Mathias Bengtsson

Fru talman! Samhället är så mycket större än staten. Ett samhälle byggs av människor som ser varandra. Det byggs av volontären som besöker den som är ensam och av tränaren som stannar kvar efter träningen för att prata med en ungdom som verkar ha det svårt. Det byggs av församlingen som delar ut matkassar, ordnar språkkafé och öppnar sina dörrar för människor som behöver gemenskap.

I civilsamhället möts människor som annars kanske aldrig hade mötts. De får hjälpas åt, lösa problem, lyssna till varandra och ta ansvar för någonting som är större än de själva. På det sättet har civilsamhället länge varit en bärare av den svenska demokratin.

Fru talman! För frikyrkorna går det här tillbaka till Vallersvik 1848. Där steg människor ned i det kalla vattnet för att låta döpa sig och sedan bilda Sveriges första baptistförsamling. Där fick människor rösträtt, oavsett börd och oavsett om de var män eller kvinnor. Där föddes den moderna svenska demokratin, mer än 70 år innan rösträtten fick sitt genombrott i det svenska riksdagsvalet.

Det arvet lever vidare. Runt om i Sveriges församlingar fostras människor i demokratiskt tänkande och i ansvar för samhället. I de gemenskaperna föds inte hat eller polarisering. Där föds i stället gemenskap, framtidstro, hopp och kärlek, och det är det som vi behöver mer av i samhället.

Vi behöver inse att det offentliga på egen hand inte kan klara av alla utmaningar som vi som samhälle står inför. Det är ju inte utanför Skatteverket som människor samlas när de är i kris eller behöver någonstans att vända sig med det som är allra svårast i livet. Därför är det centralt för Kristdemokraterna att ge trossamfund och civilsamhälle goda förutsättningar att bedriva sitt viktiga arbete. Man ska kunna bedriva ett aktivt arbete med gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Ett samhälle där sådan verksamhet finns är ett bättre och rikare samhälle.

Det offentliga behöver ta vara på, inte konkurrera med, kyrkans kraft. Ta bara det brottsförebyggande arbetet som exempel. Barn och unga behöver trygga vuxna, meningsfulla sammanhang och gemenskaper där de blir sedda. När samhällets goda gemenskaper lämnar ett tomrum finns det kriminella nätverk som är beredda att fylla det, men till ett fruktansvärt pris. Därför är varje ungdomsledare som bygger förtroende en del av det brottsförebyggande arbetet. Varje församling som ger unga en trygg mötesplats är en del av det brottsförebyggande arbetet. Kyrkornas betydelse är stor då men upphör inte heller när en människa har hamnat i kriminalitet.

Andlig vård inom kriminalvården där präster, pastorer och diakoner kan verka är viktigt. Den verksamheten behöver ges större utrymme när kriminalvården nu byggs ut. Samma möjligheter till existentiellt stöd behöver finnas för barn och unga inom Sis-hemmen.

Tyvärr, fru talman, uppstår dock ofta en olycklig osäkerhet när det offentliga ska samarbeta med kyrkor. Det syns inte minst i skolans värld.

I Vårgårda, för att ta ett exempel, fanns under 40 år ett samarbete mellan skolan och en lokal kyrka. Kyrkans ungdomsledare fungerade som kamratstödjare och rastvakter i korridoren. Men samarbetet sades upp.

Samma osäkerhet uppstår ofta kring skolavslutningar i kyrkan. Rektorer blir osäkra på vad som får sägas och göras. Präster förväntas tona ned kyrkans egen identitet i det rum som generationer av människor har samlats i.

Offentliga verksamheter måste kunna samarbeta med civilsamhället, med respekt för civilsamhällets identitet. Kyrkan är värdefull just därför att den är kyrka. Den har en tro, en tradition och en människosyn som motiverar människor att tjäna andra. Det behöver vi mer av.

Herr talman! Skolan är en nyckel till ett bättre samhälle.

Man brukar säga att med varje barn börjar världen på nytt. Det är ett hoppfullt sätt att se på framtiden, men det påminner oss också om vårt ansvar. Varje barn behöver få med sig kunskap. Varje barn behöver lära sig färdigheter, värderingar, etik och kultur. Det är så vi för vidare det som bygger ett samhälle.

En bra skola öppnar dörrar. Den ger barn möjlighet att växa, ta sig vidare i livet och nå sin fulla potential. Varje år tar tiotusentals barn viktiga steg mot ett bättre liv tack vare den svenska skolan – för att någon tror på dem och för att vi tror Sveriges lärare om gott.

Kristdemokraterna är ett parti som tror på lärarna. Vi tror på skolan. Vi tror på eleverna. Men när den politiska debatten mest handlar om vem som driver en skola, i stället för om hur eleverna mår och vad de lär sig – då har debatten hamnat fel. Den allmänna skoldebatten behöver handla mer om tidiga insatser till eleverna, om lärarnas och speciallärarnas arbetssituation, om hur vi får bort stöket och får tillbaka tryggheten i den svenska skolan och om hur skärmarna och digitaliseringshetsen kan ersättas med verktyg som faktiskt förbättrar undervisningen.

Herr talman! Den här valrörelsen behöver handla om hur svensk skola ska bli skola igen. Vi kristdemokrater kommer att göra allt vi kan för att valrörelsen ska handla om detta.

Men med detta sagt handlar dagens riksdagsdebatt ändå om friskolor. Där har Kristdemokraterna några grundläggande ingångar.

Det viktigaste är att Sverige har så bra skolor som möjligt. Det spelar mindre roll vem som är huvudman eller vem som går med vinst så länge kvaliteten är hög, eleverna lär sig, lärarna får goda förutsättningar och föräldrarna kan känna trygghet.

Men det betyder också att vi inte kan acceptera dåliga huvudmän i skolsystemet. Vi kan inte acceptera att verksamheter inte klarar av sitt uppdrag. Vi ska inte acceptera aktörer som saknar långsiktighet eller inte sätter elevernas bästa främst.

Herr talman! När privata aktörer får möjlighet att starta verksamhet och det finns möjlighet att tjäna pengar finns det alltid en risk för att vissa försöker maximera sina intressen på bekostnad av kvaliteten. Den risken får vi förstås erkänna. Det är den som vi som lagstiftare alltid måste stoppa. Det är därför den här propositionen behövs. Det är därför vi behöver nya regler, för systemen måste vara byggda för att hantera också de aktörer som inte gör rätt.

Det är här regeringens proposition kommer in. Den utgår från den ganska enkla principen att när samhället ger en huvudman förtroendet att bedriva skola och ta emot skattemedel för barns utbildning, då ska eleverna garanteras en bra skolgång. Därför går vi fram med skärpta krav på dem som vill starta och driva skolor.

Den som vill få samhällets förtroende att bedriva utbildning behöver vara långsiktig och seriös. Den får naturligtvis inte vara där för att tjäna snabba pengar. Därför inför vi också vinstbegränsningar, så att en nystartad skola, en skola som har bytt ägare eller framför allt en skola med kvalitetsbrister inte kan föra ut värden ur verksamheten.

Den här propositionen handlar också om att skilja de seriösa aktörerna från de oseriösa. För det finns otroligt många fristående skolor som gör ett utmärkt arbete. Där får barnen den hjälp och det stöd de behöver, och eleverna trivs i skolan och uppvisar mycket goda resultat.

Kristdemokraterna är inte emot att en huvudman som har investerat i en sådan skola har möjlighet att faktiskt också ta ut pengar. Om ett överordnat politiskt mål skulle vara att ingen privat aktör ska kunna göra någon som helst vinst på skattepengar är det naturligtvis enklast att förbjuda alla friskolor rakt av. Men Kristdemokraterna menar att det aldrig finns ett egenvärde i att en friskola stängs, utan det handlar alltid om vad som är bäst för barnen. Tvärtom menar vi att friskolesystemet öppnar upp för en valfrihet och en variation av skolor som bidrar positivt till eleverna och familjerna.

Jag skulle säga, herr talman, att det fina i den här propositionen är att den låter seriösa och långsiktiga huvudmän fortsätta bedriva verksamhet samtidigt som regelverket ska göra det svårare för aktörer som inte tar sitt ansvar.

Man kan ha olika uppfattningar om marknad, valfrihet och ägandeformer. Men jag tror att vi kan enas om en sak, och det är att varje barn har rätt till en skola som fungerar. Varje elev har rätt till undervisning av god kvalitet. Varje lärare har rätt till rimliga förutsättningar att genomföra sitt uppdrag, och varje förälder ska kunna känna trygghet i att skolans första prioritet alltid är barnens utbildning. I slutändan är det ju liksom inte systemet som går till skolan varje morgon, utan det är barnen. Det är deras möjlighet att lyckas, växa och forma sin framtid som måste vara utgångspunkten i alla beslut som vi tar i den här kammaren.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Eftersom det är sista debatten för mandatperioden vill jag också passa på att tacka talmanspresidiet, utskottskansliet, kammarkansliet och utskottsledamöterna för allt arbete och samarbete under mandatperioden.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi debatterar i dag ett nytt betygssystem som innehåller olika intressanta delar som ska göra skolan mer rättvis. Jag tänker i anförandet uppehålla mig vid ett resonemang om F-betyget och behörighetskravet för att komma in på gymnasiet.

I det nuvarande systemet är det som bekant en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. Det är det berömda F-betyget som har blivit symbolen för det. Det delas ut till dem som inte visat upp tillräckliga kunskaper för att nå godkäntgränsen.

Det innebär att en elev som ligger strax under godkänt alltså får samma betyg som en elev som ligger långt under. Båda får betyget F, vilket blir noll poäng som tillförs till meritvärdet. Det är lika lite poäng som man får om man inte har varit på lektionerna eller inte ens visat upp sig i skolan.

Där har vi ett av problemen med dagens betygssystem. En stor mängd faktiskt förvärvad kunskap syns inte i betyget, och inte heller i meritvärdet. En elev kan ha arbetat sig upp från mycket låg nivå, gjort stora framsteg och kommit väldigt nära att nå målen och godkäntgränsen, men ändå få ett resultat som inte ger någon som helst utdelning i meritvärdet. Det tycker jag är lite svårt att motivera.

Den nya betygsskalan innebär tio steg. Kunskap synliggörs i fler nivåer. Progression blir tydligare, och bedömningen får större precision. Den elev som befinner sig under det som tidigare var godkäntnivå får nu ett betyg som motsvarar den faktiska kunskapen. Det skapar bättre återkoppling, starkare incitament att anstränga sig och ger en mer rättvis bild av vad eleven faktiskt kan.

Även om man har kunskaper som är under dagens godkäntgräns kommer man i det nya betygssystemet att samla poäng till sitt meritvärde, som man sedan använder för att komma in på ett gymnasieprogram.

När det gäller just behörigheten till gymnasieprogrammen blir det förändringar även där. I dagens system, fru talman, är kraven uppbyggda kring enskilda ämnen. För att bli behörig till gymnasiet krävs godkänt i svenska, matematik och engelska samt ytterligare ett antal ämnen.

Den som inte klarar ett av de kraven stängs i praktiken ute från de nationella programmen, även om resultaten i övrigt skulle vara goda. Det innebär att en elev kan ha tillräckliga förutsättningar att klara en fortsatt utbildning men hindras av en enskild brist.

Det nya systemet däremot bygger i stället på ett samlat meritvärde där helheten väger tyngre. Styrkor i flera ämnen kan väga upp för någon enskild svaghet i andra ämnen. Det gör att kunskapen ses som något lite mer sammansatt och mångfacetterat. Det blir en mer realistisk syn på hur människor fungerar och lär sig.

Fru talman! I grunden handlar det här om att ge människor och elever så mycket kunskap som möjligt. Alla ska få chansen att läsa vidare på en lämplig nivå efter grundskolan. Vad som är en lämplig nivå beror på var man ligger i sin kunskapsutveckling. Men vi kan konstatera att många av dem som går ut nian i dag och inte kommer in på gymnasiet skulle klara av en vidare gymnasieutbildning.

Med det nya systemet för att räkna ut gymnasiebehörighet beräknas varje år flera tusen elever, som i dag inte kan gå direkt vidare till ett nationellt gymnasieprogram, kunna få den möjligheten framöver. Det är elever som i dag faller på marginalen, som kanske har ett underkänt betyg i ett kärnämne men har goda resultat i övrigt.

Det kan vara en elev som har lite ojämn kunskapsprofil, eller en elev som har utvecklats men inte riktigt nått ända fram till gränsen. För de eleverna blir framtiden lite ljusare med det nya betygssystemet.

Fru talman! Vi måste samtidigt vara ärliga. Det finns en viktig princip som måste upprätthållas även fortsättningsvis. Gymnasiet kräver en viss kunskapsnivå. Utbildningen bygger på att eleven kan ta till sig undervisningen, arbetar självständigt och fullföljer kurserna på gymnasiet.

Om kraven skulle sättas för lågt riskerar elever att hamna i utbildningar där de inte har förutsättningarna att lyckas. Det hjälper ingen. Det leder bara till fler avhopp, fler misslyckanden och i förlängningen svagare etablering i arbetslivet.

I det avseendet är det här lagförslaget om betygssystemet balanserat. Det konstaterar just de två sakerna: I dag utestängs för många elever av systemets utformning. Samtidigt kan inte alla släppas vidare helt oavsett kunskapsnivå. En skola som inte ställer krav riskerar att bli oärlig mot eleverna, om man skulle hamna i det diket. Men det viktiga är att kraven som ställs utformas på rätt sätt.

Det leder också fram till en ganska given följdfråga, som vi har varit inne på tidigare i den här debatten: Vad händer med de elever som inte når upp till kunskapskraven? Här är betänkandet och regeringens proposition öppna med att dagens lösningar inte är tillräckliga.

Introduktionsprogrammen som finns kanske fungerar för vissa elever, men det blir ofta en återvändsgränd. Här finns det ett behov av en alternativ utbildningsväg vid sidan av introduktionsprogrammen. Regeringen skriver i propositionen att man kommer att analysera det närmare. Jag skulle säga att det är rätt avgörande att man jobbar med det så snabbt som möjligt.

Ett system som tydligt sätter en gräns, som dagens betygssystem gör, behöver nämligen också erbjuda en meningsfull väg framåt för dem som inte når upp till den gränsen. Alla människor har kapacitet att utvecklas, men det är olika kapacitet beroende på vem man är som person. Det måste gå att hitta en kortare, mer praktisk och mer yrkesinriktad väg för många av dem som inte blir behöriga till gymnasiet.

Det är i varje fall Kristdemokraternas politik. När det här betygssystemet nu kommer på plats måste vi så snabbt som möjligt få till ett alternativt spår för dem som inte når gymnasiebehörigheten. Man kan tänka sig något lärlingsinriktat, där man mer eller mindre kan få förvärva just de kunskaper som krävs för att klara ett specifikt yrke och komma in på arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt att vi får det på plats så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det viktiga är att alla elever får bästa möjliga väg till att ta till sig så mycket kunskap som möjligt i olika delar av utbildningskedjan. Det här betänkandet når långt. Sedan kommer det att finnas mycket mer att göra efter det. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Lärarna är helt avgörande för att eleverna ska må bra. Det är alla mycket skickliga lärare som vi har ute i landet som bygger svensk skola stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle i hela landet – ett tryggare Sverige.

Alla kan vi se tillbaka på vår skoltid och tänka på någon lärare som betydde extra mycket för hur vi trivdes i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människa.

Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet. Dessa lärare gör en enorm samhällsinsats. Det är de som ser barnen, som bryr sig om barnen och som hjälper barnen. De är helt avgörande för hur barnen mår och hur det ska gå för dem senare i livet.

Lärarna bygger inte bara människor, utan de bygger hela Sverige som land. Sveriges framtid är beroende av att dessa lärare stannar i yrket och att fler vill bli lärare. Det aktuella betänkandet innebär viktiga steg i den riktningen.

Herr talman! Studier visar att just arbetsmiljön är en central orsak till att lärare lämnar yrket. Brist på tid för att planera och följa upp undervisning har särskilt pekats ut som ett problem.

Med den här propositionen föreslår vi därför en tydligare nationell reglering av vad undervisningsuppdraget faktiskt ska bestå av och hur tiden ska användas. I grunden handlar det om att återupprätta fokus på undervisningen.

Den föreslagna förändringen innebär att regeringen får möjlighet att sätta ramar för hur mycket tid som ska avsättas för planering, genomförande och uppföljning av undervisningen. Det handlar dels om att begränsa hur mycket en lärare som mest ska undervisa, dels om att säkerställa en miniminivå för planering och uppföljning. Den exakta fördelningen ska inte beslutas i detalj i lag och inte heller exakt i förordning utan anpassas lokalt, vilket ger flexibilitet som ändå är inom tydliga nationella ramar.

En annan förändring är att administrativa krav minskar. Vi frigör tid från standardiserade rutiner som i stället ska kunna läggas på mer meningsfulla och effektiva insatser.

Kraven på fortlöpande information till vårdnadshavare ersätts med att information ges vid tillfällen som personalen själv bestämmer. Utvecklingssamtal ska hållas minst en gång per läsår i stället för en gång per termin.

Det här gäller också arbetet mot kränkande behandling. Fokus flyttas från omfattande dokumentation till aktivt arbete med att förebygga och hantera situationer.

Alla dessa förändringar syftar sammantaget till att ge lärarna mer tid till att förbereda lektioner och följa upp elevernas resultat. Det ger bättre möjligheter att anpassa undervisningen efter elevernas behov, vilket i sin tur kan höja kvaliteten.

För elever innebär det här att undervisningen blir mer genomtänkt. Uppföljningen gör det möjligt att tidigt upptäcka elever som riskerar att halka efter, och på så sätt kan stöd sättas in snabbare.

I ett större perspektiv, herr talman, handlar den här reformen om synen på läraryrket. Vi signalerar att undervisning är en kvalificerad profession som kräver tid och eftertanke. Det bidrar till att stärka yrkets status.

Det finns också en koppling till likvärdighet. När förutsättningarna för lärare varierar kraftigt mellan olika skolor riskerar också undervisningens kvalitet att variera. Men genom nationella ramar kan skillnaderna minska och alla elever få en mer likvärdig utbildning, oavsett var i landet de bor.

Denna reform löser såklart inte alla problem, herr talman. Det är inte enskilda lagförslag som kommer att vända utvecklingen för skolan och lärarnas arbetsmiljö. Men det går inte att komma ifrån att tid är en grundläggande resurs. Utan tillräcklig tid för att planera, genomföra och följa upp undervisningen blir andra insatser rätt mycket mindre effektiva.

Men det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Patrick Reslow (SD).