Torsten Elofsson

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Det är väl känt i kammaren att den proposition som vi i dag debatterar har mötts av kritik från flera remissinstanser, inklusive Lagrådet. Till stor del riktar kritiken in sig på att det inte är visat att strängare straff leder till minskad brottslighet och att inkapacitering i grunden är inhuman. Det var också det resonemanget som låg bakom och till stor del utgjorde motiven för den straffrättsreform som infördes 1989, då presumtion mot fängelse kom att prägla kriminalpolitiken och val av påföljd.

Frågan är om remissinstansernas kritik har stöd bland folk i gemen. Under årens lopp har jag som polis haft omfattande kontakter med brottsoffer och andra som direkt eller indirekt har påverkats av brott. Det handlar om enskilda som har fått sina liv förstörda. Vålds- och sexualbrott har orsakat livslånga fysiska skador och psykiska trauman för livet. Det handlar om enskilda som har fått sin ekonomi kraschad och egendom förstörd. Det handlar om småföretagare som gång på gång drabbas av stölder och skadegörelse eller utpressas och tvingas betala kriminella för beskydd.

Fru talman! Mitt intryck och min erfarenhet är att flertalet, såväl drabbade som folk i gemen, tycker att vi i Sverige har för låga straff och att domstolarna oftast lägger sig i den nedre delen av straffskalan när man dömer ut påföljder. I många fall blir påföljden villkorlig dom, skyddstillsyn, samhällstjänst eller annan icke frihetsberövande påföljd.

Det är en liberal syn på brott och straff där hänsyn till brottslingens väl och ve väger tyngre än brottsoffrens krav på upprättelse och skadestånd för sitt lidande. I många fall blir saken inte ens prövad på grund av åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsningar. I den mån det blir åtal och fällande dom reduceras påföljden i många fall när yrkeskriminella och vaneförbrytare får mängdrabatt.

Många upplever det här förhållandet som stötande, och mot den bakgrunden tror jag att det finns ett stöd och en förståelse bland allmänheten för de nu föreslagna förändringarna.

Fru talman! Staten har ett grundläggande ansvar att trygga ordning och säkerhet. Folk ska kunna leva i lugn och ro. I den delen är brottsbekämpningen avgörande och straffet en bärande del. Begår man brott och skadar andra ska man få sitt straff och sona sitt brott. Det är grundläggande. Men strafflagstiftningen ska även ha en avskräckande effekt. Vi talar här om en allmänprevention som i sig förväntas vara brottsförebyggande.

Brottslingar är, tro det eller ej, oftast rationella. Man väger möjligheter mot risker. Risken för upptäckt och uppklaring av brottet är i sig en avhållande faktor, men även det förväntade straffet vid ett eventuellt gripande vägs in och kan medföra att man avstår. Om risken för strängt straff är hög avstår man. Uppklaring och straff är således sammanlänkade med varandra. Ett lågt straff gör att riskbenägenheten ökar. Rattfylleribrottet är ett bra exempel där straffhotet är en starkt brottsförebyggande faktor.

Vi ska inte underskatta värdet av ökad uppklaring och hårdare straff och dess effekt på benägenheten och viljan att begå brott. Jag tycker att det talar för den linje som nu föreslås. Jämfört med flertalet andra europeiska länder har Sverige en högre andel anmäld brottslighet och lägre straff, vilket också talar för en skärpning.

Fru talman! Allmänprevention är bra, men vi vet att det inte biter på alla. Det finns kriminella som begår grova brott och mestadels återfaller efter avtjänat straff. Ofta handlar det om grova vålds- och sexualbrott. Det är förbrytare som utgör en fara för oss andra om de får vistas ute i friheten.

Många av oss har läst juridik en gång i tiden. Det finns några domarregler som Olaus Petri har stiftat. De har några hundra år på nacken men stadgar bland annat att den som missbrukar friheten är värd att mista den, och det tycker jag har viss bärighet även i dag.

Farliga personer och återfallsförbrytare måste inkapaciteras på längre tid för andras trygghet och säkerhet. I de fallen har repressiva åtgärder även en brottsförebyggande effekt.

Genom åren har ett antal grova våldsverkare, pedofiler och andra sexualförbrytare återfallit i brott efter frigivning. Nu ger vi farlighetsrekvisitet ökad tyngd inför en tänkt villkorlig frigivning. Likaså skärps synen på återfall i brottslighet när man dömts till den föreslagna påföljden villkorligt fängelse. För det fall det nya brottet begåtts under prövotiden för villkorligt fängelse och föranleder ett strängare straff än böter bör återfallet i princip alltid leda till en skärpt reaktion.

Ny är även synen på den nuvarande mängdrabatten – den så kallade asperationsprincipen – som ändras till en modell för straffmätning som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter kan bli aktuellt med straffreduktion.

Fru talman! Prognoser och beräkningar har gjorts beträffande kostnader och behov av kapacitet för den förestående reformen. Klart är, med allt annat lika, att om brottsligheten ligger kvar på nuvarande nivå, uppklaringen ökar och påföljderna blir tidsmässigt längre i form av fängelse ökar kostnaden för såväl Kriminalvården som övriga delar av rättsväsendet.

Det kan även vara så att ökad uppklaring och inkapacitering leder till färre brott. Vi ser redan i dag effekten av gränspolisens arbete med avvisningar och återreseförbud. Det har resulterat i en stor minskning av antalet anmälda stöldbrott. Ryktet säger att kriminella ligor avråds från att operera i Sverige på grund av den höga risken att fastna i polisens garn. Sådana saker talar faktiskt för att vi går mot ett minskat antal brott.

Effekten av ny lagstiftning och ny polisiär arbetsmetodik börjar nu märkas på allvar. Det har sagts här tidigare att det har skett en betydande nedgång av antalet skjutningar. Samma sak med sprängningar, som i dagsläget mer eller mindre har upphört – peppar, peppar. Fler brott avbryts också på förberedelsestadiet, och kriminella som gömt sig i andra länder frihetsberövas.

Det är välkommet att uppklaringen av grova våldsbrott ökat markant. Det påverkar såklart beläggningen på anstalterna redan i dag, men detta kan inte rimligen påverka ambitionen att fortsätta öka uppklaringen och lagföringen. Kriminella som begår grova brott och upprepad brottslighet ska sona sitt brott och inkapaciteras till skydd för andra. Det som nu ska prioriteras är en snabb kapacitetsökning inom Kriminalvården.

Mer återstår givetvis att göra, men jag anser att vi är på rätt väg. Trenden är positiv, men det gäller att hålla i och hålla ut. Att en enad opposition föreslår avslag på propositionen är illavarslande i det fall det skulle gå så illa att de får möjlighet att bilda regering efter valet i september.

Under de senaste fyra åren har regeringen med stöd av Sverigedemokraterna visat att en förändring är möjlig. Vi kan bryta brottskurvan och skönja färre brott och ett tryggare samhälle.

Slutligen, fru talman, är det i närtid viktigt att förändringar fasas in tidsmässigt på ett på klokt sätt. Det är också viktigt att säga att uttalandena om årtalet 2040 saknar grund. Klart är att mycket kommer att hända under den kommande mandatperioden.

(Applåder)

Herr talman! Ungas medverkan och delaktighet i brott har varit ett återkommande tema för debatt här i kammaren under mandatperioden. Stora och omfattande lagändringar har presenterats och genomförts, allt i akt och mening att främst få bukt med dödlig våldsbrottslighet i form av skjutningar och sprängningar som till omfattning saknar motstycke i jämförbara länder.

De brottsbekämpande myndigheterna, främst polisen, har fått nya och kraftfulla verktyg. I kombination med ny och förbättrad arbetsmetodik har det gett goda resultat i form av markant ökad brottsuppklaring och framgångsrika insatser som uppdagat och förhindrat hundratals planerade grova våldsbrott. Omfattande framgångsrika insatser har även genomförts för att gripa anstiftare som gömt sig i andra länder.

Vi har på senare tid sett en markant minskning av antalet dödsskjutningar och även allt färre sprängdåd. Läget är dock fortfarande allvarligt. Det är även fortsatt påtagligt att det finns en rivalitet och maktkamp i de kriminella miljöerna.

Herr talman! Under hela denna period har ett av de stora orosmolnen varit att utförarna av de grova våldsbrotten blivit allt yngre. Gängkriminella har cyniskt och på skilda sätt lyckats rekrytera och förmå unga att för deras räkning och på deras uppdrag likvidera utpekade offer.

Tyvärr har många gånger helt oskyldiga drabbats av detta. De har fått sätta livet till för att någon har tagit fel på person. Man uppvisar en uppenbar likgiltighet för andra människors liv.

Vad som varit mest skrämmande är att unga till synes mer eller mindre har stått i kö för att utföra dessa uppdrag. Polisen larmade för något år sedan om att det fanns tusentals som förklarade sig villiga att ta på sig sådana uppdrag. Ofta har det också förekommit inslag av tvång, vilket medfört att man har löpt risk att råka illa ut om man inte fullföljt sitt uppdrag.

Ett argument som tidigare användes för att locka unga vid rekrytering var de låga straffen för dem som var under 18 år. Länge fanns begreppet ”att brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Det innebar att om man var mellan 15 och 17 år var maxstraffet fyra års sluten ungdomsvård. Det var värt att ta den risken för att bli accepterad och vinna respekt i de kriminella miljöerna. Man fick även en viss status. Nu ser vi att rekryteringen fokuserar på ännu yngre.

Herr talman! Insatser har gjorts och fler är på gång för att förhindra rekryteringen av unga, något som mestadels sker digitalt, men fortsatt dras villiga till de här uppdragen. Under 2025 identifierades ett femtiotal unga under 15 år som misstänks för mord eller mordförsök.

Eftersom vi i dagsläget har 15 år som lägsta gräns för straffbarhet saknas adekvata och verkningsfulla åtgärder för gruppen unga under 15 som begår dessa brott. Det är i det perspektivet som vi ska se det nu liggande förslaget.

Jag ska villigt erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till en sänkning av straffmyndighetsåldern till 14 år. Jag var även skeptisk till 13 år. Men jag har tänkt om i de här delarna. Jag kan förstå att förslaget, oavsett om det handlar om 13- eller 14-åringar, har mött kritik från flera håll. Det är inte oproblematiskt, och vi rör oss på oprövad mark.

Förslaget i sig är en tydlig signal om att något gått fundamentalt fel. Jag har på senare tid deltagit i ett antal seminarier där frågan har diskuterats och debatterats. Ofta landar man i en diskussion om orsakerna, och det blir mycket tal om brottsförebyggande åtgärder och vad man vill göra för att förhindra att unga, eller rent av barn, begår grova brott. Vi har också hört detta från talarstolen.

Vi är nog alla överens om att olika former av brottsförebyggande insatser kan vara bra. Men vi i Sverige har under många år de facto lagt ned mycket möda och krut på sådant arbete utan någon påtagligt påvisbar effekt. Det är den bistra sanningen. Om det brottsförebyggande arbetet hade fungerat hade vi inte haft den situation som vi nu debatterar här i kammaren.

Dessutom innebär brottsförebyggande insatser ett långsiktigt arbete och att förhindra saker och ting från att hända i en framtid. Det hjälper inte nu när vi kanske har en 14-åring med en rykande pistol, ett mordoffer och förkrossade anhöriga. Vi har ett akut läge då vi måste använda varje möjlighet för att få bukt med grovt våld utfört av barn och unga, något som för bara några år sedan var otänkbart.

Inom parentes kan jag berätta att jag jobbat som chef för underrättelseverksamheten. Vi undersökte då barn under 15 år och deras involvering i brottslig verksamhet. Vi kunde konstatera att bristen på åtgärder gjorde att man innan man fyllt 15 år hade utvecklat en kriminell identitet. Man var en förhärdad brottsling redan när man fyllde 15 år på grund av bristen på insatser. Ta med er det!

I samtalen verkar vi i stort vara överens om att en ung mördare bör frihetsberövas och få behandling och en ordnad skolundervisning. Flera förordar, vilket vi också har hört från talarstolen, en fortsatt satsning på Sis, som erfarenhetsmässigt inte lyckats särskilt väl med sitt uppdrag. Insatser och behandling sätts in under tiden på anstalten, men i nuläget brister det i uppföljningen efter frigivning, varvid ansvaret faller på kommunerna och socialtjänsten. Vi kan alltså konstatera att det finns brister, och 90 procent av dem som varit på Sis-hem återfaller i brottslighet – återigen ett totalt misslyckande.

Det nu liggande förslaget är att unga som fyllt 14 år ska kunna dömas till fängelse för de allra grövsta brotten, men med kraftig rabatt, och att Kriminalvården får ansvaret för vård, behandling och återanpassning. Det är här oppositionen sätter klackarna i marken – gärna frihetsberövande men absolut inte fängelse. Trots att Kriminalvården har gjort noggranna förberedelser, sett till att de unga får en ordnad undervisning, anlagt särskilda avdelningar separerade från vuxna intagna och till skillnad från Sis har en fungerande frivård och uppföljning samt har lägre återfallsfrekvens och bättre prognos än nuvarande ungdomsvård säger man från vissa partier fortsatt nej. Det gläder mig att Socialdemokraterna säger ja till förslaget.

Jag medger, herr talman, att ordet fängelse kan kännas obekvämt, men sett till form och innehåll är förslaget avsevärt bättre än nuvarande ungdomsvård, som inte är anpassad för unga som begår denna typ av grova våldsbrott.

Är det då rimligt att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år? Jag har som sagt svängt och anser att även så pass unga som 13–14-åringar är tillräckligt mogna för att förstå allvaret i sina gärningar. Min bedömning är även att Kriminalvården är den huvudman som med sin erfarenhet av grova brottslingar har bäst förutsättningar att ge adekvat vård. Det finns även ett signalvärde och en brottsförebyggande eller avskräckande funktion i en sänkning, som inte ska underskattas.

Jag ser detta även ur ett brottsofferperspektiv. Som före detta polis har jag flera gånger haft det tunga uppdraget att underrätta anhöriga till mordoffer. Det är inte svårt för mig att se ett scenario där polis kontaktar anhöriga till en mördad 16-åring och har gripit gärningsmannen som ännu inte fyllt 15 och av det skälet inte kommer att åtalas eller dömas för brottet. Jag tror att sådana saker är lite svåra att ta in som anhörig.

I likhet med regeringen anser jag också att den särskilda straffreduktionen för personer mellan 18 och 21 bör tas bort. Som 18-åring anses man som vuxen i andra sammanhang, och det är rimligt att motsvarande gäller även vid bedömning av påföljd för brott. Likaså är det rimligt att det sker straffskärpningar för dem som är mellan 15 och 17 år.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! För någon månad sedan debatterade vi här i kammaren Riksrevisionens rapport om den nuvarande polisutbildningen. Det var en gedigen rapport. Som en föregående talare nämnde var det även en kritisk rapport där man riktade hård kritik mot den nuvarande utbildningen. Det vi ska debattera i dag har en koppling till detta. Frågan gäller huruvida utbildningen ska vara betald. Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Jag är dock av uppfattningen att det här är en något udda lösning som väcker frågor om andra yrkesutbildningar som har ställt upp liknande krav. Av det skälet finns det anledning att uppehålla sig en del vid formerna för en framtida polisutbildning.

Om vi backar bandet lite kan vi se att polisens rekrytering och utbildning har förändrats över tid – i takt med samhällsutvecklingen, kan man säga. Efter förstatligandet 1965 blev en sökande anställd och fick sin utbildning vid den statliga polisskolan i Stockholm, som utgjorde en del av den dåvarande Rikspolisstyrelsen. Lön utgick under utbildningen, och urvalsprocessen skedde på länsnivå. En ettårig teoretisk utbildning följdes av två års praktiktjänstgöring – ett år på en kriminalavdelning och ett år på en ordningsavdelning.

I dag ser det lite annorlunda ut. Flera myndigheter är involverade i rekrytering, antagning och utbildning av poliser. Det är Polismyndigheten som är arbetsgivare och Plikt- och prövningsverket som testar sökande. Ett antal högskolor har polisutbildningen som en uppdragsutbildning.

Överlag går det att ifrågasätta värdet av att förlägga polisutbildningen till ett antal högskolor. Jämförbara myndigheter som Tullverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten har rekryterings- och anställningsrutiner som bygger på betald utbildning när en person väl är anställd. Detta är också genomgående i länder som är jämförbara med Sverige – man anställs, utbildas och får betalt under den tid som utbildningen pågår.

Jag ser hellre att polisen, i likhet med försvaret, har en egen högskola med ansvar för antagning, utbildning och forskning inom området ordning och säkerhet. Den kan gärna vara utlokaliserad men ha Polismyndigheten som huvudman. Fokus bör ligga på yrkesutbildning snarare än på akademisk utbildning, även om det sistnämnda självfallet också krävs i vissa delar av polisverksamheten. Polishögskolan kan då vara en akademi med ansvar för såväl basutbildning som specialist- och ledarskapsutbildning. Med den modellen kan vi få en försvarshögskola som är inriktad på rikets yttre säkerhet och en polishögskola med fokus på rikets inre säkerhet som båda bedriver forskning inom sina respektive områden.

Fru talman! Utifrån mina egna erfarenheter är jag av uppfattningen att utbildningen, liksom rekryteringen, måste bli mer verksamhetsanpassad. Polisyrket spänner över ett brett område med skilda krav på kompetens, men det måste ingå en grundläggande basutbildning och praktiktjänstgöring för alla.

Sammanfattningsvis, fru talman, är jag av uppfattningen att det finns bättre lösningar än de nu föreslagna för en framtida finansiering av polisutbildningen. I avvaktan på en återgång till anställning med betald utbildning i form av lön ser jag dock förslaget i betänkandet som en lämplig övergång till en betald polisutbildning vid en framtida renodlad polishögskola.

Jag vill också passa på att önska samtliga närvarande och talmanspresidiet en glad midsommar. Vi ses ju i utskottet lite senare i sommar, och vi ska även ha en debatt i augusti. Riksdagsåret är alltså inte slut för alla.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt straffrättsligt tjänstemannaansvar. Vi har i dag ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel som är kopplat till fel i myndighetsutövning.

År 1975 genomfördes den så kallade ämbetsmannareformen, som innebar en betydande avkriminalisering och en avveckling av det dåvarande tjänstemannaansvaret. Genom de nya reglerna om myndighetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning begränsades straffansvaret för fel i tjänsten till den del av den offentliga verksamheten som innefattar myndighetsutövning.

Det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel fick 1989 den utformning det har i dag. Straffansvaret utvidgades då bland annat på så sätt att det nu omfattar åtgärder som vidtagits vid myndighetsutövning, det vill säga inte bara handlingar som självständigt utgör myndighetsutövning utan också åtgärder som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövning.

Ledamöter i statliga och kommunala beslutande församlingar omfattas inte av straffansvaret för tjänstefel när de vidtar åtgärder i den rollen. Detta har i huvudsak motiverats med att ansvar för förtroendevalda bör utkrävas politiskt och inte rättsligt.

Herr talman! Vi kristdemokrater har länge arbetat för att tjänstemannaansvaret ska utvidgas. Det handlar i grunden om samhällets tilltro till myndigheterna och staten. Arbetet mot korruption måste stärkas, och det är ett steg i rätt riktning. Att tjänstemannaansvaret nu utvidgas är avgörande för att stävja gängkriminella, som alltför ofta söker sig till myndigheter och myndighetspersoner för att infiltrera eller få tillgång till information.

För att någon ska dömas för tjänstefel krävs att en åtgärd har vidtagits vid myndighetsutövning. I dagsläget händer det att missbruk sker utan samband med myndighetsutövningen. Sådant missbruk kan exempelvis medföra JO-kritik men resulterar inte i mer handfasta åtgärder. Vi är nog många som har reagerat över det faktum att JO ofta framför kritik – allvarlig kritik mot vissa saker och ting. Men vad händer med den som blir föremål för kritiken? Nada, ingenting! I vissa avseenden kan man till och med säga: Har man inte blivit JO-anmäld har man inte gjort något vettigt arbete.

Nu stärker vi skyddet för myndighetsanställda som sköter sig, och vi skärper ansvaret för dem som inte gör det. Som offentligt anställd ska man inte känna oro för införandet av de nya bestämmelserna om missbruk av offentlig ställning. Tvärtom ska man se att de närmast utgör ett stöd för att stå emot eventuella påtryckningar, för ramarna vad som är korrekt eller inte blir tydligare för alla offentligt anställda.

Som har nämnts här i talarstolen är det endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Vissa talare har blandat ihop begreppen, tror jag, mellan oaktsamhet och uppsåt. Likaså kan man inte anse att bristande resurser, vilket gör att man inte kan handlägga ett ärende, medför straffansvar. Det blir ju lite märkligt i så fall. I så fall får ansvaret flyttas högre upp. Det kan aldrig landa på den enskilde handläggaren att man har en sådan arbetsbelastning att man inte kan fullgöra sina arbetsuppgifter. Det vore helt orimligt om man skulle straffas för detta som enskild tjänsteman.

Som sagt: Det är endast uppsåtligt agerande som ska vara straffbart. Misstag i tjänsteutövandet kan alla göra. Om det händer faller agerandet alltså utanför lagens tillämpningsområde. Det finns således ingen anledning till oro för den med goda avsikter.

Vi är ju ofullkomliga. Vi är inte ofelbara. Alla kan vi göra fel. Jag tror att alla som har jobbat i statlig eller kommunal tjänst någon gång har gjort något misstag. Det kanske är någon som inte har gjort det, men de flesta av oss har i vart fall gjort det. Det är alltså inte sådant som lagen ska träffa, utan det handlar om personer som faktiskt är korrupta eller aktivister eller där det finns andra faktorer som driver enskilda till att tumma på regelverket.

Brottet missbruk av offentlig ställning ska även omfatta förtroendevalda, vilket ytterligare bör stärka folkets förtroende för den beslutande makten. Det har nämnts tidigare att personer ibland har reagerat på att enskilda politiker har agerat på ett sätt som väcker klander. Men sådant har inte träffat den enskilda politikern tidigare eftersom man har kunnat utkräva politiskt ansvar men inte straffrättsligt ansvar. Men nu ändras detta, som sagt.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Ulrika Westerlund för svaren.

När det gäller frågan om fängelseplatser i Estland blir det lite märkligt att säga nej på grund av att oppositionen i det estländska parlamentet eventuellt skulle säga nej. Det här är ju ett försök från regeringens sida att lösa en akut uppgift som även Ulrika Westerlund pekade på i sitt anförande. Det sker dubbelbeläggningar, och det är tufft på anstalterna. Här försöker man lätta på trycket. Det kan bli som Ulrika Westerlund säger, men då har vi i alla fall gjort ett försök. Då får vi konstatera att det inte gick och laga efter läge.

När det gäller utredningen kan man konstatera att hela expertgruppen skrev under och gav sitt stöd till den utredning och det resultat som redovisades. Jag kan förstå att det finns andra jurister som har andra synpunkter. Juridiken är ju ingen exakt vetenskap – man kan tycka olika saker. Det kan också vara så att man på vissa håll i remissinstanser är präglad av den reform som genomfördes 1989, tror jag att det var. Flera av de berörda som har yttrat sig var involverade i den kriminalvårdsreform som man nu ser förändras och gå i stöpet. Det är klart att de då kan vara kritiska till det nuvarande förslaget.

Fru talman! Tack för anförandet, Ulrika Westerlund! Det var intressant att lyssna till.

Vi är vana vid att Miljöpartiet oftast säger nej till och inte tycker om regeringens förslag i olika delar, även om ni går med på vissa.

Men jag reagerade lite grann på två saker. Den ena var det här med dubbelbeläggningen i kriminalvården. Nu har regeringen i ett akut läge valt att hyra 600 platser i Tartu i Estland som ett sätt att i varje fall tillfälligt avlasta kriminalvårdens resurser till dess att vi har fler fängelseplatser byggda och på plats i Sverige.

Den andra jag reagerade lite på var att Ulrika Westerlund närmast diskvalificerade den utredning som ligger till grund för lagförslaget. Jag tog i hastigheten fram uppgifter om vilka som suttit med i utredningen, som tydligen betraktas som ett hastverk. Den leddes av rikspolischef Petra Lundh, tidigare riksåklagare och hovrättspresident. Ett kansliråd var med, liksom generaldirektören för Brottsoffermyndigheten, universitetspersoner och personer från Advokatsamfundet. Även en chefsrådman deltog, så domarskrået var också representerat. Man avsatte under den här tiden avsevärda resurser för att ta fram utredningen. Det var inte så att en ensam utredare satt och jobbade med det här. Jag tycker att deltagarna var väl kvalificerade. Jag skulle gärna vilja höra Ulrika Westerlunds kommentar till detta.

Herr talman! I dag debatterar vi delar av den stora straffreformsutredning som innebär stora förändringar i synen på brott och straff. Generellt innebär det en skärpning av straffskalorna för många brott.

För flera av brotten handlar det om en höjning av minimistraffet, vilket dels är en bekräftelse på brottets allvar och straffvärde, dels ett berättigat krav från brottsoffer om upprättelse för den skada och det lidande som drabbat dem.

Det innebär också att den för många obegripliga straffrabatten får minskad betydelse i och med att den gemensamma straffskalan vid flerfaldig brottslighet medför att det högsta straff som kan dömas ut blir en dubblering av det högsta maximistraffet.

Livet blir nu lite svårare för vaneförbrytare, som hittills kommit billigt undan när åklagaren enbart väckt åtal för ett begränsat antal förbrytelser, till förfång för många brottsoffer som inte fått sin sak prövad.

Herr talman! Livstids fängelse kommer också att tillämpas i högre utsträckning och innefatta allvarliga fall av upprepade grova vålds- och sexualbrott. Det handlar också om sexuella övergrepp mot barn, där vi också skärper straffen.

Likaså skärps frihetsberövande i form av anhållande och häktning för flera brott, främst de så kallade fridsbrotten och hedersrelaterade brott.

Herr talman! Mycket har redan sagts här av talare från regeringssidan, så det finns ingen anledning för mig att återge föreslagna förändringar i reformen som har redovisats ganska ingående. Jag vill i stället fokusera något på straffskärpning med koppling till kriminella nätverk.

Organiserad brottslighet och gängkriminalitet är en cancersvulst på samhällskroppen. Det är en form av brottslighet som måste elimineras för att vi ska återfå ett tryggt och säkert samhälle.

Låt mig därför sända ett litet budskap till unga och andra som eventuellt låtit sig imponeras och fascineras av gängkriminalitet, tungt kriminella personer, gangsterrappare och andra och vill satsa på en karriär i den här miljön.

Det är ett personligt val du gör, men det är ett val som i regel slutar illa. Om vi tittar på medellivslängden för en gängkriminell ser vi att risken är ganska hög att man inte får uppleva sin 30-årsdag. Medellivslängden är ganska låg, och man lever med livet som insats och får se sig om hela tiden. Risken är ju stor att man möter sin baneman, oftast en annan gängkriminell, när man minst anar det. Det är bokstavligen ett livsfarligt liv och leverne.

Det andra alternativet är att du grips och lagförs för grova brott. Det är där vi kommer in. Vi kommer då att ta dina tillgångar med den nya förverkandelagen, och du kommer att hamna bakom lås och bom under betydligt längre tid än vad som var fallet tidigare.

En ny straffskärpningsbestämmelse införs som tar sikte på alla brott som har ett samband med kriminella nätverk. Jag vet inte om jag har tolkat lagstiftningen något fel här, men det är ju inte så att koppling till gängkriminalitet leder till skärpt straff om ett enskilt brott är begånget av en gängkriminell men inte har samband med just gängkriminaliteten. Man får skilja på de där sakerna. Det måste finnas ett naturligt samband mellan dem. När bestämmelsen är tillämplig ska straffvärdet dock som utgångspunkt bedömas som dubbelt så högt som det annars hade varit.

Man kan undra varför man gör på det här viset. Är det mer klandervärt om brottet begås med koppling till kriminella nätverk än i andra fall? Svaret på den frågan är ja, det är det. Så är det.

Varför är det då det? Jo, för att kriminella nätverk inte bara är ett hot mot enskilda individer, utan det är allvarligare än så. Kriminella nätverk strävar efter makt och inflytande och utgör därför ett hot mot vårt samhälle i stort. De innebär en risk för korruption och infiltration och utgör ett hot mot vår trygghet och vår välfärd samt på sikt ett hot mot vår demokrati. Det är därför vi vill se skärpta straff just när det finns en koppling till gängkriminalitet och organiserad brottslighet.

Det är därför rimligt och väl motiverat att brott kopplade till gängkriminalitet och organiserad brottslighet mäts med en annan måttstock vid val av påföljd.

Herr talman! Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner och reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till socialminister Forssmed.

För någon vecka sedan medverkade jag i Polisforum, ett seminarium anordnat av Polismyndigheten. Där och då konstaterades att polisen har lite av en ny tideräkning som utgår från tiden före respektive efter smartphonens introduktion. Det är ett verktyg som på kort tid i grunden har förändrat brottsligheten.

Vi underskattade faran och kraften i smartphones inverkan på våra barn. Plötsligt öppnades en digital och gränslös värld med stor påverkan på barn, utan insyn från en aningslös vuxenvärld. Smartphones har på kort tid blivit de kriminellas främsta verktyg. Där sker rekrytering av unga som utför mord och andra grova brott. Krypterade appar används vid genomförandet.

Nu finns en utredning om begränsad tillgång för unga till sociala medier, men hur ser ministern på en eventuell begränsning av tillgången till smartphones?

Herr talman! Brottsligheten har de senaste åren till stor del präglats av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar. Uppklaringen har ökat markant, och flera planerade brott har avbrutits på försöks- eller förberedelsestadiet. Antalet skjutningar och dödsfall kopplade till dessa har minskat. Vi har inte sett riktigt samma effekt vad gäller sprängningarna, men det finns nu en ljusning även i den delen. Antalet sprängningar har minskat kraftigt på senare tid, men det är kanske lite för tidigt att blåsa faran över.

Ett gemensamt mönster är att många som är inblandade är väldigt unga. Vi har sett en markant ökning av unga gärningsmän som såväl utförare som rekryterare. Barn, som skulle ha varit i skolan, skickas i stället ut på gatan för att utföra sprängdåd och beställningsmord.

Trots stora insatser, skärpt lagstiftning och ökad uppklaring fortsätter rekryteringen, numera nästan uteslutande på digitala plattformar. Vi arbetar nu för att snabbt få på plats en lagstiftning som försvårar rekryteringen via sociala medier, men givetvis finns risken kvar att kriminella finner nya former för rekrytering. Man ska alltså inte blåsa faran över i det avseendet heller.

Herr talman! Det förslag som vi debatterar i dag rör ökade möjligheter att tidigt fånga upp unga som är på väg in i en kriminell livsstil. Det handlar om att öppna för möjligheten att öka användningen av tvångsmedel även mot unga under 15 år och om att ha bättre möjligheter att utreda brott av barn som inte har uppnått straffbar ålder.

I och med att de grova brotten i allt större utsträckning utförs av icke straffmyndiga ökar även behovet av rättsliga verktyg för polis och åklagare i det operativa arbetet. Det handlar om behovet av avspärrning för att göra brottsplatsundersökningar och för att säkra spår för ökade möjligheter till brottsuppklaring.

Redan i dag finns möjlighet att under vissa omständigheter företa husrannsakan. Nu vidgas möjligheten att genomföra undersökningen på annan plats för att söka efter personer eller föremål.

I grunden handlar detta till stor del om att likställa tvångsmedlen mot unga under 15 år med dem som gäller för straffmyndiga – inte för att vi vill utan för att vi måste, mot bakgrund av brottsutvecklingen med allt yngre som begår grova brott.

Detta, herr talman, är självfallet en utveckling som måste vändas. Ingen i den här kammaren kan acceptera att unga, vare sig frivilligt eller under tvång, begår mord eller andra grova brott. De nu aktuella tvångsmedlen är ett nödvändigt ont och måste självklart kombineras med breda brottsförebyggande insatser.

Herr talman! Det talas om bristande integration, om skolan, om socialtjänsten och om fler poliser. Allt detta är givetvis viktigt, men minst lika viktigt är insatser från ideell verksamhet. Ideella organisationer gör stora och fina insatser, men de kan säkert göra mer om de får rätt stöd och support.

Den viktigaste grunden, herr talman, skapas av engagerade föräldrar och vårdnadshavare. De som står barnen närmast har under lång tid nästan glömts bort i den politiska debatten i Sverige. Det är ett allvarligt misstag.

Det vi ser i dag är konsekvenserna av att svensk politik under alldeles för lång tid har blundat för det som utgör byggstenar för ett tryggt samhälle: familj och värderingar. Genom parallella samhällsstrukturer som utmanar svenska värderingar, med barn och unga som inte kan navigera mellan rätt och fel, har denna situation skapats.

Problemen börjar inte i skolan, hos socialtjänsten eller hos polisen. De börjar hemma – i familjen. Det finns ingen myndighet, skolkurator eller socialsekreterare, eller några lagar, som kan ersätta en närvarande mamma eller pappa. Det finns heller inga socioekonomiska faktorer som kan kompensera för kärleksfulla och närvarande föräldrar som sätter tydliga gränser. Det är i hemmet som grunden läggs, och utan denna grund kommer vi att få fortsätta plocka upp spillrorna när det är för sent.

Herr talman! Inom forskningen konstateras att socioekonomisk bakgrund inte utgör en avgörande orsak till brottslighet. I stället är det goda normer och värderingar som spelar den avgörande rollen. Det är en fråga om uppfostran och värderingar och om huruvida personen kan berättiga sina handlingar för sig själv och sin omgivning.

Ytterligare en faktor som haft en avgörande inverkan är tillgången till sociala medier, i första hand smartphone. Polismyndigheten har i dag en sorts tideräkning där man skiljer på tiden före och tiden efter smartphone, som i grunden förändrade brottsligheten. Vi underskattade faran och kraften i smartphonens inverkan på våra barn. Plötsligt öppnades en digital och gränslös värld med stor påverkan på barn, utan insyn från en aningslös vuxenvärld.

Det viktigaste förebyggande arbetet på kort sikt handlar om att begränsa barns användning av smartphones. Ingen 13åring behöver tillgång till krypterade appar. Så sent som i går lades en utredning på socialministerns bord där det talas om eventuell begränsning av sociala medier. Vi får väl se var det landar.

Herr talman! Sverige ska inte vara ett land där 13–14-åringar spränger trapphus, utför beställningsmord och söker status i den kriminella världen. Om Sverige ska bli tryggt igen måste vi tala om det uppenbara: trygga familjer, ansvarstagande föräldrar och tydliga värderingar. Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Jag vet inte om jag behöver upprepa detta, men vi tecknar nu ett avtal med den estländska regeringen och inte med den estländska oppositionen. Det normala och traditionella förfaringssättet är att man tecknar avtal med sittande regering, inte med den som eventuellt är i regeringsställning om ett eller två år.

När det gäller utbyggnadstakten i Sverige kunde man ju ha påbörjat den här utbyggnaden något tidigare i stället för att bara stjälpa över det på nuvarande regering att göra den på fyra år. Ledamoten vet mycket väl att den planeringsprocess som vi har i Sverige när det gäller byggnation och så vidare tar sin tid. Det regelverket har nog även Vänsterpartiet varit med och utarbetat.

Jag tycker att regeringen arbetar på i den takt som är möjlig. Jag förstår att ledamoten i det här fallet tycker att det skulle gå långsamt; jag tycker emellanåt att man från oppositionens sida tycker att regeringen går för snabbt fram. Jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till det.

Vi tecknar som sagt ett avtal med den estländska regeringen, inte med en eventuell tillkommande regering.

Herr talman! Ja, jag har hört att Samuel Gonzalez Westling har ställt den här frågan vid upprepade tillfällen under debatten här. Jag upplever faktiskt att det är ett ganska hypotetiskt resonemang: att detta kan hända nästa år om det skulle bli ett val där man, så att säga, skulle rösta bort det här.

Samtidigt kan man konstatera att för ett år sedan stod Socialdemokraterna här i kammaren och sa att det var otänkbart att man skulle säga ja till det här avtalet.

Vi vet inte riktigt vad som händer nästa år. Det är ovisst med val, inte bara i Sverige utan även i Estland. Vi vet inte riktigt vad som kommer att ske. Kommer den nuvarande regeringen att sitta kvar? Kommer det att bli en ny regering i Estland? Kommer de då kanske att ha ändrat sig och säga: Vi lever upp till det avtal som vi har.

Det resonemang som Gonzalez Westling för är alltså väldigt hypotetiskt. Det handlar om någonting som skulle kunna hända i framtiden.

Men man kan också fundera över detta: Vad ska vi göra i stället, om vi nu inte ska teckna det här avtalet? Vi befinner ju oss i en akut situation där vi måste fixa fram platser till intagna, som inte ska gå lösa och lediga ute på stan.

Herr talman! Vi debatterar i dag en tämligen unik åtgärd, nämligen att vi ska överlåta delar av svensk myndighetsutövning till främmande land – i detta fall till Estland, som ingått ett antal om att Estland ska ansvara för vård och förvaring av personer som av svensk domstol har dömts till fängelsestraff. Som tidigare talare har sagt är detta i grunden ett underbetyg till svensk kriminalpolitik.

Sverige borde vara rustat att hantera detta på egen hand. Men bakgrunden till att vi nu ingår det här avtalet är den tidigare regeringens saktfärdighet och oförmåga att agera när gängkriminalitet och grov våldsbrottslighet eskalerade till oanade höjder. Det kom larmrapporter från kriminalvården, från facket, från enskilda anställda – ja, från alla möjliga håll och kanter. Det hissades varningsflagg om att det här var på väg att haverera. Trots larmen uteblev åtgärderna.

Den dåvarande socialdemokratiska justitieministern, Morgan Johansson, tonade även ned problemen. Satsningarna och utbyggnaden av anstaltsplatser uteblev, och budgetmässigt anslogs långt mindre till Kriminalvården än vad som äskats.

Herr talman! Redan 2019 drev den dåvarande oppositionen på för att få fram fängelseplatser utomlands. Förslaget viftades bort av dåvarande justitieministern med motiveringen att det – citat – var ett dyrt och omständligt förslag. Även professionella bedömningar om en fortsatt ökning av antalet intagna negligerades med motiveringen – återigen var det Morgan Johansson – att straffskärpningarna endast skulle leda till marginella kostnadsökningar. Det var givetvis en uppenbar felbedömning.

Redan 2018 var fängelserna överbelagda, och det var än mer prekärt när den nuvarande regeringen tillträdde 2022. Vi satsar nu stort på en utbyggnad av anstaltsplatser och häkten, men det tar det tid att bygga bort bristen. I avvaktan på färdigställande är den nu föreslagna lösningen den bästa tänkbara.

Herr talman! När vissa har talat i talarstolen här har det låtit som att Estland skulle vara någon sorts u-land. Sanningen är att Estland sedan många år tillbaka är ett framstående medlemsland i Europeiska unionen.

Jag har själv besökt Tartu och på ort och ställe inspekterat den nu aktuella anstalten och fått möjlighet att tala med personal på plats. Jag upplever att anstalten har välutbildad personal och att lokalerna väl uppfyller de krav som motsvarar svensk kriminalvård. Där finns möjlighet till rekreation och sysselsättning. Det finns även särskilda lokaler där den intagna får möjlighet att ostört umgås med sin familj. Och, som sagt, Estland är ett EU-land. Man uppfyller kraven om rättigheter och skyldigheter för frihetsberövade – grundläggande skyldigheter som alla medlemsländer har skrivit under.

Det är väl också så att de som kommer att placeras i Tartu blir nogsamt utvalda. Man bedömer då att det är personer som är lämpliga att vistas på det här stället.

Sverige hyr då enligt avtalet 400 celler med plats för 600 intagna. Det finns, som sagt, även ett regelverk som anger fall där det inte är aktuellt med en placering i Tartu. Överlag upplever jag att förslaget är väl genomarbetat med angivande av möjligheter och begränsningar för eller mot en placering.

Avtalet är, som sagt, tidsbegränsat med en möjlighet till förlängning men även en möjlighet att säga upp det om det inte fungerar som tänkt. Svensk kriminalvård kommer också att ha personal på plats, vilket även det är en försäkran om att Estland kommer att leva upp till avtalets villkor och intentioner.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! En förhållandevis stor del, ungefär 35–40 procent, av dem som har dömts för brott återfaller i ny brottslighet. Faktorer som enligt statistiken har samband med risken att återfalla i brott är bland annat ålder, kön, antal tidigare återfall i brott, vilken sorts brottslighet det är fråga om, strafftid och, i viss mån, vilken påföljd som har avtjänats.

Sverige har troligen bland världens högsta kriminalvårdskostnader. Det är väl känt att personer som upprepade gånger begår brott står för en relativt stor andel av den totala brottsligheten i samhället. Det är därför samhällsekonomiskt motiverat med kraftfulla åtgärder för att motverka återfall i brott. Det är i det perspektivet det nu liggande förslaget ska ses. Förutom att återfall i brott drabbar ett stort antal brottsoffer, många gånger med stort lidande, medför det också som sagt stora samhällskostnader.

Herr talman! Vad kostar det då egentligen? Jo, svensk kriminalvård är den dyraste i EU. En fängelseplats i Sverige kostar i snitt 3 800 kronor per person och dygn, vilket motsvarar ungefär 1,4 miljoner kronor per år per intagen. I högsäkerhetsanstalt är dygnskostnaden ännu högre och ligger i snitt på drygt 4 300 kronor per intagen. Inom parentes kan jag nämna att man i vårt grannland Danmark har en kostnad på ungefär 2 200 kronor och att återfallsfrekvensen i stort sett är densamma. Vi har kanske lite att lära av danskarna även i det fallet.

År 2024 var 8 200 personer intagna på anstalt till en kostnad om 11 480 000 000 kronor. Om vi skulle minska återfallet med 15 procent skulle samhället spara drygt 1,7 miljarder årligen i direkta kostnader enbart för ett minskat antal anstaltsplatser. En 10-procentig minskning skulle minska kostnaderna med nästan 1,5 miljarder. Det är stora besparingar bara inom kriminalvård. Till detta kommer besparingar inom rättsväsen, sjukvård, socialtjänst och försäkringsbolag, för att nämna några. Lyckas vi minska återfallen och dessutom få in frigivna i produktionen får vi även ökade skatteintäkter i andra änden.

Herr talman! Vi kristdemokrater ställer oss därför bakom förslaget till ändringar i brottsbalken och fängelselagen som syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet och minska risken för återfall i brott. Vi välkomnar även de skärpta reaktionerna vid misskötsamhet vid återfall i brott. Ett återfall i brott ska ha betydelse vid straffmätningen. Det är rimligt att samhället ser allvarligt på att personer återvänder till en brottslig bana efter avtjänat straff.

Vi är även positiva till att villkorligt frigivna får begränsningar i sin rörelsefrihet – den så kallade vistelseföreskrift som har nämnts av tidigare talare – om det finns kopplingar till gängkriminalitet eller organiserad brottslighet, detta för att minimera risken för att de villkorligt frigivna på ett eller annat sätt på nytt involveras i allvarlig brottslighet. En vistelseföreskrift kan i sådana fall förenas med elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Förslaget innebär således en presumtion för elektronisk övervakning i dessa fall.

På samma sätt finns det skäl att begränsa rörelsefriheten för att skydda brottsoffer, exempelvis om någon döms för brott i nära relation. Jag kan även tänka mig att motsvarande skydd kan komma i fråga för vittnen om det finns hämndmotiv bakom. Upprepad brottslighet är allvarligare än enstaka brott. Vi talar här om vaneförbrytare och yrkeskriminella. Det är därför rimligt att regeln om straffskärpning vid återfall ändras så att den i stor utsträckning påverkar straffmätningen.

Gruppen unga kriminalvårdsklienter återfaller i stor utsträckning i brott, och vi har ett ökat behov av stöd och kontroll i det avseendet. För att minska risken för återfall i den gruppen bör det ske en ökad och bättre samverkan mellan kriminalvård och socialtjänst i ansvarig kommun. Det är också ett förslag som trygghetskommittén har fört fram. Man föreslår ett förordnande av biträdande övervakare från civilsamhället som kan bistå med råd och hjälp i skilda sammanhang. Det har nämnts av tidigare talare att just ungdomen har hög återfallsfrekvens, och det är särskilt angeläget att man får den typen av aktiviteter på plats. Det är ju fritt fall när man lämnar kriminalvården och socialtjänsten ska ta över, framför allt när det gäller Sis intagna.

Herr talman! Det nu liggande förslaget innebär även att rymning kriminaliseras. I nuläget blir det ingen straffrättslig påföljd i de fall man avviker från anstalt eller under permission. Som sagts tidigare är rymningarna i sig få. Men det finns skäl att tydliggöra att en rymning får konsekvenser, kanske främst för dem som avtjänar straff på anstalt med säkerhetsklass 3, där rymningar eller avvikelser är vanligast. Kriminaliseringen innebär att Sverige nu sällar sig till de övriga nordiska länderna, som samtliga har straffrättsliga påföljder för dem som rymmer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! I takt med ökande invandring från de så kallade MENA-länderna, det vill säga Mellanöstern och Nordafrika, har vi i Sverige fått den växande klankultur som är förhärskande i nämnda region.

Vi pratar i dag mycket om klankultur. Vad innebär då det? Ja, kort innebär klankulturen ett socialt system där individens identitet, lojalitet och trygghet är starkt knuten till en utökad släkt eller klangrupp. Klankulturen präglas av kollektivism och lojalitet. Gruppens intressen och heder går före individens egen vilja, och lojaliteten till klanen är absolut.

Kulturen präglas också av informell rättvisa och social kontroll. Konflikter och dispyter hanteras internt inom klanen snarare än av rättssamhällets institutioner, och man värnar om familjens anseende. Klanen fungerar som en social och ekonomisk trygghetsförsäkring där man delar resurser och hjälper varandra.

Barnäktenskap inom klankulturer är ofta tätt sammankopplat med hedersrelaterat våld och förtryck. Kollektivets intressen sätts före individens rättigheter. Inom sådana strukturer fungerar äktenskapet som ett verktyg för att stärka klanens sammanhållning, bygga allianser och kontrollera familjens anseende.

Herr talman! I Sverige lever i dag uppskattningsvis 250 000 barn i en social miljö som präglas av hedersrelaterat våld och förtryck. Flickor är särskilt utsatta eftersom de är bärare av familjens heder. Inom klanen finns en kollektiv kontroll där individens frihet är begränsad av släktens normer. Barnäktenskap används ofta för att förhindra unga, och då särskilt flickor, att inleda relationer som inte godkänns av familjen, vilket anses kunna skada klanens heder.

Vi minns Pela och Fadime, som båda mördades i sin strävan efter frihet att själva välja partner. Vi minns också det brutala hedersmordet på 22-åriga Shahida i Lessebo i maj 2024. Hennes pappa och storebror dömdes till livstids fängelse respektive 16 års fängelse. Även hennes mamma fanns med i bilden, men hon frikändes. Rättegången visade att mordet var en planerad hedershandling efter att Shahida i hemlighet gift sig med en man i Tyskland och berättat för polisen om pappans våld. Brodern ströp Shahida i pappans bil. Kroppen kördes sedan ut i skogen och brändes.

Detta är något som finns i dessa kulturer, där hedern är viktigare än en flickas liv, där en pappa kan förmå sig att mörda sin egen dotter och där en storebror mördar sin egen syster och bränner hennes kropp. Pela, Fadime och Shahida fick betala det yttersta priset för att de ville vara tillsammans med en partner som de själva valt och som de älskade.

Äktenskap kan arrangeras mellan familjer inom samma klan eller släkt för att behålla resurser och makt. Ett exempel är kusinäktenskap, som ofta används för att stärka banden inom klanen. Sedvänjor som brudpris, eller mahr, är vanliga. Transaktioner mellan familjer vid giftermål cementerar ekonomiska och sociala band.

Herr talman! Det jag nu har beskrivit är ju fullständigt främmande för vårt svenska samhälle, som präglas av individens frihet och fria val av relationer och partner. Föreställningen att en familjs heder kränks och behöver återupprättas när en familjemedlem vill leva ett helt vanligt fritt liv utan krav och bojor har ingen plats i Sverige.

I många år var våra myndigheter helt handfallna och valde att blunda för barnäktenskap som uppdagades i samband med invandringen. Först 2019 infördes ett totalt förbud mot barnäktenskap i Sverige. Då tog man bort den tidigare möjligheten att ge dispens för giftermål till personer under 18 år, och det blev även olagligt för svenska myndigheter att erkänna barnäktenskap som ingåtts utomlands.

Nyligen häktades ett par i Söderhamn misstänkta för försök till barnäktenskapsbrott, men detta är fortfarande en ovanlig brottsmisstanke i Sverige. I fjol var det bara två misstankar om barnäktenskapsbrott som ledde till åtal, och så har det i stora drag sett ut år efter år.

Herr talman! Det är välkommet att vi nu skärper lagstiftningen vad avser såväl straffvärda handlingar som påföljder för nuvarande och ny lagstiftning, men om vi ska få verklig framgång krävs det att vi bryter upp de etablerade klanstrukturerna. Dessa strukturer präglas inte bara av hedersrelaterat våld och förtryck. I miljön finns även tecken på egen rättskipning och inte minst en framväxande organiserad brottslighet inklusive infiltration och otillbörlig påverkan inom näringsliv och offentlig sektor.

På sikt utgör klanernas aktiviteter och påverkan ett hot mot vårt öppna och demokratiska samhälle. Viljan till integration och inordning i vårt samhälle och våra värderingar är minst sagt begränsad i de här kretsarna. Det är mot den bakgrunden, herr talman, som Kristdemokraterna framhåller vikten av att vårda och värna de grundläggande värderingarna i vårt land.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jag vill också inledningsvis säga att jag instämmer med i princip allt som har sagts från talarstolen under denna debatt. Jag tror inte att det finns någon i kammaren eller i övrigt som anser att det är acceptabelt att använda sig av psykiskt våld mot kvinnor på det sätt som har beskrivits här. Det är också därför den nu föreslagna lagändringen kommer att införas i brottsbalken och vi får ett helt nytt brott.

Psykiskt våld är i detta sammanhang ett helt nytt begrepp inom straffrätten, och det är i alla delar inte helt lätt att greppa vad som avses med psykiskt våld. Vi rör oss inom ett område som i mångt och mycket handlar om mänskliga relationer och hur det vi säger och gör påverkar och uppfattas av våra medmänniskor. En bärande del i förslaget är att tvånget ska vara otillbörligt, men gränsen mellan tillbörlig och otillbörlig påverkan är inte alltid knivskarp.

Precis som det har sagts från talarstolen är psykiskt våld förkastligt, men det måste också styrkas och bevisas rent juridiskt och straffrättsligt att det är en straffbar handling. Vi har redan i dag ett antal straffrättsliga bestämmelser som innefattar otillbörlig påverkan, exempelvis olaga hot, olaga tvång och grov fridskränkning, som är tydligt kopplade till hot om våld eller annan påtryckning för att skrämma.

Fru talman! Gemensamt för dessa brott är att man har passerat en gräns för vad som är tillåtligt och därmed straffbart. I det nu framlagda förslaget tillförs ytterligare ett moment som innebär att det blir brottsligt att vid upprepade tillfällen utsätta en annan person för olika former av kränkningar som anses otillbörliga. Det kan röra sig om beteenden av ren mobbningskaraktär i form av nedsättande tillmälen, hotfullt uppträdande eller olika former av övervakning som var för sig inte anses straffbara. Gemensamt är nu att kränkningarna sammantaget är avsedda att skada självkänslan hos den som utsätts.

Tyvärr är bilden att denna typ av kränkningar har ökat, inte minst på grund av digitalisering och ny övervakningsteknik som har underlättat tillvaron för den som vill förfölja, trakassera eller på andra sätt göra tillvaron mer eller mindre outhärdlig för den som drabbas. Det är därför bra att vi nu får en ändring som ger en bättre möjlighet att lagföra den typ av gärningspersoner som har nämnts och dem som jag väljer att kalla mobbare.

Lagändringen innebär att psykiskt våld även ska ingå som ett led i andra fridsbrott och hedersförtryck och att även brottet förolämpning fortsättningsvis ska ingå som ett led i dessa brott.

Fru talman! Det som kan vålla huvudbry, i varje fall för min del, är att begreppet psykiskt våld saknar en enhetlig definition och därför ger visst tolkningsutrymme. Beroende på vem man frågar kan svaren skilja sig åt. Därtill kan ett stort antal handlingar falla in under begreppet psykiskt våld beroende på vem som är betraktare och ska avkunna dom.

Här tycker jag att regeringen har landat väl i vad som juridiskt och därmed straffrättsligt är att anse som psykiskt våld. Det ska ges straffrättsligt skydd mot upprepade kränkningar av viss allvarlighetsgrad. Den centrala frågan är vilka beteenden som anses vara av den art att de bör vara kriminaliserade och i vilken utsträckning de faller utanför nuvarande kriminalisering.

Här betonas vikten av att straffbarheten för handlingar som var och en för sig inte utgör brott men som tillsammans ska kriminaliseras blir avgränsad så att endast de verkligt straffvärda fallen omfattas. Därför är kravet att det ska vara fråga om hot, tvång eller övervakning som är otillbörlig. Att något är otillbörligt innebär konkret att det är oacceptabelt med hänsyn till rådande sociala eller etiska normer. I grunden handlar det om en helhetsbedömning av såväl handlingen som dess konsekvenser och parternas relation.

Fru talman! Det är viktigt att understryka att psykiskt våld är ett uppsåtligt brott. Gärningspersonen ska således ha för avsikt att utsätta offret för upprepade kränkningar av skilda slag. Regeringen lyfter också fram risken för att straffbestämmelsen används i vårdnadstvister eller i andra sammanhang där oenighet kan väcka starka känslor. Det krävs därför en tydlig och noggrann bedömning av handlingsrekvisiten och konkret stödbevisning så att beslutet inte enbart grundas på trovärdighetsbedömningar.

Jag tycker att detta är ett knepigt område. Vi är alla överens om att det här är straffbara beteenden, så jag hoppas att man utvecklar bra metoder för dem som ska handlägga, åtala och döma i den här typen av ärenden. Det återstår att se var gränserna går, men jag är övertygad om att man kommer att finna vägar för detta.

Fru talman! Det finns en stor enighet i utskottet att tillstyrka förslaget.

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Jag vill också inledningsvis säga att jag instämmer med i princip allt som har sagts från talarstolen under denna debatt. Jag tror inte att det finns någon i kammaren eller i övrigt som anser att det är acceptabelt att använda sig av psykiskt våld mot kvinnor på det sätt som har beskrivits här. Det är också därför den nu föreslagna lagändringen kommer att införas i brottsbalken och vi får ett helt nytt brott.

Psykiskt våld är i detta sammanhang ett helt nytt begrepp inom straffrätten, och det är i alla delar inte helt lätt att greppa vad som avses med psykiskt våld. Vi rör oss inom ett område som i mångt och mycket handlar om mänskliga relationer och hur det vi säger och gör påverkar och uppfattas av våra medmänniskor. En bärande del i förslaget är att tvånget ska vara otillbörligt, men gränsen mellan tillbörlig och otillbörlig påverkan är inte alltid knivskarp.

Precis som det har sagts från talarstolen är psykiskt våld förkastligt, men det måste också styrkas och bevisas rent juridiskt och straffrättsligt att det är en straffbar handling. Vi har redan i dag ett antal straffrättsliga bestämmelser som innefattar otillbörlig påverkan, exempelvis olaga hot, olaga tvång och grov fridskränkning, som är tydligt kopplade till hot om våld eller annan påtryckning för att skrämma.

Fru talman! Gemensamt för dessa brott är att man har passerat en gräns för vad som är tillåtligt och därmed straffbart. I det nu framlagda förslaget tillförs ytterligare ett moment som innebär att det blir brottsligt att vid upprepade tillfällen utsätta en annan person för olika former av kränkningar som anses otillbörliga. Det kan röra sig om beteenden av ren mobbningskaraktär i form av nedsättande tillmälen, hotfullt uppträdande eller olika former av övervakning som var för sig inte anses straffbara. Gemensamt är nu att kränkningarna sammantaget är avsedda att skada självkänslan hos den som utsätts.

Tyvärr är bilden att denna typ av kränkningar har ökat, inte minst på grund av digitalisering och ny övervakningsteknik som har underlättat tillvaron för den som vill förfölja, trakassera eller på andra sätt göra tillvaron mer eller mindre outhärdlig för den som drabbas. Det är därför bra att vi nu får en ändring som ger en bättre möjlighet att lagföra den typ av gärningspersoner som har nämnts och dem som jag väljer att kalla mobbare.

Lagändringen innebär att psykiskt våld även ska ingå som ett led i andra fridsbrott och hedersförtryck och att även brottet förolämpning fortsättningsvis ska ingå som ett led i dessa brott.

Fru talman! Det som kan vålla huvudbry, i varje fall för min del, är att begreppet psykiskt våld saknar en enhetlig definition och därför ger visst tolkningsutrymme. Beroende på vem man frågar kan svaren skilja sig åt. Därtill kan ett stort antal handlingar falla in under begreppet psykiskt våld beroende på vem som är betraktare och ska avkunna dom.

Här tycker jag att regeringen har landat väl i vad som juridiskt och därmed straffrättsligt är att anse som psykiskt våld. Det ska ges straffrättsligt skydd mot upprepade kränkningar av viss allvarlighetsgrad. Den centrala frågan är vilka beteenden som anses vara av den art att de bör vara kriminaliserade och i vilken utsträckning de faller utanför nuvarande kriminalisering.

Här betonas vikten av att straffbarheten för handlingar som var och en för sig inte utgör brott men som tillsammans ska kriminaliseras blir avgränsad så att endast de verkligt straffvärda fallen omfattas. Därför är kravet att det ska vara fråga om hot, tvång eller övervakning som är otillbörlig. Att något är otillbörligt innebär konkret att det är oacceptabelt med hänsyn till rådande sociala eller etiska normer. I grunden handlar det om en helhetsbedömning av såväl handlingen som dess konsekvenser och parternas relation.

Fru talman! Det är viktigt att understryka att psykiskt våld är ett uppsåtligt brott. Gärningspersonen ska således ha för avsikt att utsätta offret för upprepade kränkningar av skilda slag. Regeringen lyfter också fram risken för att straffbestämmelsen används i vårdnadstvister eller i andra sammanhang där oenighet kan väcka starka känslor. Det krävs därför en tydlig och noggrann bedömning av handlingsrekvisiten och konkret stödbevisning så att beslutet inte enbart grundas på trovärdighetsbedömningar.

Jag tycker att detta är ett knepigt område. Vi är alla överens om att det här är straffbara beteenden, så jag hoppas att man utvecklar bra metoder för dem som ska handlägga, åtala och döma i den här typen av ärenden. Det återstår att se var gränserna går, men jag är övertygad om att man kommer att finna vägar för detta.

Fru talman! Det finns en stor enighet i utskottet att tillstyrka förslaget.

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som heter En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess. Jag tänkte uppehålla mig mest vid den så kallade omedelbarhetsprincipen, som nämndes här från talarstolen tidigare.

Omedelbarhetsprincipen är något som under lång tid har varit en grundläggande rättsprincip i svensk processrätt. Principen innebär att domstolen endast får grunda sin dom på det material som presenteras direkt vid huvudförhandlingen. Det innebär att bevis, vittnesmål och förhör ska framföras muntligen inför rätten. I stort sett har det fungerat väl, men under senare år – jag talar av egen erfarenhet – har det blivit allt vanligare att vittnen och även målsägare ändrar uppgifter som de lämnat i förhör under den förundersökning som sedan ligger till grund för åklagarens stämningsansökan.

Det kan på goda grunder antas att vittnen då har utsatts för hot eller otillbörlig påverkan av den misstänkte eller av andra som har intresse av att saken inte ska komma fram i rätt belysning och att den åtalade på den grunden frias eftersom den bevisning som framlagts inte utgör tillräckliga skäl för en fällande dom – detta trots att det för såväl åklagare som polis och kanske även för domstolen är uppenbart att berättelsen ändrats eller att vittnen har tystats av rädsla för repressalier. Men med rådande omedelbarhetsprincip har rätten ändå inget annat val än att meddela en friande dom.

Fru talman! Det är uppenbart att en rättsprocess baserad på omedelbarhetsprincipen uppvisar svagheter och att världen har förändrats sedan principen tillkom på 1940-talet. Det finns svagheter och brister avseende både effektivitet och rättssäkerhet. Problemet har uppmärksammats, och 2022 infördes möjligheten att åberopa förhör som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning som bevis om det inte ansågs uppenbart olämpligt. Detta innebär i korthet att en berättelse som lämnats i polisförhör ansågs kunna ge mer tillförlitlig bevisning och bättre förutsättningar för materiellt riktiga domar.

Utsagor från ett tidigt förhör anses vara mer tillförlitliga eftersom de lämnats i ett tidigt skede av utredningen och den hörde då varit mindre påverkad av yttre faktorer.

Fru talman! Efter några år kan man dock konstatera att förändringen av skilda skäl inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Kravet på den tilltalades rätt till motförhör har förlängt förhandlingen, och domstolarna lämnar otydliga besked om vilken bevisning som ska eller kan tillåtas, för att nämna några exempel på sådant som anses vara ett hinder i den nuvarande ordningen.

Därför föreslås nu en förändring som innebär att en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och dokumenteras genom ljud- och bildupptagning ska få åberopas som bevis i en rättegång i brottmål om det inte anses olämpligt. Det ska alltså även fortsatt ske en bedömning om det ska kunna användas eller inte.

Om detta genomförs ser vi att det finns en rad betydande fördelar med möjligheten att åberopa tidigare förhör som bevisning. Tidigare förhör bör därför användas i så stor utsträckning som möjligt men givetvis med hänsyn till befogade rättssäkerhetsanspråk för den tilltalade. Det är väldigt viktigt att betona detta.

Fru talman! För att regleringen av tidiga förhör ska bli mer effektiv bedömer utredningen att det krävs dels att parterna, och då främst åklagarna, åberopar tidiga förhör i större utsträckning, dels att polis och åklagare möjliggör för den misstänkte att hålla motförhör redan under förundersökningen. Om motförhör hålls redan under förundersökningen minskar behovet av att åberopa ett tilläggsförhör i domstol. De effektivitetsvinster reformen syftar till att åstadkomma realiseras därigenom.

Fru talman! Sammanfattningsvis innebär detta att ett tidigt förhör ska tillåtas som bevis om inte rätten utifrån vad parterna anfört gör bedömningen att det finns betydande processuella nackdelar med att bevis läggs fram på det sättet. Det kan handla om såväl processekonomiska skäl som rättssäkerhetsaspekter.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som heter En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess. Jag tänkte uppehålla mig mest vid den så kallade omedelbarhetsprincipen, som nämndes här från talarstolen tidigare.

Omedelbarhetsprincipen är något som under lång tid har varit en grundläggande rättsprincip i svensk processrätt. Principen innebär att domstolen endast får grunda sin dom på det material som presenteras direkt vid huvudförhandlingen. Det innebär att bevis, vittnesmål och förhör ska framföras muntligen inför rätten. I stort sett har det fungerat väl, men under senare år – jag talar av egen erfarenhet – har det blivit allt vanligare att vittnen och även målsägare ändrar uppgifter som de lämnat i förhör under den förundersökning som sedan ligger till grund för åklagarens stämningsansökan.

Det kan på goda grunder antas att vittnen då har utsatts för hot eller otillbörlig påverkan av den misstänkte eller av andra som har intresse av att saken inte ska komma fram i rätt belysning och att den åtalade på den grunden frias eftersom den bevisning som framlagts inte utgör tillräckliga skäl för en fällande dom – detta trots att det för såväl åklagare som polis och kanske även för domstolen är uppenbart att berättelsen ändrats eller att vittnen har tystats av rädsla för repressalier. Men med rådande omedelbarhetsprincip har rätten inget annat val än att meddela en friande dom.

Fru talman! Det är uppenbart att en rättsprocess baserad på omedelbarhetsprincipen uppvisar svagheter och att världen har förändrats sedan principen tillkom på 1940-talet. Det finns svagheter och brister avseende både effektivitet och rättssäkerhet. Problemet har uppmärksammats, och 2022 infördes möjligheten att åberopa förhör som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning som bevis om det inte ansågs uppenbart olämpligt. Detta innebär i korthet att en berättelse som lämnats i polisförhör ansågs kunna ge mer tillförlitlig bevisning och bättre förutsättningar för materiellt riktiga domar.

Utsagor från ett tidigt förhör anses vara mer tillförlitliga eftersom de lämnats i ett tidigt skede av utredningen och den hörde då varit mindre påverkad av yttre faktorer.

Fru talman! Efter några år kan man dock konstatera att förändringen av skilda skäl inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Kravet på den tilltalades rätt till motförhör har förlängt förhandlingen, och domstolarna lämnar otydliga besked om vilken bevisning som ska eller kan tillåtas, för att nämna några exempel på sådant som anses vara ett hinder i den nuvarande ordningen.

Därför föreslås nu en förändring som innebär att en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och dokumenteras genom ljud- och bildupptagning ska få åberopas som bevis i en rättegång i brottmål om det inte anses olämpligt. Det ska alltså även fortsatt ske en bedömning om det ska kunna användas eller inte.

Om detta genomförs ser vi att det finns en rad betydande fördelar med möjligheten att åberopa tidigare förhör som bevisning. Tidigare förhör bör därför användas i så stor utsträckning som möjligt men givetvis med hänsyn till befogade rättssäkerhetsanspråk för den tilltalade. Det är väldigt viktigt att betona detta.

Fru talman! För att regleringen av tidiga förhör ska bli mer effektiv bedömer utredningen att det krävs dels att parterna, och då främst åklagarna, åberopar tidiga förhör i större utsträckning, dels att polis och åklagare möjliggör för den misstänkte att hålla motförhör redan under förundersökningen. Om motförhör hålls redan under förundersökningen minskar behovet av att åberopa ett tilläggsförhör i domstol. De effektivitetsvinster reformen syftar till att åstadkomma realiseras därigenom.

Fru talman! Sammanfattningsvis innebär detta att ett tidigt förhör ska tillåtas som bevis om inte rätten utifrån vad parterna anfört gör bedömningen att det finns betydande processuella nackdelar med att bevis läggs fram på det sättet. Det kan handla om såväl processekonomiska skäl som rättssäkerhetsaspekter.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr talman! Jag börjar med en mer personlig reflektion. Sett i backspegeln borde vi ha haft ungdomsdomstolar och ungdomsfängelser i stället för Sis, som ju inte har lyckats särskilt väl under den tid verksamheten har varit igång. Ur det perspektivet tycker jag att vi nu får en ordning som vi borde ha haft redan från början.

Sedan var det frågan om föräldraskapet. Jag har hört Gudrun Nordborg ta upp frågan vid ett antal tillfällen, det vill säga att barnen präglas under uppväxten om det förekommer våld i hemmet. Så kan mycket väl vara fallet i vissa lägen, men i de här fallen kan man inte enbart skylla på sådant, utan här handlar det om att man tar intryck av digitalisering. Föräldrarna har inte riktigt koll på vad barnen gör, och där tycker jag att man har misslyckats.

Det finns familjecentraler, och det finns en ny socialtjänstlag. Tanken är att i den mån den typen av brott i nära relation – det får vi väl kalla det om det är våld i hemmet – förekommer handlar det om att stärka insatserna mot våldet. Där finns familjecentralerna och den nya socialtjänstlagen. Där kan andra styrmedel och verktyg användas än vad som fanns att tillgå i den tidigare socialtjänstlagen.

Som jag nämnde i mitt anförande har många av barnen problem i form av diagnoser och på andra sätt, och då måste man arbeta med frågorna. Men jag tycker att man har varit alldeles för slapphänt och inte hanterat dem tillräckligt tydligt och tillräckligt tidigt. I den meningen kan vi vara överens.

Herr talman! Jag börjar med en mer personlig reflektion. Sett i backspegeln borde vi ha haft ungdomsdomstolar och ungdomsfängelser i stället för Sis, som ju inte har lyckats särskilt väl under den tid verksamheten har varit igång. Ur det perspektivet tycker jag att vi nu får en ordning som vi borde ha haft redan från början.

Sedan var det frågan om föräldraskapet. Jag har hört Gudrun Nordborg ta upp frågan vid ett antal tillfällen, det vill säga att barnen präglas under uppväxten om det förekommer våld i hemmet. Så kan mycket väl vara fallet i vissa lägen, men i de här fallen kan man inte enbart skylla på sådant, utan här handlar det om att man tar intryck av digitalisering. Föräldrarna har inte riktigt koll på vad barnen gör, och där tycker jag att man har misslyckats.

Det finns familjecentraler, och det finns en ny socialtjänstlag. Tanken är att i den mån den typen av brott i nära relation – det får vi väl kalla det om det är våld i hemmet – förekommer handlar det om att stärka insatserna mot våldet. Där finns familjecentralerna och den nya socialtjänstlagen. Där kan andra styrmedel och verktyg användas än vad som fanns att tillgå i den tidigare socialtjänstlagen.

Som jag nämnde i mitt anförande har många av barnen problem i form av diagnoser och på andra sätt, och då måste man arbeta med frågorna. Men jag tycker att man har varit alldeles för slapphänt och inte hanterat dem tillräckligt tydligt och tillräckligt tidigt. I den meningen kan vi vara överens.