Karin Rågsjö

Socialnämnden i en kommun ska kunna besluta om insatser till barn, unga och deras vårdnadshavare även utan de berördas samtycke. Riksdagen sa ja till regeringens förslag till ny lagstiftning samt ändringar i bland annat socialtjänstlagen. I beslutet ingår bland annat att

• socialnämnden ska kunna sätta upp särskilda villkor för insatserna – exempelvis att den unge ska hålla sig nykter och drogfri vilket kan följas upp med drogtest
• elektronisk övervakning ska kunna användas i vissa fall
• en vårdnadshavare som inte följer ett beslut om en insats kan bli skyldig att betala vite, ett belopp som fastställs baserat på inkomst
• vårdnadshavare ska kunna få tillfällig föräldrapenning när han eller hon deltar i vissa insatser
• socialnämnden ska hålla ett så kallat allvarssamtal med ett barn eller en ung person om det är första gången som han eller hon är misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse.

Lagändringarna, utom de om elektronisk övervakning, ska börja gälla den 2 januari 2027. Lagändringen om elektronisk övervakning ska börja gälla den dag som regeringen bestämmer.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Tack, ledamoten, för att man som 71-åring fortfarande får vara cool! Det kommer jag att leva på i några timmar till här, i alla fall.

Det är roligt att jobba med politik. När man sitter i ett sådant här politiskt sammanhang och känslorna svallar hit och dit måste man förhålla sig till det – och det har jag försökt göra – och inte blanda ihop det politiska med det personliga och vara arg på människor hela tiden. Det tror jag inte är gynnsamt.

Man ska ha en sjyst attityd mot samtliga och samtliga partier. Sedan kan man tycka väldigt mycket, men i mötena ska man vara sjyst. I debatterna kan man vara hur hård som helst. Så tack, ledamoten!

Fru talman! Det här såg man inte komma: att personalen i riksdagen skulle tvingas lägga om sina semestrar för att den SD-beroende regeringen skulle få igenom sina lagförslag före den 13 september. Men det är kanske helt följdriktigt och helt i linje med de lagförslag ni har lagt på bordet i fyra år. Det är väldigt konsekvent.

Det jag har tagit upp i min replik till Christian Carlsson är att ni inte har lyssnat på remissinstanserna – på forskning och på SKR, jurister, fackföreningar, patientföreningar och Lagrådet. Det råder något slags total tondövhet. Ni har kört er alldeles egna linje och ignorerat forskning, evidens och remissinstanser.

Det har varit väldigt fokuserat på invandrare, måste man väl ändå säga – man har ju diskuterat detta här i dag. Det handlar om tonårsutvisningar, utvisningar av familjer, återvandringsbidrag och angiverilag. Man har helt anammat SD:s ständiga utsaga om att allt är invandrarnas fel.

Sverigedemokraterna tycker jag ändå är ärliga. Ludvig Aspling förtydligar utan problem att det handlar om etnicitet. Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen, och det har orsakat jättestora problem i Sverige, säger partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling. Och ett antal regeringspersoner dyker upp och säger något icke-förpliktande.

Under de gångna fyra åren har ni ihärdigt jobbat på att ta fram en toxisk marinad och lägga den över Sverige. Det har varit en farlig väg. Ni har hittat ingredienser i Trumps administration och i nationalistiska tankesmedjor. Överallt där den nationalistiska högerextrema rörelsen har varit har ni i den SD-beroende regeringen inspirerats. Det är en väldigt farlig resa, vill jag förtydliga.

Innan jag går vidare ska jag passa på att yrka bifall till reservation 1.

Regeringen föreslår i proposition 2025/26:300 att vissa vuxna utlänningar, däribland sökande av internationellt skydd, personer i förvar och personer vars avvisning eller utvisning inhiberats, ska betala skälig ersättning till Migrationsverket för tandvård som inte kan anstå om de har inkomster eller egna tillgångar. Regeringen föreslår även att vuxna personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd inte längre ska omfattas av den subventionerade avgiften för tandvård som inte kan anstå utan i stället betala enligt vårdgivarens avgifter.

För vissa öron kan detta låta helt rimligt, men vi i Vänsterpartiet motsätter ändå denna proposition. Det gör vi tillsammans med en majoritet av remissinstanserna: Migrationsverket, Sveriges Kommuner och Regioner, Socialstyrelsen och Svenska Röda Korset. Tandvård som inte kan anstå är inte valfri vård utan vård där utebliven eller fördröjd behandling kan leda till allvarliga följder. Det handlar kanske mer om hälsa än om rättvisa.

Fru talman! Lagrådet framhåller också att begreppet omfattar mer än akut vård och avser situationer där även en måttlig fördröjning kan medföra allvarliga konsekvenser för patienten.

Att införa högre avgifter och mer komplicerade betalningsmodeller för människor i mycket utsatta situationer riskerar därför att leda till att nödvändig tandvård skjuts upp eller uteblir. Obehandlade tandproblem riskerar att förvärras och leda till både större lidande och mer kostsamma vårdinsatser senare.

Migrationsverket har starkt avrått från att genomföra förslaget och pekat på att regelverket är problematiskt och otillräckligt utformat. Myndigheten har bland annat lyft fram svårigheter att bedöma vad som ska vara skälig ersättning, problem med indrivning av fordringar och att konsekvenserna inte är tillräckligt genomlysta. Det är anmärkningsvärt att regeringen går vidare med ett förslag där den myndighet som ska hantera centrala delar av systemet själv pekar på allvarliga brister. Men inget kan stoppa oss nu, sjunger ni i den här regeringen i den sista refrängen.

Den här regeringen har ignorerat den höga arbetslösheten i ungdomsgruppen. Man har ignorerat att skolresultaten sjunker. Man har ignorerat att vårdarbetares arbetssituation förvärrats. Det finns 750 000 fattiga. Matköerna utanför Frälsningsarmén och Stadsmissionen har blivit oerhört långa. Välfärdsmaffian har skott sig ytterligare.

Även Svenska Röda Korset har avstyrkt förändringen av nuvarande ordning med en begränsad patientavgift för asylsökande och personer utan nödvändiga tillstånd. Organisationen instämmer i utredarens bedömning att förslaget riskerar att leda till sämre munhälsa samtidigt som det bedöms bli dyrare för det offentliga. Detta är alltså inget hopkok, utan det är utredaren som säger detta.

Vänsterpartiet delar den oron. Människor som söker skydd eller lever utan tillstånd befinner sig ofta i mycket utsatta livssituationer. Men att det ska vara humant och behovsstyrt är ju inte direkt den politik som ni vill föra.

Regeringens förslag om att personer utan nödvändiga tillstånd i stället ska söka ekonomiskt bistånd hos socialnämnden är inte en tillräcklig lösning. Det riskerar att skapa högre trösklar för en grupp som redan har svårt att söka stöd från myndigheter. Det kan också bli väldigt ojämlikt eftersom kommuner kan bedöma saker lite olika. Dessutom blir det väldigt mycket administration.

Vänsterpartiet anser att nuvarande ordning bör behållas. Regionerna har redan i dag skyldighet att erbjuda vård och tandvård som inte kan anstå till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Det är en begränsad men nödvändig rätt till vård, och den bör inte urholkas.

Den här regeringen trodde, och tror fortfarande, att den här politiken skulle få väljarna att hurra hela vägen fram till valet. Men det har inte riktigt varit så. Folk är klokare än man kanske tänker sig. Det blev inte så att hela Sverige skrek av förtjusning när ni pressade på era lagar om barn i fängelser, tonårsutvisningar, återvandringsbidrag och så vidare.

SD talar helt öppet om etnicitet och om ett samhälle som är uppdelat. Redan 2014 sa Björn Söder att judar och samer inte är svenskar. Det sa han här i kammaren. Kanske borde moderater, liberaler och kristdemokrater ha dragit öronen åt sig efter det och fortsatt med det fram till nu.

Den fråga vi behandlar i dag berör inte så många. Men den handlar om något annat. Ni har ständigt en signalpolitik som ni manifesterar.

Fru talman! Detta är min sista debatt. Jag vill passa på att tacka hela kansliet här framme, som genomför ett hårt jobb med oss som jobbar ända in i sommaren.

Jag vill också tacka socialutskottets hela personal. Vilket fantastiskt gäng! Utan er hade vi vimsat runt i korridorerna med papper hit och dit och inte förstått vad vi skulle göra. Tack för allt slitsamt jobb! Ni är fantastiska.

Tack också till socialutskottets ledamöter. Jag är inte alltid snäll, men jag är väldigt rättvis.

Fru talman! Jag var mer intresserad av hur ni återigen ignorerar remissinstanser. Ledamoten Christian Carlsson säger att ”man tycker”. Det har tyvärr varit genomgående under fyra år. Det har varit väldigt mycket tyckande och väldigt lite av forskning, evidens och att lyssna på remissinstanser.

När den myndighet som ska genomföra förslaget starkt avrått från det måste det ändå ge en signal till regeringen. Då kan man inte bara säga ”Det går nog bra”. Det är väldigt märkligt.

Lagrådet går ju aldrig in i politiska turer utan ser på helheten utifrån möjligheten. Återigen har regeringen bortsett från vad Lagrådet skriver.

Socialstyrelsen är inte direkt en tunn myndighet. Även de har tyckt till om det här. Och Svenska Röda Korset kan man också tycka mycket om.

Det finns en tendens, fru talman, och det är den jag återkommer till. Under fyra år har den SD-beroende regeringen inte varit jätteintresserad av att lyssna på remissinstanserna.

Christian Carlsson kallar detta en rättvisereform. Det är återigen signalinformation. Det låter alltid som om ledamoten eller hela regeringsunderlaget till den SD-beroende regeringen vill se horder av människor som springer genom Stockholm med flaggor till stöd för era förslag. Riktigt så är det inte.

Det mest intressanta är hur ni i fyra år ignorerat remissinstanser på det flagranta sätt som ni gör.

Fru talman! Som avskedspresent från mig som ska sluta får ledamoten en liten fråga. Den är ganska modest. Den lyder: Varför lyssnar ni aldrig på remissinstanser i något sammanhang när propositioner gås igenom av dem? Varför tar ni inte in dem och gör något av det? Det känns som att det mest är något pliktskyldigt när regeringen laddar igenom sina propositioner.

I det här fallet har Migrationsverket starkt avrått från att genomföra förslaget. De pekar på att regelverket är problematiskt och otillräckligt utformat. Det här är ju den myndighet som ska rådda och ta hand om hela frågan.

Jag tycker därför att det är anmärkningsvärt att regeringen går vidare med ett förslag när den myndighet som ska hantera centrala delar av systemet pekar på allvarliga brister. Det måste ändå vara svenskt rekord i tondövhet, fru talman.

Det finns även andra remissinstanser förutom Migrationsverket som varit väldigt kritiska: Sveriges Kommuner och Regioner, Socialstyrelsen, Svenska Röda Korset och Lagrådet, som inte brukar applådera era förslag jättehögt.

Man framhåller här att begreppet omfattar mer än akut tandvård och avser situationer när även måttlig fördröjning kan medföra allvarliga konsekvenser för patienten.

Även Svenska Röda Korset har avstyrkt en förändring av nuvarande ordning. Organisationen har instämt i utredarens bedömning om att förslaget riskerar att leda till sämre munhälsa.

Detta är ett förslag som ledamoten Christian Carlsson kallar rättvist. Hur tänker ni?

Herr talman! Det här är en väldigt stor och viktig fråga som berör en grupp medborgare som vi har ignorerat alldeles för länge.

Vänsterpartiet har gått i fronten för en narkotikapolitik som utgår från forskning och evidens. Vi har gått längst fram när det gäller krav på sprututbyte, skademinimerande insatser, jämlik hälsa för beroende och bättre vård och behandling samt i fråga om att utreda kriminaliseringen av det egna bruket – vilket inte är legalisering, vill jag säga en gång till.

Antalet narkotikarelaterade dödsfall ökade under flera år på 2010-talet, men 2018 vände kurvan nedåt, och det var vi alla glada för. Trots detta avled 725 personer under 2024 till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar, och det är inget mått på en bra politik.

De drabbade är mammor, pappor, systrar, bröder, vänner och den döde själv. Det handlar om ett förlorat liv. Stigmatiseringen och utsattheten har ökat under åren, och personer med beroende har behandlats mer som brottslingar än som personer som behöver vård. Grunden till allt detta är att det finns ett stort behov av att utvärdera hur narkotikalagstiftningen inklusive kriminaliseringen fungerar i praktiken, då det saknas kunskap om vilka effekter som lagstiftningen fått. SKR, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och en mängd forskare vill att nuvarande lagstiftning ska utredas.

Jag jobbade 1986–1987 med hiv-infekterade beroende sprutnarkomaner på LVM-hemmet Serafen i Stockholm, som ligger mitt emot Stadshuset. Alla som var där visste helt enkelt att de skulle dö; hiv innebar aids och därmed död. Det var också män och kvinnor som hade egna lägenheter med kontrakt, och de hade kontakter med beroendeenheter, socialtjänst och psykiatri. Man lade resurser på de beroende kvinnorna och männen. De var inte helt under isen-glömda som i dag.

Det här var innan 90-talskrisen och de enorma nedskärningarna på offentlig sektor, innan kriminaliseringen av eget bruk, innan utförsäljningen av allmännyttan och innan misär blev legio. Många politiker blundade för det här i decennier.

Samsjuklighet är en fråga som vi har varit väldigt eniga om och drivit tillsammans, och det kan man vara tacksam för. Vi ser nu också att regeringen rör sig framåt.

Vi har tittat lite på vad som behöver göras: Man måste gå in med tidiga insatser och gripa in tidigt innan det skadliga bruket har accelererat och skapat problem när det gäller just bostad, försörjning med mera.

Herr talman! Forskningsresultat visar att nio av tio personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill söka hjälp inom socialtjänsten. I andra länder organiseras vården och behandlingen på ett helt annat sätt än i Sverige, och där har man också lägre dödstal.

Den här problematiken adresseras i Samsjuklighetsutredningen, vars slutbetänkande Från delar till helhet presenterades i januari 2023. Utredningen är grunden till det vi talar om i dag. Det är en oerhört bra utredning, som jag också anser ska rulla vidare. Samma sak gäller Narkotikautredningen, och vi väntar på besked om vad som ska hända med den också.

Bland dem som lever med beroende är det vanligt att ha flera hälsoproblem samtidigt, och dessa personer riskerar att falla mellan stolarna. Det har vi sett ett otal gånger i olika reportage och med egna ögon. Därför behöver psykiatrin ha kompetens inom beroendeområdet. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling mot psykiatriska tillstånd, för detta är som ler och långhalm.

Jag är orolig för att vi redan har en psykiatri som är väldigt ansträngd. Ett återkommande problem är bristande tillgänglighet till behandling mot beroende, vilket såklart är jobbigt för både patienten och ur ett samhällsperspektiv. Det får inte bli som med psykiatrireformen, alltså att man tar fram en reform som är väldigt bra, men i slutändan saknas resurser för att förverkliga det man vill.

Reformen innebär väldigt betydande kostnader kopplade till organisationen, kompetensutveckling, utökad samverkan och förstärkt psykiatrisk vård. Men trots det saknas detta, tycker vi i samtliga partier i oppositionen, och det riskerar kanske också att tränga undan annan vård. Socialtjänstverksamheten har också redan varit pressad, och därför tycker vi att det hade varit bra om finansieringsprincipen hade gällt fullt ut i hela ärendet. Staten ska ta ansvar för reformens kostnader.

Jag yrkar därför bifall till reservation 5, herr talman.

I likhet med flera remissinstanser, exempelvis Nationell samverkan för psykisk hälsa, anser vi att reformen bör följas upp och utvärderas med särskilt fokus på om personer med skadligt bruk, beroende och andra psykiatriska tillstånd faktiskt får mer samordnade insatser och på att detta gör skillnad och att det blir verkstad. Man bör också titta på om reformen leder till undanträngningseffekter, exempelvis.

Det här innebär stora organisatoriska förändringar för regioner och kommuner, och för att det här ska vara rättssäkert och patientsäkert är det vansinnigt bra att det finns en övergångsplan som man kan ledsaga i – en sorts karta som man bör ta fram tillsammans med regioner, kommuner, professionsföreträdare och brukarorganisationer.

Jag yrkar därför bifall också till reservation 7, herr talman.

Det här är en jätteviktig reform, och vi är hyfsat överens om det mesta.

Jag tänker på alla beroende som har pratat om det här länge, och jag tänker på deras anhöriga. De är värda ett anständigt liv. Jag adresserar det här till de beroende: Sveriges politiker är skyldiga att ge er det efter år av ignorans gällande era behov.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Vi har tittat lite på detta, och vi tycker att det behövs betydligt mer resurser för att få jättereformen på rull på riktigt så att den inte kraschlandar från början. Vi tror inte att de 400 miljonerna är tillräckliga. När det är fråga om en stor omorganisering som berör både kommuner och regioner hade det varit bra med 1 miljard per år. Det är ett område som är underfinansierat från början.

Min nästa fråga, herr talman, gäller uppföljningen. Hur anser regeringen att detta ska följas upp? Hur ska man se att tillgängligheten faktiskt förbättras, att vård- och stödkedjorna blir mer sammanhållna? Vem ska ta ansvar för en utvärdering, så att man tidigt ser om något inte fungerar?

Herr talman! Timmen är sen, och jag ska inte vara långrandig.

Jag har tittat på hela reformen, och jag har tänkt mycket på psykiatrireformen. Den var ordrik och bra, och det fanns flera punkter som skulle genomföras. Tyvärr kom det en ekonomisk krasch i vägen, och psykiatrireformen luddades upp mycket.

Därför måste jag ändå fråga ledamoten Cecilia Gustafsson om möjligheterna att se på de ekonomiska förutsättningarna. Precis som ledamoten beskriver lägger man 400 miljoner per år, och det är en del pengar.

Vi har tittat på denna jättereform i en tid då psykiatrin är nedkörd – även beroendevården – oavsett majoritet. Jag undrar om resurserna är tillräckliga eller om vi kan vänta oss att man tittar på finansieringsprincipen vid stora omläggningar av verksamheter som berör kommuner och regioner. Staten bör stå för vad det kostar. Vi anser inte riktigt att så är fallet i detta.

Fru talman! Då dök det omedelbart upp en ny fråga: Hur ska detta utvärderas?

En fråga som blir väldigt intressant, tycker jag, är att du som läkare måste ha förutsättningar att ta prover, exempelvis. Du måste ha tillgång till labb, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändig för en läkare. Det är inte bara att springa runt med ett stetoskop och hoppas på det bästa, utan det behövs lite mer.

Då undrar jag hur detta ska gå till i kommuner med 20 000 invånare? Kommer det att bli andra avtal? Kommer man i kommunerna att ha förutsättningar att rigga för det man ska göra? Det kanske handlar om att bygga ett eget litet labb – vad vet jag. Och kommer staten – nästa regering, där jag hoppas att ni inte sitter – i så fall att behöva betala till dessa laboratorier och så vidare? Eller hur är det tänkt?

Oerhört många har varit negativa till den här reformen, och det handlar inte bara om rädsla utan om krass kunskap om hur det fungerar. Jag tycker att det hade varit betydligt bättre om ni i stället hade kommit med en reform för fler geriatriska mottagningar – det är underskott på sådana i Sverige – eller om ni hade kommit med ett förslag som jag tror att vi alla här hade hängt på: att man skulle gå efter behov när det gäller de nära läkarna så att äldre, sköra och personer med större behov skulle ha tillgång till läkare i första hand. Nu är det ungefär 30 procent som har en egen husläkare. Det tycker jag hade varit en bra reform.

Men jag undrar fortfarande hur det är tänkt när det gäller de här lite svårare frågorna? Och har ni funderat lite på varför just skolläkarna inte har funkat och varför det är så svårt för dem i kommunerna, när det inte finns någon kompetens att leda läkare? Hur ska det lösa sig i den här materien?

Fru talman! Jag har några frågor till Dan Hovskär. Jag blir lite lätt förvirrad, måste jag säga.

Min första fråga är varför ni aldrig lyssnar på remissinstanser och läser vad de tycker och tänker. Det handlar ju om ett manifest nej till den här reformen. Det tycker jag är intressant.

Från remissinstanserna har man lyft ganska viktiga frågor. Man har lyft ojämlikheten över landet, kanske beroende på hur stor kommunen är. Man har lyft att reformen riskerar att leda till två parallella vårdkedjor. Hur ska kompetensförsörjningen när det gäller läkare riggas i kommunerna? Vem ska ta hand om det? Kommer patientsäkerheten att bli maximal?

Jag undrar också lite när det specifikt gäller fortbildningen. Om du går in som läkare i en lite mindre kommun har du kanske inte väldigt många kompisar. Hur ska du få tag på kollegor att diskutera vårdfrågor med? Och vad händer med kompetensen?

Jag tänker också att det är dyrköpt information man får när man tittar på hur skolhälsovården har fungerat i kommunerna. Det är inte så lyckosamt när det gäller vare sig kompetenshöjningen eller hur man kan få tag på skolläkare. På vilket sätt skulle det vara betydligt lättare att få tag på läkare i det här systemet? Ni säger att 10 procent inte jobbar som läkare. Är det de som ska komma springande? Varför ska de komma springande, till färre kollegor och ett ganska diffust ansvarsområde? Varför har ni inte i stället sett till att det blir fler geriatriska mottagningar, exempelvis?

Det är några av mina modesta frågor till Dan Hovskär.

Fru talman! Många kommer ihåg pandemin. Den var ett slag i ansiktet på många äldre och sköra. Lärde vi oss något av pandemin? Har den SD-beroende regeringen stärkt kommunernas äldreomsorg? Eller är det så att när den ekonomiska krisen kom svarade inte statsbidragen mot behoven? Det kan man fundera över.

Under pandemin var det ständigt Moderaterna, KD och SD som tydligt sa att allt var regeringens fel. Numera är det kommunernas och regionernas fel – ibland. Det är snabba puckar.

Allt fler blir äldre, och det måste vi möta på olika sätt. Inom äldreboenden och äldreomsorgen måste det finnas utbildade undersköterskor. Det är oerhört viktigt att ha det kravet. Sjuksköterskorna behövs för att leda omvårdnadsarbetet och handleda undersköterskor och vårdbiträden i den komplexa vård som äldreomsorgen innebär. Det behövs också specialistkunskaper inom omvårdnad och medicin för att leda det förebyggande arbetet och undvika onödigt lidande. Men det behövs också fler geriatriska mottagningar. Där finns en brist i dag.

Det är alltid bra att lyssna på, eller snarare läsa, remissinstanserna. I propositionen framgår det att det finns ett nästan samfällt nej till regeringens förslag. Flera remissinstanser för fram att förslaget kan bidra till att förvärra befintliga problem med att rekrytera läkare eftersom kommuner och regioner kommer att konkurrera om samma personer.

Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet skriver om fragmenterad vård att den riskerar att leda till två parallella vårdkedjor, vilket försvårar helhetssynen på patienten. Vidare skriver man om kompetensförsörjning att den befaras dränera vårdcentralerna på specialister i allmänmedicin. Dessutom skriver man om patientsäkerhet att den riskerar att leda till otydliga ansvarsgränsdragningar mellan kommun, region och hälso- och sjukvård.

Svenska Läkaresällskapet skriver att det bör läggas betydligt mer resurser på primärvården för att man där ska kunna fokusera på att de äldre och sköra ska komma först i ledet för att få en läkare. Förslaget riskerar också att få negativa konsekvenser för läkarnas fortbildning och forskning, kompetensutveckling och utbyte av kunskap kollegor emellan. Det handlar om att det kan bli en ensam läkare.

Läkarförbundet har skrivit att det finns frågetecken i lagförslaget om tillgången till exempelvis laboratorium, provtagning, lokaler och teknisk utrustning som är nödvändiga för läkaryrket.

Förbundet drar också paralleller till skolhälsovården, där det finns stora problem. Det är ett område där kommuner redan i dag kan anställa läkare, och det råder omfattande och strukturella svårigheter med kompetensförsörjning av skolläkare och kunskapen och förmågan hos landets skolhuvudmän när man ska säkerställa bristerna.

Det är som sagt alltid bra att lyssna på remissvaren.

Om kommunerna ska anställa fler läkare för att arbeta med det som regionerna är ansvariga för blir det två huvudmän. Det är inget snack om det. Och det riskerar att försvaga hela samhällets förmåga att arbeta med gruppen.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna som avstyrker förslaget anser vi att regeringens förslag skulle skapa parallella vårdstrukturer och otydlig ansvarsfördelning. Det riskerar också att leda till ojämlik vård eftersom ekonomiskt stabila kommuner får möjlighet att anlita läkare medan kommuner med lite sämre ekonomi inte har det.

Fru talman! I likhet med Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet anser vi att det i stället behövs en förstärkning av primärvården och tillräckligt många specialister i allmänmedicin som kan vara fasta läkarkontakter. Det är även viktigt att vårdpersonalen som jobbar med äldre har en kompetens och erfarenhet av äldres behov av vård samt att det behövs fler geriatriska mottagningar.

Äldreomsorgen är komplex. Jag tänker på dem som jobbar närmast de äldre. Det är oftast undersköterskor. Det här handlar om helheten, om alla lagar som Tidöpartierna har stiftat och hur lagarna kommer att slå mot alla de svenskar med utländsk bakgrund som i detta nu jobbar inom äldreomsorgen. Enligt SKR är det 33 000 undersköterskor och vårdarbetare som arbetar i kommuner och regioner som har kommit till Sverige det senaste decenniet. Då frågar man sig hur utbildningsnivån är för dessa personer. Det vanligaste är att utrikes födda som arbetar inom äldreomsorgen har en akademisk bakgrund, jämfört med inrikes födda. Hela 39 procent av de utrikes födda har högskoleutbildning, vilket delvis beror på att utländska examina ibland kan vara svåra att validera i Sverige.

Det är inte signalpolitiken som kommer att få vården i Sveriges äldreomsorg att bli bättre, utan det är resurser och kompetenshöjning. Vidare måste arbetsmiljön i äldreomsorgen vara sådan att de anställda trivs och stannar kvar.

Jag tänker på min pappa ibland. Han behövde inte jättemycket hjälp, men ändå lite hjälp med att handla, tvätta och städa. Han tittade på fotboll med killen från Kongo som var undersköterska. Min pappa fick träffa hela världen, och han tyckte att samtalen var intressanta. Men han hade alltid en relevant fråga till dem som kom hem till honom: ”Är du utbildad undersköterska?” Han hade en liten miniundersökning på gång som vi tittade på, vilken var intressant.

Så måste det vara. Närmast de äldre och de sköra måste det finnas utbildad personal med hög kompetens inom sitt område.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Den här debatten handlar om allt möjligt; det känns som att vi tar om den förra debatten.

Jag kan inleda med att säga att Stockholmsregionen gick ungefär 5 miljarder plus 2025, så att ni vet det. Det tickade in väldigt bra.

Jag ska snabbt säga vad Vänsterpartiet vill göra i vården. Det gjorde vi i och för sig även förra gången.

Vården lider sedan decennier av kronisk underfinansiering, och nuvarande regering har inte lagt två strån i kors för att lindra den ekonomiska krisen i regionerna. Vänsterpartiet kommer att driva att staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av sjukvården och skjuta till mer resurser till regionerna, specifikt till primärvården.

Statsbidragen måste indexeras, och de måste vara långsiktiga. Vi måste ha en långsiktig politik – vi kan inte hålla på med duttande hit och dit.

En ny rapport från Vård- och omsorgsanalys visar att en tredjedel nu har en fast läkarkontakt. Det är en otroligt dålig siffra. Vi vill fördubbla antalet läkare på vårdcentralerna. Vi vill se att alla får en fast läkare. Det är en nyckel för en kraftigt utökad utbildning, och då måste man också utbilda fler.

Nog om det – jag går tillbaka till våra prioriteringar på ett annat sätt. Jag kommer att ta upp lite om barn och unga.

Enligt Folkhälsomyndigheten känner sig en fjärdedel av landets barn och unga spända eller nervösa. Varningsklockorna ringer. Den växande psykiska ohälsan har flera orsaker som samverkar med varandra.

Skolan är den enskilt viktigaste delen i det här. Där ska man kunna se sin framtid och få bildning och kunskap, men så är det inte i dag. Den skola vi har i dag är djupt segregerad och spär på den psykiska ohälsan. Framtiden är osäker i och med världsläget. Om du kommer från en invandrad familj lever du med en speciell oro: Kommer vi att få stanna, och varför vill politiker inte ha oss här? Varför pekas vi ut som ett problem?

Sverige har 700 000 fattiga, och det är klart att det påverkar. Tidiga insatser gör skillnad. Att klara av skolan är en nyckelfaktor för ett fungerande vuxenliv. Skolan måste prioriteras på ett helt annat sätt.

Alltför många barn och unga får inte rätt hjälp i tid. Köerna är enorma på olika ställen. Elevhälsan måste förstärkas, och det har vi gjort i vår budget. Att det finns en fungerande elevhälsa – att det finns läkare, psykologer och sjuksköterskor på plats – är A och O. I dag är elevhälsan organiserad på helt olika sätt. En del skolor ringer in personal på konsultbasis. Det är vansinnigt.

Barnombudsmannen har i samband med rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem genomfört djupintervjuer och gjort en enkätundersökning med frihetsberövade barn och unga. Man har sett att förekomsten av neuropsykiatriska diagnoser bland barn och unga som är frihetsberövade är mycket hög.

Hade man haft ett bättre förebyggande arbete hade man fångat upp de här barnen och ungdomarna. Då hade man kunnat göra någonting med dem på ett mycket tidigare stadium i stället för att, som nu, sätta barn i fängelse när de är 13 år. Samtliga remissinstanser, däribland Lagrådet, är emot detta. Vi tycker att det är en väldigt dålig idé. Här behöver man förebygga.

En sak som oroar oss är den extrema medicineringen av barn när det gäller ångest och så vidare. Den har gått upp extremt mycket. Jag förstår inte att fler partier inte hänger på. Vi har bland annat väckt motioner. Här måste någonting göras. Någonting är fel.

Även antalet diagnoser ökar astronomiskt. På något sätt hänger dessa saker ihop. Skolan säger att man måste ha en diagnos för att få hjälp. På det sättet tror jag att det kan spåra ur. Knappt hälften av de barn som har problem som kan tyda på adhd eller autism får insatser i skolan. Då är det klart att föräldrarna försöker få hjälp på olika sätt.

Vi måste se till att barn och unga får stöd och hjälp tidigt. Vi måste ha ett manifest för barn som far så illa som många barn gör.

Jag går över till ett helt annat ämne. Cancer är en fråga som vi blir berörda av lite till mans på ett eller annat sätt. Överlevnaden i cancer har ökat i samtliga socioekonomiska grupper de senaste 20 åren. Glappet mellan grupperna kvarstår dock, och det har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3 000 liv kunnat räddas per år. Högutbildade får tillgång till behandlingar, hjälp och samtal i större utsträckning än personer med lägre utbildningsnivå. Det här är en klassfråga.

Vi vill att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att i samverkan med de sex regionala cancercentrumen ta fram förslag på insatser för ökad jämlikhet inom cancervården – det behövs.

Varje år insjuknar 3 000 kvinnor i gynekologisk cancer. Vi måste bli betydligt bättre på screening och få igång det på ett annat sätt över hela landet.

Även de kliniska prövningarna, eller de kliniska studierna, måste öka för att kvinnor med gynekologisk cancer ska få bättre hjälp. 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva sjukdomen. Chansen att botas ökar, helt enkelt. Det handlar förstås om förbättrad behandling och mammografi. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks just vid screening med mammografi. Tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är över 55 år. Två av tre fall i ålderskategorin 40–74 år upptäcks tack vare screening.

Vi införde tillsammans med den tidigare regeringen avgiftsfri mammografi; det tyckte vi var bra. Åldersgränsen är baserad på Socialstyrelsens rekommendation om åldersgränser. Man har motiverat detta med att det inte går att bevisa att bröstcancerscreening för kvinnor över 74 år minskar dödligheten hos äldre. Problemet är att det knappt finns några studier om bröstcancerscreening för denna grupp. Då har man inte tagit ställning till andra data eller efterlyst nya data eller pilotprojekt. Detta beklagar Vänsterpartiet. Men nu har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att titta på detta, vilket vi tycker är bra. Mot bakgrund av att medellivslängden har ökat i denna åldersgrupp är det oerhört viktigt att man kan fånga in dessa kvinnor. Vi kan ju inte ha åldersdiskriminering inom cancervården.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Ökad screening är därför oerhört viktigt.

Ett helt annat område som också måste lyftas upp är sepsis, som förr kallades blodförgiftning. Sjukdomen har ett snabbt och allvarligt förlopp. Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister dog ungefär 860 svenskar till följd av sepsis 2021. Men en studie av Karolinska institutet visar något helt annat: att 8 500 svenskar avlider av sepsis varje år. Kunskap om denna vanliga sjukdom, som man måste få vård för direkt, måste spridas till hela hälso- och sjukvården.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Det här var ord och inga visor.

Det papper med siffror som jag håller i min hand kommer också från SKR, som har gjort en djupdykning i detta. Vi har kanske olika källor hos SKR; what do I know?

Sedan talades det om Stockholm, och så har vi Skåne. Skånes vård, om jag får uttrycka mig på ett stockholmskt sätt, är ju vård på dekis. När det gällde Stockholm pratade du om den där anorexikliniken som fick lägga ned. Ja, det fick den göra för att de inte hade skött sin ekonomi. De förhöll sig också till sina patienter på ett sätt som det inte fanns evidens för.

Som skattebetalare och som ansvariga i regioner kan vi inte ha en verksamhet som inte följer riktlinjer från Socialstyrelsen, utan man gör något helt annat. Dessa flickor har dessutom fått annan vård i Stockholmsregionen. Men jag jobbar inte med Stockholmspolitik, utan med riksplanet.

När det gäller riksplanet har vi i Sverige en fantastisk vård, särskilt om man blir sjuk, om man får cancer, stroke, hjärtinfarkt och så vidare. Då får man väldigt bra hjälp.

Där man inte får bra hjälp är exempelvis inom psykiatrin. Jag blir varje vecka nedringd av människor som har kontakt med psykiatrin lite varstans i Sverige. De säger att psykiatrin i Sverige inte är funktionell längre för dessa patienter men inte heller för den personal som jobbar där. Det är någonting som vi äger tillsammans, och vi skulle behöva göra någonting åt hela psykiatrin.

Jag tror ärligt talat att regionerna har haft en väldig kris. Det försvann extremt stora medel för dem under den stora ekonomiska krisen, då man till och med sa upp folk. Det märktes på personalen, och det märks i den analys som man har gjort av hur personalen har det på jobbet. Det är verkligen uruselt. Det säger exempelvis Arbetsmiljöverket. Det borde ni titta på.

Herr talman! Om man tar fram siffror på det sättet, Noria Manouchi, då får man en replik. Det låter ju fantastiskt med 28 procent. Det tyckte vi när vi lyssnade på det här. Det är väldigt bra att vårdköerna minskar. Men det jag vill tala om är var och hur de minskar.

Ni ska nog ligga lite lågt med att nämna siffran 28 procent, för den visar att ni har exkluderat regioner på grund av att systemen har bytts ut i Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro. Några av de regionerna ligger bra till. Andra ligger väldigt dåligt till. Om man räknar som ni gör kommer man fram till 28 procent. Gör man på ett annat sätt och tittar på andra perioder kan man komma fram till 13 procent, som i oktober 2022 till januari 2026. Det låter bra det också. För januari 2023 till januari 2026 är siffran 8,4 procent. Men inte någonstans finns siffran 28 procent. Det var det ena jag ville ta upp.

Sedan talas det hela tiden om regionerna. Stockholm är jättedåligt. Det blir retoriskt ganska speciellt, tycker jag, när man hela tiden far med väldigt märkliga siffror. Jag säger något helt annat. Genomsnittlig väntetid till operation i specialistvården var under 2025 80 dagar i Stockholm och 148 dagar i Skåne. En ögonblicksbild från januari 2026 av en vårdkö, justerad för folkmängd, visar att 6,24 patienter per tusen invånare stod i kö i Stockholm. I Skåne var det 16,41 patienter. Jag skulle önska att vi, när vi pratar om regionerna och kommer ned på den här nivån, åtminstone försöker hitta siffror som är okej. Skåne har extrema problem inom vården. Där styr M, KD och L tillsammans med SD. Jag vill bara säga det.

Herr talman! Jag tolkar det ändå som att Centerpartiet inte gör tummen upp för privata vårdgivare som har två ingångar och använder sig av skattemedel från regionen för att finansiera det. Så tolkar jag det, men jag kanske övertolkar – vad vet jag.

Det fria vårdvalet är alltid en intressant fråga – den skulle Centerpartiet och Vänsterpartiet kunna ha ett seminarium om. Det är väldigt bra att patienter får välja, men här har det ju blivit företagen som väljer var de ska placera exempelvis vårdcentraler. Var väljer de privata aktörerna att placera vårdcentraler? Ja, de har ju valt exempelvis Kungsholmen, Östermalm och Djursholm. De har inte valt att bygga upp sin verksamhet i exempelvis glesbygden, för där finns det ingen cash att hämta. Man har inte heller valt att så att säga öppna upp de större vårdcentralerna i ytterstäderna. Det tycker jag är ett problem.

Ett annat problem som jag tycker bör uppmärksammas är den senaste händelsen – jag ska kanske inte kalla det en skandal – med Kry. Det är ändå ett privat företag som jobbar vidare genom att exempelvis ragga kunder i tunnelbanan, vilket sker nästan dagligen. Nu har man också ett system där läkare får bonus för att de har 100 samtal per dag. Det låter ju helt vansinnigt, och jag undrar vad Christofer Bergenblock och Centerpartiet har för funderingar kring det.

I Region Stockholm, där Centern sitter med i styret och där vi är samverkanspart, har man ju plockat av några av de privata aktörerna deras tillstånd eftersom de har misskött sig. Så ska det förstås vara, men vad ska vi göra strukturellt i den här frågan – som bara växer?

Herr talman! Tack till Christoffer Bergenblock! Centerpartiet och Vänstern är ju väldigt överens om hälso- och sjukvårdspolitiken, men det finns några småsaker som vi inte är överens om, exempelvis privata sjukvårdsförsäkringar och hur vi ska använda oss av sådana.

Vi anser att det har spårat ur lite, om man får uttrycka sig så, herr talman. Privata sjukvårdsförsäkringar kan innebära att det uppstår en kravkultur hos dem som kommer in på det sättet och kanske begär en second opinion. Det bör i och för sig alla göra, men här kanske det blir flera gånger, och det har vi uppmärksammat på olika sätt.

Men det stora problemet, tycker vi, är exempelvis att där jag bor i Stockholm, och även i andra storstäder där det här är väldigt vanligt förekommande, får man en fråga när man ringer till en privat aktör eller specialistavdelning: ”Har du försäkring, tryck 1, har du det inte, tryck 2.” Det här är vårdcentraler, specialistmottagningar och så vidare. Det innebär att om du har en försäkring så kommer du förstås först i kön. Du har ju betalat för det här; det är en affärsuppgörelse.

Men det blir också en sortering som blir lite märklig, och min fråga till Centerpartiet är därför: Hur ska vi ställa oss till privata aktörer som har avtal med regionerna och som har de här två ingångarna? Vi använder ju samma sjukvårdspersonal och hus, om man får uttrycka sig så. Vad ska vi göra? Ska vi låta det här fortgå, eller ska vi se över just de här avtalen?

Fru talman! Många pratar om att de behöver kortare arbetstid. För dem som jobbar jour, exempelvis, är det väldigt svårt att hålla ihop ett helt arbetsliv.

Nu till någonting helt annat. Ni har tillsatt en effektivitetsdelegation – det låter ju bra – för att vården ska bli mer effektiv. Där kan man söka pengar, och det ökar ju administrationen. Detta var ett svar på regionernas stora besparingar 2024, då man också fick varsla personal för första gången sedan 1990.

Här blev det alltså väldigt mycket byråkrati för att man skulle söka de här pengarna. Och när man tillsatte den här effektivitetsdelegationen tog man inte in vårdpersonal, som kan frågan. Jo, man tog in en person som har jobbat i vården men som chef. Man tog in chefen för Kry, och det gjorde man precis under den period då de hade fått återkrav från tre regioner. Det var felaktig fakturering, polisanmälningar och så vidare. Jag tycker att det var lite djärvt att ta in Kry.

Nu visar det sig ytterligare att Kry jobbar vidare på att vara effektiva genom att exempelvis ha en läkare, eller flera läkare, som tar 100 samtal per dag. Då får man också cash för det. Det låter oerhört oseriöst.

Jag frågar ledamoten: Vad ska vi göra åt detta haveri när det gäller vårdval och förutsättningarna för att verka? Det handlar om att våra skattepengar rinner iväg.

Jag vill inte att de ska rinna iväg till en läkare som har 100 telefonsamtal eller möjligheter att ta väldigt korta besök under en hel dag. Det låter totalt oseriöst med 100. Vad anser ledamoten att vi ska göra åt detta?

Fru talman! Det är mycket jag kan hålla med Thomas Ragnarsson om. Det gäller exempelvis Vårdansvarskommittén. Där är vi helt överens.

Jag tänker så här: Vi hade också velat se någon form av vårdberedning, ungefär som Försvarsberedningen, där alla partier, vårdaktörer och så vidare sätter sig ned och tittar på de långsiktiga förutsättningarna för svensk sjukvård. Det tycker jag hade varit bra. Jag upplever att det under regeringens fyra år har varit lite plottriga insatser, måste jag säga, och det blir aldrig bra.

En fråga som vi inte har berört så mycket gäller personalsituationen, alltså hur vårdpersonalen mår. Man har ju sett i exempelvis Arbetsmiljöverkets rapport och i Försäkringskassans rapport att det ser väldigt illa ut, så att säga. Det handlar om att personalen ska få en arbetsmiljö som gör att de kan hålla ihop och jobba ett helt arbetsliv. Då frågar jag Thomas Ragnarsson: Kan arbetstidsförkortning för vissa som jobbar skift vara något?

Jag nöjer mig med den frågan, och så går jag vidare sedan.

Fru talman! God och nära vård – hur nära är den? År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt på en vårdcentral.

Vänsterpartiet anser, precis som Läkarförbundet, att frågan måste prioriteras högre. Regeringen bör intensifiera arbetet med att nå de fastslagna målen om en fast läkarkontakt. Det krävs långsiktighet i vården, inte de korta puckar som regeringen och SD har jobbat med.

Staten måste ta ett större ansvar för finansieringen av sjukvården och skjuta till mer resurser till regionerna, särskilt till primärvården. Statsbidragen måste bli mer långsiktiga och räknas upp varje år, för då kan vårdcentralerna anställa läkare, förstås, men också psykologer och sjuksköterskor. Målet är att fördubbla antalet läkare på vårdcentralerna så att alla kan få en fast läkare, och för det måste man ha en lång färdplan. En viktig del i detta blir kraftigt utökad utbildning av allmänläkare i hela landet och att staten tar samtliga kostnader för specialistutbildningen.

Mer resurser betyder också bättre arbetsmiljö: fler kollegor, rätt till heltid, arbetstidsförkortning och betald kompetensutveckling. Dessutom bör man se till att de vårdcentraler som är belägna i glesbygd eller på orter med sämre hälsa har väldigt bra resurser för att kunna möta behoven. Jag yrkar bifall till reservation 5 i detta sammanhang.

Lagen om valfrihet kom 2009, och marknadsinslagen är mest framträdande i storstäder, specifikt Stockholm. Marknadslogikens intåg i den svenska vården har inneburit att i huvudsak väldigt många friska, välbeställda personer ges möjlighet att överkonsumera vård. Detta har man tittat på i olika utredningar. Samtidigt har patienter med sämre hälsa och sämre ekonomi, äldre och människor med stora vårdbehov flyttats ned, visar det sig. Då måste man se över systemet.

De ökade inslagen av privata aktörer och införandet av valfrihetsmodeller ger också upphov till större byråkrati i och med att behoven av kontroll har ökat maximalt. Vänsterpartiet anser att valfriheten ska gälla för dem som behöver vård och omsorg, inte för privata företag. Sanningen är att vårdföretagens valfrihet inte direkt har handlat om att patienterna ska få välja sin vård utan snarare om att privata vårdgivare ska välja sina patienter. De flesta andra länder har sedan länge insett att fri etableringsrätt i sjukvården är en väldigt dålig idé.

Vår slutsats är att det räcker nu. Man måste reglera detta på olika sätt. Vi har sett avarter. Vi har sett appläkarföretag som skickligt har utnyttjat systemet och kryphålen i den svenska sjukvården för att helt enkelt dränera regionerna på pengar – senast, häromdagen, handlade det om Kry. Detta har pågått länge. Det här är inga nya saker, utan det har bara rullat vidare. Och det är skattebetalarna som står för fiolerna.

Vi har sett privata vårdcentraler och vaccinationscentraler, stora som små, återkommande ertappas med fusk och fiffel i syfte att tjäna eller tvätta pengar. Detta är oerhört obehagligt; det är systemhotande, helt enkelt.

Det finns väldigt många välfungerande, bra och uppskattade privata vårdcentraler i Sverige. Men att de goda exemplen skulle försvinna för att det offentliga återtar kontrollen över detta stämmer inte. Det behöver helt enkelt regleras.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När Tidöregeringens utredning Produktivitetskommissionen nyligen lämnade sitt betänkande i oktober 2025 fanns en rad förslag som Vänsterpartiet drivit i flera år med på listan. Bland annat vill utredaren Clas Olsson att den tvingande delen av lagen om valfrihetssystem, LOV, för vårdcentraler ska slopas.

Den fria etableringsrätten i primärvården har lett till försämrad kostnadskontroll, över- och underetableringar och mer eller mindre fri lejd för kriminella aktörer att dränera regionens kassor. Detta slår utredningen fast. Det här tycker vi är välkommet; det behövs en rejäl genomlysning av lagen om valfrihet.

Det finns också en väldigt stark vårdlobby runt det här. Den måste man också titta på lite, på något sätt – hur dess tentakler når politiker och andra. Företagen går ihop och vill hålla kvar systemet. Vad ska vi göra åt det?

Kristdemokraterna har alltid kallat sig regeringens sjukvårdsparti och pratar ofta och gärna om att staten behöver ta ett större ansvar. Men i den här frågan lyser ansvaret med sin frånvaro. Produktivitetskommissionen föreslår också att regionerna ska slippa betala för digital vård som sker i andra regioner, den omstridda utomlänstaxan. Det kanske är något som den här regeringen hade kunnat ta tag i under de här åren. Nuvarande system har lagt grunden för nätläkarföretagens möjlighet att tälja guld i svensk sjukvård. De har varit extremt duktiga på det.

Fru talman! Ofta faller individer med beroendeproblem mellan stolarna. Det måste finnas möjligheter för personer med beroendeproblem att få behandling också mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att missbrukare eller personer med beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka hjälp inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården på ett helt annat sätt än i Sverige. De har också lägre dödstal. Den här problematiken har adresserats väldigt tydligt i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet, som presenterades 2023. Vi har länge väntat på att det ska hända något, och nu är det på väg framåt. Det är vi väldigt glada för; det är sent men välkommet. Men vi vill se lite mer action.

För Vänsterpartiet är det självklart att det är vårdbehovet, inte storleken på plånboken, som ska avgöra vem som får vård först och i vilken omfattning. Privata sjukförsäkringar är en del av problematiken med vinster i välfärden. Man har haft en långtgående, ideologiskt driven privatiseringslinje och en vinstjakt, som har präglat vården. Detta är helt uppenbart inte förenligt med vare sig människovärdesprincipen eller principen om vård efter behov. Systemet med privata sjukvårdsförsäkringar är inte bara orättvist och leder fel. Det kan också bli väldigt kostnadsdrivande då de med försäkringar ofta kräver en second opinion.

Dessutom fungerar det så att man i väldigt många städer och kommuner i Sverige, exempelvis i Stockholm, där jag bor, får en fråga när man ringer privata aktörer som har ett avtal med regionen: Har du en försäkring, tryck 1 – har du inte en försäkring, tryck 2. Det är exempelvis vårdcentraler och specialistmottagningar. Men oavsett om du har en försäkring eller inte är det samma personal som jobbar där. Det kommer inte 20 nya läkare springande, utan det är samma verksamhet man går in i. Då blir det alltså en sortering där de med försäkring förstås går före. Det är självklart; de har betalat för detta.

Vi vill att regeringen tar initiativ till att förbjuda privata sjukvårdsförsäkringar inom den offentligt finansierade vården. Jag yrkar därför, fru talman, bifall till reservation nummer 13.

Fru talman! SD hade tidigare en helt annan ingång till vårdmarknad och skolmarknad, men efter att ha närmat sig dessa aktörer har de ändrat riktning också i de här frågorna. Det är ju ganska uppenbart vad gäller vårdmarknadsfrågorna.

Demografi är alltid intressant. Det blir fler och fler äldre. Det föds färre barn. Jag är väldigt tacksam över de personer som har kommit hit och jobbar inom hälso- och sjukvården. Av dem som jobbar i hälso- och sjukvården i Stockholm har 25 procent invandrarbakgrund. Det är läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Det är tack vare dem som vi klarar det här.

Det är inte förvånande att Sverigedemokraterna kommer att fortsätta med invandrarfrågan som den stora grejen inför valet 2026. Men SD pratar inte om vad som händer om alla invandrare skulle dra. De kan ju känna att de inte vågar bo kvar i det här landet och att de kan bli utslängda när som helst. Då står vi där.

Fru talman! Jag undrar fortfarande över vårdpersonalens situation i dag. Hur tänker ledamoten framåt? Vårdpersonalen har ju under de här fyra åren verkligen farit illa på grund av otillräckliga budgetar till regionerna. Regionerna har haft enorma ekonomiska problem, eftersom vi har levt i en lågkonjunktur som regeringen har gjort ännu värre. Vad säger ledamoten till vårdpersonalen som sitter med örat mot och lyssnar på det här?