Zara Leghissa

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag tackar Andreas Carlson för bemötandet av min fråga, men det räcker inte att tala om regionernas ansvar när staten samtidigt lämnar dem med ökade kostnader och otillräckliga resurser. Det räcker inte att tala om marknaden när vi vet att marknaden allena inte bygger ett sammanhållet Sverige. Kollektivtrafiken är ju en del av vår samhällsbärande infrastruktur. Den håller ihop arbetsmarknaden, stärker näringslivet och gör det möjligt att arbeta och bo i hela landet.

Vi ser nu hur varsel, neddragningar och osäkerhet breder ut sig samtidigt som regionerna tvingas höja biljettpriser och minska trafiken. Detta är inte ett tecken på att systemet fungerar, utan det är ett tecken på att regeringens politik inte räcker till. Det visar också på hur långt man står från verkligheten för hundratusentals arbetare som varje dag är beroende av buss och tåg för att kunna försörja sig.

För oss Socialdemokrater är det självklart att staten ska vara en aktiv partner. Vi vill investera i kollektivtrafiken, för det är att investera i välfärd, i klimatet, i tillväxt och i människors frihet.

Sverige behöver en ny regering som ser kollektivtrafiken som en motor för tillväxt och rättvisa och inte som en budgetpost att spara på.

Herr talman! Det är hög tid att åter göra kollektivtrafiken till en nationell angelägenhet.

Jag vill passa på att tacka minister Andreas Carlson för den här mandatperioden. När vi har mötts har vi kanske inte alltid tyckt likadant, men det finns ändå ett engagemang hos ministern som jag uppskattar.

Jag vill också rikta ett stort tack till ledamoten Aylin Nouri för den otroligt viktiga interpellationen.

(Applåder)

Herr talman! Kollektivtrafik är inte någon lyx. För väldigt många människor är kollektivtrafiken en förutsättning för att vardagen ska fungera. Det är vårdpersonal, industriarbetare, handelsanställda och byggnadsarbetare som tar bussen och tåget till jobbet. Det gör att ungdomar kan studera, att äldre kan leva ett självständigt liv och att familjer kan bo kvar utanför de större städerna.

En fungerande kollektivtrafik bygger Sverige starkare. Det skapar jobb, borgar för tillväxt, breddar arbetsmarknaden och är viktigt för klimatet. Men det är också en välfärdsfråga, för den som inte kan ta sig till arbetet, vården eller utbildningen riskerar att hamna utanför. Sverige behöver en väl utbyggd och fungerande kollektivtrafik med sjysta arbetsvillkor för dem som håller trafiken igång. Chaufförer, lokförare, tågvärdar och servicepersonal ska inte behöva betala priset för politisk passivitet.

Under den här mandatperioden har vi sett motsatsen. När regeringens satsningar uteblivit har regionerna tvingats till tuffa prioriteringar. Människor har varslats och blivit uppsagda, och fler riskerar att följa. Det har dragits ned på trafik, avgifter har höjts och investeringar har skjutits på framtiden. Det handlar inte bara om siffror i en budget, utan det handlar om människor som förlorar jobbet, om resenärer som får längre väntetider och sämre möjligheter att ta sig till arbete och studier och om företag som får allt svårare att rekrytera.

Herr talman! Det finns också en annan fråga som sällan får tillräcklig uppmärksamhet: de statliga trafikavtalen. När marknaden inte klarar att upprätthålla viktiga förbindelser måste staten ta ansvar. Det gäller inte minst nattågstrafiken och annan upphandlad trafik som binder ihop vårt land. För Norrbotten och stora delar av Sverige handlar det om tillgänglighet, jobb, besöksnäring, totalförsvar och möjligheten att leva och verka i hela landet.

När staten drar sig tillbaka är det regionerna som får ta smällen, och när regionerna och kommunerna inte har tillräckliga ekonomiska muskler blir konsekvensen färre avgångar, sämre tillgänglighet och förlorade arbetstillfällen.

Herr talman! I elfte timmen har regeringen lagt fram en satsning som gäller i sex månader: halverad kostnad för månadskort. Regeringen beskriver det som ett sätt att ge hushållen möjlighet att välja alternativa färdsätt.

Satsningen är bra, men den är kortsiktig. Var är långsiktigheten som tryggar och bygger ut kollektivtrafiken?

För den som arbetar skift på sjukhuset, i fabriken eller inom äldreomsorgen är kollektivtrafiken inte något alternativ. Det är det normala färdsättet. Det är den som tar en till och från jobbet.

Det finns en grundläggande skillnad mellan Tidöregeringens och Socialdemokraternas syn. Vi ser kollektivtrafiken som ett viktigt samhällsuppdrag och som en investering i människor, i jobb och i Sveriges framtid. Regeringen verkar se den som en kostnadspost som kan skjutas på framtiden.

Resultatet efter den här mandatperioden är tydligt: Regionerna är satta på svältkur, arbetslösheten har ökat samtidigt som bristen på arbetskraft är skriande i hela landet, ojämlikheten har ökat och klimatomställningen har bromsats. Det är ett underkännande.

Därför vill jag fråga ministern: När tänker regeringen ta det nationella ansvar som krävs för att säkra en fungerande kollektivtrafik i hela Sverige, i fred och i ofred?

(Applåder)

Herr talman! Vi socialdemokrater har i budget efter budget under den här mandatperioden faktiskt lagt mer pengar på järnvägen men även på de nödvändiga trafikavtalen, där vi nu ser att behoven är som störst.

Men, herr talman, det här handlar ytterst om vilken riktning Sverige ska ta. Ska vi ha ett land som håller ihop eller ett land där avstånden växer? Ska vi investera i framtiden, eller ska vi retirera?

Vi socialdemokrater har en plan för Sverige. Vi vill stärka Malmbanan och göra den mer robust så att tågen kan köras längs sträckan även när det uppstår problem, här och nu och också långsiktigt. Både godstrafik och persontrafik ska rymmas på järnvägen, för båda behövs.

Vi vill också utveckla kollektivtrafiken här och nu och långsiktigt. Vi vill att hela Sverige ska leva. Staten måste ta ett helhetsansvar för att trafiken ska fungera, vara tillgänglig och av god kvalitet och kunna bidra till utvecklingskraft i hela landet.

Jag hoppas att infrastrukturminister Andreas Carlson tar in den massiva kritiken mot slakten av nattågstrafiken och omprövar beslutet.

Jag vill passa på att tacka för debatten och hoppas på förändring, för nu måste regeringens svek mot Norrbotten få ett slut.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är bra att det görs saker, men det är för lite. Låt mig tala klarspråk om konsekvenserna av regeringens slakt på nattågstrafiken i Norrbotten. Det handlar inte bara om resenärer – det handlar om Sveriges ekonomi, vår konkurrenskraft och vår framtid.

I norra Sverige pågår just nu en av de största industriinvesteringarna i modern tid. Det talas om den gröna omställningen, om nya jobb och om tillväxt. Men tillväxt kräver fungerande transporter. När nattågstrafiken försvagas påverkar det näringslivet direkt. Företagen blir mindre tillgängliga, resor till arbete och studier försvåras och kompetensförsörjningen riskerar att gå i stå. Resorna blir krångligare och dyrare.

Detta slår hårt mot besöksnäringen i Norrbotten, som 2023 omsatte 10,6 miljarder och ökar sin tillväxt jämfört med övriga riket. Men färre nattåg betyder också färre besökare och färre möjligheter att resa klimatsmart till fjällen, naturen, midnattssolen och norrskenet – till våra besöksmål.

Det slår också mycket hårt mot föreningslivet. För idrottsföreningar som reser till matcher är nattåget ofta det enda rimliga alternativet, både ekonomiskt och praktiskt. Regeringens beslut om neddragningen har skapat en ojämlikhet för idrottande barn och unga i Norrbotten, som får sämre möjligheter än sina jämnåriga i södra Sverige – färre tävlingar, färre möten med andra lag och färre chanser att växa och utvecklas.

För att citera Carina Winsa, ordförande för RF-Sisu i Norrbotten: ”Idrotten är en av Norrbottens starkaste sociala motorer. Att försämra möjligheterna att resa är att försvaga hela regionens utveckling. Nattåget är ingen lyx. Det är en livlina. Och den får inte kapas. Regeringen och Trafikverket – gör om och gör rätt!”

Herr talman! Vi lever i en tid där Sveriges säkerhet diskuteras varje dag och där en robust infrastruktur är avgörande. Järnvägen, inklusive natttågen, är en viktig del av vår nationella beredskap och Sveriges motståndskraft. Den behövs i kris, och den behövs också för att transportera människor och resurser i ett avlångt land. Att då montera ned kapacitet, förlora personal och försämra funktionalitet är inte bara kortsiktigt. Det är oansvarigt.

Mitt i det här finns människor som nu riskerar att förlora sina jobb och yrkesgrupper som bär upp en samhällsviktig funktion. De förtjänar bättre än osäkerhet och neddragningar. Regeringen är näringslivet svaret skyldig när deras företag tvingas till konkurs och när anställda blir uppsagda.

Herr talman! Jag undrar om regeringen sitter nöjd med det här, när konsekvenserna redan nu är så tydliga för människor, jobb och hela regionens framtid. Vad är ministerns besked till norrbottningarna?

Herr talman! Jag tackar infrastrukturministern för svaret, men det är ett svar som snarare bekräftar problemet än hittar lösningar.

Ministern säger att hela Sverige ska fungera, och det håller jag med om. Men politik prövas inte i formuleringar, utan den prövas i verkligheten. Och i verkligheten halveras nu nattågstrafiken till och från Norrbotten.

Herr talman! Regeringen hänvisar till ökade kostnader, och Trafikverket hänvisar i sin tur till att Malmbanan är i dåligt skick, att kapaciteten är begränsad och att underhållet brister. Men låt mig vara tydlig: Det här är inte ett argument för att halvera nattågstrafiken. Det är ett argument för att stärka den.

Malmbanan är en av Sveriges viktigaste järnvägar för industrin, för exporten och för hela landets ekonomi och beredskap. När infrastrukturen brister är lösningen att investera, rusta upp och öka kapaciteten, såsom dubbelspår. När kostnaderna ökar behöver också budgeten öka.

Herr talman! Regeringens ansvar är tydligt. Trafikverket agerar utifrån de förutsättningar som regeringen ger. När förutsättningarna är kortsiktiga blir också beslut och resultat kortsiktiga.

Det var därför vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet lade fram ett förslag i trafikutskottet. Vi vill skapa långsiktighet, och vi vill säkra nattågstrafiken. Vi vill undvika exakt den situation som vi nu står i. Men regeringsunderlaget röstade nej till vårt förslag.

Herr talman! Ministern säger att förändringarna är tillfälliga och gäller från april till december, men för de människor som nu har varslats på grund av regeringens halvering av nattågstrafiken är det inte bara tillfälligt. Hos SJ i Luleå riskerar nu många anställda att förlora sina jobb. Det är lokförare, bangårdspersonal och ombordpersonal – yrkesstolta järnvägsarbetare vars profession har gått i arv genom generationer. Det är människor som har köpt bostad, bildat familj och byggt sin framtid med tillit till att få ha jobben kvar. När de lämnar sina yrken försvinner kunskap, kompetens och erfarenhet, och de står inte och väntar på att trafiken eventuellt ökar igen.

Herr talman! Ministern menar att flyg och tåg ska komplettera varandra, men verkligheten är att bägge just nu riskerar att minska. Flygbolagen flaggar för dyrare och färre avgångar samtidigt som nattågstrafiken halveras. Det betyder sämre tillgänglighet, inte bättre.

Regeringen talar om planer, investeringar och framtida utredningar, men detta handlar om något mycket mer konkret: om tågen går eller inte. Just nu ska det gå färre tåg – inte i en framtida plan eller efter en utredning utan nu.

Herr talman! Nattågstrafiken är avgörande för näringslivet, besöksnäringen, klimatet och Sveriges beredskap. Den är avgörande för att hela Sverige ska fungera. Jag vill därför fråga Andreas Carlson: Är regeringen beredd att ta ansvar, rusta upp infrastrukturen och tillskjuta budgetmedel för att säkerställa trafiken? Eller tänker man fortsätta använda bristerna som ett argument för att minska den?

Fru talman! Jag vill tacka interpellanten Åsa Karlsson för denna viktiga fråga och även tacka Andreas Carlson för svaret.

Ministern svarar att han inte kommer att verka för att öka stödet. Det duger inte. Norrbotten behöver inte fler ursäkter. Norrbotten behöver besked och långsiktighet.

Det går inte att dölja sig bakom ord som prioriteringar. När regeringen prioriterar bort Norrbotten prioriterar man nämligen bort människors möjlighet att jobba, studera och leva sina liv. Man prioriterar bort den viktiga utveckling som faktiskt sätter Sverige på kartan. Man prioriterar bort 100 miljarder i exportvärde. Och man prioriterar bort 2–3 procent av Sveriges bnp.

Det är norrbottningarna som ser konsekvenserna varje dag. Våra ungdomar blir stående på perrongen. De äldre får längre väg till vården. Och företagen får slåss i motvind när staten släpper sitt ansvar. Vi socialdemokrater vill satsa på kollektivtrafiken, eftersom vi vet att den är viktig för vårt gemensamma samhälle.

Fru talman! Det är lätt att tala om hela Sverige. Det är svårare att faktiskt göra politik för hela Sverige. Men det är precis det som vi norrlänningar och norrbottningar kräver, att vi ska få fortsätta utvecklas och leva ett tryggt och värdigt liv.

Jag uppmanar därför återigen minister Andreas Carlson och regeringen: Ta ansvar för trafikavtalen för Samverkande inland och flygtransfer! Sluta skjuta över kostnaderna på regionerna och kommunerna, som redan kämpar med ekonomin! Se till att människor kan ta sig dit de behöver oavsett avstånd – för jobben, för välfärden, för tillväxten och för klimatet!

Fru talman! Återigen sviker regeringen Norrbotten, återigen med neddragningar på trafikavtal, Samverkande inland och flygtransfer. För Norrbottens del betyder det en totalsumma på cirka 43 procent i uteblivet stöd.

Det är som att man inte förstår eller bryr sig om vad neddragningarna faktiskt betyder för människor i vårt län och för norra Sverige. När regeringen drar ned på stödet är det inte bara en rad i budgeten som påverkas utan människors vardag, trygghet och möjlighet att påverka sina liv.

I norra Sverige och Norrbotten är avstånden långa. Vi åker kollektivt för att ta oss till jobben, till vården, till skolan och till familjen och när vi semestrar och turistar. Det borde regeringen egentligen veta. Men man gör ändå om samma misstag igen, för andra året i rad. Unga får svårare att ta sig till utbildningar, äldre får längre resor för att nå vården och arbetspendlare får en otrygg vardag. Regeringens besked slår också hårt mot jobben och mot näringslivet.

Norra Sverige står mitt i en historisk omställning när det gäller industrijobb, energi och grön teknik som innebär etableringar som hela världen tittar på. Det handlar om investeringar för ungefär 1 200 miljarder i Norrbotten inom industri, infrastruktur, gruva och skog, om cirka 30 miljarder i ökade skatteintäkter och om 20 000 nya jobb.

Samtidigt väljer regeringen att försvaga de strukturer som hela den utvecklingen bygger på. Företagen behöver arbetskraft, och arbetskraften behöver ta sig till jobbet. Det är inte raketforskning; det är en självklarhet. Ändå gör regeringen det svårare i stället för lättare.

Fru talman! Detta är också en fråga om välfärd och jämlikhet. När staten drar sig tillbaka tvingas nämligen regioner och kommuner täcka upp, då avtalen med operatörerna redan är tecknade. Det betyder att pengar måste flyttas från vård, från skola och från omsorg för att täcka hål som staten själv har skapat, för transporter som staten själv har pekat ut som samhällsviktiga men har valt att inte finansiera.

Det här agerandet talar emot finansieringsprincipen och att kommunerna ska vara självstyrande. Det är en omvänd Robin Hood-politik. Resurser tas från välfärden för att kompensera för regeringens passivitet.

Låt oss tala klarspråk. När kollektivtrafiken försämras ökar skillnaderna i människors liv. De som har bil kanske klarar sig. Men den som är ung och den som är sjuk och inte har råd med bil får betala för regeringens nedskärningar. Det är inte jämlikt, det är inte rättvist och det är definitivt inte en politik för hela landet.

Vi vet vad som händer om det här får fortsätta. Det blir svårare att rekrytera, det blir svårare att bo kvar och det blir svårare att flytta in. Fler orter riskerar att tömmas på sikt, inte för att människor vill flytta utan för att de känner att de inte längre har något val. Risken för ytterligare konkurser och för att företag väljer att etablera sig i andra länder ökar också, i en redan nedåtgående spiral för Sveriges tillväxt.

Hur kan regeringen försvara att man gång på gång försämrar norra Sveriges och Norrbottens möjligheter att växa, utvecklas och leva?

Fru talman! Min fråga till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson är enkel: När tänker regeringen ta ansvar för en långsiktig och tillräcklig finansiering för trafikavtalen, Samverkande inland och flygtransfer, så att människor faktiskt kan bo och arbeta i hela landet och så att företagen vågar investera också i Norrbotten?

Fru talman! Jag vet att ministern har ett engagemang för äldreomsorgen och gör bra saker – dock inte tillräckligt.

Det är inte lokala prioriteringar som skapar underskotten i äldreomsorgen utan den nationella underfinansieringen. Att enbart peka på kommunerna kan vara bekvämt, men det löser inte bemanningskrisen, rekryteringsproblemen eller arbetsmiljösituationen, som personal och fackförbund beskriver som ohållbar. Det är inte mer detaljstyrning som kommunerna behöver utan resurser. Det är långsiktiga och generella statsbidrag, inte tillfälliga punktinsatser som det inte går att planera verksamhet utifrån.

Regeringen pratar om valfrihet. Vi socialdemokrater pratar om värdighet, om rättvisa och om respekt. När man tvingas stressa igenom vård- och omsorgsarbetet är det nämligen värdigheten som går förlorad och patientsäkerheten som riskeras.

Jag uppmanar ministern att lyssna på de äldre. Alla har rätt till ett meningsfullt liv och en god livskvalitet hela livet, där individens behov står i centrum. Jag uppmanar henne att lyssna på personalen och faktiskt ge dem handlingsutrymme. De vill inget hellre än att kunna utöva sin profession fullt ut. De är handlingskraftiga och professionella och skapar trygghet.

Fru talman! Sverige har råd med en äldreomsorg i världsklass om viljan finns. Men det kräver politiska prioriteringar där människan går före vinsten, välfärdskriminaliteten och skattesänkningarna. Vi socialdemokrater står redo att ta det ansvaret. Jag hoppas att även regeringen gör det.

(Applåder)

Fru talman! Tack till interpellanterna Mikael Dahlqvist och Eva Lindh för att de tagit upp den här jätteviktiga frågan.

Jag vill lyfta fram det som i dag är en av välfärdsstatens allvarligaste strukturella kriser, den undermåliga finansieringen av svensk äldreomsorg.

Vi talar om ett system som år efter år förväntas leverera mer till fler med allt mindre resurser. Det håller inte. Det är inte värdigt de äldre, och det är inte värdigt de medarbetare som varje dag bär äldreomsorgen på sina axlar.

Fru talman! Applåderna har tystnat. Dansen till Jerusalema har stannat, och äldreomsorgen blir allt trasigare. Jag möter undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor som älskar sitt arbete men som alla säger samma sak: Vi hinner inte. Vi räcker inte till, och vi orkar snart inte mer.

Jag vill citera undersköterskan Victor Markström, som arbetar inom äldreomsorgen i Älvsbyn. Han är också fackligt förtroendevald. Han säger: Det är kris i svensk äldreomsorg. Sjukfrånvaron är skyhög, vikariebristen är enorm och det är inte ovanligt att två personal får ta hand om uppemot 15 brukare med stort vårdbehov. Vi behöver förändring, och det nu! Vi behöver mer personal på golvet, bättre arbetsvillkor, hållbara scheman och högre löner.

Fru talman! Det här är ingen överdrift. Det är verkligheten. Det är också ett direkt resultat av att regeringen, steg för steg, nedmonterar det ekonomiska fundament som äldreomsorgen kräver.

Vi socialdemokrater är tydliga:

Vi vill ha fler anställda inom hemtjänsten och äldreboenden.

Vi vill ha bättre villkor för de anställda.

Vi vill ge personal möjlighet att utbilda sig på arbetstid.

Alla äldre har rätt till en trygg äldreomsorg oavsett var de bor. Men i dag ser vi hur skillnaderna och ojämlikheten ökar. Kommuner tvingas till besparingar och neddragningar för att klara sin budget. Det är inte effektivt. Man kan inte kalla det för effektiviseringar. Det är konsekvenser av otillräckliga statsbidrag och en statlig politik som låter kommunerna ensamma bära bördan.

Fru talman! Regeringen talar ofta om valfrihet. Men hur mycket valfrihet finns kvar när resurserna att utföra själva grunduppdraget inte längre finns? Hur mycket värdighet finns i att inte få hjälp med sin personliga hygien, att inte få tid till mat, att inte få göra det där man blir glad av, som att kunna träffa sina vänner, bada bastu eller få komma ut i naturen eller gå på stan? Det handlar om att inte kunna få sina existentiella behov tillgodosedda och i värsta fall dö ensam och om att anhöriga lämnas i sin sorg och med sina frågor.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill någonting annat. Vi vill ha en äldreomsorg där personalens kompetens får utrymme, där fasta heltidstjänster är norm och där bemanningen styrs av de äldres behov och inte av systemen. Vi vill ha ett stärkt statligt ansvar och långsiktiga finansieringar, för äldreomsorgen behöver investeringar i trygghet, i jämlikhet och i människovärde.

Därför vill jag fråga äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje: Hur länge ska äldre människor tvingas leva med en vård och omsorg som inte får resurser nog att vara värdig?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka interpellanterna Peder Björk och Heléne Björklund för den här jätteviktiga debatten och även ministern för bemötandet av vissa frågor. Men jag måste säga att det inte räcker. Att hänvisa till digitalisering och effektivitet är inget svar till pensionären i Jokkmokk som nu måste resa betydligt längre och som får en merkostnad. Det är inget svar till den ensamstående som inte har bil eller dator.

Regeringen säger att man värnar om landsbygden men visar genom sin handling någonting helt annat. Man stänger kontor, man drar in resurser och man lämnar människor därhän. Hur tänker regeringen trygga och bygga broar för människor genom personlig hjälp med frågor om blanketter och stöd med digitala tjänster, vägledning och språkligt och digitalt stöd?

Statens servicekontor har stor betydelse för samhället. Demokratisk tillgänglighet betyder att alla kan få kontakt med staten. För regional utveckling ska de finnas tillgängliga i stad och i glesbygd. Förtroendet för staten och tilliten till myndigheterna ökar genom personlig och tillgänglig service. När det gäller samhällsnytta och trygghet känner människor sig trygga när de kan få korrekt hjälp med viktiga ärenden som rör ekonomi, pension, skatt och social trygghet.

Socialdemokratin står för en närvarande stat, en jämlik service och en sammanhållning i hela Sverige. Staten ska finnas där människor finns, inte bara där det är mest lönsamt.

(Applåder)

Fru talman! I Norrbotten ser vi nu resultatet av regeringens neddragning av Statens servicecenter. Servicekontoret i Piteå har stängt igen dörrarna. Jokkmokk står näst på tur för neddragningar, och fler orter riskerar att följa efter.

Det handlar inte bara om att dörrar till ett kontor stängs. Det handlar om en försämrad arbetsmiljö för personalen när arbetsbelastningen ökar då öppettiderna förändras. Och de mobila kontoren tarvar förändrade och utökade restider till och från jobbet.

Det handlar om att staten drar sig tillbaka från människor, glesbygden och hela landsändar i vårt Sverige. Servicekontoren är inte någon lyx. De är inte en valfri service. De är en grundläggande del av staten och den fysiska närvaron av staten – Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten och Migrationsverket – i människors vardag. Här finns möjligheten för personer som saknar digital kompetens, som har funktionsvariationer eller språksvårigheter eller som bor på orter med mindre tillgång till transporter. Det är dit pensionären går för att få hjälp med sin ansökan. Det är dit den nyanlända går för att få hjälp att förstå brevet från Skatteverket. Det är dit småföretagaren går för att lösa sina administrativa frågor. Det är dit människor varje dag går för att jobba.

När staten försvinner från orter som Piteå och Jokkmokk skickas ett tydligt budskap: Ni är inte lika viktiga.

Men när det gäller vårt Sverige ska hela landet leva, inte bara storstäder som Stockholm, Malmö och Göteborg.

Regeringen pratar om effektiviseringar. Men, fru talman, är det verkligen effektivt att äldre människor måste resa tio mil för att få hjälp? Är det effektivt att kommunerna tvingas ta över uppgifter som staten lämnar efter sig? Är det effektivt när fler hamnar utanför för att de inte kan använda digitala tjänster eller inte har tillgång till tekniken? Är det effektivt att försämra arbetsmiljön för personalen? Nej, det är inte effektivt. Det är kortsiktigt, orättvist och ett svek mot landsbygden.

Vi socialdemokrater vet att statlig närvaro betyder mer än bara en kostnadspost i en budget. Det handlar om förtroende, om trygghet och om jämlikhet mellan stad och land. Därför, fru talman, vill jag fråga civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner: Hur tänker regeringen säkerställa att alla medborgare i hela landet, även i Norrbotten, får tillgång till statlig service?

(Applåder)

Fru talman! Det här handlar om framtidstro, jämlikhet och klimatansvar. Regeringen pratar gärna om tillväxt och jobb, och vi ser resultatet efter tre år. Vi socialdemokrater kräver att regeringen tar ansvar, inte bara i ord utan också i handling. Utan investeringar i infrastrukturen i norr kommer den gröna industrin aldrig att få de förutsättningar den behöver.

Vi i Norrbotten går i bräschen för ny teknik och innovation, och vi räds inte omställning. Norrbotten måste få sina investeringar i tid. Infrastrukturen måste byggas ut och underhållas, så att hela Sverige får möjlighet att leva och växa. Alternativet är att företagen går i konkurs eller flyttar utomlands, att arbetslösheten stiger ytterligare och att vår välfärd blir ännu sämre i vårt land. Så kan vi givetvis inte ha det.

Jag tackar interpellanten Aylin Nouri och infrastrukturminister Andreas Carlson för debatten. Jag hoppas innerligt att Carlson med regering är lyhörda inför norrbottningarnas synpunkter, krav och förväntningar. Jag har också ett litet medskick till infrastrukturministern: Glöm inte att ljuset kommer från norr!

(Applåder)

Fru talman! När vi nu ser Trafikverkets förslag om en ny nationell plan för transportinfrastrukturen är det tyvärr uppenbart att regeringen sviker Norrbotten. Trots alla löften om satsningar i hela landet och trots alla tal om industrins gröna omställning lämnas Norrbotten utan de investeringar som behövs för att bygga ett robust och tillförlitligt transportsystem med redundans här och nu och inför framtiden.

Många delar i förslaget är bra, men det är inte tillräckligt. Norrbotten är motorn i den gröna industriella revolutionen. Där tillverkas fossilfritt stål, vi utvecklar vätgasproduktionen och där skapas tusentals jobb. Dessa företag står för en stor del av Sveriges framtida klimatlösningar och exportintäkter. Den här omställningen kräver något av staten, nämligen pålitliga, fungerande och säkra vägar och järnvägar och en kollektivtrafik som människor kan använda och som går i tid.

Malmbanan, som är extremt hårt trafikerad och som har ett högt slitage från de tunga transporter som går där, är pulsådern för hela vår gruv- och stålindustri, men fortfarande får den inte de resurser som krävs för dubbelspår och ökad kapacitet. Malmbanan är viktig inte bara för Sverige utan även för EU:s och Natos förmåga att försvara Nordkalotten. Dubbelspår är alltså en förutsättning för att klara behoven längs stråket.

Norrbotniabanan, som Socialdemokraterna drog igång, får oklara tidsramar och riskerar att försenas ytterligare och att inte möta industrins krav. Det akuta läget på befintliga banor skjuts på framtiden, trots att varenda tågförsening och kapacitetsbrist drabbar både arbetspendlare och näringsliv varje dag. Och bortplockade projekt som stängselsystem och passager för vilt borgar heller inte för en god trafiksäkerhet.

Fru talman! Vi socialdemokrater ser infrastrukturen som en grundläggande samhällsinvestering. Den binder samman landet, skapar jobb, stärker klimatet och ger människor frihet. Men den här regeringen ser ut att betrakta Norrbotten som en kostnad i stället för en möjlighet. Det är kortsiktig politik. För varje år som regeringen väntar med att investera i järnvägen tappar Sverige konkurrenskraft. För varje år som man prioriterar ned Norrbotten bromsar man den gröna omställningen, som ska ta oss bort från beroendet av fossila bränslen.

Fru talman! Det handlar om rättvisa. Varför ska människor i Luleå, Boden, Kiruna och Gällivare behöva stå ut med sämre vägar och längre restider? Vi socialdemokrater har alltid haft en tydlig linje: Hela Sverige ska leva och växa. Det betyder investeringar i både norra och södra Sverige och i både stad och landsbygd. Det betyder satsningar på Norrbotniabanan, modernisering av Malmbanan, bättre vägar för arbetspendlare och klimatsmarta transporter, inte fler nedskärningar och fördröjningar.

Jag vill fråga ministern: När tänker regeringen ta Norrbotten på allvar? När får vi se en nationell plan som faktiskt speglar Sveriges behov?

(Applåder)

Fru talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson.

Kollektivtrafiken är helt nödvändig för att vi ska nå klimatmålen, för att vi ska öka tillväxten och för att vi ska ha en fungerande välfärd. Men under de senaste åren har marknadsandelen för bilresande ökat samtidigt som kollektivtrafikens andel av det totala resandet har minskat.

Utvecklingen går emot både klimatmålen och målet om ett hållbart transportsystem. För att uppnå uppsatta miljö- och klimatmål krävs ett ökat resande med kollektivtrafik samt minskade utsläpp för personbilstransporter.

Kommer ministern och regeringen att agera för att vända utvecklingen och öka andelen resor som sker med kollektivtrafik i Sverige?