Jessica Rodén

Fru talman! År 1981 erkände Sveriges riksdag svenskt teckenspråk som dövas förstaspråk. Sverige blev därmed det första landet i världen att ge ett teckenspråk ett sådant erkännande. Det var ett historiskt beslut.

År 2009 fick vi en språklag som slår fast att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Lagen säger också att den som är döv eller hörselskadad ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda språket. Det är tydligt, och det är ett ansvar som har beslutats i Sveriges riksdag. Men det är ju en sak vad vi skriver i våra lagar och en annan hur det fungerar i verkligheten.

Svenskt teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik, egen historia och egen kultur. Det är dövas modersmål. Det är språket som används för att samtala, diskutera, uttrycka åsikter och vara en del av samhället. Ändå är dövas möjlighet att använda sitt språk långt ifrån självklar.

Fru talman! För att döva ska kunna delta i samhället på lika villkor är tillgången till teckenspråkstolk helt avgörande. Den som använder svenskt teckenspråk ska inte gång på gång behöva förklara varför det behövs en tolk, inte behöva försvara sin rätt att kommunicera på sitt eget språk, och rätten till kommunikation ska inte vara ett lotteri. Tänk dig vad det innebär att vara beroende av att det finns en tolk när du ska gå på ett möte, när du ska söka ett arbete, när du ska föra fram dina synpunkter, när du ska gå på ett föräldramöte eller när du ska engagera dig i en förening – sådant som vi hörande aldrig behöver fundera över.

Fru talman! Teckenspråk är inte ett hjälpmedel. Det är ett språk. Och teckenspråkstolkning handlar inte om någon extra service. Det handlar om att människor som använder olika språk ska kunna mötas och kommunicera på lika villkor. Vi pratar ofta om vikten av att människor engagerar sig i föreningslivet, i politiken och i samhällsdebatten. Men då måste vi också skapa likvärdiga förutsättningar för detta, för demokrati handlar inte bara om rätten att göra sin röst hörd. Det handlar också om att faktiskt ha möjlighet att delta, påverka och bli lyssnad på. Därför är tillgången till teckenspråkstolk så mycket mer än en praktisk fråga. Det är en fråga om språk, om jämlikhet och om demokrati.

Fru talman! I år har det gått 45 år sedan Sveriges riksdag erkände teckenspråk som dövas förstaspråk. Vi har en språklag som pekar ut samhällets ansvar. Men ett språk skyddas inte enbart genom att vi erkänner det i lagstiftningen. Det måste också finnas verkliga möjligheter att använda språket. Vi kan inte nöja oss med att säga att alla ska ha möjlighet att delta i demokratin om vi samtidigt accepterar att människor hindras från att delta på grund av bristande tillgång till tolk. Det handlar inte om särskilda förmåner. Det handlar om samma rätt att vara delaktig i samhället som andra. Vi har erkänt svenskt teckenspråk. Nu måste vi också leva upp till det ansvar som det erkännandet leder till.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag får väl tydliggöra att ministern inte har sagt i denna debatt att det bereds, men ministern har sagt det i tidigare debatter vi har haft om samma fråga.

Den här debatten handlar egentligen om en enkel fråga: Vad vill nuvarande regering göra med arbetsskadeförsäkringen? Vad är nuvarande regering och ansvarig ministers besked till alla arbetstagare i landet?

Utredningen har som sagt varit klar sedan 2023. Det har snart gått fyra år. Jag saknar fortfarande tydligt besked om vilka förändringar Anna Tenje vill genomföra. Ministern är väldigt bra på att svara utan att ge några besked. Det får jag ändå ge ministern.

För oss socialdemokrater är utgångspunkten tydlig. Den som arbetar och bidrar ska kunna lita på att tryggheten finns där när den behövs. Ingen ska behöva få först kroppen eller hälsan förstörd av jobbet och sedan få också sin ekonomi utslagen. Vi vill stärka arbetsskadeförsäkringen. Vi vill att fler som har skadats på arbetet eller blivit sjuka av sitt arbete ska få den ekonomiska trygghet som försäkringen är till för. Och vi vill ha en försäkring som bättre ser till kvinnors arbetsliv och kvinnors arbetsskador. Vi vill också ta bort undantagen.

Det ska inte spela någon roll om kroppen har slitits ut på bygget, i industrin, på ett LSS-boende eller efter 30 år i äldreomsorgen. Har jobbet gjort dig sjuk eller skadad ska tryggheten finnas där.

Jag tackar för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Många gånger svarar regeringsföreträdare att utredningar och betänkanden bereds i Regeringskansliet. Men vad betyder det egentligen? Det vet inte jag. Jag har inte varit riksdagsledamot när mitt parti har suttit i regeringsställning. Människor där hemma kanske inte heller riktigt förstår vad det betyder.

Betyder det att man väljer ut vissa delar som man tycker är bra och låter andra delar ligga? Vilka är de delarna i så fall? Vilka delar i utredningen tycker man är bra? Kan inte ministern ge oss besked om det?

Kommer undantagen att försvinna när analyserna ger ministern de besked som hon vill ha? Kommer man att jobba vidare med att stärka arbetsmiljön för alla kvinnor och män i välfärden? Vilka delar i Arbetsskadeutredningen är det som bereds och som inte bereds?

Vad vill ministern och regeringen framåt? Analys måste också leda till handling. Man kan beställa analyser, och man kan läsa analyser. Men vad vill regeringen och ministern ha ut av sina analyser? Vad vill man framåt?

Bakom varje arbetsskada finns en människa. Det kan vara undersköterskan som har lyft tungt år efter år och inte längre klarar jobbet. Det kan vara industriarbetaren. Och det kan vara någon som har haft väldigt hög press. Arbetsskadeförsäkringen ska finnas till för dem. Den finns där för att den vars hälsa skadas av jobbet inte ensam ska behöva bära den bördan. Det är solidaritet.

Jag tycker att min fråga kräver svar. Vad vill regeringen göra med arbetsskadeförsäkringen om man får förnyat förtroende?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för möjligheten att debattera arbetsskadeförsäkringen en sista gång i kammaren denna mandatperiod.

Arbetsskadeförsäkringen ska vara tryggheten för den som blir sjuk eller skadad av sitt arbete. Den som går till jobbet, arbetar och bidrar ska kunna lita på att samhället finns där om kroppen eller hälsan inte håller hela vägen. Men arbetsskadeförsäkringen fungerar inte tillräckligt bra i dag. Det var också därför Arbetsskadeutredningen tillsattes av den socialdemokratiska regeringen.

Utredningen blev klar i september 2023 och lämnade konkreta förslag för en bättre ekonomisk trygghet och en mer rättssäker arbetsskadeförsäkring. Sedan dess har nästan en hel mandatperiod gått.

Inför den här debatten frågade jag vad Anna Tenje vill göra i framtiden. Vilka förändringar anser ministern behövs för att försäkringen ska vara just ändamålsenlig, rättssäker och begriplig för den enskilde, så som ministern angav i sitt svar? Vad vill ministern genomföra under nästa mandatperiod, om hon får förlängt förtroende? Hur ska försäkringen bli bättre på att fånga upp de arbetsskador som bland annat drabbar kvinnor i välfärden? Vill ministern ha kvar undantagen eller ta bort dem?

Jag har läst statsrådets svar flera gånger. Jag får veta vad Försäkringskassan har analyserat, vad ISF ska analysera, vilka uppdrag SBU och andra myndigheter har fått. Men jag får inte veta vad ansvarig minister Anna Tenje vill eller tycker. Och det tycker jag är anmärkningsvärt.

Politik kan inte bara handla om att beställa nästa analys. En regering och en minister måste ju vilja något. Man måste kunna säga: ”Det här fungerar inte. Det här vill vi förändra. Hit vill vi komma.” Eller helt enkelt säga: ”Vi tycker att försäkringen fungerar bra.”

Utredningen har alltså funnits sedan 2023. Regeringen har haft flera år på sig att agera, och nu hänvisar ministern till ytterligare analyser som ska läggas fram först efter valet.

Men människor som har slitit ut kroppen på jobbet kan inte leva på analyser. De behöver en försäkring som fungerar. Jag vill därför, herr talman, ge ministern en ny möjlighet att svara på min fråga. Om Anna Tenje får fortsätta som socialförsäkringsminister efter valet, vad vill hon förändra i arbetsskadeförsäkringen? Vad ska vara bättre om fyra år än i dag?

Herr talman! Jag noterar att ministern inte svarade på de frågor som jag ställde i mina tidigare anföranden.

Vi närmar oss slutet av den här mandatperioden. Därför vill jag inte avsluta debatten med ytterligare en beskrivning av hur reglerna ser ut i dag, utan jag vill veta vad ministern tänker göra framåt. Det finns en grundläggande fråga som regeringen behöver förhålla sig till: Är det tillräckligt att ett dövt barn kan gå i grundskolan, eller ska vi kräva att barnet faktiskt får tillgång till utbildningen på lika villkor?

För mig är svaret självklart. Rätten till utbildning måste vara verklig och inte bara finnas på papperet. Ett barn ska inte behöva misslyckas först därför att systemet kräver det. Och teckenspråket ska inte behandlas som en stödinsats som vi sätter in när något redan har gått fel. Vi ska ge alla barn rätt förutsättningar från början.

Därför vill jag veta om ministern, om hon får förnyat förtroende efter valet, är beredd att se över reglerna för mottagandet i specialskolan så att döva barns rätt till svenskt teckenspråk och behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö får en starkare ställning.

Tack för debatten!

Herr talman! Jag pratar inte om elever som vill lära sig teckenspråk. Jag pratar om elever vars modersmål är teckenspråk.

Ministern säger i sitt svar att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskolan eller i den anpassade grundskolan ska tas emot i specialskolan om de är döva eller hörselskadade.

Här tycker jag att vi behöver kan stanna upp lite grann. Vad betyder det egentligen att ett barn ”kan gå” i grundskolan? Ett dövt barn kan naturligtvis gå till en kommunal grundskola varje morgon. Barnet kan sitta i klassrummet och vara där hela skoldagen. Men det betyder inte automatiskt att barnet faktiskt har tillgång till utbildningen. Kan barnet kommunicera direkt med läraren? Kan barnet följa diskussionerna i klassrummet? Kan barnet delta på lika villkor i grupparbetet? Kan barnet prata spontant med sina klasskompisar? Får barnet möjlighet att utveckla sitt teckenspråk tillsammans med andra barn och vuxna som använder språket, så som språklagen säger? Det är skillnad mellan att ”kunna gå” i en skola och att faktiskt ha tillgång till utbildningen.

Herr talman! För mig är detta inte bara en principiell skolpolitisk fråga. Jag har egna erfarenheter som förälder till barn med hörselskada och dövhet, så jag vet hur mycket ansvar som hamnar på föräldrarna när skolan inte fungerar som den borde. Man behöver förklara sådant som man tycker borde vara självklart, hålla koll på att kommunikationen funkar, påminna, fråga och ligga på – allt för att ens barn ska få det som alla andra barn får utan att någon förälder behöver kämpa för det.

Många döva barn växer dessutom upp med hörande föräldrar. För familjen kan dövhet, hörselnedsättning och svenskt teckenspråk vara en helt ny värld. Då kan vi inte ha ett system där föräldrar förväntas förstå exakt vilken språklig och pedagogisk miljö deras barn behöver och att de sedan själva ska behöva strida och driva på tills det går att visa att skolan inte fungerar.

Och medan vuxenvärlden utreder, prövar stödinsatser och väntar på att se hur det går fortsätter barnets skolgång. Barnet har bara en skoltid. Språkutvecklingen sker nu, kunskaperna byggs nu, kompisrelationerna skapas nu. Vi kan inte ge dessa år tillbaka till barnen.

Det är därför jag vänder mig mot ett system där man riskerar att vänta tills barnet har börjat halka efter innan en annan skolmiljö kan bli aktuell. Ett barn ska inte behöva misslyckas för att få rätt utbildning. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lyfter också fram teckenspråk, dövas språkliga identitet och betydelsen av en utbildningsmiljö som ger möjlighet till största möjliga kunskapsmässiga och sociala utveckling.

Vi behöver kanske ställa en annan fråga än om barnet ”kan gå” i grundskolan. I stället borde vi fråga: Var får just detta barn bäst förutsättningar att lära sig, utveckla sitt språk och vara fullt delaktigt?

Därför frågar jag ministern: Borde inte barnets behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö väga betydligt tyngre när beslut fattas om mottagande i specialskola?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men när hörde det blev jag faktiskt bekymrad.

Jag tycker att svaret visar att regeringen missar själva kärnan i min fråga. Jag frågade om döva barns rätt till utbildning och till en teckenspråkig utbildningsmiljö. Ministern svarade med skollagens bestämmelser om stöd till elever med funktionsnedsättning. Hon berättade om satsningar på elevhälsan och om undervisning i svenskt teckenspråk.

För ett dövt barn är teckenspråket inte en stödinsats utan ett språk – det är barnets språk och identitet. En teckenspråkig utbildningsmiljö är något helt annat än extra stöd i en skola där nästan all kommunikation sker på talad svenska. Det handlar om att få undervisning direkt på det språk som man fullt ut förstår. Det handlar om att kunna ställa en spontan fråga till läraren, följa diskussionen i klassrummet, förstå vad kompisarna säger vid lunchbordet och hänga med i leken på rasten – sådant som hörande barn kan ta för givet. Det handlar helt enkelt om att kunna vara elev på samma villkor som andra.

Ministern hänvisade till språklagen och rätten att utveckla och använda svenskt teckenspråk. Då måste vi också prata om hur den rätten ser ut i verkligheten.

Hur ska ett dövt barn utveckla och använda sitt teckenspråk i en skola där det kanske inte finns teckenspråkiga lärare eller teckenspråkiga kamrater och där språket inte används naturligt under skoldagen? Regeringens satsning på undervisning i svenskt teckenspråk kan absolut vara bra, men här finns en avgörande skillnad: Det är inte samma sak att få undervisning i teckenspråk som att få undervisning på teckenspråk och vara en del av en teckenspråkig miljö.

Herr talman! Jag har svårt att förstå varför ministern i sitt svar lyfte fram satsningen på elevhälsan. Det kan av många olika skäl vara viktigt att ha fler kuratorer, psykologer och skolsköterskor och fler anställda inom andra professioner, men det skapar inte en teckenspråkig utbildningsmiljö. Detta är inte en medicinsk fråga, utan det handlar om språk, kunskap, delaktighet, identitet och – framför allt – rätten till utbildning.

Min fråga till ministern är enkel: Om ett dövt barn går i en grundskola där det saknas en teckenspråkig pedagogisk och social miljö, anser ministern då att barnets rätt till utbildning är fullt ut tillgodosedd?

Herr talman! Nu debatterar vi socialförsäkringsutskottets betänkande om bidragsspärr och sanktionsavgift i socialförsäkringen.

Regeringens förslag innebär bland annat nya sanktionsavgifter och möjligheten att stänga av människor från ersättning under en viss tid, en så kallad bidragsspärr.

Detta handlar ytterst om hur vi ska skydda välfärden mot fusk och felaktiga utbetalningar men också om rättssäkerhet och människors trygghet när livet går sönder.

Herr talman! Sveriges trygghetssystem bygger på tillit. Människor ska veta att allas gemensamma pengar går till det de är avsedda för. Fuskar man medvetet ska det få konsekvenser. För oss socialdemokrater är det självklart att välfärden ska skyddas mot fusk och medvetet felaktiga utbetalningar, och därför står vi bakom propositionen.

Samtidigt är det här mycket ingripande åtgärder, vilket vi också skriver om i vårt särskilda yttrande. De kan vara ingripande för människor som redan lever nära marginalen, och då kan konsekvenserna bli mycket stora. Den här typen av förslag måste därför också ses utifrån människors verklighet. Det kan handla om personer med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning eller om människor som har svårt att hantera komplicerade regelverk.

För oss socialdemokrater är det särskilt allvarligt att människor ska kunna stängas av från ersättning under så lång tid som tre år. Vi ser också risker med att sanktionsavgifter kan beslutas även utan krav på uppsåt eller oaktsamhet.

Herr talman! Socialförsäkringarna är en av grundbultarna i det svenska samhället. När människor blir sjuka, när kroppen säger ifrån och när livet förändras ska samhället finnas där. Det är inte välgörenhet; det är solidaritet. Det som har gjort Sverige starkt är att människor vet att de inte står ensamma när livet vänder. Socialförsäkringarna handlar nämligen ytterst om människovärde och om vilket samhälle vi vill ha.

Herr talman! Jag är genuint orolig för utvecklingen inom socialförsäkringsområdet om den här regeringen och Sverigedemokraterna får fyra år till, för under mandatperioden har vi sett ett tydligt mönster: mer kontroll, hårdare regler och ökad misstänksamhet.

Missförstå mig rätt. Självklart ska vi ha ordning och reda i våra trygghetssystem. Fusk ska bekämpas. Men det får aldrig ske på bekostnad av trygghet, rättssäkerhet och människovärde.

När regeringen vill genomföra förändringar går det snabbt. Vi ser nya kontrollsystem, hårdare regler och ökade sanktioner. Men när det handlar om att stärka tryggheten för människor som blir sjuka eller skadade saknas viljan. Arbetsskadeförsäkringen har utretts, och problemen är väl kända. Ändå händer inget. Människor som uppenbart saknar arbetsförmåga fastnar fortfarande år efter år i sjukpenningen. Detta vet regeringen, men ändå ser vi inga reformer. Det är därför prioriteringarna blir så tydliga.

I fredags debatterade jag undantaget vid dag 180 med ansvarig minister, ett undantag som infördes av oss socialdemokrater just för att människor inte är maskiner. Ibland behövs mer tid för rehabilitering för att människor ska kunna komma tillbaka till sitt arbete. Men trots att frågan är avgörande för många långtidssjukskrivna får vi inga besked om regeringens väg framåt.

Samma sak gäller arbetsskadeförsäkringen. Utredningar finns, och problemen är väl kända. Alldeles för många människor får fortfarande inte sina arbetsskador erkända. Många som har slitit ut sina kroppar i arbetslivet hamnar mellan stolarna, och försäkringen är omodern.

Herr talman! Det räcker inte att tala om kontroll. Politiken måste också handla om att människor ska kunna lita på att tryggheten faktiskt finns där när arbetslivet gör dem sjuka eller skadade. Den stora majoriteten människor i Sverige vill göra rätt för sig. De vill arbeta, försörja sig själva och bidra till samhället. Då måste systemen bygga på rättssäkerhet och respekt för människor. Legitimiteten i socialförsäkringarna hotas inte bara av fusk. Den hotas också om människor upplever systemen som orättvisa, kalla eller omänskliga.

Herr talman! Ja, vi ska bekämpa fusk och felaktiga utbetalningar. Men vi får aldrig bygga ett socialförsäkringssystem där människor känner större rädsla än trygghet. Socialförsäkringarnas uppgift är att ge människor trygghet när livet går sönder och ge dem möjlighet att komma tillbaka. Det är den principen vi socialdemokrater kommer att fortsätta försvara.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror egentligen att ministern och jag delar samma grundläggande mål att ingen människa ska behöva bli sjuk eller skadad av sitt arbete och att ingen människa ska behöva vara sjukskriven längre än nödvändigt. Då måste hela kedjan fungera.

Vi måste bygga ett arbetsliv där människor inte blir sjuka av sitt arbete. Det är därför som arbetsmiljön är så pass viktig just när det gäller undersköterskor, lärare, socialsekreterare och andra välfärdsarbetare så att de orkar ett helt arbetsliv.

Om människor ändå blir sjuka behöver stödet sättas in tidigt. Det behövs arbetsanpassningar, rehabilitering och samverkan. Människor måste få verkliga möjligheter att komma tillbaka till sitt arbete och inte bara prövas bort från det. Många människor upplever i dag att de bedöms mot normalt förekommande arbeten innan samhället ens gjort det som krävs för att de ska kunna komma tillbaka till sitt ordinarie arbete.

Ministern har inte en enda gång svarat på min fråga trots att jag har ställt samma fråga både i den inskickade interpellationen och nu i mina anföranden. Jag ger ändå statsrådet Tenje en sista chans, herr talman.

Vad är det egentligen regeringen och Sverigedemokraterna vill göra med undantaget? Tänker man göra tillämpningen hårdare? Kommer man att begränsa möjligheten att få sin arbetsförmåga bedömd mot sitt ordinarie arbete? Eller står regeringen bakom grundtanken att människor ska få en verklig möjlighet att rehabiliteras tillbaka till sitt arbete?

Herr talman! Arbetsmarknaden har förändrats, och vi ser i dag helt andra typer av sjukfall än tidigare. Den stressrelaterade ohälsan och utmattningen står för en allt större del av de långa sjukskrivningarna, främst bland kvinnor. Många av dessa människor jobbar i kontaktyrken där tempot är högt, återhämtningen liten och arbetsbelastningen konstant. Det handlar om människor som varje dag jobbar med andra människor – i vården, i skolan och i omsorgen.

När arbetslivet förändras måste också synen på rehabilitering och återgång i arbete göra det. Arbetsskadeförsäkringen är dock fortfarande dåligt anpassad till dagens arbetsliv och dess sjukdomsmönster och skademönster. Vi är många som väntar på att regeringen ska gå från ord till handling. Statsrådet har i en tidigare interpellationsdebatt sagt till en kollega att det är oceaner av tid kvar. Vi får väl se vad regeringen och ministern hinner presentera på området. Vi väntar med spänning!

Fackförbundet Kommunal har länge vittnat om att det är för hög arbetsbelastning, för få kolleger, stress och brist på återhämtning – anställda går hem från jobbet med känslan av att inte ha räckt till. När välfärden pressas hårdare år efter år är det människor som får bära konsekvenserna i sina egna kroppar. Det är ingen slump att det framför allt är kvinnor i välfärdens yrken som blir sjukskrivna.

Det som provocerar är att ansvaret hela tiden hamnar på den som blivit sjuk. Kvinnor i välfärdens yrken slits ut av för hög arbetsbelastning och stress. Men när rehabiliteringen brister, när arbetsanpassningarna uteblir och när människorna inte ens får rätt stöd är det ändå den sjukskrivne som får bära konsekvenserna genom avslag och ekonomisk otrygghet. Det är inte kvinnorna i äldreomsorgen som har skapat underbemanningen, och det är inte lärarna som har skapat den höga arbetsbelastningen. Men det är ändå de som får betala priset när sjukförsäkringen stramas åt.

Det är många människor som upplever att de bedöms mot normalt förekommande arbete innan samhället ens gjort vad som krävs för att de skulle kunna få möjlighet att komma tillbaka till sitt vanliga arbete. Riksrevisionens granskning visar att kontakt med arbetsgivare bara skedde i ungefär hälften av de granskade ärendena innan undantaget användes. I en stor andel av ärendena hade Försäkringskassan alltså inte ens haft kontakt med arbetsgivaren innan människor bedömdes i systemet. Handläggare själva beskriver att rehabiliteringsåtgärder och samverkan med arbetsgivare prioriteras ned. Hur ska människor kunna komma tillbaka till sitt arbete snabbare om rehabiliteringen och samordningen inte fungerar?

Eftersom detta inte är första gången vi har den här typen av debatt inom området och eftersom statsrådet har använt de här svaren tidigare har jag bett riksdagens utredningstjänst granska vilka konkreta effekter regeringens arbete har haft gällande stressrelaterad psykisk ohälsa och långa sjukskrivningar. Enligt den rapport jag fick går det inte att se några effekter.

Statsrådet vill inte heller ge mig svar på vad man tänker om det undantag som vi debatterar. Vi socialdemokrater tror inte att människor rehabiliteras snabbare av oro. Vi tror att trygghet och rehabilitering hänger ihop. Återigen: Vad tänker regeringen och Sverigedemokraterna göra med undantaget? Tänker man göra tillämpningen hårdare?