Miljöpartiet

Fru talman! Mycket bra har sagts i debatten i dag. Miljöpartiet anser att ett starkt försvar är viktigt för Sverige och att de som tjänstgör i försvaret ska ha goda förutsättningar att göra detta. Försvarsviljan bygger på att de som utses att ingå känner ansvar och respekt för uppgiften och vill delta. Som i alla väl fungerande organisationer krävs därför tydlighet kring uppgiften och ett mandat att hantera de situationer som uppstår.

Genom att anta denna proposition ger riksdagen ytterligare tydlighet och bättre förutsättningar för Försvarsmakten att skapa den organisation som krävs för att försvara vårt land och vår frihet i tider av höjd beredskap och krig. En bred folklig förankring för totalförsvaret i samhället gör också att civilförsvaret i hela landet blir bättre rustat att hantera kriser i fredstid, såsom översvämningar, större olyckor, stormar och bränder.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Välkommen till KU, utskottet där repliker tillhör undantagen och där man nästan kan ställa klockan efter debatterna. Det betyder dock inte att vi inte har olika åsikter i olika frågor. Jag hoppas kunna visualisera något av det under detta anförande.

Vi har haft den här diskussionen en gång tidigare, i samband med den första omröstningen. Som flera har påpekat är det inte så mycket som har förändrats sedan dess – detta blev ingen stor valfråga. Men vi behöver ändå prata om det, och jag börjar med domstolarna.

Fru talman! I det vilande grundlagsförslaget finns förslag om att förstärka domarnas och domstolarnas oberoende. Detta borde naturligtvis vara en självklarhet. Men utvecklingen i Europa och på andra håll i världen har gjort det nödvändigt att stärka domarnas och domstolarnas oberoende och minska riskerna för otillbörliga påtryckningar, inte minst från regeringar och politiker som skulle kunna vilja påverka hur rättvisa skipas i ett land. Sådana exempel finns i andra länder, även länder som kanske sett sig som immuna mot sådana ganska omtumlande förändringar av rättssystemet. Vi behöver skydda oss mot liknande influenser och eventuella påtryckningar från politiskt håll.

EU-kommissionen genomförde för några år sedan en undersökning om medborgarnas förtroende för domstolsväsendet i respektive land. I några länder ökar förtroendet, om än kanske från låga nivåer. Sverige hamnade på en sjätteplats. Tre av fyra invånare säger sig ha stort förtroende för domstolsväsendet. Det är visserligen en nedgång med ett par procentenheter men ändå en placering i den absoluta toppen. Före oss i Sverige fanns bland annat Finlands och Danmarks domstolsväsenden, som hela 86 procent uttryckte förtroende för.

En annan undersökning är den som Stiftelsen Rättsfonden genomförde i Sverige för några år sedan, som visade att en stor andel, hela två tredjedelar, av sistaårseleverna på gymnasiet levde i tron att regeringen kan ändra domar. Detta är lite mer oroväckande och skulle naturligtvis kunna ge en del människor vatten på sina kvarnar, men det är inte det jag är ute efter. Jag menar att ett sådant resultat i sig är ett starkt skäl att genomföra de föreslagna förändringarna. De ska inte bara öka oberoendet faktiskt och formellt utan också skapa ett bättre förtroende för domare och domstolar. En rättsstat är helt enkelt otänkbar utan ett helt oberoende domstolsväsen.

Fru talman! Sverige har ett representativt och parlamentariskt statsskick. Det står i Regeringsformens första paragraf.

Att det är representativt innebär exempelvis att mindre partier, som fem av oss i ärlighetens namn ändå får sägas vara, kan finnas i riksdagen. Detta bidrar till att skapa en mer rättvisande sammansättning i betydelsen att fler människor är delaktiga och kan bli valda. Fler röster kan komma till tals och bredda debatter och diskussioner – fler åsikter och bredare åsiktskorridorer, helt enkelt.

Det parlamentariska statsskicket innebär att regeringen styr landet men i alla lägen måste tolereras och godtas av riksdagen. Så är det också i många andra länder – våra nordiska grannar är goda exempel. Det representativa statsskicket anses av forskningen vara stabilt och leda till väl förankrade och kvalitetsmässigt goda beslut.

Priset för detta sätt att styra landet är att det kan ta lite längre tid att nå en gemensam uppfattning, men den trögheten kan också ses som en fördel. Det ger tid för allmän debatt och dialog och anses också ge fler en känsla av större rättvisa. Alla röster räknas, vilket i sin tur skapar större tillit.

Vi vill skydda denna form av demokrati, där alla röster räknas och där även mindre partier har en reell chans att vara med i lagstiftning och andra processer. En säkerhet för det kan vara ett krav på kvalificerad majoritet när det gäller våra grundlagar.

Jag tycker att det är rimligt att grundlagarna i framtiden bara kan ändras med en bred förankring hos riksdagens partier. Detta ger grundlagarna den styrka och det skydd de ska ha. Det gäller särskilt i en tid när politiker och partier runt om i världen slår in på vägar mot allt större makt för egen del.

En majoritet är en majoritet även om den är liten. Men en liten majoritet är också sårbar. Väljarna kan redan i nästa val underkänna den, och det mandat som funnits är då borta. Då handlar det om att skydda staten – eller oss, för den delen – mot stora förändringar genomdrivna av sådana små majoriteter.

Därför är det ett bra förslag att ställa krav på en kvalificerad majoritet för att slutgiltigt godkänna förändringar i våra grundlagar. Därför är det också ett bra förslag att värna rättsstaten genom att säkerställa ett större oberoende för domare och domstolar. Sammantaget ger detta oss som bor här större trygghet och mindre oro för förändringar, eller rent av försämringar, för stora delar av befolkningen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det finns en rödgrön majoritet i riksdagen. Svenska folket har röstat för en ny riktning, men i dag röstar riksdagen i stället om ett mittenalternativ som aldrig har varit realistiskt. Det saknas både ett gemensamt politiskt projekt, en värdegemenskap och en vilja hos de berörda partierna.

Miljöpartiet har sökt och fått ett starkt mandat av väljarna för en ny riktning för Sverige. Vi har hela tiden varit tydliga med att vi vill se en rödgrön majoritetsregering som sänker utsläppen, stärker välfärden, minskar arbetslösheten och bygger ihop vårt land igen. Vi har varken sökt eller fått ett mandat av våra väljare för ett högerlutande samarbete med Kristdemokraterna och Liberalerna, och deras avfärdanden av oss har varit minst lika tydliga när frågan kommit på tal.

Miljöpartiet vill se en rödgrön majoritetsregering med Magdalena Andersson som statsminister i vilken även Centerpartiet ingår. Vi hoppas snabbt kunna komma vidare och få den regeringen på plats. Av dessa skäl röstar Miljöpartiet nej i dag.

Herr talman! I morgon är det tio år sedan Parisavtalet trädde i kraft. Tiden går, och utsläppen fortsätter att öka. Det är bråttom att ställa om. Vi vet att klimatomställningen är helt nödvändig om vi ska ge våra barn en trygg framtid.

För bara ett par veckor sedan konstaterade FN:s miljöprogram att världen är på väg mot 2,8 graders uppvärmning om det fortsätter som nu. Det är långt över vad som är hållbart. Trots det allvar som vi står inför gav Tidöregeringen oss fyra förlorade år för klimatet. För första gången på 20 år har en svensk regering aktivt ökat utsläppen med sin politik, trots att vi är i ett läge där utsläppen hade behövt minska snabbare och snabbare.

Sverige har blivit ett av de länder som backar i stället för att driva på en förändring. På måndag börjar FN:s stora klimattoppmöte, COP 31, där Sverige brukade vara ett land som andra lyssnade på. Vi visade att vi var beredda att göra jobbet, och på så sätt blev Sverige, trots att vi är ett litet land, en stark röst med mycket inflytande. Det är dags att ta tillbaka det ledarskapet. Det är dags för en regering som tar klimatet på allvar.

Varje dag som Sverige väntar på en ny regering fortsätter klimatutsläppen på den katastrofalt höga nivå som är resultatet av Tidöpartiernas politik. För varje förlorad vecka blir det svårare att hinna med de systemförändringar som behövs.

Herr talman! Väljarna har gett oss ett mandat, och det mandatet ska vi förvalta. Efter fyra förlorade år med Tidö behöver Sverige en ny riktning. Det är våra fyra partier överens om, och det förväntar sig svenska folket.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mohamed Abdukani, Leila Ali Elmi, Janine Alm Ericson, Ajda Asgari, Gurgin Bakircioglu, Marcus Friberg, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Rebecka Le Moine, Amanda Lind, Åsa Lindhagen, Hanna Lindqvist, Emma Nohrén, Jan Riise, Jacob Risberg, Nils Seye Larsen, Nila Vikhe Patil och Ulrika Westerlund (alla MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

Fru talman! Tack till statsministern för redogörelsen och återrapporten!

Jag tänker inleda med att å våra vägnar ge stöd vad gäller EU:s utsläppshandelssystem. Som många har varit inne på, även statsministern själv, går klimatarbete och höga klimatambitioner bra ihop med arbete för konkurrenskraft. Jag hoppas att vi kan se samma engagemang även i andra klimatrelaterade delar framöver.

Jag vill också uttrycka starkt stöd och beröm vad gäller engagemanget och arbetet för Ukraina. Det är viktigt att vi fortsätter att vara uthålliga i den frågan.

Nu går jag in på de frågor jag ställde inför toppmötet. De gäller långtidsbudgeten.

Fru talman! EU:s sommar präglades av bränder och extrem torka. I förslaget som finns nu väljer rådet att skära ned på klimatarbetet men också på beredskapen och de medel som går till att bekämpa bränder, göra insatser där det behövs vid bland annat översvämningar och vidta akuta åtgärder i skuggan av klimatkrisen.

Jag känner till regeringens och statsministerns ståndpunkt. Miljöpartiet instämmer i att Sverige ska vara återhållsamt och tillhöra det frugala gänget. Men som statsministern har varit inne på handlar det också om prioriteringar. Man väljer här att dra ned på bitar som kommer att bli allt viktigare.

Min fråga är hur statsministern driver frågorna om prioriteringar i långtidsbudgeten vad gäller klimatsatsningar, klimatanpassning, miljö och natur – och även om demokrati och bistånd, som det också finns förslag att dra ned på.

Fru talman! Jag vill då i all välmening ge ett spartips. Det handlar om de fossila subventioner som finns i EU:s långtidsbudget och som i väldigt hög grad finns i den gemensamma jordbrukspolitiken. Där kan det göras besparingar på ungefär 400 miljarder kronor per år, enligt WWF:s rapport.

Vi tycker att man i arbetet med en modern budget också måste tänka långsiktigt, även vad gäller bistånd och demokrati. Det finns en fond som heter AgoraEU, som är otroligt viktig för att stärka de processer och verktyg EU har för att ha en motståndskraftig demokrati, men där man nu föreslår nedskärningar. Hur agerade Sverige och statsministern på förslaget att skära ned på AgoraEU?

Fru talman! I decennier har Israel begått övergrepp mot det palestinska folket. Det handlar om kollektiva bestraffningar och att de fängslar barn, även i militärdomstolar utan de rättigheter som man normalt sett har i en demokrati och i en rättsprocess. Detta har även israeliska människorättsorganisationer rapporterat om många gånger.

EU:s otaliga fördömanden av Israels övergrepp har uppenbarligen inte hörsammats utan snarare nonchalerats. Om EU på allvar vill stoppa dessa övergrepp räcker det inte med ytterligare fördömanden. Man måste sätta kraft bakom orden. EU måste använda skarpare verktyg. Det är en slutsats och en analys som görs även av stora delar av fredsrörelsen, både i Sverige och internationellt, som Svenska Freds, Amnesty International, Diakonia och många andra.

Jag blir därför väldigt besviken när jag läser protokollet från Europeiska rådet där jag ser ytterligare en rad fördömanden men inga konkreta steg för att sätta press på Israel.

Jag vill fråga statsministern vilka vägar han ser framåt.

Fru talman! Jag hade förstått statsministerns svar om det hade varit så att regeringen under hela mandatperioden hade drivit på men stött på patrull i EU. Men det vi har sett är att regeringen inte har gjort tillräckligt med de verktyg som man själv äger. Ett exempel på det är när utrikesministern skakade hand med sin israeliska motsvarighet. Om Benjamin Netanyahu hade satt sin fot i Sverige hade han gripits av svensk polis. Att vår utrikesminister då skakar hand med hans utrikesminister skulle jag säga är en skamfläck i svensk utrikespolitik.

Vi lade också ned våra röster i FN när det röstades om vapenvila. Och vi har dragit in stödet till UNRWA, som är de som är allra bäst lämpade för att rädda palestinska liv. Jag vet att stödet har getts till andra organisationer, men ingen organisation kan ge samma hjälp som UNRWA. Det här är verktyg som regeringen själv äger. Där tycker jag att vi har mer att göra.

Fru talman! I Europeiska rådets slutsatser från den 16 oktober betonas vikten av att stärka EU:s motståndskraft och minska strategiska beroenden. Det finns dock även en demokratisk dimension av ekonomiska beroenden. Vi har sett exempel på Europaparlamentariker som tar emot återkommande ekonomiskt stöd från privata givare vars identitet inte offentliggörs, med hänvisning till säkerhetsskäl.

Diskuterades risken för otillbörlig ekonomisk påverkan på EU:s institutioner under toppmötet? Anser statsministern att EU:s nuvarande transparensregler ger tillräcklig insyn och oberoende kontroll av sådana ekonomiska bidrag?

Fru talman! Tack till ledamoten Vepsä för en snabb och omfattande beskrivning av läget just i dag!

I går kväll hade jag möjlighet att prata med ett ganska stort antal medlemmar i mitt parti, Miljöpartiet, om AI. Det var både roligt och utmanande med många olika åsikter, funderingar och frågor. Många uppehöll sig vid säkerhetsfrågorna, och det är förståeligt. Rapporter om incidenter, intrång och annat har duggat tätt den senaste tiden.

Många uttrycker oro över vad som sker och vad som kan tänkas ske i en nära framtid. En rad initiativ har presenterats för att bromsa utvecklingen, bland annat en deklaration från Norges statsminister Jonas Gahr Støre och Finlands president Alexander Stubb. Det handlar om att företag, stater och det internationella samfundet ska ta ökat ansvar för mänsklig ledning, tillsyn och kontroll av de mest avancerade AI-modellerna.

Sveriges regering valde att inte skriva under deklarationen, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. En övergångsregering ska förvisso inte ta tydligt politiska initiativ, men det finns utrymme för internationellt samarbete som inte är politiskt kontroversiellt. Den här deklarationen har skrivits under av ett trettiotal länders statschefer från höger till vänster, så det borde inte vara något problem för svensk del.

Fru talman! Ett annat orosmoln är arbetsmarknaden. Vi ser fortfarande inte riktigt vartåt det drar iväg när det gäller branscher och yrken, men det går väldigt fort, och det finns alla skäl att studera utvecklingen noga.

Jag menar, fru talman, att det är nödvändigt att mobilisera myndigheter som Arbetsförmedlingen och Yrkeshögskolan så att de är beredda att göra insatser med relativt kort varsel. Detta behöver ses över och inkluderas i myndigheternas instruktioner för de kommande åren. Att vara orolig för den egna sysselsättningen är ingen bra drivkraft, och vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att minska denna oro.

Fru talman! Det är självklart viktigt vad vi säger och gör i denna kammare och vad regeringen gör och föreslår. Men vi är också – på gott och ont – beroende av vad som sker inom EU och vilka diskussioner som förs i Europaparlamentet.

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen höll nyligen sitt anförande i parlamentet om tillståndet i Europeiska unionen och uttryckte då en tydlig roll för EU när det gäller att bidra till säkerheten kring Al men också till utvecklingen inom specifika områden. Den digitala suveräniteten för Europa betonades, men von der Leyen öppnade också för nya samarbeten inom området, till exempel med Kanada och Storbritannien.

Miljöpartiet ingår i den gröna gruppen i EU-parlamentet, och där diskuteras förstås också AI-frågor. För Sveriges del deltar vi bland annat genom våra parlamentariker och bygger vår AI-politik på vad som sägs och sker inom EU. Jag tänker att det är tillsammans vi kan utforma något som är bra för Sverige.

Ibland talar vi om flernivåstyrning, oftast med en referens till våra tre nivåer i Sverige: lokal, regional och nationell. Jag tycker att man borde tänka i fem nivåer – utöver dessa tre också EU och i någon mån FN. Det kanske inte är optimalt, men det är det bästa vi har.

Det finns mer att göra inom fältet, inte minst när det gäller stora techbolags önskemål om mark, energi och infrastruktur i Sverige så billigt som möjligt. Vi får säkert skäl att återkomma till det under mandatperioden.

Slutligen, fru talman: Klimatfrågorna och AI hänger nära samman, dels genom de enorma uttagen av mineraler, energi och vatten, dels genom de möjligheter AI innebär för framsteg inom klimatanpassningen. Om jag hade haft tid skulle jag ha sagt något om pingviner i det sammanhanget, men det får bli en annan gång.

Fru talman! Det är en ära att stå i riksdagens kammare som riksdagsledamot för Miljöpartiet från Eskilstuna i Sörmland. Jag tar med mig erfarenheter från kommunpolitiken. Där har jag varit gruppledare och mött lärare, fackliga företrädare och andra som varje dag arbetar för att våra barn och unga ska få en bra utbildning och en bra start i livet.

Nu tar jag med mig deras erfarenheter och röster in i riksdagen. För mig är det jätteviktigt att politiska beslut också tar hänsyn till verkligheten i våra skolor.

Fru talman! Jag vill lyfta en oro som jag har fått med mig från Sveriges Lärare i Eskilstuna. Regeringens reform för att lärare och förskollärare ska få mer tid för planering och uppföljning är viktig. Lärare behöver tid för sitt pedagogiska uppdrag. Men frågan är hur reformen ska fungera i kommuner som redan har tvingats skära ned verksamheten till bristningsgränsen.

I Eskilstuna har förskolan och skolan genomgått hårda besparingar under flera år. Facket beskriver hur personalen redan i dag går på knäna, hur bemanningen har minskat och hur det särskilt i förskolan saknas utrymme för det grundläggande pedagogiska uppdraget.

Både facket och personalen ser positivt på reformen om fem timmars administrativ tid i förskolan och hoppas att det ska göra skillnad. Men i Eskilstuna är den pedagogiska utvecklingstiden i dag bara en och en halv timme. Det finns därför en oro för att de statliga medlen inte ska räcka och att kommunen själv måste skjuta till pengar för att nå upp till fem timmar.

Fru talman! Regeringen har på sikt avsatt knappt 2,6 miljarder kronor per år för reformen, som träder i kraft nästa år, 2027. Samtidigt har bland annat Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och Almega Utbildning påpekat att de faktiska kostnaderna kan bli betydligt högre.

Fru talman! Eskilstuna kan inte vara ensamt om den här situationen. Därför vill jag fråga: Hur tänker regeringen säkerställa att kommuner som till exempel Eskilstuna får tillräckliga resurser för att genomföra reformen utan att det leder till ytterligare besparingar i förskolan och skolan?

Fru talman! Det här är mitt första anförande i Sveriges riksdag.

Det var en fråga som återkom till mig i de debatter som jag deltog i under den gångna valrörelsen. Egentligen har denna fråga fastnat i mina tankar under en mycket längre tid än så.

Jag har arbetat i över elva år på komvux och sfi i Nässjö kommun. Det är ett oerhört lärorikt arbete där man får en djup insyn i hur språkinlärning, lokal arbetsmarknad och integration fungerar. Man får insyn i hur olika personers förutsättningar skiljer sig åt beroende på utbildningsbakgrund och vad de har varit med om tidigare.

När jag påbörjade min anställning på sfi hade vi ett av de största flyktingmottagandena i modern tid i Sverige. Det gjordes samtidigt oerhörda ansträngningar för att alla de som kom till Nässjö, Jönköpings län och Sverige skulle få ett bra mottagande. Det handlade inte bara om mottagande utan också om stora satsningar på jobb, praktikplatser, utbildning och integration. Det gjordes även insatser av civilsamhället. Studieförbund och kyrkor anordnade språkkaféer.

Fru talman! Något som slog mig då var att jag, trots att flyktingmottagandet begränsades kraftigt under mitten av 2010-talet, mötte många personer på sfi som värdesatte Sverige mycket högt. Många som jag träffade älskade att lära sig svenska, trots att det var svårt med grammatik och uttal av olika svenska ord. De kände sig verkligen välkomna i Sverige och ville vara en del av det svenska samhället och skapa sig en framtid här.

Tio elva år senare, 2026, möter jag inte längre detta på samma sätt. I dag möter jag i stället alldeles för många på komvux och sfi som säger ungefär så här: Jag känner mig inte längre välkommen i Sverige.

Det, fru talman, tycker jag är helt fruktansvärt. Vad får det för konsekvenser om man inte känner sig välkommen i det land som man har kommit till och vill bygga sin framtid i? Vad är det egentligen som har hänt under dessa år? Vad är det som har gjort att de personer som jag möter – och detta gäller säkerligen även andra komvuxlärare – känner att politiken i Sverige har blivit hårdare och kallare under de senaste åren?

Kan det vara så att mycket av den politik som har förts under den gångna mandatperioden, som bland annat har handlat om att försöka få fler att återvandra och som har gjort att unga människor som byggt sitt liv i Sverige har fått lämna landet, faktiskt har gjort något med vårt samhälle och med framtidstron? Kan den ha gjort att en del av de personer som jag möter på sfi och komvux inte längre känner sig välkomna eller att deras framtid här inte längre känns lika självklar?

Det här är inte det samhälle som Sverige ska vara. Vi behöver en mänskligare politik, nu och framåt. Vi behöver en politik för bra integration, som gör att människor som kommer till Sverige känner sig välkomna här och kan planera sitt liv för lång tid framåt. Därför är det viktigt att vi nu ska påbörja ett arbete för att skriva fram en stopplag för att förhindra att ungdomar som kom hit som barn utvisas. Det är ett viktigt första steg för att återupprätta framtidstron när det gäller Sverige hos mina gamla sfi-elever.

Herr talman! Svenska folket har röstat för en ny riktning. Vi har en rödgrön majoritet i riksdagen. Miljöpartiet gick till val på att genomföra en rättvis klimatomställning och bygga ihop ett Sverige som slitits isär av ökade klyftor, fattigdom och en växande främlingsfientlighet. Vi har fått ett tydligt mandat från väljarna att minska utsläppen, stärka jämlikheten, stoppa tonårsutvisningarna och satsa på välfärden i hela landet. Det mandatet ska vi göra verkstad av.

Parallellt med regeringsbildningen har vi fyra rödgröna majoritetspartier arbetat tillsammans här i riksdagen. Vi har gemensamt bildat en kartell som säkerställer en rödgrön majoritet i alla riksdagens utskott och i EU-nämnden. Vi har förhandlat om fördelning av presidieposter och andra uppdrag, och vi har redan börjat förändra Sveriges politik.

I socialförsäkringsutskottet har vi enats om att ta fram en stopplag för att stoppa de orimliga tonårsutvisningarna, en lag som ser till att ungdomar som kommit hit som barn med sina föräldrar inte utvisas från Sverige. I tisdags ställde sig samtliga riksdagens partier bakom att påbörja det arbetet när vi röstade i utskottet. Vi väntar inte, utan vi håller tempot så högt det bara går.

Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet har också förändrat Sveriges Israelpolitik när vi enats om att Sverige ska driva på för att frysa EU:s handelsavtal med Israel. Den nya rödgröna majoriteten har även stoppat Sverigedemokraternas försök till fossilsubventioner och skärpt Sveriges klimatpolitik i EU:s arbete med utsläppshandeln. Våra fyra rödgröna partier har tagit steg framåt tillsammans.

Vi har konstruktiva samtal. Miljöpartiet välkomnar det. Men det brådskar att ta tag i de samhällsutmaningar som Sverige står inför. Vi behöver så snart som möjligt se till att Sverige får på plats en ny regering som kan styra om politiken på riktigt.

Varje dag som Sverige väntar på en ny regering fortsätter klimatutsläppen på den katastrofala nivå som Tidöpartiernas politik har orsakat. Varje vecka som vi förlorar gör det svårare att hinna med de viktiga systemförändringar som behövs för att få ned utsläppen, minska arbetslösheten, stoppa artutrotningen, öka jämlikheten och stärka välfärden i hela landet.

Herr talman! I dag röstar riksdagen om Magdalena Andersson som statsminister, trots att vi alla på förhand vet att hon inte kommer att tolereras av riksdagen. Vi tolkar detta som ett sätt att sätta press på partierna för att komma framåt.

Magdalena Andersson är Miljöpartiets statsministerkandidat. Vårt mål är fortsatt att hon ska bli statsminister för en rödgrön regering. Däremot släpper vi såklart inte fram en regering som Miljöpartiet inte är en del av.

Magdalena Andersson har själv sagt att hon inte har sonderat för det förslag som nu ligger på bordet, nämligen en ren S-regering. Det finns inte heller någon framförhandlad regeringsöverenskommelse. I praktiken finns det alltså inte någon regering att rösta för, och Miljöpartiet kommer därför att trycka rött i dag.

Jag vill understryka att vi har en bra dialog med alla partier i den rödgröna majoriteten, och vi jobbar för att få en regering på plats. Miljöpartiet hade gärna sett att vi hade kommit längre i dag.

Herr talman! Väljarna har gett oss ett mandat, och det mandatet ska vi förvalta. Efter fyra förlorade år med Tidö behöver Sverige en ny riktning; det är våra fyra rödgröna partier överens om. Nu behöver vi snabbt forma ett gemensamt projekt och få en rödgrön majoritetsregering på plats som sänker utsläppen, stärker välfärden, minskar arbetslösheten och bygger ihop vårt land igen. Det förväntar sig svenska folket.

(Applåder)

I detta anförande instämde Leila Ali Elmi, Janine Alm Ericson, Ajda Asgari, Marcus Friberg, Camilla Hansén, Daniel Helldén, Rebecka Le Moine, Amanda Lind, Åsa Lindhagen, Hanna Lindqvist, Emma Nohrén, Jan Riise, Nils Seye Larsen, Nila Vikhe Patil och Ulrika Westerlund (alla MP.)

Fru talman! Gång på gång hör vi Moderaterna dela upp invandrare i de som kom hit av rätt anledning – de som arbetar och gör rätt för sig – och de som begår brott och förstör. Den första gruppen ska få stanna, och den andra gruppen ska utvisas.

Men när vi tittar på verkligheten ser vi tonårsutvisningar, brexitutvisningar, utvisningar av medarbetare i vården, företagare som utvisas, trots att de inte bara arbetar utan också ger andra arbete. Åtta månader gamla bebisar utvisas när föräldrarna får stanna. Snart kommer vi att se ännu fler orimliga utvisningar; mammor som ställs inför valet om abort eller utvisning till följd av Tidös politik. Det är dags att sluta prata om att de som gör rätt för sig får stanna med Moderaternas migrations- och utvisningspolitik.

Fru talman! ”Det handlar också om vad som händer när människor väl är här”, sa Ingemar Kihlström.

Ja, det handlar om huruvida mamman som har flytt krig ska tvingas uppfostra sina barn på länk för att KD har röstat igenom en familjesplittringslag eller om hennes barn ska få resa till tryggheten hos sin mor och få känna värmen av en riktig kram. Det handlar om huruvida unga kvinnor som Darya och Donya ska utvisas till kvinnoförtrycket i Iran medan resten av familjen lever kvar i Mölndal i skräck för vad som ska hända vid nästa bombanfall i Iran. Det handlar om huruvida mammor ska ställas inför valet utvisning eller abort på grund av att försörjningskrav för familjeåterförening tillämpas även på familjer som redan finns i Sverige.

Nu ska vi byta riktning.

Fru talman! Om Kristdemokraterna hade lyssnat på mig och andra som varnade för konsekvenserna av att stryka formuleringen om särskilt ömmande omständigheter i utlänningslagen 2023 hade vi inte sett alla de tonårsutvisningar vi nu har bevittnat. Om Kristdemokraterna hade lyssnat på våra varningar i augusti hade vi inte sett lika många utvisningar av ungdomar under 21 som vi nu riskerar att se den närmaste tiden. Vi hade heller aldrig ställt kvinnor som redan fått asyl i Sverige inför valet mellan utvisning och abort. Det är KD:s politik, och den ska det bli ett slut på.

Fru talman! I dag står vi i den nya riksdagens första riktiga kammardebatt om migration, och det låter lite likadant som före valet.

Någonting fundamentalt har dock förändrats: Majoriteten har skiftat – inte med många röster, men med tillräckligt många. Svenska folket har underkänt Tidöpartiernas vansinniga, samhällssplittrande utvisningspolitik. Man har sagt nej till tonårsutvisningar, nej till att utvisa våra medarbetare i sjukvården och äldreomsorgen och nej till att slita små barn från deras föräldrar. Det blåser varmare vindar nu.

Fru talman! Det första jag gjorde tillsammans med varenda ny kollega i Miljöpartiets riksdagsgrupp var att lämna in en motion om att stoppa tonårsutvisningarna på riktigt. På vårt första sammanträde i socialförsäkringsutskottet gick vi samman – socialdemokrater, centerpartister, vänsterpartister och miljöpartister – om ett gemensamt utskottsinitiativ för att snarast få på plats en stopplag, ett moratorium, för tonårsutvisningar. Och i går ställde sig alla partier bakom initiativet.

Detta, fru talman, är politik på riktigt. Redan innan regeringsförhandlingarna är färdiga har arbetet för att vända den här omänskliga och orimliga utvisningspolitiken börjat.

Det är många som förväntar sig att vi nu vänder migrationspolitiken också på andra områden. Min mejlkorg fylls av meddelanden från de människor som drabbades av Sverigedemokraternas kvittningsfusk och nu inte kan bli svenska medborgare. Jag får meddelanden från människor som har levt i Sverige länge men drabbats av brexitutvisningar.

Det finns även en oro för vad som ska hända med alla spårbytare. Det handlar om människor som har arbetat i Sverige – som har haft rätt att stanna här och arbeta – men som på grund av Tidöpartiernas utvisningspolitik fick beskedet: Tack, men nej tack! Du har bidragit. Du har arbetat, betalat skatt och gjort allting rätt, men nu ska du och din familj skickas härifrån.

Dessa människor väntar fortfarande på att regeringen ska uppfylla sitt löfte att stoppa de här utvisningarna. Det handlar om 4 700 människor som har gjort allt det där som Simona, Ulf med flera har sagt att man ska göra för att få stanna.

Fru talman! Det återstår mycket arbete innan vi har tagit itu med alla dessa problem. Men vi på den rödgröna sidan har en gemensam beslutsamhet om att byta riktning och stoppa de orimliga utvisningarna.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror inte alls att svenska folket vill ha tonårsutvisningar. Alla opinionsundersökningar visar att en majoritet av väljarna i alla partier säger nej till det vansinnet. Ändå stoppade Tidöpartierna inte tonårsutvisningarna.

På min minut kommer jag inte att hinna beskriva alla hål i den så kallade ventilen. Den har stora hål som det viner luft genom och som människor faller ned i. Utvisningarna får fruktansvärda konsekvenser.

Ta till exempel att åldersgränsen för när man får stanna höjs från 18 till 21 år. Men lägg då till det nya försörjningskravet, som innebär att föräldrar med flera barn måste ha en skyhög lön för att en 19-åring ska få vara kvar.

Fru talman! Jag har arbetat länge med hbtqi-personers rättigheter, både som vald politiker i riksdagen och tidigare i civilsamhället.

Jag var ordförande för RFSL 2010 till 2016. Under den tiden förekom hot mot RFSL och diverse hatmeddelanden, men det var inte något som präglade hela verksamheten. Jag var 2017 särskild utredare för en statlig utredning som handlade om transpersoners rättigheter. Vi ordnade offentliga hearingar och hade en öppen sajt dit transpersoner kunde skicka in sina berättelser om att leva som transperson i Sverige i dag. Arbetet flöt på utan några större störningar att tala om.

I dag, har RFSL berättat för mig, har som exempel RFSL Jämtland Härjedalen närmare 50 säkerhetsincidenter per år. Betydande resurser läggs av organisationen på att hantera hatet som flödar in i sociala medier. Skillnaden mot hur det var för ett decennium sedan är brutal.

Den försämrade situationen för hbtqi-personer är inte unik för Sverige. Hbtqi-personer blir allt oftare slagpåsar i den politiska debatten, och hbtqi-politiska frågor används som material för negativt kampanjande. Som exempel kan nämnas att det förekom i 51 av 60 val under det så kallade supervalåret 2024, enligt Outright International. Kanske ännu allvarligare är att det här är en spegling av utvecklingen för demokratin i stort.

V-Dem, som är ett institut vid Göteborgs universitet, fastslog i årets rapport om demokratin i världen att för medelvärldsmedborgaren är demokratin nu tillbaka på 1978 års nivå. Av världens befolkning lever 74 procent i autokratier och bara 7 procent i liberala demokratier. Det är en förskräckande utveckling.

Takten på autokratiseringen har aldrig tidigare varit så hög. Vi ser dessutom att detta pågår i vårt närområde, i EU. De vanligaste inslagen i autokratiseringen gäller censur av medier och repression av civilsamhället.

Vi i Sverige har förmånen att tillhöra de 7 procent som lever i en liberal demokrati. Men det är inget konstant tillstånd som just vi för alltid kan räkna med att befinna oss i. Under den senaste mandatperioden har utvecklingen lett till kraftiga reaktioner och protester från civilsamhället.

Civil Rights Defenders har dragit igång kampanjen Backa demokratin, där alla som vill kan skriva upp sig för att få nyhetsbrev och granskningar av politiska förslag och beslut som står i konflikt med våra demokratiska rättigheter. Man kan också få ett mejl varje gång organisationen behöver agera mot något – vilket händer ofta just nu, skriver de på sin sajt.

Ett annat initiativ från civilsamhället är #jutoo. Drygt 2 000 jurister protesterar mot att centrala rättsstatliga principer försvagas i snabb takt, med konsekvenser som riskerar att undergräva den demokratiska rättsstatens grundvalar samtidigt som de mekanismer och organ som ska fungera som skyddsnät misstänkliggörs och försvagas.

I mars i år var jag i Budapest på konferens om feministiska perspektiv på demokrati. De ungerska deltagarna hade självklart det egna kommande valet i fokus, och deras budskap till oss andra var tydligt. Vi måste bevaka vår demokrati och rättsstat innan det är för sent. De trodde inte heller att det skulle gå så långt i Ungern. En av talarna sa: ”Somna inte. Ni kan vakna upp i Ungern.”

Nu vet vi hur det gick. Ungern lyckades mobilisera och rösta bort Orbán. Senast i går kom ett mycket glädjande besked som konsekvens av detta, nämligen att anti-hbtqi-lagen är bortröstad.

Här i Sverige har väljarna röstat bort Tidöregeringen. Det är glädjande. Men ansvaret för att värna vår rättsstat och demokrati fortsätter att vila på oss alla, såväl i majoritet som i opposition.

(Applåder)

Fru talman! Hela min livstid har vi pratat om jämställdhet. Ändå hör vi i dag, allt oftare, att feminismen har gått för långt. Men då undrar jag: För långt i förhållande till vad? Vi lever i ett samhälle där kvinnor fortfarande mördas av män de är eller har varit i en relation med. Unga tjejer sexualiseras, och kvinnor utsätts för hot, hat och diskriminering. Och alldeles för många känner sig fortfarande inte trygga i sitt eget hem.

Så länge kvinnor utsätts för våld och förtryck på grund av sitt kön har feminismen inte gått för långt. Då har vi fortfarande en lång väg kvar.

Fru talman! Ett jämställt samhälle måste också vara det samhälle som skyddar den som utsätts för våld. Under de senaste åren har 37 skyddade boenden med koppling till kvinnojoursrörelsen stängt. Det handlar inte bara om verksamheter som försvinner utan det är också fråga om en förlust av erfarenhet, kompetens och platser dit kvinnor kan vända sig när de behöver lämna våld och hot.

Vi måste kunna ställa krav på kvalitet och säkerhet på våra skyddade boenden, men vi måste också ge verksamheterna förutsättningar att möta de krav vi ställer.

Vi behöver en långsiktig och förutsägbar finansiering av kvinnojourerna och ett bredare arbete mot mäns våld mot kvinnor. När en kvinna till slut samlar modet att lämna en våldsam relation är det just då som samhället behöver finnas där. Hennes möjlighet att leva ett liv i trygghet, utan våld, utan hot och utan trakasserier, ska aldrig få avgöras av var hon bor eller om det råkar finnas pengar kvar i kommunens budget. Samma princip måste gälla bortom Sveriges gränser. Det kan inte vara så att det ska bero på var du bor.

På 1960-talet reste svenska kvinnor till Polen. Då kunde Polen erbjuda den möjlighet som den svenska lagstiftningen förvägrade kvinnor. I dag ser situationen helt annorlunda ut. Kvinnor från Polen tvingas söka sig över gränserna för att få tillgång till säker och trygg abortvård. Därför är initiativ som My Voice, My Choice så viktiga. Över 1,2 miljoner människor har skrivit under för rätten till säker abort inom EU.

Nu finns möjligheten att använda våra EU-medel för att faktiskt säkerställa kvinnors trygghet. Men det räcker inte. Det räcker inte med högtidliga deklarationer och vackra ord på ett papper, utan vi måste se till att omsätta dem i praktiken. Sverige ska vara det land som tar ansvar. Vi ska vara beredda att erbjuda säker och trygg abortvård för kvinnor från andra länder.

Abort är sjukvård. Rätten till sin egen kropp ska aldrig vara beroende av vilket land du råkar födas i eller hur mycket pengar du har. Sverige ska vara och förbli ett föregångsland i kampen för jämställdhet. Så länge det finns kvinnor som inte kan leva i trygghet, bestämma över sina egna kroppar eller forma sina egna liv har vi inte gjort tillräckligt. Det är inte feminismen som har gått för långt utan det är jämställdheten som har gått för kort.

(Applåder)

Fru talman! Jag är här för att tala om Sveriges längsta flaskhals – den 27 mil långa järnvägssträckan mellan Gävle och Härnösand, Ostkustbanan.

Den är en viktig pulsåder i det svenska järnvägsnätet längs med Norrlandskusten som förbinder norra och södra Sverige. Den förbinder arbetsmarknadsregioner från Stockholm och upp längs med Norrlands kuststäder. Den är otroligt viktig för näringslivet och industrin i norra Sverige.

Den är en del av Botniska korridoren och ingår i det europeiska stomnätet. Ostkustbanan är därmed utpekad som en strategiskt viktig del i att binda ihop den europeiska infrastrukturen.

I och med Rysslands fullskaliga invasion och Sveriges inträde i Nato tillkom ytterligare en viktig dimension: Vår järnvägsinfrastruktur är en viktig del av Sveriges robusthet och beredskap i händelse av kris och ytterst krig.

Fru talman! Vad finns det för likhet mellan en epatraktor och SJ:s snabbtåg som trafikerar denna sträcka? Mellan Härnösand och Sundsvall är det 53 kilometer. Med SJ:s snabbtåg – ett tåg som kan gå i 200 kilometer i timmen – tar det numera uppemot en och en halv timme att färdas denna sträcka. Det ger en snitthastighet på 35 kilometer i timmen. Det skulle alltså gå lika snabbt för mig att färdas i en epatraktor mellan Härnösand och Sundsvall som att färdas i snabbtåget.

Detta är inte SJ:s fel, utan det handlar om ett slitet, 100 år gammalt enkelspår i katastrofalt skick med nedsatt hastighet, underhållsarbete, mötande tåg och en överbelastning som gör att alla tåg väntar på varandra – och detta på en järnvägssträcka som alltså är utpekad som en del av Europas stomnät och som är en strategiskt viktig pulsåder för att binda ihop norra och södra Sverige. Det är fullständigt oacceptabelt.

Fru talman! För drygt ett år sedan ledde extrema skyfall i Ångermanland till att två tåg spårade ur, och såväl Norra stambanan som Ostkustbanan stängdes av. För tre år sedan spårade ett snabbtåg fullastat med passagerare ur på grund av ett skyfall vid Hudiksvall.

Det är alldeles uppenbart att vi behöver investera i Nya Ostkustbanan och ett dubbelspår mellan Gävle och Härnösand. Det är järnvägsinvesteringar som måste ses som en del av en större helhet och inte bedömas isolerat.

Nu byggs Norrbotniabanan, vilket är efterlängtat och viktigt och något vi i Miljöpartiet har kämpat för i decennier. Men utan Nya Ostkustbanan går stora delar av potentialen förlorad. Den ökade kapaciteten för godstransporter och persontrafik genom Norrbotniabanan, som är nödvändig för norra Sverige, kommer att fastna i denna flaskhals, som blir än mer belastad – Ostkustbanan.

Norrbotniabanan och Nya Ostkustbanan – dessa två hänger ihop. Genom att bygga Nya Ostkustbanan kan vi fyrdubbla godskapaciteten. Vi binder ihop arbetsmarknadsregioner. Vi minskar restiden från Stockholm till Sundsvall till två timmar och från Stockholm till Umeå till fyra timmar. Vi säkrar infrastrukturen och gör den mer robust. Vi bidrar till att flytta över tunga transporter från väg till järnväg.

Mitt budskap till er alla i dag är tydligt: Nya Ostkustbanan måste byggas fullt ut, och vi i Miljöpartiet är redo att sätta spaden i backen.

(Applåder)

Fru talman! Ärade ledamöter! Detta är mitt första anförande i riksdagen. Jag är lyckligt lottad som kan lyfta frågor som jag anser är väldigt viktiga för vårt Sverige.

Detta anförande handlar om folkbildningen. Det gläder mig att tidigare ledamöter också har lyft vikten av folkbildningen och att kulturen är en bärande kraft när det gäller demokrati och sammanhållning.

Folkbildningen är en grundpelare i ett rättvist och demokratiskt Sverige. Genom folkhögskolorna och studieförbunden får människor möjlighet att lära, växa och delta i samhällslivet, oavsett bakgrund och tidigare utbildning.

Bildning handlar om mer än betyg och examen. Det handlar om att utveckla kritiskt tänkande, förstå sin omvärld och känna delaktighet i samhället. I en tid av polarisering och utanförskap är folkbildningen viktigare än någonsin för att stärka sammanhållningen.

Fru talman! Folkhögskolorna ger människor en andra chans. Många som inte hittat sin plats i det traditionella utbildningssystemet får där möjlighet att studera vidare, komma närmare arbetsmarknaden och bygga framtidstro.

Det livslånga lärandet är avgörande i ett samhälle där arbetsmarknaden ständigt förändras. Därför vill Miljöpartiet stärka folkhögskolornas förutsättningar genom att fler utbildningsplatser och bättre långsiktig finansiering säkras.

Fru talman! Studieförbunden är en viktig del av Sveriges demokratiska och kulturella infrastruktur. De erbjuder mötesplatser, kulturverksamheter och stöd till föreningslivet i hela landet. På många mindre orter är studieförbundens lokaler avgörande för att människor ska kunna mötas, organisera sig och skapa kultur tillsammans.

Tyvärr har regeringens nedskärningar lett till att verksamheter lagts ned, replokaler försvunnit och möjligheterna till kultur och folkbildning minskat, särskilt på landsbygden. Där mötesplatser försvinner försvagas också gemenskapen, och demokratins möjligheter att växa försämras.

Fru talman! Folkbildningen är inte en kostnad. Den är en investering i människor, i demokrati och i ett mer jämlikt Sverige. Därför vill Miljöpartiet värna om folkbildningens frihet, stärka dess resurser och ge fler människor möjlighet att lära, utvecklas och delta i samhällslivet.

Tråkigt nog, fru talman, har Tidöregeringen tagit bort mer än 500 miljoner från kulturen och folkbildningen. Ändå pratar man väl om folkbildningens och kulturens betydelse i ett demokratiskt, sammanhållet och inkluderande Sverige.

Fru talman! Martin Hallander höll ett anförande som jag till stora delar instämmer i, inte minst när det gäller terrorregimen och dess övergrepp på den iranska befolkningen.

En annan sak, som inte nämndes men som jag vet att Hallander håller med om, är att det förekommer många försvinnanden. Folk försvinner, och man vågar inte ens fråga vad som har hänt med dem.

Hallander pratar om att det här påverkar oss i Sverige på två sätt. Det handlar om att ett folks frihet är allas frihet, och det handlar om terrorregimens tentakler och aktivitet i Sverige. Men det påverkar oss i Sverige också på ett tredje sätt, nämligen genom att vi utvisar människor till Iran. Människor som har kommit hit som tonåringar har sedan utvisats.

Jag vill därför fråga Hallander om han utifrån det som han nu berättade om terrorregimen i Iran och den fruktansvärda situationen där kommer att agera för att Sverige ska ta fram en lagstiftning som innebär att vi inte utvisar folk till sådana här länder.

(Applåder)