Vänsterpartiet

Fru talman! Hej, alla som tittar och lyssnar!

I dag har försvarsutskottet sin allra första riktiga debatt under den här mandatperioden, och vad passar då bättre än att prata om personalens villkor? Det är roligt att alla partier är med i den här debatten.

Personalen är grunden för ett fungerande totalförsvar och för att samhället ska vara robust och fungera även under kriser. Arbetsuppgifterna är till synes oändliga, många gånger väldigt svåra och behöver utföras på obekväma tider, på platser långt bort och ibland med alldeles för lite resurser. Försvarsmaktens verksamhet, precis som räddningstjänstens och polisens och andra liknande yrkens, innebär stora risker och höga krav och är igång dygnet runt.

Att arbeta med det militära försvarets skarpa arbetsuppgifter är inte ett lätt jobb. Vi är mycket tacksamma för alla som väljer att arbeta där och inom andra utsatta yrken. De svåraste arbetsuppgifterna är nog de som görs utomlands, med bortavaro från familjen under kortare och längre perioder som resultat. Jag vill därför framföra ett stort tack till alla som just nu är eller tidigare har varit utomlands på militära insatser eller på andra akuta insatser, som vid jordbävningar eller evakueringar. Stort tack för era insatser!

Av dessa anledningar är det viktigt att arbetsvillkoren inom Försvarsmakten är så bra som möjligt – att säkerheten alltid tas på största allvar och att trakasserier och kränkningar alltid motarbetas. Löner och villkor ska vara så bra att personalen vill och kan stanna i sitt yrke och inte av ekonomiska skäl måste söka sig vidare till en annan arbetsgivare. Alla anställda i Försvarsmakten ska ha den materiel och den personliga utrustning som de behöver. Det är i slutändan en fråga om säkerhet. Det är väldigt positivt att åtgärder faktiskt har vidtagits på de här områdena.

Fru talman! Sommaren 2025 kom äntligen Redo! En utredning om personalförsörjningen av det militära försvaret. Det var en utredning som var efterlängtad. Det finns många frågor att lösa på området som rör den militära personalens villkor.

Nu kommer också den första propositionen på det här området. Jag är ändå lite besviken på den propositionen. Jag hade önskat att den hade inkluderat fler frågor. Vi får vara glada för det vi får och hantera den proposition vi har, men det kan konstateras att det krävs ett fortsatt arbete på det här området.

Vi står bakom propositionen i det stora hela, precis som alla andra partier, men vi har en reservation. Den gäller frågan om förlängd värnplikt för före detta yrkesofficerare och reservofficerare. Att tidigare officerare tjänstgör med plikt som just officerare till 70 års ålder kan vara logiskt. Det är samma åldersgräns som totalförsvarsplikten i övrigt har. I fredstid måste dock frivillig anställning som kan avslutas när den anställde så önskar vara det som gäller. Vänsterpartiet har tagit del av synpunkter som Officersförbundet och Förbundet Reservofficerarna har lämnat i sina remissvar. För att motverka risken för missbruk av det förändrade regelverket föreslår vi att det görs ett förtydligande om att denna plikt inte kan utnyttjas i fredstid. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! En sak som vi hade önskat ha med i detta och en lösning på är Försvarsmaktens tidsbegränsade anställningar. Vänsterpartiet anser att normen för anställningar på hela arbetsmarknaden ska vara tillsvidare och heltid. Det är logiskt och självklart för oss. Men i dag har så kallade GSS/Ksoldater inom Försvarsmakten en tidsbegränsad anställning på max tolv år. Trots att behovet av personal i Försvarsmakten är mycket stort tvingas personer av den här anledningen sluta i förtid, när de kan jobbet som allra bäst. Det här tycker vi är oerhört dumt. Det har diskuterats under mycket lång tid och kommer upp i nästan alla diskussioner med fackföreningarna på området. Det är mycket dumt att man tvingar erfaren och kunnig personal, framför allt på det tekniska området, att sluta i förtid helt i onödan. Vänsterpartiet anser att den så kallade tolvårsgränsen måste avskaffas. Tyvärr kom det inte med i den här propositionen.

Fru talman! Jag vill också i det här anförandet lyfta fram Pliktrådets roll för att bevaka de värnpliktigas intressen och rättigheter. Även om de värnpliktiga inte är anställda bör de räknas in som en del av den militära personalen utifrån ett bredare perspektiv. En bra grundutbildning lägger också grunden för att kunna anställa fler soldater och officerare i framtiden. Pliktrådet måste ges goda förutsättningar för att kunna göra sitt jobb, och det bör få större resurser i takt med att antalet värnpliktiga ökar. Vi kommer också att ha civilpliktiga under grundutbildning, och det kräver också ett pliktråd som kan följa detta.

Slutligen menar vi att de värnpliktigas ersättning bör indexeras för att säkra att dagersättningen följer med samhällets kostnadsutveckling. Det ser vi fram emot att en ny regering kommer att ta tag i.

(Applåder)

Fru talman! Vi samlas i kammaren i dag för att ta beslut om några av de mest grundläggande frågorna i vår demokrati, nämligen skyddet för grundlagarna och domstolarnas oberoende. Genom att ändra hur vi fastslår grundlag fastslår vi också den praxis som vi har haft under lång tid, nämligen att söka breda överenskommelser i kammaren – just för att vår grundlag intar en särställning och bygger ett fundament för vårt land.

Förslaget, som Vänsterpartiet står bakom, har föregåtts av en parlamentarisk utredning som fick god tid på sig att vrida och vända på hur vi skulle eller inte skulle se över förfarandet vid grundlagsförändringar och hur vi kunde stärka våra domstolars oberoende. Det var en enig utredning, något som vi i Vänsterpartiet välkomnade. Just att få god tid på sig att vrida och vända på argument, lyssna på varandra och kompromissa över partigränser är något som jag värderar högt och som våra väljare förväntar sig av oss.

Längs vägen har vi behövt göra en avvägning mellan att skydda det som ska vara varaktigt och stabilt och det som ska vara föränderligt. Jag tycker att avvägningen blev rimlig: att ha två beslut vid grundlagsförändringar, där det senare beslutet ska tas med ett brett stöd i form av en kvalificerad majoritet efter att frågan har kunnat debatteras av väljare, civilsamhälle, akademi och förtroendevalda i en valrörelse.

Jag vill dock stanna upp där ett ögonblick, fru talman, och betona det ansvar som vi här i kammaren har att just lyfta dessa viktiga frågor till debatt. Demokrati handlar ju inte bara om lagar och institutioner utan också om möjligheten för människor att göra sig hörda på en rättvis spelplan.

I Novus Demokratirapport 2026 konstateras att den svenska demokratin vilar på en grund av stark legitimitet men att den samtidigt utmanas av en växande misstro och en upplevd distans mellan medborgare och makthavare. En stor majoritet av befolkningen menar att demokratin är värd att försvara. Samtidigt upplever var tredje svensk att själva demokratin är hotad. Utbredd okunskap om samhällsfunktioner är en av hotbilderna, påverkanskampanjer och desinformation i sociala medier andra.

Ett genomgående tema i rapporten är bristen på ömsesidigt förtroende mellan medborgare och makthavare. Hela 60 procent av svenskarna upplever att politiker saknar förtroende för väljarna, och tre av tio anser att dagens politiker snarare försvagar än stärker demokratin. Det är ett bottenbetyg.

Fru talman! Jag saknar inte förtroende för Sveriges invånare – tvärtom. Omkring mig ser jag att viljan att engagera sig är stark, särskilt på lokal nivå. Den lever i mötet mellan människor – i våra samtal där vi lyssnar, testar tankar, bildar oss, säger emot och står upp för det vi tror på. När det demokratiska samtalet lever växer vår gemensamma motståndskraft mot desinformation och auktoritära krafter.

En förutsättning för det demokratiska samtalet är också att motverka växande sociala och ekonomiska klyftor, att motverka polarisering och att stärka folkbildning och kultur. Demokratins förtroendekapital i Sverige är starkt, men det är inte outtömligt. Förtroendet för demokratin kräver ständig vård genom transparens, lyhördhet och en genuin tillit till medborgarnas omdöme. Där har vi som förtroendevalda ett stort ansvar.

Fru talman! Det demokratiska systemet beskrivs avslutningsvis ofta som långsamt och ineffektivt, och som förtroendevald riskerar man att inte alla gånger få precis som man vill. Man måste kompromissa och kanske se sina egna förslag urvattnas längs vägen. Eller så är det precis tvärtom, det vill säga att vi lyckas fatta klokare och mer genomtänkta, förankrade beslut när vi har en gedigen lagstiftningsprocess och får tänka efter och låta kvarnen mala.

Det finns en poäng med en viss tröghet, förutsägbarhet och stabilitet i vårt system. Resan fram till detta beslut visar just det. Jag yrkar bifall till förslaget i dess helhet.

Herr talman! I dag tar vi ställning till den så kallade mittenregeringen, som Elisabeth Thand Ringqvist och Centerpartiet har förespråkat och sonderat möjligheterna för. Eftersom Vänsterpartiet inte utgör en del av detta regeringsalternativ röstar vi i dag nej.

Jag har respekt för att man i Centerpartiet har velat gå till botten med den regeringskonstellation som man själv hade föredragit. Om det hade funnits stöd för detta alternativ hade Vänsterpartiet fått acceptera det och gå i opposition. Men nu står det helt klart att den vägen är stängd, och därmed är vi i Vänsterpartiet beredda att ta ansvar och förhandla när processen för att Sverige ska få en regering på plats nu går vidare.

Vänsterpartiet har varit tydligt genom hela processen: I det fall våra mandat efterfrågas i en regeringsbildning ska vi också ingå i den regeringen. Just detta är inte förhandlingsbart. Vi ställer kravet på regeringsmedverkan därför att vi vill att den politik Vänsterpartiet vill driva faktiskt också ska genomföras. Vi är fullt medvetna om att det inte kommer att vara någon angenäm tillvaro alla gånger, men Vänsterpartiets väljares röster måste väga lika tungt som andras.

Nu har Liberalerna och Kristdemokraterna meddelat att de inte vill ingå i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Då återstår bara Socialdemokraterna, Vänsterpartiet Centerpartiet och Miljöpartiet. Vi menar därför att Magdalena Andersson, nu när mittenalternativet är avvisat, behöver vara tydlig med att det är en fyrpartiregering bestående av de partier som för två månader sedan vann valet som är vägen framåt.

För oss i Vänsterpartiet är det regeringsalternativ som vi förespråkar väldigt tydligt: Vi ser framför oss en regering där samtliga partier som utgör regeringsunderlaget också ges möjlighet att ingå. Ingen ska kunna säga nej till någon annan, vars mandat behövs. Vänsterpartiet är berett att konstruktivt förhandla och kompromissa om innehållet för att en regeringssamverkan mellan våra fyra partier ska fungera. Där ska alla partier, så också Centerpartiet, kunna känna att de kommer väl ut.

Talmannen har meddelat att sonderingsuppdraget efter dagens omröstning går över till Ulf Kristersson. Vänsterpartiets statsministerkandidat är Magdalena Andersson, och den sondering som Moderaterna ska genomföra inkluderar därmed inte vårt parti. Talmannen har också sagt att han, om Ulf Kristersson inte lyckas, vill veta om det finns förutsättningar för en regering på vår sida. Då måste vi vara redo.

Vi är fyra partier som har pekat ut Magdalena Andersson som statsminister, och vi har tillsammans vunnit en majoritet av rösterna. Låt oss därför åtminstone göra ett försök att bilda en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Det kan bli svårt, för vi är inte eniga om allt, men om viljan finns är jag övertygad om att det går. Därför är min förhoppning att det finns saker som är viktigare för Centerpartiet än ett nej till Vänsterpartiet i regeringen.

Alla partier måste få göra sina egna val, men jag vill vara tydlig med att vår dörr står fortsatt öppen. Jag tror att det är bra att vi är tydliga med varandra. Elisabeth Thand Ringqvist, vi behöver varandra. I dag står det klart att det inte går att ha några röda linjer mot varandra. Vi släppte våra röda linjer mot er för länge sedan. Vore det inte bra om ni släppte era gentemot oss?

Skillnader finns, det vet vi, men där det finns en vilja att lösa motsättningar finns också möjligheter. Framför allt står vi trygga med en sak som ingen av oss kan kompromissa om, nämligen människovärdet. Det är faktiskt där som det hela avgörs. Det här kan vi klara av.

Efter den här omröstningen är det tydligt att det bara finns två realistiska alternativ i Sveriges riksdag: antingen Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, som tillsammans kan inge hopp om en ljusare framtid, eller att fortsätta på den inslagna vägen till höger där människa ställs mot människa, vilket leder till ökade klyftor, sämre förutsättningar för företagen och en sönderslagen välfärd. Det är dessa två val vi har kvar.

För Vänsterpartiet är valet väldigt enkelt. Det är dags för en ny riktning för Sverige. När jag stod här förra gången sa jag att vi röstade nej med förhoppning om att snart kunna rösta ja. Den förhoppningen finns fortfarande kvar. I dag röstar Vänsterpartiet nej till en mittenregering som vi själva inte ingår i. När Magdalena Andersson samlat en regering som vi ingår i som en likvärdig part kommer vi att rösta ja. Sverige kan inte vänta mycket längre.

(Applåder)

I detta anförande instämde Andrea Andersson Tay, Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (alla V).

Fru talman! Jag ska börja med att be om ursäkt för min röst – jag var på fotboll i helgen, och vi vann faktiskt. Jag ska dock fatta mig kort och inte förlänga debatten.

EU:s påverkan på det svenska skattesystemet är inget vi ska ta lättvindigt på, och förslag behöver noga beaktas. Utskottet bedömer att delar av det som anges i förslaget om regelförenklingar på direktbeskattningens område borde ligga inom Sveriges egen kompetens. De skulle inte heller bidra till några förenklingar. Således bör grundprincipen gälla, nämligen att Sverige i egenskap av medlemsstat har mandat över det egna skattesystemet.

Detta är den åsikt som utskottet skickar med i dag och som också kommer att antas av riksdagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Ja, det var en diger dagordning som statsministern och Europeiska rådet tog sig igenom förra veckan.

Statsministern nämnde att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj var på besök. Samtidigt som han deltog i Europeiska rådet ökade spänningarna kraftigt gentemot USA och specifikt Donald Trump. Många menar att det här var första gången som Zelenskyj på allvar tog bladet från munnen och sa vad han egentligen anser om Donald Trump.

Jag undrar hur statsministern upplevde stödet för Zelenskyj i Europeiska rådet och om vi kan förvänta oss någon positionsförflyttning till exempel när det gäller de frysta ryska tillgångarna, som borde komma Ukraina till del.

Samtidigt ser vi hur bosättarvåldet på Västbanken eskalerar alltmer. Den senaste veckan har en amerikansk journalist, en fransk borgmästare och flera diplomater angripits och misshandlats – och såklart tusentals palestinier, men det når inte mediernas ljus när de attackeras under årets olivskörd. Radikaliseringen i bosättarrörelsen blir allt tydligare, och den högerextreme ministern Itamar Ben-Gvir kräver nu att bli försvarsminister i nästa högerextrema regering under Netanyahu.

I rådets slutsatser varnas företag för att lägga anbud på byggen i bosättningsområdet E1. Men vad händer om företag gör det ändå?

Storbritannien har nu gått ut och klart och tydligt meddelat att man kommer att införa sanktioner mot individer och företag som lägger anbud på att bygga bosättningen E1 i strid med internationell rätt. Storbritannien har också infört ett förbud mot bosättarprodukter och åtgärder mot dem som finansierar och understöder illegala bosättningar.

Det var inte någon större diskussion, sa statsministern. Jag undrar helt enkelt om det ändå finns ett momentum för att driva igenom det förslag som Frankrike och Sverige har lagt fram om sanktioner mot israeliska ministrar och om det är möjligt att få till sanktioner mot dem som deltar i utbyggnaden av det så kallade E1-området.

Fru talman! Jag frågade i onsdags om den så kallade blockeringsstadgan för att skydda Internationella brottmålsdomstolen, ICC, från USA:s sanktioner. Då sa statsministern att Sverige står redo att använda den så kallade blockeringen, men den syns inte jättetydligt i rådets slutsatser. Det är en sak jag noterat.

Jag vill också kommentera budgetprocessen. Jag har varit med några gånger nu när EU:s budgetar har tagits fram. Det förvånar mig hela tiden att slutsatsen alltid blir att det behövs ännu mer pengar – jättemycket mer. Jag tycker att hela EU:s budgetprocess på det sättet är felaktig i grunden.

Ett skäl till det är att rådets ordförande António Costa, som nu får makt att kanske lägga fram ett nytt förslag, kommer från en kommission som redan har lagt fram ett förslag om en skyhög ökning. Kommer kommissionen verkligen att börja inta en budgetrestriktiv hållning helt plötsligt? Är inte risken stor att vi fortsätter att få dessa enorma påslag som vi som nettobetalare ska fortsätta att betala?

Fru talman! I Sverige ska den som vill utbilda sig kunna göra det, oavsett om man har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt eller inte. Det ska vara möjligt att studera på heltid utan att tvingas välja mellan att klara sina studier och att ha råd att betala hyra och mat.

Men verkligheten för många studenter ser inte ut så i dag. Studiemedlet ligger under EU:s gräns för låg ekonomisk standard. Samtidigt ökar kostnaderna i samhället, och hyrorna stiger. För tre av fyra studenter täcker inte studiemedlet deras levnadsomkostnader. Ungefär var fjärde student uppger att de inte har råd med vård och mediciner.

Därför tycker vi i Vänsterpartiet att bidragsdelen i studiemedlet är alldeles för låg. Att höja studiemedlet är inte en lyx. Det är en investering i människors möjlighet att utbilda sig.

Det borde även införas ett semestertillägg i studiemedlet. På så sätt kommer studenterna att kunna klara av ekonomin även under sommaren.

Fru talman! I dag kan den som studerar på högskola eller annan eftergymnasial utbildning normalt få studiemedel i högst 240 veckor. Men den förväntade utbildningstiden har blivit längre utan att tiden för studiemedlet har förlängts. Ett sådant exempel är läkarprogrammet. Detta medför att studenter har förbrukat det högsta antalet veckor med studiemedel innan de hunnit ta examen. Det finns därmed en risk, fru talman, att studenter hoppar av studierna innan de tagit examen.

Riksrevisionens granskning av studiemedlet visar på problemet med att studiemedelstiden i dag är för kort och att studiemedlet därmed inte räcker för hela utbildningstiden. Granskningen visar att nästan var fjärde läkarstudent har förbrukat sina studiemedelsveckor innan utbildningen är slutförd – en andel som kommer att öka i och med att läkarutbildningen förlängts till sex år.

Dessutom följer livet inte alltid en rak linje. Efter flera år i arbetslivet kan viljan att byta yrkesbana växa fram, eller så behövs kompletterande utbildning för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Därför behöver reglerna för att få ytterligare studiemedel ses över.

Fru talman! Utbildning är en av våra viktigaste gemensamma investeringar. Det handlar om kompetensförsörjning. Det handlar om möjligheten att byta bana i livet. Men framför allt handlar det om människors frihet att forma sin egen framtid. Därför ska ingen behöva fråga sig: Har jag råd att studera? Frågan ska vara: Vad vill jag utbilda mig till?

Utbildning ska vara till för alla – inte bara för dem som har råd.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och det uppenbara engagemanget för äldreomsorgsfrågor. Det har vi i Vänsterpartiet väntat på att få höra från Tidöpartierna – i synnerhet från Moderaterna, som också hade äldreministerposten under den tidigare mandatperioden.

Ledamoten talar varmt för dem bland våra äldre som blivit offer för vanvård i äldreomsorgen. De fallen har vi läst om gång på gång. Vi har haft äldre som legat i skållhett vatten och där man har tvingats amputera kroppsdelar därför att de inte fått hjälp i tid. Vi har haft äldre som legat i dagar i sin egen urin för att hemtjänstpersonalen inte har kommit i tid. Vi har till och med haft äldre som dött på grund av att de drabbats av stroke men inte fått hjälp i tid.

Min fråga är: Var fanns Moderaterna under de senaste fyra åren när man inte tog tag i de fall som uppdagades?

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag tycker att det är lite roligt med Tidöpartierna. När de väl är i opposition är helt plötsligt välfärdsfrågorna, alltifrån äldreomsorgen till LSS, viktiga för dem. Det välkomnar jag starkt. Jag hoppas att engagemanget fortsätter oavsett om de är i opposition eller vid makten.

Jag vill även ta upp det som kollegorna nämnde om tillkännagivandet om assistansersättning. Det var det som ledde till att vi i Vänsterpartiet KU-anmälde tre av Tidöregeringens ministrar med anledning av att de svek sitt löfte om att indexera assistansersättningen, och det skedde gång på gång. Dels följde de inte upp tillkännagivandet, dels lovade de gång på gång att genomföra det.

Tyckte ledamoten att det var rätt av Tidöregeringen att inte gå vidare med tillkännagivandet om indexering av assistansersättningen?

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans regering har straffat den som har blivit sjuk, den som förlorat jobbet och barnfamiljer som kämpar för att få vardagen att gå ihop. De har också straffat arbetare som sliter och äldre som har byggt upp vårt land. Vad har deras dom varit? Jo, att leva ett liv i fattigdom.

Leif har en ovanlig blodcancer och tumörer som sprider sig. Hans läkare anser att han är för sjuk för att jobba, men trots det har han blivit utan sjukpenning. Försäkringskassan bedömer att han sannolikt kan klara av jobb som inte kräver att han står upp långa perioder eller där han kan variera arbetsställning.

Då är det väl bara att packa och flytta ut i skogen eller något, sa Cathrine när hennes sjukpenninggrundande inkomst, SGI, blev nollad. För Cathrine innebär det att hon får klara sig på sin man och på sin halva sjukersättning efter en gammal arbetsskada från monteringstiden på Volvo. Det är cirka 7 500 kronor i månaden.

Minns ledamöterna Ellen, den 47-åriga kvinnan i SVT-programmet Frågan är fri? Hon frågade statsminister Ulf Kristersson hur mycket han tjänade, varpå hon berättade att hon själv får drygt 12 000 kronor före skatt i sjuk- och aktivitetsersättning och därför behöver låna pengar av sin mamma för att få ekonomin att gå runt. I början av året fick hon en höjning av ersättningen, men bara med 85 kronor.

Doris, 80 år, är en av Sveriges fattigpensionärer med en total pension på 16 557 kronor före skatt – trots att hon började arbeta redan som 15-åring och har jobbat ett helt liv i många slitsamma låglöneyrken, som personlig assistent och lastare i gruvan. Doris säger att hon har rättat munnen efter matsäcken. Hon letar extrapriser i matbutikerna och funderar ibland två gånger på om hon verkligen har råd att hämta ut sina mediciner.

Dennis och Kamilla med Storm, 16 månader, bor i Malmö. Båda är lärare. I Danmark får hon full lön när hon blir sjuk. Han får ingen lön alls första sjukdagen och sedan 80 procent. När han känner sig småsjuk går han oftast till jobbet ändå. Det är lättare att kämpa sig genom en arbetsdag än att förlora pengarna, säger Dennis.

Med a-kassans nya regler ska Thomas leva på 5 000 kronor i månaden. Det kommer att vara lyx att ta en kopp kaffe på kaféet, säger han.

Ett av åtta barn i Sverige lever i fattigdom. Det är 276 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet i Sverige i dag. Trots det har barnbidraget inte höjts på åtta år, och allt färre barnfamiljer får bostadsbidrag.

Fru talman! Straffen för var och en av dessa människor har utfärdats med berått mod av Tidöregeringen. Samtidigt har man tagit pengar från socialförsäkringarnas budgetpost för att sänka skatten för framför allt sig själv och de allra rikaste med uppemot 120 miljarder kronor på fyra år. Man har slaktat socialförsäkringarna, som ska vara vårt trygghetssystem.

Vänsterpartiet gick till val på att göra det billigare att leva och drömma. Det vallöftet kommer vi att förverkliga i en rödgrön regering med en rödgrön majoritet i riksdagen. Vi vill höja barnbidraget och frysa hyrorna för att på sikt sänka dem med hjälp av höjt bostadsbidrag som fler kan ta del av. Vi vill avskaffa karensavdraget, höja pensionerna och göra så att sjukförsäkringen blir värdig igen.

Ingen människa i vårt samhälle ska, fru talman, lämnas efter för att man blir sjuk, arbetslös eller åldras. I Vänsterpartiets Sverige tar vi hand om varenda invånare, inte bara de allra rikaste.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! Sverige har under lång tid haft betydligt högre narkotikarelaterad dödlighet än våra grannländer. Varför ser det ut så?

Jo, när vi har kallat det för missbruk och lagt skulden på individen har dessa länder kallat det för beroendesjukdom. När vi har krävt drogfrihet innan stöd och boende sätts in har övriga länder satt in effektiva åtgärder för att lindra skada och rädda liv.

Fru talman! Det är hög tid att Sverige går från att ligga i topp när det gäller narkotikarelaterad dödlighet till att ligga i framkant när det gäller samordnad behandling, stöd och boende.

Samsjuklighet handlar om människor som drabbats av svår beroendesjukdom tillsammans med allvarliga psykiska symtom. Det handlar också om anhöriga, om barn och föräldrar som lever tätt ihop med den drabbade och som drabbas av följdverkningarna.

Fru talman! Låt mig lyfta två perspektiv. Kvinnor med samsjuklighet har en mångdubbel risk att utsättas för psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. Vi vet att kvinnor också kan tvingas sälja sina kroppar för att finansiera både sin egen och andras tillgång till droger.

När kvinnan söker hjälp bortser man från detta, och hon får inte sällan hjälp på samma ställe som förövaren. Att sitta i samma väntrum när man söker vård eller bo på samma jourboende underlättar inte direkt för den som vill lämna en destruktiv relation. Därför behöver vi ha genusperspektivet med när vi formar denna vård.

Låt mig också inta barnperspektivet. Barnrättsorganisationerna vittnar om att barn fortfarande hamnar mellan stolarna när föräldrarna har en egen psykisk sjukdom. Fokus ligger fortfarande på den vuxna. Vi har under de senaste åren nåtts av rapporter om barn som levt i allvarlig omsorgssvikt med ett omänskligt lidande och där detta i vissa fall till och med har lett till barnets död.

Dessa barn är det varje beslutsfattares plikt att bära med sig. I varje beslut måste vi ställa oss frågan: Kan detta leda till att barnets rätt stärks? Det har jag gjort efter ett yrkesliv med dessa barn. Jag kommer att föra deras talan här i talarstolen.

Den samsjuklighetsreform som håller på att sjösättas handlar i högsta grad om ett gemensamt ansvar. Det handlar om att bygga ett samhälle där människor inte behöver navigera mellan olika system och olika vårdaktörer och gång på gång mötas av väggar däremellan när de är trasiga och sköra och som mest behöver en sammanhållen vård.

Nu har vi chansen att ge förutsättningar för kommuner och regioner att ge samordnad vård, och då ökar också möjligheten att minska lidandet och upptäcka våldsutsatthet. Vi har övergått till mer effektiva insatser. Vi har tillåtit sprututbyte och LARO, men vi har fortfarande inte testat brukarrum. Vi måste ta fler steg.

Fru talman! Ytterst handlar denna reform om vår syn på människan och om att välfärden ska finnas där och vara anpassad till henne, inte tvärtom. Låt oss därför denna mandatperiod göra samsjuklighetsreformen till verklighet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! Vi lever i dag inte upp till den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Låt mig prata om den vårdkö som det oftast inte talas så mycket om men som nästan alla svenskar har mött!

Det handlar om att inte få tid på sin vårdcentral. När man väl kommer dit får man träffa olika läkare varenda gång. Trots att vi alla mycket väl vet att det leder till att människor med kronisk sjukdom drabbas av fler sjukhusinläggningar har väldigt lite hänt när det gäller att öka antalet allmänläkare i Sverige. Det talas ju om att sjukvården ska effektiviseras, men vi vet att kontinuitet är det klart effektivaste i vården.

Vi kan jämföra med en skolklass. En lärare som är ansvarig för 50 elever i ett klassrum i stället för 20 kan inte bedriva undervisning av god kvalitet för alla. Det blir brandkårsutryckningar och etisk stress. Man missar elever som faller mellan stolarna. Detta är i dag realiteten för svenska allmänläkare, och därför behöver de bli fler.

En klok distriktsläkare sa att man kan likna politikernas misslyckande med att förstärka den svenska primärvården med att skruva upp plattan med pastavattnet till tvåan och hoppas att det ska börja koka. Det sjuder knappt.

Fru talman! Vi behöver sätta fart på kokplattan, och därför behövs en kraftfull nationell mobilisering och handling likt den vi kan se i försvarsfrågorna. Det behövs breda överenskommelser och en samlande beredning där det finns enighet kring uppskalning över tid. Varför har vi inte denna modell på plats för att skala upp svensk sjukvård och dubblera antalet allmänläkare? I stället för att ta det politiska ansvaret har man haft en nästan religiös tilltro till att marknadens gudar ska komma in och fixa detta, men – surprise – det har de inte gjort här heller.

Lagen om valfrihet med fri etableringsrätt infördes i Sverige 2008. Lagen gör att affärsmässighet överordnas vårdbehov. Nu har vi facit på många sätt. Andelen allmänläkare på befolkningsnivå har inte ökat, utan vi har tvärtom fått en ojämlikare sjukvård. Mindre vårdcentraler har köpts upp av stora koncerner, och vi har sett fusk, oegentligheter och kriminalitet i sällan skådad utsträckning i vår sjukvård. Privata vårdgivare kan öppet bryta mot hälso- och sjukvårdslagen genom att prioritera dem med försäkring före andra. Det är hög tid att införa etableringskontroll och skrota lagen om valfrihet.

När Sverige kom ut ur pandemin stod alla politiker på rad och lovade att vårdpersonalen skulle få bättre villkor. De applåderade och kastade gratulationer över personalen för dess heroiska insatser. Sjukskrivningarna har dock fortsatt att öka på grund av att resurserna inte räckt till. Att jobba i svensk sjukvård har blivit en högriskfaktor för ohälsa.

Vi borde göra som våra grannländer, fru talman, och skrota karensavdraget, korta arbetstiden och sätta ett tak för hur många patienter en sjuksköterska kan ansvara för. Då kommer vi att få fler vårdplatser. Temperaturen i sjukvården kommer att gå ned om vi tar krafttag för att fördubbla antalet allmänläkare, indexerar, ökar statens finansieringsansvar för sjukvården och skapar en primärvård med delaktighet och kontinuitet för patienterna i stället för valfrihet för vinstdrivande koncerner att köpa upp vårdcentraler med fri etablering.

(Applåder)

Fru talman! Under tre fjärdedelar av mitt liv har välfärdens ekonomiska förutsättningar försämrats. Regering efter regering har prioriterat att sänka skatter på bekostnad av vår gemensamma välfärd. Efter över trettio år av nedskärningar går det inte längre att sminka över alla allvarliga brister vi ser. Den svenska skolan och sjukvården har nått nya rekord i ojämlikhet. Vi kan alla se att LSS-reformen sakta men säkert urholkats och malts ned av nedskärningar och juridifiering.

Samtidigt har arbetsvillkor försämrats och löner stagnerat i hela välfärdssektorn. Många av dem som arbetar i välfärden bär bokstavligt talat välfärden på sina axlar med sin egen hälsa som insats. Ett ansvar som vi borde bära gemensamt bärs i praktiken i stället av personal, brukare och patienter.

Fru talman! För att klara ett bibehållet åtagande i kommunsektorn hade statsbidragen behövt vara 18 miljarder kronor högre i regeringens budgetar under förra mandatperioden. Det har egentligen varit snarlikt varje mandatperiod, om än inte tillnärmelsevis lika extremt. Många kommuner, inklusive min egen hemkommun Göteborg, såg med fasa hur den förra regeringen valde skattesänkningar för rika framför uppräkning av statsbidragen.

Den förra mandatperiodens regering har, precis som tidigare regeringar faktiskt, fortsatt att lägga på nya arbetsuppgifter, särskilt på kommunerna. Det kan i och för sig vara bra ibland, som reformen för att få en ny socialtjänstlag, men inte när det saknas adekvat finansiering. Det är ett mönster som har upprepats ända sedan LSS-reformen på 90-talet.

Redan 2009 konstaterade forskare vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, i en rapport beställd av finansutskottet till finansutskottet, att i princip samtliga reformer var underfinansierade eftersom finansieringsprincipen är satt på undantag.

Det går inte heller att diskutera välfärdens finansiering utan att peka på den skatteorättvisa som finns inbyggd i systemet. I dag kan det skilja så mycket som 4 kronor per hundralapp i kommunalskatt över vårt avlånga land. Det är en skillnad som inte går att hänföra till kvalitets- eller ambitionsskillnader. Det är helt enkelt kostnads- och intäktskillnader, vilket är helt i strid med Sveriges ambition om en jämlik välfärd i hela landet.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att dessa problem är skapade av politiken och måste korrigeras av samma politik. Det är tydligt att utjämningssystemet inte fungerar som det är tänkt. Vänsterpartiet vill därför genom förändringar i utjämningssystemet halvera den skatteorättvisa som finns mellan kommunerna.

Välfärden behöver också mer resurser. Det behövs också bättre villkor för personalen och mindre kaosprivatiseringar.

Vänsterpartiet vill i ett första steg öka de generella statsbidragen med 8 miljarder och avsätta 30 miljarder över tio år till ett särskilt kvinnolönelyft. Men det räcker såklart inte. Vi måste också indexera statsbidragen och slutligen stoppa kaosprivatiseringarna, stänga ned vinstjakten i välfärden och säkerställa att de cirka 5 miljarder som årligen går till vinster i stället går tillbaka till skattebetalarna.

Fru talman! Att stärka det sköra mötet mellan den som är i behov av stöd och den som ger stöd är helt centralt för Vänsterpartiet. Vi är fast beslutna att bygga Sveriges välfärd starkare under de kommande fyra åren.

(Applåder)

Herr talman! En månad in i den nya mandatperioden är vi i dag framme vid den första statsministeromröstningen. Vi i Vänsterpartiet hade gärna sett att läget var annorlunda, men vi kommer tyvärr att behöva rösta nej i den här omröstningen – inte för att vi vill utan för att vi måste.

Vi i Vänsterpartiet har varit tydliga: En regering som stöds av Vänsterpartiet är en regering där Vänsterpartiet ingår. Det handlar inte om sårad stolthet; det handlar om de löften som våra medlemmar gett till våra väljare, för ett förändrat Sverige.

Svenska folket förväntar sig att vi som påstått att vi vunnit valet kan sätta oss ned och bilda en regering. Väljarna som ville byta ut Tidöstyret och Ulf Kristersson vill se oss fyra partier ta ansvar tillsammans. Så har det inte blivit, och det beklagar jag.

Det finns nämligen mycket att göra. Under de senaste åren har hushållen fått se marginalerna krympa medan regeringen hellre fikat med matjättarna än satt press på dem att sänka priserna. I dag lever 700 000 människor i fattigdom i Sverige, det som en gång var världens mest jämlika land. Det är nästan dubbelt så många som 2021. Vi behöver stärka akassan och sjukförsäkringen, göra marknadsskolan till en kunskapsskola, sätta stopp för utvisningspolitiken och rusta välfärden.

Förutsättningen för allt detta är att regeringsförhandlingar kommer igång. Där deltar Vänsterpartiet gärna – och konstruktivt.

Av någon märklig anledning kallas det bara ministerposter när Vänsterpartiet gör som de flesta andra partier som ställer upp i val, nämligen säger: Om våra mandat behövs för att välja en regering ska vi också ingå i den. Det handlar inte om posterna i sig utan om att inflytande i regeringen är det som krävs för att få politiken genomförd, både i de enskilda sakfrågorna och i helheten.

Detta vet vi av erfarenhet. Genom samarbeten som stödparti fick vi överenskommelser och löften om förbättringar. En del infriades, men långtifrån allt. Vinsterna i välfärden skulle tas bort, men förslaget fälldes här i kammaren eftersom det inte fanns majoritet för det. Stupstocken i sjukförsäkringen togs bort, och äntligen skulle fler få rätt till sin egen försäkring. Men regeringen gav nya direktiv till Försäkringskassan via regleringsbrevet, och färre sjuka beviljades sjukpenning över huvud taget.

Det handlar också om stabilitet – om att väljarna ska kunna räkna med att det vi kommer överens om faktiskt blir av. Under januariavtalet utlovades en familjevecka. Då fällde Centern plötsligt den budget man själv hade förhandlat fram, och befolkningen fick ingen familjevecka. Instabila regeringsunderlag och ovilja att kompromissa utlöste under samma period två regeringskriser. Så kan man inte styra ett land, särskilt inte i oroliga tider.

Vi har dragit två lärdomar av detta. Den ena är att en regering måste ha ett underlag som samlar majoritet i riksdagen. Den andra är att vi själva måste ingå i den regering vi stöder för att kunna vara säkra på att det vi förhandlat fram blir verklighet.

Självklart inser vi att regeringssamverkan innebär ansvar och att ibland stå upp för politik som inte är ens egen. Vi kan kompromissa och ge och ta, och vi är beredda att ro i hamn också de delar av en överenskommelse som inte är Vänsterpartiets politik. Det är priset för samarbete.

I en demokrati kan inte en bestämma. Där ska väljare från alla partier som tillsammans bildar majoritet få möjlighet att påverka. Vi är fyra partier som säger att vi vill ha Magdalena Andersson som statsminister. Då måste vi klara av att respektera varandras mandat. Annars har vår statsministerkandidat inget underlag och Sverige ingen regering.

I fem års tid har vi sagt just detta: Om Vänsterpartiets stöd krävs för att bilda regering ska vi också ingå i den. Det är inte svårt att gå tillbaka i mediearkiven för att få det bekräftat. Redan inför valet 2022 uppmanade vi partierna på vår sida att besinna sig och samla laget. Vi kunde redan då se att även Centerpartiet behövde vara en del av en kommande rödgrön regering. Vi misslyckades med att samla oss inför det valet, och Sverige fick en Tidöregering.

Under de här fyra åren har vi varit glasklara: För att byta ut Tidö krävs det att de fyra rödgröna partierna träffas och börjar komma överens. Upprepade gånger har vi uppmanat oppositionsledaren Magdalena Andersson att samla laget, utan att få gehör. Därför står vi här i dag utan möjlighet att välja henne till statsminister.

Vänsterpartiet har i decennier varit stödparti, förhandlat budgetar och haft tjänstemän på Regeringskansliet. Men den tiden är nu förbi. Det är inte bara ett beslut fattat av partiledningen, utan beslutet har fattats av partiets högsta beslutande organ. Vi gjorde redan före valet ett stort arbete för att få våra medlemmar och väljare att acceptera att Centerpartiet också kan behövas. Visst finns det stora skillnader mellan Centerpartiet och de övriga rödgröna partierna, framför allt i fördelningspolitiken, men det visste vi redan före valet. Om man vill går det att kompromissa. Vänsterpartisterna har insett att den förändring Sverige behöver inte går att göra utan Centerpartiet.

Även om vi inte kan välja en ny statsminister här i dag är regeringsunderlaget klart och tydligt. Det är en fråga om att få ihop det. Till det finns det fortfarande tid. Men då måste vi först och främst vara beredda att tillsammans se de parlamentariska realiteterna.

Därför vill jag säga – i all välmening, Elisabeth Thand Ringqvist: Den breda mitten finns inte. Inför valet gick det att drömma, kämpa och hoppas, men majoritetsförhållandena är vad de är. Det finns en sida där Sverigedemokraterna ingår och en där de inte ingår. Våra båda partier har kunnat enas om att styra tillsammans i rödgröna konstellationer på flera håll i landet. I mitt eget hemlän, Gävleborg, har vi enats inte bara i Hudiksvall och Söderhamn utan även i regionen, där jag själv har erfarenhet av samarbete sedan tidigare.

Vi kan komma överens här också. Så sent som i förrgår gjorde vi det om tonårsutvisningarna, med människosynen som utgångspunkt. Man kan inte utesluta ett parti vars mandat man behöver bara för att man inte är överens i sakfrågor. Då löser man i stället de frågorna. Vi behöver Centerpartiet, och Centerpartiet behöver oss. Men vi behöver vara jämlikar i ett sådant samarbete, och det betyder att vi ska vara delar av en fyrpartiregering. Valresultatet ger oss de parlamentariska förutsättningar vi har.

Magdalena Andersson! Vänsterpartiet har varit garanten för att socialdemokratiska statsministrar blivit valda. Det vill vi gärna vara igen, men inte som stödparti utan som jämlike i en socialdemokratiskt ledd regering. I det här valet gick Vänsterpartiet fram mest av alla partier. Vi är det näst största partiet i regeringsunderlaget, och våra väljare ska ha rätt till inflytande på samma sätt som andra väljare. Vi kräver varken mer eller mindre.

Vi vet alla vad resultatet i omröstningen blir här i dag. Men tiden för minoritetsregeringar med hoppande majoriteter är förbi. Nu behövs ett tydligt ledarskap. Det är dags att samla regeringsunderlaget och vara tydlig med vilka som förväntas ingå i regeringen. Då får nästa omröstning en mycket mer hoppingivande utgång.

Herr talman! Jag vill inte bli missuppfattad. Vänsterpartiet gick till val på att ingå i regering – en regering som på allvar tänker ta itu med orättvisorna i dagens Sverige. Men vi gick också till val på att Magdalena Andersson är vår statsministerkandidat. Vi kan bara rösta ja i en omröstning där båda de sakerna uppfylls. Många hade nog förväntat sig att vi skulle lägga ned våra röster. Men som grundlagen är utformad är en nedlagd röst i en statsministeromröstning i praktiken en ja-röst. Därför kommer Vänsterpartiet i dag att rösta nej.

Den dag vi kommit överens om att ge alla partiers väljare plats i regeringen kommer Vänsterpartiet att rösta ja till Magdalena Andersson. Vi röstar nej i dag, med förhoppning om att snart kunna rösta ja.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar och Jennifer Merelaid Hankins (båda V).

Fru talman! Den som flyr har inget val. De allra flesta människor som befinner sig på flykt kommer från ett fåtal länder som lider under krig, svält och förtryck. Det är länder som Afghanistan, Sudan och Ukraina. UNHCR uppskattar att 40 procent av dem som är på flykt är barn.

Den som tar med sina barn på någon av världens osäkra och farliga flyktvägar har inget val. Själv står jag här i dag för att mina morföräldrars flyktingbåtar en gång i tiden välkomnades till Sverige. Den sortens välkomnande av människor lyser i hög grad med sin frånvaro i dag.

För Vänsterpartiet är målet självklart en värld där människor inte behöver fly. Men vi alla vet att det kräver ett mycket långsiktigt arbete för att skapa fred, global klimaträttvisa, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet och frihet att vara den man är. Vägen dit är nog längre än någonsin med tanke på det osäkra världsläget i dag. För oss står målet att höja ambitionsnivån fast, så att människor ska slippa fly sina hem.

Under tiden behöver Sverige vara en klar och tydlig röst för asylrätten – som är en mänsklig rättighet – genom att ge skydd åt dem som behöver det. Det måste också vara möjligt för anhöriga att återförenas i Sverige utan orimligt högt ställda krav. Familjeåterförening är också en mänsklig rättighet.

Sverige behöver också värna om de människor som vi redan har välkomnat hit, alla som börjat bygga sina liv här. Vi måste upphöra med de orimliga utvisningarna av människor som redan kallar Sverige sitt hem.

Tidöregeringens utvisningspolitik har varit, och är, djupt skadlig för vårt land. Familjer har splittrats och splittras än i dag. Tonåringar har utvisats till länder de inte har någon relation till, småbarn och tanter hotas av utvisning och runt om i landet har våra kollegor i både välfärden och andra branscher ställts inför utvisningshot.

Under de inledande veckorna i denna riksdag har vi kunnat ta ett första steg för att stoppa de vansinniga tonårsutvisningarna på riktigt. Det är ett gott tecken på att vi både vill och kan bättre än de senaste årens oberäkneliga migrationspolitik. Här vill jag särskilt tacka er runt om i landet som har höjt era röster, berättat om de orimliga utvisningarna och engagerat er dag och natt i olika rörelser för att skapa förändring.

Fru talman! Det finns mycket inom flykting- och migrationspolitiken där vi har olika uppfattningar. Men några grundläggande idéer och värderingar tycker jag vi borde kunna enas om framåt, nämligen att Sverige ska ha en rättssäker och förutsebar asyl- och migrationsprocess, att vi ska behandla människor med respekt oavsett ursprung och att vi ska säkerställa barns rättigheter enligt barnkonventionen. Vidare ska vi sluta använda migrationspolitik för att sprida misstro eller rasism; det har vi verkligen fått nog av i det här landet.

Det är dags att Sverige slutar behandla delar av befolkningen som oönskade passagerare. Jag tycker att det i stället är dags att arbeta för en human migrationspolitik i Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! Jag tackar ledamoten för intresset för de kommande regeringsförhandlingarna, men som ledamoten förstår kommer vi inte att avhandla detta i kammaren i dag.

Vänsterpartiet står för en human migrationspolitik, och hur vi samarbetar framöver är en fråga om förhandlingar och kompromisser. Jag må vara ny i riksdagen, men jag är ingen duvunge när det gäller politiska förhandlingar och samarbete med olika partier i många svåra frågor. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna ha goda samtal och landa i en gemensam politik.

Fru talman! Medmänniskor!

Det svenska guldet är inte kantarellerna utan Sveriges strukturerade data om oss invånare. Vår välfärd har möjliggjort denna guldåder, och den måste vi demokratiskt värna om. Det är vår skyldighet som folkvalda.

Detta kräver insyn och en transparens som säkerställer att dataskyddslagar följs av företag som hanterar vårt svenska guld. Vi måste ha insyn i vad prediktion inom till exempel övervakning baseras på för att säkerställa att invånare inte blir misstänkliggjorda i onödan och för att ett segregerat leverne i välbärgade områden inte ska innebära blinda fläckar i kriminalitetsbekämpningen.

Problemet liknar teorin om Schrödingers katt: Vi kan inte veta hur algoritmerna är uppbyggda, vilka data som används eller hur de viktas. Detta är nämligen en del av det som företag inom prediktiv dataanalys, som amerikanska Palantir, kallar affärshemligheter.

Utan att öppna lådan och döda katten kan vi alltså inte garantera att katten lever, det vill säga att persondata hanteras lagenligt och rättssäkert. Vi kan inte heller säkerställa att algoritmerna inte baseras på felaktiga antaganden och så kallade AI-hallucinationer, för om vi kräver att få se hur algoritmerna jobbar gömmer sig företagen bakom ursäkten att det är affärshemligheter.

Den digitala suveräniteten glider oss ur händerna.

Det uppstår en juridisk kollision när vårt svenska guld hanteras under EU:s GDPR-lagstiftning men mjukvaran och algoritmerna styrs av lagar i tredjeland. EU försöker säkerställa transparens via AI-förordningen, men krocken mot amerikansk övervakning kvarstår.

Mitt i stormen står den svenska välfärden. Vänsterpartiet ser positivt på teknik som kan ge vårdpersonal och socialsekreterare mer tid till patienter och klienter, men det får inte ske till vilket pris som helst. Om nya lagar lägger ett större juridiskt ansvar på kommuner och regioner måste statliga medel och tekniskt stöd ligga i nivå med ansvaret. Annars får det direkta konsekvenser för kärnverksamheten.

Fru talman! Det är vi folkvalda som har ansvaret att parera riskerna de tekniska möjligheterna medför för mänskliga rättigheter, integritet och landets suveränitet. Vi kan inte lägga vårt guld i händerna på en extremrik tech-elit vars system samtidigt används i krigszoner och understöder folkmord.

En extrem maktkoncentration till ett fåtal individer försvagar vår nationella suveränitet och berövar oss full insyn och transparens, och det är vår demokrati som bär bördan.

(Applåder)

Fru talman! Vi som är bostadspolitiskt intresserade kan säga att vi befinner oss i en mycket spännande tid. Detta är en tid då människor över hela världen mobiliserar sig för rätten att få tillgång till något så basalt som en bostad och kunna bo under värdiga förhållanden.

Det som borde vara en självklarhet är många gånger tyvärr inte det. I Spanien ser vi just nu hur människor organiserar sig och att bostadspolitiska frågor står högst upp på agendan. Det är så allvarligt att Spanien kommer att gå till extraval just på grund av detta.

I Mexiko ser vi en annan utveckling. Vänsterregeringen där, under ledning av president Claudia, tar fram ambitiösa program för bostadsbyggande. Inom sex år ska man genom statliga investeringar bygga en miljon bostäder. Parallellt med detta bygger man spaanläggningar, simhallar och skateparker så att även människor som inte har det gott ställt ekonomiskt ska kunna ta del av det. Det är så man skapar fler jobb, inger hopp och bygger samhällen som håller ihop.

Hur ser då den bostadspolitiska situationen ut här hemma i Sverige? Det är så illa att jag knappt törs säga det. Enligt Socialstyrelsen lever drygt 27 000 människor i någon form av hemlöshet, och cirka 9 400 barn har en förälder som lever i hemlöshet.

Den bostadspolitiska situationen är en realitet för många människor i Sverige i dag. Den påverkar unga som vill kunna forma sin framtid. Den påverkar personer som lever med våld i nära relationer och som på grund av dagens bostadssituation får det ännu tuffare att ta sig ur relationen.

Mina vänner! Jag tror att det är många som lyssnar på den här kammarens debatt och frågar sig varför det inte görs någonting. Till dem vill jag säga: Jag delar er frustration.

För inte så länge sedan träffade jag en hyresgäst i Järva. Han beskrev för mig hur hans hyresvärd, slumvärden Victoriahem, år efter år kan missköta sig och inte åtgärda de felanmälningar som kommer in men ändå kan fortsätta stapla vinsterna på hög. Detta sker samtidigt som hyresgästerna kämpar och sliter och gör allt i sin makt för att få ekonomin att räcka till.

En annan hyresgäst beskrev för mig hur hon ser till att hennes familj inte spolar toaletten alltför ofta. Anledningen till det är att även vattnet numera är avgiftsbelagt i vissa bostäder.

Vi har alltså en förfärlig bostadssituation samtidigt som antalet arbetslösa har ökat markant under Tidöstyret. Till alla er som röstat på oss i Vänsterpartiet och som längtar efter att vi snart ska kunna ta itu med de utmaningar som finns på bostadsmarknaden vill jag säga: Stort tack för era röster! Det är för er vi kämpar, och vi kommer att göra allt i vår makt för att vända på den här utvecklingen.

(Applåder)

Fru talman! Naturvårdsverket publicerade häromveckan den fördjupade utvärdering av de svenska miljömålen som genomförs vart fjärde år. Det är dyster läsning.

Utvärderingen visar att bara 1 av de 16 målen kommer att nås till 2030. De största problemen gäller klimat, biologisk mångfald och föroreningar. Inget av de tre målen Begränsad klimatpåverkan, Ett rikt växt- och djurliv och Giftfri miljö kommer att kunna nås, och för klimatet och den biologiska mångfalden är trenden dessutom negativ. Samma tre områden lyfts också fram på global nivå av FN, som pekar på att vi befinner oss i en planetär trippelkris: klimatkris, naturkris och föroreningskris.

Det här är den verklighet som pågår omkring oss, men den verkligheten gjorde inget avtryck i Tidöregeringens arbete. Under deras tid vid makten drev de en politik som drastiskt ökade Sveriges utsläpp. De gjorde också brutala nedskärningar i naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur kapades, och pengar till miljöövervakning drogs in.

Fru talman! Nu står det klart att världens mål att begränsa den globala upphettningen till 1,5 grader inte kommer att nås. Det är ett stort misslyckande som kommer att innebära mer extremt väder och allvarliga skador på människors hälsa, livsmedelsförsörjning och tillgång till vatten. Nu krävs att utsläppen minskar drastiskt de närmaste åren samtidigt som naturens förmåga att fånga upp och lagra kol stärks.

Klimatkrisen är en av de frågor som oroar svenska folket mest. När politiker abdikerar från ledarskap lägger de samtidigt hela tyngden av klimatkrisen på enskilda medborgares axlar. Människor vill kunna leva utan klimatpåverkan, men för att det ska bli verklighet behöver vi en regering som klarar av att styra oss dit och som vågar göra de investeringar och införa de regleringar som krävs.

Fru talman! Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka åtta miljoner växt- och djurarter riskerar nästan en miljon att utrotas. Vi är nu inne i det sjätte massutdöendet.

Att inget av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden nås är ett underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen. För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk så att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter kan bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden.

Att skydda och återställa natur handlar inte bara om att rädda gulliga djur och storslagna vildmarkslandskap. Det handlar i allra högsta grad om att skydda människors liv och hälsa. Den brittiska underrättelsetjänsten har slagit larm om att flera viktiga ekosystem riskerar att kollapsa redan under 2030-talet, alltså om bara några få år. Eftersom vi är beroende av dessa ekosystem för vår tillgång till mat och vatten är det ett akut säkerhetshot.

Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar sårbarheten inom jordbruk och skogsbruk för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

De länder som kommer att klara sig bäst är, enligt den brittiska larmrapporten, de som investerar i skydd och restaurering av ekosystem. Allting talar alltså för att göra kraftfulla insatser här och nu för att undvika katastrofala konsekvenser.

Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser. För att ta oss ur den här situationen krävs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta att bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra.

(Applåder)

Fru talman! Arbetarklassen runt om i landet är helt beroende av att kunna resa kollektivt. När jag varje morgon klockan 04.32 klev på elvans spårvagn i Kortedala var alla sittplatser upptagna. Där finns undersköterskor, vårdbiträden, lokalvårdare, lagerarbetare och en och annan kock. Arbetarklassen möts på en spårvagn i Göteborg klockan 04.32 alla veckans dagar. Detta är människors vars vardag är helt beroende av att de kan resa kollektivt.

Fru talman! Det är lite fint när en högerregering väljer att bedriva vänsterpolitik med en halvering av priserna i kollektivtrafiken, om ens bara för en stund. Men låt mig vara tydlig och understryka att detta är just vänsterpolitik.

Vänsterpartiet har länge drivit frågan om lägre biljettpriser genom den så kallade Sverigebiljetten. I Göteborgs kommun har vi länge drivit och arbetat för en subvention av månadskortet, något som också blev verklighet under 2026. Detta är en subvention som kommer att ligga kvar, för satsningar på kollektivtrafiken behöver vara långsiktiga.

Fru talman! I Stockholm såldes 117 600 månadskort under en dag. Det visar tydligt på behovet av rimliga priser i kollektivtrafiken. Det här är något som är positivt både för hushållens ekonomi och, inte minst, för klimatet om vi kan få ned resandet med bil.

Det är tydligt att en tillgänglig kollektivtrafik med rimliga priser behövs. Dock räcker det inte med tillfälliga satsningar, och här är Sverigebiljetten ett konkret förslag där regionalt resande i hela Sverige skulle kosta 450 kronor.

Fru talman! Vi behöver göra permanenta satsningar på kollektivtrafiken, inte minst för att det är helt orimligt att finansiera insatser med lånade pengar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Andrea Andersson Tay (V).

Fru talman! I Sverige har kriminalpolitiken under de senaste fyra åren haft ett alldeles för ensidigt fokus på åtgärder som har marginell, ingen eller rent av en destruktiv betydelse när det gäller samhällets möjligheter att upptäcka, förebygga och bekämpa brottslighet. Jag tänker på Tidöregeringens närmast besatta intresse av att sätta fler barn i fängelse, i allt lägre åldrar och under allt längre tid – trots att vi vet att det inte är en politik som fungerar och trots att forskning, ett otal remissinstanser och beprövad erfarenhet från andra delar av världen visar att det inte är effektivt att sätta fler barn i fängelse, i lägre åldrar och under längre tid.

Vi måste ändra riktning för kriminalpolitiken i Sverige. Vi behöver en politik som faktiskt fungerar. Grunden i den politiken måste vara det brottsförebyggande arbetet. Där vet vi i samhället vad som behöver göras. Vi måste satsa på skolan. Varenda elev, vartenda barn och varenda ungdom ska klara av sin skolgång så att de når målet om egen försörjning eller vidare studier. Vi måste bekämpa arbetslösheten. Vi måste ha en politik för full sysselsättning.

Tidöregeringens största misslyckande är den arbetslöshet som har bitit sig fast. Barn och unga måste få växa upp i hem där föräldrar har ett jobb att gå till, så att de klarar egen försörjning och så att de inte av fattigdomsskäl drivs in i de gängkriminellas käftar. Vi behöver en brottspolitik som faktiskt fungerar.

Vi måste också skydda vår välfärd. Den organiserade brottsligheten och gängen attackerar vår välfärd och använder de intäkter som skulle ha gått till välfärd till att i stället finansiera annan kriminell verksamhet. Tidöregeringen har sett mellan fingrarna på det faktum att vi lever i ett land där gängkriminella tillåtits driva HVB-hem och vårdcentraler.

Vi måste byta riktning. Vi måste också ha en politik som står på brottsoffrens sida. Jag blev kontaktad av en kvinna som berättade om sin dotter. Hon hade levt i en oerhört destruktiv relation, som hon lyckats lämna. Hon hade utsatts för fruktansvärda brott i den relationen. Hon klarar inte av att gå ut på arbetsmarknaden på grund av det hon blivit utsatt för utan tvingas leva på ekonomiskt försörjningsstöd. Förövaren, hennes exman, dömdes, och hon fick rätt till skadeståndsersättning. Det var äntligen någon form av upprättelse från samhället.

Vad händer då? Jo, då säger kommunen: Din skadeståndsersättning räknar vi som en inkomst. Därför skär vi ned på ditt ekonomiska försörjningsstöd i motsvarande takt som du får tillgång till skadeståndsersättningen.

Det här är skamligt. Brottsoffret utsätts alltså två gånger – först för gärningsmannens fruktansvärda agerande och därefter för samhällets svek. Man attackerar människor i fattigdom och säger: Du ska inte ha tillgång till den skadeståndsersättning som alla andra skulle få tillgång till om de var i samma situation som du.

Fru talman! Under den här mandatperioden vill jag att den här församlingen ska fatta beslut om att kommuner inte ska tillåtas att dra ned på det ekonomiska försörjningsstödet när människor som befinner sig i samhällets mest utsatta situationer och lever i fattigdom äntligen får rätt till skadeståndsersättning.

Vi behöver en politik som fungerar. Då måste vi satsa på det brottsförebyggande arbetet. Det handlar om skolan, full sysselsättning och bostadsområden som är trygga att växa upp i. Vi ska ha bostäder som familjer har råd att bo i och bostadsområden där 13-åringar kan växa upp i trygghet i stället för att de ska behöva växa upp i de fängelser som Tidöregeringen ville bygga.

Vi ska punktmarkera den gängkriminella miljön, vi ska skydda vår välfärd, och vi ska ha en politik som står på brottsoffrens sida.

Fru talman! Tack, Fredrik Kärrholm, för en bra fråga!

Jag vill byta riktning från en politik som syftar till att skapa effektiva rubriker i tidningar till en politik som skapar en effektiv brottsbekämpning. Jag må vara ny som ledamot i den här församlingen, men jag är tillräckligt erfaren för att se att det är skillnad på detta.

Att sätta fler barn i fängelse ger effektiva rubriker. Men det är inte ett effektivt sätt att bekämpa brottslighet. Då måste man punktmarkera grova brott och de gängkriminella som skor sig på till exempel samhällets bekostnad genom att attackera vår välfärd.

Jag har sett hur polisen och Åklagarmyndigheten under Tidöregeringens styre har saknat resurser för att bekämpa välfärdsbrottsligheten som finansierar gängens kriminella aktiviteter.

Det är bra att mycket går åt rätt håll. Men det finns väldigt mycket mer som behöver gå åt rätt håll.