Malcolm Momodou Jallow

Fru talman! Det här är min sista debatt i den här kammaren den här mandatperioden. Jag önskar att den hade handlat om något annat än att sätta 14-åriga barn i fängelse.

Fru talman! Låt mig börja där. Barn föds inte som kriminella. Ingen fyraåring drömmer om att bli torped. Ingen sjuåring skriver i skolboken: ”När jag blir stor vill jag skjuta någon.” Någonting händer på vägen. Någon upptäcker ensamheten, ilskan, fattigdomen och längtan efter att höra till. Och när samhället inte säger ”Jag ser dig” gör någon annan det – en rekryterare, en gängledare, en vuxen man som inte själv vågar hålla i vapnet. Gängen hinner före oss. Det är den sanningen vi måste våga möta.

Och vad svarar politiken? Vi flyttar straffbarhetsåldern längre ned. Den sänks till 14 år. Den här regeringen säger med stöd av Socialdemokraterna att 14-åringar ska kunna dömas till fängelse. Ungdomsreduktionen begränsas. Och för personer under 18 år höjs det maximala fängelsestraffet till 18 år. Lyssna på det – 18 år! Vi är beredda att ge ett barn ett fängelsestraff som är lika långt som hela barndomen. Och det kallar vi handlingskraft.

Jag säger inte detta för att ursäkta brott. Den som förlorat ett barn till våldet ska aldrig behöva höra politiker förminska det som hänt. Men rättvisa och prevention är inte motsatser. Vi måste skydda barnet från att bli skjuten och skydda barnet från att bli skytten. Det är samma kamp, fru talman.

Bakom många av dessa barn finns det vuxna människor. De beställer, betalar för och levererar vapnet. Sedan skickar de fram ett barn för att bära risken. Jag vill se en stat som jagar dem med all sin kraft, som tar deras pengar, tar deras vapen och slår sönder deras organisationer och verksamheter.

Vi ska straffa de vuxna som använder ett barns liv som förbrukningsvara. När 14-åringen blir för riskabel för gängen kommer de nämligen inte att lägga ned sin verksamhet. De kommer att leta efter en 13-åring och sedan en 12-åring, en 11-åring och en 10-åring.

Sverige måste bestämma sig. Ska vi följa gängen allt längre ned i åldrarna? Eller ska vi stoppa dem innan de når barnen?

Fru talman! Jag har stått i den här kammaren och den här talarstolen många gånger. Men när jag nu gör mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag lämna efter mig en övertygelse. I ett samhälle får man aldrig bli så rädd för sina barn att man slutar tro på deras möjlighet att förändras.

Ett barn kan begå en fruktansvärd handling, och det måste få konsekvenser – ja. Ett barns värsta handling får dock inte bli hela definitionen av dess framtid.

Vi kan bygga fler fängelser – fler fängelser än bostäder, till och med – och vi kan höja murarna och sänka åldrarna. Men om barnen fortsätter att komma dit har vi löst fel problem. Den viktigaste kampen utkämpas nämligen långt innan man kommer till domstolen. Den utkämpas den dag ett barn står vid ett vägskäl och två händer sträcks fram: gängets hand, och samhällets hand.

Vår uppgift är inte att bygga den bästa fängelsecellen för barnet som tog fel hand. Vår uppgift är att se till att vår hand når barnet först. Det är den politik jag fortfarande tror på.

Jag vill lämna denna kammare med dessa ord: Skydda brottsoffren, och jaga dem som rekryterar, men ge aldrig upp barnens framtid. Om ni inte visste detta vet ni det nu.

Jag vill yrka bifall till motion 2025/26:4234.

Jag tackar alla kollegor, kammarkansliet och utskottskansliet för den här tiden i Sveriges riksdag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det gör ont att lyssna på framför allt Sverigedemokraterna i den här debatten, på Nima Gholam Ali Pours hat och arrogans. Att han ägnar sig åt självskadebeteende är han för dum för att fatta. Det är fruktansvärt.

Nima Gholam Ali Pour säger att det inte ska finnas några incitament för att stanna här och att målet är att göra det omöjligt för människor att stanna kvar i Sverige. Det gäller inte bara papperslösa utan alla. Om Sverigedemokraterna hade fått bestämma hade varken Nima Gholam Ali Pour eller jag suttit i denna kammare. Men han är som sagt för dum för att fatta att han ägnar sig åt självskadebeteende.

När jag kom till Sverige fick jag möjlighet att både gå i skola och nyttja sjukvård, och jag fick förutsättningar att stanna, bygga upp ett liv, skaffa familj, få fantastiska barn och bli ledamot av Sveriges högsta beslutande organ. Om politikerna då hade sagt samma sak som Nima Gholam Ali Pour säger nu hade varken jag eller Nima Gholam Ali Pour suttit i denna kammare. Men det tänker han inte på.

Jag har lärt mig att när man klättrar uppåt på stegen är inte det första man gör att dra undan stegen utan att hjälpa andra att också klättra uppåt. Därför gör det ont att höra en svensk med utländskt påbrå, som har kommit hit och fått förutsättningar att bli den han är i dag, säga så fruktansvärda saker om andra människor som försöker klättra uppåt. Sådan är inte jag, och vi är många som inte är som Nima Gholam Ali Pour och SD.

Fru talman! SD vill inte bara bli av med dem som inte har uppehållstillstånd. SD vill bli av med alla. Bevara Sverige svenskt. Det pågår diskussioner om att återkalla människors medborgarskap och om att återkalla permanenta uppehållstillstånd retroaktivt. Det handlar om människor som har gjort allt rätt, men nu vill man plötsligt ändra lagen för att bli av med dem. Det handlar inte bara om papperslösa. Det handlar om alla som enligt SD inte är välkomna i det här landet, och nu gör man allt man kan i lagstiftningsväg för att bli av med oss.

Men vi ska ingenstans, för vi bor här. Jag har bott här i över tre decennier och precis som alla andra bidragit till samhället. Jag vill att det ska gå bra för Sverige och alla som bor här. Därför gör det ont att höra Tidöpartiernas retorik.

Fru talman! När blev Sverige så hjärtlöst? När blev rädsla ett svenskt kärnvärde? När bestämde vi oss för att den som knackar på en myndighets dörr inte längre ska mötas av hjälp utan av misstänksamhet? När bestämde vi oss för att socialsekreterare, handläggare och samhällsvägledare inte längre främst ska hjälpa människor utan hjälpa staten att övervaka dessa människor? När bestämde vi oss för att ett barns rädsla är ett rimligt pris att betala för några fler politiska poäng i nästa valrörelse?

Fru talman! Låt oss vara ärliga. Den här propositionen handlar inte bara om återvändande och angiveri, utan den handlar i grunden om vilket samhälle Sverige har blivit. Den handlar om vad som händer när rädslan får styra politiken och människor inte längre ses som människor utan som problem som ska hanteras.

I dag föreslår regeringen att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket ska vara skyldiga att rapportera människor till Polismyndigheten om de misstänker att dessa människor saknar rätt att vistas i landet. Man kallar det effektivitet. Jag kallar det ett samhälle där människor lär sig att frukta staten.

Fru talman! Jag kom som sagt till Sverige som ung med drömmar, hopp och framtidstro. Jag kom till ett land som inte var perfekt men som försökte vara bättre varje dag. Det var ett land som lärde mig att staten ska skydda den svage, inte misstänkliggöra honom. Det var ett land som lärde mig att solidaritet inte är ett vackert ord utan ett ansvar och en skyldighet.

Det är därför det gör så ont att stå här i dag, för jag känner inte längre igen det Sverige som en gång inspirerade världen. Steg för steg, beslut för beslut och lag för lag flyttas gränsen för vad vi accepterar. Varje gång vi flyttar gränsen säger människor: ”Det här är inte så farligt. Det drabbar inte mig. Det handlar bara om några få.”

Historien lär oss något annat. Den lär oss att friheter nästan aldrig försvinner över en natt. De försvinner bit för bit tills människor en dag vaknar upp och upptäcker att landet inte längre är detsamma.

Fru talman! Jag vill att vi ska vara ärliga mot svenska folket. När regeringen talar om ökade kontroller, om fler identitetskontroller och om att människor ska rapporteras till polisen vet vi alla vilka människor det är man ser framför sig. Det är inte affärsmannen från London, studenten från Paris eller konsulten från New York som ser ut att tillhöra majoritetssamhället i Sverige. Nej, de människor som kommer att stoppas, kontrolleras och misstänkliggöras, vars telefoner ska genomsökas, vars fingeravtryck ska registreras och som ska leva med rädslan, är människor från den afrikanska kontinenten, Mellanöstern, Asien och Latinamerika.

Det är rasifierade grupper som kommer att kontrolleras – människor från det globala syd. Det vet regeringen, det vet oppositionen och det vet svenska folket.

Frantz Fanon skrev att kolonialismens första handling alltid är att dela upp människor i kategorier, att skapa ett vi och ett dom och att göra vissa människor till fullvärdiga medborgare och andra till objekt som ska övervakas, kontrolleras och disciplineras.

När jag läser den här propositionen är det omöjligt att inte tänka på Frantz Fanons ord. Bakom paragraferna finns en människosyn där vissa människor först och främst ses som ett säkerhetsproblem. De ses inte som människor, grannar, arbetare, mammor, pappor eller barn utan som objekt för statens kontroll. Historien lär oss att när staten börjar se människor som objekt är det alltid de mest utsatta som får betala priset.

Fru talman! Remissinstanserna varnar. Asylrättscentrum, Röda Korset, fackföreningen Vision – alla varnar. Men regeringen lyssnar inte. Man avfärdar alla dessa organisationer som vänsteraktivister. När rädslan blir politikens drivkraft blir fakta ett hinder. När misstänksamheten blir ideologi blir människors berättelser ointressanta. Då slutar man att fråga vad som är rätt och börjar fråga vad som ger applåder.

Fru talman! Jag tänker på familjen som lever med ständig oro, som vi har hört här i dag. Jag tänker på barnet – barnet som inte förstår juridiken eller läser propositionerna, barnet som bara ser sina föräldrars rädsla och hör viskningar vid köksbordet, barnet som undrar varför mamma gråter och lär sig att vara rädd för människor som borde hjälpa. Vad gör det med ett barn? Vad gör det med ett samhälle? Vad gör det med vår gemensamma framtid?

Fru talman! Jag är trött på att människor används som syndabockar för problem de inte har skapat. Jag är trött på politiker som talar om människor som om de vore statistik i ett Excelark. Det gör ont i hjärtat att se hur Tidöpartierna helt öppet bygger hela sin politiska verksamhet på rasism och hat mot invandrare.

Fru talman! När jag växte upp fick jag lära mig att ett samhälles storhet inte mäts utifrån hur det behandlar de starka. Den mäts utifrån hur det behandlar de svaga. Den mäts utifrån hur det behandlar den som står ensam, den som är fattig och inte har pengar, den som inte har makt och den som inte har någon som talar för honom.

I morgon ska vi fatta ett beslut som säger väldigt mycket om vilket land Sverige har blivit eller vilket land Sverige vill bli. Regeringen kallar det stärkt återvändandeverksamhet. Det låter administrativt, tekniskt och nästan oskyldigt, men bakom de byråkratiska orden döljer sig något mycket större. Det handlar om att förändra det så kallade samhällskontraktet i grunden. Det handlar om att göra myndigheter till kontrollstationer och angiveriinstitutioner. Det handlar om att göra rädsla till ett politiskt verktyg och om att skapa ett samhälle där människor lär sig att myndigheternas dörrar inte längre leder till hjälp utan till fara.

Fru talman! Jag vill att vi för ett ögonblick lämnar statistiken åt sidan. Jag vill att vi lämnar tabellerna och utredningarna och tänker på människorna. Tänk på mamman som lever med våld i hemmet. Tänk på pappan som blivit lurad på sin lön av en oseriös arbetsgivare. Tänk på barnet som går till skolan varje dag och drömmer om att bli läkare, lärare eller fotbollsspelare. Vad händer när dessa människor lär sig att kontakten med myndigheterna kan leda till att familjen splittras? Vad händer när rädslan blir större än tilliten? Vad händer när människor slutar våga söka hjälp?

Regeringen säger att detta handlar om effektivitet, men ingen har kunnat förklara hur ett samhälle blir starkare när människor drivs längre bort från samhällets institutioner. Ingen har kunnat förklara hur tilliten stärks genom misstänksamhet. Ingen har kunnat förklara hur demokratin blir starkare när människor lär sig att vara rädda för staten.

Problemet är att detta inte längre handlar om evidens. Det handlar om politik och ideologi. Det handlar om att visa handlingskraft, signalera hårdhet och skapa rubriker. Det handlar om öppen rasism som normaliseras på alla sätt och vis. I den jakten har människan helt försvunnit. Människan har reducerats till ett ärende, ett nummer, en akt och ett problem som ska administreras bort.

Fru talman! Jag blir uppriktigt orolig när jag ser utvecklingen i vårt land, för det börjar alltid på samma sätt. Först säger man att åtgärderna bara ska riktas mot några få. Sedan utvidgas de, sedan normaliseras de och till slut undrar människor hur det kunde gå så fort och så långt. Historien lär oss att friheter sällan försvinner över en natt. De försvinner stegvis, lite i taget, beslut för beslut och lag för lag tills det som en gång var otänkbart plötsligt framstår som normalt.

Fru talman! Jag är trött på att människor som flytt från krig, förföljelse eller misär framställs som hot mot vårt samhälle och används som syndabockar. Jag är trött på att Tidöpartierna alltid framställer den solidaritet som vi på vänstersidan visar med utsatta människor som bristande vandel, osvenskhet eller naivitet. Solidaritet är inte naivitet. Solidaritet är det som skiljer ett samhälle från en samling individer. Solidaritet är det som gör att vi hjälper varandra när livet går sönder.

Fru talman! Det som vi debatterar här i dag handlar inte bara om migration utan även om vilken moral som ska vägleda vårt samhälle. Det handlar om vilka värderingar våra barn ska ärva. Ska de ärva ett samhälle byggt på tillit eller ett samhälle byggt på rädsla?

Fru talman! Martin Luther King sa att den yttersta måttstocken för en människa inte är var hon står i bekväma tider utan var hon står i tider av prövning. Detsamma gäller nationer. Sveriges karaktär prövas nu – inte när allt är enkelt och inte när alla håller med och vi är överens utan nu, när mänskliga rättigheter blivit politiskt obekväma, när solidaritet hånas och framställs som farlig, när rädsla belönas och när mod kostar.

Slutligen, fru talman: Jag vill att våra barn ska växa upp i ett land där myndigheter inger trygghet, inte fruktan, ett land där rättigheter inte är beroende av opinionsmätningar, ett land där människovärdet inte förhandlas bort för några procentenheter i nästa val, ett land som vågar stå upp för sina principer även när det blåser hårt.

Det är det Sverige jag tror på. Det är det Sverige jag kom till när jag var ung. Det är det Sverige jag kommer att fortsätta att kämpa för. Därför säger jag i dag helt och hållet nej. Jag yrkar avslag på propositionen och förslaget i betänkandet och bifall till min reservation och motion 2025/26:4169 i dess helhet, med samtliga yrkanden under respektive punkter.

(Applåder)

Fru talman! Om det finns ett parti som har dubbla måttstockar när det gäller den här frågan är det Sverigedemokraterna. Som jag nämnde är nästan hälften av partiets ledamöter i riksdagen dömda brottslingar. Vi har folk här som är dömda för allt möjligt från rattfylleri till narkotikabrott, folk som är åtalade för pedofili och så vidare. I den här kammaren finns alltså folk som är dömda brottslingar. Det handlar om tusen olika saker. De har en partiledare som umgås med gängledare och som har bjudit en gängledare till sin fest.

Sverigedemokraterna har haft ledamöter som är dömda brottslingar och som tvingats avgå. Det har varit skandaler om rasism, hot, våld och ekonomiska oegentligheter. Den gruppen finns alltså inom ett parti som vill tala om vikten av god karaktär och säga hur andra ska bete sig. Allt detta är upp och ned.

Varför har Sverigedemokraterna dubbla måttstockar? Det är partiet som ständigt kräver hårdare tag mot andra. Det är partiet som vill att staten ska granska människors karaktär, moral och livsföring. Men gäller de reglerna även dem själva? Nej, det gör de inte, för hade de gjort det hade hälften av deras ledamöter inte suttit här. Det är den verklighet de aldrig vill möta. De måste granska sig själva och ha lite självinsikt. Det skulle hjälpa.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa både ledamoten Malcolm Momodou Jallow och övriga om att under punkt 1 om regeringens lagförslag behandlas också motionen från ledamoten. Den är alltså omhändertagen. Reservationen är en sak, men beslutspunkten som reservationen berör omfattar även motionsyrkanden.)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Tack, Ludvig Aspling, för repliken – jag längtade!

Jag tänker så här: Jag förstår att ledamoten inte ser mig som svensk. Det är därför ledamoten hänvisar till Gambia. Men jag är svensk, precis som ledamoten. Jag förstår att ledamoten som sverigedemokrat har lite svårt att se icke-vita som svenskar. Men jag står här som svensk riksdagsledamot och representerar svenska folket. Därför kritiserar jag ledamotens vandelsförslag.

Jag vågar säga att jag är en av de mest principfasta och konsekventa ledamöterna, för på samma sätt som jag kritiserar den svenska regeringens förslag kritiserar jag de gambiska, iranska och kongolesiska regeringarnas förslag och så vidare. Så gör jag. Jag har inga dubbla måttstockar.

Att man kan utvisas från Gambia om man saknar jobb är det dummaste jag har hört. Att man blir utvisad därifrån för att man inte har ett jobb är en av de mest intelligensbefriade sakerna jag någonsin har hört. Det finns inte.

Jag vet det här, för jag kommer från Gambia. Jag är väldigt insatt i politiken där. Det är därför jag är kritisk till den, precis som i många andra länder. När jag ser demokratin hotas, oavsett i vilket land det är, oavsett på vilken kontinent det är, ställer jag mig kritisk till det. Det är det jag gör här också.

Sverigedemokraterna måste fokusera på förslaget vi har här i Sverige. Sverigedemokraterna vill på något sätt öppna för att utvisa så många människor som möjligt som kommer från det globala syd. Det är det det handlar om och inget annat. Låt oss prata om det.

Fru talman! Det är första gången jag står här i talarstolen som partilös. Jag har inte haft möjlighet att begära replik. De som känner mig vet att jag älskar att begära replik, för jag älskar debatten. Eftersom jag inte har kunnat begära replik kommer jag att tillåta mig att använda den här tiden till att säga allt jag behöver säga. Håll i er!

Fru talman! Det finns lagar som förändrar regler. Och det finns lagar som förändrar relationen mellan staten och människan – mellan staten och folket. Vandelspropositionen handlar om en sådan lag.

Regeringen kallar det för ett vandelskrav. Jag vill kalla det för vad det faktiskt är: ett av de största stegen bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk migrationspolitik. Det är det vi debatterar här i dag.

Fru talman! I en rättsstat ska människor dömas för vad de gör – inte för vilka staten misstänker att de är, inte för vilka människor de känner, inte för vilka rykten som cirkulerar och inte för myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär. Men det är exakt den dörr som regeringen nu vill öppna.

För första gången införs ett system där människors rätt att arbeta, studera, leva med sina familjer och bygga sina liv i Sverige i allt större utsträckning ska avgöras av statens bedömning av deras vandel.

Vad betyder det, fru talman? Det betyder att vi går från att fråga ”Har personen begått ett allvarligt brott?” till att fråga ”Tycker staten att personen lever på rätt sätt?”. Där börjar problemen.

Fru talman! Amnesty skriver att Sverige går mot raslagar, och jag instämmer till hundra procent. Lagrådet, jurister, människorättsorganisationer, Institutet för mänskliga rättigheter och flera andra remissinstanser har riktat stark kritik mot lagförslaget. De har inte bara underkänt förslaget. De kallar det bland annat för det största steget bort från rättsstatens grundprinciper i modern svensk historia. Det gör de inte för att de vill skydda grovt kriminella utan för att de ser vad som händer när lagar bli vaga, otydliga och flummiga.

De ser vad som händer när makten flyttas från domstolar till myndighetsbedömningar. De ser vad som händer när människor inte längre vet vilka handlingar som faktiskt kan leda till att de förlorar rätten att stanna i Sverige. Förutsägbarhet är inte en teknisk detalj, fru talman, utan det är själva grunden för rättsstaten.

Det finns stunder i politiken då man måste ställa sig en enkel fråga: Vem är lagen till för? Vem är den riktad mot? När jag läser den här propositionen kan jag inte låta bli att tänka att det inte handlar om rättvisa. Det handlar om makt. Det handlar om att skapa ett Sverige där vissa människor ska leva med full trygghet medan andra ska leva med ständig osäkerhet. Vissa människor ska bedömas efter lagen och andra ska bedömas efter politikers uppfattning om deras karaktär.

Fru talman! Regeringen kallar detta för ett vandelskrav. Men låt oss tala klarspråk. Detta är ett karaktärskrav. Regeringen vill förvandla Migrationsverket till moralpoliser som påminner om talibanerna i Afghanistan.

Det är ett moralitetskrav, ett krav där staten ska avgöra om du är tillräckligt skötsam, tillräckligt lämplig och tillräckligt önskvärd för att få stanna i landet där du kanske har bott i 10, 15 eller 20 år. Det är här vi måste stanna upp, för vem ska definiera vad som är god vandel? Det är en fråga vi måste ställa oss, fru talman.

Jag vill att svenska folket ska förstå vad detta faktiskt handlar om. Det handlar inte om de grovt kriminella. Det finns redan lagstiftningar för dem. Det handlar om något mycket större. Det handlar om att ge staten makten att säga: Vi tycker inte att du lever på rätt sätt.

Föreställ er en ensamstående mamma! Hon arbetar. Hon betalar skatt. Hon kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Matpriserna stiger. Hyran stiger. Elpriserna stiger. Hon halkar efter. Skulderna växer. Är det då bristande vandel?

Föreställ er en person som får ett återkrav från Försäkringskassan! Det är ingen dom, inget brott, ingen domstol. Är det då bristande vandel, fru talman?

Föreställ er en person som bott i Sverige i 15 år! Barnen är svenska. Vännerna är här. Arbetet är här. Livet är här. Den här personen är miljöaktivist eller emot folkmord och går ut och demonstrerar och visar solidaritet med Palestina. Staten gör en helhetsbedömning av personens livsföring. Är det då rimligt att hela framtiden ska kunna raseras, fru talman?

Det mest anmärkningsvärda är ändå hyckleriet som vi ser. Samtidigt som regeringen vill mäta invandrares vandel med mikroskop granskar man aldrig sin egen.

Vi har sett politiska skandaler i den här regeringen. Vi har sett ekonomiska skandaler. Vi har sett avslöjanden om fiffel. Vi har sett företrädare som har fått lämna sina uppdrag. Vi har sett återkommande avslöjanden om kopplingar till extremism i den politiska miljön – i dag står man här och föreläser för andra om svenska värderingar. Vi har sett rapportering om politiker som umgåtts med personer i den organiserade brottsligheten. Vi har sett uppgifter om företrädare som utreds för allvarliga brott. Vi har sett avslöjanden om misstänkta skatteupplägg och tveksam hantering av offentliga medel.

Men aldrig hör jag regeringen säga: Låt oss göra en vandelsprövning av makthavarna inom Tidöpartierna! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss bedöma politikernas karaktär innan de får stifta lagar! Aldrig hör jag dem säga: Låt oss återkalla privilegierna för dem som missbrukar folkets förtroende!

Nej, det kommer vi aldrig att höra. Vandelskravet ska bara riktas nedåt, aldrig uppåt. Man riktar det mot den som har minst makt, aldrig mot den som har mest. Man riktar det mot invandrare från det globala syd och inga andra.

Fru talman! Det är därför detta inte handlar om vandel. Det handlar om dubbla måttstockar. Det handlar om ett Sverige där vissa människor ska bevisa sitt människovärde om och om igen medan andra aldrig behöver göra det. Det handlar om att skapa två klasser av människor – de människor vars rättigheter är självklara, och de människor vars rättigheter är villkorade.

Fru talman! Mina föräldrar lärde mig att en människas värde inte avgörs av hennes ursprung, av hennes namn, av hennes religion och av var hon är född. Men det är precis dit den här regeringen är på väg. Den säger att vissa människor aldrig riktigt ska få känna sig hemma i Sverige. De ska aldrig riktigt få känna sig trygga och aldrig riktigt få veta om de får stanna i Sverige.

Fru talman! Låt mig ställa en fråga till regeringen och regeringspartierna: Vem är det egentligen som ska definiera vad god vandel är?

Vem har gett just denna regering den moraliska legitimiteten att stå här och föreläsa för andra människor om karaktär, värderingar och människovärde?

Är det Moderaterna, ett parti som leder en regering som gång på gång har skakats av skandaler, vänskapskorruption, jäv, ministeravgångar och avslöjanden som aldrig hade accepterats om de handlat om människor utan makt? Är det samma regering vars migrationsminister har fått svara på frågor om hans egen sons kopplingar till den våldsbejakande högerextrema miljön?

Dessa människor vill nu tala om för andra föräldrar hur de ska uppfostra sina barn.

Är det Kristdemokraterna, ett parti vars ledare själv har en brottmålsdom bakom sig och som dessutom öppet stöder folkmord? Nu vill man införa moralprövningar för människor som aldrig ens varit dömda för brott.

Är det det vi kallar för svenska värderingar? Är det det vi kallar god vandel? Eller gäller vandelskraven bara människor som är födda någon annanstans?

Så har vi Sverigedemokraterna, fru talman, ett nazistiskt parti som startades av en SS-soldat och som har byggt hela sin politiska identitet på att tala om lag och ordning, ett parti som hatar och jagar invandare, ett parti som vill mäta invandrares karaktär med linjal, ett parti som vill granska invandrares vandel med mikroskop.

Samtidigt har svenska folket under åratal fått läsa om SD-politiker som dömts för brott, tvingats avgå efter skandaler, avslöjats med rasism, hot, våld eller ekonomiska oegentligheter. Man har en partiledare som umgås med gängledare men vill utvisa invandrare utifrån myndigheters subjektiva uppfattningar om deras karaktär och vilka de umgås med. Man har ledamöter som åtalas för narkotikabrott och misstänks för pedofili. De ska tala om vandel och tala om för oss andra hur vi ska bete oss.

Vi får inte heller glömma trollfabriken, där människor anställts av Sverigedemokraterna för att sprida hat och hot. Nu kommer dessutom nya uppgifter om misstänkt fiffel med partiets ekonomi, påhittade arrangemang, tveksam hantering av skattemedel och transaktioner som väcker allvarliga frågor.

Fru talman! Om denna lag skulle tillämpas efter samma principer på Tidöpartierna som på migranter skulle halva den politiska debatten handla om regeringens egen vandel. Men det är just det som avslöjar hela projektet. Vandelskravet handlar inte om moral, inte om värderingar, inte om rättvisa. Det handlar om makt.

När en invandrare gör fel talar regeringen om karaktär. När makthavare inom Tidöpartierna och deras familjer, vänner och väljare gör fel talar regeringen om misstag.

När en migrant granskas används mikroskop. När den egna sidan granskas används förstoringsglas med locket på.

Det är inte rättvisa. Det är inte likhet inför lagen. Det är dubbelmoral upphöjd till statlig princip.

Fru talman! Den som vill mäta andra människors vandel bör först våga granska sin egen. Den som vill undervisa andra om svenska värderingar bör först leva upp till dem själv. Den som vill ge staten makten att döma människors karaktär bör först fråga sig om makten själv verkligen förtjänar det förtroendet.

Fru talman! Vi måste fråga oss själva vilket samhälle vi vill vara. Vill vi vara ett samhälle där människor bedöms efter tydliga lagar, bevis och domar, eller vill vi vara ett samhälle där staten ges allt större makt att bedöma människors livsföring, karaktär och värde?

För mig är svaret enkelt. Rättsstaten finns inte till för att skydda rasister och korrupta brottslingar bara för att de är makthavare. Rättsstaten finns till för att skydda alla, särskilt när opinionen ropar efter mer makt, fler kontrollverktyg och hårdare tag. Det är då principerna prövas. Det är då modet prövas. Det är då demokratin prövas.

Fru talman! Jag säger nej till godtycke och dubbla måttstockar. Jag säger nej till lagstiftning som urholkar rättssäkerheten. Jag säger ja till ett Sverige där människors rättigheter inte avgörs av politikers subjektiva uppfattningar om deras vandel.

Därför yrkar jag avslag på propositionen.

Jag vill också nämna att jag har skrivit en följdmotion som jag har fått veta att jag inte får yrka bifall till, eftersom den säger samma sak som reservation 1.

Jag tycker att detta är väldigt märkligt från demokratisk synpunkt. Som förtroendevald ska jag kunna lägga ett förslag och yrka bifall till det. Men nu fick jag höra att eftersom mitt förslag säger samma sak som reservation 1 måste jag yrka bifall till reservation 1. Då hade det varit sjyst om det stod att mitt förslag ingår i reservation 1. Men det gör det inte.

Jag vill bara ha detta sagt. Jag yrkar bifall till reservation 1.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna ledamöterna om vad ordningsreglerna säger om god ordning och respektfullhet gentemot varandra.)