Johanna Haraldsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag beklagar att ministern inte tar tillfället i akt att svara på de frågor som vi ställer här i dag. Det hade kanske visat lite mer respekt för de människor som nu riskerar att bli av med sina jobb eller tvingas att flytta från sin hemort.

Den här frågan handlar ytterst om vilket Sverige vi vill ha. Det handlar om ett Sverige där staten finns nära människor i hela landet – där myndigheter och statliga jobb finns i hela landet – eller ett Sverige där statliga myndigheter och jobb försvinner steg för steg från mindre orter.

Ingen begär en detaljstyrning av varje myndighetsbeslut. Men människor har rätt att förvänta sig att regeringen står upp för principen om statlig närvaro och att hela landet ska leva.

Herr talman! I Vetlanda riskerar kommunen att förlora både kompetens, skatteintäkter och invånare om människor till slut väljer att flytta efter jobben. En nedläggning skulle försvaga den lokala arbetsmarknaden.

Samtidigt handlar det som människor som har gjort ett viktigt jobb för staten under lång tid och som nu får besked om att deras arbetsplats ska bort och deras vardag göras om i grunden.

De förtjänar mer än tystnad eller en hänvisning till myndigheternas interna organisation. De förtjänar ett politiskt ansvarstagande.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Finansministerns svar här visar på att man inte vill ta ansvar för helheten. Hon säger att frågan är viktig. Hon säger i sitt inledande inlägg att legitimitet och förtroende spelar roll. Men när nu nedläggningar sker hänvisar regeringsföreträdare vidare till myndigheten. Man verkar inte vilja ta något ansvar för att statliga jobb ska finnas kvar i hela landet.

Herr talman! Det här är inte ett enskilt fall. Precis som min kollega talade om har man tidigare lagt ned på flera orter. Frågan är om man tänker fortsätta i den riktningen. Vi ser samma utveckling också på andra håll. Statens servicecenter, som ministern lyfter upp här, har stängts ned på flera orter.

Jobb centraliseras, och avståndet mellan medborgare och staten växer. Det går alltid åt samma håll, från mindre kommuner till större städer. Då duger det inte riktigt att säga att det är myndighetens ansvar. Regeringen måste också kunna beskriva vilken idé man har för den statliga närvaron i landet. Ytterst är det regeringen som styr myndigheterna, och man behöver ta ansvar för helheten.

Det är regeringen som sätter mål, gör prioriteringar, och sätter ekonomiska ramar. Om resultatet av de prioriteringarna gång på gång blir att statliga jobb centraliseras bort från mindre orter behöver andra beslut fattas. Målen och prioriteringarna behöver förändras.

Herr talman! Det spelar roll om staten finns nära. Det handlar om tillit och förtroendet för om regeringen menar allvar med att hela landet ska leva och utvecklas. När jobben flyttas skickas motsatt signal. Staten finns för vissa delar av landet men inte för andra.

Statens myndigheter måste vara mer än bara en effektiv administration. Staten bär också ett samhällsansvar. Finansministern säger här att staten växer på andra håll. Men det hjälper inte Vetlanda och dess invånare, och det hjälper inte heller de anställda på Skatteverket i Vetlanda.

Herr talman! Det är inte heller första gången som Skatteverkets kontor i Vetlanda hotas av nedläggning. Två gånger tidigare har det funnits planer på att lägga ned arbetsplatsen och flytta jobben. Senast ingick Vetlanda i en större plan där fler kontor runt om i landet skulle läggas ned, bland annat de i Simrishamn och Enköping som nu är nedlagda.

Motståndet var då väldigt stort. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen agerade. Statskontoret fick i uppdrag att följa upp myndigheternas lokalisering, och de planerade nedläggningarna blev aldrig av. Det gick att agera då, och det går att agera nu om den politiska viljan finns.

Herr talman! Regeringen styr myndigheter som Skatteverket genom regleringsbrev, instruktioner och förordningar. Regeringen kan ge myndigheter i uppdrag att värna statlig närvaro och jobb i hela landet.

När skattekontoret i Vetlanda senast hotades av nedläggning tillsammans med flera andra kontor fanns det en vilja att ta ansvar för helheten som helt verkar saknas hos finansministern i dag.

Jag undrar om regeringen över huvud taget har någon idé eller plan för hur statliga jobb ska kunna finnas i hela landet. Gör man någonting för att förhindra att myndigheter och statliga arbetstillfällen steg för steg försvinner från mindre orter runt om i landet?

Herr talman! Jag får börja med att konstatera att svaret på mina två frågor till ministern verkar vara nej. Nej, ministern kommer inte att agera för att beslutet att lägga ned Skatteverkets kontor i Vetlanda ska omprövas. Nej, hon kommer inte heller att verka för att Skatteverket inte ska fortsätta att stänga kontor runt om i landet. Om jag har missuppfattat finansministerns svar får hon mer än gärna rätta mig i sina kommande inlägg.

Herr talman! Beskedet om att Skatteverket vill stänga sitt kontor i Vetlanda har skapat oro både bland anställda och i kommunen. Kommunpolitiker från både ledning och opposition har skrivit debattartiklar och skickat ett öppet brev till myndighetsledningen. Man har krävt samråd, och man har besökt arbetsplatsen och samtalat med de anställda. Medarbetarna har i sin tur skickat en skrivelse till finansministern. Frågan har uppmärksammats i flera artiklar i lokaltidningen och i regionala medier.

Att 15 statliga jobb försvinner från en mindre ort är en stor sak. För medarbetarna handlar det om att man måste börja pendla uppemot tre fyra timmar varje dag om man vill behålla jobbet. En uppenbar risk är att människor till slut väljer att flytta efter jobben när arbetsplatserna koncentreras till större städer. Få orkar pendla flera timmar om dagen år efter år.

Det får konsekvenser för Vetlanda kommun. Om familjer lämnar kommunen påverkas underlaget för skolor, handel och föreningsliv. Kompetens och skatteintäkter försvinner. Samtidigt förstärks bilden att utveckling och kvalificerade arbeten framför allt ska finnas i större städer.

Statliga arbeten är viktiga för många mindre orter. De breddar arbetsmarknaden och gör den mer stabil, även när konjunkturen vänder. De skapar möjligheter för människor med olika utbildningsbakgrund och erfarenhet att bo och bygga sina liv även på mindre orter.

Herr talman! Finansministern hänvisar till att myndigheten själv ansvarar för sin organisation. Jag ifrågasätter inte myndigheternas ansvar att bedriva effektiv verksamhet. Men de anställda på Skatteverket i Vetlanda har i den skrivelse som både jag och finansministern har fått skickad till oss tydligt visat att det som myndigheten framhåller som skäl för att lägga ned kontoret inte riktigt håller hela vägen.

De anställda beskriver hur kontoret under lång tid haft stabil verksamhet, hög kompetens och låg personalomsättning. De lyfter fram att man har haft goda möjligheter att rekrytera och att det funnits intresse för att söka de tjänster som utlysts. De pekar på att lokalkostnaderna är lägre, vilket de oftast är på mindre orter. De beskriver också att kontoret tidigare haft fler anställda och att man faktiskt skulle kunna ha kapacitet att växa ytterligare.

Det som kanske är det allra viktigaste är att verksamheten i stor utsträckning bedrivs digitalt. Inom Skatteverket jobbar man i digitala team och samarbetar över hela landet. Verksamheten är därmed inte beroende av att man koncentrerar den till ett fåtal kontor eller till större städer för att den ska fungera effektivt.

Det handlar alltså inte om ett kontor som saknar vare sig kompetens eller fungerande verksamhet. Tvärtom riskerar staten nu att förlora erfaren personal. Det är svårt att se hur det skulle förstärka effektiviteten i myndigheten.

Herr talman! Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte den fråga som vi debatterar i dag. Vårdansvarskommittén, som han lyfter upp, berör inte alls frågan om ST-utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovårdens kompetensförsörjning. Det blir direkt missvisande att lyfta upp de åtgärderna när de de facto inte berör det här området.

Ministern pratar om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården. Det säger verkligen någonting om nivån av förståelse från ministerns sida för problemen. Regionerna ansvarar ju inte för företagshälsovården. De organiserar inte. De är inte huvudmän. Företagsläkare är i regel inte anställda av regionerna. Detta är en av anledningarna till att vi står här i dag. Företagsläkare är i praktiken den enda läkarspecialitet där det saknas en tydligt offentligt finansierad och samordnad utbildningsstruktur.

Jag återkommer till detta: Alla de åtgärder som ministern här lyfter upp berör inte just den här specialiteten.

Men ministern menar kanske att regionerna ska ta ansvar för utbildningen av företagsläkare. I så fall undrar jag hur det ska gå till. Eller är detta bara något som ministern säger för att göra sina svar här i dag lite mer fylliga?

Ministern lyfte i ett tidigare inlägg fram att Karolinska institutet har tagit över en uppgift som en annan myndighet tidigare hade. Det är liksom ingen förstärkning av åtgärder; det är bara en överflyttning av ett ansvar till en annan myndighet.

Det som efterfrågas är beslut om finansiering, organisering och tydligt ansvar för utbildningen. Problemet är identifierat. Behoven är kända. Förslagen finns. Nu behöver regeringen fatta beslut.

När tänker regeringen ta ansvar och agera? Tänker man göra det innan situationen blir ännu värre?

Herr talman! Ja, det är ett viktigt stöd, men det stödet riskerar att helt urholkas med tanke på att antalet företagsläkare som ska utföra uppdraget ständigt minskar.

Man ska vidta de åtgärder som krävs på arbetsplatsen, men man har också skyldighet att anlita just företagshälsovård eller motsvarande expertresurs om man behöver det. Om denna inte finns att tillgå blir det ett oerhört stort problem; det blir svårt att lyckas uppfylla de skyldigheter som man faktiskt har som arbetsgivare.

Jag kan konstatera att svaret på mina frågor fortfarande uteblir. Särskilt oroande är det att ministern inte har något svar på min fråga om vilken bedömning regeringen gör när det gäller konsekvenser av att man inte fattar det här beslutet, som man hittills inte har fattat. Vad får det för konsekvenser för företagshälsovården och för arbetsmiljön i stort?

Det är allvarligt att ministern inte ens har funderat på vilka konsekvenser detta får. Men vi kan titta på hur det ser ut i dag. Då kan vi ganska snabbt konstatera vad ett uteblivet beslut hittills har inneburit. Det har lett till färre företagsläkare och därmed sämre tillgång till företagshälsovård på våra svenska arbetsplatser.

Företagsläkare behövs för att genomföra lagstadgade medicinska kontroller och för att utfärda bland annat tjänstbarhetsintyg. Utan den kompetensen blir det svårt för arbetsgivare att leva upp till arbetsmiljölagstiftningen. I förlängningen finns det egentligen bara två alternativ. Antingen tvingas man sänka kraven när det gäller medicinska kontroller och att företag ska anlita företagshälsovård, alltså sänka skyddet för arbetstagarna, eller så riskerar verksamheter att stoppas för att arbetsgivare inte kan uppfylla grundläggande skyddskrav.

Jag undrar om ministern tycker att det är en önskvärd utveckling.

Herr talman! Ministern hänvisar i sitt svar till den nya arbetsmiljöstrategin, men i det gemensamma remissvaret från arbetsmarknadens parter finns en tydlig kritik kopplad till den här frågan. Svenskt Näringsliv skriver tillsammans med LO och PTK att företagshälsovården för många arbetsgivare är en nödvändig resurs för att kunna bedriva ett fungerande arbetsmiljöarbete, precis som konstateras här i dag. De är tydliga med att bristen på företagsläkare är särskilt akut. Men det kanske mest intressanta är att parterna dessutom skriver att frågan inte lyfts i den arbetsmiljöstrategi som ministern här hänvisar till. Den behöver beskrivas i större utsträckning för att vi ska komma närmare en lösning.

Både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer säger alltså att regeringen inte tar frågan på tillräckligt stort allvar. Man undrar om ministern har läst det här remissvaret. Kommer han att se till att problemen med kompetensförsörjningen i företagshälsovården lyfts fram bättre i strategin? Men det allra viktigaste är: När tänker ministern ta ansvar för frågan och fatta de nödvändiga besluten?

Det som efterfrågas är ganska tydligt och ganska konkret. Branschen, myndigheter, utredare och arbetsmarknadens parter efterfrågar en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell för utbildning av företagsläkare.

Som sagt: Alla verkar veta vad som behöver göras, men ingen förstår varför det inte händer någonting. Varför har inte ministern förmågan att lämna några besked?

Herr talman! Allt sedan Arbetslivsinstitutet lades ner av högerregeringen 2007 har ingen haft uppdraget och ansvaret för ST-utbildningen i arbetsmedicin. Det har lett till att antalet företagsläkare minskat stadigt, och bristen är nu akut. En majoritet av dem som jobbar som företagsläkare är över 65 år, och alla handledare och studierektorer är över 70 år. Det är de som krävs för att utföra utbildningen.

Kansliet för hållbart arbetsliv har varnat för att bristen på företagsläkare kan vara en systemrisk. I en rapport till regeringen i februari 2024 slog Myndigheten för arbetsmiljökunskap fast att en av de viktigaste åtgärderna för att klara kompetensförsörjningen är att se till att det finns en huvudman för utbildningen. Man pekade också på behovet av ett samlat ansvar för finansieringen.

När Sveriges Företagshälsor och Svenska Företagsläkarföreningen har vänt sig till regeringen med frågor, förslag och önskan om samtal och lösningar på problemen har de skickats mellan Arbetsmarknadsdepartementet, Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet. Med anledning av den förvirring som verkar råda inom regeringen kring vem som har det reella ansvaret för frågan ställde jag en skriftlig fråga till statsministern för att för att klargöra vilket departement eller vilken minister i regeringen som har ansvaret för utbildningen av företagsläkare. Då hänvisades frågan till sjukvårdsministern. Men under den interpellationsdebatt som jag senare hade med sjukvårdsministern blev det tydligt att hon inte ansåg sig ha ansvaret utan hänvisade tillbaka till arbetsmarknadsministern.

Vi har alltså en situation där det finns ett allvarligt problem, men ingen i regeringen verkar vilja ta ansvar för att lösa det. De frågor jag har ställt här i dag är alltså desamma som jag ställde till sjukvårdsministern. Jag får samma icke-svar i dag som jag fick från sjukvårdsministern i höstas.

I skriftliga frågor och i interpellationer har olika ministrar konstaterat samma sak. Exakt samma formulering återkommer i flera svar: I dagsläget finns inte någon särskild huvudman med ett utpekat ansvar för att sörja för möjligheten att verkställa alla steg fram till specialistkompetensbevis inom arbetsmedicin.

Regeringen har alltså förmågan att identifiera problemet men uppenbart inte förmågan att fatta nödvändiga beslut. Vad är problemet? Vad är det egentligen som hindrar regeringen från att agera? Varför har man inte gått vidare med de förslag som Mynak lagt fram om att utse huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin och säkra finansieringen? Regeringen har ju haft förslagen på sitt bord i ungefär två år.

Man börjar också fundera lite – om det verkligen är så att arbetsmarknadsministern har ansvaret, varför gör ministern inte ens en ansats att svara på de fyra väldigt konkreta frågor som jag har ställt i min interpellation?

Jag har återkommande tagit upp detta i kammaren, i skriftliga frågor och motioner. Men svaren och initiativen från regeringen uteblir. Jag hoppas verkligen att ministern i sina kommande inlägg här i dag lämnar besked. Framtiden för företagshälsovården är oerhört osäker om ingenting görs åt kompetensförsörjningsfrågan när det gäller företagsläkare.

Herr talman! Våld och trakasserier på våra arbetsplatser är ett stort och många gånger växande problem. Enligt Arbetsmiljöverkets undersökningar uppger 14 procent av de sysselsatta att de har utsatts för hot och våld i arbetet det senaste året. Bland unga kvinnor är det var fjärde.

Rapporter och rubriker berättar för oss hur verkligheten ser ut på många arbetsplatser, om servitriser som får utstå sexuella trakasserier från gäster, om ambulans- och butikspersonal, som till och med har mördats, och om undersköterskor som misshandlas. Hot, våld och trakasserier har blivit vardag i alltför många yrken. Inom vård och omsorg har var tredje anställd varit utsatt, och nivåerna är höga även inom bland annat skola och socialtjänst.

Att människor går till jobbet och riskerar att utsättas för våld och trakasserier är helt oacceptabelt, men det är vardag för alltför många. Det handlar inte enbart om arbetsmiljö och trygghet. När anställda hotas påverkas också tilliten till samhället.

Herr talman! Arbetsmiljöverket, facken och skyddsombuden pekar återkommande på faktorer som ökar risken för utsatthet: bristande riskbedömningar, dålig introduktion och utbildning, underbemanning och ensamarbete i riskfyllda situationer och arbetsgivare som inte tar sitt ansvar fullt ut.

Herr talman! Vi har den här debatten i dag eftersom regeringen efter många om och men äntligen har lagt fram en proposition om att ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nummer 190, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet, och konvention 191, om en säker och hälsosam arbetsmiljö. Det är ett viktigt beslut. Vi socialdemokrater välkomnar att Sverige nu ansluter sig till ILO 190. Vi har drivit på för det under flera år.

När utredningen som ligger till grund för propositionen presenterades fanns ett tydligt underlag, och det hade varit helt oproblematiskt att redan 2022 lägga fram propositionen. Men det har tagit tid.

Det har varit svårt att få svar på varför det har dröjt. Alla svar har varit undvikande. Men inte lika undvikande som i dag, då inte en enda företrädare för regeringspartierna deltar i debatten. Vi talar om våld och trakasserier i arbetslivet, något som drabbar hundratusentals människor varje år. Att man inte tar debatten, inte försvarar sin politik och inte svarar på frågor säger någonting om prioriteringarna. Frågor om människors trygghet på jobbet förtjänar mer än tystnad från regeringspartierna.

Herr talman! En ratificering är viktig. Den visar att vi inte accepterar våld och trakasserier i arbetslivet, men den förändrar inte verkligheten i sig. Sverige uppfyller redan konventionens krav i stora delar. Ändå utsätts människor runt om på våra arbetsplatser dagligen för trakasserier, hot och våld. Det visar att problemet inte bara är lagstiftningen utan även hur den fungerar i praktiken.

Herr talman! Därför räcker det inte med en ratificering. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste stärkas, riskbedömningarna måste bli bättre och åtgärder måste genomföras när man har identifierat de risker som finns. Kunskapen om hur hot, våld och trakasserier förebyggs behöver öka, både hos arbetsgivare och bland de anställda. Skyddet mot hot och trakasserier från kunder och brukare måste bli starkare, och i den delen måste arbetsgivarens ansvar förtydligas.

Herr talman! Ensamarbete är en tydlig riskfaktor. I många av de mest utsatta branscherna arbetar man ensam. Det gör arbetstagare mer sårbara. Det ökar både otryggheten och risken för att bli utsatt. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att ensamarbete ska begränsas i verksamheter och situationer där risken för hot och våld är särskilt hög.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att svensk rätt redan uppfyller konventionens krav. Men i den utredning som ligger till grund för propositionen finns det förslag på att lagstiftningen ska stärkas genom ett förtydligande i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljön ska vara fri från våld och trakasserier. Det är ett begränsat men viktigt förtydligande.

LO, TCO och Saco stod bakom ett sådant förslag, men regeringen valde att inte gå vidare. Det är beklagligt. Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med ett sådant förtydligande. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! I går skrev de nämnda fackliga centralorganisationerna – LO, TCO och Saco – en gemensam debattartikel i Altinget där de välkomnar att Sverige nu är på väg att ratificera ILO:s konvention 190. Men de är väldigt tydliga med att det krävs mer för att minska utsattheten. De vill att regeringen, likt det jag nyligen krävde, ska slå fast i arbetsmiljölagen allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.

De vill att reglerna om ensamarbete och hot och våld ska uppdateras, så att de är anpassade till riskerna i dagens arbetsliv. De vill också att skyddet stärks mot hot och våld från utomstående, som kunder, patienter och brukare. Det är tydliga krav från hela den fackliga rörelsen och i stort sett samma krav som jag har lyft fram här i kammaren i dag.

Herr talman! Att ratificera konventionen är som sagt ett viktigt steg, men det räcker inte. Om vi vill minska våld och trakasserier i arbetslivet krävs det mer: ett starkare förebyggande arbete, mer kunskap, tydligare ansvarsutkrävande, hårdare krav och bättre kontroll.

(Applåder)