Markus Selin

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Säkerhetsläget i vår omvärld har förändrats snabbt och i grunden. Vi ser ett alltmer aggressivt Ryssland, ett ökande antal cyberangrepp och informationspåverkan riktad mot vårt öppna samhälle. Samtidigt gör teknikutvecklingen att hot kan riktas mot oss långt innan ett militärt angrepp ens är aktuellt.

I den verkligheten är kunskap om omvärlden en av de viktigaste säkerhetspolitiska resurser ett land kan ha. Det är därför försvarsunderrättelseverksamheten, och inte minst signalspaningen, spelar en så central roll för Sveriges säkerhet. Signalspaning ger såväl regeringen som Försvarsmakten och andra myndigheter den information som krävs för att förstå hot, fatta beslut och skydda oss i Sverige.

I en demokrati räcker det inte att verksamheten är effektiv, utan den måste också vara legitim. Signalspaning kan innebära intrång i den personliga integriteten. Därför är det avgörande att verksamheten är tydligt reglerad, som i Sverige, och att det finns starka kontrollmekanismer.

I den skrivelse som behandlas i detta betänkande redovisar regeringen uppföljningen av signalspaningen under hela år 2024. Den visar att tillsynsmyndigheten Siun, alltså Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, genomförde ett trettiotal granskningar och att inga otillbörliga åtgärder konstaterades. Det är ett bra och grundläggande besked. Det visar att de kontrollsystem som riksdagen – vi – har byggt upp fungerar.

Sverige har i dag ett system där signalspaning kombineras med domstolsprövning, oberoende tillsyn och politiskt ansvar. Det är en modell som värnar både säkerheten och den personliga integriteten. Samtidigt går de tekniska och säkerhetspolitiska förändringarna mycket snabbt. Underrättelseverksamhet handlar i dag inte bara om traditionell militär underrättelseinhämtning utan också om cyberangrepp, påverkanskampanjer, informationspåverkan och avancerade tekniska system där signalspaning, dataanalys och artificiell intelligens vävs samman alltmer.

Det är i detta sammanhang som Socialdemokraternas reservation i betänkandet ska förstås. Det handlar inte om att kritisera den verksamhet som Sverige bedriver i dag, herr talman. Vi vill framhålla att det handlar om att säkerställa att Sverige också i morgon har världsledande signalspaning. Underrättelseförmåga byggs inte upp i en kris, utan den byggs upp över tid genom forskning, kompetens och starka institutioner. Detta ansvar vilar ytterst på staten och på oss här i riksdagen.

Vi menar att Sverige inte bara ska ha en fungerande signalspaningsverksamhet utan också ska säkerställa att den ligger i framkant även i framtiden. Pålitliga underrättelser om omvärlden är avgörande för att Sverige ska kunna föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Därför menar vi socialdemokrater att regeringen bör ta tydligare initiativ för att vidmakthålla och utveckla svensk kompetens och förmåga inom signalspaningsområdet. Det handlar om mer än bara budgetunderlag och budgetposter. Det här handlar om strategisk förmåga.

För det första handlar det om kompetens. Sverige måste kunna utbilda och behålla några av Europas främsta experter inom kryptologi, cybersäkerhet och dataanalys.

För det andra handlar det om teknologisk utveckling. Den tekniska utvecklingen förändrar snabbt hur information kan inhämtas och analyseras, och Sverige måste även här ligga i framkant.

För det tredje handlar det om organisering och ansvar. Vi menar att det bör göras en inventering av hur arbetet i dag är organiserat och hur ansvaret för säkerhet, utveckling och robusthet ser ut inom signalspaningsområdet.

Detta är i grunden en fråga om statens långsiktiga kapacitet och förmågor. Sverige är ett litet land, men vi har historiskt varit starka inom avancerad teknik, forskning och underrättelseanalys. Sverige är ett ingenjörsland. Den traditionen ska vi bygga vidare på.

För mig som socialdemokrat är detta också en fråga om en ansvarstagande säkerhetspolitik. Staten måste ha förmågan att förstå hot mot landet och analysera dem och också ha institutioner som klarar att göra detta även när säkerhetsläget försämras.

Vår uppgift här i riksdagen är att värna både säkerhet och integritet. Därför behövs en stark försvarsunderrättelseförmåga, tydliga lagar, effektiv tillsyn och en långsiktig strategi för svensk kompetens inom signalspaning och signalbehandling.

Jag står därför bakom reservationen om att värna och utveckla svensk signalspaningsverksamhet. Det handlar ytterst om Sveriges säkerhet, självständighet och demokrati.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)

Herr talman! Jag tackar återigen försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar detta på fullt allvar. Jag vill dock understryka att jag upplever att det finns en spännande nerv. Vi är inte framme i de här frågorna; det är därför jag och försvarsministern står här denna måndagsförmiddag.

Jag vill betona att detta inte handlar om att misstänkliggöra enskilda personer eller företag. Det är inte därför jag står här. Jag är ute efter att staten ska ta ett större ansvar för strategiskt belägen mark. Jag vet sedan tidigare att försvarsministern kan de här frågorna.

Finland är ett intressant exempel. Man har en annan syn på förhandsprövning. Man har en annan och betydligt längre kommen syn på huruvida staten ska stoppa köp. Man har en annan syn på om säkerhetsskälen räcker i sig. Man har också en annan syn på ägandet av privat mark.

Herr talman! Det kan hända att vi återkommer till den här frågan lite senare. I dag har jag valt Landsort, den sydligaste utposten i min valkrets, som ett slående exempel. Det är en mycket vackert belägen ö med en yta som motsvarar ungefär 250 fotbollsplaner. Den är samtidigt mycket viktig strategiskt – den har varit det i minst 300 år och kommer säkert att fortsätta vara det i många år framöver.

Avslutningsvis vill jag säga detta: Försiktighet är inte svaghet, utan försiktighet är att ta ansvar. Därför lovar jag, som socialdemokrat, att fortsätta att bevaka och följa de här frågorna.

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Jag hör att försvarsministern tar frågorna på fullt allvar, men jag skulle vilja gå tillbaka till en grundläggande fråga här. Försvarsministern redogör för ett antal kontrollmekanismer när fast egendom byter ägare. Men min fråga gäller egentligen underförstått i vilka fall – och varför – staten över huvud taget ska sälja mark om man vet att marken är strategiskt belägen, och här saknar jag än så länge ett tydligt svar.

Regeringen och försvarsministern hänvisar till ett flertal kommande och pågående lagstiftningsförslag, och för den delen även till införd lagstiftning. Men den lagstiftningen är i huvudsak reaktiv: Man prövar enskilda förvärv, ofta sent i processen, och utgår från vem köparen är. Min fråga gäller något ännu mer grundläggande, nämligen: Om staten redan i dag vet att viss mark är strategiskt belägen och kan vara av betydelse för totalförsvaret, varför ska den då säljas över huvud taget?

Herr talman! Utredningen bakom den kommande lagstiftningen konstaterar att det är svårt att i lag peka ut exakt vad som är strategisk mark, och det förstår jag. Just därför blir statens agerande extra viktigt och avgörande här och nu när vi talar. När staten själv äger mark med sådana här lägen har man möjlighet att behålla handlingsfrihet, flexibilitet och kontroll. Om staten i stället säljer marken flyttas säkerhetsbedömningen till en senare prövning, och då har man tappat rådighet.

Jag kanske ska förklara följande lite svepande, men den dag vi tappar kontrollen innebär det risker. Jag behöver ju inte förklara det för försvarsministern, men för eventuella tittare där ute kan jag säga att det innebär risker för framtida militär närvaro – oönskad sådan. Risk för begränsad rådighet har jag redan nämnt. Det innebär också risk för att staten hamnar i ett beroendeförhållande som vi vill undvika, risk för dunkla aktiviteter, risk för gråzonsfenomen och risk för att vi förr eller senare hamnar i ett läge med förtäckta men ändå iskallt utstuderade illdåd mot Sverige och våra intressen.

Vi socialdemokrater är tydliga och kommer att fortsätta vara tydliga i vår utgångspunkt: Totalförsvaret kräver långsiktighet och en helhetssyn. Staten ska inte frivilligt minska sin rådighet över mark som rör nationell säkerhet. Jag vill därför återkomma till försvarsministern med frågan: Är regeringen beredd att än mer och tydligare stå upp och slå fast i både styrning, hållning och eventuell framtida lag att statlig mark med strategisk betydelse för totalförsvaret inte bör, eller ska undvika att, avyttras?

Herr talman! Tack, försvarsministern, för det inledande svaret!

Vi vet nu att Sverige befinner sig i ett högst allvarligt och långsiktigt förändrat säkerhetspolitiskt läge. Kriget i vårt närområde, ökade geopolitiska spänningar och ett än mer oförutsägbart omvärldsläge ställer höga krav på Sverige. Det ställer krav på oss, på vår beredskap och på ett robust totalförsvar. I detta läge är statens rådighet över strategiskt belägen mark inte en marginell fråga utan en del av Sveriges grundläggande säkerhet.

Denna debatt handlar om statens planer på att sälja mark på Landsort på ön Öja, som är Stockholms läns sydligaste utpost. Det är ett område som historiskt har haft och som fortfarande har betydelse för sjöövervakning, kustförsvar och kontrollen av de direkta inloppen till vår huvudstad.

Min fråga till försvarsministern är grundläggande och kan uttryckas på ett ganska enkelt sätt: Hur säkerställer regeringen att staten inte förlorar faktisk kontroll och rådighet över mark som både i dag och i framtiden kan vara av betydelse för Sveriges försvar och totalförsvar?

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att jag noterar att regeringen nu bereder lagstiftning om skärpt kontroll av utländska fastighetsförvärv. Det visar att regeringen delar uppfattningen att dagens regelverk inte är fullt tillräckligt för att skydda vårt totalförsvar och våra intressen. Detta är i grunden positivt, men den kommande lagstiftningen tar främst sikte på att pröva vem som får förvärva fastigheter.

Debatten här och nu handlar i grunden om en närliggande men delvis annan fråga, nämligen om staten över huvud taget ska sälja strategiskt belägen mark.

Vi i Socialdemokraterna har i vår kommittémotion om totalförsvaret varit tydliga: Staten måste långsiktigt garantera inflytande och kontroll över samtliga betydelsefulla säkerhetsintressen. Det gäller inte bara system, verksamheter och infrastruktur utan också fysisk mark i strategiska lägen, herr talman. I vår kommittémotion lyfter vi också uttryckligen risker med tomter och fastigheter i närhet till strategiskt viktiga platser med koppling till Sveriges säkerhet – vår säkerhet. Detta är alltså ett identifierat problem, och det är konkret säkerhetspolitik.

Mot den bakgrunden menar jag, och vi Socialdemokrater, att försiktighetsprincipen måste väga tungt. När rådighet över mark väl har släppts är den svår, ibland till och med omöjlig, att få tillbaka i ett skarpt läge. Det är därför jag menar att frågan om statens rådighet måste behandlas med större tydlighet, större försiktighet och större allvar än vad som hittills har framkommit.

Fru talman! Jag kan återigen säga att jag är hyfsat tillfreds med försvarsministerns svar. Det är till min belåtenhet att vi har en samsyn i de här viktiga och långsiktiga frågorna, som sträcker sig flera mandatperioder framåt i tiden.

Jag tycker att försvarsministern ska ha ett tack för att han har svarat på många av mina frågor här i talarstolen i dag. Med risk för att jag ställer för många frågor får jag faktiskt anstränga mig för att hitta en eller kanske två frågor som försvarsministern inte riktigt hann plocka upp.

En fråga gällde förmågegapen. Hur ser själva behoven ut här och nu hos till exempel Försvarsmakten? Finns det mätetal om mått och steg där som vi kan jämföra med ända upp till strategin? Det får försvarsministern gärna kommentera.

En annan fråga är visserligen ganska tråkig, men den är dagsaktuell: Hur gör vi? Hur gör Sverige när det ska prioriteras mellan olika allierade och mellan olika försvarssamarbeten? Vi har en begränsad bandbredd när det gäller kapacitet upp till rymden. Hur ska detta prioriteras med våra allierade i olika försvarssamarbeten? Den frågan är som sagt aktuell.

Jag väljer att avsluta här, fru talman, och ser fram emot försvarsministerns två avslutande svar.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

Jag skulle vilja gå ned till detaljnivå och konkretisera detta. Jag förstår att allt inte går att säga offentligt när man börjar bottna i frågorna, men jag tror att jag och försvarsministern kan ta några steg till. Jag vill återigen tacka för de svar försvarsministern hittills har gett.

Jag vill, som jag gjorde i mitt första anförande, understryka att strategier, program och samarbeten är bra och behövs. Jag skulle dock vilja höra mer om konkreta prioriteringar, om vad behovet är och hur behovsspecifikationen ser ut samt om mätbara åtaganden och faktisk genomförandekraft när det gäller vår gemensamma rymdförmåga.

Vi ser just nu att jämförbara länder tydligt prioriterar egen rymdförmåga – inte som ett alternativ till samarbeten, utan de satsar både på sin egen förmåga och på viktiga samarbeten.

Med risk för att förekomma lite kan jag också nämna något som ligger några steg framåt. För oss socialdemokrater handlar det här om att utveckla nationell förmåga och kompetens och om att modernisera upphandlingsprocesser. Vi ska säkerställa att staten är en aktiv och långsiktig beställare på rymdområdet. Mot den bakgrunden menar jag också att rymdfrågorna nu måste lyftas upp från att vara ett kompletterande område bland annat inom totalförsvarspropositionen så att det här blir mätbart och får en reell operativ effekt. Som försvarsministern vet är det inte förrän vi kopplar ihop strategierna med resurser, tidsplaner, uttryckta behov, ansvarsfördelning och materielbeslut som det till slut faktiskt blir en konkret försvarsförmåga.

Min fråga kvarstår, fru talman: Hur säkerställer regeringen och försvarsministern att den militära satellitförmågan och i synnerhet säker satellitkommunikation för ledning och samband inte blir sidospår i försvarsplaneringen utan ett prioriterat område i kommande beslut, i materielplaner och i forskning och innovationssatsningar? Jag vet ju att detta ligger nära försvarsministerns intresse sedan tidigare.

Fru talman! Jag tänkte beröra förmågegapen, något som är kopplat till mina tidigare frågor. Hur ser försvarsministern på de fem närmaste åren? Vilka steg och mått kommer vi att ta? Hur avser regeringen och försvarsministern att täppa till de förmågegap som försvarsministern ser i vår rymdförmåga? Sist men inte minst: Har Försvarsmakten den rådighet och uthållighet som krävs när det här verkligen ska genomföras och när det väl gäller?

Fru talman! Tack till försvarsministern för svaret!

Jag vill börja med att betona att den här interpellationen handlar om ett område som är oerhört angeläget i just detta nu när vi står här och debatterar och som blir mer avgörande för Sveriges försvarsförmåga dag för dag. Jag tror mig veta att jag och försvarsministern i stora drag är tämligen överens om angelägenheten i detta för Sverige som rymdnation.

Fru talman! Jag vill också säga att försvarsministerns svar är ambitiöst. Jag ska vända och vrida lite på det för att visa vad jag tror att vi behöver göra mer tillsammans.

Inriktningen håller jag med om, men svaret är vagare när det gäller genomförandet. Försvarsministerns svar beskriver vilja, pengar och program. Jag skulle vilja framhäva att det saknas mer konkretion kring rådighet, tidsplan, konkreta operativa initiativ, beroenden och prioriteringar – särskilt kring militär satellitkommunikation, vilket var själva kärnan i en av mina två frågor till försvarsministern.

Försvarsmakten måste kunna förlita sig på svensk satellitkapacitet och rymdbaserade tjänster, inte bara i teorin och i strategier utan i praktiken. Ja, Sverige har goda förutsättningar genom Esrange. Ja, Sverige har en stark rymdindustri. Ja, Sverige är ett ingenjörsland. Ja, Sverige har ett geografiskt bra läge i norra Europa. Men det är också tydligt att utvecklingen i vår omvärld sker mycket snabbt.

Jag kan nämna som en återblick att under socialdemokratiska regeringar åren 2014–2022 togs flera viktiga steg för att stärka Sverige som rymdnation. Rymdstrategin uppdaterades, och Esrange utvecklades till en strategisk nationell resurs. Sverige tog mer plats i ESA, och Sverige tog mer plats i EU:s rymdsamarbeten.

Totalförsvaret började återuppbyggas under dessa år, och försvarsanslagen började öka rejält. Därmed identifierades även rymd- och underrättelseförmågor som framtidskritiska. Försvarsindustrins roll i de diskussionerna kan inte nog betonas. De strategiska partnerskapen stärktes, och rymdindustrin är en viktig del av detta ekosystem.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ställa ytterligare några frågor till försvarsministern.

Försvarsministern redogör för viktiga satsningar på spaning och underrättelse, men min interpellation gäller som sagt militär satellitkommunikation för ledning, samband och uthållighet. Kan försvarsministern redovisa vilken egen svensk militär kommunikationsförmåga som faktiskt byggs?

Försvarsministern talar om rådighet tillsammans med allierade. Men rådighet prövas inte i samverkan, utan den prövas i kris. En aktuell fråga blir då: Vem avgör tillgång, prioritet och kontinuitet om flera länder i försvarssamarbeten samtidigt behöver samma satellitresurser?

Herr talman! Tack till ministern!

Jag lyssnar noga. Jag förstår ministerns reaktion. Men min andra fråga var: Har ministern eller regeringen gjort någonting efter den 9 december?

Jag vänder mig mot beskrivningen att det gäller några akutsjukhus i Stockholmsregionen. Låt oss vända på det. Det är här det bor så många människor att vi har så många akutsjukhus.

Vi kan analogt jämföra med andra regioner som kanske har betydligt färre akutsjukhus. Det är för att det är färre som bor där. Det kan vara samma problem som jag är ute efter.

Återigen: Jag skulle gärna vilja höra om ministern eller regeringen har gjort något efter den 9 december. Jag upplever fortfarande att läget är riktigt allvarligt.

Jag upplever fortfarande att det finns en glipa mellan politisk ambition och det politiskt mer abstrakta arbetet och facit. Vad hände den 9 december? Vi kan inte vara nöjda med det.

Det handlar om sex av sju akutsjukhus. Vi har flera skildringar av hur personalen har slagit knut på sig själv. Det är därför vi står här i dag. Detta är före kris och före krig. Det handlar om akutsjukhus där varje sekund kan påverka människoöden.

Avslutningsvis vill jag säga att när telefonin fallerar och nätet ligger nere på akutsjukhus är det ytterst liv och hälsa som vi talar om. Det är inte teknik.

Herr talman! Tack återigen till ministern för svaret!

När kommersiella mobilnät slås ut och akutsjukhusen påverkas räcker det inte att bara hänvisa till strategier, samverkan och ansvar. Det räcker inte heller att hänvisa till EU-direktiv och miljarder, som i det inledande svaret. Miljarder låter bra. Men ministern säger ingenting konkret om vad det kommer att göra för dessa sex, sju akutsjukhus som det är fråga om.

Vi har en samsyn. Det är skönt att höra att också ministern instämmer i att det är allvarligt. Men jag saknar svaret på en av mina frågor. Delar ministern min bild av att det är en systemrisk? När telefon-, data- och mobilnät slås ut samtidigt räcker det inte med reservrutiner som bygger på samma underliggande infrastruktur.

Det är därför som vi socialdemokrater under våra regeringsår började tala om verklig redundans och inte bara tekniska reservlösningar. Tidigare S-ledda regeringar har också sett allvaret i detta, och vi ser det även här och nu.

Vi kan alla ödmjukt konstatera att detta arbete inte är färdigt. Det nämner också ministern. Men riktningen var tydlig då och måste vara det nu. Digitalisering måste alltid gå hand i hand med motståndskraft.

Herr talman! Jag vill betona att det inte handlar om att peka finger åt en enskild operatör. När ett tekniskt haveri får konsekvenser för hela akutsjukvården i Region Stockholm, Sveriges största region – i min valkrets, Stockholms läns valkrets, Sveriges största valkrets – är det inte ett tekniskt irritationsmoment. Det är per definition ett systemproblem.

Det är sådana systemproblem som jag menar att regeringen ska hantera genom regelverk, krav och beredskap. Jag hoppas och tror att ministern delar uppfattningen att digitalisering utan tillräcklig robusthet innebär ökade risker för patienterna på sjukhusen, och i de här fallen på akutsjukhus.

Kan regeringen tänka sig nya eller skärpta krav på mobiloperatörer just när det gäller leveranssäkerhet till akutsjukhus? Finns det något sådant tänk hos ministern eller regeringen?

Jag noterar att ministern säger att kraven har funnits i 20 år. Ja, men låt oss vända på steken. Då är min fråga: Räcker det att de har funnits i 20 år? Har regeringen accepterat att vi kan ha den här falska tryggheten?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag kan inte nog betona hur allvarlig händelsen den 9 december var. När sex av sju akutsjukhus i Stockholmsregionen tvingas gå upp i stabsläge på grund av ett avbrott i mobilnätet, herr talman, är det inte längre ett tekniskt irritationsmoment. Då är det en kritisk säkerhetsfråga för hela samhället.

En anställd på ett av de här sjukhusen säger till Aftonbladet: ”Vi har ingen telefoni. Vi har ingenting.” Han berättar att de får springa mellan avdelningarna och att de anställda får ringa varandra i tjänst på sina privata mobiltelefoner. Han säger: ”Vi är i 2025. Det här borde inte hända.”

Herr talman! Här kan vi stanna upp och reflektera några sekunder för att påminna oss om vissa saker. På akutsjukhus räddar man liv. Varje sekund kan ha direkt livsavgörande konsekvenser. Sverige är i dag ett av världens mest digitaliserade länder. Det är en styrka, men det gör oss bevisligen också sårbara. Det gäller vården, räddningstjänsten, polisen, betalningssystemen – vi är djupt beroende av att telefoni och datakommunikation fungerar. När den elektroniska infrastrukturen brister prövas egentligen hela samhällskontraktet.

Herr talman! Under tidigare år tog Sverige viktiga steg för att stärka robust elektronisk kommunikation genom ett strategiskt arbete och en stärkt roll för Post- och telestyrelsen. Digital infrastruktur betraktades återigen som en totalförsvarsfråga.

Låt mig vara tydlig: Ingen begär att ministern ska detaljstyra myndigheter eller ingripa i enskilda tillsynsärenden. Det vore fel. Det strider mot vår förvaltningsmodell. Sverige har ett förbud mot ministerstyre. Men det betyder inte att regeringen saknar ansvar när samhällsviktig infrastruktur fallerar. Tvärtom innebär det att regeringen har ansvar för ramarna, för lagstiftning, för uppdrag, för prioriteringar och för resurser.

Därför är inte min fråga i dag vilka ministern pekar ut som skyldiga utan vilka åtgärder regeringen har initierat efter att sex av sju akutsjukhus tvingats upp i stabsläge på grund av nätavbrott. Regeringen har full möjlighet att ge ansvariga myndigheter i uppdrag att analysera händelsen, dra lärdomar och föreslå åtgärder. Regeringen kan ge uppdrag i regleringsbrev, initiera samordning mellan sektorer, föreslå lagändringar och anslå resurser.

Min fundering är nu: Delar ministern uppfattningen att det handlar om en systemrisk när sex av sju akutsjukhus i Stockholmsområdet påverkas samtidigt? Jag skulle också gärna vilja veta om regeringen har initierat några aktiviteter efter den 9 december, det vill säga sådant som inte redan var på gång före den 9 december.

Herr talman! Låt mig sammanfatta och ge en politiskt välmenande uppmaning med nuvarande säkerhetspolitiska läge som fond: Sverige – vi – kan inte bygga krisberedskap på slitna marginaler. Vårdpersonal är en säkerhetspolitisk resurs, herr talman.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet styr Region Stockholm – just min valkrets – som en mittenkoalition. Där visar man att fler anställda i vården är möjligt och att beroendet av hyrpersonal kan minska. Det som fungerar regionalt bör skalas upp nationellt. Med nuvarande säkerhetspolitiska läge som fond måste och kan regeringen ta betydligt mer ansvar för personalförsörjningen. Regeringen måste se vården som en del av totalförsvaret.

Herr talman! Avslutningsvis: Beredskap börjar inte när krisen kommer. Den byggs varje dag, herr talman – även just nu, i dag – genom politiska val och beslut.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar sjukvårdsminister Lann för svaret. Till en liten del kan jag instämma.

Låt mig vara tydlig: Personalpolitik är i vardagen beredskap inför kris och krig. Jag står här i dag därför att vi lever i en ny tid. Härifrån talarstolen blickar jag tillbaka till när jag själv gjorde värnplikt i armén vid Kungliga Dalregementet i Falun på 90-talet. Ett viktigt budskap till oss soldater var att vi för att våga – för att vi skulle få personligt mod att – möta strid och kulregn behövde veta att vår närmaste stridspartskamrat, vår skyttegrupp och vår bataljon visste precis hur den som skadades skulle föras till en säker brits.

På samma sätt, herr talman, fungerar förtroendet för staten och samhället när det gäller att bygga försvarsvilja. Det handlar om en tilltro till att vi när det osar katt – när krisen och kriget står och knackar på dörren – aldrig darrar på manschetten. Sjukvården ska stå där när man behöver den.

Personalbrist är inte naturgiven; den är politiskt formad. Region Stockholm går mot strömmen medan andra regioner drar i bromsen. Fasta anställningar ger bättre arbetsmiljö. Fasta anställningar ger lägre sjukfrånvaro. Fasta anställningar ger bättre krisuthållighet. Staten kan inte helt lämna över det här till regionerna. Beredskap kräver statlig styrning och planering. I dag saknas en nationell personalreserv, herr talman. Det saknas en tydlig ansvarsfördelning, och det saknas en plan för snabb mobilisering.

När jag följer regeringen och lyssnar på sjukvårdsministern i dag låter det som att inget gäller här och nu, i dag. Beredskapen handlar i stället lite om sedan, någon annanstans. I förhållande till kris och krig blir detta för sent och för lite.

Sjukvårdsministern hänvisar till Nationella vårdkompetensrådets 25 förslag. Jag är ledsen, men jag har tagit del av dem, och vad jag kan se är det nog – även med välvilja – bara 2 av 25 förslag som på något sätt har bäring på kris och krig.

Jag ser att det militära försvaret i dag står inför precis samma utmaningar som sjukvården. Det behövs mer personal redan i dag och även framöver. Det behövs fler som kan utbilda, fler armar och fler ben – mer kött och blod.

Herr talman! Vi ser i dag neddragningar på många håll i sjukvården. Låt mig vara tydlig: Neddragningar i sjukvården i dag är fullständigt fel riktning för att bygga personalförsörjning inför kris och krig. Min fråga går därför tillbaka till sjukvårdsministern: Tänker regeringen ta några initiativ till någon nationell samordning av vårdpersonal för kris och krig, och i så fall hur och när?

Herr talman! Vårdens personalförsörjning är redan i dag ansträngd – utan kris. Vid kris eller krig är personal den verkliga flaskhalsen. Pandemin visade oss på ett brutalt sätt att systemet saknar uthållighet.

Regeringen talar om beredskap, men utan personal – alltså utan människor som gör jobbet – finns ingen beredskap. Utan människor av kött och blod i vården finns ingen beredskap.

Jag skulle vilja visa på en tydlig kontrast. I min valkrets, Stockholms läns valkrets, visar Region Stockholm att politik gör skillnad. Medan andra regioner drar ned på personal har Region Stockholm anställt 2 300 fler i vården. Dessa 2 300 är mycket lämpliga även vid kris och för krisberedskapen.

Det här leder redan i dag till kortare vårdköer och att väntetiderna till operation har minskat med tre veckor. Det har lett till att väntetiderna på akuten minskat med 20 minuter i genomsnitt, att tillgängligheten ligger i topp i landet, att förtroendet för specialistvården ökar och att det mesta, enligt patienterna själva, har blivit bättre.

Herr talman! Region Stockholm har fokus på fasta anställningar, arbetsmiljö och kontinuitet. Region Stockholm har för att säkra en robust och sammanhållen vårdinfrastruktur tagit över ansvaret för ambulanssjukvården och 1177 via telefon. Dessa beslut bygger på lärdomar från verkligheten och från pandemin, som blottade riskerna med en splittrad organisation och brist på kontroll över samhällskritisk infrastruktur.

Detta utgjorde ett direkt hot mot vår beredskap under pandemin, och i ljuset av den geopolitiska verklighet vi står i här och nu är det vår skyldighet att rätta till det. Minskad hyrbemanning ger stabilare vård, för hyrpersonal fungerar inte i kris och krig.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet styr i dag Region Stockholm i en mittenkoalition och har för detta år lagt en budget som är fullt finansierad. Samtidigt ger man förstärkningar till sjukvården med 5 miljarder kronor och till vårdcentralerna med 580 miljoner kronor.

Så här, herr talman, kortas vårdköer både till akuten och till den planerade sjukvården. Detta arbete ger effekter till alla som satsar för att stärka krisberedskapen. På ett större plan kan det sägas att alla Försvarsberedningens representanter här i riksdagen arbetar i precis samma riktning. Behovet av stärkt försvarsförmåga är stort.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Varför saknas en nationell strategi som på detta sätt bygger på personal?

Herr talman! Ledamoten säger att vi vill ”montera ned allt”. Nej, det är ingen här som har sagt något om att montera ned allt. Låt mig vara tydlig: Om den här regeringen i ett prestigeprojekt utser en nationell säkerhetsrådgivare som ska vara sammanhållande för cybersäkerheten också och det blir pannkaka – ja, då är det pannkaka!

Jag är inte intresserad av en bilaga med 73 hittepåpunkter i regeringens cyberstrategi. Jag är genuint orolig: Vem är det som styr? Vi kan få en cyberattack i eftermiddag. Vi har inte sett de värsta konsekvenserna än. Vi har drabbats hårt, men det kan bli ännu värre i eftermiddag. Vem är det som styr i händelse av en allvarlig cyberattack? Är det statsministerns statssekreterare, eller är det den nationella säkerhetsrådgivaren? Och vilken av de fem ministrar jag nämnde är det som har det yttersta ansvaret? Är det justitieministern, utrikesministern, digitaliseringsministern tillika civilministern, försvarsministern eller ministern för civilt försvar?

Detta angår ju oss alla. Alla borde vara jätteangelägna om att få klarhet här. Vem är det som styr? Vilken strategi är det vi ska följa? Vilket departement är det vi ska följa? Vilken presskonferens och vilket departement ska journalisterna åka till när de granskar vårt arbete? Vi har 290 kommuner och 21 regioner. Vilken myndighet är det de ska ty sig till?

Jag står inte här för att det var en rolig bilaga och ett roligt uttalande av den moderata ministern i våras. Jag säger att det här är allvar. Vi ser det runt om oss. Konsekvenserna kan bli jätteallvarliga om man inte tar detta på fullt allvar.

Jag lovar en sak: Socialdemokraterna kommer att fortsätta att se riktigt allvarligt på de här frågorna. Det gäller vår yttersta säkerhet.

(Applåder)

Herr talman! Ja, var ska vi börja? När det gäller hur samhällets samlade cybersäkerhet ska bli mer strategisk är svaret inte fem strategier. En strategi räcker.

Om vi vill samla styrningen av och förvaltarskapet för vår gemensamma cyberstrategi räcker det med ett statsråd eller en minister, eller möjligtvis två eftersom vi har två i Försvarsdepartementet just nu. Men nu börjar det bli både justitieministern, utbildningsministern, civilministern tillika digitaliseringsministern, ministern för civilt försvar och försvarsministern och därtill utrikesministern, som har utsett en utrikesambassadör med ansvar för cyberfrågor och en egen strategi.

Jag tror att det är fler än jag som hör att detta inte är strategiskt.

Hur skulle vi då göra? Jag har nästan svarat på det. Vi skulle samla styrningen med så få strategier som möjligt, men de skulle vara spänstiga, krispiga och klara. Sprid inte ut ansvaret på flera departement, fler myndigheter och fler ministrar! Jag tror faktiskt att det har blivit så.

Jag har märkt att detta med cyber är ett modeord. Jag kan ha fel, men jag tror att det är lite coolt att sprida ordet cyber i samhället. Det låter lite hippt och modernt och så. Men konsekvenserna kan bli förödande när man gör pappersprodukter med 73 olika aktivitetsmål, för när man väl läser dem ser man att det bara är luft. Sedan säger ministern på presskonferensen att det inte är flum, men det är precis det vi har fått.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu försvarsutskottets betänkande Ett starkt skydd för nätverks- och informationssystem – en ny cybersäkerhetslag. Det handlar om vår digitala motståndskraft, om att säkra de system som håller Sverige igång och om att skydda vårt samhälle när hotbilden växer.

Vi befinner oss i ett av de mest allvarliga säkerhetspolitiska lägena sedan kalla kriget. Cyberangrepp används i dag som en del av moderna konflikter. Kommuner, regioner, myndigheter och företag har under de senaste åren utsatts för intrång, utpressning och attacker som har slagit direkt mot oss alla och mot välfärd och säkerhet. Samhället är beroende av det digitala, och det digitala är beroende av samhället. Ett enda intrång kan påverka vård, transporter, betalningar och el- och vattenförsörjning. Det är mot denna bakgrund vi i dag behandlar den nya lagstiftningen.

Herr talman! Med denna cybersäkerhetslag genomförs EU:s NIS 2-direktiv, men den är också en nödvändig modernisering för Sverige. Lagen innebär bland annat skärpta säkerhetskrav och att fler verksamheter än tidigare omfattas. Samhällsviktiga aktörer får tydliga skyldigheter att analysera risker, vidta säkerhetsåtgärder och rapportera incidenter.

Lagen innebär bland annat också en kraftigt stärkt tillsyn. Regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska vara tillsynsmyndighet. Tillsynen blir mer effektiv, med möjligheter till förelägganden och sanktionsavgifter.

Lagen innebär också bland annat ökad säkerhet i leverantörskedjor. Vi har sett att angripare ofta slår via underleverantörer. Med den nya lagen blir myndigheter och företag skyldiga att kontrollera och säkra sina kedjor och beroenden.

Lagen innebär bland annat också bättre anpassning till EU. Interoperabilitet är en viktig förutsättning för totalförsvaret. Sverige måste kunna samarbeta digitalt med våra partner när det gäller.

Herr talman! Detta är en omfattande reform, och Socialdemokraterna står bakom huvuddragen. Men lagen vi fastställer i dag är bara ramen; fler brister måste även fortsättningsvis hanteras om lagen ska få verklig effekt.

Det tas små steg åt rätt håll, långsamt, men i det stora hela brister fortfarande den nationella styrningen. Sveriges cybersäkerhetsstruktur är fortfarande splittrad.

Försvarets radioanstalt gör ett mycket viktigt och avancerat arbete gällande signalspaning men även informationssäkerhet, och det är välkommet att de har tagit över huvudansvaret för Nationellt cybersäkerhetscenter.

Trots att Riksrevisionen redan i april 2023 lämnade rekommendationer i sin rapport om regeringens styrning av samhällets informations- och cybersäkerhet är ansvaret fortfarande otydligt fördelat mellan olika myndigheter, ministrar och departement.

Två av huvudbudskapen i Riksrevisionens rapport var att arbetet måste bli mer strategiskt och att en samlad styrning med en tydlig ansvarsfördelning måste säkerställas.

Vi stöder regeringens lagförslag i dag, men samtidigt finns mycket av politiken i andra debatter och betänkanden. Vi yrkar därför bifall till vår reservation i dag under rubriken Cyberpolitikens utveckling, med betoning på nyckelfraser i vår reservationstext. Det handlar om ”systematiskt” och att vi måste låta ”statens ansvar och förmåga inom cybersäkerhet fortsätta att byggas ut och fördjupas” samt att allt detta ska ske ”samordnat och kraftfullt”.

Här kan påminnas om att när den uppdaterade nationella strategin för cybersäkerhet i våras presenterades av den moderata ministern för civilt försvar användes ord som ”detta är inte en strategi som innehåller flum och omätbara mål”. Men om vi tittar i bilagan ser vi att det finns 73 handlingsåtgärder i punktform, varav fler än hälften är just omätbara. Emellanåt är det rent ut sagt trams, till exempel att Polismyndigheten ska jobba med cyberbrott.

Vi har sett ett staplande av olika strategier i Sverige de senaste åren, trots det som Riksrevisionen meddelade oss våren 2023. Jag vet inte, och jag tror inte att någon vet, hur ett staplande av olika strategier plötsligt ska göra hela vår samlade cybersäkerhetsstrategi ännu mer strategisk.

Exempelvis släppte digitaliseringsministern en egen digitaliseringsstrategi i våras. Utrikesministern släppte en egen cybersäkerhetsstrategi för utrikesförhållanden för ganska precis ett år sedan. Regeringen har även utsett ett särskilt sändebud med ansvar för cyberfrågor – en ambassadör – vilket är intressant eftersom det digitala över huvud taget inte har några nationsgränser.

Försvarsministern från Moderaterna har en egen cyberstrategi som kom sommaren 2024 och som handlar om att den digitala kommunikationen till exempel kan gå via satelliter. Också justitieministern ska hantera cybersäkerhetsfrågor, för om någon snabbt får veta att det kan röra sig om terrorbrott hamnar det på justitieministerns bord.

Det här är inte en samlad styrning, utan det är oklart. Ytterst handlar det om vår säkerhet.

En intressant sak är att det som delsvar på Riksrevisionens rapport från våren 2023 kom en skrivelse från regeringen där den nationella säkerhetsrådgivaren lyftes upp som en möjlig sammanhållande länk som skulle driva på. Utan att vrida om det här alltför mycket kan vi säga att den moderata statsministern såg en nationell säkerhetsrådgivare som ett prestigeprojekt. Det skulle även ha direkt bäring på vår cybersäkerhet, men det blev pannkaka.

Ändå vet vi inte riktigt hur allt detta kopplas till nästa möjliga större cyberattack i Sverige. På regeringens hemsida står det att det är statsministerns statssekreterare som ska leda det samlade krishanteringsarbetet.

Herr talman! Socialdemokraterna vill se ett mer sammanhållet nationellt cyberansvar, tydlig styrning, ett tydligt stöd till kommuner, regioner och näringsliv, förstärkt offentlig it-säkerhetskompetens och i stort en svensk innovations- och industripolitik som stärker vår egen cybersäkerhetsförmåga.

I dess enklaste form kan vi utrycka det så här: Genom att höja den breda it-kunskapen i Sverige får vi starkare motståndskraft, statistiskt fler experter på köpet, fler affärsidéer och en ärlig chans att bli världsbäst på att tillvarata digitaliseringens möjligheter.

Vi socialdemokrater kommer att fortsätta att driva på för att Sverige ska stå starkt även inom den digitala domänen – ett Sverige där välfärd, näringsliv, infrastruktur och demokrati kan skyddas när angreppen ökar och ett Sverige som är en pålitlig partner i en alltmer osäker omvärld.

(Applåder)

Herr talman! Jag får inget svar. Vilken strategi gäller – och när? Det här är allvar, för under mandatperioden har cybersäkerhetsstrategierna blivit ett gytter. Det har blivit jättestruligt.

Ministern för civilt försvar, moderaten Carl-Oskar Bohlin, skulle ha varit här i dag men har tyvärr blivit sjuk. Under sin presskonferens i våras gjorde han det berömda uttalandet att strategin inte innehåller flum och omätbara mål. Eftersom jag är intresserad av cybersäkerhet gick jag in och tittade på Moderaternas uppdaterade strategi. Här listas 73 åtgärder, vilket ser fint ut. Men 38 av dessa åtgärder, alltså fler än hälften, är rent trams. Om man kan projektledning och ser strategin frågar man sig nog vad detta är för något. Till exempel står det att Nationellt cybersäkerhetscenter tills vidare ska ha verksamhet med FRA. Det är ett icke-påstående. Vidare är en favorit att polisen ska hålla på med cyberbrott. Det är alltså en av dessa 73 åtgärder. Detta är trams!

(Applåder)

Herr talman! Jag instämmer med Moderaternas ledamot Camilla Brunsberg: Ämnet vi nu debatterar är oerhört viktigt.

Vi socialdemokrater har tidigare reagerat på regeringens olika cyberstrategier, och därför reagerar jag nu när jag hör ledamoten tala om denna cyberstrategi. De senaste åren har ju många olika strategier staplats på varandra.

Våren 2023 påpekade Riksrevisionen att samhällets styrning och ansvarsfördelning måste bli ännu tydligare i allt som rör cybersäkerhet. Vad har då hänt under SD-M-KD-L-regeringen? Digitaliseringsministern, som är kristdemokrat, levererade i våras en egen strategi, och för ett år sedan levererade också utrikesministern en egen cyberstrategi för utrikesförhållanden. Regeringen har även lanserat en ambassadör med ansvar för cybersäkerhetsfrågor, vilket är intressant eftersom det digitala inte har några nationsgränser. Utöver detta ska justitieministern hantera cyberfrågor om de har med terrorism att göra. Vidare åker utbildningsministern till Cybercampus och klipper band samt skriver debattartiklar om cyberstrategi.

Herr talman! Jag vet inte hur den handfull olika strategier som har levererats gör det hela mer strategiskt. Jag förstår inte det.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att debattonen nu är något ovärdig den samsyn kring försvarspolitiken vi haft hittills. Det blir ganska slafsigt att diskutera böcker hit och dit. Jag hörde en lång rad osakliga argument och hinner inte bemöta dem nu.

Socialdemokraterna har finansierat sina budgetförslag öre för öre, krona för krona. Det vi får höra från Moderaterna blir alltså lite konstigt. Vi höjer ju skatten för att vi kan och orkar finansiera vår budget krona för krona.

När det gäller ägarskap är det inflytande vi söker. Jag kan säga, herr talman, att jag som socialdemokrat i den här kammaren är tacksam över att det finns en Wallenbergfamilj som har tagit ansvar för Sveriges försvarsindustri. Men det kan inte vara upp till konjunkturen och olika ägares aktiekapital att avgöra om vår gemensamma säkerhet ska styras av ett kinesiskt eller amerikanskt företag som ändrar sin strategiska politik.

Vi har många länder i vår omgivning, grannländer, där det vanligaste är att samhället och ytterst staten har inflytande över och äger delar av försvarsindustrin. Sambandet mellan försvarsindustrin och vår gemensamma säkerhet är jätteviktigt och jättestarkt. Att svepande säga att vi kanske skulle vilja köpa ägarskap i Saab är ett exempel, men det finns många andra företag där ute också. Att köpa en tillräckligt stor insynsplats eller laborera med olika aktievärden och rösträtt är fullt möjligt. Det är inga konstigheter. På nysvenska heter en sådan aktie golden share. Det kommer vi att kunna lösa när vi vill.

Herr talman! Tack till ledamoten Helena Bouveng från Moderaterna! Jag nämnde inte någon gång ordet transparens. Det blir alltså lite svårt för mig att gissa vad ledamoten Bouveng från Moderaterna avser. Jag misstänker att det gäller samma fråga som ordföranden i försvarsutskottet ställde till statsministern i torsdags. Den gällde att vi inte har dialog och samsyn i diskussionen kring kommande breda uppgörelser.

I torsdags stod ordföranden Peter Hultqvist där borta och ställde sin fråga till statsminister Kristersson, som stod här. Statsminister Ulf Kristersson sa att vi måste se till att det blir av och att försvarsministern strax skulle återkomma så att alla partier i Sveriges riksdag får chansen att bedriva dialog och prioritera sina viktiga sakfrågor. Så, herr talman, bygger vi ett starkt och djupt förankrat folkförsvar.

Vad gäller prioriteringarna angående pengar ställde ledamoten jättebra frågor. Sverige och den här högerregeringen lånar nu pengar för att finansiera den löpande budgeten. Vi kommer nästa år att sakna 167 miljarder kronor. Samtidigt sänks skatten för dem som redan har mycket. Regeringen har även slagit någon typ av bottenrekord i tillväxt. Vi har en moderat finansminister som har en krympande kaka och ändå fördelar den till dem som redan har väldigt mycket resurser.

Den långa listan med saker vi ska investera i kommer nog alla partier att stå bakom. Då är det upp till ledamoten Bouveng att säga när vi ska investera, inte om vi ska göra det.

(Applåder)