Malin Larsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det här illustrerar ett större problem. Som jag sa brukar Sverigedemokraterna tala om att hela Sverige ska leva. Men i deras egen politik och i deras egen följdmotion till ärendet vi debatterar här i dag föreslår de att pengarna ska söderut och att norra Sverige ska stå tillbaka. Skogsägare i södra Sverige är värda mer än skogsägare i norr. Norra Sverige ska tydligen leverera jobb och exportintäkter. Men när pengarna ska delas ut ska de gå söderut.

Herr talman! Jag tycker att det handlar mer om rättvisa. Varför ska skogsägare i Skåne och Småland få dubbla marknadsvärdet, 200 procent, medan en skogsägare i Västernorrland, Jämtland, Västerbotten eller Norrbotten ska få nöja sig med 125 procent?

Herr talman! Tack till Martin Kinnunen för anförandet!

När man läser Sverigedemokraternas landsbygdsprogram och vad det kan vara ser man att de ofta skriver att hela Sverige ska leva. Men efter fyra år ser vi ett annat resultat. Den gröna omställningen har bromsats, investeringar har tappats bort och framtidstron i många delar av norra Sverige har försvagats.

Nu kommer nästa besked i Sverigedemokraternas följdmotion till betänkandet. Sverigedemokraterna brukar vara skeptiska till att vi ska skydda skog. Därför är det lite glädjande att läsa deras följdmotion där de faktiskt ser behovet av att skydda mer urskogsliknande skog.

Men när det gäller ersättningen vill man ersätta markägare i södra Sverige mer än dem i norra Sverige. Regeringen anser att 125 procents ersättning är en rimlig nivå. Sverigedemokraterna vill däremot ge markägare i södra Sverige 200 procent av marknadsvärdet.

Min fråga är enkel. Varför ska ännu mer av statens resurser flyttas söderut när den största andelen av skogen, skogsjobben, exportintäkterna och värdeskapandet finns i norra Sverige?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 7, som handlar om konsekvensanalys och uppföljning.

Skogen har byggt Sverige. Den har gett jobb, exportintäkter och välstånd, och den har varit grunden för bruksorter, familjeföretag och landsbygder över hela vårt land. Den kommer också att vara minst lika viktig i framtiden, när vi ska ställa om till ett fossilfritt samhälle. Därför behöver Sverige en skogspolitik som håller över tid. Vi behöver en politik som värnar både produktion och miljö och som förenar brukande och bevarande.

År 1993 fattade riksdagen ett historiskt beslut när produktionsmålet och miljömålet i skogspolitiken jämställdes. Det var en viktig insikt då, och det är en viktig insikt i dag. Skogen är inte antingen virkesproduktion eller biologisk mångfald, utan den är både och.

Sedan dess har mycket positivt hänt. Naturhänsynen har utvecklats. Kunskapen har ökat. Certifieringssystem har vuxit fram. Frivilliga avsättningar har blivit en naturlig del av skogsbruket. Fler markägare arbetar aktivt med naturvård samtidigt som de bedriver ett produktivt skogsbruk. Det visar att vi kan bruka och bevara samtidigt. Det är den balansen vi socialdemokrater vill värna.

Herr talman! I dag behandlas regeringens proposition om ett tydligare regelverk för aktivt skogsbruk. Det finns delar i propositionen som vi välkomnar. Vi har länge påpekat att det finns skogsägare som hamnat i kläm mellan olika regelverk och myndighetsbeslut, och vi har länge krävt tydligare regler. Vi har dessutom länge krävt att den som får stora inskränkningar i brukandet av sin mark också ska kunna få ersättning. Därför välkomnar vi att regeringen nu försöker lösa delar av dessa frågor.

Samtidigt måste det sägas att regeringen kommer alldeles för sent. I stället för ett samlat grepp om skogens framtid har vi fått en rad olika förslag utspridda över mandatperioden – artskyddet för sig, ersättningsfrågorna för sig och skogsutredningens förslag för sig. Det hade behövts ett helhetsgrepp där brukande, biologisk mångfald, klimat och markägares rättigheter vägs samman.

Herr talman! Vi socialdemokrater delar regeringens ambition att skapa tydligare regler, men tydlighet uppnås inte genom att man flyttar över mer ansvar på den enskilde markägaren – tvärtom finns det risk för att osäkerheten ökar då. När samrådsskyldigheten förändras måste man följa upp konsekvenserna noggrant. Skogsägare ska veta vilka regler som gäller. De ska inte behöva gissa eller anlita jurister för att förstå vad som förväntas. Därför vill vi se en ordentlig uppföljning av de nya reglerna.

Vi säger också nej till regeringens förslag att korta tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning från sex till tre veckor. Myndigheterna måste ha tid att göra sitt arbete, särskilt nu när de har varit överhopade av överklaganden. Rättssäkerhet och kvalitet får inte bli en bricka i jakten på snabbare processer.

Herr talman! Skogen är också en av våra viktigaste framtidsnäringar. När världen ska minska beroendet av olja, kol och gas kommer efterfrågan på förnybara råvaror att öka. Trä kan ersätta stål och betong. Skogsråvara kan bli biodrivmedel, kemikalier, textilier och nya material. Här finns enorma möjligheter för oss i Sverige, men då måste vi göra mer än att bara producera råvara. Vi måste öka förädlingsvärdet och investera i innovation, forskning och ny teknik. Vi måste bygga mer i trä, och vi måste skapa fler jobb i hela värdekedjan. Det är så vi stärker både konkurrenskraften och landsbygden.

För mig som representerar Västernorrland är detta särskilt tydligt. Skogen skapar jobb långt utanför själva skogsbruket – i sågverk, massaindustri, transportföretag, verkstäder och hamnar. Varje avverkning ger ringar på vattnet genom hela samhället. Därför är skogen inte bara en miljöfråga utan också en jobbfråga, en välfärdsfråga och en landsbygdsfråga.

Herr talman! Vi måste också tala om människorna som arbetar i skogen. I dag ser vi hur alltmer av planterings- och röjningsarbetet utförs av utländsk arbetskraft. Många gör ett viktigt arbete, men samtidigt vet vi att det finns exempel på dåliga arbetsvillkor och osund konkurrens. Vi riskerar också att tappa svensk kompetens och kunskap om skogsvård. Det är en utveckling som vi inte kan vara nöjda med.

Svenska löner och svenska arbetsvillkor ska gälla även i skogen. Vi behöver utbilda fler människor för de jobb som finns inom plantering, röjning och skogsvård. Vi ska konkurrera med kunskap och kvalitet, inte med låga löner.

Slutligen, herr talman: Skogen är en av Sveriges största tillgångar. Den ska brukas och utvecklas, men den ska också lämnas vidare till kommande generationer i minst lika gott skick som när vi själva tog emot den.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar John Widegren för svaret.

Jag delar uppfattningen att flera viktiga steg har tagits, men det finns en hel del kvar att göra. Framför allt handlar det om att se till att allt detta landar rätt, så att vi inte återigen hamnar i domstolsavgöranden.

Jag hade en sista fundering, och det gällde just den fråga som ledamoten Nilsson ställde tidigare om huruvida det finns någon viktig del du hade önskat dig om du hade fått önska fritt, men jag tycker att ledamoten svarade på det.

(Applåder)

Fru talman! Tack, John Widegren, för det kanske sista anförandet här i riksdagens kammare. Det är alltid lika uppskattat; du håller inte i några papper eller något manus, utan du pratar från hjärna och hjärta.

Innan jag ställer min fråga vill jag såklart också passa på att tacka John för alla dessa år tillsammans i miljö- och jordbruksutskottet – åtta år har det blivit. Jag har verkligen uppskattat din kunskap och erfarenhet samt ditt stora engagemang i alla de frågor som rör våra viktiga gröna näringar.

Vi har såklart inte alltid varit överens, eftersom vi tillhör två olika partier. Jag tycker dock faktiskt att vi ofta har haft samma syn på långsiktighet och på att politiken och de beslut vi fattar också ska fungera i verkligheten för dem som lever och verkar runt om i landet – precis som ledamoten sa i talarstolen.

Jag vill rikta ett jättestort tack till ledamoten Widegren för dessa år. Du kommer att vara saknad i både riksdagen och utskottet.

Herr talman! Nu till frågan. Vi behandlar resultatet av skogsutredningen, och vi satt med i en referensgrupp kopplad till denna. Några förslag har presenterats här, men det saknas också en hel del – det finns en del kvar att göra. Min fråga till ledamoten Widegren är alltså: Är du nöjd med resultatet, eller saknar du något och i så fall vad?

Fru talman! Det är lite oroande om förslagen nu bereds ännu mer i sista sekunden. Mandatperioden är ju snart slut.

I sitt anförande beskrev ledamoten detta som en viktig reform för att stärka äganderätten och för att ge skogsägare rätt till ersättning när artskyddet begränsar brukandet. Det välkomnar även vi. Samtidigt har regeringen under mandatperioden minskat anslagen till både skydd och skötsel av värdefull natur.

Som ledamoten var inne på i sitt anförande avsätts 100 miljoner kronor per år till ersättningar från och med 2027. Liberalerna är ju ett parti som brukar tycka att den biologiska mångfalden är viktig och att man ska ta hänsyn till den. Men jag är lite fundersam över hur Liberalerna har kommit fram till att 100 miljoner kommer att räcka. När det gäller skog är det ju inte mycket pengar. Jag tror det är 0,01 hektar som beräknas skyddas med de pengarna. Om problemen med artskyddet samtidigt beskrivs som så omfattande, hur ska då de pengarna räcka? Är det Liberalernas bedömning att mycket få områden kommer att omfattas av skydd framöver? Kommer vi att nå våra internationella åtaganden med det beloppet?

Fru talman! Tack till ledamoten Nilsson för anförandet!

Regeringen tillträdde hösten 2022, och artskyddsfrågan beskrevs tidigt som den mest akuta av frågorna för skogsägarna, vilket vi också tyckte. Trots det dröjde det närmare ett och ett halvt år innan utredningen tillsattes, och sedan blev den försenad och uppskjuten flera gånger och inte alls klar enligt den tidsplan som regeringen satt upp.

Nu står vi här – egentligen i sista sekunden av mandatperioden – och behandlar förslag där både myndigheter och remissinstanser fortfarande pekar på oklarheter och risker för nya domstolsavgöranden. Där vill vi ju helst av allt inte hamna.

Min fråga till ledamoten är om Liberalerna tycker att regeringen har levererat den långsiktighet, tydlighet och förutsägbarhet som utlovades till Sveriges skogsägare eller om det lämnas betydande frågetecken till nästa mandatperiod.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Ottosson för svaret.

Problemet är att vissa delar rör det andra betänkandet och att vissa delar rör det här betänkandet. Frågorna går in i varandra, och det är därför det är så otroligt viktigt med helheten.

Ledamoten lyfte upp frågan om tid. Nu vet vi hur det gick med den tiden, och hur bråttom det var kan diskuteras. Det dröjde till att börja med ett och ett halvt år innan utredningen ens tillsattes. Från min sida ser jag det som att man ville sköta allt själv bakom lyckta dörrar, utan insyn och kommentarer under arbetets gång.

En annan återkommande synpunkt från både skogsägare och skogsnäringen är behovet av tydliga spelregler, som jag pratade om i mitt anförande. Samtidigt pågår fortfarande diskussioner om definitioner, om gammelskog, naturskog och urskog. Det finns en osäkerhet om vilka arealer som i framtiden kan komma att omfattas av olika skyddsformer. Om vi inte ens vet och är överens om vad som ska räknas som viktig gammal skog med höga naturvärden, hur ska då skogsägare kunna veta vilka spelregler som gäller framöver? Tycker ledamoten att regeringen har gett de besked som krävs här, eller delar ledamoten min uppfattning att regeringen behöver ge betydligt tydligare besked om vad och hur mycket som faktiskt ska skyddas och därmed ersättas, för att skapa långsiktigheten och förutsebarheten som skogsägarna efterfrågar?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Ottosson för anförandet.

Vi är överens om en hel del saker i betänkandet, och jag välkomnar verkligen att regeringen försöker lösa problemen som har funnits om artskyddet och ersättningsfrågan – precis som ledamoten lyfte upp i sitt anförande.

Samtidigt har flera uppmanat regeringen att samordna förslagen med både skogsutredning och miljömålsberedning samt att säkerställa att de håller i förhållande till EU-rätten. Inte bara jag har lyft upp behovet av helhetssyn, utan det har även exempelvis Skogsindustrierna gjort.

Tycker ledamoten Ottosson att regeringen verkligen har tagit ett samlat helhetsgrepp om skogens framtida regelverk, eller ser ledamoten också en risk att man har hanterat frågorna var för sig och nu sent i mandatperioden lämnar över flera kvarstående oklarheter?

Fru talman! Vi debatterar i dag regeringens proposition om ersättning vid rådighetsinskränkningar till följd av artskyddet. Socialdemokraterna står bakom utskottets betänkande men har lämnat ett särskilt yttrande.

Jag tänkte börja med att säga något viktigt: Vi socialdemokrater anser att skogen ska brukas, men brukas hållbart och ansvarsfullt. Skogen är avgörande för jobb, tillväxt, klimatomställning och svensk bioekonomi. I stora delar av landet är skogen också själva grunden för människors vardag, företagande och framtidstro. Samtidigt har vi ett ansvar för att värna biologisk mångfald och skydda hotade arter och värdefulla naturmiljöer.

Det är därför som Sverige sedan länge har två jämställda skogspolitiska mål: produktion och miljö. Problemet är att dagens regelverk inte har lyckats skapa den balans som människor med rätta kan förvänta sig.

Under lång tid har enskilda skogsägare hamnat i en mycket svår situation. Människor har nekats att avverka sin skog, ibland efter att ha skött den ansvarsfullt i generationer, men samtidigt inte haft tydlig rätt till ersättning. Detta har skapat frustration, osäkerhet och långa rättsprocesser.

Många upplever att reglerna är otydliga, svåra att förstå och oförutsägbara. Det är inte rimligt. Därför har vi socialdemokrater länge krävt både tydligare regler och bättre ersättningsmöjligheter för markägare. Det var också den socialdemokratiska regeringen som påbörjade arbetet med att förändra artskyddet och försöka reda ut dessa problem. Vi har dessutom under hela mandatperioden föreslagit mer pengar till ersättningar för skydd och skötsel av värdefull skog.

Fru talman! Det är därför välkommet att regeringen nu går vidare med att tydliggöra rätten till ersättning. Det är i grunden rimligt att samhället tar ekonomiskt ansvar när enskilda markägare får bära kostnaden för gemensamma naturvärden. Samtidigt måste man vara ärlig med att regeringens hantering av frågan väcker flera frågor.

För det första kommer det här väldigt sent. Regeringen har haft nästan en hel mandatperiod på sig, och under tiden har osäkerheten fortsatt för många skogsägare runt om i landet. Överklagandena har ökat lavinartat, och människor har väntat på besked, tydlighet och långsiktiga spelregler.

För det andra saknas det fortfarande ett samlat helhetsgrepp. I stället för att samla frågor som rör artskydd, ersättningsrätt, samråd, brukande och miljöhänsyn i en större sammanhållen reform har regeringen lagt fram olika delar var för sig genom flera olika promemorior, utredningar och lagförslag. Det gör det svårt att se helheten och förstå hur regelverket faktiskt kommer att fungera i praktiken.

Ärligt talat förtjänar skogen och skogsägarna bättre än ryckvisa förändringar. För skogsägare handlar det här om investeringar och beslut som sträcker sig över generationer. Då krävs det långsiktighet, förutsägbarhet och bred förankring.

Fru talman! Vi ser också problem med den så kallade bokstavsutredningen och processen kring artskyddet. Många remissinstanser och aktörer har lyft bristen på insyn och svårigheten att överblicka konsekvenserna av de olika förslag som nu läggs fram. Det riskerar att skapa en ännu större osäkerhet.

Regeringens egna myndigheter har dessutom varnat för att delar av förslagen kan göra regelverket ännu svårare att förstå och tillämpa. Det är allvarligt, för om reglerna blir mer komplicerade riskerar ansvaret att hamna på den enskilda markägaren. Människor ska inte behöva vara experter på juridik eller driva långdragna processer för att förstå vad som gäller på den egna fastigheten.

Fru talman! Vi socialdemokrater hoppas naturligtvis att detta regelverk ska fungera bättre än dagens system. Vi hoppas att det ska skapa större tydlighet och bättre möjligheter till ersättning för de markägare som drabbas. Vi känner också en oro för att förslagen inte räcker hela vägen, för att regeringen fortfarande inte har lyckats hitta den långsiktiga balans som behövs mellan brukande och miljöhänsyn och för att förändringarna kan skapa nya gränsdragningsproblem och rättsliga konflikter.

Det finns också en mer grundläggande fråga som regeringen borde ha vågat diskutera mer. I dag präglas systemet ofta av ett väldigt binärt synsätt. Antingen får man avverka fullt ut eller inte alls. Verkligheten är många gånger mer komplex än så.

Vi socialdemokrater menar att regeringen borde ha utrett möjligheten att i större utsträckning använda anpassade brukningsmetoder och lågintensivt skogsbruk i områden med höga naturvärden. Det hade kunnat skapa bättre balans mellan brukande och bevarande. I vissa områden kanske det går att bedriva ett varsammare skogsbruk med större hänsyn i stället för att stoppa brukandet helt. Det hade kunnat ge både större flexibilitet och större legitimitet.

Fru talman! Det här är frågor som väcker starka känslor och mycket engagemang. Det är inte konstigt. För många människor handlar det här om både äganderätt, familjetraditioner, företagande och framtidstro. Det handlar också om vilket ansvar vi tar för naturen och kommande generationer. Därför behövs det mindre ryckighet och fler långsiktiga lösningar.

Sverige behöver ett regelverk som människor förstår – ett regelverk som är rättssäkert, som gör att människor vågar investera och bruka sin skog och som säkerställer att vi tar ansvar för biologisk mångfald och hotade arter.

Vi socialdemokrater står bakom en politik där naturresurser brukas ansvarsfullt och där människor som lever och verkar i skogslandet ges rimliga villkor och tydliga spelregler. Ytterst handlar det här om ansvar och balans – balans mellan brukande och bevarande, mellan äganderätt och gemensamt ansvar och mellan dagens behov och framtida generationers möjligheter.

(Applåder)

Herr talman! Svensk viltförvaltning bygger på balans mellan livskraftiga viltstammar, jaktetik och människors vardag. Det är en modell som tjänat Sverige väl under lång tid och som också måste vara vägledande när jaktlagstiftningen förändras. Lagstiftningen ska fungera i praktiken för människor som lever och verkar nära naturen. Samtidigt får förenklingar aldrig innebära att vi gör avkall på ansvar eller på en långsiktigt hållbar viltförvaltning.

Socialdemokraterna står bakom utskottets betänkande om förenklingar i jaktlagstiftningen. Detta betänkande innehåller flera förändringar som syftar till att modernisera regelverket och göra det mer ändamålsenligt. Det handlar bland annat om jakt på allmänt vatten, säljakt i Sveriges ekonomiska zon, möjligheten att eftersöka skadat vilt av djurskyddsskäl och stärkt sekretess i rovdjursärenden.

Herr talman! För oss socialdemokrater är jaktetik helt avgörande. Jakt ska bedrivas ansvarsfullt och med respekt för både djuren, naturen och människorna runt omkring. Därför är det viktigt att lagstiftningen ger möjlighet att agera när djur far illa.

I dag kan man exempelvis se blodspår i snön eller få bilder från en viltkamera som tyder på att ett djur är skadat, men ändå saknas tydligt stöd för att söka efter och spåra djuret för att kunna avsluta lidandet. Det är inte rimligt. Att underlätta och förkorta ett skadat djurs lidande måste vara prioriterat. Därför är det bra att jakträttshavaren nu får möjlighet att söka efter, spåra och förfölja vilt som kan antas vara så skadat att det behöver avlivas av djurskyddsskäl.

Samtidigt ska vi vara tydliga: Illegal jakt är ett allvarligt brott och helt oacceptabelt. Rovdjur och annat vilt ska förvaltas genom laglig och reglerad jakt, aldrig genom brottslighet.

Herr talman! En annan viktig del i propositionen handlar om möjligheten till säljakt i Sveriges ekonomiska zon. För våra kustfiskare är sälskador inte en teoretisk fråga här i riksdagen, utan det handlar om förstörda redskap, skadad fångst och försämrade möjligheter att bedriva ett redan hårt pressat kustfiske.

För många människor längs våra kuster handlar detta om både jobb, kultur och framtidstro. Därför är det rimligt att det finns möjlighet till skydds- och licensjakt även i Sveriges ekonomiska zon. Det handlar inte om fri jakt utan om reglerad jakt inom tydliga ramar och med fortsatt kontroll. Om vi menar allvar med att stärka det svenska kustfisket och skapa bättre förutsättningar för våra kustsamhällen måste också sälförvaltningen vara en del av helheten.

Vi behöver också våga prata om hur förändringar i Östersjön påverkar våra ekosystem. När balansen förändras i Östersjön påverkas också djurlivet. Hemma i Västernorrland ser vi hur både säl och skarv söker sig längre upp i älvar och kustnära vatten i jakt på föda. Det visar hur viktigt det är med en fungerande, kunskapsbaserad och lokalt förankrad viltförvaltning som klarar att hantera förändringar i naturen. Här har länsstyrelserna en viktig roll. Sverige är avlångt och ser olika ut, och förvaltningen måste kunna ta hänsyn till regionala förutsättningar och lokala behov.

Herr talman! Jag vill också lyfta upp den del av propositionen som stärker sekretessen i rovdjursärenden.

Det är egentligen ett misslyckande att människor som deltar i lagliga jaktärenden eller söker ersättning för rovdjursskador ska behöva skyddas från hot och trakasserier. Debatten om rovdjur och jakt behöver präglas mer av respekt och mindre av polarisering. Ingen ska behöva känna oro för att delta i lagliga processer eller för att engagera sig i frågor som rör jakt och viltförvaltning.

Avslutningsvis, herr talman, står vi socialdemokrater bakom en politik där naturresurser förvaltas ansvarsfullt och där människor som jagar, fiskar och lever nära naturen ges rimliga villkor och inflytande. I grunden handlar bra viltförvaltning om ansvar, balans och respekt – för naturen, för djuren och för människorna.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaren! Det är dock tråkigt att man efter de här fyra åren i regeringsställning bara ser att Bioekonomiutredningen är ”fortsatt intressant”. Det finns nämligen en mängd bra förslag i den som hade behövt bli verklighet. Jag beklagar verkligen att den här regeringen inte har tagit till vara de möjligheterna, men det ser vi till att lösa kommande mandatperiod.

Jag vill också lyfta upp det läge vi ser nu: Världen är upp och ned, och den eskalerande situation som vi ser i Mellanöstern skapar stor osäkerhet. Ledamoten lyfte just upp det prioriterade området för regeringen.

Jag skulle också vilja fråga hur regeringen i det nuvarande läget jobbar med lantbruket, som är en särskilt sårbar sektor. Vad gör ni i regeringspartierna för att motverka att de höga olje- och gaspriserna leder till minskad produktion och så småningom också letar sig in i matpriserna?

Fru talman! Enligt Riksrevisionen saknar SD-regeringen i dag både en tydlig plan för och tillräcklig styrning av hur jordbruket ska bidra till Sveriges klimatmål. Riksrevisionens rapport visar också att det finns potential för flera åtgärder som skulle kunna bidra till att målen nås på ett kostnadseffektivt sätt men som regeringen valt att inte ta till vara. Jag tänker särskilt på Bioekonomiutredningen.

Att ställa om jordbruket från fossilt till förnybart är nödvändigt både för klimatet och för jordbrukets ekonomi, och med det nya utsläppshandelssystemet i EU kommer fossila bränslen med all säkerhet också att bli dyrare. Det här kräver ju en snabb omställning, och biogas och biodrivmedel är viktiga nycklar i allt detta.

Jag undrar alltså: Vad hände med Bioekonomiutredningen? Vems byrålåda hamnade den egentligen i?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation nummer 1.

Jordbruket är helt centralt för Sveriges livsmedelsförsörjning och för levande och starka landsbygder. Lantbrukare runt om i landet arbetar varje dag för att producera mat av hög kvalitet, utveckla sina företag och bidra till hållbarhet och omställning. Samtidigt vet vi att jordbruket står inför stora utmaningar, både när det gäller klimatet och när det gäller ekonomin.

Det här gör de i en tid av ökad osäkerhet. Kriget i Ukraina påverkar Europas livsmedelsförsörjning. Konflikter i Mellanöstern driver upp energipriser och insatskostnader, och vi ser tydligt hur sårbara vi är när vi är beroende av importerade fossila bränslen och globala leveranskedjor. En sak är väldigt tydlig: Det här handlar inte bara om klimat, utan det handlar om beredskap, självförsörjning och trygghet i hela landet.

Riksrevisionen lyfter i sin rapport fram att statens styrning brister i flera delar. Viktiga utsläppskällor saknar styrmedel, uppföljningen är inte tillräcklig och lantbrukare möter osäkerhet kring stöd och långsiktighet. Det här riskerar att försvåra omställningen i en sektor som redan har små marginaler.

Samtidigt vet vi att Sverige är ett land med starka lantbrukare – människor som varje dag går upp tidigt, som arbetar med väder, mark och djur året runt och som ser till att vi har mat på bordet. Men i dag står de mitt i en dubbel utmaning: De ska producera mer mat samtidigt som de ska ställa om för klimatet. Det är här politiken måste kliva fram.

Fru talman! Riksrevisionen är tydlig och säger i grunden tre saker. För det första: Styrmedlen är ofta väl utformade. För det andra: De omfattar bara en liten del av utsläppen. För det tredje, och mest allvarligt: Regeringens styrning har inte lett till att jordbruket bidrar till klimatmålen på ett effektivt sätt. Det saknas alltså inte kunskap, utan det saknas riktning.

Det här är inte bara en klimatfråga utan också en fråga om beredskap och trygghet. Vi lever i en tid där omvärldsläget förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har visat hur sårbara våra livsmedelssystem är. Konflikterna i Mellanöstern påverkar energipriser och handelsflöden. Och vad ser vi då? Jo, att vi fortfarande är djupt beroende av fossila råvaror – diesel i jordbruket, konstgödsel kopplat till fossil gas och transporter som drivs av olja.

Det här gör oss sårbara, inte bara för klimatförändringar utan också för kriser. Just därför borde Sverige gå i motsatt riktning. Vi behöver öka vår självförsörjning, minska vårt fossilberoende och stärka vårt jordbruk. Beredskap byggs inte med importerat fossilt bränsle utan med egen produktion. Men då krävs en långsiktig politik – en politik som håller ihop.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom våra reservationer i betänkandet. Jag vill särskilt lyfta fram två avgörande delar.

För det första: Sverige behöver en tydlig plan. I dag finns ingen samlad plan för hur jordbruket ska bidra till klimatmålen, vilket också är Riksrevisionens tydliga kritik. Detta får konsekvenser: osäkerhet, ryckighet och investeringar som inte blir av.

Vi menar att regeringen måste ta fram en nationell plan för jordbrukets klimatomställning, en plan som tas fram tillsammans med lantbrukare och hela livsmedelskedjan, som bygger på forskning och beprövad erfarenhet, som hanterar målkonflikter mellan produktion, klimat och biologisk mångfald och som ger långsiktiga spelregler. Utan långsiktighet blir det inga investeringar, och utan investeringar blir det ingen omställning.

För det andra: Vi behöver fler och bättre styrmedel. Riksrevisionen pekar tydligt på att stora delar av utsläppen saknar styrmedel. Det duger inte. Vi behöver verktyg som fungerar i verkligheten. Det handlar om att ersätta lantbrukare för åtgärder som ökar kolinlagringen i mark, att stärka produktionen av biogas och biodrivmedel, att möjliggöra investeringar i fossilfria arbetsmaskiner och att skapa stabila villkor för klimatinvesteringar. Det är investeringar i Sveriges framtid.

Svenska lantbrukare vill ställa om. De ligger ofta i framkant, men de kan inte göra det själva. De behöver stabila spelregler, rimliga villkor och en politik som håller över tid.

Här är min kritik mot regeringen: I stället för att bygga långsiktighet har man ökat osäkerheten. I stället för att minska beroendet av fossila insatsvaror riskerar man att fastna i det. Och i stället för att visa riktning har man lämnat sektorn utan en tydlig plan. Det går inte att möta framtidens konkurrens med gårdagens bränslen.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill något annat. Vi vill stärka svensk livsmedelsproduktion, öka konkurrenskraften, minska utsläppen och göra Sverige mindre sårbart. Vi vill skapa förutsättningar för ett jordbruk som kan både växa och ställa om. Vi vet att det går, men det kräver politiskt ledarskap. I grunden handlar det om något större: Vem ska producera maten i framtiden, under vilka villkor och med vilken trygghet?

Vi kan inte välja mellan klimat och lönsamhet. Vi måste klara båda. Vi vet att det är möjligt, men då måste politiken göra sitt jobb.

Fru talman! Mina kollegor har ställt frågor, men svaren från ministern har uteblivit. Arbetslösheten har ökat med SD-regeringens politik. Vi har nu en halv miljon människor som är arbetslösa i Sverige men bara 6 000 människor i arbetsmarknadsinsatser.

Arbetslösheten ökar faktiskt mest bland utbildade män som är födda i Sverige. I min hemstad Sundsvall slog varslet om uppemot 170 jobb hos Valmet ned som en bomb den här veckan. Detta är ännu ett tecken på att arbetslösheten nu biter sig fast på allvar. Och det här visar att krisen på arbetsmarknaden inte längre bara drabbar utsatta grupper. Den breder ut sig.

Är ministern verkligen nöjd med sitt jobb för att bryta utvecklingen när det gäller arbetslösheten?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill lyfta också en annan viktig fråga. Den rör artskyddet, som också ledamoten var inne på i sitt anförande.

Regeringen skickade nyligen – jag tror att det var i förra veckan – ett pressmeddelande om ändringen gällande översättningen. Vi vet att artskyddet länge har ställt till det för våra skogsägare. Äntligen, efter snart fyra år, börjar det hända saker här, och det är efterlängtat.

Ändringen sker med anledning av en rättelse i den svenska språkversionen av EU:s fågeldirektiv. Syftet är att det svenska regelverket inte ska vara mer långtgående än vad EU-rätten kräver, skriver man.

Av pressmeddelandet framgår att ändringen ska innebära en anpassning till fågeldirektivets rättade lydelse. Det saknas dock en närmare förklaring av hur ändringen är avsedd att påverka den praktiska tillämpningen och även av hur tillsynsmyndigheter och domstolar förväntas tolka bestämmelserna framöver. Då riskerar ju ändringen att bidra till en fortsatt osäkerhet där markägare, myndigheter och andra återigen hänvisas till domstolsprövning för att få klarhet i rättsläget.

Därför vill jag fråga ledamoten hur han ser på risken att avsaknaden av förordningsmotiv, som det heter, till ändringen i artskyddsförordningen leder till en fortsatt rättsosäkerhet och behov av domstolsprövning i stället för att skapa den tydlighet och förutsägbarhet som vi faktiskt behöver.

Fru talman! Tack till ledamoten Ottosson för anförandet!

En fråga som jag vill ta upp är kalkningen. Många runt om i landet är djupt bekymrade över nedskärningarna i kalkningen av försurade sjöar och vattendrag. Det gäller inte minst i Värmland, ledamotens egen valkrets. Där har många lokala företrädare, även kristdemokrater, varit tydliga med sin oro över de konsekvenser som detta får.

När ledamoten fick en fråga om detta från min kollega i en tidigare debatt blev svaret att det här inte är något som prioriteras i Regeringskansliet och att ledamoten därför inte kunde svara på hur nedskärningarna har kommit till.

Men Kristdemokraterna sitter ju i regeringen. Partiet har dessutom ansvar för det departement där många av de här frågorna hanteras. Trots det verkar ledamoten och hans parti inte vilja ta något ansvar. Samtidigt ser kommuner, länsstyrelser och lokala företrädare varje dag hur konsekvenserna av nedskärningarna blir alltmer konkreta i deras vardag.

Är ledamotens och regeringens besked att kommunerna helt enkelt får hantera konsekvenserna av nedskärningarna själva? Eller är Kristdemokraterna beredda att ta ansvar för att stärka resurserna till det viktiga arbetet med kalkningen?

Fru talman! Tack, Lars Johnsson, för svaret!

Anslaget gick från 55 miljoner till 0 kronor och sedan till 50 miljoner. Resultatet ser vi nu, precis som jag nämnde, och det är inte något glädjande resultat. Forskningen pekar på att det har bidragit till ökad spridning eftersom man har tappat tid i detta viktiga arbete.

Jag vill passa på att ställa en väldigt aktuell fråga till ledamoten. Ny forskning från SLU och Stockholms universitet visar att öringen i Ljungan mår riktigt dåligt. Ljungan rinner förbi mitt hus hemma i Medelpad och ut i Bottenviken. Fiskarna kan inte vandra som de ska eftersom vattenkraften stoppar dem, och då riskerar hela bestånd att försvinna. Det handlar inte bara om öringen utan om många arter. Det handlar om våra levande älvar, levande strömekosystem, naturen och det som många människor lever nära och bryr sig väldigt mycket om.

Samtidigt vill regeringen nu ändra miljöbalken för att kunna lägga miljökraven på lägsta möjliga nivå enligt EU-rätten, så att kraven på miljön kan bli lägre. I Ljungan planeras inga fiskvägar, trots att forskningen visar att sådana behövs. Jag vet att ledamotens moderata kollegor själva har varit på besök vid Ljungan.

Min fråga är därför: Varför sänker Moderaterna och övriga partier i regeringen kraven i stället för att göra det som faktiskt behövs för att rädda våra fiskar och älvar och få tillbaka levande strömekosystem?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Lars Johnsson för anförandet. Han och jag är överens i många delar när det gäller den svenska skogen, som är fantastisk.

I talarstolen hörde vi fina ord om vikten av biologisk mångfald och fungerande ekosystem, bland annat i det svenska odlingslandskapet. När man tittar på regeringens budgetprioriteringar ser man dock en helt annan bild. Ett tydligt exempel är arbetet mot invasiva främmande arter. Spridningen av dessa arter riskerar att få mycket allvarliga konsekvenser för våra ekosystem, för jord- och skogsbruket och för den biologiska mångfalden. Trots det valde regeringen att helt ta bort anslaget för bekämpning av invasiva främmande arter på land under 2023. Forskningen pekar på att just det förlorade året har bidragit till den ökade spridning som vi nu ser.

Det handlar alltså inte bara om en nedskärning i budgeten utan också om förlorad tid, vilket gör problemen svårare och dyrare att hantera längre fram.

Min fråga till ledamoten blir därför ganska enkel: Vilka konkreta resultat menar ledamoten har förbättrats till följd av dessa nedskärningar?

Fru talman! Jag tackar för följdfrågorna. Det var ganska många delar, och jag ska ta det där med skogen. Det är nämligen en fråga som ligger mig och Socialdemokraterna varmt om hjärtat – framför allt jobben kopplat till skogen.

Ledamoten Staffan Eklöf målar upp ett scenario där jobb ska försvinna i skogsbruket och skogsbranschen. Det är ju tyvärr någonting vi ser redan i dag, på grund av att SD-regeringen har varit väldigt senfärdig med att hantera artskyddsfrågan. Nu har det snart gått fyra år av den här mandatperioden, och nu börjar förslagen komma upp på bordet – men jobben har redan börjat försvinna. Vi ser många varsel och många som förlorar sina jobb. Vi får inte tillräckligt med virke till våra industrier.

I stället för att prata om Socialdemokraterna och vad vi kommer att göra i framtiden kan man alltså titta på vad ni har gjort nu och hur det påverkar jobben i skogen, Staffan Eklöf.

(Applåder)