Liberalerna

Fru talman! Det här är första gången jag deltar i riksdagens behandling av detta grundlagsärende.

När frågan debatterades första gången, för drygt ett år sedan, var det min företrädare Mauricio Rojas som företrädde Liberalerna. Jag tänker inte ens försöka mäta mig med den akademiska nivå som han ofta håller i den här talarstolen, men jag kan kanske bidra med något annat.

Jag är fortfarande relativt ny här i riksdagen. Därför har jag också kvar en del av det utifrånperspektiv som man ganska snabbt riskerar att förlora när man har arbetat här ett tag. När jag ser på detta ärende med den blicken slås jag av att det handlar om sådant som de flesta svenskar egentligen aldrig funderar över.

De flesta går inte omkring och tänker på hur en grundlagsändring går till. De flesta funderar inte över hur domstolarnas ställning är reglerad. De flesta diskuterar inte kvalificerade majoritetskrav vid köksbordet. Och det är precis så det ska vara. Om människor känner att de behöver oroa sig för demokratins grundläggande spelregler har något redan gått fel. Vårt ansvar som folkvalda är att se till att den oron aldrig behöver uppstå. Människor ska kunna lita på att demokratins grundvalar står stadigt och att de regler som skyddar vår frihet inte ändras genom tillfälliga opinioner eller kortsiktiga politiska svängningar.

Fru talman! Samtidigt har vi förstås ett annat ansvar. När samhället förändras och nya frågor uppstår måste lagstiftningen kunna utvecklas i takt med tiden. Demokratin får inte vara orörlig. Just därför behöver vi regler som säkerställer att de mest grundläggande spelreglerna inte förändras alltför lätt. Det är därför dagens beslut är så viktigt.

Förslaget innebär bland annat att ett andra beslut om att ändra grundlag som huvudregel ska kräva stöd av minst två tredjedelar av de röstande. Den breda förankring som länge varit en politisk ambition blir därmed också en tydligare del av vårt konstitutionella skydd.

Fru talman! Människor ska också kunna lita på att om de en dag hamnar i en tvist med en myndighet, ett företag eller kanske rent av staten själv så döms saken efter lagen och inget annat.

Ett fritt samhälle behöver fria val, men ett fritt samhälle behöver också fria domstolar. Domstolarnas uppgift är inte att vara populära, och de ska inte vara politiska. Deras uppgift är att självständigt tillämpa lagen även när resultatet inte passar den som för tillfället har makten. Därför, fru talman, är domstolarnas oberoende inte ett särintresse för jurister utan en grundläggande trygghetsfråga för varje medborgare.

De nu föreslagna regelförändringarna förskjuter maktbalansen från oss folkvalda till skolade jurister. Sammantaget tycker jag att de föreslagna förändringarna är kloka och väl avvägda. Grundlagar skrivs nämligen inte för dagar då allt fungerar väl. De skrivs för dagar då demokratin utsätts för prövningar. De skrivs för framtiden – för de tillfällen då någon kanske vill flytta fram politikens makt på bekostnad av rättsstaten och för de tillfällen då någon vill göra det enklare att förändra spelreglerna till sin egen fördel. Just då måste skyddsräckena finnas där.

Dagens beslut handlar därför ytterst om förtroende – förtroende för demokratin, förtroende för rättsstaten och förtroende för att ingen tillfällig majoritet enkelt ska kunna ändra de regler som ytterst skyddar våra fri- och rättigheter.

Fru talman! Liberalerna yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Det går att köpa fler fordon. Man kan beställa mer ammunition, och man kan bygga större kaserner. Erfarenhet går däremot inte att beställa med kort leveranstid. Den måste byggas upp under många år. Ska vi lyckas behålla kompetensen måste vi också ta hand om den.

När riksdagen nu behandlar personalförsörjningen av det militära försvaret är det viktigt att komma ihåg att det handlar om människor. Det är människor med kunskap och erfarenhet som inte utan vidare kan ersättas med mer materiel eller större anslag.

Människans frihet är själva essensen i Liberalernas ideologi. Det gäller rätten att välja sitt arbete och bestämma över sitt liv men också att slippa onödiga ingrepp från staten. För att dessa friheter ska vara möjliga krävs dock en grundläggande förutsättning, och det är att vi har rätten att leva i ett fritt land där ingen främmande makt bestämmer. I Ukraina ser vi vad som händer när en angripare försöker frånta folket den rätten. Vi ser också vilken oerhörd betydelse människors erfarenhet har för ett lands försvarsförmåga.

Under snart fem års fullskaligt krig har ukrainska soldater och befäl byggt upp kunskaper som inte går att ersätta över natten. Erfarenheter från strider och förmåga att anpassa sig och föra kunskaper vidare till nya soldater är avgörande för att man ska klara av att försvara sitt land. Det är en påminnelse om att ett starkt försvar inte bara handlar om hur många vi kan utbilda utan också om hur väl vi tar hand om dem som redan är utbildade.

Fru talman! Sverige ska fortsätta att hjälpa Ukraina att försvara sig. Samtidigt är Sverige nu medlem i Nato, något som Liberalerna hade drivit på för under lång tid. Medlemskapet är en avgörande del av vår trygghet och innebär ett ansvar gentemot våra allierade. Därför måste vi också göra vårt eget försvar så starkt att ett angrepp mot Sverige eller våra allierade framstår som utsiktslöst.

Ska Sverige vara en allierad att lita på krävs användbara förband och uthållighet. Det räcker inte med stora anslag och moderna vapensystem. Det måste också finnas människor med rätt utbildning och erfarenhet som är beredda att försvara inte bara Sveriges frihet utan även våra allierades frihet.

SVT rapporterade nyligen att Sveriges reserv av utbildade soldater krymper samtidigt som försvaret ska växa. Enligt dagens huvudregel upphör krigsplaceringen efter tio år utan tjänstgöring. När repetitionsutbildningen inte räcker till förlorar Försvarsmakten tillgång till personal som fortfarande skulle kunna bidra. Det är en motsägelse som vi nu rättar till.

Sverige utbildar människor för uppgifter som vi verkligen hoppas att de aldrig behöver utföra. Men verkligheten är en annan. Därför måste vi säkerställa att deras kunskap finns tillgänglig om det värsta inträffar. I propositionen redovisas bedömningen att en personalreserv skulle behöva omfatta minst 100 000 värnpliktiga 2035. Samtidigt planeras omkring 51 000 värnpliktiga ingå i krigsorganisationen. Det är stora siffror, och bakom dem finns ett mycket konkret behov. Förband ska kunna förstärkas, förluster ska kunna ersättas och försvaret ska kunna fortsätta fungera även efter svåra påfrestningar.

Med förslaget blir det möjligt att behålla värnpliktiga som passerat tioårsgränsen i en särskild personalreserv, som längst till slutet av det år de fyller 47. Möjligheterna till beredskapstjänstgöring utökas, och tidigare yrkesofficerare och reservofficerare som uppfyller lagens krav kan omfattas av värnplikt tills de fyller 70. Detta är välkommet. Det är också välkommet att rätten till tjänstledighet för bland andra reservofficerare förtydligas. Den som under en period lämnar sitt vanliga arbete för att bidra till Sveriges försvar ska kunna känna trygghet i vilka rättigheter som gäller.

Fru talman! Vi hörde här att Vänsterpartiet vill att möjligheten att förlänga värnplikten för tidigare officerare inte ska nyttjas i fredstid. Jag kan förstå varför man tar upp denna fråga. Plikt är inte ett obetydligt beslut. För den enskilde kan det innebära att arbete, familjeliv och egna planer får stå tillbaka, och staten måste därför alltid kunna motivera varför ett sådant ingrepp är nödvändigt.

Just eftersom friheten betyder så mycket måste vi vara noggranna med vad vi kräver av människor. Frivillig tjänstgöring och anställning ska vara förstahandsvägen, men när behoven inte kan tillgodoses på det sättet måste Försvarsmakten ändå ha möjlighet att kalla på erfaren kompetens. Här skiljer sig Liberalerna från Vänsterpartiet. Vi kan inte utgå från att nästa allvarliga säkerhetspolitiska kris börjar med en krigsförklaring. Redan i fredstid kan säkerhetsläget kräva att Försvarsmakten snabbt stärker sin beredskap. Då måste det finnas möjlighet att kalla in tidigare officerare med värdefull erfarenhet för beredskapstjänstgöring, även när det inte är möjligt att tillgodose behovet genom frivillighet.

Samtidigt får ingen tro att längre krigsplacering i sig skapar bättre soldater. Den som har varit borta från Försvarsmakten under många år behöver få möjlighet att öva igen. Utbildning, utrustning och fungerande planering måste följa med lagändringarna. Regeringen och Försvarsmakten måste därför säkerställa att ambitionen att få fler värnpliktiga följs av tillräckliga resurser för övning för dem som redan är utbildade – annars har vi bara förbättrat våra register och inte vår försvarsförmåga.

Fru talman! För mig som liberal är slutsatsen enkel: Staten ska visa återhållsamhet när den begränsar människors val. Den ska däremot aldrig tveka att skydda sitt land mot yttre hot. Att människor bidrar till Sveriges försvar är inte ett självändamål, utan det handlar ytterst om att värna freden och rätten att leva i frihet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Då är vi här igen. Magdalena Andersson, som utropade sig till valvinnare, har sju veckor efter valet inte förhandlat fram något regeringsalternativ. 176 mandat är flest, men tydligen bara rent matematiskt.

Resultatet är att kammaren nu behöver rösta om ett alternativ som bara centerpartister och någon enstaka ledarsida förespråkar eftersom den egentliga kandidaten och valvinnaren vägrar att låta sig prövas av kammaren.

Herr talman! Vårt land står som ett resultat av detta utan en regering som kan agera mot att Sveriges lärare och skolbarn möter en stökig och ibland hotfull vardag i skolan. Sverige står utan en regering som kan förhindra att barnfamiljer får en ekonomiskt tuff vinter i år och utan en regering med handlingskraft att stärka Sveriges säkerhet – samtidigt som krig och konflikter rasar.

Herr talman! Det är uppenbart att kammaren i dag kommer att rösta nej till Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister i en socialdemokratisk regering och nej till den S-ledda regering Centerpartiet har försökt samla stöd för. Även Liberalerna kommer i dag att för andra gången trycka på den röda knappen för en röd regering.

Herr talman! Vad människor i vårt land behöver är inte S-skattehöjningar och tillväxtbromsar, utan de behöver politik för mer tillväxt, som skapar jobb. Det behövs en politik för forskning, företagande och entreprenörskap och för arbetsro och mer kunskap i skolan, som gör vårt land mer bildat och rikare. Det behövs en politik för mer frihet för de människor som anstränger sig och bidrar och för de människor i vårt land som i dag har den allra minsta friheten.

När vi nu fäller Elisabeth Thand Ringqvist och förslaget om en socialdemokratisk regering är det samtidigt Liberalernas förhoppning att detta ska kunna bli startskottet för handlingsförmåga och för den politik vi eftersträvar.

Om de rödgröna partierna nu trots allt inte är villiga att leda Sverige – släpp då fram en liberal, borgerlig mitten-högerregering! Ulf Kristersson är Liberalernas statsministerkandidat. Han och vi har i fyra års tid visat att vi kan leda vårt land. Även när olika partier tycker olika kan vi hitta vägar för landets skull, för människors skull och för invånarnas skull.

Tillsammans är vi mer än villiga att fortsätta ta ansvar för kunskapsnationen Sverige och för robust välfärd och skyddsnät finansierat av ett fritt näringsliv och av alla dem som ger sig av till jobbet tidiga morgnar och sena kvällar.

Ge oss en chans, om ni nu inte själva vill ta den chans väljarna gav er!

(Applåder)

I detta anförande instämde Roger Haddad, Elin Hjelmestam, Martin Melin och Mauricio Rojas (alla L).

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen så här långt!

I dag är det internationella flygledardagen, och jag är flygledare. Jag vill därför passa på att ställa en fråga om just det i dag. Det handlar om drönare. Frågan diskuterades förra veckan men kan ha varit en av de punkter som möjligen rasslades igenom. Men jag vill ändå passa på att belysa frågan just den här dagen.

Hoten mot Europas säkerhet handlar inte enbart om traditionella militära angrepp. Det vet vi. Drönare kan påverka samhällsviktiga funktioner också i fredstid. Drönartekniken utvecklas snabbt och skapar stora möjligheter för företag, räddningstjänst och andra samhällsnyttiga verksamheter. Samtidigt kan den användas för övervakning, störningar och sabotage. Skyddet av kritisk infrastruktur måste därför utvecklas i takt med hotbilden.

För den civila flygtrafiken är frågan särskilt komplicerad. En obehörig drönare i närheten av en flygplats kan leda till att flygtrafiken måste antingen begränsas eller i värsta fall stoppas. Samtidigt måste de åtgärder man vidtar mot drönaren kunna genomföras utan att skapa nya risker för flygtrafiken, människor på marken eller andra samhällsviktiga system. Det krävs därför både förmåga att upptäcka och identifiera hot och en tydlig ansvarsfördelning mellan berörda aktörer, såsom civila myndigheter, polis och försvar.

Eftersom hoten inte stannar vid nationsgränserna behövs också europeisk samordning. EU-kommissionen har tagit fram en handlingsplan för drönar- och antidrönarsäkerhet. Jag vet som sagt att ni diskuterade det förra veckan och att Europeiska rådets möte efterlyste ytterligare insatser för att skydda kritisk infrastruktur.

Min fråga är därför: Diskuterade mötet hur ni kommer att säkerställa att den civila luftfartens säkerhet beaktas?

Fru talman! Skolan är ett av våra viktigaste områden. Barn och unga är vår framtid. Skolan är platsen där alla barn får chansen att bli den de kan bli, oavsett var de växer upp eller vad föräldrarna har i plånboken. I skolan ska alla barn få samma möjligheter, kunskap och framtidstro.

Skolan ska ge varje barn en bra start i livet. I skolan ska man känna nyfikenhet, motivation och att det är roligt att få lära sig, träffa klasskamrater och prova på något nytt. Alla barn ska känna sig trygga, bli sedda och skaffa vänner. Skolan ska vara en plats man längtar till.

Men så ser det inte ut i dag. Skolan i Sverige tillhör de stökigaste i Norden. Var tredje elev upplever ofta eller alltid att det är stökigt, och hot och våld mot lärare har ökat med 150 procent de senaste tio åren.

Vi har haft en skola där mobilen har blivit det centrala i klassrummet i stället för nyfikenhet och böcker. Läxan i svenska ges på stenciler som trycks ned i ryggsäcken tillsammans med den blöta handduken från gympan. Stök och överfulla klassrum har blivit vardag.

Fru talman! Så kan vi inte ha det. Det är inte den start i livet vi vill ge våra barn.

Liberalerna har de senaste åren genomfört den största reformen inom skolan på 30 år, med miljardsatsningar. Vi har gått från skärm till pärm, sett till att våra barn och unga har böcker att läsa i skolan och tagit bort störande moment som mobiler under skoldagen. Vi har stärkt lärarnas roll och skapat ordning och reda. Men vi behöver göra mer. Det behövs mer trygghet i klassrummet.

Varje elev behöver en egen lärobok i varje ämne. Lågstadiet ska vara skärmfritt, och förskolan måste få krav på minst 100 timmars högläsning. Vi behöver ge våra barn och unga en framtid. Skolan behöver mer ordning och reda.

Därför vill vi i Liberalerna ha max 20 elever per klass. Vi vill införa hjälpklasser för stökiga elever och ge ett starkare mandat för läraren att leda undervisningen i klassrummet. Då kan den stökiga pojken få hjälp i en liten grupp, och den ambitiösa flickan slipper vara kuddflicka. Läraren måste få vara lärare och ha tid med varje elev. Med mindre klasser får vi mer studiero och trygghet.

Men det viktigaste av allt är att vi för våra barns framtid måste förstatliga skolan. Kommunaliseringen och avregleringarna har gjort svensk skola till ett postkodlotteri, där det skiljer 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst. Detta kan vi inte fortsätta med.

Fru talman! Jag återkommer till det som är viktigt: våra barns framtid. Vi behöver en skola där alla får samma förutsättningar, kunskap och framtidstro, med böcker, trygghet och ordning och reda. Då behövs liberal skolpolitik.

Fru talman! Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Den bygger på en enkel men avgörande princip: Att människor med omfattande funktionsnedsättningar ska ha samma rätt som andra att leva ett självständigt liv.

Men i dag ser vi hur denna frihet steg för steg begränsas. Runt om i Sverige avslås ansökningar, assistanstimmar dras in och människor tvingas gång på gång bevisa behov som aldrig har förändrats. Det gäller inte bara assistans utan alla insatser enligt LSS.

Häromdagen kunde vi i tidningen Norran läsa om Linus, som flyttade med sin mamma från Haparanda till Skellefteå. I Haparanda hade han 51 timmars personlig assistans i veckan. Efter flytten fick han inte en enda timme. Vi talar om samma människa, samma funktionsnedsättning och samma behov, men två kommuner gör helt olika bedömningar.

I TV4 kunde vi nyligen höra om Henrik, som lever med sjukdomen ms. När hans behov ökade ansökte han om fler assistanstimmar. Efter åtta månaders väntan kom beskedet. Det blev inga fler timmar. Tibro kommun drog in hela hans assistans. Till Nyheterna sa han: Jag har ingen livskvalitet. Det känns som att man sitter i fängelse.

Före sommaren träffade jag Martin hemma i Göteborg. Vid 41 års ålder drabbades han av en massiv stroke. Samtidigt som han kämpade för sitt liv på intensiven föddes hans dotter. Sex år senare lever Martin med omfattande funktionsnedsättningar. Han behöver personlig assistans för att kunna vara pappa, make, vän och en del av samhället.

Men den stora kampen efter stroken har inte handlat om att återhämta sig. Den har handlat om att få sin rätt till assistans erkänd av Göteborgs stad. Kommunen beviljade honom i det senaste beslutet 33 timmar i veckan. Förvaltningsrätten bedömde att han behövde drygt 69 timmar. Göteborgs stad drev frågan vidare till kammarrätten, som sänkte antalet till 49 timmar.

Fru talman! 20 timmar i veckan kanske inte låter så mycket för den som själv kan gå upp ur sängen, äta sin egen middag och lämna sitt hem när den vill. Men för den som är helt beroende av andra människor är 20 timmar skillnaden mellan frihet och ofrihet.

Linus, Henrik och Martin är tre människor med olika livsöden. Men de har en sak gemensam: De tvingas kämpa mot det samhälle som en gång lovade dem stöd. Det är just detta som är orimligt. En livslång funktionsnedsättning upphör inte för att man flyttar över en kommungräns. Behovet av hjälp försvinner inte för att en ny handläggare gör en ny bedömning.

Den personliga assistansen infördes för att människor skulle få makten över sina liv, inte för att deras liv skulle styras av kommunala budgetar och utdragna rättsprocesser.

För oss liberaler är linjen tydlig. Vi vill få ett slut på de återkommande överprövningarna i fråga om varaktiga behov och se ett samlat statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Rätten till stöd ska inte avgöras av vilken kommun man råkar bo i. Det är hög tid att sätta stopp för det som just nu pågår runt om i Sverige.

Fru talman! LSS är inte bara en fråga om omsorg. Det är en fråga om frihet, självbestämmande och människovärde.

Linus, Henrik och Martin ska få leva sina liv – inte ägna sina liv åt att kämpa för rätten att leva dem.

Fru talman! Jag får tacka ledamoten för att jag som ny i kammaren får ha detta replikskifte.

Jag kan konstatera att regeringen vid flera tillfällen, under mandatperioden som har gått, har höjt schablonersättningen inom assistansen. Den har även möjliggjort en ordning där Försäkringskassan framöver ska ta fram budgetunderlag om kostnadsutvecklingen inom assistansen – också för att säkerställa att assistansersättningen följer kostnadsutvecklingen framåt.

Det tycker jag i grunden är en väldigt bra ordning. Liksom har sagts i tidigare replikskiften tror jag att det är rätt väg att gå att vi har goda underlag som vi kan fatta beslut utifrån i den budgetprocess som väntar under hösten.

Herr talman! Fyra partier till vänster bad inför valet om väljarnas stöd för att stötta en socialdemokratisk statsminister. Efter valet utropade sig Magdalena Andersson till vinnare, och min statsminister, Ulf Kristersson, drog den naturliga slutsatsen av det nya parlamentariska läget i riksdagen och avgick. Andersson vann, sa hon. Och, ja, de rödgröna samlar ju en majoritet av ledamöterna i denna kammare. Ändå faller Andersson.

Herr talman! För mig ter det sig märkligt att fira med tårta om man inte sedan förvaltar det ansvar man bad om och faktiskt fick. Men just där står vi.

När får Sverige en ny regering? Vad kommer den att driva igenom? ”En ny riktning”, sa Lena Hallengren alldeles nyss. Men vilken riktning är det? Blir det socialisering, alltså förstatligande, av näringslivet? Blir det en centerpartistisk kaosprivatisering av någon ny myndighet? Blir det höjda skatter för dem som bor, var de än bor? Blir det slopat beteskrav för kor?

Jag vet inte. Men jag kan gissa att om dessa vinnare någon gång får ihop det kommer Sverige inte att vinna något alls. Det kommer att bli klent för hushållens vardagsekonomi. Det kommer att bli en förlust för svensk skola och svenska barns uppväxt och trygghet under livet och för deras föräldrars och mor- och farföräldrars liv. Sannolikt blir det bedrövligt för svensk tillväxt, den tillväxt som både ger oss en rikare vardag och bekostar friheten och ett gott liv för utsatta och sköra människor, som utan oss har den allra minsta friheten.

Herr talman! Med 176 mandat samlar man onekligen en matematisk majoritet. Matematiskt är man vinnare. Men vem är politisk vinnare? De som ska vara vinnare, herr talman, är ju svenska folket.

Liberalerna står här, till höger, och är redo att ta ansvar för barns och vuxnas kunskap och för ett starkt socialt skyddsnät – allt finansierat med ett innovativt näringsliv och en liberal marknadsekonomi.

Liberalerna fäller Magdalena Andersson, herr talman. Vi trycker på den röda knappen för en röd regering.

(Applåder)

I detta anförande instämde Joar Forssell, Roger Haddad, Martin Melin och Mauricio Rojas (alla L).

Fru talman! Precis som jag konstaterade i det tidigare replikskiftet får jag säga att det är väldigt roligt att som ny i kammaren få debattera de här frågorna. Jag hoppas att flera andra liberaler också kommer att göra det i kommande debatter.

I den budgetprocess som snart ska påbörjas här i huset har jag all anledning att återkomma till de här frågorna och om hur vi från Liberalernas sida ser på arbetet framåt.

Som jag sa tidigare är vi från Liberalernas sida väldigt tydliga med att vi vill se ett förstatligande, och vi hade velat se ett förstatligande redan från början. Det ser verkligen mörkt ut, det som händer ute i landet. I rödgröna Göteborg har jag ägnat hela våren åt att debattera de här frågorna. Besluten för personer med livslånga funktionsnedsättningar omprövas gång på gång, och det måste få ett slut.

Fru talman! I politiken talar vi ofta om vikten av medborgarengagemang, men det sätts alltför sällan på prov. Därför vill jag i dag lyfta ett exempel från mitt hemlän Jönköpings län.

Under många år planerades en ny järnvägssträckning mellan Byarum och Tenhult, två orter strax söder om Jönköping. Projektet drevs av goda ambitioner – restider skulle kortas och infrastrukturen utvecklas. Men något hände. Ett antal engagerade människor började granska underlagen. De satte sig in i tekniska rapporter, trafikprognoser och samhällsekonomiska bedömningar. De organiserade sig, förde fram sina argument och visade att det kunde finnas andra vägar framåt.

Det är lätt att tala varmt om civilsamhället när människor tycker som en själv. Det verkliga testet kommer när människor utmanar etablerade planer och myndigheters bedömningar, och i det här fallet gjordes just det. Jag tycker att vi ska känna viss stolthet över att politiken faktiskt lyssnade. Att ompröva ett stort infrastrukturprojekt är inte ett tecken på svaghet utan ett tecken på styrka. Det visar att beslut kan grundas på nya fakta och nya perspektiv.

Fru talman! Omprövningen har dessutom öppnat nya möjligheter. I stället för att lägga alla resurser på en ny järnvägssträckning finns nu förutsättningar att utveckla den infrastruktur som redan finns. För oss i Jönköpings län handlar det bland annat om den befintliga järnvägen genom Tabergsdalen. Det är lätt att se den som en lokal bana, men jag menar att det är att underskatta dess betydelse.

Stråket mellan Värnamo och Jönköping binder samman några av länets mest dynamiska arbetsmarknader. Här finns industri, handel, tjänsteföretag och en snabbt växande logistiksektor. Inte alla dessa jobb kräver en akademisk examen, men de kräver att människor kan ta sig till arbetet. De kräver att arbetsgivare kan rekrytera från ett större område än den egna kommunen, och de kräver att unga människor kan se en framtid i hela regionen. Just därför är kompetensförsörjning och transportpolitik i grunden samma fråga.

Den befintliga järnvägen genom Tabergsdalen har potential att bli en viktig del av lösningen. Enligt de analyser som har presenterats kan en upprustning ge kortare restider samtidigt som stationer nära där människor faktiskt bor kan behållas. Men här finns också en risk: Vi får inte nöja oss med att stoppa ett projekt, utan vi måste också ha modet att genomföra det bättre alternativet.

Om staten nu ser möjligheten att både utveckla järnvägsförbindelsen mellan Värnamo och Jönköping och skapa en säkrare och mer framkomlig väg mellan Ulricehamn och Jönköping måste ambitionerna vara tillräckligt höga. Ingen tjänar på halvdana lösningar – inte företagen, inte pendlarna och inte skattebetalarna.

Fru talman! Lärdomen från Byarum och Tenhult är större än själva järnvägsfrågan. Den visar vad som kan hända när kunniga och engagerade medborgare tar ansvar för sin bygd. Den visar att politiken ibland ska våga ompröva, och den visar att vi måste vara beredda att fullfölja när vi väl har omprövat. Låt därför inte detta stanna vid ett stoppat projekt! Låt det bli början på en långsiktig satsning som stärker både kompetensförsörjningen och tillväxten i Jönköpings län.

Fru talman! Detta är mitt livs första anförande i denna kammare. Jag är alldeles strax klar, men jag vill avsluta med en uppmaning till oppositionspartierna. Infrastrukturinvesteringar måste överleva både val och regeringsskiften. Därför hoppas jag att någon från oppositionen väljer att begära replik på mitt anförande och ger invånarna i Jönköpings län beskedet att inte heller oppositionen tänker svika de satsningar på väg och järnväg som nu kan stärka länets utveckling och kompetensförsörjning. Det är Jönköpings län värt.

Fru talman! Jag vill prata om en av de största kulturrörelserna i Sverige, en som inte utspelar sig i de finaste rummen, avnjuts till de godaste vinerna och alltid möts av stående ovationer utan som ibland rent av är utskälld men ändå är levande och stark. Jag pratar förstås om den svenska supporterkulturen.

Varje vecka förgyller kreativiteten och kraften från tifogrupper och engagerade supporterkollektiv upplevelsen för hundratusentals svenskar som följer fotbollen på plats eller via tv-sändningar – banderollerna, flaggorna, ståplatserna, konfettin, pyrotekniken.

Den inramning som finns kopplat till den svenska fotbollen är ingen naturlag utan ett resultat av ett genuint och brinnande engagemang. Utan stora erkännanden och ekonomisk ersättning och på bekostnad av allt annat som ska hinnas med i livet sliter människor vecka ut och vecka in för att göra svensk fotboll levande.

Supporterkulturen är i många hänseenden en liberals dröm. Utan att vara beroende av en krona av skattebetalarnas pengar engagerar den brett och är inkluderande för alla som önskar delta i den. Det minsta som kan begäras är att den inte motarbetas av politiken eller ordningsmakten.

När jag själv står på nationalarenan i Solna för att följa mitt lag och det tänds bengaler i klacken för att höja stämningen på arenan följs det alltid av ett meddelande på jumbotronen: Användning av pyroteknik är olagligt enligt ordningslagen. Så är det förstås. Därför är det bra att jag nu kan stå i vår lagstiftande församling och säga något för mig väldigt självklart: Ordningslagen måste ändras och pyroteknik på våra läktare tillåtas.

För mig handlar det om en viktig princip: Vuxna människor ska vara fria att göra nästan vad som helst så länge det inte skadar någon annan. Engagerade supportrar som bidrar till att höja stämningen på de svenska läktarna och skapar en livlig atmosfär är inte ett problem. De är en tillgång.

Är det värt att fortsätta lägga skattebetalarnas resurser på att motarbeta och lagföra individer som, om de sköter detta korrekt, inte skadar någon annan? För mig är svaret på den frågan självklart. Det är även självklart att vi ska värna den svenska supporterkulturen.

Den levande och medlemskontrollerade svenska fotbollsrörelse som 51-procentsregeln möjliggör står i skarp kontrast mot den utveckling vi har sett runt om i världen, där fotbollen alltmer har kommit att handla om vilka som äger den och hur den utnyttjas i ett spel som är större än det som sker på gräsplanen. Samma diktaturer som arrangerat de stora mästerskapen de senaste åren har också köpt europeiska storklubbar. Det är rimligen uppenbart för alla att ägandet av fotbollsklubbar nu för tiden är ett geopolitiskt maktverktyg.

Det finns av naturliga skäl en ökad medvetenhet om de hot icke-demokratierna utgör mot våra fria och öppna samhällen. I takt med tiden får vi också skarpare verktyg för att möta detta, till exempel lagstiftning för att skydda vår kritiska infrastruktur som hamnar, flygplatser och tågspår. Vår kulturellt kritiska infrastruktur står dock mer oskyddad.

Det är i det perspektivet 51-procentsregeln är så viktig. Alternativet till den är nämligen att vi går samma utveckling till mötes som resten av världen. Det vill inte jag.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag rikta ett innerligt tack till alla som gör de svenska idrottsläktarna levande och kanske inte alltid fått mest uppskattning från politiskt håll. Tack till supportrarna som målar, organiserar och förverkligar de tifon vi alla får ta del av! Tack till supportrarna som sluter upp på läktarna i ur och skur för att stötta sitt lag och föra engagemanget vidare till nästa generation! Tack till supportrarna som gör sina röster hörda och kräver mer av politiken! Er tid och ert slit gör den svenska fotbollen till allt annat än tyst och själlös.

(Applåder)

Fru talman! Skåne är ett yndigt landskap. För ett tag sedan, i somras, besökte jag en av norra Skånes vingårdar. Vinrankorna sträcker sig dramatiskt över landskapet, och vinodlaren pratade engagerat om det arbete som ligger bakom varje flaska. Jag fick smaka på vinet. Det var gott. Jag hade också möjlighet att köpa med mig ett par flaskor hem, tack vare reformen om gårdsförsäljning.

Gårdsförsäljningen är en efterlängtad frihetsreform, särskilt för Skåne. Skåne har nämligen blivit Sveriges vinlandskap. Här produceras merparten av det svenska vinet. Bakom varje vingård finns människor som har haft en dröm, som har trott på den och vågat investera pengar, själ och hjärta i sin produktion och i någonting som kanske inte alla trodde var möjligt. Det är sådana människor som bygger vårt välstånd. De skapar arbetstillfällen, de lockar turister och de ger liv åt landsbygden.

När en vingård får besökare gynnas också restaurangen som ligger intill. Det lokala hotellet får fler gäster, och den lilla gårdsbutiken får fler besökare. Men jag vill ställa frågan varför vi politiker med ena handen uppmuntrar företagande och med den andra skapar begränsningar. Även om gårdsförsäljning nu är tillåten omgärdas den ju av en rad regler.

Om du vill köpa med dig en flaska vin måste du först delta i ett betalt besöksarrangemang på minst 30 minuter. Det är begränsat hur mycket du kan handla med dig, och det är också begränsat hur mycket vingården får lov att producera.

Det börjar komma erfarenheter av denna reform, och här är vinodlarna tydliga. De vill ha enklare besöksarrangemang. De vill ha mindre administration. De vill ha smidigare tillståndsprocesser. Och de vill ha produktionsgränser som inte bromsar tillväxt. Jag tycker att vi ska lyssna, för vad är rimligheten i att den vingård som lyckas, som får fler kunder och som kan anställa fler, ska riskera att förlora möjligheten till gårdsförsäljning för att produktionen blir för stor?

Fru talman! Jag vill skicka med några liberala uppmaningar till en framtida regering.

För det första: Lita mer på företagarna. Vi behöver begripliga och proportionerliga regler som underlättar företagande.

För det andra: Straffa inte tillväxt. Se över produktionsgränserna. Ett företag som lyckas ska kunna fortsätta att utvecklas.

För det tredje: Se hela värdet av gårdsförsäljning. Det handlar inte bara om vin eller öl, utan det handlar om jobb, besöksnäring och framtidstro på landsbygden.

Fru talman! Skåne är stolt över sina vinodlare. De har visat att det går att odla vin av hög kvalitet i ett nordiskt klimat. Skåne har länge varit Sveriges kornbod, men nu är Skåne på väg att bli Sveriges vingård.

Låt oss ge Sverige och skånska vinodlare något som varje företagare förtjänar, nämligen friheten att lyckas och friheten att växa.