Markus Selin

Fru talman! Jag ska erkänna en sak: Jag börjar bli ganska trött på försök till politiska samtal i sociala medier.

Ja, jag använder sociala medier dagligen. För politiker är det viktigt att finnas där människor finns. Men allt oftare undrar jag om sociala medier är en bra plats för politiska samtal, för politik fungerar egentligen ganska långsamt. Man lyssnar. Man argumenterar. Man förhandlar. Man kompromissar. Man ändrar sig ibland. Det kan vara frustrerande, men det är också demokratins styrka.

Sociala medier fungerar på ett helt annat sätt. På sociala medier premieras det som väcker starka känslor – ilska, rädsla, upprördhet. Ett nyanserat resonemang eller en genomtänkt kompromiss kan passera helt obemärkt. Ett riktigt argt eller giftigt inlägg kan få stor spridning. Här tror jag att det grundläggande problemet ligger. Vad händer med det politiska samtalet när den digitala infrastrukturen premierar konflikt framför kompromiss och känslor framför eftertanke? Och vad händer när den dessutom kan utnyttjas av dem som vill Sverige illa?

Vi vet att det förekommer organiserade påverkanskampanjer. Myndigheten för psykologiskt försvar har bland annat kartlagt nätverk med automatiserade konton. Härtill avbröt Säpo i augusti en rysk underrättelseoperation som skulle påverka beslutsfattande och polariserande frågor.

I Bibelns berättelse om Gideon tänder en liten styrka facklor för att fienden ska tro att de är många fler än de faktiskt är. I dag kan tekniken göra precis samma sak. Det behöver inte ens handla om vad vi tycker, utan det handlar om att skildra konflikten som mycket större än den är, få oss att misstro varandra – misstro din journalist, misstro din närmaste politiker – och få alla människor att sluta lita på sitt eget samhälle.

Det här kan också drabba enskilda människor – en politiker, en journalist, en forskare, en tjänsteperson. Om koordinerade konton används för att skrämma eller tysta, ja, då förlorar demokratin, för demokratin bygger inte bara på rätten att tala. Den bygger också på att människor vågar tala.

Fru talman! Därför måste vi börja se sociala medier som något annat än en ny kanal för politiska samtal. Dessa kanaler kontrolleras till stor del av globala privata företag, vars affärsmodell bygger på vår uppmärksamhet.

Vi socialdemokrater har lagt fram flera förslag om att begränsa det här, till exempel om skydd mot AI-genererade förfalskningar, en nationell nätpolis och större ansvar för plattformar. Frågan är också större. Hur skyddar vi demokratin från en digital miljö som belönar det som sliter oss isär?

999811765121100285910138611Jag vet inte om det går att göra sociala medier till en demokratisk samlingsplats, som många av oss trodde. Men vi kan inte låta algoritmerna bestämma hur vår demokrati ska fungera. Låt oss göra sociala medier mer förenliga med vår demokrati, för demokratin måste vara betydligt starkare än algoritmerna!

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Säkerhetsläget i vår omvärld har förändrats snabbt och i grunden. Vi ser ett alltmer aggressivt Ryssland, ett ökande antal cyberangrepp och informationspåverkan riktad mot vårt öppna samhälle. Samtidigt gör teknikutvecklingen att hot kan riktas mot oss långt innan ett militärt angrepp ens är aktuellt.

I den verkligheten är kunskap om omvärlden en av de viktigaste säkerhetspolitiska resurser ett land kan ha. Det är därför försvarsunderrättelseverksamheten, och inte minst signalspaningen, spelar en så central roll för Sveriges säkerhet. Signalspaning ger såväl regeringen som Försvarsmakten och andra myndigheter den information som krävs för att förstå hot, fatta beslut och skydda oss i Sverige.

I en demokrati räcker det inte att verksamheten är effektiv, utan den måste också vara legitim. Signalspaning kan innebära intrång i den personliga integriteten. Därför är det avgörande att verksamheten är tydligt reglerad, som i Sverige, och att det finns starka kontrollmekanismer.

I den skrivelse som behandlas i detta betänkande redovisar regeringen uppföljningen av signalspaningen under hela år 2024. Den visar att tillsynsmyndigheten Siun, alltså Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, genomförde ett trettiotal granskningar och att inga otillbörliga åtgärder konstaterades. Det är ett bra och grundläggande besked. Det visar att de kontrollsystem som riksdagen – vi – har byggt upp fungerar.

Sverige har i dag ett system där signalspaning kombineras med domstolsprövning, oberoende tillsyn och politiskt ansvar. Det är en modell som värnar både säkerheten och den personliga integriteten. Samtidigt går de tekniska och säkerhetspolitiska förändringarna mycket snabbt. Underrättelseverksamhet handlar i dag inte bara om traditionell militär underrättelseinhämtning utan också om cyberangrepp, påverkanskampanjer, informationspåverkan och avancerade tekniska system där signalspaning, dataanalys och artificiell intelligens vävs samman alltmer.

Det är i detta sammanhang som Socialdemokraternas reservation i betänkandet ska förstås. Det handlar inte om att kritisera den verksamhet som Sverige bedriver i dag, herr talman. Vi vill framhålla att det handlar om att säkerställa att Sverige också i morgon har världsledande signalspaning. Underrättelseförmåga byggs inte upp i en kris, utan den byggs upp över tid genom forskning, kompetens och starka institutioner. Detta ansvar vilar ytterst på staten och på oss här i riksdagen.

Vi menar att Sverige inte bara ska ha en fungerande signalspaningsverksamhet utan också ska säkerställa att den ligger i framkant även i framtiden. Pålitliga underrättelser om omvärlden är avgörande för att Sverige ska kunna föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Därför menar vi socialdemokrater att regeringen bör ta tydligare initiativ för att vidmakthålla och utveckla svensk kompetens och förmåga inom signalspaningsområdet. Det handlar om mer än bara budgetunderlag och budgetposter. Det här handlar om strategisk förmåga.

För det första handlar det om kompetens. Sverige måste kunna utbilda och behålla några av Europas främsta experter inom kryptologi, cybersäkerhet och dataanalys.

För det andra handlar det om teknologisk utveckling. Den tekniska utvecklingen förändrar snabbt hur information kan inhämtas och analyseras, och Sverige måste även här ligga i framkant.

För det tredje handlar det om organisering och ansvar. Vi menar att det bör göras en inventering av hur arbetet i dag är organiserat och hur ansvaret för säkerhet, utveckling och robusthet ser ut inom signalspaningsområdet.

Detta är i grunden en fråga om statens långsiktiga kapacitet och förmågor. Sverige är ett litet land, men vi har historiskt varit starka inom avancerad teknik, forskning och underrättelseanalys. Sverige är ett ingenjörsland. Den traditionen ska vi bygga vidare på.

För mig som socialdemokrat är detta också en fråga om en ansvarstagande säkerhetspolitik. Staten måste ha förmågan att förstå hot mot landet och analysera dem och också ha institutioner som klarar att göra detta även när säkerhetsläget försämras.

Vår uppgift här i riksdagen är att värna både säkerhet och integritet. Därför behövs en stark försvarsunderrättelseförmåga, tydliga lagar, effektiv tillsyn och en långsiktig strategi för svensk kompetens inom signalspaning och signalbehandling.

Jag står därför bakom reservationen om att värna och utveckla svensk signalspaningsverksamhet. Det handlar ytterst om Sveriges säkerhet, självständighet och demokrati.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Jag tackar återigen försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar detta på fullt allvar. Jag vill dock understryka att jag upplever att det finns en spännande nerv. Vi är inte framme i de här frågorna; det är därför jag och försvarsministern står här denna måndagsförmiddag.

Jag vill betona att detta inte handlar om att misstänkliggöra enskilda personer eller företag. Det är inte därför jag står här. Jag är ute efter att staten ska ta ett större ansvar för strategiskt belägen mark. Jag vet sedan tidigare att försvarsministern kan de här frågorna.

Finland är ett intressant exempel. Man har en annan syn på förhandsprövning. Man har en annan och betydligt längre kommen syn på huruvida staten ska stoppa köp. Man har en annan syn på om säkerhetsskälen räcker i sig. Man har också en annan syn på ägandet av privat mark.

Herr talman! Det kan hända att vi återkommer till den här frågan lite senare. I dag har jag valt Landsort, den sydligaste utposten i min valkrets, som ett slående exempel. Det är en mycket vackert belägen ö med en yta som motsvarar ungefär 250 fotbollsplaner. Den är samtidigt mycket viktig strategiskt – den har varit det i minst 300 år och kommer säkert att fortsätta vara det i många år framöver.

Avslutningsvis vill jag säga detta: Försiktighet är inte svaghet, utan försiktighet är att ta ansvar. Därför lovar jag, som socialdemokrat, att fortsätta att bevaka och följa de här frågorna.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar frågorna på fullt allvar, men jag skulle vilja gå tillbaka till en grundläggande fråga här. Försvarsministern redogör för ett antal kontrollmekanismer när fast egendom byter ägare. Men min fråga gäller egentligen underförstått i vilka fall – och varför – staten över huvud taget ska sälja mark om man vet att marken är strategiskt belägen, och här saknar jag än så länge ett tydligt svar.

Regeringen och försvarsministern hänvisar till ett flertal kommande och pågående lagstiftningsförslag, och för den delen även till införd lagstiftning. Men den lagstiftningen är i huvudsak reaktiv: Man prövar enskilda förvärv, ofta sent i processen, och utgår från vem köparen är. Min fråga gäller något ännu mer grundläggande, nämligen: Om staten redan i dag vet att viss mark är strategiskt belägen och kan vara av betydelse för totalförsvaret, varför ska den då säljas över huvud taget?

Herr talman! Utredningen bakom den kommande lagstiftningen konstaterar att det är svårt att i lag peka ut exakt vad som är strategisk mark, och det förstår jag. Just därför blir statens agerande extra viktigt och avgörande här och nu när vi talar. När staten själv äger mark med sådana här lägen har man möjlighet att behålla handlingsfrihet, flexibilitet och kontroll. Om staten i stället säljer marken flyttas säkerhetsbedömningen till en senare prövning, och då har man tappat rådighet.

Jag kanske ska förklara följande lite svepande, men den dag vi tappar kontrollen innebär det risker. Jag behöver ju inte förklara det för försvarsministern, men för eventuella tittare där ute kan jag säga att det innebär risker för framtida militär närvaro – oönskad sådan. Risk för begränsad rådighet har jag redan nämnt. Det innebär också risk för att staten hamnar i ett beroendeförhållande som vi vill undvika, risk för dunkla aktiviteter, risk för gråzonsfenomen och risk för att vi förr eller senare hamnar i ett läge med förtäckta men ändå iskallt utstuderade illdåd mot Sverige och våra intressen.

Vi socialdemokrater är tydliga och kommer att fortsätta vara tydliga i vår utgångspunkt: Totalförsvaret kräver långsiktighet och en helhetssyn. Staten ska inte frivilligt minska sin rådighet över mark som rör nationell säkerhet. Jag vill därför återkomma till försvarsministern med frågan: Är regeringen beredd att än mer och tydligare stå upp och slå fast i både styrning, hållning och eventuell framtida lag att statlig mark med strategisk betydelse för totalförsvaret inte bör, eller ska undvika att, avyttras?

Herr talman! Tack, försvarsministern, för det inledande svaret!

Vi vet nu att Sverige befinner sig i ett högst allvarligt och långsiktigt förändrat säkerhetspolitiskt läge. Kriget i vårt närområde, ökade geopolitiska spänningar och ett än mer oförutsägbart omvärldsläge ställer höga krav på Sverige. Det ställer krav på oss, på vår beredskap och på ett robust totalförsvar. I detta läge är statens rådighet över strategiskt belägen mark inte en marginell fråga utan en del av Sveriges grundläggande säkerhet.

Denna debatt handlar om statens planer på att sälja mark på Landsort på ön Öja, som är Stockholms läns sydligaste utpost. Det är ett område som historiskt har haft och som fortfarande har betydelse för sjöövervakning, kustförsvar och kontrollen av de direkta inloppen till vår huvudstad.

Min fråga till försvarsministern är grundläggande och kan uttryckas på ett ganska enkelt sätt: Hur säkerställer regeringen att staten inte förlorar faktisk kontroll och rådighet över mark som både i dag och i framtiden kan vara av betydelse för Sveriges försvar och totalförsvar?

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att jag noterar att regeringen nu bereder lagstiftning om skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv. Det visar att regeringen delar uppfattningen att dagens regelverk inte är fullt tillräckligt för att skydda vårt totalförsvar och våra intressen. Detta är i grunden positivt, men den kommande lagstiftningen tar främst sikte på att pröva vem som får förvärva fastigheter.

Debatten här och nu handlar i grunden om en närliggande men delvis annan fråga, nämligen om staten över huvud taget ska sälja strategiskt belägen mark.

Vi i Socialdemokraterna har i vår kommittémotion om totalförsvaret varit tydliga: Staten måste långsiktigt garantera inflytande och kontroll över samtliga betydelsefulla säkerhetsintressen. Det gäller inte bara system, verksamheter och infrastruktur utan också fysisk mark i strategiska lägen, herr talman. I vår kommittémotion lyfter vi också uttryckligen risker med tomter och fastigheter i närhet till strategiskt viktiga platser med koppling till Sveriges säkerhet – vår säkerhet. Detta är alltså ett identifierat problem, och det är konkret säkerhetspolitik.

Mot den bakgrunden menar jag, och vi Socialdemokrater, att försiktighetsprincipen måste väga tungt. När rådighet över mark väl har släppts är den svår, ibland till och med omöjlig, att få tillbaka i ett skarpt läge. Det är därför jag menar att frågan om statens rådighet måste behandlas med större tydlighet, större försiktighet och större allvar än vad som hittills har framkommit.

Fru talman! Jag kan återigen säga att jag är hyfsat tillfreds med försvarsministerns svar. Det är till min belåtenhet att vi har en samsyn i de här viktiga och långsiktiga frågorna, som sträcker sig flera mandatperioder framåt i tiden.

Jag tycker att försvarsministern ska ha ett tack för att han har svarat på många av mina frågor här i talarstolen i dag. Med risk för att jag ställer för många frågor får jag faktiskt anstränga mig för att hitta en eller kanske två frågor som försvarsministern inte riktigt hann plocka upp.

En fråga gällde förmågegapen. Hur ser själva behoven ut här och nu hos till exempel Försvarsmakten? Finns det mätetal om mått och steg där som vi kan jämföra med ända upp till strategin? Det får försvarsministern gärna kommentera.

En annan fråga är visserligen ganska tråkig, men den är dagsaktuell: Hur gör vi? Hur gör Sverige när det ska prioriteras mellan olika allierade och mellan olika försvarssamarbeten? Vi har en begränsad bandbredd när det gäller kapacitet upp till rymden. Hur ska detta prioriteras med våra allierade i olika försvarssamarbeten? Den frågan är som sagt aktuell.

Jag väljer att avsluta här, fru talman, och ser fram emot försvarsministerns två avslutande svar.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

Jag skulle vilja gå ned till detaljnivå och konkretisera detta. Jag förstår att allt inte går att säga offentligt när man börjar bottna i frågorna, men jag tror att jag och försvarsministern kan ta några steg till. Jag vill återigen tacka för de svar försvarsministern hittills har gett.

Jag vill, som jag gjorde i mitt första anförande, understryka att strategier, program och samarbeten är bra och behövs. Jag skulle dock vilja höra mer om konkreta prioriteringar, om vad behovet är och hur behovsspecifikationen ser ut samt om mätbara åtaganden och faktisk genomförandekraft när det gäller vår gemensamma rymdförmåga.

Vi ser just nu att jämförbara länder tydligt prioriterar egen rymdförmåga – inte som ett alternativ till samarbeten, utan de satsar både på sin egen förmåga och på viktiga samarbeten.

Med risk för att förekomma lite kan jag också nämna något som ligger några steg framåt. För oss socialdemokrater handlar det här om att utveckla nationell förmåga och kompetens och om att modernisera upphandlingsprocesser. Vi ska säkerställa att staten är en aktiv och långsiktig beställare på rymdområdet. Mot den bakgrunden menar jag också att rymdfrågorna nu måste lyftas upp från att vara ett kompletterande område bland annat inom totalförsvarspropositionen så att det här blir mätbart och får en reell operativ effekt. Som försvarsministern vet är det inte förrän vi kopplar ihop strategierna med resurser, tidsplaner, uttryckta behov, ansvarsfördelning och materielbeslut som det till slut faktiskt blir en konkret försvarsförmåga.

Min fråga kvarstår, fru talman: Hur säkerställer regeringen och försvarsministern att den militära satellitförmågan och i synnerhet säker satellitkommunikation för ledning och samband inte blir sidospår i försvarsplaneringen utan ett prioriterat område i kommande beslut, i materielplaner och i forskning och innovationssatsningar? Jag vet ju att detta ligger nära försvarsministerns intresse sedan tidigare.

Fru talman! Jag tänkte beröra förmågegapen, något som är kopplat till mina tidigare frågor. Hur ser försvarsministern på de fem närmaste åren? Vilka steg och mått kommer vi att ta? Hur avser regeringen och försvarsministern att täppa till de förmågegap som försvarsministern ser i vår rymdförmåga? Sist men inte minst: Har Försvarsmakten den rådighet och uthållighet som krävs när det här verkligen ska genomföras och när det väl gäller?

Fru talman! Tack till försvarsministern för svaret!

Jag vill börja med att betona att den här interpellationen handlar om ett område som är oerhört angeläget i just detta nu när vi står här och debatterar och som blir mer avgörande för Sveriges försvarsförmåga dag för dag. Jag tror mig veta att jag och försvarsministern i stora drag är tämligen överens om angelägenheten i detta för Sverige som rymdnation.

Fru talman! Jag vill också säga att försvarsministerns svar är ambitiöst. Jag ska vända och vrida lite på det för att visa vad jag tror att vi behöver göra mer tillsammans.

Inriktningen håller jag med om, men svaret är vagare när det gäller genomförandet. Försvarsministerns svar beskriver vilja, pengar och program. Jag skulle vilja framhäva att det saknas mer konkretion kring rådighet, tidsplan, konkreta operativa initiativ, beroenden och prioriteringar – särskilt kring militär satellitkommunikation, vilket var själva kärnan i en av mina två frågor till försvarsministern.

Försvarsmakten måste kunna förlita sig på svensk satellitkapacitet och rymdbaserade tjänster, inte bara i teorin och i strategier utan i praktiken. Ja, Sverige har goda förutsättningar genom Esrange. Ja, Sverige har en stark rymdindustri. Ja, Sverige är ett ingenjörsland. Ja, Sverige har ett geografiskt bra läge i norra Europa. Men det är också tydligt att utvecklingen i vår omvärld sker mycket snabbt.

Jag kan nämna som en återblick att under socialdemokratiska regeringar åren 2014–2022 togs flera viktiga steg för att stärka Sverige som rymdnation. Rymdstrategin uppdaterades, och Esrange utvecklades till en strategisk nationell resurs. Sverige tog mer plats i ESA, och Sverige tog mer plats i EU:s rymdsamarbeten.

Totalförsvaret började återuppbyggas under dessa år, och försvarsanslagen började öka rejält. Därmed identifierades även rymd- och underrättelseförmågor som framtidskritiska. Försvarsindustrins roll i de diskussionerna kan inte nog betonas. De strategiska partnerskapen stärktes, och rymdindustrin är en viktig del av detta ekosystem.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ställa ytterligare några frågor till försvarsministern.

Försvarsministern redogör för viktiga satsningar på spaning och underrättelse, men min interpellation gäller som sagt militär satellitkommunikation för ledning, samband och uthållighet. Kan försvarsministern redovisa vilken egen svensk militär kommunikationsförmåga som faktiskt byggs?

Försvarsministern talar om rådighet tillsammans med allierade. Men rådighet prövas inte i samverkan, utan den prövas i kris. En aktuell fråga blir då: Vem avgör tillgång, prioritet och kontinuitet om flera länder i försvarssamarbeten samtidigt behöver samma satellitresurser?

Herr talman! Tack till ministern!

Jag lyssnar noga. Jag förstår ministerns reaktion. Men min andra fråga var: Har ministern eller regeringen gjort någonting efter den 9 december?

Jag vänder mig mot beskrivningen att det gäller några akutsjukhus i Stockholmsregionen. Låt oss vända på det. Det är här det bor så många människor att vi har så många akutsjukhus.

Vi kan analogt jämföra med andra regioner som kanske har betydligt färre akutsjukhus. Det är för att det är färre som bor där. Det kan vara samma problem som jag är ute efter.

Återigen: Jag skulle gärna vilja höra om ministern eller regeringen har gjort något efter den 9 december. Jag upplever fortfarande att läget är riktigt allvarligt.

Jag upplever fortfarande att det finns en glipa mellan politisk ambition och det politiskt mer abstrakta arbetet och facit. Vad hände den 9 december? Vi kan inte vara nöjda med det.

Det handlar om sex av sju akutsjukhus. Vi har flera skildringar av hur personalen har slagit knut på sig själv. Det är därför vi står här i dag. Detta är före kris och före krig. Det handlar om akutsjukhus där varje sekund kan påverka människoöden.

Avslutningsvis vill jag säga att när telefonin fallerar och nätet ligger nere på akutsjukhus är det ytterst liv och hälsa som vi talar om. Det är inte teknik.

Herr talman! Tack återigen till ministern för svaret!

När kommersiella mobilnät slås ut och akutsjukhusen påverkas räcker det inte att bara hänvisa till strategier, samverkan och ansvar. Det räcker inte heller att hänvisa till EU-direktiv och miljarder, som i det inledande svaret. Miljarder låter bra. Men ministern säger ingenting konkret om vad det kommer att göra för dessa sex, sju akutsjukhus som det är fråga om.

Vi har en samsyn. Det är skönt att höra att också ministern instämmer i att det är allvarligt. Men jag saknar svaret på en av mina frågor. Delar ministern min bild av att det är en systemrisk? När telefon-, data- och mobilnät slås ut samtidigt räcker det inte med reservrutiner som bygger på samma underliggande infrastruktur.

Det är därför som vi socialdemokrater under våra regeringsår började tala om verklig redundans och inte bara tekniska reservlösningar. Tidigare S-ledda regeringar har också sett allvaret i detta, och vi ser det även här och nu.

Vi kan alla ödmjukt konstatera att detta arbete inte är färdigt. Det nämner också ministern. Men riktningen var tydlig då och måste vara det nu. Digitalisering måste alltid gå hand i hand med motståndskraft.

Herr talman! Jag vill betona att det inte handlar om att peka finger åt en enskild operatör. När ett tekniskt haveri får konsekvenser för hela akutsjukvården i Region Stockholm, Sveriges största region – i min valkrets, Stockholms läns valkrets, Sveriges största valkrets – är det inte ett tekniskt irritationsmoment. Det är per definition ett systemproblem.

Det är sådana systemproblem som jag menar att regeringen ska hantera genom regelverk, krav och beredskap. Jag hoppas och tror att ministern delar uppfattningen att digitalisering utan tillräcklig robusthet innebär ökade risker för patienterna på sjukhusen, och i de här fallen på akutsjukhus.

Kan regeringen tänka sig nya eller skärpta krav på mobiloperatörer just när det gäller leveranssäkerhet till akutsjukhus? Finns det något sådant tänk hos ministern eller regeringen?

Jag noterar att ministern säger att kraven har funnits i 20 år. Ja, men låt oss vända på steken. Då är min fråga: Räcker det att de har funnits i 20 år? Har regeringen accepterat att vi kan ha den här falska tryggheten?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag kan inte nog betona hur allvarlig händelsen den 9 december var. När sex av sju akutsjukhus i Stockholmsregionen tvingas gå upp i stabsläge på grund av ett avbrott i mobilnätet, herr talman, är det inte längre ett tekniskt irritationsmoment. Då är det en kritisk säkerhetsfråga för hela samhället.

En anställd på ett av de här sjukhusen säger till Aftonbladet: ”Vi har ingen telefoni. Vi har ingenting.” Han berättar att de får springa mellan avdelningarna och att de anställda får ringa varandra i tjänst på sina privata mobiltelefoner. Han säger: ”Vi är i 2025. Det här borde inte hända.”

Herr talman! Här kan vi stanna upp och reflektera några sekunder för att påminna oss om vissa saker. På akutsjukhus räddar man liv. Varje sekund kan ha direkt livsavgörande konsekvenser. Sverige är i dag ett av världens mest digitaliserade länder. Det är en styrka, men det gör oss bevisligen också sårbara. Det gäller vården, räddningstjänsten, polisen, betalningssystemen – vi är djupt beroende av att telefoni och datakommunikation fungerar. När den elektroniska infrastrukturen brister prövas egentligen hela samhällskontraktet.

Herr talman! Under tidigare år tog Sverige viktiga steg för att stärka robust elektronisk kommunikation genom ett strategiskt arbete och en stärkt roll för Post- och telestyrelsen. Digital infrastruktur betraktades återigen som en totalförsvarsfråga.

Låt mig vara tydlig: Ingen begär att ministern ska detaljstyra myndigheter eller ingripa i enskilda tillsynsärenden. Det vore fel. Det strider mot vår förvaltningsmodell. Sverige har ett förbud mot ministerstyre. Men det betyder inte att regeringen saknar ansvar när samhällsviktig infrastruktur fallerar. Tvärtom innebär det att regeringen har ansvar för ramarna, för lagstiftning, för uppdrag, för prioriteringar och för resurser.

Därför är inte min fråga i dag vilka ministern pekar ut som skyldiga utan vilka åtgärder regeringen har initierat efter att sex av sju akutsjukhus tvingats upp i stabsläge på grund av nätavbrott. Regeringen har full möjlighet att ge ansvariga myndigheter i uppdrag att analysera händelsen, dra lärdomar och föreslå åtgärder. Regeringen kan ge uppdrag i regleringsbrev, initiera samordning mellan sektorer, föreslå lagändringar och anslå resurser.

Min fundering är nu: Delar ministern uppfattningen att det handlar om en systemrisk när sex av sju akutsjukhus i Stockholmsområdet påverkas samtidigt? Jag skulle också gärna vilja veta om regeringen har initierat några aktiviteter efter den 9 december, det vill säga sådant som inte redan var på gång före den 9 december.

Herr talman! Låt mig sammanfatta och ge en politiskt välmenande uppmaning med nuvarande säkerhetspolitiska läge som fond: Sverige – vi – kan inte bygga krisberedskap på slitna marginaler. Vårdpersonal är en säkerhetspolitisk resurs, herr talman.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet styr Region Stockholm – just min valkrets – som en mittenkoalition. Där visar man att fler anställda i vården är möjligt och att beroendet av hyrpersonal kan minska. Det som fungerar regionalt bör skalas upp nationellt. Med nuvarande säkerhetspolitiska läge som fond måste och kan regeringen ta betydligt mer ansvar för personalförsörjningen. Regeringen måste se vården som en del av totalförsvaret.

Herr talman! Avslutningsvis: Beredskap börjar inte när krisen kommer. Den byggs varje dag, herr talman – även just nu, i dag – genom politiska val och beslut.

(Applåder)