Kalle Olsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det kom kanske inte som en jättestor överraskning att statsrådet skulle hemfalla till förstatligandefrågan när det gäller sjukvården. Man skulle ha satsat lite pengar på det.

Det här är en väldigt viktig fråga. Precis som Eva Lindh säger handlar det om de förutsättningsskapande åtgärderna för någonting som är helt centralt i människors liv. Drift av hälso- och sjukvård är ju speciell i den meningen att det inte finns så värst många alternativ. Saknas det pengar i kulturskolan kan man ju alltid ställa in några fiollektioner. Man kan sluta att klippa gräsmattan på fotbollsplanerna. Man kan hoppa över att ge personalen en julgåva i avslutning. Men man kan inte stänga intensiven. Man kan inte dra in på cellgiftsbehandlingar, och man kan inte avstå från att låta ambulanshelikoptern fortsätta att flyga.

Vi är ett samhälle där vi vårdar våra sjuka. Det är kanske i första hand ett moraliskt etiskt åtagande, men apropå statsrådets svar om det statliga engagemanget vill jag framhålla att också staten kommer med väldigt mycket styrande principer, både sådana som är antagna här i kammaren och sådana som kommer från våra myndigheter.

Hälso- och sjukvårdslagen stipulerar ju att det är patientens behov som ska styra prioriteringen av vården. Vi har patientlagen, som ger patienterna möjlighet att på egen hand söka vård i andra regioner, och det är vård som sedan ska betalas av hemregionen. Vi har de privata vårdapparna, och det är samma sak där, alltså att det är hemregionerna som betalar.

Vad vi ser är en väldigt påtaglig statlig styrning. Men vad vi däremot saknar är en regering som är beredd att kämpa för att hela landet ska fungera och för att vården också på landsbygden ska vara trygg och tillgänglig.

Nu är det i praktiken för sent att hoppas på den här regeringen. Nu får vi jobba för en annan regering, som är beredd att ta ansvar för att vi också har trygg och tillgänglig vård i hela landet.

Fru talman! Tack, Eva Lindh, för en väldigt viktig fråga!

Förslaget om ett nytt utjämningssystem, som kanske inte längre ligger på statsrådets bord utan snarare verkar ha glidit ned i byrålådan, är en väldigt viktig fråga för min valkrets, Jämtlands län.

För en tid sedan besökte statsrådets parti- och ministerkollega, Elisabet Lann, sjukhuset i Östersund. Hon uttalade sig då om situationen i just Region Jämtland Härjedalen. Hon sa att sjukvården i Jämtland Härjedalen har en ”omöjlig uppgift”. Med det menade hon väl att det är väldigt svårt att bedriva vård i en stor men samtidigt liten och framför allt väldigt glest befolkad region som Jämtland Härjedalen.

Det var ett intressant och kanske lite oväntat uttalande. Man kan se det som en ärlig och uppriktig bedömning av statsrådet, som uppfattar att den här regeringen inte klarar av att säkerställa tillgänglig, likvärdig vård i hela landet.

För egen del, fru talman, ser jag uttalandet som något av en kapitulation. Den givna motfrågan blir ju: Varför ser inte statsrådet och regeringen till att göra uppgiften möjlig också för en liten region som Jämtland Härjedalen? Varför gör inte regeringen mer för att utjämna de strukturella skillnader som vi inte kan påverka, som att det är 13–14 mil från Gunnarvattnet i Krokoms kommun till sjukhuset i Östersund – det bara är så – eller att det är dyrare, utslaget per medborgare, att hålla en vårdkedja som täcker 12 procent av landets yta men bara rymmer 1,2 procent av landets befolkning. Det är en gleshet som innebär att 25 procent av befolkningen har mer än en timmes resväg till närmaste akutmottagning, jämfört med 2 procent i riket som helhet.

Så ja – utan ett starkt statligt engagemang är det om inte en omöjlig så en extremt utmanande uppgift att under dessa villkor bedriva hälso- och sjukvård.

Men, fru talman, det behöver faktiskt inte vara så här. Erik Slottner skulle kunna göra verklighet av Utjämningskommitténs förslag, som alltså i flera år har legat hos ministern. För Jämtland Härjedalen skulle det innebära 145 miljoner första året, och sedan skulle det trappas upp till 185 miljoner. Det går knappt att tillräckligt understryka vad detta skulle innebära för möjligheten att bedriva en trygg och tillgänglig vård i hela vårt stora län.

Samma fråga kan man ställa till statsrådet här i kammaren i dag: Varför ser inte statsrådet till att göra vårduppdraget möjligt också i Jämtland Härjedalen? Eller för att använda Eva Lindhs fråga: Vad tänker ministern göra, på riktigt, för att säkerställa jämlik vård i hela det här landet?

Fru talman! Elisabeth Svantessons svar är ju inga svar. De är mer beskrivningar av hur saker och ting borde vara. Myndigheten pratar med departementet. Departementet talar med näringslivet. Jag tror inte att någon förväntar sig något annat än att det är just så det går till.

Vi har dock kunnat ta del av väldigt starka reaktioner inifrån Skatteverket. Ett flertal medarbetare har vittnat om hur den ordinarie beslutsvägen har kortslutits, hur man har frångått gängse rutiner och hur externa krafter har kommit emellan och lagt sig i – kanske fått lägga sig i. Det är tydligt att något har hänt som har skapat stor upprördhet internt, och det tycks gå stick i stäv med vår stolta förvaltningstradition.

Det är självklart att vi som företrädare för oppositionen ställer frågor efter vad som framkommit, särskilt kring statsministerämbetet, som jag sa i mitt första inlägg. Det behöver inte vara så att någonting brottsligt har begåtts för att man ska reagera. Jag lever i alla fall mycket hellre i ett land där medierna granskar och där vi från oppositionen ställer frågor – och ställer nya frågor – än i motsatsen.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att de här frågorna hade ställts även om rollerna varit ombytta. Hade det stått en socialdemokratisk finansminister här i kammaren hade det nu stått en moderat och ställt frågorna. Och det är precis så det ska gå till. Det är helt i sin ordning. De här frågorna är mycket berättigade och förtjänar svar, fru talman.

Framför allt tycker jag att den första frågan förtjänar svar. Det enklaste vore om finansministern bara sa: ”Nej, det har inte gått till så här.” Jag upprepar frågan: Har ministern känt till eller godkänt eventuella kontakter mellan statssekreteraren och Skatteverkets ledning där statssekreteraren påpekat flygbolagets strategiska betydelse? Det önskar vi svar på.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag uppfattar att finansminister Elisabeth Svantesson, Moderaterna, avstår från ytterligare inlägg.)

Fru talman! Vi har på senare tid kunnat ta del av en hel del oroväckande rapportering om hur gränserna mellan statsministerämbetet och privata intressen har suddats ut, till exempel genom att människor erbjudits möjlighet att hjälpa till med trädgårdssysslor i utbyte mot värdefulla nätverk och kontakter.

Det här har naturligtvis fått oss i oppositionen att reagera, men agerandet har också dömts ut av ledande experter som mycket olämpligt. Juridikprofessor Joakim Nergelius ser det som en väldigt olycklig sammanblandning av statens respektive regeringens angelägenheter och privata angelägenheter. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, kallar det en kladdig sörja. Anders Ivarsson Westerberg, professor i offentlig förvaltning, anser att det saknas en ryggmärgsreflex för var gränserna går och att man bör ha ett mycket tydligare avstånd till dessa gränser.

Varför, fru talman, nämner jag detta i en interpellationsdebatt om en rekonstruktion av ett flygbolag? Det vi ser här är ett antal mycket oroande tendenser som har direkt koppling till statsministerämbetet. Detta väcker i sin tur frågor om hur arbetet i Regeringskansliet bedrivs generellt.

Oavsett vilken organisation vi talar om är det chefen som sätter standarden och ribban. Om chefen börjar komma lite sent till jobbet kan andra följa efter. Om chefen börjar tänja på gränserna för vad som är okej kan även andra göra det. Så får man en kultur, och sedan får man en osund kultur.

Nu har det framkommit uppgifter, både från medier och genom egna kanaler, om att saker inte har gått rätt till i samband med flygbolaget Bras senaste rekonstruktion. Det handlar bland annat om regeringens styrning av en central myndighet och om att regeringsföreträdare har utövat politiska påtryckningar i ett enskilt ärende. Dessutom aktualiseras frågan om vissa upphöjda individers informella makt och möjlighet att så att säga kortsluta ordinarie beslutsvägar.

Det är inte konstigt, fru talman, att vissa ärenden – vissa rekonstruktioner – tilldrar sig ett större intresse. Det beror helt enkelt på att de är av större intresse. I det här fallet har en av landets främsta företagsledare, Jacob Wallenberg, bekräftat att han tagit kontakt med departementet för att, som han själv uttrycker det, beskriva de potentiella implikationerna för inrikesflyget om rekonstruktionen inte skulle kunna slutföras eller om den skulle fördröjas.

Frågan är: Vad hände efter det? Här behöver vi få djupare svar än vad som hittills framkommit, så vi tar frågorna en gång till, fru talman. Har ministern känt till eller godkänt eventuella kontakter mellan statssekreteraren och Skatteverkets ledning där statssekreteraren påpekat flygbolagets strategiska betydelse? Har ministern själv, muntligen, skriftligen eller via tjänstemän, varit i kontakt med företrädare för Wallenbergsfären eller för Bra i frågor som rör Bras rekonstruktion, dess finansiering eller Skatteverkets agerande? Här förtjänar vi tydligare svar.

Fru talman! Till samhällets grundläggande uppgifter hör bland annat inre och yttre säkerhet, utbildning, hälso- och sjukvård och – kan man gott lägga till – folkbokföring.

Folkbokföring handlar om att ha kunskap om befolkningens sammansättning, identitet och familjerättsliga förhållanden. Mycket annat i samhället som vi håller högt, som att man kan delta i val, får tillgång till välfärdstjänster och betalar rätt skatt, börjar med att vi har korrekta uppgifter i folkbokföringen.

Om folkbokföringen är felaktig ger det stora spridningseffekter och riskerar att bli ett redskap för bland annat välfärdsbrottslighet. Bara för att ge en känsla för storheterna i sammanhanget kan jag nämna att Ekonomistyrningsverket 2021 uppskattade att felaktiga utbetalningar ur välfärdssystemen på grund av just felaktig folkbokföring uppgick till 845 miljoner kronor.

Den senaste tiden har vi haft anledning att uppmärksamma ett annat problem inom folkbokföringen, nämligen problemen med så kallade skenskrivningar, eller adresskapningar. Skenskrivningarna går ofta till så att en adressförsäljare säljer en adress till en individ, ofta kopplat till ett fritidshus. Adresskapningarna blir lätt ett insteg för mycket av det som sker i skuggsamhället, med välfärdsbrottslighet, svartarbete, bidragsutnyttjande och så vidare.

Bara handeln med adresser omsätter i sig väldigt stora pengar, samtidigt som den naturligtvis också leder till ett stort obehag för dem som drabbas av kapningarna. Ytterst finns risken – och vi har sett många exempel på det under de senaste åren av gängkrig – att kriminella helt enkelt attackerar en adress för att de tror att en viss person uppehåller sig där, när det i själva verket bara är en helt vanlig persons fritidshus som blir attackerat.

En del i det betänkande som vi debatterar i dag handlar just om att kunna sätta dit den som främjar att en oriktig uppgift kan läggas till grund för beslut om folkbokföring. Det nya brottet ska betecknas främjande av oriktig folkbokföring. Det blir ett sätt att fånga in fler gärningar som är att anse som allvarligare än vad som annars skulle falla under medhjälp till folkbokföringsbrott. Det kan handla om att i stor omfattning, ibland till och med mot betalning och som ett led i organiserad brottslighet, möjliggöra och organisera felaktig användning av adresser. Det handlar alltså om situationer som i mångt och mycket påminner om vad vi vet om uppläggen kring adresskapningarna.

Vi socialdemokrater välkomnar de här förändringarna. Detsamma gäller det andra blocket i betänkandet. Det handlar om att använda biometriska uppgifter i större utsträckning för att hindra missbruk av felaktiga identiteter samt att öka möjligheterna till informationsdelning mellan myndigheter. Hela kedjan i fastställandet av identiteter måste hänga samman. Vi har genom Riksrevisionens försorg kunnat se hur det brister när det gäller att fastställa rätt identitet på personer som kommer till Sverige. Riksrevisionen pekade bland annat på svårigheten att få flera myndigheter att jobba effektivt tillsammans och att dela information.

Skatteverket kan i dag vid identitetskontroll i ärenden om folkbokföring och samordningsnummer ta fingeravtryck och ansiktsbild för att kontrollera att de motsvarar de uppgifter som finns lagrade i en identitetshandling. Men det faktum att dessa uppgifter samt de biometriska uppgifter som tas fram ur dessa uppgifter omedelbart ska förstöras efter genomförd kontroll innebär att Skatteverket inte har samma möjlighet att säkerställa att personen inte redan förekommer i folkbokföringsverksamheten eller hos en annan myndighet under en annan identitet. Med de här föreslagna förändringarna kommer inte kravet på omedelbar förstörelse att vara kvar. Det innebär i sin tur att uppgifterna kan användas vid automatiserade jämförelser och medföra en säkrare och snabbare handläggning vid Skatteverkets identitetskontroller.

En annan del – apropå Riksrevisionens tidigare nämnda granskning – handlar om att Skatteverket ska få jämföra ansiktsbilder och fingeravtryck med uppgifter i register som förs av Migrationsverket. Det föreslås också att en passmyndighet när den tar fingeravtryck och ansiktsbild i ett ärende om samordningsnummer ska få överföra de uppgifterna till Skatteverket för registrering. Att rätt uppgifter tidigt registreras hos Skatteverket torde bidra till en mer solid och tillförlitlig identitetsförvaltning och således minska risken för missbruk i senare skeden.

Vi socialdemokrater är positiva till att regeringen skärper straff på folkbokföringsområdet. Vi ser det också som nödvändigt att förbättra möjligheterna att dela information och att följa upp redan befintlig information. Vi välkomnar därför som sagt dessa förändringar.

Vi välkomnar också den tillnyktring som verkar ha skett hos regeringen jämfört med de febriga utspel i förra valrörelsen där det ställdes ut stora löften om en ännu större folkräkning, där huvud för huvud och tandborste för tandborste skulle räknas, något som ingen har sett skymten av.

Fru talman! Folkbokföringen är som sagt en central uppgift för staten. Därför måste lagstiftningen hela tiden prövas utifrån samhällsutvecklingen. Precis som vi tvingas skärpa lagstiftningen på grund av den grova brottslighetens framfart behöver vi agera på de försök som görs att använda folkbokföringen som ett redskap i brottslig verksamhet.

(Applåder)

Fru talman! Med all respekt, Jimmy Ståhl: Det här blir lite förvirrat. Det är farligt och fel. Det kan vara rätt – kanske. Jag tror att vi får behandla det här lite seriösare.

Detta ska naturligtvis inte införlivas på ett felaktigt sätt. Vi tar det på stort allvar. Vi har absolut lyssnat på branschen – vi har stämt av, testat frågeställningar och skaffat oss kunskap i frågan.

Det är tydligt att det finns en konkurrensnackdel för svensk rederinäring här, och det är lite förvånande att Sverigevännerna i Sverigedemokraterna inte ser detta. Det är nästan så att jag misstänker att Jimmy Ståhl är lite obekväm med att det är Socialdemokraterna som vill flytta fram positionerna i den här frågan och att Sverigedemokraterna känner sig lite akterseglade, om uttrycket tillåts.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Jimmy Ståhl, för frågan!

Till att börja med kan man fundera på vad som har hänt från det att vi justerade detta betänkande i skatteutskottet för en kort tid sedan till i dag. Den som läser betänkandet ser att utskottsmajoritetens uppfattning är att vi, om vi ska gå vidare med det som Socialdemokraterna vill gå vidare med, behöver se över den definition som det här handlar om, alltså vad som ska rymmas inom detta. Där syns inga protester mot att gå vidare och införa en hundraprocentig möjlighet när det gäller koncernintern uthyrning. Var fanns de varningssignalerna under utskottsarbetet? Det finns inga sådana reservationer från majoritetens sida i den här delen. Det var det ena.

Det andra gäller följande fråga: Varför ska den svenska sjöfartsnäringen ha sämre villkor än grannländer och andra europeiska länder? Jag och ledamoten har nu hållit var sitt anförande där vi har tryckt på vikten av att jobba för att stärka svenska företags konkurrenskraft. Sverigedemokraterna orkar dock inte gå hela vägen i den här frågan, utan de håller tillbaka.

Vi säger inte att det här ska göras på något slarvigt sätt, och vi inser att detta är en ganska komplex fråga. Vi menar dock att man bör gå vidare och ta nästa steg just för att svenska företag ska få lika bra, eller allra helst ännu bättre, förutsättningar att verka i den här branschen.

Vi vet alla varför detta är så viktigt. Det handlar om Sveriges import och export och om Sveriges beredskap.

(Applåder)

Fru talman! Det räcker med att blicka ut över världen för att snabbt inse vilken betydelse sjöfarten har för den globala ekonomin och för den internationella handeln. Störningar i sjöfarten, likt dem vi nu upplever i Hormuzsundet, riskerar snabbt att fortplanta sig vidare i ekonomin, med risk för brist på komponenter och risk för ökad inflation och stigande kostnader för vanliga hushåll.

Zoomar vi in på Sverige ser vi precis denna bild. Sjöfarten bär vår export. Den säkrar vår import. Mer än 90 procent av vår utrikeshandel transporteras sjövägen. Till detta bör man lägga dess betydelse för vår beredskap.

Därför är det viktigt att Sverige har konkurrenskraftiga villkor för rederinäringen. Vi ska alltså inte bara behålla det vi har, utan vi ska också utveckla den svenska handelsflottan. Enkelt uttryckt handlar det om att öka inflaggningen: fler svenskflaggade fartyg.

Här har vi gjort en resa som land. För ett antal år sedan såg vi en illavarslande utveckling. Trots en ökning av handelsflottan internationellt sett minskade den i Sverige till sådana nivåer att näringen faktiskt riskerades. Ökad inflaggning är viktigt av flera skäl, bland annat för att fler svenska fartyg gynnar hela det maritima ekosystemet med rederier, hamnar, utbildningar med mera. Ökad inflaggning kan också bli en murbräcka för högre krav på miljöhänsyn och bättre arbetsvillkor.

Men givet säkerhetsläget är det viktigaste av allt att svenskflaggade fartyg seglar under svensk lag och vid behov kan tas i statlig tjänst i händelse av kriser eller ytterst krig. Ökad inflaggning stärker vår beredskap.

Det system för tonnagebeskattning som Socialdemokraterna i regeringsställning införde var ett viktigt steg mot att förbättra villkoren för den svenska sjöfartsnäringen.

Tonnagebeskattning – det är helt okej att inte vara bekant med begreppet – är alltså ett frivilligt schablonbaserat skattesystem för rederier. I stället för att beskatta rederiets faktiska vinst baseras skatten på fartygens storlek. För rederier kan det här bli ett sätt att jämna ut skatten över tid.

Tanken med systemet var att stärka sjöfartsnäringens konkurrenskraft, öka andelen svenskflaggade fartyg och säkra kompetens och arbetstillfällen i Sverige. I den proposition som vi nu behandlar bygger vi vidare på just de ambitionerna. För det har ju hänt en del sedan tidigare, och det behövs justeringar i tonnagebeskattningen. Regelverken behöver anpassas för att bättre stämma överens med den utveckling vi har sett, inte minst inom Europeiska unionen.

Vi socialdemokrater ser positivt på att systemet nu moderniseras och uppdateras. Det är viktigt att Sverige inte avviker från den praxis som gäller i andra medlemsländer. Vi behöver tvärtom ligga i framkant.

För det första utvidgas med det här förslaget tonnagebeskattningen till att omfatta fler delar av specialsjöfarten. Det handlar bland annat om bunkring av bränsle, kabel- och rörläggning, offshoreverksamhet, miljöräddning samt konstruktion, reparation, service och demontering av vindkraftverk. Apropå tidigare nämnda beredskapsperspektiv finns det ett nationellt intresse av att ha kompetens och rådighet över den typ av förmågor som jag nyss nämnde.

För det andra ändras kraven på vad som räknas som ett kvalificerat fartyg. Att gå från krav på internationell fart till krav på internationell konkurrens är en modernisering som bättre speglar hur sjöfartsmarknaden faktiskt fungerar i dag.

För det tredje utökas möjligheten att inom ramen för tonnagebeskattad verksamhet hyra ut kvalificerade fartyg utan besättning, så kallad bareboat, från 20 till 50 procent av det totala antalet fartyg som ingår i den kvalificerade rederiverksamheten. Det här ökar flexibiliteten, men vi socialdemokrater menar att man bör gå längre. Vi menar att man bör gå hela vägen. Möjligheten till koncernintern uthyrning bör bli obegränsad. Det gör det möjligt att bättre hantera konjunktursvängningar, utnyttja flottan mer effektivt och ytterligare stärka incitamenten för ökad inflaggning.

I andra EU-länder är det möjligt med obegränsad uthyrning. EU-kommissionens beslutspraxis visar att det ryms inom regelverket för statligt stöd. Att Sverige inte utnyttjar det här utrymmet fullt ut innebär i praktiken att svenska rederier riskerar att ha sämre villkor än konkurrenter i andra länder.

Regeringen konstaterar själv i propositionen att frågan är relevant och att man har tittat på den. Man väljer ändå att inte gå vidare med den med hänsyn till att man kräver ytterligare analyser. Vi menar, fru talman, att det jobbet behöver börja direkt. Det finns en bred samsyn här i kammaren om att Sverige behöver en stark sjöfartsnäring. Det handlar om jobb och tillväxt men också om vår försörjningsberedskap och säkerhet.

Den här propositionen tar viktiga steg framåt, men för att fullt ut ta tillvara potentialen och för att säkerställa att svenska rederier inte halkar efter krävs det ytterligare åtgärder. Därför ställer vi oss bakom propositionens inriktning men föreslår att regeringen återkommer i frågan om koncernintern uthyrning. Med det yrkar jag bifall till reservationen.

(Applåder)

(forts. § 18)

Herr talman! Vi har under lång tid hört att vi måste ställa om för att möta hotet från Ryssland. Vi måste bli mer handlingskraftiga och mer snabbfotade. Vi kan inte fortsätta att göra saker som vi gjorde under den eviga fredens tid, då vi hade lyxen att ha den här typen av nästan akademiska övningar och kunde lägga ett halvår, ett år eller flera år på att träta om en sådan här fråga.

Östersunds kommun förstod det hela tidigt. De plockade upp handsken och hörsammade signalerna. Man förstod faran i dröjsmål. Man såg till att göra jobbet. Man avbröt semestrar. Man gjorde sin del i detta. Men på statens sida ser det fortfarande, efter flera år, inte ut som om man ens har talat med varandra över myndighetsgränserna.

Någonstans måste ansvaret också falla på en regering, tycker jag. Det är därför vi har den här interpellationsdebatten. Jag har inte som riksdagsledamot möjlighet att kalla hit en generaldirektör till riksdagens kammare. Jag kan hålla med om att det hade kunnat vara relevant i det här fallet. Men i stället måste jag nu ställa frågan till statsrådet.

Jag tycker att hela hanteringen drar ett löjets skimmer över delar av statsförvaltningen, men också att ett ansvar hamnar hos regeringen. Vi har en regering som har haft ett väldigt högt tonläge när det gäller inre och yttre säkerhet och också gjort en hel del bra saker; det ska sägas. Men jag tror att Putin skulle skratta åt oss om han såg hur vi höll på i den här frågan. I Sverige kan vi inte ens komma överens om ansvaret för en rondell i Östersund som behöver förstärkas för att möta försvarets behov. Man kan också se det utifrån ukrainska ögon. Skulle de ha den lyxen, att ägna åratal åt att dividera om en rondell, givet den situation som är nu?

Jag tror att det är väldigt viktigt att regeringen klargör det här och att man samordnar sig bättre i staten för framtiden. Det här är, som sagt, inte sista gången som kommuner förväntas ställa upp och jobba nära staten för att bland annat stärka Sveriges försvar.

Herr talman! Statsrådet och jag är överens när det handlar om att beskriva allmänna förutsättningar för etableringar och exploateringar. Ett vanligt förhållande är ju att en exploatör vill etablera sig i ett handelscentrum, och kommunen säljer av mark. Då tar kommunen också betalt utifrån att kostnader för anslutningspunkter och annat tillkommer. Det är inget konstigt med det. Här har vi en samsyn.

Men det vi talar om här är ingen handelslada eller en korvmoj utan något väldigt grundläggande i det statliga kärnuppdraget. Här handlar det om att vi ska öka försvarsförmågan, och vi ska göra det snabbt.

För gemene man ter det sig nog som självklart att staten då tar ett samlat ansvar för detta. I det sammanhanget blir kommunen mer av en möjliggörare. När man som kommun – i det här fallet gäller det Östersunds kommun – får frågan om man kan tänka sig att jobba snabbt framåt för att stärka försvarsförmågan säger man naturligtvis ja. Man säger inte nej. Sedan jobbar man framåtlutat och snabbt och försöker vara så tillmötesgående som det bara går. Man sätter en ära i att vara skyndsam. Det är precis detta man har gjort.

Men någonstans, herr talman, finns det ändå en gräns för hur tillmötesgående man kan vara. Den gränsen passeras när man förväntas börja sätta lärartjänster och äldreomsorgen i pant för att staten inte kan samordna sig och komma överens om hur man ska göra affärer internt i staten. Det är helt oacceptabelt.

Jag kan inte redogöra för vad som har sagts under förhandlingarna, som alltså fortfarande pågår mellan aktörerna. Jag kan dock notera en viss ändring i tonaliteten från Trafikverket i de uttalanden som har gjorts på senaste tiden. Men jag kan samtidigt också konstatera att frågan ännu inte är löst. Det finns inget förslag till detaljplan som kan antas när kommunstyrelsen i Östersund träffas på tisdag nästa vecka. Sedan är det sommaruppehåll, och nästa möte i kommunstyrelsen är i augusti.

Denna interpellation lämnades in i mars. Då var låsningarna kända, också av statsrådet och hans departement.

Jag hör vad statsrådet säger, att han inte kan döma av i en enskild fråga. Men regeringen kan sätta upp principer. Vi har ändå en grundlag som säger att det är regeringen som styr riket. Det handlar bland annat om att säkerställa att man hanterar intressekonflikter och att hantera låsningar mellan departement och myndigheter. Regeringen har helt enkelt det övergripande ansvaret för framdriften i staten. Det kan man inte komma undan.

Vad vi talar om här handlar egentligen inte särskilt mycket om en kommunal detaljplan, utan det är ett nationellt säkerhetsintresse: att bygga upp militära anläggningar i Östersund för att kunna utbilda värnpliktiga utifrån en sportig tidsplan.

Då kan man inte sitta högt upp i något torn och liksom bara betrakta det hela och hänvisa till principer. Det flyttar inte processen framåt, utan här måste man agera som regering.

Östersund är inte den enda kommunen, herr talman, som kommer att hamna i en situation där man förväntas jobba tillsammans med Försvarsmakten, Fortifikationsverket eller Kriminalvården i angelägna statliga ärenden. Här måste regeringen slå fast vad som ska gälla och tidigt vara inne i processerna, så att vi inte hamnar i sådana här lägen i framtiden.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret på min fråga!

Det finns bedömare, bland annat europeiska underrättelsetjänster, som varnar för att Putin, om Ryssland skulle gå stärkt ur kriget i Ukraina, skulle kunna vara redo att inom bara några år gå vidare och gå på andra länder – tänk Polen och de baltiska länderna. Vad detta skulle betyda för svensk säkerhet är naturligtvis uppenbart för alla.

Den försvarsupprustning som vi nu genomför är alltså extremt viktig. Särskilt viktigt är det att vi går från ord till handling, att vi omsätter pengarna i konkret försvarsförmåga. Vi här i riksdagen och regeringen har enats om massiva investeringar, hundratals miljarder, i nya vapensystem, fler värnpliktiga, fler officerare, fler regementen och, bör man kunna tillägga, herr talman, också rejäla rondeller.

Ett starkt samhälle och ett starkt försvar kräver både vägar, avlopp och cirkulationsplatser med bredd och hållfasthet. Det är detta den här interpellationen i någon mening handlar om: en rondell i Östersund. Vad den lite mer specifikt handlar om är den process som alltid föregår alla typer av etableringar, som i det här fallet innefattar Östersunds kommun, Försvarsmakten, Fortifikationsverket och, sist men inte minst, Trafikverket.

När man efter det vanliga, ni vet – dialog med medborgare och hänsyn till fridlysta skogsorkidéer, vackra fjärilar och så vidare – började se att man närmade sig målet i den här processen, i meningen en antagen detaljplan, kommer Trafikverket in på banan, och det med besked. Trafikverket kräver att Östersunds kommun ska ingå ett finansieringsavtal med myndigheten. Om man inte gör det hotar Trafikverket med att överklaga den här detaljplanen, som man har jobbat med i flera år tillsammans med Försvarsmakten och Fortifikationsverket. Detta skulle kunna försena den här etableringen med flera år.

Det där tycker jag att man kan låta sjunka in lite grann. Vi har alltså en myndighet som i praktiken lägger krokben för en annan myndighet, som är ute i ett väldigt angeläget ärende – att bygga upp försvarsförmåga – och som dessutom har varit väldigt tydlig gentemot den aktuella kommunen, Östersunds kommun, med att det är bråttom och att man vill se leverans och framdrift.

Men då kommer alltså Trafikverket, mycket oväntat och fräckt, får man väl säga, och försöker lägga över ansvaret och den ekonomiska risken på kommunen. Krita på här, annars blir det ingenting. Det är en häpnadsväckande inställning.

Detta har nu gått så långt att Försvarsmakten så sent som häromveckan meddelade att man överväger en annan plats för sin etablering. Ett av skälen till detta är just oförmågan att hitta en lösning avseende den här trafiksituationen. Det handlar om flera års arbete som nu kastas upp i luften och en etablering som eventuellt skjuts flera år framåt, om man måste gå så långt som till att jobba fram en ny detaljplan.

Samtidigt finns hela tiden den allvarsamma insikten om att det är bråttom; det är fara i dröjsmål.

Statsrådet säger här i sitt svar att han förutsätter att Trafikverket och alla andra jobbar utifrån de principer som gäller. Men då blir ändå den enkla frågan: Är det statsrådets uppfattning att det är så här det ska gå till? Har staten skött detta snyggt i förhållande till Östersunds kommun? Jag hoppas naturligtvis att svaret på den frågan från statsrådets sida är nej och att statsrådet skyndsamt samlar ihop sina regeringskollegor från finans- och försvarsdepartement och ser till att lösa denna fråga en gång för alla.

Fru talman! Vi behandlar i dag betänkandet om sänkt alkoholskatt för alkoholvaror från oberoende småproducenter.

Det här förslaget ska ses i ett lite större sammanhang, där vi för ungefär ett och ett halvt år sedan i den här kammaren tog beslut om att sänka skatten på öl från oberoende småbryggerier. Den proposition vi behandlar nu är en fortsättning på samma inriktning, där samma princip utvidgas till fler typer av alkoholhaltiga drycker.

Syftet med reformen är att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för, små oberoende producenter, vilket förhoppningsvis kommer att leda till större stabilitet i verksamheterna och kanske att man vågar investera och expandera. Marknaden för alkoholdrycker domineras annars av ett fåtal större aktörer som har tydliga stordriftsfördelar. Mindre producenter har i jämförelse högre kostnader per producerad enhet och tuffare konkurrensvillkor.

Förslaget innebär att producenter som håller sig under vissa produktionsvolymer ska kunna få nedsatt alkoholskatt. För att omfattas av skattesänkningen får producentens årsproduktion vara som mest 100 000 liter vin och 1,5 miljoner liter andra jästa drycker, exempelvis cider, 25 000 liter mellanklassprodukter – det kan vara portvin – eller i fråga om etylalkohol, alltså sprit, 1 000 liter ren alkohol.

Själva nedsättningen är differentierad, vilket innebär att producenter kommer att delas in i fem olika kategorier utifrån sin årsproduktion. De minsta producenterna får en skattenedsättning på upp till 50 procent, och nedsättningen minskar stegvis för större producenter inom det här systemet.

Fru talman! Ett viktigt ord här är ”oberoende”. Nedsättningen av skatten gäller endast oberoende producenter, det vill säga producenter som är juridiskt och ekonomiskt självständiga och som inte producerar på licens.

I propositionen behandlas frågan om oberoende och vad det är med ganska hög upplösning. Jag ska inte nämna alla kriterier eller hur regelverket ser på till exempel samarbeten mellan olika producerande aktörer, men det är förstås viktigt att det inte uppstår kryphål här. Å andra sidan är det viktigt att reglerna inte görs onödigt krångliga. Här kan man åtminstone notera att vissa branschorganisationer har varnat för det senare.

För oss socialdemokrater är det självklart viktigt att alltid väga in folkhälsa och inte minst barns rätt till en trygg uppväxt när vi behandlar den här typen av frågor. Svensk alkoholpolitik så som den är utformad med detaljhandelsmonopolet och alkoholskatterna har ett tydligt folkhälsoperspektiv och ett tydligt socialt perspektiv, och så vill vi att det ska förbli. Hela syftet med alkoholskatten är ju, enkelt uttryckt, att minska konsumtionen av alkohol genom att öka priset.

Samtidigt måste varje enskild reform bedömas utifrån sina faktiska effekter. I detta fall delar vi bedömningen att förändringen inte medför några nämnvärda risker i dessa avseenden. Småproducenternas andel av marknaden är tämligen begränsad – enligt Systembolagets försäljningsstatistik fanns det 2023 knappt 400 svenska producenter med försäljning av alkoholdrycker andra än öl på Systembolaget. Majoriteten av dessa producenter är mycket små och får sänkt alkoholskatt med det här förslaget medan några få stora producenter vars drycker inte får det har en marknadsandel på mer än 90 procent.

Precis som när det gällde skattenedsättningen för mikrobryggerier talar vi här om produkter som återfinns i ett högre prissegment, vilket innebär att påverkan på den totala konsumtionen bedöms bli liten.

Bedömningen av reformens offentligfinansiella effekter, med ett beräknat skattebortfall på – bara, får man väl ändå säga – 20 miljoner kronor per år, indikerar också att effekterna på konsumtionen kommer att bli begränsade.

Fru talman! Sammanfattningsvis är det här ett förslag som bygger vidare på tidigare beslut och som syftar till att stärka mindre producenter samtidigt som viktiga samhällsperspektiv fortsatt beaktas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli i år.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag ser i likhet med Marie Olsson också mycket fram emot ett maktskifte i höst så att vi får ett socialdemokratiskt finansierat trafikavtal. Vi har i flera år visat att vi är beredda att skjuta till de pengar som behövs för att hålla igång trafiken.

Sedan tidigt 90-tal, ända sedan 1993, har det gått flyg mellan Östersund och Umeå baserat på regerings- och riksdagsbeslut. Det faktum att linjen har överlevt så länge, trots visst motstånd från ansvarig myndighet, stämmer till viss eftertanke.

Statsrådet har i olika sammanhang tryckt på att Sverige är ett land som behöver flyget, och jag håller med om det. I min hemkommun Östersund har vi till exempel reviderat vår resepolicy nu för att man ska kunna använda också flyget vid tjänsteresor, vilket jag tycker är bra. Det är olyckligt att ställa trafikslag mot varandra. Vi behöver tvärtom fler möjligheter till resande. Framför allt behöver vi det i norra Sverige för att få ekvationen att gå ihop.

Jag hörde statsrådet nämna elflyg, och jag vill avsluta på den bogen. Jag tror att det är där framtiden finns. Vi befinner oss på tröskeln till elflygets inträde på den transportpolitiska scenen. Det här är väldigt spännande, och det är exakt på linjer som denna som vi skulle kunna få till ett skifte.

Min enkla uppmaning och mitt medskick är att jag hoppas att regeringen är offensiv i de här frågorna och när vi kommer till upphandling och kravställan. Vi kan naturligtvis få ned kostnaderna för bensin och underhåll, men vi kan också placera Sverige i framkant. Tänk vilken härlig vision att se norra Sverige gå i bräschen för att ställa om flyget!

Fru talman! Linjen Östersund–Umeå är viktig. Jag tackar återigen för statsrådets ännu lite tydligare svar. Det är viktigt att ha med sig. Det handlar om interaktionen mellan Jämtlands län och Västerbotten. Jämtland Härjedalen ingår i norra sjukvårdsregionen, och vi har vårt regionsjukhus i Umeå. Det är därför av stor vikt att vi har goda kommunikationer dit. Men även för universiteten och arbetsmarknaden är utbytet med Västerbotten och Umeå betydelsefullt. Umeå är ju något av ett administrativt nav för norra och mellersta Sverige.

Som förhoppningsvis framgick av mitt första inlägg är jag delvis kritisk mot det underlag som Trafikverket har tagit fram. Jag tror att det är nödvändigt med ett bredare perspektiv när man analyserar den upphandlade trafiken. Jag skulle verkligen önska att regeringen gjorde det och lät fler kriterier inrymmas i underlaget inför kommande beslut.

Fru talman! I slutändan är alla de olika transportbehoven i norra Sverige beroende av att regeringen tar ansvar för att finansiera de statliga trafikavtalen, alltså den trafik som är viktig men inte kommersiellt bärkraftig. Efter de senaste årens kostnadsökningar är den frågan än mer akut. Regeringen har inte kompenserat Trafikverket för kostnadsökningarna i trafikavtalen.

Riksrevisionen kom häromdagen med en granskning av trafikavtalen. Där skriver man att sedan 2011 har anslaget för trafikavtal varit relativt oförändrat i nominella termer, bortsett från enstaka år med tillfälliga ökningar, vilket innebär att anslagets reala värde har minskat över tid. Det är klart att med en sådan kontinuerlig neddragning år efter år återstår till slut ingenting annat för Trafikverket än att komma till regeringen med förslag på neddragningar.

Man kan nästan ta på den frustration som Trafikverket känner inför de ekonomiska realiteterna. De skriver i sitt underlag: ”Trafikverkets anslag för trafikavtal är mycket ansträngt. De senaste åren har kostnaderna ökat i stort sett i samtliga avtal, samtidigt som anslaget inte höjts i tillräcklig grad. Trafikverket har därför tvingats till nedskärningar i samverkansavtal om tåg och buss och i nattågstrafiken till övre Norrland.” Trafikverket fortsätter på samma tema: ”Nuvarande anslag gör att det redan idag är svårt att upprätthålla den trafik som bedöms motiverad utifrån uppdraget.”

Regeringen har satt det här anslaget på svältdiet. Trafikverket har återkommande äskat medel för att upprätthålla grundläggande tillgänglighet. Ytterst ankommer det faktiskt på regeringen att välja väg. Det här är ju inte första gången som infrastrukturministern är i kammaren för att debattera upphandlad trafik i norra Sverige. Vi har tidigare debatterat nattågstrafiken. Även då var ingången från Trafikverkets sida att utan mer pengar måste någonting tas bort.

Regeringen och statsrådet slår sig gärna för bröstet och säger att man skjuter till stora belopp i den nationella planen för att få bort underhållsskulden och förbättra vägstandarden. Det är välkommet, och förhoppningsvis kommer det att innebära förbättringar i vår del av landet. Men den trafik vi talar om här i dag är också en del i att hålla ihop hela landet. Det är dessutom relativt små pengar som vi talar om, sett till den stora infrastrukturbudgeten. Det borde inte vara så att den redan begränsade tillgängligheten i vår del av landet ska behöva bli ännu sämre bara för att regeringen prioriterar annat före trafiken i norra Sverige.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på interpellationen!

Det är en lite speciell konstruktion att det ingår i instruktionen till Trafikverket att säkerställa trafik mellan Östersund och Umeå. Det är inte heller första gången Trafikverket inkommer till regeringen med en begäran om att slippa detta uppdrag.

Jag noterar och välkomnar statsrådets svar i den här delen, och jag hoppas och tror att det kan skingra en del oro. Samtidigt är det ju så att djävulen sitter i detaljerna, så när statsrådet kommer tillbaka till talarstolen får han gärna förtydliga exakt vad detta innebär.

Det pågår för närvarande inget arbete i regeringen med att ta bort den allmänna trafikplikten, säger statsrådet. Betyder det också att det inte heller i morgon kommer att påbörjas något sådant arbete? Vi får ändå ha med oss att underlaget inkom till Trafikverket alldeles nyligen.

När det gäller det här underlaget tycker jag personligen att det lämnar en hel del övrigt att önska. Det påpekas bland annat att det finns alternativ till det upphandlade flyget mellan Östersund och Umeå. Man kan åka såväl tåg som buss som en kombination av de här transportslagen, och så är det ju.

Problemet är att det inte blir någon attraktiv resa. Vi talar om en resväg på bara 36 mil, och man ska betänka vilka målgrupper det är som vanligen reser med flyget i dag. Det är vårdpersonal, patienter, patienters anhöriga, myndighetsanställda och näringslivets aktörer.

Med kollektivtrafik tar resan lång tid, fem sex timmar. Man kan inte starta resan från Östersund på morgonen och få en full arbetsdag i Umeå, utan det kräver att man åker dagen innan och tar en hotellnatt. Det adderar såklart till kostnaden.

Jag ska nämna en annan sak när vi ändå är inne på transportslag, tidtabeller och kostnader. Trafikverket påpekar också att man kan flyga kommersiellt mellan Östersund och Umeå via Stockholm. Så är det, och det är en ganska snabb resa. Man kan komma ned på tre fyra timmar. Men Trafikverket undviker nogsamt att berätta vad det kostar. Om man vill resa i dag från Östersund till Umeå och tillbaka i morgon kostar det, fru talman, 11 195 kronor tur och retur utan incheckat bagage. Man undrar nästan varför inte Trafikverket lyfte fram möjligheten att hyra en privatjet, om nu pengar inte är en faktor i sammanhanget.

Myndigheten ställer också frågan: Varför ska just Östersund, en relativt välmående kommun, ha en flyglinje till Umeå, en annan relativt välmående kommun? Kiruna har ingen flyglinje till Umeå, och Gällivare har ingen flyglinje till Umeå.

Jag skulle aldrig, fru talman, drömma om att skapa en sådan motsättning och ställa städer i Norrlands inland mot varandra på det sättet, särskilt inte när vi pratar om transportmöjligheter, och jag tycker att det är tråkigt att en statlig myndighet gör just det. Varför ska det alltid vara de orter som har längst avstånd, sämst vägar och minst kollektivtrafik som ställs mot varandra?

När man talar om Jämtlands län måste man förstå att Östersund, den enda staden, samlar upp behoven i omkringliggande kommuner. Är man Årebo, Bräckebo eller Krokomsbo och ska resa till Umeå gör man det via Östersund.

Låt mig återgå till min initiala fråga, fru talman. Kan vi helt enkelt utgå från att det inte heller i morgon påbörjas ett arbete i Regeringskansliet med att förändra eller stryka flyglinjen Östersund–Umeå?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23 om kemikalieskatten.

Punktskatter är alltså konsumtionsskatter på vissa varor och tjänster. Det är skatter som sammantaget genererar betydande intäkter till staten, väl över 100 miljarder per år. Precis som andra skatter ger de medel som vi kan använda till olika kollektiva nyttigheter, så när man tankar bilen, slår på strömbrytaren eller inhandlar fredagsölen kan man ha med sig att man också bidrar till det gemensamma, vilket kanske kan skänka någon form av tillfredsställelse även i dessa dyrtider.

Det som annars utmärker punktskatter är att de ofta har ett ytterligare syfte än det rent fiskala, nämligen att verka styrande. Det finns många åsikter om hur punktskatterna styr och slår. Exempelvis har nykterhetsrörelsen och de alkoholproducerande aktörerna diametralt olika uppfattning om huruvida nivån på spritskatten, vinskatten och ölskatten är rätt.

Som ledamöter i skatteutskottet har vi den stora förmånen att få ta del av bredden i de synpunkter som finns om punktskatterna, och det är viktigt att ta in den. Många vill ju påverka sin punktskatt i en mer fördelaktig riktning. Personligen slås jag av att det ofta finns om inte goda så rimliga argument också för synpunkter jag initialt kan vara ganska skeptisk till. En vanlig invändning är att en viss skatt leder fel och inte har den styrningseffekt vi vill uppnå. Ibland är dessa invändningar rimliga, och ibland är kritiken mer ett utslag av att det är en ovälkommen kostnad som äter upp marginalerna. Oavsett vad är det viktigt att återkommande fundera på skatternas verkan och om de styr i den riktning vi vill att de ska styra i.

Folkhälsa och miljöhänsyn är två exempel där rätt utformade punktskatter kan bidra i en mer positiv riktning. Sverige var till exempel ett av de första länderna att införa en koldioxidskatt; det gjordes under tidigt 90tal. Inte rätt utformade kan punktskatter bli mer av kostsamma irritationsmoment. Ett exempel som alltmer tyder på det senare är kemikalieskatten, eller elektronikskatten i vardagligt tal.

Syftet med elektronikskatten är att minska förekomsten av farliga ämnen i människors hemmiljö genom att beskatta vitvaror som kylskåp, mikrovågsugnar och elektronik som innehåller vissa flamskyddsmedel. Syftet med skatten får alltså beskrivas som gott, men utvärderingar visar att den varken haft positiva miljöeffekter eller varit kostnadseffektiv. Elektronikmarknaden är global, och Sverige står för bara några tiondelars procent av den totala marknaden. En elektronikskatt i Sverige påverkar inte tillverkningsprocesserna i någon större utsträckning, utan skatten blir i huvudsak en extra kostnad för importörer, svenska handlare och i slutändan redan hårt pressade svenska hushåll.

Punktskatter är kanske inte i epicentrum för de stora skattepolitiska tvisterna. Vi socialdemokrater menar dock att utformningen av elektronikskatten bör ses över för att säkerställa att skatten ger önskvärda effekter. Det mest rimliga kan vara att lyfta upp frågan till europeisk nivå och eftersträva ett mer samlat europeiskt svar.

I både detta och tidigare betänkanden om punktskatter kan man notera en bred samsyn hos partierna om att elektronikskatten är problematisk och bör ses över eller, som vissa argumenterar för, rent av avskaffas direkt. I det borgerliga lägret har kritiken mot elektronikskatten varit tydlig under lång tid. Innan man hamnade i styrande ställning 2022 var man jättemycket emot skatten, men sedan har man mjuknat. Det framstår därför som lite märkligt att inte fler partier kan ställa sig bakom en översyn av skatten.

Frågan om elektronikskatten är en av många exempel på varför Sverige skulle må bra av en bredare skatteöversyn. Utgångspunkten för en sådan översyn bör bland annat vara att eftersträva stabila skatteintäkter för att säkra finansieringen av våra gemensamma åtaganden men också att skapa förutsägbarhet så att medborgare och företag vet vad som gäller och, apropå elektronikskatten, förstår syftet med skatten.

(Applåder)

Herr talman! Vi socialdemokrater anser att de miljömässiga riskerna med brytning i alunskiffer är för stora. Därför har vi fattat beslut om att verka för ett förbud mot brytning i just alunskiffer.

Tyvärr har inte regeringen valt att anamma den linjen, men för en tid sedan meddelade regeringen att man ska utreda ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Man skulle dessutom snabbutreda detta, sa man. Än finns dock ingen utredare, ingen tidsplan och inga direktiv.

Den fråga som jag och många andra jämtlänningar men även skaraborgare och andra berörda ställer oss är om Ebba Busch menar allvar med detta. Eller var det bara dimridåer för att stilla ett växande motstånd under ett valår? Frågan är: När kommer utredningen? Men kanske framför allt: När får vi i den här kammaren möjlighet att rösta om ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer?

Fru talman! Som framgått av det som sagts av tidigare talare – inte minst Helena Vilhelmsson, som jag tycker lyfte fram folkbokföringsfrågorna på ett förtjänstfullt sätt – handlar det här betänkandet delvis också om folkbokföringen. Den frågan förtjänar verkligen sin plats.

Folkbokföringen ska spegla befolkningens bosättning, identitet och familjerättsliga förhållanden. Korrekta uppgifter i folkbokföringen är en förutsättning för att mycket annat ska bli rätt. Det omvända gäller förstås också. När det blir fel i folkbokföringen blir det fel på andra håll. Då blir det tillfälle till bidragsutnyttjande. Då kan folk ducka myndighetskontroller och annat.

Skatteverket har ett tydligt uppdrag att säkerställa att korrekta uppgifter förs in i folkbokföringen. I myndighetens regleringsbrev framgår att folkbokföringen ska hålla hög kvalitet och att ”folkbokföringsfelet ska vara så litet som möjligt”.

I en internationell jämförelse står sig svensk folkbokföring väl, men på vissa områden brister det, fru talman, och då brister det tyvärr rejält. Vi har tidigare här i kammaren debatterat svårigheterna med att fastställa identiteten på personer som kommer till Sverige. Det gjorde vi förra året. I dag skulle jag dock vilja belysa frågan om adresskapningar. Sedan några år tillbaka skickar Skatteverket en notis om någon anmäler flytt till din folkbokföringsadress. Men någon sådan motsvarande impuls går inte ut om någon försöker skriva sig på din fritidshusadress eller använda ditt fritidshus som särskild folkbokföringsadress, vilket det ofta är fråga om i de här fallen.

När skadan väl är skedd, när du har fått en massa oinbjudna i ditt fritidshus, kan det vara nästan stört omöjligt att bli av med problemet. Vi har hört talas om enskilda, till exempel Ulla-Lena Lindqvist, som har haft 50, 60 eller kanske 70 personer skrivna på sin sommarstugeadress.

Det här handlar alltså inte bara om att man får en sprängfylld brevlåda från en dag till en annan; det är kanske det minsta problemet i sammanhanget.

Det är ganska obehagligt när rättsvårdande myndigheter börjar knacka på ens dörr därför att de söker efter en viss person i ens fritidshus. Det är väldigt nära och obehagligt när man som fritidshusägare får ett samtal från en person som står skriven på samma adress och som i en inte så vänlig ton säger att han eller hon behöver få tag på ett visst brev som man eventuellt har i sin ägo. Därtill finns också risken, som vi sett under åren av gängkrig, att kriminella helt enkelt attackerar fastigheter – adresser – där de tror att vissa personer uppehåller sig.

När vi pratar om adresskapningar och skenskrivningar kan det låta som att vi bara pratar om administrativa intrång i människors liv, men det här problemet är långt större och långt allvarligare än så.

Den här regeringen har gått ut hårt mot skuggsamhället och lovat att städa upp i systemen och bringa klarhet i vilka som faktiskt befinner sig i vårt land. Man påstår till och med att det i detta nu pågår en folkräkning i Sverige. Det är lika pinsamt som dåligt att man bara låter det här problemet rulla på år efter år. Det ska självklart inte vara möjligt att skriva sig i första bästa sommarstuga – inte i ett land som Sverige.

Ulla-Lena Lindqvist är en av dem som har fått betala ett högt pris för regeringens och myndigheternas oförmåga att lösa adresskapningarna. Hon fick sin brevlåda kapad för över två år sedan. Under de åren har hon gjort polisanmälningar och flera gånger kontaktat Skatteverket. Hon har till och med stämt staten.

Vi har tagit hennes fall till utskottet och kallat dit ministern. Vi har också haft interpellationsdebatter om det här i kammaren. Efter en av de debatterna hände det faktiskt någonting, fru talman – om det var en slump eller inte ska jag låta vara osagt. Någonting hände i alla fall, och det var väl gott så. Skatteverket valde att rensa bort det sextiotal personer som stod skrivna på Ulla-Lena Lindqvists adress.

Det var jättebra, men det väcker samtidigt frågor. Är det detta som krävs för att man ska få den här regeringens uppmärksamhet? Det är valår, och medierna och oppositionen går igång. Är det detta som krävs för att någonting ska hända? Vi vet inte hur många fler som befinner sig i en liknande situation. Frågan är om ens Skatteverket vet. Det enda vi vet är att detta måste få ett slut och att Skatteverket, om så krävs, måste sätta till resurser för att rensa bland adresserna.

Det är dock inte den långsiktiga lösningen. Det kan finnas personer som följer den här debatten och undrar när en varaktig lösning kommer på plats. Det undrar vi också, fru talman. Regeringen har inga besked om den saken. Tyvärr är det så att det mesta talar för att vi efter den här mandatperioden måste konstatera att den har inneburit fyra förlorade år även på det här området.

(Applåder)

Herr talman och statsrådet! Interpellationer bygger ytterst på frågor, och här var frågan om Skatteverket har de befogenheter som krävs för att stoppa skenskrivningar och om regeringen kommer att agera för att detta omedelbart upphör.

Tyvärr blir svaret nej på båda frågorna. Skatteverket gör visserligen saker, alltifrån lite tafatta uppmaningar om att sätta lås på sin brevlåda – då kanske man också ska uppmana adressförsäljarna att inte ta med sig en kofot – till att faktiskt lyckas ta bort en och annan skenskriven person. Något stopp i närtid är alltså inte att vänta. Om det visar sig att vi måste få fram ny lagstiftning kan det här i värsta fall tvärtom dra ut på tiden. Jag hoppas att så inte är fallet, men när man lyssnar på Skatteverkets experter kan man misstänka att det kan bli så.

Det är för dåligt, herr talman. Att få känna sig trygg i sitt eget hem är inte för mycket begärt. Att ha rådighet över vem som har tillgång till ens adress är inte heller för mycket begärt. Det finns också därutöver saker, herr talman, som vi inte har varit inne på här i dag. Hur spännande är det till exempel att lägga ut ett fritidshus till försäljning om det visar sig att 30–40 personer är skrivna där? Då börjar varningsklockorna att ringa. Vem tar ansvar för den värdesänkningen?

Jag uppfattar att Elisabeth Svantesson i grund och botten är med oss i att det inte får gå till på det här sättet och att vi måste göra någonting. Skillnaden är just den att Elisabeth Svantesson har en unik möjlighet att göra något åt saken, och det är inte bra, herr talman, när den som har störst möjlighet att agera är den som är sist på bollen. Nu ser det ut som fyra förlorade år.

Herr talman! Tack till Elisabeth Svantesson för svaret!

Som framkommer i svaret har regeringen gått ganska offensivt fram när det gäller folkbokföringsfrågorna. Man har både tillfört resurser och nya styrningar till Skatteverket. Det är bra; vi är överens om de tagen. Sedan kan vi debattera enskildheter som huruvida det pågår en storskalig folkräkning i Sverige just nu. Jag tror att det bara är Elisabeth Svantesson som ser den. Men strunt i det nu.

Det blir ändå märkligt att regeringen inte har tagit tag i problemet när den nu har en så offensiv approach. Det är som att tiden har stått stilla. Särskilt allvarligt blir det eftersom vi vet att felaktigheter i folkbokföringen oftast är en förutsättning och en form av insteg för annan brottslighet i form av bidragsutnyttjande, välfärdsbrottslighet och annat. Den här brottsligheten omsätter som vi vet enorma summor pengar; bara adressförsäljningarna omsätter väldigt stora pengar.

Vi närmar oss nu slutet av mandatperioden, och ingen omedelbar förbättring är i sikte. Elisabeth Svantesson nämner uppdraget till Skatteverket att myndigheten ska analysera förutsättningar – jag uppfattade att finansministern var lite tydligare i sitt muntliga svar – för att införa en notifiering för fritidshusägare och se över detta med särskild postadress.

När Skatteverkets experter har uttalat sig om frågan säger de dock att det behövs ny lagstiftning. Då hamnar vi i en helt annan situation med en mer utdragen process. Om vi ska ha ett lagstiftningsarbete kanske det ska tas fram en ny utredning, och då blir inte det här klart i närtid.

Denna osäkerhet understryker bara att regeringen hade behövt agera mycket tidigare. Jag tycker ärligt talat inte att man kan lägga all skuld på Elisabeth Svantesson. Hon är naturligtvis högsta ansvariga för Skatteverket, men det är uppenbart att Skatteverket inte har gjort sitt jobb fullt ut i detta. Det finns en tafatthet från myndigheten som är iögonfallande, och det finns en senfärdighet från regeringens sida att agera på denna tafatthet. De som drabbas är de som lever med det här obehaget varje dag.

Precis som vi hörde sitter Ulla-Lena Lindqvist här i dag och följer debatten. Hon om någon vet hur det är att få sin adress helt övertagen av främlingar, eller ”inneboende” som hon själv med viss ironisk underton brukar kallar dem. Hon följer som sagt debatten från läktaren. Hennes mardröm har nu pågått i över två års tid. Ulla-Lena har i artiklar vittnat om det obehag, den vanmakt och den frustration det innebär att vara utsatt för en storskalig adresskapning. Genom att dela din historia, Ulla-Lena, har du verkligen bidragit till att lyfta upp frågan, bland annat hit till Sveriges riksdag. Det är jag tacksam för.

Trots upprepade kontakter med Skatteverket, flera polisanmälningar och medial uppmärksamhet var häromdagen – hör och häpna – 66 personer fortfarande skrivna på Ulla-Lenas adress! Och så sent som i december tillkom en person på adressen.

Jag säger detta apropå statsrådets påstående att Skatteverket har gjort vissa saker och kanske vissa förbättringar. Jag tror ärligt talat att man måste leta med mikroskop för att hitta de där förbättringarna.

Jag föreställer mig att Ulla-Lena liksom alla andra som plågas av adresskapningar önskar sig både tydligare och mer offensiva besked från finansministern om när det här ska vara över. När ska man slippa känna att man lever i ett undantagstillstånd?