Serkan Köse

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Vi behandlar utrikesutskottets betänkande om Interparlamentariska unionen och verksamheten i riksdagens delegation under året. Formellt sett, herr talman, handlar betänkandet om verksamheten i en parlamentarisk delegation. Men i den svåra tid vi lever i handlar det ytterst om något betydligt större. Det handlar om demokratins styrka i en tid då den utmanas på många håll i världen, om parlamentens roll när auktoritära krafter flyttar fram sina positioner och om folkvaldas ansvar när krig, hot, hat och desinformation försöker tysta det fria ordet. Ytterst, herr talman, handlar det om att hålla fast vid folkrätten när den trampas ned, vid människovärdet när människor reduceras till brickor i maktens spel och vid dialogen när världen ropar efter konfrontation.

Herr talman! Det interparlamentariska arbetet har under året präglats av en allt mörkare omvärldsutveckling. Rysslands brutala och illegala anfallskrig mot Ukraina fortsätter att skörda människoliv och skapa lidande. Det är ett krig mot ett självständigt land, men också ett angrepp på folkrätten, på den europeiska säkerhetsordningen och på principen att varje folk har rätt att självt forma sin framtid. I det interparlamentariska arbetet har den svenska delegationen gång på gång stått upp för Ukraina, för Ukrainas parlament och för den ukrainska delegationen. Vi har markerat mot Rysslands brott mot folkrätten och försvarat Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Vi har varit och är tydliga med att Ryssland ska lämna Ukraina, att Ukrainas frihet ska försvaras och att folkrätten ska gälla.

Herr talman! Samtidigt har situationen i Mellanöstern fortsatt att skapa ett enormt mänskligt lidande. Jag är tydlig med att terrorism ska fördömas, att civila ska skyddas och att folkrätten ska respekteras. Men framför allt måste varje människoliv räknas. Det mänskliga lidandet i Gaza, i Israel och i hela regionen måste tas på största allvar. När barn dör, när familjer slås sönder, när människor tvingas fly från sina hem och när hatet riskerar att gå i arv till nästa generation kan vi inte nöja oss med tystnad. Då behövs fler röster för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter – fler röster som säger att palestinska och israeliska barn har samma rätt att växa upp i trygghet, i frihet och i fred.

Herr talman! Det är just i denna mörka tid som det interparlamentariska arbetet blir så viktigt. När regeringar inte talar med varandra kan vi parlamentariker fortfarande mötas. När konflikter låser fast positioner kan vi folkvalda fortsätta att påminna om människorna bakom statistiken. När världen delas upp i läger kan de interparlamentariska mötena och det interparlamentariska arbetet skapa små men viktiga broar, herr talman. Det interparlamentariska arbetet handlar därför inte bara om konferenser, resolutioner och formella sammanträden. Det handlar ytterst om något djupt mänskligt: att människor kan mötas, lyssna och argumentera utan att förgöra varandra och att politik ytterst ska vara ett alternativ till våld.

Herr talman! I betänkandet lyfts också flera andra frågor som präglat arbetet under året: kränkningar av parlamentariker, internationell terrorism, jämställdhet, hållbar utveckling, ungas deltagande i demokratin och parlamentens roll i frågor om vetenskap, forskning och artificiell intelligens. Interparlamentariska unionen följer i dag hundratals fall där folkvalda parlamentariker världen över utsätts för hot, fängslanden och människorättskränkningar. Det påminner oss om att demokratin kan försvagas inte bara genom krig utan också när folkvalda tystas och oppositionella röster tvingas till tystnad.

Herr talman! Demokratin hotas också när kvinnor i politiken möts av hat och hot, när unga människor inte ser någon plats för sig själva i demokratin och när fakta förlorar mark till lögner. Därför behövs det interparlamentariska samarbetet, därför behövs IPU och därför behövs Sveriges röst i dessa sammanhang.

Herr talman! Jag vill också lyfta det nordiska och baltiska samarbetet. I en alltmer osäker omvärld är samarbetet mellan demokratier i vårt närområde viktigare än på mycket länge. Sverige, våra nordiska grannar och våra baltiska vänner vet att friheten aldrig är självklar. Vi vet att säkerhet, demokrati och sammanhållning måste byggas varje dag. Och vi vet att vår röst blir starkare när vi står tillsammans.

Herr talman! Jag vill också säga något om den svenska delegationen som inte står i betänkandet. I en tid då mycket i politiken präglas av hårda konflikter har arbetet i den svenska IPU-delegationen präglats av respekt, seriositet och gott samarbete över partigränserna. När vi representerar Sverige internationellt representerar vi inte bara våra partier. Vi representerar Sveriges riksdag, den svenska demokratin och de människor som har gett oss förtroendet att sitta här.

Jag vill därför rikta ett varmt tack till delegationens alla ledamöter för gott samarbete genom åren. Jag vill också tacka delegationens ordförande Margareta Cederfelt för ett tryggt, inkluderande och engagerat ledarskap och för hennes stora engagemang för det parlamentariska samarbetet.

Herr talman! En delegation fungerar aldrig väl bara genom de folkvalda. Bakom varje resa, varje möte, varje resolution, varje förhandling och varje internationellt sammanhang finns ett arbete som sällan syns utåt men som är helt avgörande.

Därför vill jag rikta ett särskilt tack till riksdagens internationella kansli och alla tjänstemän som med professionalism, kunnande och engagemang har burit upp delegationens arbeten. Jag vill också tacka alla talmän för det stöd jag har fått genom alla dessa år.

Herr talman! Jag vill rikta ett särskilt tack till Björn Sondén och Ralph Hermansson. Ni, Ralph och Björn, har med ert lugn, er erfarenhet och ert stora kunnande varit ovärderliga för oss ledamöter och för Sveriges arbete i IPU. Ni har bidragit till att Sverige har kunnat agera förberett, seriöst och trovärdigt i internationella sammanhang.

Herr talman! Det här är troligen mitt sista anförande som riksdagsledamot efter tolv år i Sveriges riksdag. Det är svårt att sätta ord på vad det betyder.

När jag som tioåring kom till Sverige från en kurdisk by ett par tusen kilometer härifrån kunde jag aldrig föreställa mig att jag en dag skulle stå här i Sveriges riksdag. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle få företräda svenska folket eller representera Sveriges riksdag internationellt i möten med parlamentariker från hela världen.

Herr talman! Min resa har gått från en liten by via förorten Fittja längs tunnelbanans röda linje till Sveriges riksdag. Den resan har aldrig bara varit min egen. Den handlar om vad demokratin kan betyda när den fungerar som bäst.

Ett barn som kommer till ett nytt land kan få gå i skolan, lära sig språket, engagera sig, organisera sig, ta plats och till slut vara med och forma samhället. Det är det Sverige jag tror på, och det är det Sverige jag älskar. Det är den övertygelsen jag har burit med mig i mitt internationella arbete.

Oavsett om man befinner sig i Stockholm, Tasjkent, Istanbul, Genève eller New York handlar politik i grunden om samma sak, herr talman. Det är människovärde, frihet, demokrati, rättvisa och människors rätt att leva ett värdigt liv.

Herr talman! Jag lämnar riksdagen med stolthet. Jag är stolt över att jag har fått företräda svenska folket och stolt över att ha fått representera Sveriges riksdag internationellt genom IPU.

(forts. § 8)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Den här frågan har varit uppe flera gånger tidigare, då vi har ställt den till liberala statsråd. Det har varit några sådana på Arbetsmarknadsdepartementet. Gång på gång har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet.

Det har gått tre år sedan utredningen presenterade sina förslag. Det är, som jag påpekade, väldigt bra förslag som visar att insatser behöver individanpassas. Det ska finnas tydliga slutmål, tidiga insatser och så vidare. Det finns alltså väldigt bra förslag i utredningen. Men det har gått tre år sedan maj 2023. Nu är det januari 2026. Jag vet inte hur länge en proposition ska beredas i Regeringskansliet. Det kanske behöver sina tre år.

Eller är det så att problemet inte ligger hos Liberalerna utan snarare i regeringsunderlaget? Det kanske ligger i det samarbete som Liberalerna har med ett parti som bromsar och inte vill leverera konkreta förslag för att få fler människor i arbete och kunna sätta in tidiga insatser?

Frågan kvarstår: Kommer vi någonsin att få se ett förslag från Liberalerna, som ju är det parti som styr över Arbetsmarknadsdepartementet?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerande anförande!

Det är sant som ledamoten påpekar att Liberalerna i många år har sagt att nyckeln till integration är språk och arbete. Det är en rimlig utgångspunkt. Men då måste man också leverera politik och inte bara en massa formuleringar.

Här finns ett av de tydligaste gapen i hela integrationspolitiken. Det handlar om utrikes födda kvinnor som vill arbeta men som fastnar i isolering, med brist på kontakter och en vardag där vägen till jobb aldrig ens börjar.

Mot denna bakgrund tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning 2022, vars betänkande Etablering för fler bland annat hade särskilt fokus på kvinnor med utländsk bakgrund. Utredningen pekade på hur etableringen behöver bli mer ambitiös, mer individanpassad och mer parallell, med tydliga slutmål, tidiga insatser och möjlighet till längre programtid när det behövs. Det är denna typ av reformer som skulle kunna göra skillnad på riktigt. Utredningsbetänkandet presenterades 2023.

Jag har frågat väldigt många liberala statsråd, eftersom det är Liberalerna som styr över Arbetsmarknadsdepartementet: Var är den här propositionen? Vad har hänt med den? Det vi har hört hittills är att man bereder, följer och analyserar. Det har gått tre år, fru talman, och vi har väntat på att Liberalerna ska leverera konkreta förslag utifrån den utredning som presenterades. Jag vill gärna ge ledamoten en möjlighet att ge besked. När kommer den här propositionen?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Kristdemokraterna har helt rätt i att värderingar spelar roll. Men värderingar utan materiell grund blir någonstans en predikan över människor som redan kämpar.

Föräldrar i trångboddhet behöver en fungerande skola till sina barn, en fungerande arbetsmarknad, en fungerande bostadsmarknad och en stat som är närvarande. Samhällsgemenskapen prövas i det konkreta. Jag tänker på en mamma som saknar nätverk och som söker jobb. Hennes svenska räcker inte till för första anställningen. Barnet går i en skola med för få behöriga lärare, och tryggheten sviktar på gården. Det är där politiken antingen bygger broar eller lämnar människorna åt sig själva.

Kristdemokraterna säger ofta att man vill stärka det som håller ihop Sverige – jag delar den uppfattningen. Men då måste Kristdemokraterna också våga säga att neddragningar och passivitet inte är en neutral handling. Det är ett val man gör, och det valet får konsekvenser i dag för barnens livschanser.

Frågan kvarstår: Är Kristdemokraterna beredda att stå upp mot sitt eget regeringsunderlag och kräva mer resurser till tidiga insatser, till skolan och till en aktiv arbetsmarknadspolitik i de här områdena, eller kommer Kristdemokraterna att fortsätta kalla det gemenskap samtidigt som verktygslådan är tom?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt engagerat anförande!

Det gäller inte minst det som rörde samhällsgemenskapen. Där tror jag att vi är väldigt mycket överens. Men samhällsgemenskapen byggs inte genom att, som i det här fallet, staten abdikerar och hoppas på att någon annan ska få vardagen att fungera. Samhällsgemenskapen byggs när skolan är stark där behoven är störst, när föräldrar kan lita på att barnen får studiero och när vägen till arbete är verklig och inte en löpsedel.

I våra utsatta områden ser vi familjer som bär ett tungt ansvar – ledamoten var väldigt mycket inne på familjer. De har ofta små marginaler, är ofta i trångboddhet och har ofta en oro för tryggheten. Där borde Kristdemokraterna vara det första partiet att säga: Vi ska stärka de institutioner som bär vardagen, inte försvaga dem.

När civilsamhället får kämpa med kortsiktiga projektpengar, när kommuner lämnas ensamma och när arbetsmarknadsinsatsen inte räcker till blir gemenskapen en fras i stället för en verklighet. Och för de utrikes födda kvinnor som fastnar i isolering blir konsekvensen brutal. Det blir en ofrihet i vardagen och ett beroende av en partner, och barn växer upp med dessa konsekvenser.

Min fråga till ledamoten, utifrån ledamotens engagemang kring samhällsgemenskapen, är: Vilka konkreta reformer driver Kristdemokraterna i regeringen som stärker familjernas vardag vad gäller jobb, utbildning och trygghet?

Fru talman! Mitt svar är väldigt tydligt: Socialdemokratin är tydlig när det gäller den strama migrationspolitiken. Där kommer vi inte att backa en millimeter.

När det gäller diskussionen om ungdomsarbetslösheten kan vi konstatera att ledamoten har räknat in alla de studerande som också står till arbetsmarknadens förfogande och som går en massa kurser för att de inte hittar rätt arbete. Låt oss titta på hur situationen de facto ser ut: Sverige ligger i jämförelse med resten av EU väldigt högt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi har många unga människor som inte får ett arbete.

Vi har också väldigt många unga människor som inte finns i något system; det vet ledamoten om. Vi har i dag över 100 000 unga människor i det man kallar för uvas-gruppen, unga som varken arbetar eller studerar. Det är en alarmerande siffra. Alla dessa unga människor finns alltså inte i något system, och regeringen har närmast lagt ansvaret på kommunerna.

Med tanke på att ledamoten brinner för ungdomsfrågorna och engagerar sig i ungdomsarbetslösheten – hon har ju gått in och tittat på siffrorna – vill jag fråga vad ledamoten anser att vi behöver göra, inte minst när det gäller att vi har 100 000 unga människor som inte finns i något system. Är det en fråga som Sverigedemokraterna bryr sig om? Jag tror att ledamoten får redogöra för det i ett annat replikskifte.

Fru talman! Valet är den 13 september. Då ska svenska folket säga sitt, och därefter blir det en annan diskussion. Att stå här i dag i februari och säga vilka partier man ska samarbeta med och hur regeringskonstellationen ska se ut tycker jag inte är relevant. Diskussionen i dag handlar om arbetsmarknadspolitiken, hur vi ska se till att fler människor kommer i arbete, hur vi ska bygga bort den segregation som finns i dag, hur vi ska stärka integrationen och hur vi ska se till att Sverige fortsatt har en stram migrationspolitik så att vi kan klara av den integrationsskuld som finns i dag. Det är huvudfokus för diskussionen. Hur ska vi se till att fler kommuner tar sitt ansvar?

Jag ställer också en annan fråga nu när Sverigedemokraterna har möjlighet att svara. Utifrån situationen i dag, då väldigt få kommuner har tagit ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor, har Sverigedemokraterna gång på gång röstat emot det som handlar om kommunernas ansvar. Nu vill inte Sverigedemokraterna att kommunerna ska behöva ta ett större ansvar för att se till att bygga bort segregationen och stärka integrationen.

Frågan tillbaka till ledamoten är därför: Tycker Sverigedemokraterna fortfarande att man ska låta vissa kommuner slippa undan sitt ansvar och lägga ansvaret på andra kommuner, som i dag har tagit ett stort ansvar när det gäller migrationspolitiken?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Ekonomisk politik och skattepolitik är alltid intressant. Det finns en korrelation mellan skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Mig veterligen har Socialdemokraterna till och med förhandlat med Centerpartiet, inte minst när det gäller nedsättningen av skatten för unga. Vi har alltså inte alltid sagt nej, utan det har funnits tillfällen då vi har tittat på de delarna och hur man ska göra. När det gäller skattepolitiken är det viktigt att titta på mer konjunkturella insatser. Det har vi inte sagt nej till, utan vi var med och drev igenom det.

Däremot kan vi konstatera att det finns mycket forskning som tittat på nedsättning av skatten för unga och som har landat lite olika. Det finns de som har visat att det kanske inte riktigt blev de effekter som förväntades, till exempel när alliansregeringen sänkte skatten för unga. Det kunde konstateras att det inte gav så många jobb, och de jobb som kom till kostade väldigt mycket. En skattesänkning på drygt 100 miljarder gav 15 000 jobb. Sedan räknade man ut att det landade på 1–1,5 miljoner per skapat jobb. Vi måste fundera på hur vi förvaltar skattemedlen på bästa möjliga sätt för att få resultat.

Jag tycker att vi ska fundera över den här typen av diskussioner utifrån konjunkturen. Vilka åtgärder behöver sättas in för att se till att fler, framför allt unga människor, kommer i arbete? Det har prövats tidigare av den socialdemokratiska regeringen, och det har gett effekt. Jag tror att detta är något som kommande regering får titta på.

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för ditt engagemang i de här frågorna!

Det är väldigt svårt för mig som ledamot att här kunna ge ett svar om en skrivning vars delar jag inte har sett. Frågan behandlas i socialförsäkringsutskottet, och jag har stort förtroende för mina partivänner som sitter i detta utskott och tittar väldigt noga på dessa delar. Jag är inte insatt i frågan även om jag nu har fått höra delar av skrivningen. Jag behöver titta på det noggrant för att kunna göra en bedömning.

Överlag tycker jag, bortsett från det som ledamoten precis läste upp och som är viktigt, att de barn som har gått i skola i Sverige och som har gjort rätt för sig ska behandlas på ett sakligt sätt. Det är min övertygelse i den här diskussionen. Återigen: Jag har ett starkt förtroende för mina partivänner i socialförsäkringsutskottet, och jag tror att man kommer att landa i ett bra beslut där.

Fru talman! Återigen: Jag har inte koll på utskottsinitiativet. Jag känner inte till det, och jag har inte läst det. Då är det svårt att veta exakt vad som står i utskottsinitiativet, men jag tycker överlag att de unga människor som finns i vårt land, som har gjort rätt för sig och som har växt upp här ska stanna kvar i Sverige.

Som jag nämnde har migrationsministern öppnat för en diskussion om en ventil för den här gruppen, och vad jag förstår kommer den när som helst. Jag har ingen aning om vilket datum, men det ska ligga i vårens propositioner. Vi socialdemokrater har sagt att vi är redo att samarbeta med regeringen om den väljer att lägga fram ett sådant förslag.

Fru talman! Jag tackar Tony Haddou för hans engagemang och för att han ställer en viktig och bra fråga. Jag delar ledamotens uppfattning att människor som gör rätt för sig inte ska bestraffas på detta sätt. Unga människor som är uppvuxna i landet, har gått i skolan här, har fått kompisar och är en del av Sverige ska absolut inte utvisas.

Frågan diskuteras i socialförsäkringsutskottet, där den följs noga. Jag har också förstått att migrationsministern är öppen för en diskussion om att se över vissa delar av denna lagstiftning, och den processen ska vi bevaka.

Men personligen tycker jag som sagt att människor som gör rätt för sig absolut inte ska utvisas.

Fru talman! För några dagar sedan parkerade jag min bil utanför Fittja centrum – längs den röda tunnelbanelinjen, en halvtimmes resa härifrån – på väg till mina föräldrar. Där mötte jag en mamma som jag hade träffat förut. Hon vinkade och ville prata. Hon sa inget stort eller dramatiskt. Hon sa bara: Jag vill ha ett jobb. Sedan fortsatte hon: Jag vill att mina barn ska få en bra skola. Jag vill att min son ska slippa välja mellan rädslan och gänget när han går hem på kvällarna efter fotbollsträningen. Jag vill bo tryggt i mitt bostadsområde. Därefter sa hon, helt tydligt: Jag vill inte flytta härifrån.

Fru talman! Det hon talade om var inte en privat önskelista, utan det gällde samhällskontraktet och uttrycktes med en mammas röst. Den här debatten borde handla om just hur vi stärker samhällsgemenskapen i vårt land.

Den här mamman ber inte om ett annat liv någon annanstans. Hon ber om ett normalt liv där hon redan bor. Hon vill arbeta och göra rätt för sig. Hon vill att hennes barn ska få samma livschanser som andra barn. Hon vill känna att samhället står på hennes sida – inte att samhället tittar bort.

Hon är inte ensam. Det hon satte ord på är vardag för många människor som alltför ofta möts av längre köer, högre trösklar och en tyst signal om att deras kvarter räknas mindre.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Det är ett land där människor i grunden litar på varandra, där välfärden bär när livet skakar, där föreningslivet lär oss att vi hör ihop och där frihet aldrig har varit en ensam rättighet utan alltid har hängt ihop med ansvar och en idé om att vi bygger samhället tillsammans. Sverige är starkt just därför att vi en gång tog den idén på allvar och byggde institutioner som höll ihop vårt land. Just därför är det så allvarligt när samhällsgemenskapen försvagas, när klyftorna tillåts växa och när segregationen gör postnumret till en sorts förutbestämd framtid.

Segregation är inte bara en bostadsfråga eller en skolfråga. Segregation är ett system som återskapar sig självt. Arbetslöshet blir trångboddhet, trångboddhet blir sämre skolresultat och sämre skolresultat blir högre trösklar till arbete.

När samhället drar sig undan uppstår ett tomrum. Då kliver kriminella strukturer in och erbjuder sin falska gemenskap, sin egen ordning och sin egen lojalitet, byggd på rädsla, tystnad och kontroll. Det är därför vi säger att integration i grunden handlar om samhällsgemenskap. Ska vi leva i ett land där vi möts som medborgare med gemensamma rättigheter och skyldigheter, eller ska vi vänja oss vid parallella liv där klass blir geografi och postnummer blir framtid?

Fru talman! Jag säger detta med både politisk övertygelse och personlig erfarenhet. Jag växte själv upp i ett socioekonomiskt eftersatt område längs tunnelbanans röda linje, bara en halvtimme härifrån, där grannar delade allt från socker till sorg. Där såg jag också två Sverige på samma torg. Jag såg framtidstro och hinder sida vid sida. Jag såg hur snabbt framtidstro kan växa när samhället är närvarande. Jag såg också hur snabbt den kan vittra när institutionerna backar, när skolan byter lärare för ofta och saknar resurser, när bostadsbristen pressar ihop familjer så att barn saknar studiero och när föreningslivet jagar varje krona och fritidsverksamheterna stänger kväll efter kväll. Då blir det inte bara svårare att lyckas utan också svårare att ens tro att det lönar sig att försöka.

Låt oss vara ärliga om mekanismerna: Segregation byggs av samhällsstrukturer. Segregation byggs av arbetslöshet, av trångboddhet, av skolmisslyckanden, av att välfärden dras tillbaka där den behövs som mest och av att arbetsmarknadspolitiken monteras ned när den behöver skruvas upp. Den förstärks av diskriminering som fortfarande kan stänga dörrar som borde stå öppna.

Här brukar Sverigedemokraterna och regeringen tala om krav. Vi socialdemokrater har inga problem med krav – tvärtom. Förväntningarna ska vara höga. Vi ska ha höga förväntningar på varandra. Man ska lära sig svenska språket, arbeta och respektera lagar och demokrati. Man ska helt enkelt göra sin plikt och kräva sin rätt.

Men krav utan verktyg är inte ansvar, utan det är populism. I den här debatten syns det så tydligt. Överallt i betänkandet hänvisas det till att man bereder, följer och analyserar, men de reformer som skulle bära upp retoriken lyser med sin frånvaro. Reformlistan ekar tom.

Samtidigt går man från ord till handling åt fel håll. När arbetslösheten biter sig fast, och när arbete är integrationens viktigaste motor, väljer Sverigedemokraterna och regeringen att försvaga de verktyg som faktiskt kan ta människor från utanförskap till jobb. Det blir mindre av arbetsmarknadsinsatser, mindre av aktiva åtgärder och mindre av utbildningsvägar för vuxna som behöver ställa om.

På bostadssidan saknas den reformkraft som krävs för att bygga bort trångboddhet och boendesegregation. Man predikar arbetslinjen samtidigt som man monterar ned stegen upp till arbete. Det är inte reformkraft. Det är en politik som backar undan, lämnar människor att klara sig själva och överlåter åt kommuner och civilsamhälle att hålla ihop landet på egen hand.

Fru talman! Vi ska inte heller ducka för att människor upplever att politiken under lång tid har varit långsam, för splittrad och för reaktiv. Ja, vi borde ha gjort mer på flera områden. Vi borde också ha gjort det tidigare, inte minst för att bryta boendesegregationen och se till att etableringen blir snabbare och mer arbetsnära.

Skillnaden i dag är dock avgörande. Vi socialdemokrater har dragit våra slutsatser. Vi har skärpt vår politik, och vi tar ansvar för helheten.

Det som har byggt segregation är inte ett enskilt beslut eller ett enskilt år, utan det är decennier av vägval där marknadslogik ofta har gått före samhällsbygge, där investering i välfärd och bostäder inte har hållit jämna steg med behoven och där en stor migration inte har mötts av tillräckligt effektiv integration.

Konsekvenserna ser vi nu. Polisen beskriver fortfarande utsatta områden där de kriminellas påverkan växer. Det är inte bara statistik, utan det är en karta över var samhällskontraktet är som svagast. Det är ett resultat av politiska vägval, och därmed kan det också brytas av politiska vägval. Socialdemokratin har därför en tydlig målsättning: Sverige ska inte ha några utsatta områden.

Detta kräver dock mer än polis och straff. Det kräver att skolan funkar, att bostäder byggs, att arbetsmarknaden öppnas, att civilsamhället får kraft, att diskrimineringen bekämpas och att språkutbildningen håller hög kvalitet och kopplas till jobb.

Fru talman! Bostadssegregation är inte en sidofråga, utan den är en motor. Den påverkar nätverk, skolor, trygghet och vägen till jobb. Just därför blir bostadspolitik arbetsmarknadspolitik.

Kommunerna tvingas alltför ofta ensamma bära ett ansvar som staten borde dela. Här blir kontrasten till regeringens tomhet avslöjande. Ute i landet finns kommuner och bostadsbolag som gör jobbet för att de inte har råd att vänta på regeringen. Jag ska ta upp ett exempel jag själv har sett på nära håll. I Botkyrka har Botkyrkabyggen visat hur arbete kan bli integration i praktiken genom att anställa kvinnor som länge har stått långt från arbetsmarknaden. Jag har varit där och sett vad ett jobb kan betyda för dessa kvinnor: språk i vardagen, stolthet, trygghet och en ny vardagsrytm, som smittar av sig på barnen, grannarna och hela området.

Poängen är enkel. Det finns en väg som bygger, men denna väg kräver politiska verktyg, inte bara tom retorik.

Fru talman! För att stärka samhällsgemenskapen måste hela Sverige ta ansvar. Bosättningslagen är därför viktig. Den bygger på en idé som borde vara självklar: att hela Sverige ska ta ansvar, inte bara några få kommuner och inte de kommuner som redan har de största socioekonomiska utmaningarna.

Riksrevisionen har granskat bosättningslagen och pekat på att staten behöver bättre uppföljning, tidigare ansvarskedjor och mer konsekvent styrning i bosättnings- och etableringssystemen. Det är en viktig påminnelse om att det inte räcker att bara skriva mål. Man måste också bygga fungerande kedjor som håller hela vägen till jobb och egen försörjning.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! Bosättningen är startpunkten, men den avgörande frågan är kedjan efter. Därför behöver vi tidiga, intensiva och arbetsnära etableringsinsatser där språk och yrke går hand i hand, där validering fungerar och där praktik leder vidare. Vi måste förstå att kontakter och nätverk ofta är den verkliga tröskeln. Därför behövs fler broar in i samhället, såsom mentorer, kontaktpersoner, civilsamhällets krafter och lokala samarbeten med arbetsgivare.

Fru talman! Om vi menar allvar med samhällsgemenskap måste vi tala om en av de största förlusterna i svensk integrationspolitik, nämligen utrikes födda kvinnor som vill arbeta men fastnar i isolering och beroende, inte för att viljan saknas utan för att vägen saknas. Det är en integrationsfråga, men det är också en jämställdhetsfråga och en frihetsfråga. Därför måste insatserna utformas så att de faktiskt når dem som i dag hamnar utanför, också när vägen in sker via en anhörig. Drivkrafterna måste stärka självständighet, inte förstärka beroende.

Därför säger vi socialdemokrater nej till att avskaffa etableringstillägget. Tvärtom behöver det individualiseras så att drivkrafterna att delta i etableringen och att arbeta blir lika för kvinnor och män. Ett första jobb är mer än en lön. Det är nyckeln till språket, till nätverken, till självkänslan och till att barnen ser sin mamma som en del av samhällets puls.

Jag yrkar därför bifall till reservation 7.

Fru talman! Jag vill avsluta där jag började, i Fittja centrum hos mamman jag mötte. Det hon sa är egentligen inget märkvärdigt utan det mest grundläggande ett välfärdsland ska kunna lova sina medborgare: en rättvis chans, ett jobb att gå till, en skola som funkar och trygghet för dina barn.

Det är just därför vi måste tala om samhällsgemenskap, inte som ett slagord utan som en politik i praktiken. Sverige är vårt gemensamma hem, och ett hem bygger man inte med misstänkliggörande och splittring utan med arbete, rättvisa och regler som gäller alla. Det är därför vi socialdemokrater alltid kommer tillbaka till kärnan: Sverige ska ha full sysselsättning, en stark välfärd, ett gemensamt språk och en samhällsgemenskap där både rättigheter och skyldigheter tas på allvar. Det ska vara ett Sverige där drömmar kan bli verklighet, där samhällsgemenskapen stärks och där ingen fastnar på grund av sitt postnummer, trösklar eller stängda dörrar.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten nämnde att man har genomfört väldigt många punkter och reformer, därav min fråga om vilka reformer man har genomfört på arbetsmarknadspolitikens område.

Vi har de facto nästan en halv miljon arbetslösa människor i dag. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet och en integration som behöver hanteras. De här frågorna hänger ihop, för arbete påverkar allt runt omkring. Arbete gör att människor kan få en bostad, betala hyran och betala sina räkningar. Det gör att människor får det ekonomiskt bättre och att de bidrar till välfärdssamhället.

Jag ställer därför frågan igen. Ledamoten säger att man har genomfört reformer och punkter inom arbetsmarknadspolitiken, och jag är genuint nyfiken på och intresserad av vilka de reformerna är. Jag undrar också om det även finns annat som är på gång, med tanke på att jag som ledamot i arbetsmarknadsutskottet under de senaste tre åren inte har sett ett enda förslag. Det finns inga reformer på dagordningen. Väldigt många av våra utskottsmöten, fru talman, handlar om att träffa andra och prata om annat än arbetsmarknadspolitiken och situationen på arbetsmarknaden.

Här har Sverigedemokraterna ett ansvar som samarbetsparti till regeringen. Jag frågar alltså återigen: Vilka reformer har man genomfört, och vad finns på agendan med tanke på situationen på den svenska arbetsmarknaden i dag?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande!

Låt oss konstatera faktum: Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar, och Sverigedemokraterna är med och styr. Sverigedemokraterna har haft en betydande roll som regeringens största stödparti under mer än tre år. Det innebär inte bara möjligheten att påverka den politiska agendan utan också ansvaret att leverera konkreta resultat. Ledamoten sa själv att man ska förstärka integrationen och bryta segregationen, och för det krävs också konkreta reformer.

Med tanke på att Sverigedemokraterna har varit med – och är med – och styr arbetsmarknadspolitiken är min fråga till ledamoten vilka konkreta och framgångsrika åtgärder Sverigedemokraterna faktiskt har föreslagit och drivit igenom för att lösa segregationen och skapa verklig samhällsgemenskap – som ledamoten själv var inne på.