Mathias Bengtsson

Herr talman! Skolan är en nyckel till ett bättre samhälle.

Man brukar säga att med varje barn börjar världen på nytt. Det är ett hoppfullt sätt att se på framtiden, men det påminner oss också om vårt ansvar. Varje barn behöver få med sig kunskap. Varje barn behöver lära sig färdigheter, värderingar, etik och kultur. Det är så vi för vidare det som bygger ett samhälle.

En bra skola öppnar dörrar. Den ger barn möjlighet att växa, ta sig vidare i livet och nå sin fulla potential. Varje år tar tiotusentals barn viktiga steg mot ett bättre liv tack vare den svenska skolan – för att någon tror på dem och för att vi tror Sveriges lärare om gott.

Kristdemokraterna är ett parti som tror på lärarna. Vi tror på skolan. Vi tror på eleverna. Men när den politiska debatten mest handlar om vem som driver en skola, i stället för om hur eleverna mår och vad de lär sig – då har debatten hamnat fel. Den allmänna skoldebatten behöver handla mer om tidiga insatser till eleverna, om lärarnas och speciallärarnas arbetssituation, om hur vi får bort stöket och får tillbaka tryggheten i den svenska skolan och om hur skärmarna och digitaliseringshetsen kan ersättas med verktyg som faktiskt förbättrar undervisningen.

Herr talman! Den här valrörelsen behöver handla om hur svensk skola ska bli skola igen. Vi kristdemokrater kommer att göra allt vi kan för att valrörelsen ska handla om detta.

Men med detta sagt handlar dagens riksdagsdebatt ändå om friskolor. Där har Kristdemokraterna några grundläggande ingångar.

Det viktigaste är att Sverige har så bra skolor som möjligt. Det spelar mindre roll vem som är huvudman eller vem som går med vinst så länge kvaliteten är hög, eleverna lär sig, lärarna får goda förutsättningar och föräldrarna kan känna trygghet.

Men det betyder också att vi inte kan acceptera dåliga huvudmän i skolsystemet. Vi kan inte acceptera att verksamheter inte klarar av sitt uppdrag. Vi ska inte acceptera aktörer som saknar långsiktighet eller inte sätter elevernas bästa främst.

Herr talman! När privata aktörer får möjlighet att starta verksamhet och det finns möjlighet att tjäna pengar finns det alltid en risk för att vissa försöker maximera sina intressen på bekostnad av kvaliteten. Den risken får vi förstås erkänna. Det är den som vi som lagstiftare alltid måste stoppa. Det är därför den här propositionen behövs. Det är därför vi behöver nya regler, för systemen måste vara byggda för att hantera också de aktörer som inte gör rätt.

Det är här regeringens proposition kommer in. Den utgår från den ganska enkla principen att när samhället ger en huvudman förtroendet att bedriva skola och ta emot skattemedel för barns utbildning, då ska eleverna garanteras en bra skolgång. Därför går vi fram med skärpta krav på dem som vill starta och driva skolor.

Den som vill få samhällets förtroende att bedriva utbildning behöver vara långsiktig och seriös. Den får naturligtvis inte vara där för att tjäna snabba pengar. Därför inför vi också vinstbegränsningar, så att en nystartad skola, en skola som har bytt ägare eller framför allt en skola med kvalitetsbrister inte kan föra ut värden ur verksamheten.

Den här propositionen handlar också om att skilja de seriösa aktörerna från de oseriösa. För det finns otroligt många fristående skolor som gör ett utmärkt arbete. Där får barnen den hjälp och det stöd de behöver, och eleverna trivs i skolan och uppvisar mycket goda resultat.

Kristdemokraterna är inte emot att en huvudman som har investerat i en sådan skola har möjlighet att faktiskt också ta ut pengar. Om ett överordnat politiskt mål skulle vara att ingen privat aktör ska kunna göra någon som helst vinst på skattepengar är det naturligtvis enklast att förbjuda alla friskolor rakt av. Men Kristdemokraterna menar att det aldrig finns ett egenvärde i att en friskola stängs, utan det handlar alltid om vad som är bäst för barnen. Tvärtom menar vi att friskolesystemet öppnar upp för en valfrihet och en variation av skolor som bidrar positivt till eleverna och familjerna.

Jag skulle säga, herr talman, att det fina i den här propositionen är att den låter seriösa och långsiktiga huvudmän fortsätta bedriva verksamhet samtidigt som regelverket ska göra det svårare för aktörer som inte tar sitt ansvar.

Man kan ha olika uppfattningar om marknad, valfrihet och ägandeformer. Men jag tror att vi kan enas om en sak, och det är att varje barn har rätt till en skola som fungerar. Varje elev har rätt till undervisning av god kvalitet. Varje lärare har rätt till rimliga förutsättningar att genomföra sitt uppdrag, och varje förälder ska kunna känna trygghet i att skolans första prioritet alltid är barnens utbildning. I slutändan är det ju liksom inte systemet som går till skolan varje morgon, utan det är barnen. Det är deras möjlighet att lyckas, växa och forma sin framtid som måste vara utgångspunkten i alla beslut som vi tar i den här kammaren.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Eftersom det är sista debatten för mandatperioden vill jag också passa på att tacka talmanspresidiet, utskottskansliet, kammarkansliet och utskottsledamöterna för allt arbete och samarbete under mandatperioden.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi debatterar i dag ett nytt betygssystem som innehåller olika intressanta delar som ska göra skolan mer rättvis. Jag tänker i anförandet uppehålla mig vid ett resonemang om F-betyget och behörighetskravet för att komma in på gymnasiet.

I det nuvarande systemet är det som bekant en skarp gräns mellan godkänt och underkänt. Det är det berömda F-betyget som har blivit symbolen för det. Det delas ut till dem som inte visat upp tillräckliga kunskaper för att nå godkäntgränsen.

Det innebär att en elev som ligger strax under godkänt alltså får samma betyg som en elev som ligger långt under. Båda får betyget F, vilket blir noll poäng som tillförs till meritvärdet. Det är lika lite poäng som man får om man inte har varit på lektionerna eller inte ens visat upp sig i skolan.

Där har vi ett av problemen med dagens betygssystem. En stor mängd faktiskt förvärvad kunskap syns inte i betyget, och inte heller i meritvärdet. En elev kan ha arbetat sig upp från mycket låg nivå, gjort stora framsteg och kommit väldigt nära att nå målen och godkäntgränsen, men ändå få ett resultat som inte ger någon som helst utdelning i meritvärdet. Det tycker jag är lite svårt att motivera.

Den nya betygsskalan innebär tio steg. Kunskap synliggörs i fler nivåer. Progression blir tydligare, och bedömningen får större precision. Den elev som befinner sig under det som tidigare var godkäntnivå får nu ett betyg som motsvarar den faktiska kunskapen. Det skapar bättre återkoppling, starkare incitament att anstränga sig och ger en mer rättvis bild av vad eleven faktiskt kan.

Även om man har kunskaper som är under dagens godkäntgräns kommer man i det nya betygssystemet att samla poäng till sitt meritvärde, som man sedan använder för att komma in på ett gymnasieprogram.

När det gäller just behörigheten till gymnasieprogrammen blir det förändringar även där. I dagens system, fru talman, är kraven uppbyggda kring enskilda ämnen. För att bli behörig till gymnasiet krävs godkänt i svenska, matematik och engelska samt ytterligare ett antal ämnen.

Den som inte klarar ett av de kraven stängs i praktiken ute från de nationella programmen, även om resultaten i övrigt skulle vara goda. Det innebär att en elev kan ha tillräckliga förutsättningar att klara en fortsatt utbildning men hindras av en enskild brist.

Det nya systemet däremot bygger i stället på ett samlat meritvärde där helheten väger tyngre. Styrkor i flera ämnen kan väga upp för någon enskild svaghet i andra ämnen. Det gör att kunskapen ses som något lite mer sammansatt och mångfacetterat. Det blir en mer realistisk syn på hur människor fungerar och lär sig.

Fru talman! I grunden handlar det här om att ge människor och elever så mycket kunskap som möjligt. Alla ska få chansen att läsa vidare på en lämplig nivå efter grundskolan. Vad som är en lämplig nivå beror på var man ligger i sin kunskapsutveckling. Men vi kan konstatera att många av dem som går ut nian i dag och inte kommer in på gymnasiet skulle klara av en vidare gymnasieutbildning.

Med det nya systemet för att räkna ut gymnasiebehörighet beräknas varje år flera tusen elever, som i dag inte kan gå direkt vidare till ett nationellt gymnasieprogram, kunna få den möjligheten framöver. Det är elever som i dag faller på marginalen, som kanske har ett underkänt betyg i ett kärnämne men har goda resultat i övrigt.

Det kan vara en elev som har lite ojämn kunskapsprofil, eller en elev som har utvecklats men inte riktigt nått ändra fram till gränsen. För de eleverna blir framtiden lite ljusare med det nya betygssystemet.

Fru talman! Vi måste samtidigt vara ärliga. Det finns en viktig princip som måste upprätthållas även fortsättningsvis. Gymnasiet kräver en viss kunskapsnivå. Utbildningen bygger på att eleven kan ta till sig undervisningen, arbetar självständigt och fullföljer kurserna på gymnasiet.

Om kraven skulle sättas för lågt riskerar elever att hamna i utbildningar där de inte har förutsättningarna att lyckas. Det hjälper ingen. Det leder bara till fler avhopp, fler misslyckanden och i förlängningen svagare etablering i arbetslivet.

I det avseendet är det här lagförslaget om betygssystemet balanserat. Det konstaterar just de två sakerna: I dag utestängs för många elever av systemets utformning. Samtidigt kan inte alla släppas vidare helt oavsett kunskapsnivå. En skola som inte ställer krav riskerar att bli oärlig mot eleverna, om man skulle hamna i det diket. Men det viktiga är att kraven som ställs utformas på rätt sätt.

Det leder också fram till en ganska given följdfråga, som vi har varit inne på tidigare i den här debatten: Vad händer med de elever som inte når upp till kunskapskraven? Här är betänkandet och regeringens proposition öppna med att dagens lösningar inte är tillräckliga.

Introduktionsprogrammen som finns kanske fungerar för vissa elever, men det blir ofta en återvändsgränd. Här finns det ett behov av en alternativ utbildningsväg vid sidan av introduktionsprogrammen. Regeringen skriver i propositionen att man kommer analysera det närmare. Jag skulle säga att det är rätt avgörande att man jobbar med det så snabbt som möjligt.

Ett system som tydligt sätter en gräns, som dagens betygssystem gör, behöver nämligen också erbjuda en meningsfull väg framåt för dem som inte når upp till den gränsen. Alla människor har kapacitet att utvecklas, men det är olika kapacitet beroende på vem man är som person. Det måste gå att hitta en kortare, mer praktisk och mer yrkesinriktad väg för många av dem som inte blir behöriga till gymnasiet.

Det är i varje fall Kristdemokraternas politik. När det här betygssystemet nu kommer på plats måste vi så snabbt som möjligt få till ett alternativt spår för dem som inte når gymnasiebehörigheten. Man kan tänka sig något lärlingsinriktat, där man mer eller mindre kan få förvärva just de kunskaper som krävs för att klara ett specifikt yrke och komma in på arbetsmarknaden. Det är oerhört viktigt att vi får det på plats så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det viktiga är att alla elever får bästa möjliga väg till att ta till sig så mycket kunskap som möjligt i olika delar av utbildningskedjan. Det här betänkandet når långt. Sedan kommer det att finnas mycket mer att göra efter det. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Lärarna är helt avgörande för att eleverna ska må bra. Det är alla mycket skickliga lärare som vi har ute i landet som bygger svensk skola stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola för barnen att längta till. Det är de som lägger grunden för ett tryggare samhälle i hela landet – ett tryggare Sverige.

Alla kan vi se tillbaka på vår skoltid och tänka på någon lärare som betydde extra mycket för hur vi trivdes i skolan och som hade en avgörande betydelse för vår utveckling som människa.

Sverige har många fantastiskt skickliga lärare som tack vare sin ämneskunskap inspirerar eleverna till mer kunskap, som leder klassen framåt och som håller ordning i klassrummet. Dessa lärare gör en enorm samhällsinsats. Det är de som ser barnen, som bryr sig om barnen och som hjälper barnen. De är helt avgörande för hur barnen mår och hur det ska gå för dem senare i livet.

Lärarna bygger inte bara människor, utan de bygger hela Sverige som land. Sveriges framtid är beroende av att dessa lärare stannar i yrket och att fler vill bli lärare. Det aktuella betänkandet innebär viktiga steg i den riktningen.

Herr talman! Studier visar att just arbetsmiljön är en central orsak till att lärare lämnar yrket. Brist på tid för att planera och följa upp undervisning har särskilt pekats ut som ett problem.

Med den här propositionen föreslår vi därför en tydligare nationell reglering av vad undervisningsuppdraget faktiskt ska bestå av och hur tiden ska användas. I grunden handlar det om att återupprätta fokus på undervisningen.

Den föreslagna förändringen innebär att regeringen får möjlighet att sätta ramar för hur mycket tid som ska avsättas för planering, genomförande och uppföljning av undervisningen. Det handlar dels om att begränsa hur mycket en lärare som mest ska undervisa, dels om att säkerställa en miniminivå för planering och uppföljning. Den exakta fördelningen ska inte beslutas i detalj i lag och inte heller exakt i förordning utan anpassas lokalt, vilket ger flexibilitet som ändå är inom tydliga nationella ramar.

En annan förändring är att administrativa krav minskar. Vi frigör tid från standardiserade rutiner som i stället ska kunna läggas på mer meningsfulla och effektiva insatser.

Kraven på fortlöpande information till vårdnadshavare ersätts med att information ges vid tillfällen som personalen själv bestämmer. Utvecklingssamtal ska hållas minst en gång per läsår i stället för en gång per termin.

Det här gäller också arbetet mot kränkande behandling. Fokus flyttas från omfattande dokumentation till aktivt arbete med att förebygga och hantera situationer.

Alla dessa förändringar syftar sammantaget till att ge lärarna mer tid till att förbereda lektioner och följa upp elevernas resultat. Det ger bättre möjligheter att anpassa undervisningen efter elevernas behov, vilket i sin tur kan höja kvaliteten.

För elever innebär det här att undervisningen blir mer genomtänkt. Uppföljningen gör det möjligt att tidigt upptäcka elever som riskerar att halka efter, och på så sätt kan stöd sättas in snabbare.

I ett större perspektiv, herr talman, handlar den här reformen om synen på läraryrket. Vi signalerar att undervisning är en kvalificerad profession som kräver tid och eftertanke. Det bidrar till att stärka yrkets status.

Det finns också en koppling till likvärdighet. När förutsättningarna för lärare varierar kraftigt mellan olika skolor riskerar också undervisningens kvalitet att variera. Men genom nationella ramar kan skillnaderna minska och alla elever få en mer likvärdig utbildning, oavsett var i landet de bor.

Denna reform löser såklart inte alla problem, herr talman. Det är inte enskilda lagförslag som kommer att vända utvecklingen för skolan och lärarnas arbetsmiljö. Men det går inte att komma ifrån att tid är en grundläggande resurs. Utan tillräcklig tid för att planera, genomföra och följa upp undervisningen blir andra insatser rätt mycket mindre effektiva.

Men det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Patrick Reslow (SD).

Fru talman! För många barn och unga är det en självklarhet att må bra. Men för många andra är livet en ständig kamp, och de vittnar om en vardag med oro för framtiden, ofrivillig ensamhet, mobbning och kropps- och beteendeideal som skapar ångest och osäkerhet. Allt fler söker också vård för psykisk ohälsa.

Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, som stadigt växte under den föregående regeringen, minskar nu under den kristdemokratiska ministern. Köerna till vård och behandling har faktiskt halverats under denna mandatperiod, trots att inflödet av patienter har ökat kraftigt. Men att köerna har halverats är en klen tröst för dem som står i kö eller har en närstående som står i kö.

Min fråga till socialministern är: Vad gör regeringen för att beta av resten av köerna?

Fru talman! Skolan är den starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, mot arbetslöshet och mot psykisk ohälsa. Det finns faktiskt ingenting som minskar risken för utanförskap lika mycket som att gå ut skolan med godkända betyg. Det är det bästa skyddet som Sveriges ungdomar kan få. Ändå är det en fjärdedel av Sveriges ungdomar som inte får det skyddet. Var fjärde elev går i dag ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och runt 16 procent gör det utan behörighet till gymnasiet. Det är inte tillräckligt bra.

Vägen framåt för att fler ska lyckas handlar inte om att sänka kunskapskraven. Svensk skola behöver höga förväntningar på eleverna. Vi behöver ha lärare som har mer tid för eleverna och som kan skapa arbetsro på lektionerna och trygghet i korridorerna. Det behövs också tidiga kunskapskontroller och stödinsatser för att fler barn ska få möjlighet att lyckas. Det handlar om stödinsatser i form av utökad undervisningstid, läxhjälp i skolan för de barn som inte kan göra läxorna hemma, lovskola och inte minst speciallärarstödet och särskilda undervisningsgrupper. För att säga det självklara behöver även föräldrarna och familjen vara med och ta ansvar. Vi behöver också vända den djupt oroande utvecklingen kring ungas psykiska ohälsa.

En del viktiga steg mot allt detta tas i den proposition som vi nu debatterar, fru talman. Skolan har under en lång tid präglats av en strävan efter inkludering. Det har ansetts elakt och odemokratiskt att peka ut vissa elever med särskilda behov och ge dem särskild undervisning i en särskild undervisningsgrupp.

Inkluderingstanken, som innebär att alla elever helst ska undervisas i samma klassrum, gjordes säkert med goda intentioner, men resultatet har varit förödande. Många enskilda elever har farit illa, kanske särskilt de som behöver skolan allra mest. Elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer och inom autismspektrumet kan nämligen vara betjänta av mindre grupper med tydlig struktur.

Inkluderingstanken har också ställt till det för lärares arbetssituation. När alla elever ska undervisas i samma klassrum men med extra anpassningar har det många gånger blivit ohållbart.

Det har lett till en omfattande dokumentation och en ökande arbetsbelastning. Samtidigt har det visat sig att stödet många gånger sätts in för sent eller inte alls får tillräcklig effekt. Elever kan få upprepade mindre insatser utan att deras större behov identifieras i tid.

Mot denna bakgrund är avskaffandet av extra anpassningar en central förändring. Nu skapas en tydligare struktur. Enklare stöd ska ges inom ramen för undervisningen, och när det inte räcker ska stödundervisning eller särskilt stöd snabbt sättas in. Samtidigt införs standardiserade tester i flera årskurser. Syftet är att identifiera elever med stödbehov tidigare än i dag.

Detta har mycket stor betydelse i praktiken. Många elever tappar i dag mark under de första skolåren utan att det uppmärksammas tillräckligt snabbt. När svårigheterna väl leder till åtgärder har kunskapsluckorna vuxit sig för stora. Med återkommande tester skapas bättre möjligheter att följa utvecklingen över tid och att sätta in stöd innan problemen fördjupas. Det ger rektorer och lärare ett mer systematiskt underlag för att planera undervisning och resurser.

Dagens lagförslag markerar en tydlig kursändring, där stödundervisningen framför allt ska ske i mindre grupper eller individuellt. Det är en stor skillnad mot den starka betoning som tidigare funnits på att stöd i första hand ska ges inom den ordinarie klassen.

Men man ska vara ärlig och erkänna att det är en viktig balansgång här. Undervisning är i grunden en kollektiv verksamhet. Läraren behöver kunna planera och genomföra undervisning som fungerar för gruppen. Samtidigt har elever olika förutsättningar. När skillnaderna blir för stora kan undervisningen bli ineffektiv för alla. Genom att skapa möjlighet till mer riktat stöd under en begränsad tid kan fler elever få särskilt stöd utanför klassrummet och sedan återvända till den ordinarie undervisningen med bättre förutsättningar.

Reformen innebär därför en omfördelning av stödinsatser från ett individualiserat löpande arbete inom klassrummet till mer strukturerade och avgränsade insatser.

I ett större perspektiv handlar förändringarna om skolans grunduppdrag. Att ge alla elever möjlighet att utvecklas så långt som möjligt kräver både en fungerande undervisning och ett träffsäkert stöd. När stödet sätts in för sent förloras tid som aldrig går att ta igen fullt ut. När ansvaret är otydligt riskerar insatser att utebli.

Fru talman! Skolan bär en stor del av barnens framtid. Därför är det avgörande att stöd till de elever som behöver sätts in och fungerar. De förändringar vi debatterar i dag är ett försök att ta ansvar för just detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Camilla Hansén för följdfrågan.

Camilla Hansén har missuppfattat mig. Det är självklart att lärare och vuxna i skolan ska prata med barn om AI, källkritik, hur man uppträder på internet och lära ut en allmän värdegrund. Men det är helt feltänkt om man tror att digital kompetens om AI eller digitala miljöer kommer genom att kasta in skärmar i klassrummen eller om man tror att kompetensen kommer genom att sitta med mobilen i korridorerna på rasterna.

Miljöpartiets politik har varit en digitaliseringshysteri där skärmar och enheter ska in i skolorna, och man har varit en bromskloss mot alla de tillbakasteg som regeringen har tagit där vi har infört förbud mot mobiler och strävat efter fysiska böcker i stället för digitala läromedel. Den politiken leder inte till att barn får mer digital kompetens.

Jag menar att om man först har lärt sig grunderna, lärt sig fakta, lärt sig att läsa, lärt sig hur man ska förstå världen, då kommer man också lättare att ta till sig de digitala miljöerna och teknikens möjligheter. Jag menar att det är regeringens tillbakagång till läsning, skrivning och räkning med analoga verktyg som också öppnar möjligheten att hantera till exempel AI på ett ansvarsfullt sätt.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Camilla Hansén för frågan. Det korta svaret är att det behöver göras på ett kontrollerat, genomtänkt och vetenskapligt sätt. Den trend som vi haft de senaste 10–15 åren måste vi sluta med. Man har först bestämt vilka verktyg som ska användas och kastat in Ipadar och datorer i skolan. Man har omfamnat allt det digitala och alla läromedel som ger snabba kickar och innehåller en skärm. Det har varit en hysteri – allt det digitala har ansetts vara bra. Detta måste vi göra upp med. Vi måste bort från det där. Vi måste kolla på vad som fungerar, vad som är nödvändigt att kunna och vad som är det vetenskapliga sättet att lära sig.

För att ta ett lite större grepp: Vi ser att skärmarna har medfört en rad negativa konsekvenser i barns och ungas liv, såsom minskad koncentrationsförmåga, minskad rörelse, ökad psykisk ohälsa och minskade sociala kontakter. Det går inte att blunda för att skärmarna också lett till en negativ utveckling. Barns skärmtid på fritiden och i hemmet har eskalerat de senaste åren. Då menar jag att skolan måste vara en motkraft. Vi måste tillbaka till papper och penna på lågstadiet och mellanstadiet. Vi ska inte ha skärmar som ger negativa effekter på barnens mående och rörelse i skolan, utan skolan behöver framför allt vara analog. I högre åldrar behöver man absolut lära sig om till exempel AI och programmering. Men det måste ske på ett genomtänkt sätt.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag skolan och läroplanerna.

Skolan bär ett av samhällets allra tyngsta uppdrag. Skolan formar ju inte bara framtidens arbetskraft utan också de medborgare som ska förstå världen, ta ansvar och leva tillsammans i ett demokratiskt samhälle.

När skolan fungerar väl skapas möjligheter som sträcker sig långt utanför klassrummets väggar. Men när skolan brister får det konsekvenser för både individen och samhället i stort. Därför är läroplanerna och vad som står i de styrdokument som styr skolan alltid en principiellt viktig fråga. Det handlar ytterst om vad vi som samhälle anser att barn ska lära sig, hur det ska ske och vilket ansvar vi lägger på olika aktörer. I de här läroplanerna är det viktigt att den kristna värdegrund som samhället bygger på fortsätter att betonas.

De förändringar som vi gör nu innebär en tydlig kursändring. Det handlar om att åter sätta kunskapen i centrum, att stärka lärarens roll och att göra skolan mer likvärdig. En viktig del i dagens lagförslag är tydligare kunskapsfokus.

Fru talman! Under lång tid har skolans styrdokument präglats av en bred, otydlig och ibland direkt flummig syn på kunskap. Det har fokuserats mycket på förmågan att analysera och resonera, men utan att det funnits en tydlig faktagrund. I praktiken har det inneburit att elever förväntas diskutera och resonera om saker som de ännu inte riktigt kan. Men om man inte vet tillräckligt blir analysen ganska tom, ytlig och osäker. Detta märks i Sveriges klassrum runt om i landet, där elever sitter med krävande uppgifter men saknar de grundläggande byggstenarna för att kunna genomföra dem. Nu gör vi upp med den kunskapssynen. Fokus ska nu vara på grundläggande faktakunskaper och på förmågan att läsa, skriva och räkna.

En annan del i dagens förslag som vi debatterar rör synen på individualisering och anpassning. Skolan har under lång tid präglats av en strävan efter inkludering. Det har ansetts elakt och direkt odemokratiskt att peka ut vissa elever med särskilda behov och ge dem särskild undervisning utanför klassrummet. I stället har lärarna tvingats anpassa sig efter varje elevs individuella behov och skapa flera parallella undervisningar i samma klassrum. Resultatet har blivit splittrad undervisning och att lärarens tid inte räcker till.

Nu bryter vi med den överdrivna inkluderingstanken i svensk skola. De nya riktlinjerna betonar i stället att undervisning i grunden är en gemensam aktivitet. Elever lär tillsammans med läraren som ledare. Det betyder inte att stöd och anpassningar försvinner. Tvärtom är det fortsatt centralt att elever som behöver extra stöd får det. Men de förändringar vi gör innebär en tydligare förståelse för att undervisningens kärna är gemensam och att en överdriven individualisering försämrar kvaliteten för alla. I klassrum där lärare i dag tvingas hantera stora grupper med mycket varierande behov kommer den här tydligare gemensamma strukturen i stället att skapa arbetsro, tydlighet och bättre lärande.

Fru talman! Vi ger också åter läraren ansvar för undervisningen. Under flera år har vi sett hur ansvaret i klassrummet blivit suddigt. Betoningen på elevinflytande och på vårdnadshavares roll har ibland tolkats som att undervisningens upplägg ska förhandlas; i stället för att leda undervisningen förväntas läraren balansera olika orimliga krav från elever och från föräldrar. Men skolan kan inte fungera så. Nu tydliggör vi att det är läraren som bestämmer och som leder undervisningen.

En lärare är utbildad för att undervisa. Det är ett professionellt uppdrag som kräver kunskap, erfarenhet och ansvar. Elevinflytande ska ske inom de ramar som lärarna sätter. Jag tror att det här är särskilt viktigt för nyexaminerade lärare. Att komma in i yrket med tydliga befogenheter gör det lättare att bygga respekt och skapa struktur i klassrummet. För eleverna innebär det tydligare undervisning där ramar och förväntningar är klara och tydliga.

De nya skrivningarna i läroplanen innebär också förändringar på området digitala verktyg. Under de senaste åren har digitaliseringen i skolan rusat fram. Datorer och surfplattor har kastats in i klassrummet, ofta redan i de yngsta åldrarna. Det har skett snabbt, och det har skett mer av en vilja att vara modern än utifrån vad som fungerar bäst för elevernas lärande.

Men skolan ska inte gå i bräschen för tekniktrender, utan skolan ska framför allt vara en kunskapsinstitution. Nu blir det nya riktlinjer som betonar en lite mer återhållsam syn, framför allt på lågstadiet. Analoga arbetssätt ska vara utgångspunkten, och digitala verktyg ska användas lite mer försiktigt. Forskning och erfarenhet pekar nämligen på att grundläggande läs- och skrivinlärning gynnas av papper och penna.

I en skola där innehållet är otydligt och ansvaret diffust riskerar elevernas resultat att bli beroende av vilka resurser de har med sig hemifrån. Men i en skola där kunskapen står i centrum och undervisningen är tydligt ledd ökar chansen att alla elever får en verklig möjlighet att lyckas. Det är en sådan skola vi vill ha i Sverige. Därför är dagens förändringar mycket bra. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Svaret på ledamotens sista fråga är ja. Att ens insinuera någonting annat från riksdagens talarstol tycker jag är lite oförskämt.

När det kommer till just den frågan och migrationslagstiftningen är min inställning att Sverige behöver ha en ordnad, reglerad migrationspolitik och att de förändringar som regeringen har gjort när det kommer till migrationslagstiftningen och också de utvisningar som följer på det har varit nödvändiga. Sedan behöver man hitta lösningar för de enskilda fall som har hamnat i kläm, men på det stora hela menar jag att det har varit nödvändiga och bra grejer för Sverige som land.

Regeringen har tillfört stora resurser till skolan den här mandatperioden, och vi vill att de ska användas till mindre undervisningsgrupper och fler speciallärare. Sedan är det ytterst sett skolhuvudmännen och kommunerna som bestämmer hur stora tillskott eller nedskärningar de vill göra. Men regeringens satsningar har gått till skolan.

När tryggheten och studieron ökar och klassrum och korridorer blir tryggare kommer lärarna, som är utbildade för att just undervisa, att få mer tid till att undervisa och se varje elev. När man får ägna mindre tid åt att lösa bråk och konflikter och upprätthålla ordning och i stället ha tryggare klassrum kommer alla elever att bli hjälpta av det, och också de elever som behöver extra stöd kommer att få det när det blir mer trygghet och studiero.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Isabell Mixter, för frågan! Jag tror att vi delar grundintentionen och engagemanget för elever som riskerar att hamna efter på ett eller annat sätt.

Jag tror också att den elevgrupp som ledamoten beskriver blir hjälpt av tidiga insatser och kunskapsscreeningar. De blir hjälpta av mindre undervisningsgrupper och fler speciallärare. Mycket av den politik som Kristdemokraterna, regeringen och jag vill se hjälper också den elevgruppen. Jag menar också att även en elev som visas ut ur klassrummet behöver fångas upp, få chansen att ändra sitt beteende och få hjälp och stöd där eleven är kunskapsmässigt.

Varför ska det inte vara dokumentationskrav gällande det? Helt enkelt för att minska administrationen för lärare. Som alltid i de här frågorna är det en målkonflikt mellan ökad administration och byråkrati för lärarna och vad som möjligen skulle vara bra för eleven. Nyttan med dokumentationskravet väger helt enkelt inte lika tungt som nyttan med att plocka bort kravet. Jag medger att det är en målkonflikt, men jag tycker att regeringen har landat klokt.

Herr talman! Vi har en värderingskris i den svenska skolan. De vuxnas auktoritet har urholkats, gränser har suddats ut och elever respekterar varandra i för liten utsträckning.

För varje elev som stör finns det en annan som inte får arbetsro. För varje kränkning från en elev finns det en annan elev som får allt svårare att gå till skolan nästa dag. Och för varje regelbrott som inte följs upp byggs det på en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära och som försöker göra rätt för sig blir i det läget också tysta förlorare.

Vi får aldrig acceptera att det finns en enda skola i Sverige där barn hålls tillbaka eftersom vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera.

För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag, att bilda och fostra, krävs det struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste därför skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt. Det är i det ljuset regeringens förslag ska förstås. Det handlar ytterst om att ge skolan bättre verktyg för att skapa den miljö som alla elever har rätt till.

Ett viktigt steg är att stärka just de disciplinära verktygen. Det handlar ytterst om att skydda elevers rätt till undervisning och trygghet. När en elev allvarligt stör undervisningen eller hotar eller kränker andra måste personalen kunna agera snabbt och tydligt. Möjligheten att i vissa situationer visa ut en elev utan föregående tillsägelse eller att tillfälligt omplacera en elev under längre tid ger skolan tid att hantera situationen och hitta rätt stöd. I praktiken kan det vara helt avgörande för att en hel klass ska få arbetsro.

Samtidigt vill jag betona att dessa åtgärder aldrig får vara en ersättning för annat stöd. En elev som hamnar i konflikt eller upprepade gånger bryter mot regler behöver både hjälp och konsekvenser. Men utan tydliga verktyg riskerar skolan att stå handfallen och kan ge vare sig hjälp eller konsekvenser. Då drabbas både den eleven och alla andra elever.

Herr talman! Förslaget om mobilfria skolor behöver förstås i ett större perspektiv. Barn som växer upp i dag blir bestulna på sin barndom. Techjättarna har alldeles för länge tillåtits härja fritt med barnens uppmärksamhet, tid och liv. Effekterna ser vi i ökat stillasittande, försämrad sömn, sämre koncentration, mer ensamhet och ökande psykisk ohälsa. Därför är det viktigt att skolan blir en motvikt mot just detta. I skolan ska det vara lärare, inte skärmar, som fångar elevernas uppmärksamhet.

Trygghet i skolan byggs tillsammans med hemmet och föräldrarna. Skolan kan inte ensam bära ansvaret för barnets utveckling. Det behövs en gemensam riktning från skola och föräldrar. Det är bakgrunden till förslaget om förväntansdokument – ett slags kontrakt mellan elev, förälder och skola – där det tydligt framgår vad som förväntas i fråga om uppförande, respekt och studiero men också vad föräldrarna förväntas bidra med. Föräldrarna måste veta och skriva under på att deras roll inte slutar vid skolporten. Skolgången är ett samarbete mellan skolan och föräldrarna.

Herr talman! Vi måste också vara tydliga med att skolan ska ha nolltolerans mot mobbning och kränkningar. Varje fall måste tas på allvar, så att varje barn ska känna att vuxenvärlden står på deras sida. Bakom varje siffra i statistiken finns det nämligen ett barn. Bakom varje siffra i Friends statistik om mobbning, som tyvärr ökar, finns det någon som inte får chansen. Där finns en pojke eller en flicka med ryggsäck, gympapåse och drömmar. Kanske handlar drömmarna om att bli veterinär, fotbollsproffs eller historielärare.

Vår skyldighet som vuxenvärld är att aldrig vända bort blicken, utan att se eleverna och rusta dem för livet.

Skolans värdegrund vilar på en djup etisk tradition med rötter i den judisk-kristna etiken och den västerländska humanismen. Den lyfter fram alla människors lika värde, omtanke om den svage och ansvar för det gemensamma. De etiska principerna måste omsättas i praktisk handling, varje dag och i alla klassrum. Och det behöver leda till större konsekvenser när skolans värdegrund inte respekteras och elever i stället väljer att behandla andra illa eller bryter mot skolans ordningsregler.

Utan ordning, regelefterlevnad och respekt för andra skapas snabbt en situation där gränser suddas ut och där ansvarskänslan och skolgemenskapen försvagas. I det läget är det de mest utsatta barnen som hamnar i kläm.

Det är i stället i en skola med fasta och tydliga ramar som värme, omtanke och lärande får ta plats. Vi behöver därför göra mer för att skapa ordning och trygghet i skolan, så att fler barn får chansen att lyckas i skolan, får makt över sina liv och kan förverkliga drömmar. I den här propositionen föreslås viktiga steg i den utvecklingen.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för inlägget!

Skillnaden är att vi gör detta på ett ordnat sätt. Vi ser till att det finns en struktur för vilka som kommer vidare till vilken utbildning. Det är ju inte så att vi öppnar dammluckorna och släpper in precis vilken elev som helst med vilket skolmisslyckande som helst bakom sig in till en vidare utbildning.

Det handlar om vilket sammanvägt resultat man har med sig från grundskolan, och det är det som avgör vilken utbildning man sedan passar in på efter grundskolan. Det är ett betydligt bättre alternativ för just de här eleverna när det gäller att försäkra sig om att ingen drar på sig ytterligare ett skolmisslyckande. Det är mycket bättre än att göra som Centerpartiet föreslår och över en natt knäppa med fingrarna och låta alla gå vidare in på en högre utbildning som inte är anpassad för deras kunskapsnivå.

Ledamoten nämnde att oppositionspartierna tillsammans satsar mer pengar än regeringen. Det är naturligtvis lätt att som oppositionsparti var för sig satsa mer pengar. Problemet är att varje oppositionsparti tar pengarna från olika saker. När oppositionspartierna sedan ska samordna sig och förhandla finns det inga som helst garantier för att de kommer överens om att plocka pengarna från samma utgiftspost. Därmed är alla de här pengarna bara luftpengar.

När det kommer till arbetskraftsinvandringen var det ett system som missbrukades. Det var många som for illa när man arbetskraftsinvandrade till lågkvalificerade yrken. Därför behövde det styras upp.

Regeringen har styrt upp det. Vi gör det tillsammans och med undantag för de bristyrken där det behövs. Det här är i längden bra både för dem som bor i Sverige och behöver komma in på arbetsmarknaden och för arbetsmarknaden i sig. Det är bra att man får dessa undantag för högkvalificerad arbetskraft och att arbetskraft i bristyrken kan fortsätta att komma in till Sverige.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna, även om kopplingen till betänkandet kanske är i gränslandet!

Regeringen gör flera grejer för att fler ska komma in i arbete och att fler ska kunna ta de jobb där det finns en efterfrågan från Dalarnas arbetsgivare. En viktig del är att de som i dag inte har ett arbete ska bli anställningsbara.

Det är inte så att det saknas folk, utan det saknas folk med rätt utbildning. Då behöver man se till att det finns utbildningsplatser så att de som inte har rätt utbildning kan få rätt utbildning.

Sedan gäller det kopplingen till lönekravet för arbetskraftsinvandringen. I grunden är det ganska rimligt att när det finns arbetslösa människor i Sverige ska de i första hand få rätt utbildning för att kunna ta de enkla jobb som finns.

Att det ska behöva arbetskraftsinvandra människor från andra länder för att arbetsgivare ska kunna anställa folk är i grunden ett systemfel. Det beror på att det inte finns rätt utbildade människor på den svenska arbetsmarknaden. Kopplingen där är helt enkelt att det på lång sikt ska vara ett av incitamenten för att fler ska komma in på arbetsmarknaden.

När det kommer till att sänka kraven för komma in på gymnasiet har vi haft den debatten ett flertal gånger. I grunden är motfrågan: Menar Centerpartiet verkligen att om vi tar in fler personer på gymnasiet som inte har med sig tillräckliga kunskaper från grundskolan kommer gymnasieresultaten att öka?

Ser inte Centerpartiet risken med att man skapar ännu ett misslyckande för elever som redan är utsatta och har haft det kämpigt i skolan, så att de drar på sig ett misslyckande till?

Är det inte bättre att sätta in tidiga åtgärder i grundskolan så att de får de kunskaper som de behöver så att de sedan klarar gymnasiet på den linje de kommer in på?

(Applåder)

Fru talman! Vi ledamöter representerar lite olika valkretsar. Det är hemma i valkretsen som vi gör besök, och det är ofta den verkligheten som ligger oss närmast och som vi hämtar våra exempel från.

Som riksdagsledamot från Dalarna har jag mött många arbetsgivare som beskriver samma problem. Det är allt från industrier i Hedemora, Ludvika och Borlänge till vårdverksamheter i Gagnef och Falun eller näringslivet i Leksand och Idre. Det är arbetsgivare efter arbetsgivare som söker yrkesutbildat folk.

Samtidigt går många ungdomar ut gymnasiet utan att riktigt få fäste på arbetsmarknaden för att de saknar rätt yrkesutbildning. Det finns alltså ett glapp här mellan utbildning och arbete. Så ser det också ut runt om i Sverige.

Det är en följd av att vi under lång tid har haft ett system där utbildningens innehåll och arbetslivets behov inte alltid har utvecklats i takt med varandra. Samhället har förändrats snabbt – både tekniskt, organisatoriskt och kompetensmässigt – men utbildningssystemet har inte alltid varit anpassat för att säkra att elevers kunskaper verkligen motsvarar de krav som de möter efter examen.

En yrkesutbildning ska vara en trygg väg in i ett yrke. Den ska ge kunskap som arbetslivet efterfrågar, och den ska bära hela vägen till ett jobb. Det är naturligtvis ett problem när det i dag inte ser ut så.

Problemet i dag handlar inte bara om innehåll, utan också om en tydlighet. Det saknas i många fall en gemensam, tydlig standard för vad det innebär att ha gått ett yrkesprogram.

Gymnasiearbetet, som i dag ofta är den avslutande delen av utbildningen, ser väldigt olika ut beroende på skola, lärare och lokala förutsättningar. Det innebär att en examen helt enkelt inte alltid är ett entydigt mått på faktisk yrkesskicklighet.

För den som anställer blir det osäkert, och för den som tar studenten blir det otryggt. Man har gått tre år och gjort sitt gymnasiearbete, men ändå saknas det ibland ett tydligt erkännande från arbetslivet av att man faktiskt är redo. Just därför är förändringen i det här lagförslaget med införandet av yrkesprov oerhört viktig.

Det innebär att utbildningen inte bara avslutas med ett projekt eller arbete. Nu avslutas utbildningen med ett standardiserat prov som är utformat för att mäta yrkesskickligheten i praktiken. Provet omfattar hela den yrkeskompetens som utbildningen syftar till, och det tas fram i nära samarbete med berörda branscher.

Yrkesproven blir då ett verktyg för att säkra att utbildningen håller en jämn och hög nivå över hela landet. De bidrar till likvärdighet. För eleven innebär det något väldigt konkret. När man står där med sitt yrkesprov vet man att man håller. Man vet att man är redo, och arbetsgivaren känner samma sak. Det bygger både stolthet och trygghet.

Fru talman! Samtidigt finns det ett annat problem som ofta hamnar i skymundan, nämligen tillgängligheten. Utbudet av yrkesutbildningar varierar rätt kraftigt över landet. I mindre regioner kan det vara svårt att erbjuda utbildningar inom smalare eller mer resurskrävande yrken.

Därför är den andra viktiga förändringen att öppna för mer samarbete mellan skolorna. I dag är möjligheterna att lägga ut delar av yrkesutbildningen kraftigt begränsade. Det har inneburit att skolor i praktiken ibland har avstått från att erbjuda vissa utbildningar eftersom de saknar resurser, utrustning och kompetens.

Med de nya förslagen öppnas möjligheten att överlämna undervisning i yrkesämnen till andra offentliga huvudmän, som till exempel kommuner, eller till privata aktörer. Det innebär en ökad flexibilitet i systemet.

Det innebär att fler elever kan få tillgång till utbildningarna. Vi kan helt enkelt göra det möjligt att bo kvar hemma och ändå få rätt utbildning.

Det är viktigt i hela landet, inte minst i just Dalarna. Hos oss är avstånden långa. Men viljan att stanna kvar och bygga sin framtid på hemorten är ofta stark.

Det här handlar också om Sveriges framtid. För utan rätt kompetens stannar Sverige. Då fungerar inte vård och omsorg. Då byggs inga hus, och då står maskiner still.

Men det handlar också om individen. Det handlar om den unga människan som ska välja väg i livet och som ska få känna att den väg som man väljer leder någonstans.

De här förändringarna ger fler människor möjlighet att stå på egna ben, att känna stolthet över sitt arbete och att vara en del av någonting större. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Skolan är en plats där barn ska få vara just barn och där de ska känna sig trygga, sedda och fria att växa; en plats där föräldrar ska kunna lämna sina barn på morgonen med ett lugn i magen. Så ser det tyvärr inte alltid ut i dag.

Samhället har förändrats. Vi ser hur kriminaliteten kryper närmare, hur barn riskerar att påverkas av vuxna med fel avsikter och hur unga kan dras in i något som de aldrig borde behöva möta. Då går det inte att luta sig tillbaka och säga: Vi gör som vi alltid har gjort.

Vi måste ta ansvar. Vi måste göra mer. Det är en av anledningarna till att förändringarna som debatteras i dag är viktiga första steg. Vi stärker skyddet inne i skolan. Vi tar ett större grepp om vilka vuxna som får vara nära våra barn och unga varje dag.

Vad är det då regeringen gör? Jo, vi skärper kontrollerna. Skolan får bättre möjlighet att upptäcka risker i tid – inte när något redan har hänt utan faktiskt innan det händer. Den registerkontroll mot belastningsregistret som alltid görs vid anställning i skolan ska nu innefatta fler brott. Den ska även omfatta uppgifter ur misstankeregistret. Utdrag ska vara aktuella och inte äldre än sex månader.

Brott som tidigare inte alltid har fångats upp kommer nu att stå svart på vitt i registerutdraget. Det gäller till exempel brott kopplade till organiserad brottslighet, som narkotikabrott och vapenbrott, men också handlingar som syftar till att påverka eller utnyttja andra, som människohandel, hedersrelaterade brott och hets mot folkgrupp. Även brott som kan kopplas till att påverka eller skrämma människor, som sabotage mot blåljusverksamhet eller kränkande fotografering, lyfts nu fram. Allt det här är alltså brott som i dag inte syns när man lämnar in sitt registerutdrag till en arbetsgivare för att få börja jobba i till exempel en skola.

Det är ganska häpnadsväckande att man i dag kan vara kopplad till organiserad brottslighet, vara gängkriminell eller dömd för narkotikabrott eller vapenbrott eller för att rekrytera barn in i kriminella gäng och ändå få jobba i svensk skola. Det blir ändring på det nu.

Det här speglar en verklighet där hoten mot barn och unga ser annorlunda ut jämfört med när regelverket skapades. Genom att vi breddar vilka brott som räknas in och dessutom innefattar misstankeregistret får skolan bättre möjligheter att fånga upp risker som tidigare har kunnat passera under radarn. Därmed får eleverna starkare skydd i sin vardag.

Herr talman! Vi kan aldrig acceptera att någon med fel avsikter får utrymme i barnens vardag. Vi ska göra allt vi kan för att stoppa människor som vill utnyttja, påverka eller dra in unga i kriminalitet. Skolan ska vara en frizon från det, inte en väg in i det. Det här är ett steg i rätt riktning.

Nu blir det skillnad i skolan. Kommer det här att lösa allt? Nej, det är mycket kvar att göra, men det är ett viktigt första steg. Fler steg kommer att behöva tas framöver, men jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

Fru talman! Det finns få platser som är så avgörande i ett barns liv som skolan. Där får man växa, formas, hitta sin plats och bygga sig en framtid. Men det är också där man som barn är som mest beroende av att vuxenvärlden fungerar – att någon ser, att någon lyssnar och att någon tar ansvar.

Det här med trygghet i skolan är ett ganska vitt och stort begrepp. Det handlar om ordning och reda. Det handlar om varje barns rätt att känna sig säker, att kunna koncentrera sig och att slippa oro. Det handlar om den elev som är rädd på väg till skolan, om den som far illa hemma, om den som håller på att dras in i något som riskerar att förstöra hela framtiden. Det handlar om varje elevs rätt till en lugn och trygg studiemiljö. Men när en elev byter skola följer inte alltid den information med som behövs för att skapa den tryggheten och ge rätt stöd från första dagen.

Vi vet att det har funnits en ordning där vissa uppgifter kan lämnas över, men vi vet också att det i praktiken har funnits ganska många frågetecken. Vad får man säga? Vad bör man säga? Ibland har det varit för lite information som lämnats över mellan skolor vid ett elevbyte. Det är klart att det får konsekvenser för barnet som kommer till en ny skola utan att någon riktigt vet vad man bär med sig, för klasskamraterna som möter en situation som de inte är förberedda på och för lärarna som hamnar i svåra situationer utan de rätta förutsättningarna.

Samtidigt, fru talman, har samhället förändrats. Skolan möter i dag fler elever som befinner sig i utsatta situationer, som befinner sig i riskmiljöer eller i närheten av kriminalitet. Det ställer högre krav på lagstiftningen, och det ställer högre krav på oss beslutsfattare.

Möjligheter att lämna uppgifter har som sagt funnits tidigare, men de har varit begränsade. Fokus har snarare legat på elevens behov i undervisningen. Det har framför allt handlat om stöd för lärande, inte om trygghet eller brottsförebyggande arbete. Framför allt har det saknats en tydlig informationsskyldighet, som jag menar behövs, och det har gjort att viktig information ibland inte har följt med.

Det är exakt här som den nya lagstiftningen kommer att göra skillnad. Nu blir det tydligt att det när det finns konkreta risker inte räcker att man kan lämna över uppgifter, utan då ska man lämna över uppgifter. Vi ger skolorna förutsättningar att, i stället för att reagera i efterhand, agera i tid.

Hur kan det se ut i verkligheten? En elev som har haft kopplingar till kriminella nätverk eller på andra sätt varit inblandad i våld kan i dag komma till en ny skola utan att någon känner till riskbilden. Den nya skolan får då börja om från noll samtidigt som de gamla problemen följer med. Det drabbar inte bara den eleven, utan det drabbar också andra barn. Det drabbar personalen på skolan. Så kan vi inte ha det. När det finns tydliga tecken på risk måste informationen följa med så att den mottagande skolan kan göra ett bra jobb genom att sätta in rätt stöd, skapa rätt struktur och i vissa fall också skydda andra elever på skolan.

Det kan också handla om elever som själva löper risk att utsättas för brott, som lever i en svår situation hemma eller som behöver skydd och omsorg från första dagen. Det kan handla om elever som redan är på väg i fel riktning och som behöver hjälp att bryta den utvecklingen. Det handlar, återigen, också om barnen som finns runt omkring. De har rätt att känna sig trygga.

Fru talman! Ingen elev är bara sitt beteende. Ingen elev är bara sin bakgrund. Men varje elev behöver vuxna som känner till hela bilden och som vågar ta ansvar. Skolan har en helt unik position i att följa barn genom en tid i livet när mycket står på spel. Då kan vi inte acceptera att viktig kunskap försvinner i övergången mellan skolor. Det är inte bara ineffektivt utan också direkt farligt.

Med den här lagstiftningen ger vi nu skolor bättre förutsättningar att ta sitt ansvar, att se hela barnet, att arbeta förebyggande och att skapa trygghet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

Herr talman! Svensk skola bär ett gemensamt ansvar för Sveriges elever, oavsett driftsform. Skolan finansieras med skattemedel, omfattas av samma lagstiftning, fattar olika beslut och driver verksamhet som påverkar barns framtid. Trots detta har insynen i de olika skolorna sett olika ut beroende på vem som driver verksamheten.

Det har funnits goda skäl till detta. I grunden tycker jag att det är en rimlig inställning att man inte ska krångla till administration och byråkrati för skolverksamhet i onödan. Men det behöver alltid ställas mot de fördelar som finns med den lagstiftning som i dag ligger på bordet. Jag tror att regeringens förslag om att införa offentlighetsprincipen hos enskilda huvudmän kommer att stärka förtroendet för skolväsendet som helhet, när vi nu säkerställer att samma principer gäller för alla.

Att bedriva utbildning är en offentlig uppgift. Skolor fattar beslut om antagning, betyg och olika disciplinära åtgärder. Ett sådant system behöver transparens. Medborgare ska kunna granska hur regler tillämpas. Vårdnadshavare ska kunna göra informerade val, och journalister ska kunna upptäcka missförhållanden. Offentlighetsprincipen är ett av våra starkaste verktyg i Sverige för att möjliggöra detta.

Grundtanken i den proposition som ligger på bordet i dag är att samma uppdrag kräver samma insyn. Offentlig verksamhet ska tåla offentlig granskning, oavsett om verksamheten är kommunal eller fristående. Om samma uppdrag utförs av olika huvudmän måste man kunna granska verksamheten på samma sätt – det är i grunden rimligt.

Det svenska skolsystemet som helhet bygger på att huvudmän ska ha så lika villkor som möjligt – lika villkor för fristående och kommunala huvudmän. Detta behöver också gälla skyldigheten att öppna sig för granskning. När granskningen försvåras blir det svårare att jämföra skolor på ett likvärdigt sätt. Kan man inte jämföra skolor på ett likvärdigt sätt blir det svårare för både föräldrar och elever att göra välgrundade skolval. Ambitionen med hela den här lagstiftningen är att skolsystemet ska bli bättre för eleverna. Den kommer att hjälpa barnen genom att det blir enklare för dem att välja rätt skola, och det kommer i förlängningen att ge dem en bättre skola.

Samtidigt har förslaget också en viktig balans. Offentlighetsprincipen införs fullt ut hos alla enskilda huvudmän, men mindre aktörer ges vissa lättnader i hur reglerna ska tillämpas. Det handlar inte om undantag från insynen i sig – allmänheten ska ha rätt att ta del av handlingar även hos små skolor och förskolor. Lättnaderna gäller i stället handläggningstid, dokumentation och arkivering.

Skälen till detta är praktiska. Många mindre huvudmän har begränsade administrativa resurser. Ofta saknar de central förvaltning och har få anställda utanför den pedagogiska verksamheten. Om samma krav på registrering, arkivering och omedelbar handläggning skulle införas för dem utan någon anpassning skulle det finnas en uppenbar risk för att personal tvingades prioritera administration framför undervisning.

För att resonera generellt finns denna målkonflikt i många av de skolreformer som riksdagen tar ställning till. En nödvändig statlig reglering minskar alltid skolornas flexibilitet. Självklart vill vi alltid undvika situationer där reformer försämrar verksamhetens kärnuppdrag.

Detta är alltså en balansgång man alltid måste gå, herr talman, och jag menar att de här lättnadsreglerna är väldigt väl balanserade. De mindre aktörerna får visst utrymme, och det finns en viktig balans. Reformen ska vara genomförbar i praktiken, men dess innehåll ska inte urholkas. Helheten i förslaget visar en tydlig inriktning: Skolan ska präglas av öppenhet, och lika villkor behöver betyda lika öppenhet.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Vi debatterar gymnasieskolan. Det är just nu många niondeklassare i Sverige som går runt med en enda stor fråga i huvudet, nämligen gymnasievalet. Det är en tid fylld av både förväntningar och press. Föräldrar, lärare, släktingar och kompisar – alla undrar vad man kommer att välja. Lägg därtill det osäkra ekonomiska läget och de förändringar vi ser på arbetsmarknaden så är det inte konstigt att detta val upplevs som viktigare än någonsin.

För många unga är gymnasievalet det första steget mot vuxenlivet och arbetslivet. Med det i åtanke är det ganska oroande att nästan 20 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det innebär att många av dem står utan tydlig väg framåt, för utan en gymnasieexamen blir det svårt att få jobb och ännu svårare att bygga sin framtid.

Vi måste därför skapa en skola som ger alla elever en chans att lyckas. Det handlar naturligtvis om arbetsro på lektionerna, trygghet i korridorerna, mer kunskapsfokus i läroplanen och om att se till att lärare har förutsättningar att utföra sitt jobb på ett bra sätt.

Förutom insatser i grundskolan behöver vi också se till att de som inte klarar av att komma in på ett gymnasieprogram får en väg vidare och en utbildning som gör att de kan komma ut på arbetsmarknaden. Det finns nämligen en märklig obalans här. Samtidigt som tusentals elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet skriker arbetsgivare efter yrkesutbildad personal.

Inom vården, industrin och bygg- och transportsektorn står tjänster tomma. Företag tvingas tacka nej till uppdrag, och verksamheter minskar på grund av kompetensbrist och svårigheter att rekrytera. Samtidigt finns många tillgängliga som kan utbilda sig om vi bara sätter in rätt insatser. Det här är ett systemfel som vi behöver rätta till.

Fler elever behöver få de kunskaper från grundskolan som krävs för att klara de nationella gymnasieprogrammen. Vi behöver också fler vägar in i arbetslivet. Vi måste se till att de som inte uppnår behörighet ändå får en möjlighet till utbildning och jobb. Därför vill Kristdemokraterna gärna att det införs ett nytt och enklare spår på gymnasienivå, med fokus på just yrkesförberedelse och praktiska kunskaper. Det ska vara ett program som är anpassat för de elever som i dag hamnar utanför de nationella gymnasieprogrammen.

Fokus skulle vara att ge eleverna en tydlig väg rakt in i arbetslivet genom många praktiska moment, praktik och lärlingsvarianter samt nära samarbete med branscher och företag. Det skulle vara ett ställe där man helt enkelt kan få lära sig jobbet, på jobbet.

För dem som är behöriga till gymnasiet ger de nationella yrkesprogrammen en fantastisk möjlighet. Yrkesprogram ger både goda chanser till jobb och stabil inkomst och ett självförtroende och en stolthet i att kunna ett yrke, vara utbildad och ha en yrkestitel.

Det är tyvärr fortfarande alltför många unga som trots den kompetensbrist som finns i många branscher inte väljer yrkesutbildningar. Därför behöver mer göras för att öka attraktiviteten och anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov så att fler väljer de praktiska yrkesutbildningarna.

Här spelar studie- och yrkesvägledarna en riktig nyckelroll. Det är klart att det är bra att unga får följa sina drömmar och att studie- och yrkesvägledarna kan tipsa dem om deras drömyrken, men vägledningen måste också vara realistisk och tydlig gällande vilka utbildningar som faktiskt leder till jobb. Studie- och yrkesvägledarnas grunduppgift ska inte nödvändigtvis vara att hjälpa eleverna till deras drömutbildning utan i första hand till en utbildning som ger jobb och kan trygga elevernas framtid.

Herr talman! Det är lite olika delar här. Vi måste naturligtvis fortsätta att säkerställa att de utbildningar som erbjuds i större utsträckning styrs av efterfrågan på arbetsmarknaden snarare än av vad som råkar vara populärt för tillfället.

Jag tror också att vi behöver stärka prao och studiebesök så att fler unga får en rättvisande bild av olika yrken. Många kanske har en felaktig uppfattning om hur det är att arbeta inom till exempel industrin eller i hantverksyrken. Här har branscherna själva ett viktigt och stort ansvar för att visa upp sig och locka till sig framtidens arbetskraft. Vi behöver också se till att de gymnasieutbildningar som ska utbilda till dessa yrken anpassas så att de blir mer attraktiva för eleverna att välja.

Jag tror att det även fortsättningsvis behöver finnas möjlighet att till exempel välja bort högskolebehörighet för dem som vill fokusera helt på yrkeskunskaperna – men å andra sidan också möjlighet att välja till högskolebehörighet för dem som vill. Vi behöver en flexibilitet för att folk ska vilja gå utbildningarna.

Oavsett vilken utbildning man väljer ska höga förväntningar vara norm i den svenska skolan. Jag tror att det är bra både för elever och för samhället i stort. Ingen ung ska lämnas utan en framtid, och ingen ska stå utan möjligheter, när vi vet att det finns jobb att gå till. Genom att stärka yrkesutbildningarna, förbättra matchningen mellan skola och arbetsmarknad och skapa nya vägar in i arbetslivet kan fler unga få chansen att lyckas.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!

Vilket ansvar har regeringen för att satsningarna kommer eleverna till del? Naturligtvis ska satsningarna komma eleverna till del; vi gör ju dessa satsningar på elevhälsan för att pengarna ska komma till elevhälsan och färre barn ska fastna i en kö när de behöver hjälp av skolan. Jag förväntar mig naturligtvis att även de socialdemokratiska kommunalråden ute i kommunerna tar sitt ansvar, söker pengarna och ser till att de gör skillnad så att barnen får sina satsningar.

Vi ser till exempel redan i dag att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin minskar eftersom pengarna gör skillnad. Jag delar alltså inte alls ledamotens bild att det här är pengar som försvinner ut i tomma intet.

(Applåder)

(forts. § 11)