Jamal El-Haj

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag vill använda denna stund till att tala om min motion, min syn på ekonomin och vårt gemensamma ansvar som medmänniskor. Det blir kanske ett något annorlunda inlägg jämfört med hur det brukar vara när den ekonomiska politiken debatteras.

När skatteutskottet 2017 besökte Washington D.C. passade vi på att besöka den amerikanska skattemyndighetens byggnad. Där läste jag den berömda inskriften: Skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle.

Jag minns fortfarande hur stolt och berörd jag blev. Då uppfattade jag citatet som ett av de mest träffande uttrycken för vad som kännetecknar ett modernt och rättvist samhälle. Tanken att vi tillsammans bidrar efter förmåga för att skapa trygghet, välfärd och möjligheter för alla tilltalade mig djupt. Det var också utifrån detta synsätt som jag formulerade den motion som behandlas i betänkandet.

Men, fru talman, jag måste erkänna att jag hade fel eller åtminstone att jag såg saken alltför ensidigt. Ett civiliserat samhälle avgörs inte enbart av hur mycket skatt som samlas in eller av människors ekonomiska rikedom. Resurser är viktiga, men de är aldrig tillräckliga. Pengar kan finansiera skolor, sjukhus och myndigheter. De kan användas för att bygga vägar och stärka institutioner. Men de kan inte ensamma skapa tillit, sammanhållning eller mänsklig värdighet.

Det som ytterst avgör ett samhälles civilisationsgrad är dess moraliska kompass – hur vi behandlar varandra, hur vi ser på ansvar, rättigheter och skyldigheter och hur vi värnar rättsstaten, respekterar oliktänkande och försvarar människovärdet även när det kräver mod, integritet och uppoffringar.

Om vi skulle arbeta mer helhjärtat för fred och med samma beslutsamhet motverka krig och konflikter skulle vi kunna minska de mänskliga, sociala och ekonomiska kostnaderna avsevärt. Då skulle regeringen inte heller tvingas revidera sina budgetar och prognoser gång på gång till följd av krig, osäkerhet och växande internationella spänningar.

Därför skulle jag i dag formulera om budskapet:

Skatt är ett av verktygen för ett civiliserat samhälle. Men civilisation byggs framför allt av människors värderingar, moral, ansvarskänsla och respekt för varandra. Utan dessa värden spelar det i längden ingen roll hur höga skatterna är eller hur stora resurser staten förfogar över. Ett samhälles verkliga styrka ligger ytterst inte i dess budget utan i dess karaktär.

Fru talman! När jag i början av 1980-talet studerade sociologi och filosofi vid Libanons universitet tillbringade jag många timmar på biblioteket med att läsa internationella dagstidningar. Där läste jag om Björn Borgs framgångar på tennisbanan, om Abba som erövrade världen med sin musik och om Olof Palme som med mod, övertygelse och engagemang spelade en betydelsefull roll i internationell diplomati och i fredsarbete.

Genom dessa berättelser växte en bild fram hos mig. Sverige framstod som ett land som hade lyckats förena välstånd med rättvisa, frihet med ansvar och modernitet med medmänsklighet. För en ung student i ett krigshärjat Libanon blev Sverige något större än bara ett land. Det blev en idé – en idé om ett samhälle där demokrati, kunskap och människovärde stod starkare än fördomar, hat och splittring.

Den bilden har följt mig genom hela livet. Därför känner jag i dag en växande oro över den utveckling vi ser. Demokratin försvagas sällan genom dramatiska revolutioner eller öppna angrepp. Ofta sker det steg för steg när tilliten urholkas, när människor ställs mot varandra och när språkbruk som tidigare betraktats som oacceptabelt gradvis normaliseras.

Fru talman! Den franske filosofen och frihetskämpen Edgar Morin formulerade i sitt budskap till kommande generationer en tanke som borde fungera som en etisk kompass för vår tid: Skilj inte kunskap från etik. Skilj inte frihet från liv, och skilj inte människor från deras gemensamma öde på denna planet.

Kanske dessa ord påminner oss om att demokrati inte bara handlar om ekonomi, institutioner och lagar. Demokrati handlar också om värderingar, om respekt för människans värdighet och om förmågan att se den andre som en medmänniska och inte som ett hot.

Det är den intellektuella friheten, den personliga integriteten och respekten för människovärdet som kan skydda våra organisationer, våra partier och vårt samhälle från trångsynta ideologier som hävdar att vissa människor är mer värda än andra, från hatretorik som göder misstänksamhet och splittring och från främlingsfientliga idéer som bygger på rädsla, fördomar och ovilja att förstå människor med annan bakgrund, kultur eller religion.

Fru talman! Det som pågår i vår tid är inte bara en politisk konflikt mellan olika partier och ideologier. Det är i grunden en kamp om vilket samhälle vi vill lämna över till kommande generationer.

Om de demokratiska krafterna inte förmår att stå enade i försvaret av demokratin, rättsstaten och människovärdet riskerar Sverige att få betala ett högt pris. Då spelar det ingen roll hur stark ekonomin är, hur välbalanserade budgetarna är, om skatterna är höga eller låga eller om vi sänker priset på bensin och diesel. Inget av detta kan rädda ett samhälle där demokratins grundvalar har försvagats.

Historien har gång på gång visat att demokratin aldrig kan tas för given. Den måste ständigt försvaras, värnas och stärkas.

Sverige ska vara ett samhälle som bygger sin styrka på frihet, rättvisa, kunskap och solidaritet – inte på rädsla, misstänksamhet och splittring.

Det är det Sverige jag en gång beundrade som ung student i Libanon. Det är det Sverige som blev en förebild för människor långt utanför landets gränser. Det är det Sverige jag fortfarande tror på, och det är det Sverige vi tillsammans måste försvara.

Jag har inget yrkande, fru talman.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Detta är förmodligen mitt sista anförande med anledning av ett utrikespolitiskt betänkande. Jag vill använda denna stund för att tala om min motion men också om något som är större än partipolitik, större än mandatperioder och större än våra dagliga politiska motsättningar. Jag vill tala om vårt ansvar som människor.

Palestiniernas situation beror inte på en naturkatastrof. Den är inte ett öde. Den är ett resultat av politiska beslut och av ockupation, fördrivning och ett systematiskt förnekande av ett folks grundläggande rättigheter.

Sedan 1948, då över 750 000 palestinier fördrevs i det som kommit att kallas al-nakba, har generation efter generation vuxit upp i flyktingläger, under militär kontroll eller i exil. Efter 1967 års krig inleddes en ockupation av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem. Den består fortfarande. Miljontals människor har levt hela sina liv utan frihet, utan självbestämmande och utan den trygghet som vi här i denna kammare tar för given.

Sverige har under lång tid stått upp för palestiniernas rättigheter. Sverige har bidragit med humanitärt bistånd. Sverige har stöttat FN:s resolutioner, som erkänner palestiniernas rättigheter. Sverige har erkänt staten Palestina.

Men jag måste fråga: Vad är värdet av detta stöd om vi, medan ett folkmord pågår, samtidigt fördjupar militära samarbeten med den stat som upprätthåller ockupationen? Vad är värdet av våra ord om de inte följs av handling? Vad är värdet av att ge med den ena handen om vi samtidigt tar med den andra?

Palestina är i grunden ett rikt land. Häv ockupationen! Då kan palestinierna klara sig själva. De behöver inget bistånd. De behöver frihet, möjligheten att använda sina resurser och rätten att bygga sin egen framtid.

Den 25 oktober 2023 ingick Sverige genom Försvarets materielverk ett tioårigt ramavtal med det svenska dotterbolaget till Elbit Systems, som är Israels största vapentillverkare. Samtidigt fortsatte världen att bevittna en katastrof i Gaza som saknar motstycke i vår tid.

FN-experter, människorättsorganisationer och folkrättsjurister har upprepade gånger varnat för utvecklingen och krävt att stater upphör med vapenexport och militärt stöd så länge allvarliga brott mot internationell rätt pågår.

Fru talman! Det som har skett i Gaza är inte bara en humanitär katastrof. Det är ett moraliskt test för hela världen. Tusentals familjer har utplånats. Hundratals journalister har mördats. Barn har begravts under rasmassor. Sjukhus, skolor, universitet och bostadsområden har förstörts. En stad med tusentals år av historia har förvandlats till ruiner.

Bakom varje siffra finns ett ansikte. Bakom varje ansikte finns ett namn. Bakom varje namn finns en familj som aldrig kommer att bli hel igen. Det är svårt att hitta en palestinier som inte har förlorat en bror, en syster, en kusin, en vän eller en annan nära anhörig. Nästan varje palestinsk familj bär på en berättelse om förlust, sorg och separation.

Jag har mött palestinier som inte längre räknar sina döda, eftersom de blivit för många. Jag har mött människor som bär nyckeln till ett hus som inte längre finns kvar. Jag har mött föräldrar som fortfarande väntar på barn som aldrig kommer hem.

Traumat stannar inte vid Gazas gränser. Det följer människor till flyktinglägren i Libanon, till lägenheter i Europa, till samhällen över hela världen. Det är ett kollektivt sår som har förts vidare från generation till generation.

Fru talman! Jag skäms som människa. Jag skäms över att många i denna kammare har valt att se palestiniernas lidande som mindre viktigt, mindre akut eller mindre verkligt än andras. Jag skäms över partier som med rätta fördömde Hamas men samtidigt har varit ovilliga att med samma tydlighet fördöma ockupationen, bosättningarna, folkmorden och de övergrepp som palestinierna dagligen utsätts för såväl i Gaza som på Västbanken och i Libanon.

Jag skäms över att en partiledare för ett svenskt parti sökte och var nära krafter inom den israeliska extremhögern samtidigt som Gaza brann. Jag skäms över tystnaden inför bosättarvåldet på Västbanken. Jag skäms över tystnaden när kristna och muslimska palestinier förlorar sina hem, sin mark och sina framtidsdrömmar.

Mest av allt skäms jag över att folkrätten alltför ofta behandlas som en princip som gäller vissa, inte alla. För mig är saken enkel: Antingen gäller folkrätten alla människor, eller så gäller den ingen. Antingen är varje barns liv lika mycket värt, eller så har vi övergett själva grunden för vår mänsklighet.

Fru talman! Historien kommer att fråga inte bara vad vi gjorde. Den kommer också att fråga vad vi såg och valde att ignorera. Den kommer att fråga vilka liv vi sörjde och vilka liv vi gjorde osynliga. Den kommer att fråga om vi stod upp för principer när det kostade något, eller om vi bara försvarade dem när det var bekvämt.

Därför uppmanar jag regeringen att verka för ett militärt embargo mot Israel och att upphöra med all vapenexport och import och alla militära samarbeten tills den israeliska regeringen fullt ut respekterar internationell rätt och folkrättens grundläggande principer.

Det är inte en fråga om att vara för eller emot ett folk. Det är en fråga om att vara för eller emot mänskliga rättigheter, för eller emot folkrätten, för eller emot människovärdet. För mig finns bara ett möjligt val.

Fru talman! När denna ockupation en dag tillhör historien kommer ingen att fråga vilket parti vi representerade. Ingen kommer att fråga vilka taktiska överväganden vi gjorde eller vilka opinionsmätningar vi följde. Man kommer att fråga om vi såg människors lidande och valde att agera, eller om vi såg det och valde att titta bort. Det är en fråga jag vill kunna svara på med gott samvete.

(Applåder)

Herr talman! Mitt syfte med att delta i den här debatten var att framkalla de riktiga Sverigedemokraterna, och jag har lyckats med det. Jag har uppfyllt mitt syfte. Jag har egentligen inte mer att säga.

Det är fruktansvärt när Sverigedemokraterna – och i synnerhet den här ledamoten – anklagar marxister som inte ens tror på gud för att vara islamister och anklagar kristna, som inte ens är muslimer, för att vara islamister. Det är precis vad det här handlar om.

Herr talman! Jag hade kunnat stå i talarstolen och nämna alla sverigedemokrater som har begått brott. Men det är skillnad på en person som mig, som är uppfostrad i arbetarrörelsen och i socialdemokratin. Vi aktar oss för att använda den metoden. Jag använder den aldrig.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är rimligt att diskutera konsekvenserna av migration, integration och kriminalitet. Sverige har problem med gängvåld, segregation och utanförskap, som måste tas på allvar. Men det är inte seriöst att beskriva hela invandringen som ett misslyckande eller att lägga ansvaret för samhällsproblemen på människor med utländsk bakgrund som grupp.

Forskningen visar att vissa grupper med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken. Samtidigt visar forskningen att viktiga förklaringar är socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, fattigdom, trångboddhet, låg utbildningsnivå och boendesegregation.

De allra flesta invandrare arbetar, studerar, driver företag och bidrar till samhället precis som alla andra. Invandrare har dessutom spelat en avgörande roll för Sveriges utveckling. Tusentals läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, ingenjörer, företagare, forskare, chaufförer och byggnadsarbetare med utländsk bakgrund håller varje dag Sverige igång.

Det är också viktigt att komma ihåg att Sveriges historia till stor del är en historia av migration. Under efterkrigstiden hade Sverige en enorm brist på arbetskraft. Svenska företag rekryterade aktivt människor från bland annat Finland, Jugoslavien, Grekland, Turkiet, Palestina och andra länder för att bygga bostäder, vägar, industrier och välfärd.

De var med och byggde det moderna Sverige och bidrog till den ekonomiska utveckling som lade grunden till en välfärd vi fortfarande åtnjuter i dag.

Kriminalitet är inte heller knuten till etnicitet. Om man tittar på dömda och misstänkta politiker ser man att även Sverigedemokraterna under åren har haft ett betydande antal företrädare på riks-, region- och kommunnivå som dömts eller misstänkts för olika brott. Men ingen skulle hävda att alla sverigedemokrater är kriminella på grund av detta.

På samma sätt är det orimligt att döma miljontals människor med invandrarbakgrund utifrån handlingar som begåtts av individer. När det gäller Spanien är det dessutom märkligt att man framställer landet som ett hot mot Sverige. Spanien har under lång tid välkomnat svenska pensionärer, barnfamiljer och andra som valt att bosätta sig där för arbete, studier eller livskvalitet. Svenskar har fått möjligheter att skapa sig ett liv i landet och ta del av sjukvård, skola och samhällsservice. I stället för att kritisera Spanien borde vi kanske visa tacksamhet för att landet har tagit emot så många svenskar genom åren.

Man kan ha olika uppfattningar om migrationspolitik, men debatten blir bättre om den bygger på fakta och respekt – inte på att skuldbelägga hela grupper av människor eller andra länder. Att lösa Sveriges problem kräver att vi inte ställer människor mot varandra. Det kräver att vi bekämpar kriminalitet, stärker integrationen, skapar fler vägar till arbete och utbildning och håller fast vid principen att människor ska bedömas efter sina handlingar och inte efter sitt ursprung.

Fru talman! Jag tycker att utrikesministern är svaret skyldig. Vilka äger rätten att försvara sig – de som ockuperar ett folk eller folket som är under ockupation? Skulle Norge inte ha haft rätt att göra motstånd mot Tyskland när Norge ockuperades?

I Sverige är minnet av Förintelsen djupt förankrat genom minnesdagar, museer och undervisning i skolan. Men vad är syftet med att lära sig om Förintelsen om vi inte samtidigt förstår avhumaniseringens mekanismer, oavsett vem som drabbas? Om vi inte drar universella lärdomar av historien riskerar minnet av Förintelsen att reduceras till ett politiskt redskap snarare än att vara en varning för framtiden. Förintelsens viktigaste lärdom är att man behöver identifiera och motverka de processer som kan leda till förföljelse, etnisk rensning och folkmord, oavsett vilka offren är.

Nakbadagen uppmärksammas i dag av allt fler länder, människor och institutioner runt om i världen. Det är dags att Sverige ger denna dag erkännande och ger utrymme för eftertanke och lärande. Det är dags för utrikesministern att lämna den moderata bubblan och börja se världen med andra ögon, sådan den faktiskt är. Det gjorde Carl Bildt, och han blev en uppskattad internationell aktör med tyngd långt utanför Sveriges gränser.

Kanske närmar sig utrikesministern slutet av sin tid vid makten. I efterhand är det ofta de sista gärningarna som människor minns och bedömer. Därför finns det fortfarande möjlighet att visa ledarskap, mod och ansvarstagande i frågor som handlar om fred, rättvisa och människovärde.

Låt de sista gärningarna bli goda, sådana som historien kan minnas med respekt.

Fru talman! Självklart står jag för tvåstatslösningen. Det har jag sagt tusen gånger.

I en tidigare interpellationsdebatt ställdes en fråga till mig om min syn på Hamas och vilka principer jag tillämpar när det gäller kontakter med terroristorganisationer. Det glömde utrikesministern nämna den här gången, men jag anser att frågan visar på en anmärkningsvärd okunskap. Hade utrikesministern lyssnat på mitt anförande i riksdagen om terrorism den 31 mars 2026 hade frågan inte behövt ställas. I stället valde ministern att förlita sig på uppgifter från en trollfabrik och från okunniga regeringstjänstemän som använde mig som slagträ för att främja sina politiska syften.

Här kommer en redovisning: Mitt tidigare parti bad mig att delta vid den palestinska konferens som ägde rum i Malmö i maj 2023. Syftet med konferensen var att uppmärksamma FN:s resolution 194 om palestiniernas rätt att återvända till sina hem, en resolution som Sverige röstade för. Konferensen var den 20:e i ordningen och samlade över 20 000 deltagare. Bland deltagarna fanns judar, diplomater och faktiskt även företrädare för Moderaterna.

En dag före konferensen uppmanade partiet mig att avstå från att delta, eftersom det förekom uppgifter om att konferensens ordförande skulle ha finansierat organisationer med koppling till Hamas. Jag tog själv upp frågan med honom, och han förnekade bestämt dessa uppgifter. Ordföranden är bosatt i Nederländerna. Jag har aldrig haft någon relation till honom vare sig före eller efter konferensen. I medierna har det dessutom nyligen rapporterats att han har frikänts från de anklagelser som rörde påstådda kopplingar till Hamas.

Jag ansåg inte att jag kunde avstå från att delta i konferensen. Min erfarenhet är att det ofta görs försök att motverka palestiniernas organisering och att försvåra stöd till palestinier som lever under ockupation. Jag ville inte bidra till att sådana försök lyckades. För mig hade ett uteblivet deltagande också inneburit ett svek mot det palestinska folkets sak, liksom mot min egen familj. Den bördan var jag inte beredd att bära.

I mitt anförande vid konferensen talade jag om en tvåstatslösning, om PLO som palestiniernas legitima representant och om vikten av att engagera sig i de samhällen där vi lever. Det är ståndpunkter som Hamas inte delar. Under många år har jag dessutom aktivt motarbetat Hamas genom motioner, debattartiklar och intervjuer, material som utrikesministern har haft möjlighet att ta del av. Jag har länge varit misstänksam mot Hamas roll i den palestinska politiken och har framfört kritik mot organisationens agerande och dess konsekvenser för fredsprocessen.

Svenska Dagbladet och andra svenska medier har rapporterat om att EU:s tidigare utrikeschef, Josep Borrell, anklagat Israel för att under lång tid indirekt ha bidragit till att stärka Hamas som motvikt till PLO och den palestinska myndigheten. Jag bad utrikesministern om ett möte där jag kunde redogöra för dessa omständigheter och besvara eventuella frågor. Denna begäran har inte besvarats.

Utrikesministerns falska anklagelser mot mig om kopplingar till Hamas leder bort från vad den här debatten egentligen handlar om, nämligen situationen för palestinierna och inget annat.

Fru talman! Utrikesministern! Den 15 maj uppmärksammas nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan även ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv från generation till generation.

I samband med bildandet av staten Israel 1948 tvingades omkring 750 000 palestinier lämna sina hem, byar och städer. Familjer splittrades, samhällen tömdes och hundratals byar förstördes eller jämnades med marken. För många förändrades livet för alltid. Än i dag bär palestinska familjer nycklarna till sina gamla hem, som symboler för minnet, rätten och den fortsatta längtan tillbaka – ett arv som gått vidare från generation till generation.

Trots årtionden av exil, ockupation och försök att sudda ut den palestinska identiteten lever Palestina kvar i människors hjärtan, minnen och framtidstro.

Israel hävdar en historisk rätt till landet som lätt kan motbevisas. Dessutom kan ett historiskt anspråk flera tusen år tillbaka inte avgöra äganderätten till ett land. Om sådana anspråk skulle vara avgörande skulle många nuvarande gränser i världen behöva ritas om. Med samma resonemang hade Danmark kunnat kräva tillbaka Skåne, Blekinge och Halland.

Långt innan israeliterna kom till området för omkring 3 000 år sedan fanns det redan etablerade folk, städer och civilisationer i Kanaan, Palestina. Jeriko räknas som en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer med sina 11 000 år. Staden var 7 000 år gammal före Abrahams tid, då han utvandrade till Kanaan från staden Ur utanför Babylon i nuvarande Irak. Jerusalem, Hebron och Gaza var omkring 2 500 år gamla och etablerade städer långt före den israelitiska utvandringen från Egypten till Kanaan, Palestina.

I sitt svar upprepar utrikesministern återigen att Israel har rätt att försvara sig. Men enligt folkrätten är Gaza, Västbanken och östra Jerusalem ockuperade områden. Det finns starka folkrättsliga argument för att en ockupationsmakt inte kan åberopa självförsvar mot den befolkning som lever under ockupation. Det är i stället det ockuperade folket som har rätt att försvara sig och sitt självbestämmande mot en ockupationsmakt.

Det ensidiga fokuset på Israels rätt till självförsvar har fått fruktansvärda konsekvenser. Gaza ligger i ruiner. Tiotusentals barn har dödats. Sjukhus, skolor och annan civil infrastruktur har bombats. På Västbanken terroriserar extremistiska bosättare palestinska civila samtidigt som israeliska myndigheter medverkar till det.

I vår förra interpellationsdebatt gav jag utrikesminister Maria Malmer Stenergard möjlighet att uppmärksamma mordet på Folke Bernadotte. Hon tog inte den chansen. I dag ger jag henne en ny möjlighet: att uppmärksamma nakbadagen och visa att Sverige står på rätt sida av historien. Tar utrikesministern vara på denna möjlighet?

Fru talman! Jag tror att ledamoten är väl medveten om vad jag menar. Han vill inte förstå min berättelse. Jag tror inte heller att ledamoten lyssnade på vad jag sa om att svenska är nyckeln till det svenska samhället. Det sa jag tidigare.

Det finns många i oppositionen som menar att det är Sverigedemokraterna som utnyttjar Moderaterna för att få igenom bland annat det här ärendet, men jag tror att de har fel. Jag tror att det är Moderaterna som utnyttjar Sverigedemokraterna. Moderaterna försöker driva Sverigedemokraterna från sina nyckelfrågor och gå högerut. Moderaternas syndrom är att vilja gå tillbaka till det gamla Sverige. Det handlar om ståndsriksdagen, som bestod av grupperna adel, präster, borgare och bönder. Det var det gamla systemet, som vi hade i Sverige.

När man vill förhindra medborgarskap och vill att det ska vara väldigt svårt att få ett medborgarskap väljer man verkligen att gå tillbaka till det drömsamhälle som vi hade. Det är alltså egentligen Moderaterna – detta är till er i oppositionen – som utnyttjar Sverigedemokraterna. Vi har sett detta när det gäller arbetslösheten, till exempel, där ni har backat i era frågor. Det handlar också om många andra frågor.

Frågan är: Varför tror ni att Moderaterna samarbetar med er och vill ha er i regeringen utan att de vill få in er i deras gamla sätt att tänka för att föra tillbaka Sverige till gamla tider?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Jag har aldrig hävdat att språket inte har betydelse. Jag har under hela mitt arbete i facket och i politiken uppmanat människor att läsa svenska. Svenskan är en nyckel till att komma in i samhället.

I min berättelse har jag berättat om hur man när Sverige behövde människor och när Sverige behövde händer skickade bussar till Makedonien, Turkiet och andra länder och hämtade arbetskraft för att arbeta i Sverige. Det är dessa människor som har byggt den välfärd som jag och ledamoten lever i. Det är detta jag syftar på.

Jag har aldrig sagt att språket inte behövs. Det behövs. Men Dragan – han heter egentligen något annat – klarade sig längre i Sverige. Han har fått fyra barn och ungefär nio barnbarn, och alla är goda svenska medborgare. Han har fått en familj som är aktiv i samhället. Några av dem är politiker i dag. Många har studerat och servat oss väl i det svenska samhället.

Jag försökte berätta om detta, för ibland talar man om invandrare som en belastning som inte funkar och som ska skickas hem, enligt Sverigedemokraterna. Därför är den här berättelsen viktig. Många i den generation som sitter här i dag känner inte till de bussar som skickades iväg och hämtade arbetskraft för att bygga Sveriges välfärd. Jag tror att många av deras barnbarn sitter här i kammaren i dag.

Fru talman! Jag vill gärna inleda med en berättelse som borde ha präglat vår debatt i dag men inte gör det.

Det var i mitten av 1990-talet, när jag fått ansvar för försäkringsfrågor inom fackföreningsrörelsen, som jag började se Sverige på ett annat sätt – inte genom siffror och rapporter utan genom de människor som bar industrin på sina axlar. De kom från hela världen: från före detta Jugoslavien, Italien, Turkiet, Grekland, Finland, Irak och Palestina. Många hade anlänt med en resväska, ett kontrakt och en tyst överenskommelse: att arbeta. Ofta började de samma dag som de kom fram.

Ingen frågade efter språket. Ingen krävde kunskap om samhället eller traditionerna. Säkerhetsföreskrifter förmedlades ibland via tolk, ibland genom en kollegas handrörelser och blickar. Sverige behövde händer – resten fick vänta.

Dragan var en av dem. Han kom från Makedonien och rörde sig genom fabrikens korridorer som en självklar del av byggnaden – alltid där, alltid i arbete. Vi sågs nästan varje dag. Han stannade till, log brett och sa sina ord, som om de räckte till allt: ”hej, hej, bra, bra, god jul, glad påsk”. Det var allt han kunde. Ändå fanns det något orubbligt i det, som om språket inte var en brist utan något han aldrig behövt göra till sitt.

Till julfesterna kom han med sina barnbarn. De var blyga först och gömde sig bakom hans ben men drogs snart med i skratten. Dragan stod mitt i ringen runt granen och hoppade till Små grodorna med en allvarlig koncentration som gjorde det hela ännu mer rörande. Han följde rytmen, inte orden. Men han var där, fullt ut.

Fru talman! Åren gick. Maskiner byttes ut, människor slutade, nya kom – men Dragan var kvar.

Sedan en dag var det hans tur att gå. Jag kallade in honom till mitt kontor. Pensionspapperen låg prydligt upplagda: ATP, allmän pension, premiepension, avtalspension. Det var system byggda av ord, siffror och regler – allt som kräver ett språk. Han satte sig mittemot mig med samma leende och samma lugn. Jag började förklara. Snart stod det klart: Hans svenska hade inte förändrats. ”Hej, hej” och ”bra, bra” bar fortfarande hela hans värld.

Så jag gjorde det enda möjliga. Jag förenklade, ritade, pekade och räknade på fingrarna. Tiden blev konkret, och pengar blev cirklar och pilar. Han följde med blicken och nickade långsamt. Ibland log han som om han redan förstått mer än jag trodde. Till slut lutade han sig tillbaka. ”Bra, bra”, sa han. Och jag visste att det räckte.

I över fyrtio år hade han gått till fabriken morgon efter morgon, samma väg, samma tid. Han klagade aldrig och uteblev aldrig. Arbetet var något man gjorde, inte något man talade om.

Dragan kom hit med en av de bussar som industrierna skickade ut och som kom tillbaka fyllda av människor som behövdes men sällan syntes. Dagarna följde varandra i ett jämnt flöde, där tiden mättes i skift och raster och det sällan fanns utrymme för något annat än arbete. Här byggde han inte bara sitt liv utan också Sveriges välfärd och framtid. Åren gick, men språket stannade alltid en bit ifrån honom. Ändå förstod han det som betydde mest: arbetet, gemenskapen och rytmen i ett liv som pågick, dag efter dag.

Jag ser honom fortfarande ibland, utanför den makedonska kyrkan i Malmö. Tiden har gjort honom långsammare men inte mindre närvarande. Han får syn på mig, lyser upp och lyfter handen: ”hej, hej, bra, bra”. I de få orden ryms allt – igenkännandet, värmen, ett helt liv som inte behöver sägas högt.

Fru talman! Detta är en sann historia även om namnet är ändrat. Jag berättar den för att påminna om något som riskerar att gå förlorat – att gå sönder.

Alltför ofta utgår våra debattörer från förenklade och farliga föreställningar, som att färre invandrare automatiskt skulle göra Sverige bättre eller tryggare. Den bilden är inte sann. Den har vuxit fram ur en ensidig berättelse som alltför länge fått stå oemotsagd.

Under mina snart 44 år i Sverige har jag aldrig sett en sådan ökning av okunskap och fördomar som nu. Samtidigt har integrationspolitiken brustit och de sociala och ekonomiska klyftorna fördjupats. Resultatet är ett kallare, mer splittrat Sverige, fattigare på medmänsklighet.

Ändå finns något bestående. Vi är fortfarande stolta över Sverige – ett land präglat av öppenhet, nyfikenhet och respekt, som reste sig ur fattigdom och byggde en välfärd som inspirerat världen. Men inget av detta är självklart.

Nu står vi inför vägval som riskerar att förändra detta i grunden. Det handlar inte bara om värderingar; det handlar också om rättsstatens principer.

Rättssäkerhet och förutsägbarhet är centrala i varje rättsstat. Spelregler ska inte ändras under pågående process. När krav införs retroaktivt skapas en osäkerhet som undergräver både individers trygghet och Sveriges anseende.

Fru talman! Legalitetsprincipen är en av rättsstatens mest grundläggande principer. Den skyddar människor från godtycke och säkerställer att staten utövar sin makt på stabila och förutsägbara grunder. När den urholkas rubbas inte bara rättssystemet utan också tilliten till demokratin.

Människor som har byggt sina liv i Sverige – arbetat, studerat, bildat familj – riskerar att få sin rättsliga status ifrågasatt i efterhand. Det är inte bara ett juridiskt problem. Det får konkreta konsekvenser för Sveriges framtid.

I dag tävlar andra länder om att attrahera talang, investeringar och kompetens medan Sverige fastnar i en debatt som alltför ofta präglas av symbolpolitik. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att omkring 40 procent av de utländska forskarna och doktoranderna lämnar Sverige inom tre år efter examen på grund av krångliga regelverk. Företag vittnar om en växande brist på ingenjörer, forskare och specialister – kompetenser som är avgörande för att Sverige ska kunna växa och konkurrera internationellt.

Fru talman! Att värna rättsstatens principer handlar därför inte bara om juridik. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara.

Rättsstaten prövas inte när allt är enkelt utan när det är svårt. Det är då ledarskap krävs – inte för att tänja på principerna utan för att stå fast vid dem, för i längden är det just dessa principer som avgör ett lands styrka, trovärdighet och framtid.

I dagens Sverige hade Dragan sannolikt aldrig fått samma chans. Och när dörrar stängs går inte bara människor miste om möjligheter; Sverige gör det också. Vi förlorar kompetens, drivkraft och framtidstro. Frågan är: Hur många sådana berättelser har vi råd att gå miste om?

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, utrikesministern!

Jag har valt att i min interpellation försöka redogöra för historiska kopplingar till fall där Israel undanröjt sina motståndare. Det började med Folke Bernadotte för 78 år sedan, och det fortsätter fortfarande. Jag försökte bevisa hur Israel försöker stämpla sina motståndare med antisemitism, terroristhandlingar och så vidare.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte kräver att Israel tar ansvar för mordet på Folke Bernadotte. Regeringen bör utan dröjsmål kräva en offentlig ursäkt till familjen Bernadotte och till Sverige samt kräva att ekonomisk kompensation utbetalas.

Att undvika denna fråga undergräver regeringens trovärdighet. Ett tydligt krav på ansvarstagande skulle inte bara ge familjen Bernadotte den upprättelse den länge förvägrats utan också bidra till att slutligt klarlägga och avsluta frågan.

Genom att agera beslutsamt kan regeringen visa det mod som tidigare regeringar, däribland socialdemokratiska, har saknat. Ett sådant ledarskap skulle stärka Sveriges ställning både nationellt och internationellt samt öka förtroendet inför kommande generationer.

Slutligen: Jag hoppas att utrikesminister Maria Malmer Stenergard återigen tar sig tid att noggrant pröva min fråga. Det handlar ytterst om rättvisa, om upprättelse och om mod – modet att agera i enlighet med de principer som Sverige säger sig stå för, även när det är politiskt svårt.

Jag har i en tidigare interpellationsdebatt med utrikesministern deklarerat mitt ställningstagande angående terroristorganisationer. Jag är tydlig och klar från min sida. Det finns inte någon tidigare i Sveriges historia som har besvarat den frågan mer än vad jag har gjort.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Ännu har vi inte kunnat se någon ursäkt från Israels håll, utan bara utredningar. Denna historiska händelse får ytterligare aktualitet när den sätts i relation till samtida politiska beslut i Israel. Den nyligen antagna lagstiftningen om utvidgade möjligheter till dödsstraff har väckt omfattande kritik, inte minst från människorättsorganisationer och europeiska regeringar, inklusive den svenska. Kritiken rör bristande rättssäkerhet, ojämlik tillämpning och risk för att lagen i praktiken främst riktas mot palestinier.

När en stat inför eller utvidgar dödsstraff, särskilt i ett sammanhang där rättsväsendets oberoende ifrågasatts, uppstår farhågor om hur makten kan användas mot politiska motståndare. I detta perspektiv kan mordet på Folke Bernadotte ses som en historisk parallell. Det var en situation där en aktör som uppfattades stå i vägen för politiska mål undanröjdes utan efterföljande rättsligt ansvar.

Mordet på Folke Bernadotte var varken det första eller det sista i detta sammanhang. Det kan ses som en del av ett större mönster. Under årtionden har Israel riktat sig mot personer som motsatt sig ambitionen att kontrollera hela Palestina. Det gäller inte bara soldater utan även journalister, författare, poeter, läkare, politiker och människorättsaktivister. Det är människor som inte burit vapen men som använt ordet som sitt främsta verktyg.

Här i Sverige har kritiken av Israels ockupation av Palestina och folkmordet i Gaza ofta mötts av anklagelser om antisemitism eller terrorismromantik. Sådana etiketter används återkommande som verktyg för att tysta, avfärda och misstänkliggöra kritik.

Vi har sett det i behandlingen av bland annat tidigare utrikesminister Margot Wallström, Greta Thunberg och Zara Larsson. Samtidigt har många valt att applådera detta, ibland av okunskap, ibland av bekvämlighet och ibland därför att det sammanfaller med egna politiska intressen. Tystnaden och acceptansen blir därmed inte passiv, utan en aktiv del av problemet.

Sammantaget visar mordet på Folke Bernadotte, den nya dödsstraffslagstiftningen och behandlingen av Israels ockupationsmotståndare på en djupare problematik som rör ansvar, rättvisa och statens maktutövning. I grunden handlar det om hur historiska handlingar hanteras och vilka principer som tillåts styra dagens politiska beslut.

Frågan är därför inte bara historisk, utan djupt samtida: Ska ansvar utkrävas, eller ska tystnad och selektiv rättvisa fortsätta att prägla det internationella agerandet? Det är ett vägval som inte bara formar bilden av det förflutna, utan också avgör trovärdigheten i dagens och morgondagens politik.

Därför ville jag ge Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard en möjlighet att agera och bidra till att ge Folke Bernadotte den upprättelse han förtjänar – för hans ryktes skull, för hans familj och för Sverige.

Fru talman! Tack, utrikesminister Maria Malmer Stenergard, för svaret!

Jag vill inleda med att citera historikern Herman Lindqvist. ”Fredagen den 17 september 1948 körde tre diplomatbilar utan eskort in i den judiska delen av Jerusalem. Plötsligt spärrades gatan av en jeep. Fyra uniformerade och beväpnade män hoppade ur jeepen och sprang mot den tredje bilen i konvojen. De höjde sina automatvapen och tömde magasinen mot bilens baksäte. Där satt FN-medlaren, den svenske greven Folke Bernadotte, med två medarbetare.

Bernadotte träffades av sex skott, hans franske assistent av sjutton. Bägge männen avled omedelbart. De fyra mördarna sköt sönder bilarnas däck och kylare, varefter de försvann med sin jeep. Redan dagen efter attentatet stod det klart att det var den underjordiska judiska terroristorganisationen Lehi (Israels frihetskämpar), ofta kallad Sternligan, som låg bakom attentatet. Bernadotte hann överlämna två medlingsförslag innan han dödades. I det andra talade han om uppdelning av Palestina i två stater. Sternligan menade att Bernadotte var en brittisk lakej och svuren fiende till Israel.

Ingen dömdes någonsin för morden trots att de fyra mördarna identifierades och tre av dem under årens lopp erkände dåden i flera intervjuer i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för den förste israeliske statsministerns livvakt medan den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, själv senare blev statsminister.

Sternligans många mord betraktades som israeliska hjältedåd. Attentatsmännen dekorerades med en särskild tapperhetsmedalj, som skapades för dem som ’bidragit till staten Israels grundande’.”

Detta faktum väcker grundläggande frågor om ansvar, rättvisa och historisk upprättelse. Mot denna bakgrund framstår kravet på en officiell ursäkt från Israel som rimligt och berättigat. Mordet var inte enbart en attack mot en enskild svensk medborgare, utan också en attack mot en representant för FN och därmed mot det internationella samfundet i stort. Det ger händelsen en vidare betydelse, där inte bara individen utan även principerna om internationellt ansvar och skydd för diplomatiska uppdrag står i centrum.

Att någon formell ursäkt eller kompensation ännu inte har framförts till Bernadottes familj eller till den svenska staten kan tolkas som en kvarstående brist i det historiska ansvarsutkrävandet. Frånvaron av ett sådant erkännande lämnar frågan öppen och bidrar till att den historiska uppgörelsen förblir ofullständig.

Detta väcker också frågor – inte enbart om historia utan även om principer. Om vi menar allvar med internationell rätt och ansvar kan vi inte välja när den ska gälla. Principer som endast tillämpas selektivt riskerar att förlora sin betydelse. Om internationell rätt ska ha verklig tyngd måste den gälla konsekvent – oavsett tid, plats eller aktör. Annars reduceras den till att vara något villkorligt snarare än en stabil grund för internationellt samarbete.

Israel måste ta sitt ansvar. Sverige måste tydligt kräva detta, och utrikesminister Maria Malmer Stenergard behöver agera – inte enbart i ord utan även i konkret handling.

Fru talman och utrikesministern! Man måste alltid konsekvent ta avstånd från terroristorganisationer, men det räcker inte. Man måste motarbeta dem varje dag. Dödsstraff är aldrig acceptabelt, men denna lag är särskilt anstötlig då den framstår som utformad för att tillämpas på palestinier – inte israeler. Det är en illiberal, rasistisk och diskriminerande lag som inte hör hemma i en demokrati, men det är tyvärr inte förvånande under Benjamin Netanyahus högerregering.

Beslutet i det israeliska parlamentet att möjliggöra avrättning av palestinska fångar måste mötas av skarp och entydig kritik. Lagstiftningen speglar en politik som präglas av apartheid och innebär en farlig legalisering av ytterligare övergrepp. Den utgör ett allvarligt brott mot internationell humanitär rätt, inklusive den fjärde Genèvekonventionen.

Situationen för palestinska fångar i israeliska fängelser beskrivs som mycket allvarlig. Människorättsorganisationer har dokumenterat tortyr, omänsklig behandling och systematiska kränkningar av grundläggande rättigheter. Tusentals hålls frihetsberövade, däribland barn och kvinnor. Det internationella samfundet och Sveriges regering måste agera omedelbart och tydligt. Det krävs en översyn av avtalen med Israel samt konkreta påtryckningar för att stoppa lagens genomförande. Annars riskerar vi att normalisera en världsordning där den starkes rätt ersätter rättsstatens principer.

Fru talman! Tack, utrikesminister Maria Malmer Stenergard, för svaret!

Flera människorättsorganisationer och internationella medier visar att situationen för palestinier i israeliska fängelser är mycket allvarlig och försämras snabbt. Den Israelbaserade organisationen Läkare för mänskliga rättigheter i Israel uppger att minst 94–98 palestinska fångar har dött sedan den 7 oktober. Dödsfallen kopplas till tortyr, misshandel, undernäring, vätskebrist och brist på medicinsk vård. Siffran tros vara i underkant eftersom många fångar hålls isolerade.

Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem beskriver i sin rapport Welcome to Hell systematiska övergrepp som bryter mot både israelisk lag och internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om frihetsberövande utan rättegång, isolering, brist på dagsljus och behandling som kan klassas som omänsklig eller förnedrande.

Medier som The Guardian och Le Monde har också rapporterat om fångar som hålls isolerade under jord med mycket begränsad tillgång till mat, vatten och sjukvård. FN:s människorättskommissariat har uttryckt stark oro och krävt att denna behandling omedelbart upphör.

Samtidigt har det ultranationalistiska partiet Otzma Yehudit, Judisk makt, som leds av Itamar Ben-Gvir, fått igenom ett förslag om dödsstraff för så kallade nationalistiskt motiverade brott. Kritiker varnar för att lagens utformning riskerar att leda till rättslig ojämlikhet, då den i praktiken kan komma att tillämpas främst mot palestinier.

Förslaget har mött internationell kritik på grund av risken för diskriminering och eftersom dödsstraff strider mot grundläggande människorättsprinciper. Det ses av många som en utveckling som kan fördjupa konflikter snarare än stärka rättssäkerheten.

Sverige har länge profilerat sig som en stark motståndare till dödsstraff och som en tydlig försvarare av folkrätten. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har visserligen uttryckt kritik mot den aktuella lagstiftningen, men frågan är om denna kritik är tillräcklig i ljuset av folkmord, etnisk rensning och en stat som i allt högre grad agerar i riktning mot ett apartheidsystem.

Mot denna bakgrund väcks en större principiell fråga: Räcker det med verbala markeringar, eller krävs tydligare politiska åtgärder för att Sverige ska leva upp till sin självbild och sina internationella åtaganden? Om folkrätten ska ha verklig betydelse måste den försvaras konsekvent, även när det är politiskt svårt.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Jag tackar också Richard Jomshof för frågeställningen, även om jag anser att det är en annan synvinkel.

Jag vill ta tillfället i akt och utveckla hur jag ser på religionsfriheten och grunden till islamofobi. Det är frågor som alltför ofta präglas av bristande kunskap och fördomar snarare än av saklig förståelse. I många fall påverkas de också av populism och nationalism, där komplexa samhällsfrågor förenklas för att vinna politiska poänger och röster. Samtidigt riskerar centrala värden att hamna i skymundan – värden som gemenskap, inkludering och rätten för varje människa att leva i frihet och utöva sin tro utan rädsla.

Religionsfriheten är en av de mest grundläggande rättigheterna i en demokrati. Den är fastslagen både i internationell rätt och i vår egen grundlag. Varje människa har rätt att tro, att utöva sin tro och att öppet leva sin identitet, oavsett vilken religion eller livsåskådning det gäller.

Ändå ser vi gång på gång hur denna rättighet kränks, såväl globalt som här i Sverige. När människor misstänkliggörs, begränsas eller diskrimineras på grund av sin religion är det inte bara ett individuellt problem. Det är ett angrepp på våra gemensamma värderingar, och då har vi ett ansvar att reagera.

FN, EU och Sverige har alla infört lagar och åtgärder för att motverka detta. FN har också instiftat den internationella dagen mot islamofobi den 15 mars, det datum som påminner oss om det extremistiska terrordådet mot två moskéer i Nya Zeeland, där över 50 människor mördades i hatets namn. Trots detta finns problemet kvar. Islamofobi framställs ibland som ett mildare begrepp, men i verkligheten handlar det ofta om fördomar, misstänkliggörande och i vissa fall rent hat mot muslimer. Det kan vara subtilt i form av stereotyper eller öppet och våldsamt. Därför måste vi förstå det som ett spektrum, inte som en enskild handling.

Muslimer är en av de största religiösa minoriteterna i Sverige. De flesta lever sina liv precis som alla andra – arbetar, studerar och bygger framtid. Ändå utsätts många för hat och trakasserier. Attacker mot moskéer, som branden i Eskilstuna, är inte bara angrepp på byggnader – det är angrepp på trygghet, gemenskap och människors rätt att tro. Kränkningar och hot, ibland i form av medvetna provokationer, förstärker känslan av utsatthet.

Enligt Brottsförebyggande rådet anmäls varje år hatbrott med islamofobiska motiv. Det handlar om våld, hot och trakasserier men också om något större: angrepp på människors känsla av trygghet och tillhörighet. Oavsett orsaken är konsekvenserna tydliga. Hat splittrar. Det skapar rädsla inte bara hos dem som direkt drabbas utan också i samhället i stort.

Att stå upp för religionsfrihet handlar inte om att tycka likadant. Vare sig man är troende, ateist eller sekulär handlar det om något mer grundläggande: att försvara varje människas rätt att existera, att tro eller inte tro och att leva i fred.

Fru talman! I betänkandet har jag sex motioner, som jag vill lyfta fram, men inget yrkande.

Fru talman! Det är dags att vi tar ansvar för att motverka hat och diskriminering, oavsett varifrån det kommer. Hatet har ingen plats i vårt land.

Det är vårt ansvar att se till att varje människa behandlas med värdighet och respekt. För att lyckas med det krävs ett ledarskap som inte bygger murar utan som bygger broar. Det krävs ett ledarskap som är fördomsfritt och som arbetar aktivt för att ena samhället i stället för att splittra det. Vi får aldrig acceptera att människor delas upp i ett vi och de.

Fru talman! Vi ser i dag en oroande utveckling där kampen mot hat riskerar att försvagas av politisering. Antisemitism är ett allvarligt och växande problem, som ska bekämpas kompromisslöst. Men vi ser också att antisemitismen ibland används som ett politiskt verktyg. Antisemitism får aldrig bli en partiskiljande fråga. Det ska vara en självklar del av vårt gemensamma ansvar.

På samma sätt måste vi tala klarspråk om islamofobi. Islamofobi och antisemitism är inte konkurrerande problem. De är uttryck för samma sak: hat mot människor på grund av vilka de är. Att försöka rangordna dem är meningslöst. Att ställa grupper mot varandra är direkt skadligt. När vi gör det försvagar vi kampen mot hatet i stället för att stärka den.

Fru talman! Religionsfriheten är en grundläggande demokratisk rättighet. Den är fastslagen i både internationell rätt och vår egen grundlag. Varje människa ska ha rätt att tro, att utöva sin tro och att manifestera sin identitet. Ändå ser vi att denna rättighet kränks, både globalt och här i Sverige. När människor begränsas, misstänkliggörs eller diskrimineras på grund av sin religion är det vår skyldighet att reagera.

Vi lever i ett samhälle präglat av mångfald. Det är inte ett problem att hantera. Det är en styrka att värna. Men mångfalden kräver också något av oss: viljan att mötas, att förstå och att stå upp för varandra. När människor möts minskar rädslan. När rädslan minskar försvagas hatet.

Fru talman! Samtidigt ser vi att islamofobin växer i Sverige. Den tar sig uttryck i diskriminering, i hatpropaganda och i vardagsrasism. Och den drabbar människor i deras vardag – på jobbet, i skolan och på gatan. Till skillnad från andra grupper, som judar och romer, saknar muslimer ett särskilt minoritetsskydd. Det ökar deras sårbarhet.

Samtidigt är antisemitism fortsatt ett allvarligt problem. Vi måste vara tydliga med att judar som folk aldrig bär ansvar för staten Israels politik. Att påstå något annat är antisemitism. Och det ska alltid bekämpas.

Men vi måste också våga tala om en farlig utveckling i debatten. När antisemitism används som argument för att legitimera misstänkliggörande av muslimer skapas en falsk konflikt mellan minoriteter. Detta splittrar. Det skadar och försvagar kampen mot allt hat.

Vi måste i stället stå upp för principen att ingen grupps rättigheter kan försvaras genom att en annan grupps rättigheter undermineras.

Fru talman! Ett inkluderande samhälle handlar också om att värna alla människors rätt att vara sig själva. Sverige har kommit långt när det gäller hbtqi-personers rättigheter. Men vi är inte framme. Många lever fortfarande med otrygghet, diskriminering och ohälsa. Därför krävs mer än lagstiftning. Det krävs även kunskap, förebyggande arbete och ett tydligt politiskt ansvar – i skolan, i vården, i arbetslivet och i vårt internationella engagemang.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. Trots insatser fortsätter våldet. Och bakom statistiken finns ett stort mörkertal. Det handlar inte bara om brott. Det handlar även om makt, om frihet och om rätten att leva utan rädsla. Så länge kvinnor inte är trygga är samhället inte jämställt. Och så länge samhället inte är jämställt är det inte heller fullt ut demokratiskt.

De ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män består, och i vissa fall ökar de. Kvinnor tjänar mindre. Kvinnodominerade yrken värderas lägre. Detta är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är också en fråga om rättvisa.

Särskilt utsatta är utrikes födda kvinnor. De möter hinder på grund av både kön och diskriminering. De får svårare att etablera sig och löper större risk att hamna i ekonomisk utsatthet.

Fru talman! Jämställdhet, religionsfrihet och kampen mot hat och diskriminering är inte separata frågor. De hänger ihop. De handlar alla om vilket samhälle vi vill vara: ett samhälle där människor ställs mot varandra eller ett samhälle där vi står upp för varandra.

Vi måste välja sammanhållning framför splittring, respekt framför misstänkliggörande och solidaritet framför hat. I slutändan handlar detta nämligen inte om politiska vägval. Det handlar om vilket samhälle vi ska vara. Det handlar om en enkel men avgörande princip: att varje människa har lika stort värde och samma rätt att leva i frihet och värdighet. Det är inte bara en princip vi ska försvara. Det är ett ansvar vi måste leva upp till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)

Fru talman! Jag vill gärna lyfta fram min motion i betänkandet och samtidigt tala om det långsiktiga arbetet för Sveriges säkerhet. Jag vill även varna för ett lite längre anförande.

Fru talman! Terrorismen är ett av vår tids allvarligaste säkerhetshot. Den har varken hemort eller nationalitet och kan drivas av olika ideologier, religiösa föreställningar, politiska övertygelser, statliga intressen och sociala konflikter. Gemensamt för terrorismen är att den syftar till att sprida rädsla, undergräva våra demokratiska institutioner och inskränka människors frihet.

Därför måste kampen mot terrorism vara både fast och långsiktig. Den kan inte reduceras till tillfälliga utspel, snabba rubriker eller förenklade slagord. Ett effektivt arbete mot terrorism kräver kunskap, internationell samverkan, förebyggande insatser, starka institutioner och ett samhälle präglat av tillit.

Fru talman! Sverige måste noggrant granska hur främmande makt – men även inhemska aktörer – använder desinformation, propaganda och falska berättelser för att undergräva vårt samhälle. Genom att sprida felaktig eller vinklad information kan man steg för steg underminera förtroendet för organisationer, för enskilda människor och i förlängningen för hela samhällsstrukturer. Syftet är alltid att skapa misstro, splittring och polarisering samt att skada de krafter som arbetar för demokrati, fred och säkerhet.

Fru talman! För att effektivt möta hotet från terrorism måste vi också slå mot dess ekonomiska bas. Terrorism finansieras inte av sig själv. Det krävs därför en samlad strategi för att upptäcka, spåra och stoppa finansieringen av extremistiska nätverk och våldsbejakande miljöer. Sverige bör stärka samverkan mellan finanspolisen, banker, myndigheter och internationella aktörer för att försvåra och förhindra ekonomiska flöden till terrorism.

Kampen mot terrorism handlar dock inte enbart om övervakning, lagstiftning och säkerhetsarbete i traditionell mening. Sverige är i dag ett land där människor från hela världen lever och verkar. De flesta ser Sverige som sitt hem. De vill bidra, arbeta, betala skatt, ta ansvar och vara en del av samhället. Det är en styrka.

Med tillit, inkludering och ömsesidig respekt kan människor med olika bakgrund också spela en avgörande roll i arbetet mot terrorism och extremism. De bär på språkkunskaper, kulturell förståelse, erfarenheter och nätverk som kan hjälpa samhället att förebygga hot, dämpa motsättningar och bygga trygghet inifrån.

När vi bygger broar i stället för murar stärker vi inte bara sammanhållningen; vi stärker också vår säkerhet och vår välfärd. Tillit skapar ansvar, och ansvar skapar vilja att skydda det samhälle man känner sig som en del av.

Sverige har därför mycket att vinna på att se människor med internationell bakgrund som en tillgång och inte som ett problem. Ger vi dem förtroende får vi tillbaka ett starkare, tryggare och mer hållbart samhälle.

Fru talman! Detta är inte en teoretisk slutsats för mig, utan den bygger också på egen erfarenhet. När Magdalena Andersson, Sveriges första kvinnliga statsminister, vid ett tillfälle sa om mig att jag har ägnat hela mitt liv åt att bekämpa terrorism möttes det av ifrågasättande från vissa håll. Detta ifrågasättande säger kanske en del om bristen på förståelse för vad detta arbete faktiskt innebär.

Kampen mot terrorism syns sällan utåt. Den märks inte i rubriker eller i stora utspel. Den bedrivs genom långsiktiga relationer, internationella kontakter och ett tålmodigt arbete med att bygga förtroende – sådant som sällan syns men som är avgörande för att skydda landet.

Efter terrorattacken i New York den 11 september 2001, den dag då en stads skyline, själ och trygghet slogs i spillror inför hela världens ögon, skickade dåvarande utrikesminister Anna Lindh mig till Bryssel för att företräda Sverige tillsammans med dåvarande vice statsminister Lena Hjelm-Wallén. Lena reste från Stockholm och jag från Köpenhamn.

Hela Europa var representerat, inklusive flera länder från det tidigare Östeuropa. Mötet leddes av Storbritanniens dåvarande utrikesminister Robin Cook. Budskapet var tydligt: en enad europeisk röst mot terrorism, stöd till kampen mot al-Qaida och tydliga överväganden om hur omvärlden borde agera.

Vid den efterföljande konferensen i Granada i februari 2002 deltog länder från både Europa och Mellanöstern – Egypten, Tunisien, Libyen, Libanon, Israel och Palestina. Där blev det tydligt hur viktigt det är med språk- och kulturförståelse i säkerhetsarbetet.

Israels utrikesminister Shlomo Ben-Ami var närvarande, liksom många andra högt uppsatta företrädare. Ben-Ami talar flytande arabiska eftersom han är född i Marocko. Jag var den enda deltagaren från Europa som behärskade arabiska och som därmed hade insikt i de kulturella koderna.

Jag kan inte gå in på alla detaljer, men jag vill understryka att detta arbete bidrog till att lägga grunden för hur Europa arbetade mot terrorism under de följande åren och för att många hot kunde avvärjas.

Några dagar innan Anna Lindh mördades körde jag henne till Sturup för att hon skulle hinna med sista flyget. Det var bråttom men ändå ett lugnt ögonblick som jag inte tänkte på då men som har stannat kvar hos mig. Från min bil ringde Anna sina barn och sa att hon skulle bli sen och att de inte skulle vänta uppe. Och så önskade hon dem godnatt. När hon klev ur bilen och vi tog farväl bad jag henne att vara extra försiktig. Det var det sista jag sa till henne.

När Anna mördades förlorade Sverige inte bara en utrikesminister utan också ett unikt nätverk av relationer och förtroende världen över. Hon var högt respekterad, inte minst av USA:s utrikesminister Colin Powell.

När bombdådet i Stockholm inträffade 2010 då Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds utanför IF Metalls lokaler i Stockholm var det en brutal påminnelse om att också Sverige kunde drabbas direkt av jihadistisk terror. Då tog jag initiativ till en manifestation mot terrorism. Tillsammans med omkring 500 personer samlades vi på Stortorget i Malmö under parollen Rör inte vårt land.

Manifestationen var inte bara ett uttryck för sorg, motstånd och samhällsansvar – den skickade också signaler till omvärlden om att Sverige är en röd linje. Den visade att människor från olika bakgrunder kan samlas i försvar för demokrati, fred och trygghet. Jag blev intervjuad av TV4, och initiativet hyllades av IF Metalls dåvarande ordförande Stefan Löfven.

När motsättningarna mellan judar och palestinier fördjupades efter första Gazakriget 2011 och stämningen i Malmö blev alltmer ansträngd tog Dan Olofsson initiativ till samtal och en fredskonferens för att skapa försoning i staden. Jag var den förste talaren på konferensen och sa bland annat: Ytterst är vi alla människor. Det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Jag betonade också vikten av att förebygga splittring genom samtal, respekt och ansvarstagande. På konferensen deltog Fred Khan som judisk representant. Göran Persson, Ilmar Reepalu och Alf Svensson var närvarande, och Lars Adaktusson var moderator.

Under åren har jag också vidarebefordrat tips och information av betydelse till Säkerhetspolisen. Två ärenden förmedlades även vidare genom dåvarande utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund under min tid i utskottet 2018–2022. Forslund är i dag vice talman i Sveriges riksdag.

Fru talman! Jag nämner inte detta för att framhäva mig själv utan för att påminna om att arbetet för ett lands säkerhet ofta sker i det tysta, genom ansvar, vaksamhet och förtroendefulla kontakter.

Även i andra sammanhang som i efterhand blivit omdiskuterade har min utgångspunkt varit densamma: att bidra med tydliga budskap för fred, ansvar och politisk realism. När jag deltog i den palestinska konferensen var mitt syfte att palestinier i Europa måste stå upp för en tvåstatslösning, för politisk legitimitet och för ansvarstagande ledarskap. Dialog utan tydliga principer leder ingenstans.

När jag talar i palestinska demonstrationer tar jag även med judarnas historiska utsatthet. I en demonstration i Stockholm i februari 2024 sa jag bland annat: Låt mig vara tydlig. För ett par månader sedan deltog jag i en kippavandring för att visa min solidaritet med det judiska folket. Judar bär inte ett kollektivt ansvar för Israels krigföring i Gaza. Vi måste skilja mellan staten Israel som ockupationsmakt och judar världen över.

Detta möttes av kraftiga applåder.

I motioner, artiklar och intervjuer lyfter jag konsekvenserna av terrorism för både samhällen och individer. Jag visar hur våld föder rädsla och splittring och urholkar tilliten mellan människor. Samtidigt synliggör jag dem som drabbas hårdast av långvarig ockupation bland annat i Palestina. Jag betonar alltid ansvar, medmänsklighet och respekt för folkrätten samt behovet av tydligt ledarskap, dialog och hållbara lösningar för fredlig samexistens.

Fru talman! Det är just därför jag reagerar när människor i dag snabbt ropar om terrorism utan att förstå vad som faktiskt krävs för att motverka den. De saknar ofta insikt i det långsiktiga arbete som under decennier har bedrivits inom socialdemokratin, inom folkrörelserna, inom diplomatin, i civilsamhället och i säkerhetsstrukturerna för att skydda och stärka landet.

Säkerhet handlar inte bara om snabba reaktioner. Den handlar om uthålliga insatser, starka institutioner, internationellt samarbete, förtroende och förebyggande arbete som byggs upp över tid.

Fru talman! Vi får aldrig vara naiva inför terrorismens hot. Men vi får inte heller vara ytliga i vår förståelse av hur den ska bekämpas. Ett starkt samhälle försvarar sig inte bara med lagar och kontroll, utan också med sammanhållning, kunskap, erfarenhet och förmågan att bygga tillit mellan människor.

Det är så vi skyddar Sverige – inte genom ord utan genom handling, inte genom populism utan genom trovärdighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Jag har några motioner i betänkandet som jag gärna vill lyfta fram, men jag kan för tydlighetens skull säga att jag inte har några yrkanden.

Herr talman! ”Alla folks frihet, hela världens fred”, som Carl Lindhagen en gång uttryckte det. Detta är inte bara vackra ord, utan det är en moralisk kompass – en riktning för hur Sverige bör agera i världen. Sveriges utrikes, säkerhets- och försvarspolitik måste bottna i våra grundläggande värderingar: fred, frihet, demokrati och respekt för folkrätten.

Vi har en lång tradition av att stå upp för små staters rätt, internationell solidaritet och nedrustning. Det är en tradition som svenska folket är stolta över. Vi ser den i Rickard Sandlers diplomati, i Dag Hammarskjölds kompromisslösa arbete för fred, i Anna Lindhs internationella engagemang och i Olof Palmes modiga röst för global rättvisa. Detta är inte bara historia att minnas, herr talman; det är ett arv att förvalta.

Sverige har länge varit ett land som byggt sitt internationella rykte på solidaritet, rättvisa och fredligt samarbete. Sverige har varit ett land som har vågat stå upp när andra har tvekat och som har sökt dialog när andra har valt konfrontation. Men den bilden utmanas i dag, herr talman. Vi ser ökande polarisering, ett hårdare tonläge och en utveckling där komplexa samhällsfrågor allt oftare reduceras till förenklade motsättningar. När nyanser försvinner och samtalet hårdnar riskerar den tillit som är en av Sveriges starkaste tillgångar att försvagas.

Jag ser också hur politiken i vissa fall rör sig mot symbolfrågor och utspel snarare än långsiktiga lösningar. Det kan ge kortsiktiga poänger men riskerar att långsiktigt undergräva förtroendet både hos medborgarna och i omvärlden, och det är just förtroendet som är avgörande. Sverige är en exportberoende industrination. Vår välfärd bygger på handel, investeringar och internationella samarbeten. Om bilden av Sverige som en stabil, öppen och rättssäker nation försvagas får det konsekvenser inte bara politiskt utan också ekonomiskt. Det kan påverka investeringar, jobb och framtidstro.

Herr talman! I en tid av global oro behövs starka internationella institutioner mer än någonsin, men vi måste också våga granska deras brister. Sedan FN grundades 1945 har vetorätten i säkerhetsrådet gett fem länder – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike – makten att stoppa avgörande beslut. Det var en produkt av sin tid, men världen ser inte längre ut som då. När enskilda stater kan blockera beslut som stöds av en bred majoritet urholkas både rättvisa och legitimitet. När humanitära kriser inte kan hanteras gemensamt försvagas tilltron till hela systemet.

När Ryssland blockerar resolutioner om Ukraina och när USA stoppar resolutioner om Palestina undergrävs FN:s trovärdighet och därmed också möjligheten till fred. När den kontroversiella Trump och den brottsmisstänkta Netanyahu, anklagad för folkrättsbrott och brott mot mänskligheten, agerar på världsscenen och sätter FN:s legitimitet åt sidan riskerar hela den regelbaserade världsordningen att försvagas. Det är precis det vi ser i dag.

Herr talman! Historien påminner oss om vikten av ansvar och konsekvens. Den 17 september 1948 mördades den svenska FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem av den israeliska terrororganisationen Sternligan. Det var en handling som skakade omvärlden och påminde oss om de risker som följer med fredsarbete.

De fyra mördarna identifierades, och under årens lopp erkände tre av dem dåden i flera intervjuer, bland annat i svenska medier. Den huvudansvarige utnämndes till chef för livvakten åt den första israeliska premiärministern, David Ben-Gurion. Den som var operativt ansvarig för attentatet, Yitzhak Shamir, blev själv senare Israels premiärminister för högerpartiet Likud. Ändå har något tydligt ansvarstagande gentemot Sverige aldrig fullt ut kommit till uttryck. Detta väcker principiella frågor, för om internationell rätt ska ha betydelse måste den gälla konsekvent, oavsett tid, plats eller aktör.

Herr talman! Situationen i Gaza är en akut humanitär katastrof där civila drabbas hårt och tillgången till mat, vatten och sjukvård är starkt begränsad. Samtidigt expanderar illegala bosättningar på Västbanken, där palestinier utsätts för systematiska övergrepp som ofta sker med militärt beskydd.

Parallellt bidrar Israels militära agerande i regionen, inklusive attacker mot Iran och invasion av södra Libanon och Beirut, till en ökad eskalering, vilket väcker allvarliga frågor om folkrätten. Konsekvenserna riskerar att bli långtgående inte bara för Mellanöstern utan även för global säkerhet och ekonomi.

Internationell humanitär rätt är tydlig: Civila ska skyddas, och svält får aldrig användas som ett medel i konflikt. Detta kräver omvärldens uppmärksamhet och ansvarstagande, för de principer vi försvarar måste gälla universellt. Vi kan inte tala om barns rättigheter i ett sammanhang och vara tysta i ett annat. Vi kan inte försvara folkrätten selektivt. ”Alla folks frihet, hela världens fred” gäller inte bara Europa; det gäller globalt, och det gäller i vår tid.

Herr talman! Sverige står vid ett vägskäl. Antingen kan vi kan låta kortsiktighet, splittring och minskad tillit prägla vår riktning, eller så kan vi återknyta till det som en gång i tiden gjorde oss starka. Jag talar om ett Sverige som står upp för folkrätten, ett Sverige som försvarar mänskliga rättigheter konsekvent och trovärdigt och ett Sverige som verkar för dialog, samarbete och fredliga lösningar.

Om vi överger våra värderingar förlorar vi inte bara vår riktning utan också vår trovärdighet, och utan trovärdighet har vi ingen stark röst i världen. Låt oss därför göra Lindhagens ord till handling: Alla folks frihet, hela världens fred.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Fru talman! Jag vill gärna lyfta fram fyra av de motioner som behandlas i betänkandet.

På det amerikanska skatteverkets byggnad i Washington DC är följande ord inhuggna: Skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle. De påminner oss om en grundläggande sanning: Utan en rättvis fördelning av resurser kan vi inte bygga ett samhälle där alla får möjlighet att leva ett gott liv.

Vår väg framåt är tydlig. Jag tror på en reglerad marknadsekonomi där staten sätter ramarna, skyddar de svaga och samtidigt skapar utrymme för mer innovation. Staten kan inte abdikera inför marknadskrafterna – den måste styra dem. Att lämna klimatet, välfärden och rättvisan åt en oreglerad marknad är att svika både dagens och morgondagens generationer.

För att klara av klimatomställningen och stärka vår välfärd krävs modiga investeringar. Företag som bidrar till omställningen ska premieras, medan verksamheter som skadar människor eller miljö ska bära sina verkliga kostnader.

Skatter ska inte bara finansiera välfärden utan också forma framtiden. Genom progressiva skatter och rättvis fördelningspolitik kan vi minska arbetslösheten och bekämpa barnfattigdomen. Ett jämlikt samhälle är inte bara mer humant utan också mer stabilt och hållbart.

Fru talman! Sverige har en av världens starkaste fackföreningsrörelser. Detta har tjänat oss väl. I samverkan med ansvarstagande arbetsgivare har fackföreningarna bidragit till hög produktivitet och fungerande välfärd. Den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för lönebildningen, och därför är en ömsesidig avdragsrätt rimlig. Fackligt medlemskap bör vara avdragsgillt, precis som arbetsgivarnas avgifter redan är. Det stärker balansen och hela arbetsmarknaden.

Vi måste dock också se framåt, fru talman. Det nuvarande skattesystemet är omkring 40 år gammalt. Det har lappats och lagats, men det räcker inte längre. Vi kan inte lösa dagens problem med gårdagens system.

Skattekvoten låg runt 50 procent på 80-talet. I dag är den omkring 42 procent. Vi möter 2020-talets utmaningar – fler äldre, en växande befolkning och ökade krav på välfärden – med ett skatteuttag som i praktiken har stått still i över 40 år. Konsekvenserna ser vi redan i form av ökade klyftor, pressade kommuner, nedskärningar i skolan och en sjukvård som går på knäna. Vi kan inte möta morgondagens behov med gårdagens skattenivåer. Något måste göras.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)