Christofer Bergenblock

Fru talman! Sanningen är att den avgångna regeringen har staplat utredning på utredning både när det gäller den personliga assistansen och andra områden. Man har haft utredningar om förstatligandet av assistansen, ledsagningen, färdtjänsten och tolktjänsten. Man har haft möjlighet att genomföra förändringar under den mandatperiod som har gått, men det har man inte har gjort, utan man har bara skjutit detta framför sig. Precis före valet tillsattes ytterligare utredningar.

Är Liberalerna den här gången beredda att faktiskt agera och inte bara prata?

Fru talman! Tack, ledamoten Pär Gustafsson, för anförandet och för det engagemang som ledamoten visar för de här väldigt viktiga frågorna kring LSS-lagstiftningen och människors möjlighet att leva ett fullgott liv med hjälp av personlig assistans! Jag tänker också på de livsöden som ledamoten lyfter upp: Linus, Henrik och Martin.

Nu har vi lämnat en mandatperiod bakom oss. Det saknades inte förslag under den mandatperioden för att komma till rätta med de problem som ledamoten lyfter fram. I mars 2023 hade vi en statlig utredning färdig om förstatligande av assistansen för att kunna skapa en likvärdighet över hela landet. Därefter har regeringen inte agerat. Trots att Liberalerna har varit en del av denna regering har ingenting hänt.

Vad är det som gör att Liberalerna har tänkt prioritera den personliga assistansen under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Han lyfte upp att frihet, självständighet och möjlighet till delaktighet i samhället är de viktiga delarna i den personliga assistansen. Han konstaterar också att den har urholkats och att en viktig orsak till det är den låga ersättningen till assistansbolagen. I förlängningen handlar det om hur assistansen kan utföras.

Under förra mandatperioden togs initiativ för att höja ersättningen och framför allt för att indexera den. I juni 2024 var vi överens i kammaren om att göra detta. Likväl har regeringen, som Sverigedemokraterna stödde under mandatperioden, inte gjort någonting.

På vilket sätt kan kampen mot de oseriösa lösas när man från SD:s sida inte tar ansvar för frågan?

Fru talman! Jag växte upp på ett litet skogslantbruk i Södra Unnaryd, på gränsen mellan Småland och Halland. Förutom att hjälpa till på gården ägnade jag somrarna åt att fiska och bada i sjön Bolmen som låg några kilometer bort. Redan då bedrevs det yrkesfiske i Bolmen av familjen Ekwall på Tiraholms fisk. Den verksamheten har sedan kompletterats med fiskförädling, gårdsbutik, fiskbil, restaurang, konferensverksamhet och hotell. Platsen är även centrum för en forskningsstation som drivs av Sydvatten.

Varför pratar jag då om Tiraholms fisk? Jo, därför att det är ett utmärkt exempel på ett modernt och hyllat landsbygdsföretag som bidrar till den svenska livsmedelsförsörjningen och samtidigt kompletterar sin kärnverksamhet med ytterligare ben att stå på. Man har skapat ett besöksmål för hela södra Sverige.

Precis på samma sätt har många lantbruksföretag runt om i Halland valt att komplettera sina verksamheter med förädling, gårdsbutiker eller kaféverksamhet. Totalt finns faktiskt 2 500 lantbruksföretag som brukar 100 000 hektar mark och håller 85 000 nötkreatur i Halland. Detta är bra både för Halland och för Sverige, men det räcker inte.

Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel är i dag bara 50 procent räknat på värde. Tittar man på konsumtionen importerar vi 20 procent av grisköttet, 25 procent av kycklingen, 50 procent av nötköttet och 75 procent av fårköttet. På fisksidan kommer bara 25 procent från det svenska fisket. Detta är naturligtvis inte rimligt – särskilt inte i dessa tider av oro i omvärlden. Därför behöver vi skarpa åtgärder för att stärka den svenska primärproduktionen.

För det första behövs det tydliga och siffersatta produktionsmål, vilket den avgångna regeringen valde att inte ta med i den nya livsmedelsstrategin. Centerpartiet vill se både ett övergripande mål om 80 procent och siffersatta mål inom respektive segment. Bland annat har vi lyft behovet av en halv miljon fler betande djur. Halland är redan ett av våra djurtätaste län, men trots det har vi plats för fler kor och får som kan bidra till att hålla landskapet öppet.

För det andra behövs det också tydliga förutsättningar kring lönsamheten inom svenskt lantbruk. Därför vill Centerpartiet halvera byråkratin och införa ett jordbruksavdrag som sänker skatten och minskar krånglet. Till skillnad från den avgångna regeringen vill vi slå vakt om att svenskt lantbruk går skadefritt när EU antar sin nya långtidsbudget.

För det tredje behöver vi investera i en stärkt motståndskraft genom beredskapslager av foder, utsäde, drivmedel och gödsel. Men vi behöver även se till att bygga ut den svenska produktionen av biodrivmedel för att minska vårt beroende av omvärlden. Det handlar också om fungerande grundförutsättningar. När den avgångna regeringen lät lägga ned Distriktsveterinärerna i södra Halland för ett år sedan slog det direkt mot förutsättningarna för djurhållningen.

Det som såväl Hallands lantbrukare som yrkesfiskare behöver känna är att Sveriges nytillträdda riksdag ser värdet i deras verksamheter. Verksamheterna bidrar till vår livsmedelsförsörjning, till att hålla landskapet öppet och till att utveckla nya besöksmål. Därför behövs det också en politik som stärker både ekonomi och produktion, så att vi i slutändan även kan stärka vår självförsörjningsgrad.

(Applåder)

I detta anförande instämde Julia Algotsson och Stina Larsson (båda C).

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Här i kammaren går vi ständigt mellan sol och förmörkelse, och det kanske vi gör i den här debatten också.

I kväll debatterar vi tandvård, men inte bara tandvård. Debatten handlar också om regeringens övergripande strategi för att göra livet så svårt som möjligt för människor som har tagit sig till Sverige. Den handlar också om hur regeringen med sin otydliga styrning försvårat tillvaron för många tandläkare runt om i Sverige, om än med goda intentioner.

Låt oss börja med den första delen som handlar om tandvård till vissa utlänningar, vilket i det här fallet avser vuxna asylsökande, personer i förvar och personer vars utvisning tillfälligt stoppats. I propositionen föreslås att den nuvarande tandvårdsavsgiften på 50 kronor för akut tandvård ersätts med krav på att den enskilde ska kunna betala skälig ersättning och på att den som vistas här utan myndighetsstöd ska stå för kostnaden själv.

Det är naturligtvis inte orimligt att den som har egna resurser också står för sin egen tandvård, men problemet är att regeringen i vanlig ordning har tappat markkontakten och ignorerat remissinstanserna.

Centerpartiet håller med om principen att den som har ekonomisk förmåga bör betala för sin egen tandvård precis som alla andra. Det är i grunden ett rimligt krav, men det förslag som regeringen presenterar är varken verklighetsförankrat eller proportionerligt.

Den absoluta majoriteten av de personer som berörs av regleringen bedöms nämligen sakna betalningsförmåga, vilket framgår rätt tydligt av remissvaren. Kritiken mot förslaget är massiv och kommer från i stort sett samtliga remissinstanser. Konsekvenserna av att avskaffa den nuvarande regleringen om tandvårdsavgift riskerar att bli kännbara på flera plan.

För det första, fru talman, riskerar det att leda till allvarligt försämrad munhälsa hos en redan mycket utsatt grupp. Att vänta med tandvård leder i regel inte till att behovet försvinner utan till att det eskalerar och att behandlingarna längre fram blir mer omfattande och kostsamma, både för individen och för samhället. Dålig munhälsa hänger dessutom intimt samman med allmän hälsa och ohälsa och kan leda till följdsjukdomar som belastar hälso- och sjukvården ytterligare.

För det andra är de administrativa merkostnaderna för att driva in betalning av tandvård från en grupp som redan till övervägande del saknar betalningsförmåga sannolikt högre än vad man faktiskt kommer att kunna inkassera. Det är en dålig affär både för staten och för skattebetalarna och en ordning som dessutom riskerar att skapa en utdragen byråkratisk process utan reellt utfall. Det finns dessutom en uppenbar risk för kostnadsöverföring till andra delar av vården.

Intressant är också att inte heller Tidöpartierna tror att papperslösa kommer att kunna betala för tandvården, eftersom man även vill göra en ändring i socialtjänstlagen som medför möjlighet för kommunerna att betala ut ekonomiskt bistånd till den som inte klarar av att betala för sin akuta tandvård.

Sammantaget bedömer vi från Centerpartiet att regeringens förslag inte uppnår den påstådda besparingseffekten. Mot den bakgrunden och med utgångspunkt i den massiva remisskritiken kommer vi att rösta nej till dessa delar i regeringens förslag.

Fru talman! Låt oss nu fortsätta med den del som handlar om privata vårdgivares möjlighet att bedriva tandvård. Efter beslutet om krav på tillstånd för att bedriva tandvård har problemen duggat tätt under våren med tandläkare som investerat stora pengar i nya praktiker men inte kunnat öppna och tandläkare som tagit över befintliga verksamheter men inte kunnat öppna. Samtidigt är det många tandläkare som bedrivit praktik i åratal som missat att man måste anmäla till Ivo för att fortsatt kunna bedriva sin verksamhet.

Problemet är dock inte kravet på tillstånd som sådant. Att ett sådant krav ska ställas håller Centerpartiet helt med om. Problemet är regeringens valhänta hantering och styrning av den myndighet som ansvarar för tillståndsprövningen, det vill säga Ivo.

Eftersom många tandvårdspraktiker inte lämnat in någon anmälan om sin verksamhet i tid, det vill säga före den 2 mars, vilket var kravet, föreslår regeringen nu en förlängning året ut, och detta ställer vi i Centerpartiet oss helt bakom. Samtidigt konstaterar vi att detta och andra problem kopplade till tillståndsverksamheten beror på regeringens oförmåga att ge Ivo de förutsättningar som krävs för att klara sitt uppdrag.

Den uppkomna situationen kring tandvårdstillstånden blottlägger Ivos oacceptabelt långa handläggningstider. Från det att det nya tillståndskravet trädde i kraft vid årsskiftet och till och med maj månad hade Ivo bara beviljat tillstånd till en enda verksamhet. Därefter har man beviljat ytterligare ett femtontal verksamheter tillstånd – ett utfall som inte kan beskrivas som annat än fullständigt otillräckligt.

Den långa handläggningstiden riskerar att drabba seriösa tandvårdsaktörer och i förlängningen även deras patienter. Centerpartiet anser att regeringen aktivt borde ha verkat för att åtgärda Ivos kapacitetsproblem och förtydligat vilka krav som myndigheten ska rikta mot tandvårdsverksamheterna. Mot denna bakgrund föreslår vi från Centerpartiet tre tillkännagivanden till regeringen.

För det första vill vi se övergångsbestämmelser för verksamheter som byter ägare. I samband med att en tandvårdspraktik överlåts eller tas över uppstår risk för stopp i verksamheten under tillståndsprocessen, trots att verksamheten kanske har bedrivits både seriöst och lagenligt under många års tid. Det är inte rimligt att personal och patienter ska drabbas av ett sådant avbrott, och därför bör regeringen ta fram övergångsbestämmelser som gör att verksamheten kan fortsätta bedrivas även under tillståndsprövningen.

För det andra vill vi se ett förtydligande av de krav som nu ställs på tandvårdsverksamheter. En av de bidragande orsakerna till att tillståndsprocessen hos Ivo har tagit alldeles för lång tid är otydligheten kring vilka krav som är rimliga att ställa. Centerpartiet anser att regeringen bör ge Ivo tydligare direktiv om en rimlig nivå på kravställningen så att prövningsprocessen kan standardiseras och effektiviseras.

För det tredje måste handläggningstakten hos Ivo öka. Ivo behöver skyndsamt ta fram en plan för att öka takten i tillståndsprocesserna för tandvårdsverksamheter. Den nuvarande handläggningstakten är inte acceptabel. Regeringen behöver ge Ivo i uppdrag att presentera en konkret åtgärdsplan för hur handläggningen av tillståndsärenden inom tandvården kan effektiviseras och påskyndas.

Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 2 i betänkandet, som innehåller dessa tre tillkännagivanden.

Avslutningsvis vill jag också passa på att rikta ett tack till vår ordförande i socialutskottet under mandatperioden, Christian Carlsson, för ett mycket gott ledarskap och för att vi har kunnat ha en väldigt god gemenskap, även om vi i utskottet har väldigt olika politiska utgångspunkter. Stort tack för det!

Jag vill även passa på att tacka våra avgående ledamöter, Karin Rågsjö, som har bedrivit debatter och politik med ett stort engagemang och mustiga debattinlägg, där vi kanske inte alltid har varit helt överens vad gäller privat vård eller gårdsförsäljning men där vi har haft väldigt trevliga meningsutbyten, och Anna Vikström för hennes engagemang, noggrannhet och skarpa analysförmåga, som har hjälpt hela utskottet i dess arbete. Stort tack!

Fru talman! Jag uppfattar därmed att det egentligen inte finns något förslag från regeringen om hur man ska hantera dem som har bedrivit verksamhet men inte har lämnat in en ansökan eller en anmälan till Ivo.

Men låt oss gå därifrån till den möjlighet som fanns i den här propositionen att också lyfta andra problem som har dykt upp under den här tiden. En av de bitar som har kritiserats rätt mycket är hur Ivo utför granskningarna vid tillståndsgivningen, där man är oerhört detaljerad i sina krav. Detta hade varit en möjlighet för regeringen att också förtydliga hur detaljerade Ivo ska vara för att klara av handläggningen inom rimliga tider.

Jag uppfattar inte att regeringen har gjort något tydligt ställningstagande eller har drivit på för att göra något förtydligande. Därför har vi från Centerpartiet lyft detta som ett tillkännagivande till regeringen.

En annan fråga vi har lyft som ett tillkännagivande är att det också borde finnas övergångsbestämmelser för den som har drivit en verksamhet och vid ett ägarskifte ska lämna över den till någon annan. Som det har varit nu har det blivit en period däremellan då verksamheten inte kan drivas. Det kan handla om ett generationsskifte i en tandläkarpraktik där ett barn ska ta över verksamheten från en förälder som går i pension och har hamnat i en situation där man inte kan fortsätta driva verksamheten därför att man inväntar beslutet från Ivo.

Jag saknar också tydligare krav från regeringens sida på Ivo att klara av handläggningstiderna.

Detta är tre viktiga frågor. Varför har de inte kommit med i den här propositionen, när möjligheten fanns?

Fru talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

Jag vill gå in på den del som handlar om våra privata tandvårdskliniker och förutsättningarna för dem. Vi i Centerpartiet och oppositionen är helt överens med regeringspartierna om behovet av tillstånd för tandvården för att komma till rätta med de problem som har funnits vid en del praktiker och den välfärdskriminalitet som har letat sig in även där. Samtidigt fanns det också en oro hos många privatpraktiserande inför den tillståndsgivningsprocess som satte igång den 1 januari, inte minst kopplat till erfarenheterna från Ivo och deras handläggningstider vad gäller andra verksamheter inom vård och omsorg.

Fram till maj, fru talman, hade Ivo lyckats prestera ett godkänt tillstånd till en klinik. Därefter har ytterligare tillstånd, i storleksordningen 15 stycken, tillkommit, och det är många ansökningar som ligger och väntar. Detta var inte helt och hållet en nyhet, för man vet hur det har fungerat – eller inte har fungerat – på Ivo tidigare.

Det är bra att vi nu går in och säger att praktiken får en förlängd tid på sig att anmäla sin verksamhet till Ivo för att en tillståndsprövning senare ska kunna göras. Men vi ser också att det finns problem i detta.

Ett av de problemen är att det finns en oklarhet för verksamheter som har drivits mellan den 2 mars och den 23 augusti, när den nya lagen träder i kraft. Hur har regeringspartierna tänkt att de verksamheterna ska hanteras i den kommande tillståndsprövningen?

Herr talman! Timmen är sen, liksom tiden för denna oerhört viktiga reform. Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 10 under punkt 11, om uppföljning och utvärdering av reformen.

Från Centerpartiets sida menar vi att narkotikapolitiken i högre grad måste utgå från vetenskap, beprövad erfarenhet och evidens. Därför har vi också drivit på för att gå över till en politik som i högre grad handlar om skadereducering och skademinimering. Tillgång till sprutbytesprogram, läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende och naloxon för att häva överdoser hör till de förändringar som varit viktiga de senaste åren. Men vi vill även utreda frågan om brukarrum och möjlighet till smartare straff, såsom vård och hjälp i stället för böter eller strafförelägganden.

Många bra förslag till reformer har redan lagts fram av både Samsjuklighetsutredningen och Narkotikautredningen, men förändringstakten från regeringens sida har varit oerhört långsam. Narkotikautredningen kom i oktober 2023 och har hittills inte lett fram till några förslag över huvud taget från regeringens sida. Samsjuklighetsutredningen kom i januari 2023 och har, efter påtryckningar från Centerpartiet och övriga oppositionen, resulterat i tillsättandet av en samsjuklighetsdelegation och nu äntligen i det första reformförslaget om en sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende.

Redan 2011 tog Centerpartiet, herr talman, ställning för ett förändrat huvudmannaskap med ett överförande av ansvaret för missbruksvården från socialtjänsten till sjukvården, inte minst utifrån vetskapen om att majoriteten av personerna med ett skadligt bruk eller beroende har en bakomliggande psykisk eller somatisk sjukdom. Centerpartiet välkomnar därför propositionen om att skapa en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende i kombination med andra psykiatriska tillstånd. Det rör sig om en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle, och glappet mellan kommunal socialtjänst och regional hälso- och sjukvård leder alltför ofta till att individer faller mellan stolarna. En reform som stärker samverkan och sätter individen i centrum är därför både nödvändig och efterlängtad.

Socialtjänsten ska alltjämt ta ansvar för det sociala stödet till den som befinner sig i ett skadligt bruk eller beroende, medan regionerna ska ta det fulla medicinska ansvaret. Det låter kanske enkelt men kommer att ställa stora krav på förändringar. För att en reform av denna dignitet ska lyckas i verkligheten, i praktiken, ute i landets kommuner och regioner krävs långsiktighet, tillräckliga resurser och ett tydligt stöd. Här ser vi tyvärr att regeringens förslag brister, vilket riskerar att påverka implementeringen och utfallet av reformen.

Det är trots allt regionerna och kommunerna som ska genomföra reformen i praktiken. Det handlar om att bygga upp nya arbetssätt, kompetensutveckla personal och säkerställa fungerande vårdkedjor. Detta kommer att kräva betydande resurser. Av propositionen framgår tydligt att ett flertal remissinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har framhållit att reformen innebär en tydlig ambitionshöjning och därmed ökade kostnader – inte bara under genomförandet utan kontinuerligt.

Grunden för finansieringen handlar om en omfördelning av medel mellan kommuner och regioner, men att hävda att finansieringsprincipen inte är tillämplig för att det inte skulle röra sig om nya uppgifter är, herr talman, att blunda för verkligheten. Regeringen föreslår i stället tidsbegränsade stimulansmedel. Det räcker inte utan skapar en stor osäkerhet för kommuner och regioner, vilket i slutändan riskerar att drabba patienten.

Ofinansierade reformer riskerar alltid att stjälpa mer än de hjälper, då de kan tvinga fram svåra prioriteringar som kan drabba annan kärnverksamhet. För att säkerställa en jämlik vård i hela landet måste staten ta sitt ansvar och fullt ut kompensera regioner och kommuner för de extra kostnader som reformen medför.

Herr talman! Att överbrygga klyftan mellan två huvudmän med olika lagstiftningar och kulturer är en komplex uppgift. Kommuner och regioner måste få den hjälp och det stöd man behöver vid implementeringen av reformen. Regeringen aviserar medel för ”myndighetsuppdrag eller andra insatser för att stödja huvudmännen”, vilket är alldeles för vagt. Centerpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör få ett tydligt och långsiktigt uppdrag att inrätta en stöd- och samordningsfunktion till hjälp för kommunerna och regionerna.

Denna funktion ska kunna ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle minska det administrativa krånglet och säkerställa att reformen implementeras på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet, med hänsyn till lokala och regionala förutsättningar. Detta behövs inte minst i ljuset av att SKR har påpekat att ansvarsrollerna mellan kommuner och regioner förändras och kan upplevas som otydliga. För att undvika att reformen leder till ojämlikhet över landet behövs en tydlig samordning.

En reform är bara lyckad om den leder till faktiska förbättringar för de människor den berör. Det räcker inte med att stifta en lag – vi måste också veta att den fungerar.

Den utredning som ligger till grund för propositionen föreslog att verksamheten löpande skulle följas upp och att deltagarna skulle medverka i uppföljningen. Regeringen avfärdar dock detta och menar att befintliga bestämmelser, lagrum och krav på kvalitetsutveckling är tillräckliga. Men med en så pass stor och komplex reform måste vi ha en uppföljning som är systematisk.

Vi anser därför från Centerpartiets sida, i linje med utredningens ursprungliga förslag, att det från start måste finnas en tydlig plan för hur reformens effekter ska mätas. Får fler individer rätt stöd i rätt tid? Leder reformen till bättre hälsa, trygghet och levnadsvillkor? Fungerar samverkan mellan huvudmännen bättre?

Genom att följa upp och utvärdera kan vi säkerställa att personer med skadligt bruk eller beroende verkligen får den hjälp och det stöd som de behöver eller vid behov justera i reformen.

Sammanfattningsvis, herr talman, är det en viktig förändring vi debatterar i dag: en mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Regeringens förslag räcker dock inte, utan för att de goda intentionerna ska bli till verklighet krävs mer.

Det krävs en säkrad finansiering, en tydlig stöd- och samordningsfunktion, och inte minst en kontinuerlig uppföljning. Med de tre förutsättningarna på plats skulle vi på ett betydligt tryggare sätt kunna skapa en beroendevård och en psykiatri som är sammanhållen, nära och tillgänglig i alla delar av Sverige.

Fru talman! Jag delar inte riktigt ledamotens analys, men jag släpper den delen.

Eftersom det är ledamotens kanske absolut sista debatt i kammaren – vi vet inte; det kan finnas fler möjligheter – vill jag passa på att tacka för det arbete som hon har gjort, kanske inte så mycket i sjukdomsfrågorna utan framför allt i funktionsrättsfrågorna där vi har haft väldigt mycket med varandra att göra inom ramen för Riksdagens funktionsrättsnätverk där vi har varit engagerade båda två. Ledamoten har uppvisat engagemang, intresse och stor passion för de här frågorna. Jag vet också att man hyser stor respekt för henne i funktionsrättsrörelsen; det är många som lyssnar på vad ledamoten säger.

Jag vet inte om talmannen noterade det, men eftersom ledamoten sa ”du” till mig i sin replik alldeles nyss tänker jag ändå avsluta med att säga: Tack så hemskt mycket för den här tiden och för det fina samarbete som vi har haft! Lycka till framöver, Malin!