Stefan Olsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det stämmer. Ledamoten Johansson har rätt. Jag kan inte garantera honom att Sverigedemokraterna inte kommer att få någon särskild ministerpost. Vid en seger för den högra sidan i politiken kommer detta att göras upp i förhandlingar på partiledarnivå, där jag inte kommer att vara med.

Men om Socialdemokraterna gör ett bra val tillsammans med sina samarbetspartier kommer ledamoten Johansson förmodligen att ha ett stort inflytande i partiledningen, eftersom han har en bakgrund som minister och nu även är Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson och – antar jag – är en god vän till partiledaren.

Kan ledamoten Johansson, om Socialdemokraterna skulle bilda regering till exempel med Vänsterpartiet, garantera att Vänsterpartiet inte får något inflytande över svensk krigsmaterielexport? Kan ledamoten Johansson försäkra Sverige att ledamoten Håkan Svenneling, till exempel, inte blir försvarsminister, utrikesminister eller justitieminister? Kan ledamoten Johansson garantera detta?

Nej, det tror jag inte att han kan. Och han har tyvärr inte någon replikrätt.

Fru talman! Jag kan inte garantera detta eftersom jag endast är en ledamot av 349. Dessutom har vi val i höst, och jag vet inte ens om jag blir återvald. Jag tror att jag har en god chans, men jag kan inte garantera att jag blir återvald. Det blir alltså svårt för mig att komma med ett sådant löfte.

Sedan gäller det vad Moderaterna har

för uppfattning i den sakfråga som ledamoten Johansson undrar över, nämligen exporten till Israel. Moderaterna har inte någon uppfattning om huruvida vi ska öka den eller inte. Det är nämligen en fråga som Sverigedemokraterna driver, och jag är inte riktigt påläst på vad Sverigedemokraterna vill. Jag har bara tagit del av ledamoten Giertz anförande om detta. Det är den enda kännedom jag har.

Jag tror att ledamoten måste ta de här frågorna till just Sverigedemokraterna för att ytterligare utröna skälen. Det har ju förekommit i debatten nu. Men det är svårt för mig att försvara ett annat partis politik.

Vår inställning när det gäller just hur beslut om exporttillstånd ska gå till är att de företag som vill sälja till andra länder ska få en rättssäker prövning av svenska myndigheter. Det handlar alltså inte om att Sverige ska ta kontakt med hela världens länder för att sälja så mycket vapen som möjligt. Vi gör det när det gäller vissa stora försvarsprojekt, till exempel de stora flygprojekten. Där vet jag att Sverige agerar väldigt aktivt. Men i övrigt har Sverige ingen aktiv politik när det gäller att sälja till hela världens länder. Det tycker jag är en bra regel. Företagen ska hitta sin egen marknad.

Fru talman! Vi debatterar utrikesutskottets betänkanden 9 och 18, som båda handlar om svensk krigsmaterielexport. Jag vill därför börja med att yrka bifall till utskottets förslag i alla delar i båda betänkandena.

Fru talman! Den proposition som regeringen har skickat till riksdagen och som utskottet ställer sig bakom handlar om en uppdatering av de svenska riktlinjerna för vilka länder Sverige ska kunna exportera krigsmateriel till samt vissa ändringar i vapenlagen rörande tillverkning av skjutvapen.

Propositionen har tagits fram som en följd av att Sverige har gått med i försvarsalliansen Nato. Förändringarna är egentligen inte så stora, utan Sverige behåller i grunden samma politik rörande krigsmaterielexporten som tidigare. Det finns därmed också ett mycket brett stöd för förändringarna här i riksdagen, och endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet har reserverat sig i utskottet.

Låt mig dock ändå säga något om skälen till att Sverige uppdaterar sina riktlinjer. Främst handlar det som sagt om att vi numera är medlemmar i Nato. Alliansen har inte begärt detta av oss, utan det är vi själva som har ansett att det är behövligt.

De gamla riktlinjerna beskriver Sverige som ett neutralt land, och bara på den punkten behövdes en uppfräschning. Viktigare är dock att vi förklarar för våra allierade att vi ser dem alla som partner som vi har förtroende för. Presumtionen ska vara att vi alltid ska kunna exportera vapen till våra allierade. Därigenom signalerar Sverige att vi är en pålitlig allierad, vilket stärker alliansens sammanhållning och trovärdighet. Därmed gör det också Sverige säkrare.

Fru talman! Vidare föreslår regeringen att Sverige ska gå med i det ursprungligen tysk-franska projektet Agreement Concerning Export Controls in the Field of Defence. Avtalets idé är att alla länder som arbetar inom ramen för avtalet ska acceptera varandras exportregler.

Försvarsmateriel består ofta av komponenter från flera länder, och det blir knöligt för tillverkarna om de ska behöva följa flera olika nationella regelverk. Alla länder som är med i avtalet är EU-länder som har en lagstiftning rörande krigsmateriel som är av samma typ som den svenska. I god samarbetsanda bör vi kunna lita på varandra. Om Tyskland har godkänt ett land som mottagare av krigsmateriel och det i tyska produkter finns svenska komponenter bör Sverige inte kräva att tillstånd också inhämtas från Sverige.

Den europeiska försvarsindustrin har präglats av många nationella särlösningar, ofta av snävt protektionistiska skäl. Detta har gjort den europeiska försvarsindustrin ineffektiv. Det är därför bra att vi på detta sätt kan underlätta för företagen att arbeta i flera länder samtidigt. Det kommer att öka konkurrensen.

Den svenska försvarsindustrin är inte rädd för ökad konkurrens. Vår industri är mycket stark och kommer att tjäna på att regelbördan lättar. Ju fler gemensamma EU-regler vi kan ha, desto bättre villkor ger vi industrin.

Fru talman! När det gäller regeringens årliga skrivelse om krigsmaterielexporten kan vi som vanligt konstatera att allt står väl till. 80 procent av exporten går till 39 länder som Sverige har samarbetat med mycket länge.

Den svenska försvarsindustrin har historiskt fått utstå mycket negativ kritik och misstänkliggöranden, men sanningen är att Sverige nästan bara handlar med andra demokratiska länder. På så vis är vi med och skyddar demokratier i hela världen. Det är något som vi ska vara stolta över.

Det finns bland mottagande länder några som är problematiska. Thailand och Förenade Arabemiraten är inga demokratier, men svensk krigsmaterielexport behöver också ta hänsyn till svenska utrikespolitiska intressen i stort. Gamla avtal måste fullföljas, och även diktaturer kan bidra till att upprätthålla den internationella rättsordningen. Det är därför som det alltid måste göras en sammanvägning av olika intressen när beslut som exporttillstånd ges.

Jag vill också påminna om att Sverige sedan ett antal år har ett av de mest rigorösa systemen för kontroll av exporten. Vi har Exportkontrollrådet, som ger riksdagens partier en unik möjlighet att själva granska hur exporten går till. Vi har också numera ett system för efterkontroller som gör att ISP kan besöka de länder som köper vapen av oss för att säkerställa att svenska vapen inte kommer på villovägar.

Fru talman! Finns det då inte ytterligare något som Sverige bör göra för att få en ännu bättre handel med krigsmateriel? Jo, jag vill uppmärksamma två förslag som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har fört fram. Jag förstår att det kan kännas överraskande att jag som moderat nu kommer med beröm till de två partier som jag annars brukar har svårt att komma överens med, men förslagen är bra och bör tas om hand.

Det första gäller frågan hur vi ska göra med autonoma vapensystem. Miljöpartiet vill att det ska vara ett totalförbud, vilket jag tycker känns något överdrivet. Men det som man kan se i krigets Ukraina är hur otroligt snabbt den tekniska utvecklingen går, och vi vet att AI kommer att vara integrerat i all teknologi i framtiden.

Det finns internationella konventioner för alla vapentyper, och vi behöver detta även för de många olika typer av drönare som nu utvecklas. Dessa kommer att ha – eller kanske redan har – navigationssystem som är AI-styrda. AI-systemen kommer också att kunna välja mål själva.

Vi ska inte säga absolut nej till denna utveckling, men vi måste veta vad som är en etiskt godtagbar användning av AI-styrda vapen.

Det andra är att jag håller med vännerna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att vi även behöver intressera oss mer för vapenimporten. Det är i första hand inte de etiska problemen som jag då tänker på, för Sverige köper inte vapen från förtryckarregimer. Däremot är vapensystem i dag så avancerade att de ofta består av komponenter och delkomponenter producerade i hela världen. Samma sak gäller de unika metaller som används i komponenterna.

Exempelvis ska Sverige nu skaffa sig en egen förmåga att slåss med drönare. Men det vi vet om drönarteknik i världen är att det främst är kinesiska företag som producerar sådan. Det vore ju olyckligt om Sverige för sitt försvar blev beroende av kinesisk teknologi.

Jag ser fram emot en fortsatt diskussion på dessa områden under nästa mandatperiod.

Herr talman! Min fråga går till biståndsministern.

Här i riksdagen har jag ofta fått höra att Sverige helt hejdlöst har mutat Somalias premiärminister med hundratals miljoner kronor. Men när jag själv tittade på ärendet såg jag att Sverige har betalat ut pengar till UNDP, som är ett FN-organ. Jag vill därför be ministern prata lite om vilket organ UNDP faktiskt är, så att den här församlingen förstår det.

Jag undrar också: Hur länge har Sverige samarbetat med FN-organet UNDP? Anser Sveriges regering att UNDP är ett korrupt organ?

Herr talman! Det är bra att vi har den här diskussionen, för vi har nog inte samma uppfattning om vad Hamas är för typ av rörelse. Jag har uppfattat Hamas som en totalitär, islamistisk och judehatande rörelse som visserligen också har haft i sitt program att man erbjuder sociala tjänster. Men i grunden är det en organisation totalt genomsyrad av en sjuk ideologi som inte under några omständigheter kan accepteras.

Man måste ändå kunna säga att de inte är inbjudna till samtal annat än om hur de ska genomföra själva kapitulationen.

Hamas har många gånger liknats vid de tyska nazisterna, och det är fullt rimligt. Det är klart att de allierade, när de ockuperade Tyskland efter kriget, talade med nazisterna. Men det var just om hur nazisterna skulle avveckla sig själva och om att de aldrig mer skulle tillåtas ha något som helst inflytande. Det var ingenting som tyska folket självt fick bestämma. Det var segrarmakterna som bestämde vilka som skulle få styra i Tyskland efter kriget. Det var fullt rimligt.

Jag tror att många tänker sig att Hamas ska behandlas på samma sätt. Varför är inte det rimligt i det här fallet, när vi talar om en så sjuk organisation? Nu låter det som att ledamoten tänker sig att det ska vara en lång fredsprocess och att Hamas ska vara en part i den och kanske även spela en politisk roll efteråt. Jag ställer mig helt frågande till detta. Är det här verkligen Miljöpartiets politik?

Herr talman! Jag tänkte att ledamoten Risberg skulle få förtydliga sina tidigare yttranden om just Hamas och Hamas roll i ett framtida Gaza. Det blev nämligen lite otydligt i ett tidigare replikskifte. Och det är fortfarande otydligt efter det här anförandet, menar jag.

Regeringens och utskottsmajoritetens uppfattning är att Hamas ska avväpnas och att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza. Det är sammanfattningen i ställningstagandet.

Då måste jag bara för tydlighetens skull fråga: Delar ledamoten denna uppfattning, att Hamas inte kan ha en plats i ett framtida styre av Gaza? Jag menar att det måste förtydligas, för det lät som att Hamas åtminstone skulle delta i någon form av samtal. Jag vet inte riktigt vad ledamoten menar. Jag tror nämligen att vi i majoriteten i utskottet tänker oss att det inte ska föras så himla mycket samtal med Hamas annat än att man förklarar för dem var de ska lägga vapnen när de går hem.

Herr talman! Ledamoten ställde många frågor. Jag ska försöka besvara dem.

När det gäller varför vi oftast vill arbeta genom EU och inte ha olika typer av nationella sanktionsregimer är det för att vi är ett parti som tycker att det är EU:s handelspolitik som är Sveriges styrka. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då Moderaterna har sagt att vi ska ha egna handelspolitiska riktlinjer.

Jag kan naturligtvis ta med den frågan till mitt parti, men jag är ganska säker på att det blir ett nej där. Det kommer nog inte att bli så. Vi vill bedriva handelspolitik inom EU.

Ledamoten hade också förslag om att man skulle ha en total bojkott av all israelisk handel, alltså en total utfrysning av Israel på denna punkt. Det är dock inte Moderaternas politik. Vi har ganska god tilltro till att man kan tala med en demokratisk stat och att fortsatt dialog med Israel genom EU är möjlig, även när det gäller Västbanken och bosättningspolitiken. Vi tror att detta faktiskt kan ha effekt, även om ledamoten Risberg inte tror det.

Ledamoten tog sedan USA och George Bush som exempel. Jag kan inte historien lika bra som Risberg, men han säger att ekonomiska påtryckningar då fungerade. Jag måste berätta för ledamoten att det är viss skillnad mellan USA och Sverige i ekonomisk styrka. USA är nämligen ett väldigt stort land, och att få handelsproblem med USA är betydligt värre än att få handelsproblem med Sverige.

Herr talman! Nu företräder jag ju inte regeringen. Jag företräder Moderaterna i utrikesutskottet, och vi står bakom regeringens politik.

Frågan som är aktuell här är då om Moderaterna är nöjda med regeringens agerande på det här området – och det handlar om just det belgiska initiativet, som vi stöder. Det framgår i utskottets betänkande.

Ledamoten föreslår också att Sverige självt ska införa en motsvarande regel och frågar mig om regeringen är villig att göra detta. Jag kan dock inte svara på den frågan, för jag är inte regeringen.

Jag skulle rekommendera ledamoten att skriva en interpellation i ärendet till ansvarig minister.

Herr talman! Det här betänkandet handlar ju om relationen mellan Israel och Palestina och ej om Iran. Men eftersom ledamoten ställde en fråga ska jag försöka svara på den.

Den del av folkrätten som vi pratar om är FN-stadgan. Folkrätten omfattar också andra konventioner. Men det är känt sedan många decennier tillbaka att FN-stadgan har ett problem, och det är när det uppstår stora övergrepp mot mänskliga rättigheter inom ett land eller när det påbörjas något som liknar krig men nästan inte är krig, det vill säga när man sponsrar terrorism – när ett land sponsrar terrorism i andra länder. Får man då ingripa mot det här landet med hjälp av FN-stadgan?

Det är tyvärr så att FN-stadgan inte säger något om detta. Det är därför som vi under flera decennier har haft diskussioner om till exempel folkmorden i Rwanda och Srebrenica och så vidare. Hur ska vi göra?

Det finns därför exempel på ingripanden där det internationella samfundet har gått in, till exempel när flera länder samlade sig mot Serbien för att stoppa ett folkmord i Kosovo. Det här är en problematik, och det finns egentligen ingen bra folkrättslig juridisk lösning på detta.

Jag kan inte säga att jag tycker att Israel och USA har agerat folkrättsligt riktigt här. Jag har mer förståelse för Israels agerande än för USA:s. Å andra sidan har Israel rätt att ta hjälp av allierade, och USA är en allierad.

Jag håller alltså med ledamoten om att det är en folkrättslig gråzon. Men därför kan jag också säga att jag kan förstå varför de gör det. Jag kan förstå det moraliska syftet.

Herr talman! Jag tror faktiskt inte att det är så stor skillnad mellan Socialdemokraterna och Moderaterna på den här punkten som den här debatten kan ge sken av.

Frågan är om det verktyg som ledamoten Büser vill att regeringen ska använda, nämligen att pausa EU:s associationsavtal, kommer att ge effekt eller inte. Jag förstår att ledamoten menar att det är ett väldigt effektivt verktyg att använda och att det kommer att ge effekt.

Jag är inte fullt så säker på det eftersom det också krävs ett beslut i EU och vi vet att det är väldigt svårt att få till detta. Om vi driver Büsers linje här kan det tyvärr bli ett slag i luften. Det blir ingen effekt alls, och Israel vill inte ändra sig alls på grund av detta. Det är dilemmat. Jag delar Büsers uppfattning att man kan använda det här instrumentet, men jag är inte helt övertygad om att det är så effektivt som han tror att det är.

Herr talman! Som jag uppfattar det är frågan om huruvida vi ska kunna använda associationsavtalet som påtryckningsmedel på Israel inte alls struken, utan den ligger fortfarande på EU:s bord och kan användas.

Jag håller med om att det är ett verktyg man kan använda. Frågan är snarare hur man ska använda det. Som jag uppfattar det vill Socialdemokraterna att man här och nu ska säga att avtalet ska pausas, men om man gör det och det ändå inte får någon effekt på Israels sätt att bete sig har man inget verktyg att tillgripa.

Det är bättre att ha en dialog med Israel och konsekvent påpeka att om den orimliga bosättningspolitiken fortsätter kommer associationsavtalet att pausas. Frågan är helt enkelt när man ska fyra av vapnet. Jag förstår att Socialdemokraterna vill att man ska skjuta av vapnet redan nu, men jag är inte säker på att det får den förväntade effekten.

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande 15 om Israel och Palestina behandlas motioner som inkommit under allmänna motionstiden. Som framgår av betänkandet föreslås avslag på samtliga motioner. Jag vill här i kammaren yrka bifall till utskottets förslag till beslut i alla delar.

Herr talman! Bara de senaste dagarna har Mellanösterns krig flammat upp på nytt. Det är som en glödbädd som aldrig slutar brinna.

Utskottets betänkande handlar främst om relationen mellan Israel och Palestina, men med tanke på Irans inblandning i denna är det omöjligt att inte också kommentera de senaste dagarnas händelseutveckling.

Man måste påminna sig om varför Hamas den 7 oktober 2023 iscensatte sitt stora angrepp mot Israel. Det var därför att de under lång tid hade fått ekonomiskt och militärt stöd av Iran. Utan Irans inblandning hade terrorattentatet aldrig kunnat genomföras. Kriget i Gaza hade då inte hänt. Den palestinska civilbefolkningens oerhörda lidande hade aldrig behövt ske.

Den iranska regimens bisarra hat mot Israel har under lång tid varit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den islamistiska terrorn. Att Israel till sist fann det nödvändigt att slå mot Iran med USA:s hjälp – redan förra året och nu igen – är fullt förståeligt. Det som nu drabbar den iranska regimen är något som den själv har bäddat för under lång tid på grund av sitt eget sjuka hat mot Israel.

Herr talman! I betänkandet berör vi i huvudsak tre områden: framtiden för Gaza, situationen på Västbanken och det humanitära biståndet till nödlidande i området.

När det gäller Gaza har regeringen meddelat att den stöder FN:s säkerhetsråds resolution 2803, som är en rättslig kodifiering av den så kallade Trumpplanen. I dagsläget är denna plan alltjämt den bästa när det gäller att staka ut en fredlig framtid för Gazas befolkning. Kärnan i planen är att det ska installeras en ny civil administration som ska vara palestinsk samtidigt som en internationell säkerhetsstyrka, med deltagande från många olika länder, tar över ansvaret för säkerheten från de israeliska styrkorna.

Planen bygger också på att Hamas lägger ned sig självt. Hamas kontrollerar fortfarande delar av Gazaremsan, och så länge terrororganisationen fortsätter med sin meningslösa kamp blir det inte fred för Gazaborna.

Det fanns anledning att vara kritisk mot hur Israel bedrev kriget när det var som mest intensivt, men med den FN-beslutade fredsplanen finns en helt igenom fredlig väg att gå, som Israel har accepterat.

Tyvärr verkar det emellertid som att den amerikanska presidentadministrationen spelar bort sin egen fredsplan genom att i stället tillskapa ett så kallat fredsråd med mycket större ambitioner än vad som ursprungligen var tanken och vad FN:s säkerhetsråd har ställt sig bakom. Att administrationen spelar bort sina egna kort på detta sätt är förvånande eftersom det som ändå var en rimlig plan i så fall inte kan genomföras. Sverige har sagt att vi vill stödja ursprungsplanen. Den var fokuserad på Gaza och inte världen i stort.

Herr talman! Vi har talat mycket om Gaza i den här kammaren, men den som känner konfliktens natur vet att det egentligen är problematiken på Västbanken som är den stora frågan. Israelerna kallar Västbanken för Samarien och Judeen, vilket är de gamla bibliska benämningarna. Man säger så för att markera att detta är det gamla bibliska Israels kärnområde. Det är detta som är själva orsaken till att Israel har byggt bosättningar där.

Bosättningarna började långt före vår tid, redan efter kriget 1967. Ledande parti på den tiden var Israels socialdemokratiska parti. Världen borde redan där och då sagt nej och insisterat på en bodelning mellan de palestinska och israeliska folken. Redan då borde det ha krävts en tvåstatslösning.

Snart 60 år senare är situationen mer komplicerad än någonsin, och i dag drivs bosättningspolitiken av religiösa extremister med stöd av Israels regering. Att inte ha satt stopp för bosättningspolitiken och den våldsamma extremism som den står för är Israels skamfläck, och inte ens den varmaste Israelvän kan försvara den politiken.

Sverige stöder alltjämt tanken på att en tvåstatslösning måste komma till stånd. Det finns många som inte tror på den längre på grund av att det verkar som att vare sig israeler eller palestinier vill ha den. Ingen har emellertid presenterat ett mer realistiskt alternativ. Alla förslag till enstatslösningar som jag har tagit del av slutar med folkfördrivning och mycket stort mänskligt lidande. De är alla orealistiska.

För att markera vårt missnöje med den israeliska bosättarpolitiken arbetar regeringen för att EU ska se till att varor som producerats inom bosättningar inte ska nå europeiska konsumenter. Regeringen arbetar för att EU ska rikta sanktioner mot extremistiska bosättare och även mot ministrar i Israels regering.

Herr talman! Den tredje delen i betänkandet handlar om den humanitära situationen. Här vill jag kort påminna om vad Sveriges regering har gjort och varför vi i utskottet känner oss nöjda med detta.

Sverige är en av de större givarna av humanitärt bistånd, framför allt till Gaza. Sedan kriget bröt ut 2023 har Sverige skänkt 1,5 miljarder kronor i humanitärt bistånd, varav 945 miljoner kronor under 2025. Därtill planerar vi att betala ut ytterligare 800 miljoner kronor under innevarande år. Pengarna är i högre grad än tidigare riktade till just Gaza genom etablerade hjälporganisationer som Unicef, World Food Programme och Internationella rödakorskommittén.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till försvarsministern.

Vi har ju alla tagit del av nyheterna från Ukraina om utvecklingen av drönarkriget och hur denna har förändrat markkrigets natur. Jag skulle därför vilja fråga försvarsministern hur vi i Sverige tar in lärdomarna från Ukraina när vi bygger vår försvarsmakt.

Jag skulle också vilja passa på att fråga ministern vilken form av samarbete vi nu har med Ukraina. I krigets inledning var det ju vi som hjälpte Ukraina, men jag tror att det i framtiden kommer att vara Ukraina som behöver hjälpa oss. Jag förstår om ministern inte kan berätta allt om detta; det kan ju finnas hemliga samarbeten. Jag vill ändå fråga vad allmänheten bör känna till i den här frågan.

Herr talman! Jag kan bara upprepa vad jag sa i mitt förra inlägg, nämligen att jag tror att ledamoten talar med fel person. Jag tror att hon ska ta de här frågorna med föredragande ämbetsman i frågan, som är biståndsministern. Det är ju så systemet fungerar – det är regeringens företrädare som är insatta i detaljerna.

Enskilda riksdagsledamöter kan inte känna till allt om alla biståndsprojekt. Ledamoten vet väl att projekten är ganska många? De är tusentals. Det går inte för varje ledamot i Sveriges riksdag att ha den detaljkunskap som ledamoten Völker har skaffat sig inför den här debatten.

Herr talman! Tyvärr kan jag inte svara på exakt hur avtalen ser ut, eftersom jag inte är insatt i den frågan. Mer detaljerade frågor om avtalen får nog ledamoten Völker ställa till någon som kan frågan bättre, till exempel biståndsministern. Hon skulle kunna interpellera honom i det här ärendet. Det tror jag skulle vara mer fruktbart.

Sedan vill jag invända mot ledamotens beskrivning av hur biståndet till Afghanistan såg ut. Hon kallade det nämligen för massivt. Jag vill minnas att det som mest uppgick till kanske 800 miljoner kronor. Det kan inte beskrivas som massivt, av det enkla skälet att Afghanistan, om jag minns rätt, har en befolkning på kanske 40 miljoner människor. Det blir naturligtvis inte en massiv insats med en sådan summa.

Det här är problemet med nästan all biståndsverksamhet: Insatser som påstås vara stora är inte så stora. Det är ett av skälen till att regeringen har valt att koncentrera många biståndsprojekt till färre länder för att få större projekt och bättre effekt.

Jag håller inte med om att det här var massivt, effektivt och det bästa bistånd som man någonsin skulle kunna ha haft.

Herr talman! I den utrikespolitiska deklarationen nämnde regeringen att en reform av FN:s säkerhetsråd är angelägen. Jag vill därför använda mitt inlägg i dagens debatt till att verkligen understryka nödvändigheten av detta och också nämna att det är bråttom.

Dagens sammansättning med fem permanenta medlemmar med vetorätt fungerar inte längre. Femklövern – USA, Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien – representerar hur världen såg ut 1945. Det var segrarmakterna plus Kina som skapade FN, och organisationen hade sannolikt aldrig överlevt utan denna märkliga konstruktion med permanenta medlemmar och veto.

Sedan dess har mycket hänt. Det som brukar kallas för syd har vuxit ekonomiskt, politiskt och befolkningsmässigt. Det har gjort att majoriteten av världens befolkning är utesluten från det inflytande över världen som européer och amerikaner själva tänker sig ha rätt till.

Denna ordning går inte längre att upprätthålla. De stora folkrika länderna i världen – Indien, Indonesien, Pakistan, Brasilien och Nigeria – måste också kunna komma i fråga för en permanent plats i säkerhetsrådet. Ska det vara med samma vetorätt som i dag? Kanske inte. Kanske ska det vara nya beslutsregler. Jag har inget konkret förslag, men det är i alla fall omöjligt att fortsätta som nu.

Herr talman! FN och särskilt FN-stadgan kom till på grund av att världen, främst Europa, under början av 1900-talet genomled två gigantiska och helvetiska krig. Den norm som segrarmakterna satte om fredlig konfliktlösning gjordes av dem som själva varit med om krigets fasor. De var inga drömmare. De var inga orealistiska teoretiker. De var heller inte pacifister. Samma stater som grundade FN var också de första att skaffa sig kärnvapen, men vad dåtidens ledare absolut inte ville ha var nya krig.

Herr talman! Sverige har haft stor nytta av det regelverk som säger att konflikter måste lösas med fredliga medel. Det stämmer det som sägs att stormakterna inte alltid följer dem, och det stämmer också att det inte finns någon världspolis som upprätthåller reglerna. Det gör dem ändå inte meningslösa, för det som har en återhållande effekt på alla världens länder, inklusive stormakterna, är att FN-stadgan är ett avtal länder emellan. Länderna har själva frivilligt skrivit under detta avtal och därmed förbundit sig att alltid lösa konflikter fredligt.

Detta fungerar eftersom inget land i längden kan vara en ständig löftesbrytare. Vi ser det på Ryssland, som är det första stora land som försökt sig på att bryta alla ingångna avtal. Det går inte så bra. Ryssland är isolerat.

Ett litet land som Sverige kommer aldrig att kunna mönstra de militära resurser som krävs för att kunna hävda sig på den internationella arenan, inte ens om vi slår oss samman med Norden och Baltikum och inte ens om vi får med oss EU. Inte ens EU är starkt nog. För oss har det varit mycket effektivare på alla sätt att upprätthålla det internationella rättsliga systemet.

Herr talman! Den globala balansen i världen har förändrats. Som Finlands president Alexander Stubb så väl har beskrivit det kan man förenklat dela upp världen i tre delar: ett väst som utgörs av de gamla demokratierna, ett öst som samlar de ledande diktaturerna, såsom Kina, Ryssland och Iran, samt ett syd som omfattar resten av världen. Det är detta syd som i dag är helt utan inflytande i säkerhetsrådet.

Vad skulle hända om denna grupp av folkrika länder tröttnar på oss i väst och i stället konstaterar att de måste sluta upp på östsidan bara för att vi halsstarrigt vägrar att lyssna på vad de har att säga? Enkel matematik säger att vi förlorar då. Jag vill därför verkligen understryka hur viktigt det är att nu reformera FN:s säkerhetsråd.

FN-systemet är världshistoriskt unikt. Det har förhindrat krig, och det är till nytta för just svenska intressen. Det gläder mig att regeringen delar denna uppfattning, och jag ser fram emot det kommande arbetet med denna sak.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Herr talman! Min fråga går till utrikesministern.

Nästa vecka är det dags för den så kallade högnivåveckan i FN:s generalförsamling. Jag skulle därför vilja be utrikesministern berätta något om vilka möten hon kommer att ha i samband med detta och framför allt vad Sveriges viktigaste budskap kommer att vara. Jag tänker såklart främst på den ökade ryska aggressionen, med attacker mot Polen och Rumänien, och den totala oviljan från rysk sida att över huvud taget tala om någonting som kan liknas vid vapenstillestånd eller fred.