till det. När vi har haft debatter runt omkring tillsammans tycker jag dock inte riktigt att Larry Söder har vidgått att man vill införa den här typen av marknadsprissättning på hyrorna.

Larry Söder får gärna reda ut detta så att det blir tydligt: Vill Kristdemokraterna införa den marknadsbaserade hyra som trygghetshyran faktiskt utgör?

Fru talman! Tack, Larry Söder, för anförandet! Vi hade kunnat diskutera jättemånga saker, men då hade vi kanske behövt ett eget seminarium för att kunna grotta ned oss i allting.

Jag tänkte börja med att säga att vi är brett överens om många av de regelförenklingar som nu genomförs. Mycket kommer till och med från utredningar som vi har tillsatt och som ni har tagit vidare. Det är inte där skillnaden i bostadspolitiken ligger, utan den handlar om huruvida det finns politiska ambitioner att få till en fungerande bostadsförsörjning.

Som jag har sagt här tidigare i dag konstaterar regeringen att de politiska åtgärder som man hittills har genomfört inte är tillräckliga för att få till en fungerande bostadsmarknad. Min första fråga är: Varför bedriver inte regeringen en fungerande bostadspolitik?

Sedan kan jag inte göra annat än att reagera på förslaget om reavinsten. Det skulle vara intressant att höra hur KD har tänkt finansiera de nästan 20 miljarder kronor som det enligt ert eget förslag skulle kosta statskassan att avskaffa reavinstbeskattningen. Vi har ju hört finansministern vara tydlig med att pengarna för nästa mandatperiod är slut. Då behöver man ju finansiera denna skatteförändring. Hur ser Kristdemokraternas förslag ut där?

Fru talman! Det blir lite repris här.

Trygghetshyra är ett nytt namn på en variant av marknadshyra, som Moderaterna har föreslagit. Det är samma gökunge, bara sminkad på ett annat vis. I stället för dagens modell, där hyror förhandlas kollektivt mellan hyresgäster och fastighetsägare, ska beslut om hyresnivå baseras på vad den som är beredd att betala mest är villig att betala. Det riskerar att leda till kraftigt höjda hyror, särskilt i områden med stor bostadsbrist. Vi tycker att det låter som en riktigt dålig idé.

I ett system med så kallad trygghetshyra sätts hyran utifrån marknadens villkor när bostaden blir ledig. Hyran ska sedan därefter höjas automatiskt varje år, oavsett hur fastigheten sköts eller hur kostnaderna utvecklas. Det innebär att den kollektiva förhandlingen tas bort och att hyresgästerna förlorar sitt gemensamma inflytande. Det låter också som en mycket dålig idé.

Det här är ett systemskifte, oavsett vad man väljer att kalla det. Det handlar om marknadshyror, oavsett vad ni kallar det. För vanligt folk betyder Moderaternas politik högre hyror, högre skulder och större osäkerhet. Vad i ert förslag ska hålla tillbaka hyreshöjningar i växande arbetsmarknadsregioner, David Josefsson?

Fru talman! Jag tror att de flesta som lyssnar på den här debatten vet vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om paragrafer och inte om enskilda regeländringar. Det handlar om något mycket mer grundläggande. Det handlar om huruvida man kan leva sitt liv i trygghet och om huruvida man har ett hem.

Fru talman! Det handlar också om ansvar, för den situation vi ser i dag är inte ett resultat av en naturkraft. Bostadsbristen är ett resultat av politiska beslut och av beslut som inte har fattats. Regeringen konstaterar själv att insatserna inte räcker för att få en fungerande bostadsmarknad, men ändå fortsätter man på samma väg.

Fru talman! Det finns en punkt där politik slutar vara abstrakt och blir konkret. Det är när människor sitter vid sitt köksbord och räknar. Kommer vi att ha råd att bo kvar? Kommer barnen att kunna få ett eget rum? Kommer vi att kunna flytta när livet förändras? När de frågorna inte längre har självklara svar har något gått sönder. Det är där vi befinner oss i dag.

Fru talman! Under lång tid byggde vi i Sverige ett samhälle där bostaden var just ett hem, en plats för trygghet och en grund att stå på. Den var en förutsättning för att arbeta, bilda familj och planera sitt liv. Men steg för steg har politiken dragit sig tillbaka. I dag lämnas ansvaret i allt högre grad åt marknaden, trots att vi vet att bostadsmarknaden inte fungerar som andra marknader.

Resultatet ser vi tydligt. Det är unga som inte kan flytta hemifrån och barnfamiljer som sitter fast i för små bostäder. Människor arbetar och gör rätt för sig men får ändå inte ihop sin boendeekonomi. Det här är inte en tillfällig svacka; det är ett systemfel.

Fru talman! Bostaden är inte en vara vilken som helst, och bostadsmarknaden kan inte behandlas som vilken marknad som helst. När bostadsmarknaden inte fungerar, då fungerar heller inte heller samhället. Det stannar inte vid människors vardag. Det slår också direkt mot svensk ekonomi.

När människor inte kan flytta dit där jobben finns, då stannar tillväxten. När företag inte kan rekrytera, då uteblir investeringarna. När arbetsmarknaden låser sig, då förlorar hela Sverige. Bostaden är en förutsättning för arbete, och arbete är grunden för vårt välstånd.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt hur passiv regeringens politik är. Man konstaterar problemen, men man agerar inte i den omfattning som krävs. Man lämnar ansvaret till marknaden och till de enskilda hushållen. Det är därför vi ser den utveckling som vi ser.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser det här på ett annat sätt. Vi utgår från en enkel insikt: Ett samhälle ska fungera, och då måste också bostadsmarknaden fungera. Det innebär att människor ska kunna efterfråga en bostad, att det ska byggas i den takt som behövs och att det ska finnas bostäder som människor faktiskt har råd att bo i. Rätt bostad på rätt plats till rätt kostnad – det är vad en fungerande bostadsförsörjning handlar om.

Vi menar därför att staten måste ta ett större ansvar och inte dra sig tillbaka, utan kliva fram. Vi behöver samla politiken, kommunerna, byggbranschen och finansieringen och gemensamt arbeta för att få upp byggandet i Sverige. Det handlar då inte minst om hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i.

Fru talman! Vi vet att bostadsbristen inte byggs bort av sig själv. Det krävs en aktiv bostadspolitik, det krävs investeringar och det krävs långsiktiga spelregler.

Jag yrkar därför bifall till vår reservation 14.

Vi behöver förbättra finansieringen av bostadsbyggandet, och det handlar om tre saker.

För det första: att skapa stabila och långsiktiga villkor så att det går att bygga även när marknaden tvekar.

För det andra: att sänka trösklarna där behoven är som störst.

För det tredje: att se till att kalkylerna faktiskt går ihop så att fler projekt blir av.

I dag stoppas inte byggandet av brist på behov; det stoppas av att projekten inte bär sig.

Fru talman! Att bygga nytt för att möta behoven är också det viktigaste för att få i gång rörligheten på bostadsmarknaden. I dag bor människor kvar – inte för att de vill, utan för att de inte har något alternativ. Det begränsar människors livsval, det hämmar arbetsmarknaden och det minskar människors frihet.

Fru talman! Bostadspolitiken handlar dock inte bara om att bygga nytt. Därför måste vi också värna och utveckla hyresrätten. Vi måste se till att hyresmarknaden fungerar över tid, att det finns en rimlig balans mellan fastighetsägare och hyresgäster och att människor känner trygghet i sitt boende, för ett hem ska vara just ett hem.

Fru talman! Allt detta hänger ihop. Bostad, arbete och tillväxt är inte tre separata politikområden; det är en och samma verklighet. Därför måste också politiken hålla ihop.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där den enskilde i allt högre grad lämnas ensam att lösa sitt bostadsbehov, där politiken kliver tillbaka och där tryggheten i det gemensamma blir svagare? Eller vill vi ha ett samhälle som bygger på ett gemensamt ansvar – ett samhälle där människor har kontroll över sin vardag, där arbete lönar sig och där det finns ett hem för var och en?

Fru talman! Vi ser redan vad den väg som regeringen har slagit in på innebär för vanliga människor. Om vi fortsätter på den blir det färre bostäder som går att efterfråga. Det blir längre köer, och det blir svårare att flytta när livet förändras. Det betyder att unga blir kvar hemma längre, att barnfamiljer tvingas bo trångt och att människor tackar nej till jobb för att de inte hittar någonstans att bo. Det blir ett samhälle som håller isär människor i stället för att hålla ihop dem.

Vi socialdemokrater accepterar inte denna utveckling. Vi väljer ett samhälle som fungerar – ett samhälle där människor kan arbeta, bygga sina liv och känna trygghet. Det är ett samhälle där denna trygghet börjar med något så enkelt men också så avgörande som ett hem.

(Applåder)

I detta anförande instämde Markus Kallifatides och Leif Nysmed (båda S).

Fru talman! Här ser vi en tydlig kapitulation. Det finns inga ambitioner att lösa problemen med bostadsförsörjningen i Sverige från Sverigedemokraternas sida. Dem får kommunerna lösa.

Regeringen konstaterar att den förda politiken inte räcker för att få en väl fungerande bostadsmarknad. Min fråga var ganska enkel: Delar ledamoten regeringens bedömning att den förda politiken som Sverigedemokraterna står bakom är otillräcklig för att lösa problemen på bostadsmarknaden?

Jag fick inget svar på den frågan. I stället pekar ledamoten på kommunerna. Sverigedemokraterna och regeringen har inga som helst ambitioner att lösa bostadsbristen. Är det så jag ska tolka ledamotens svar?

Fru talman! Tack, Mikael Eskilandersson, för anförandet! Jag instämmer i att det är två tydliga alternativ som står mot varandra.

Den här mandatperioden har inneburit en tvärnit för bostadsbyggandet. Vi står inför fyra förlorade år när det gäller de bostäder som människor faktiskt behöver.

Det här är inte bara en isolerad bostadsfråga. När människor inte kan flytta dit där jobben finns försämras också rörligheten på arbetsmarknaden. Då bromsar också tillväxten in, precis som vi ser i Sverige.

Regeringen konstaterar själv i sin resultatredovisning att insatserna som man har inte är tillräckliga för att få till en väl fungerande bostadsmarknad. Sverigedemokraterna är som bekant en del av det regeringsunderlag som driver den politiken. Ni bär således också ansvar för resultaten.

Min fråga är: Delar Mikael Eskilandersson regeringens bedömning att insatserna inte är tillräckliga? Om han gör det: Varför accepterar Sverigedemokraterna en politik som inte klarar bostadsförsörjningen och som därmed också försämrar rörligheten på arbetsmarknaden och försvårar för människor att få de bostäder de behöver?

Herr talman! Jag tackar David Josefsson för möjligheten att reda ut det här.

Moderaterna och stora delar av regeringsunderlaget sprider påståendet att det här skulle vara någon form av straffbeskattning på bostadslån. För att det ska fungera precis på det vis som Moderaterna skissar upp i sitt scenario får man för det första utgå från att det inte råder någon fungerande konkurrens på banksidan. För det andra skulle det innebära att räntenettot, som det handlar om att beskatta, fortsätter att vara lika stort som tidigare och att bankerna behåller samma stora differens mellan in- och utlåningsräntan. Det skulle förutsätta att man inte tar hänsyn till hela vår politik, med en aktiv statlig bank som ser till att konkurrensen fungerar.

Jag är inte orolig över det scenario som Moderaterna målar upp av effekterna av vår bankskatt på räntenettot. Skulle skatten få de effekter som Moderaterna och Tidöunderlaget hävdar – à la bonne heure, då får man ändra. Men vi ser inga som helst tecken på att det skulle bli effekten av vårt förslag.

Herr talman! Jag tackar David Josefsson för frågeställningarna. Det enkla svaret är ja. Vi socialdemokrater ser samma behov. Det behöver byggas mer småhus. Vi behöver skapa bättre förutsättningar för människor som vill bo i egen bostad att äga sin egen bostad. Det sa jag också i mitt anförande.

Den stora utmaningen i dag är de materiella förutsättningar som svenska folket lever under. Det tycker jag att den här regeringen helt och hållet missar. Vi har låg tillväxt och hög arbetslöshet. Priserna på mat och andra vardagsvaror har skenat. Tio års reallöneökningar har utraderats. Därmed är det i stor utsträckning så att de materiella förutsättningarna hindrar människor från att ta klivet in i det ägda boendet.

Bostadsbristen är stor, så det behöver byggas mer. Vi behöver bygga mer av både hyresrätter och bostadsrätter – kanske inte lika mycket bostadsrätter, för det är framför allt det som har byggts de senaste åren. Men vi behöver också bygga fler småhus.

Den fråga där regeringen fortfarande är svaret skyldig är: Hur ska vi få de materiella förutsättningarna att växa och komma alla till del? Det går inte med en av Europas lägsta tillväxttakter. Det går inte när det är en halv miljon människor i arbetslöshet och det inte finns någon aktiv arbetsmarknadspolitik som hjälper människor in i arbete. Där är regeringen svaret skyldig gentemot oppositionen och svenska folket.

Herr talman! I dag debatterar vi en fråga som är själva kärnan i vad Sverige är som land: bostaden. Det är där allting börjar. Utan en trygg bostad spelar det nästan ingen roll hur hårt du arbetar, hur mycket du vill framåt eller vilka drömmar du bär på. Det är hemmet som avgör vilket jobb du kan ta, vilka studier som är möjliga, hur barn växer upp och vilken trygghet som präglar vardagen.

Det är verkligheten för människor i hela vårt land. Därför måste politiken ta ansvar.

Herr talman! I regeringens egen resultatredovisning står det tydligt att målen för bostadspolitiken inte är uppfyllda. Otryggheten i bostadsområden är för hög. Trångboddheten är stor. Många hushåll får inte sina bostadsbehov tillgodosedda. Och bostadsbyggandet ligger långt under det behov som Boverket redovisar för Sverige.

Det är fakta. Och det är fakta som borde få vilken regering som helst att agera med kraft. Men i tre år har vi sett en regering som klivit åt sidan, som om bostadspolitiken skulle lösa sig själv, som om marknaden skulle fixa det här helt på egen hand.

Men det fungerar inte så, herr talman. Bostadsmarknaden är inte vilken marknad som helst. Den är en förutsättning för ett fungerande samhälle, för en stark arbetsmarknad, för tillväxt och för en hållbar utveckling.

Låt oss vara tydliga. Samtidigt som konjunkturen dök och byggkrisen slog till valde regeringen att avskaffa investeringsstödet för att bygga hyresrätter med rimliga hyror. Man valde också att avbryta Sverigeförhandlingarna, som skulle koppla ihop bostadsbyggande med jobb och infrastruktur. Man valde helt enkelt passivitet när läget krävde ledarskap.

Resultatet ser vi i dag: en tvärnit i bostadsbyggandet, varsel i byggsektorn, städer och kommuner som inte kan växa som de behöver och människor som inte längre kan ta ett jobb eller påbörja studier eftersom de inte har någonstans att bo.

När vi i dag har den sista budgetdebatten denna mandatperiod vad gäller bostadsfrågorna finns det alltså ingen annan slutsats att dra än att detta är en förlorad mandatperiod. Vid fyra tillfällen har regeringen haft möjlighet att presentera konstruktiva förslag. Tyvärr har man medvetet avstått från att ta det ansvar som åvilar en regering. Byggbranschen, byggnadsarbetarna, kommunerna med tillväxtplaner och inte minst alla människor med behov av en bostad får sätta sitt hopp till en socialdemokratiskt ledd regering efter valet 2026.

Herr talman! Vi socialdemokrater har en annan syn på bostaden än den nuvarande regeringen. Vi menar att bostaden är en social rättighet. Den är en del av samhällskontraktet. Ett tryggt hem ska inte vara ett privilegium för dem som har kapital och kontakter. Det ska vara något som varje människa i Sverige kan ta för givet. Därför föreslår vi en sammanhållen och handlingskraftig bostadspolitik för hela Sverige.

Till att börja med vill vi införa en ny bostadsförsörjningslag. I dag faller alldeles för mycket ansvar på kommunerna, utan de tydliga verktyg som behövs, utan nationell styrning och utan långsiktiga mål. Det duger inte. Staten måste ta ett större ansvar för helheten.

Vi vill att varje nytillträdd regering ska presentera en nationell handlingsplan i början av varje mandatperiod. Det ska vara tydligt vilka bostäder som behövs, var de ska byggas och vilka verktyg som ska användas.

Vi vill införa statliga byggstimulansprogram och statliga byggkrediter för att få igång byggandet i hela landet. Det handlar om att säkra jobb. Det handlar om att behålla kompetensen i byggsektorn. Och det handlar om att göra det möjligt att bygga hyresrätter med rimliga hyror även när räntor och byggkostnader pressar kalkylerna.

Det handlar också om att ge studenter och unga en chans att komma in på bostadsmarknaden och att ge barnfamiljer möjlighet att ha ett ändamålsenligt hem.

Vi vill fortsätta bygga hyresrätter som vanligt folk har råd att bo i. Vi vill få stopp på ockerhyror. Vi vill begränsa utrymmet för oseriösa aktörer som utnyttjar andrahandshyresmarknaden. Och vi vill stärka besittningsskyddet och ge människor trygghet i sitt boende. Det är verklig frihet, att veta att man har råd att bo kvar.

Vi vill också underlätta vägen in i ägt boende, genom startlån för förstagångsköpare, hyrköpsmodeller, en ny egnahemssatsning och en statlig bank som används mer aktivt för att öka konkurrensen på bolånemarknaden. Ingen som arbetar heltid ska stå utanför möjligheten att äga sin bostad, om det är det man vill.

Herr talman! Det är detta som saknas i Sverige i dag. Det är detta som regeringen inte förmår leverera: en helhet, en riktning, ett ledarskap.

När den här regeringen kom till makten lovade den att ta ansvar. Men i stället har den lämnat människor i sticket. Bostadsbyggandet har rasat. Trångboddheten ökar. Tryggheten minskar. Och det är vanligt folk som får betala priset för en politik som saknar både riktning och ansvar.

Fler unga bor kvar hemma, trots att de har fasta jobb. Fler familjer sitter fast med andrahandshyror som äter upp hela inkomsten. Bostadsbristen kväver möjligheten att ta de jobb som industrin, välfärden och byggsektorn skriker efter att fylla.

Men det går att förändra, herr talman. Det här är inte ödesbestämt. Det handlar om politiska prioriteringar och politiska beslut.

Vi socialdemokrater står för en bostadspolitik som bygger Sverige starkare. Det är en politik som ser bostaden som en rättighet, inte en spekulationsvara. Det är en politik som gör det möjligt för människor att arbeta, studera, bilda familj och leva sina liv i trygghet. Det är en politik som ger industrin och arbetsmarknaden möjlighet att växa. Det är en politik som håller ihop vårt land.

Herr talman! Sverige kan bättre än den bostadspolitik som denna regering levererar. Och Sverige kommer att bli bättre när vi återigen får ta ansvar för bostadsfrågan.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill passa på att rätta ledamotens påstående från talarstolen att sprängningarna skulle vara på väg ned. Tvärtom ser vi tyvärr att sprängningarna i Sverige ökar.

I övrigt skulle jag vilja lyfta fram det faktum att den här regeringen har spenderat många miljarder under den här höga inflationen och i den här lågkonjunkturen men att man har valt att satsa mest pengar på de redan rika. Det utrymmet hade man ju med fördel kunnat satsa på att se till att bostadsförsörja svenskarna.

Socialdemokrater och moderater brukar vara överens om att fungerande bostadsförsörjning är en förutsättning både för tillväxt och för människors möjlighet att faktiskt få en bostad. Jag tänker att det också var en anledning till att Moderaterna gick till val på att få ordning på bostadsmarknaden. Förutom att lova enklare regler, vilket vi välkomnar från socialdemokratiskt håll, lovade man också fler bostäder och bättre villkor för byggandet.

Men resultatet är ju tydligt. Det är inte någon form av politisk retorik utan objektiv statistik. Med regeringens politik har balansen försämrats år för år, och Boverkets siffror visar att bostadsunderskottet fortsätter att öka.

Hela den ökning av bostadsproduktionen som vi åstadkom under våra åtta år vid regeringsmakten har tre år med Ulf Kristersson som statsminister i praktiken utraderat. Kan man verkligen kalla den här mandatperioden för något annat än ett stort misslyckande när det gäller bostadspolitiken?

Herr talman! Tack, David Josefsson, för anförandet!

Jag studsade lite grann i mitt förra replikskifte eftersom ledamoten från Sverigedemokraterna avlossade ett antal påståenden som jag inte hade möjlighet att besvara. Jag tänkte därför ge David Josefsson möjlighet att visa varför Moderaterna fortfarande är det statsbärande partiet på högerkanten.

Det är inte särskilt seriöst att skylla den höga inflationen på den tidigare regeringen. Detta måste vi vara helt eniga om, med tanke på att det var en situation som rådde i hela världen. Och när vi tittar på arbetslösheten under den här regeringen ser vi att den är högre i Sverige än i andra jämförbara länder i Europa.

När det gäller påståendet att vi skulle ha ett hål på mellan 30 och 50 miljarder i vår budget – en siffra som Svenskt Näringsliv har räknat fram, där man gör olika antaganden om sysselsättningseffekter med anledning av avskaffande av karensdagen – bygger det på en teori om att svenskar skulle bete sig helt annorlunda i händelse av sjukdom än vad man gör i våra nordiska grannländer.

Det här är inte särskilt seriöst eller kännetecknande för ett statsbärande parti, men nu har ledamoten från Moderaterna möjlighet att höja diskussionen kring de här frågorna och kanske på riktigt svara på frågan: Vad är det som har gjort att Sverige har presterat sämre när det gäller både tillväxt, arbetslöshet och bostadsförsörjning jämfört med övriga länder i EU?

Herr talman! Om Mikael Eskilanderssons resonemang hade hållit för en faktagranskning hade det varit ett starkt inlägg, men om vi jämför oss med andra länder i EU – även länder som har tagit emot lika många eller fler flyktingar än Sverige – ser vi att utvecklingen i deras ekonomier ser helt annorlunda ut. Det beror på vilken typ av konjunkturstödjande politik man för.

Om man, som den här regeringen, väljer att sänka skatterna för de rikaste och skydda deras ekonomi faller också efterfrågan brett, och det är det vi har sett i Sverige. Om man i stället, som vi, hade valt att skydda vanliga människors inkomster och se till att pengarna faktiskt gör nytta i ekonomin – inte hamnar på ett redan fett sparkonto – hade konjunkturen sett annorlunda ut. Hade man dessutom fortsatt att satsa på att upprätthålla bostadsbyggandet hade det också lett till en högre tillväxttakt och en bättre fungerande bostadsförsörjning.

Min fråga kvarstår därför, herr talman: Hur tänker sig Sverigedemokraterna att man ska klara bostadsförsörjningen om man inte ser till att bygga i kapp den bostadsbrist som finns? Där saknar regeringen och Sverigedemokraterna svar. Hur tänker Sverigedemokraterna ta sig an den här utmaningen inför valet och nästa mandatperiod? Det skulle jag vilja höra ledamoten svara på.

Herr talman! Det regeringen framför allt har misslyckats med är att skydda vanligt folk under den här lågkonjunkturen. Jämför vi oss med andra länder i EU har vi haft lägre tillväxt och högre arbetslöshet.

När det gäller det utgiftsområde som vi debatterar i dag är bostäder och byggande en central del för att upprätthålla både tillväxten och rörligheten på bostadsmarknaden. Jag skulle därför vilja säga att det ekonomiska misslyckande som den här regeringen lämnar efter sig till stor del även återspeglas i den bristande bostadspolitiken.

Herr talman! Jag uppskattar att ledamoten lyfte småhusen och möjligheten till ett förenklat regelverk. Det är viktiga frågor för många. Men om vi ska förstå varför byggandet faller och bostadsbristen ökar igen behöver vi titta på människors materiella förutsättningar. Det är där själva kärnan finns. När räntor stiger, byggkostnader ökar, kreditmarknaden stramas åt och kommunerna får svårare att bära risker spelar det mindre roll hur stark människors önskan om ett eget hus är.

Min fråga till Mikael Eskilandersson är därför ganska enkel: Om många av dem som saknar en ändamålsenlig bostad i första hand på grund av sin ekonomiska situation efterfrågar en bra och prisvärd hyresrätt, hur ser Sverigedemokraternas plan ut för att möta det behovet och faktiskt minska bostadsbristen på riktigt?