Gudrun Nordborg

Fru talman! Tack för kompletterande svar från justitieministern!

Då undrar jag också varför det har blivit så att Sis har så stor resursbrist att de inte kan ta hand om de barn som har en problematik men inte är kriminellt belastade. Det är ju ett tecken på att resursfördelningen har varit fel att Sis först genom att flytta över en grupp till, vad jag menar, sämre vård inom Kriminalvården kan frigöra resurser så att man kan göra en stor del av det förebyggande arbetet och ta hand om barn som är illa utsatta av andra anledningar än att de är involverade i kriminalitet.

Varför har det blivit så, och varför skulle man inte kunna rätta till det med att lägga de enorma resurser man lägger på Kriminalvården på Sis i stället? Det skulle kunna vara en bättre satsning på brottsförebyggande arbete och därmed en bättre satsning på det som skulle kunna vara ett brottsofferperspektiv än en satsning på ett gärningsmannaperspektiv inom Kriminalvården.

Fru talman! Jag vänder mig till justitieministern och undrar om vi kan titta närmare på vilka verkligheter vi lever i. För mig är det ganska självklart att beslut som starkt kommer att påverka mångas liv framöver ska bygga på både forskning och beprövad erfarenhet.

När det handlar om bristen på forskning kan man nämna bevistalan. Där har det funnits så få fall tidigare att det inte finns någon bra forskning med uppföljning. Det kommer förhoppningsvis att komma, för det tror jag är en viktig reform i de här paketen.

Det finns också forskning där man har intervjuat anhöriga till dem som har blivit våldsdödade. Många av dem vill inte ha vare sig hårdare straff eller sänkt straffbarhetsålder. Där finns alltså en del att gå på.

Det alla viktigaste, menar jag, är dock dels att vi kan dra en del konsekvenser av forskning i andra länder, dels att vi har en oerhörd erfarenhetsbank i dem som arbetar med denna problematik i Sverige, här och nu. Där har både rättsväsen och många andra berörda myndigheter och intresseorganisationer varit starkt emot. Varför kan vi inte ta vara på det och reformera Sis och satsa på skolan – som de gör – och på bästa vård under tiden, men också lägga till eftervård?

Herr talman! Mitt anförande nyss handlade mer om att markera att det som ledamoten Melin tog upp inte vara relevant i relation till mig eller till Vänsterpartiet. Det var grova överdrifter.

Sedan handlar det om vilka strukturella problem som vi kan se i samhället i stort. Där ser vi problem med kvinnoförakt och rasifiering, och jag menar att det är problem som samhället bär i stort. Där kan inte poliser komma undan. Det finns tyvärr exempel på att detta existerar i alla yrkeskårer och alla grupper i samhället. Det kan jag inte backa ifrån, för där är forskningen väldigt entydig.

Men man ska också se vad som dominerar och hur man inom polisen försöker arbeta för att motverka detta på ett bra sätt. Där vet jag att det pågår ett viktigt arbete, men det finns fortfarande personer som känner sig illa behandlade – ibland som kvinnor, ibland som till exempel afrosvenskar. Detta är ett arbete som måste fortgå. Men det var kanske inte dessa saker som vi framför allt skulle diskutera i dag.

Jag hör inte till dem som hatar poliser, och jag har aldrig stött dem som yttrar sig så.

Herr talman! Jag kan förstås inte låta bli att reagera på de oerhörda beskyllningarna i Martin Melins anförande nyss, som framför allt var riktade mot Vänsterpartiet.

Jag vill markera att vi just har två tankar i huvudet samtidigt. Vi vill markera mot den grova kriminaliteten, inklusive om barn begår grova brott, men vi vill inte sätta barnen i fängelse. Vi vill agera på andra sätt som vi tycker är mer effektiva. Det skulle vara att satsa på Sis men också att ha mycket förebyggande verksamhet. För mig är detta att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Vi kommer inte att klara av att hantera den grova kriminaliteten om vi inte stoppar nyrekryteringen. Där krävs det givetvis poliser, som många gånger gör ett fantastiskt jobb. Det är inte snack om annat, och jag har inte uttryckt mig negativt mot poliser.

Men polisen måste också få stöd och kunna samarbeta med många andra, och man kan vidta åtgärder som ger de unga personerna hopp om ett bättre liv. Man kan kanske ge dem fritidsaktiviteter, andra stimulanser eller till exempel egna pengar genom de nya formerna där de jobbar några timmar åt ett företag eller offentlig sektor. Där får de känna att de är uppskattade och värdefulla och kan kanske knyta nya vuxenkontakter.

Herr talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till reservation 1, vilket innebär avslag på regeringens förslag i de delar som handlar om en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Vi stöder givetvis också de två övriga reservationer som vi ställt oss bakom.

Barn och unga som har begått brott måste möta konsekvenser av sitt handlande. Ja, samhället måste reagera och visa sitt avståndstagande. Frågan är dock hur, och hur detta kan göras effektivt.

Redan i dag kan barn i åldern 15–17 år dömas till fängelse om det finns synnerliga skäl, exempelvis om brottet är mycket allvarligt, som vid mord och andra grova övergrepp. Jag och Vänsterpartiet anser att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd för unga i åldern 15–18 år och att Statens institutionsstyrelse ska ansvara för den även fortsättningsvis. Deras erfarenheter är värdefulla, och särskilt deras skolverksamhet är väldigt viktig.

Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården, satsa på att utveckla verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen och med kraft förbättra unga frigivnas inslussning i samhället. Där har det funnits väldigt allvarliga brister. Jag anser därför att det är ett mer konstruktivt förslag att förlänga den maximala tiden i sluten ungdomsvård och att kombinera den med villkorlig frigivning, precis som vi har från fängelserna i dag, som Kriminalvården då skulle komma in och ansvara för, i samarbete med Sis.

Det finns vetenskapliga belägg för att insatser i frihet gör större skillnad, och det svenska frivårdssystemet räknas till ett av världens mest utvecklade. Insatserna som verkställs inom frivården kan utformas mer innehållsrikt och individanpassat. Det skulle stämma utmärkt väl för de unga som lämnar institutionsvården.

De barn som avses i den här propositionen är ofta mer brottsoffer än förövare. Systemet kan med rätta uppfattas som orimligt när barn som inte har uppnått tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barnet att begå. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv då? Att straffa dessa barn är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda.

Forskningen visar också att barn som har begått brott i regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma och social problematik i familjen, liksom av psykisk ohälsa. Det är också väldigt vanligt att de har upplevt våld eller varit utsatta för våld mot sin egen kropp i olika former. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer med behov av stöd och skydd snarare än rättssubjekt inom den repressiva straffrätten.

Samhället har också sedan lång tid dragit sig tillbaka från ekonomiskt utsatta delar av samhället. Det har inneburit färre vuxna i många unga personers liv, och det har ofta inneburit att verksamheter som kunnat förebygga brott har gått på sparlåga. Resultatet ser vi när unga tonåringar grips för att ha mördat andra tonåringar på uppdrag av samvetslösa kriminella. Detta skapar en rädsla och en otrygghet som ekar genom hela samhället. Det måste tas på allvar.

Regeringen har dock ett ensidigt fokus på hårdare tag. Det har inte minst gällt frågan om tonårsutvisningar, som tydligt visar hur problematiskt det kan bli när regeringen driver på en lagstiftning utan att bry sig om en stark opinion. Vi riskerar nu en liknande situation inom kriminalpolitiken.

Också här har det varit väldigt starka opinionsyttringar, och misstron mot regeringens politik är och har varit stark. Nu är den det även i professioner inom särskilt juristkåren. Det är en kår som egentligen domineras av människor som röstar borgerligt, men nu förekommer blandade upprop genom aktioner som liknar metoo och som benämns jutoo, där ”ju” syftar på juridiken. Nästan 2 000 jurister har redan varnat för en nedmontering av rättsstaten och för att regeringen allt oftare ignorerar allvarlig kritik från Lagrådet.

Som jurist med mer än 55 års yrkeserfarenhet är jag en av dem som har reagerat på och förfärats över Tidöregeringens hänsynslöshet i sin iver att införa så kallade reformer. Förslaget till lagstiftning om sänkt straffbarhetsålder var det mest bristfälliga och undermåliga jag någonsin läst. Nu måste jag tyvärr lägga till ett ännu värre exempel, nämligen den stora straffrättsreform som också ska debatteras i dag.

Åter till straffmyndighetsåldern: Här finns förödande kritik från många instanser – tunga sådana – i form av myndigheter, forskare och aktörer inom civilsamhället, utan att regeringen låter sig påverkas. Sju av utredningens nio experter motsatte sig förslaget att sänka straffbarhetsåldern när man diskuterade en sänkning från 15 till 14 år, det vill säga den gräns vi nu har på bordet. Därför går det inte att benämna den utredningen som en expertutredning. Statusen höjdes definitivt inte heller av att enbart 3 av de 95 remissinstanserna tillstyrkte förslaget.

Trots den massiva kritiken gick regeringen vidare med ett förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Det drog man dock tillbaka av rädsla för att bli nedröstad här i kammaren, och vi har nu ett aktuellt förslag på 14 år.

Det vi ser är en relativisering av expertorgans och Lagrådets yttranden som kan ifrågasättas men som är en trend också bland högerregimer i andra länder. Det är en skam att Sverige har bidragit till detta och att vi ser en så stark trend till nonchalans mot expertis och något som jag tyvärr skulle vilja benämna som kunskapsförakt. Det är ett hemskt fenomen.

Socialstyrelsen har hela tiden hävdat att utvecklingen mot ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar. Det borde inte drabba det enskilda barnet.

Kriminalvården har också länge hävdat att man inte har resurser att ta hand om så här unga barn. Förändringar har skett så att Kriminalvården har utvecklats, men man är verkligen nybörjare på det här området.

Forskningen visar även att barn som har begått de här brotten i regel befinner sig i sammanhang med omsorgsbrist, trauma och psykisk ohälsa. Härtill kommer uppgifter om att barnen ofta har upplevt våld, vilket jag vill återkomma till. Det kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd. De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen, och det ska inte även samhället vara.

För att hantera och vårda de här barnen krävs oundvikligen en stark kontroll, och det finns vägar framåt som bygger på forskning och beprövade erfarenheter. Vi vill stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och utveckla ungdomshemmen. Sist men inte minst vill vi förbättra unga frigivnas inslussning i samhället, som i dag är väldigt bristfällig. En skärpt kontroll kan uppnås med gps-övervakning, personliga övervakare och eftervård för den som frigivits.

Barn och unga som utnyttjas i kriminella nätverk behöver även få tillgång till traumabehandling, och det behöver bli lättare att få akuta LVU-omhändertaganden av utsatta barn och unga.

Idealt ska vi naturligtvis förhindra att unga begår brott över huvud taget och se till att de inte kommer i närheten av kriminalitet. Här är det brottsförebyggande arbetet otroligt viktigt, men det är dessvärre eftersatt av regeringen.

Många samverkansprojekt är dock igång, en del med väldigt imponerande resultat. Jag vill nämna ett exempel, nämligen SAO-jobb. Det är en studiemotiverande arbetsorientering där man samverkar med både näringsliv och offentlig sektor. Där kan unga komplettera skolgången med att jobba två timmar i veckan, och få betalt för det, mot att de också sköter skolarbetet. Detta har varit framgångsrikt där det har prövats, och försöksverksamheten sprider sig över landet. Det är utmärkt.

Jag tar upp detta som ett exempel på hur näringsliv och offentlig sektor, utöver kriminalvård och socialtjänst, kan bidra väldigt konstruktivt. Samhällets olika delar måste naturligtvis samverka.

Regeringen har nyligen upptäckt att man behöver satsa mer på förebyggande insatser och har till exempel gett Brå i uppdrag att undersöka hur kulturprojekt skulle kunna bidra till att förebygga våldsbejakande aktiviteter bland ungdomar, inklusive våldsbejakande extremism. Jämställdhetsmyndigheten har fått i uppdrag att granska sociala medier och vad de kan innebära för våldsutsatthet och våldsutövande, inklusive manosfären.

Jag vill återkomma till brottsofferperspektivet. Det finns oerhört många exempel där professionella som möter ungdomar säger att de är allvarligt utsatta för våld i den egna familjen. Det kan handla om att de har bevittnat våld eller om att de själva har utsatts för våld. Det finns data sedan länge. Vi vet att vart 10:e barn i vårt land har upplevt våld i hemmet och att vart 20:e barn gör det ofta. Vi måste ta dessa siffror på allvar och fokusera mycket starkt på att förebygga mäns våld mot kvinnor och barn för att begränsa något som utgör en grogrund för att personer lär sig att använda våld som maktmedel redan i unga år och inom familjen.

Forskningen visar entydigt att barn under 15 år saknar den kognitiva och emotionella mognad som krävs för att de ska förstå konsekvenserna av sina handlingar. Gränsen sattes 1864, vilket kan tyckas vara väldigt länge sedan. Det skedde dock av en anledning, och den anledningen finns kvar. Strafflagen, som var föregångare till brottsbalken, markerade den här gränsen. Mycket har hänt sedan dess, men barn är fortfarande barn. Samtidigt har samhället blivit alltmer komplicerat, och kanske är det mer motiverat att fråga sig om gränsen borde höjas än att sänka den.

Vi har ratificerat barnkonventionen och antagit den som svensk lag. Barnrättskommittén har tydligt uttalat att en sänkning av ett lands befintliga straffbarhetsålder strider mot konventionen. Det är värt att tänka på med fullt allvar.

Vi kan också se att dessa reformer drabbar könen olika. Flickor är mer utsatta och förekommer oftare som målsägande redan innan de kommer in i de kriminella gängen.

Någon har sagt: Utan sårbara barn, ingen rekrytering.

År 2025 tilldelades Frances Crook världens största pris inom kriminologi, Stockholm Prize in Criminology, för att hon verkat för att reducera antalet barn i fängelse i Storbritannien. Detta antal har minskat från 3 500 till 500. Hon menade i sitt anförande och i intervjuer att Sveriges regering har gjort nästan allt fel. Man har satsat på fängelser i stället för på förebyggande sociala insatser.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag uppskattar givetvis att man fortsätter att arbeta med de här frågorna. Det är nödvändigt och ett minimum. Men man måste göra det på ett skickligt sätt.

Där kan man fundera över frågor om placeringar. Det finns ett antal fångar som är dömda för allvarliga sexualbrott. Hur gör man i riskbedömningar där? Är det rimligt att de ska placeras i dubbelceller, eller är det en riskfaktor?

Ska vi göra intervjuer där man testar vilka som skulle kunna stämma och förhoppningsvis trivas bra ihop? Jag vill gärna tillägga att jag också har hört positiva exempel där de som har fått dela cell och sedan blivit erbjudna att bo i ensamcell har nekat det för att de har blivit så goda kompisar. De tycker att kvällssamtalen har varit oerhört värdefulla för dem. Det kan också ha en terapeutisk effekt att man umgås om man kommer in på kloka tankar tillsammans och försöker att bygga upp en bättre framtid än det liv man hade när man kom in i fängelset.

Att bedöma riskfaktorer är extremt svårt att göra både ute i verkligheten och inne på institutioner. Ambitionen att göra det vill jag gärna hylla, men frågan är hur det ska gå till. Jag vill gärna fortsätta att följa utvecklingen av det och vad som sägs i den rapport som om jag förstod det rätt skulle komma från Kriminalvården i oktober.

Fru talman! Tack, ministern, för kompletteringar! Jag inser fuller väl att om det är trångt i allmänna utrymmen oavsett vilka lokaler de än är kan det åstadkomma friktioner och irritation som utmynnar i obehagliga aktioner, tyvärr inklusive våld. Men de övergrepp som har fått stor uppmärksamhet är de som har skett i de låsta rummen, där en medintagen begår övergrepp på en annan medintagen.

Där är frågan: Hur kan man bromsa detta, och vilka möjligheter finns att slå larm? Det tror jag är ännu allvarligare situationer än dem som handlar om trängsel i allmänna utrymmen där det kanske finns både andra intagna och personal som kan gripa in snabbare än vad som går att göra till exempel nattetid i en låst cell.

Det kom också fram i svaret att Kriminalvården har rutiner. Det blir jag lite nyfiken på. Vilka rutiner har man för att försöka komma till rätta med situationer där man misstänker övergrepp av olika slag? Det är tydligen någonting som finns redan nu.

Sedan vill man tack och lov gå vidare med att försöka analysera hur omfattande problemen är. Man ska också kartlägga både riskfaktorer och möjliga förebyggande åtgärder. Det låter ju klokt, men det verkar också senkommet. De här problemen är inte helt nya. De har också före överbeläggningarna funnits problem, och övergrepp har existerat på våra anstalter.

Jag har en kompletterande fråga som inte ingick i min partikamrats text med frågor till ministern. Det är en fråga som jag är övertygad om att vi båda är angelägna om att bevaka. Vad gör Kriminalvården för de personer som har blivit utsatta för övergrepp? Hur ger man dem fortsatt skydd, och hur ger man dem en terapeutisk behandling?

Vi vet att sexuella övergrepp är bland det mest traumatiserande som man kan utsättas för. Det gäller för kvinnor, och det gäller för män. En del hävdar också att det gäller i ännu större utsträckning för män därför att man förväntas kunna försvara sig, och så klarar man inte det utan blir utsatt för övergrepp. Det är så att säga en flerfaldig kränkning av manligheten, som kan vara sårbar på ett dåligt sätt. Men vi ska ha all respekt för att de som nu har blivit utsatta har farit illa av de övergreppen.

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det var dock inte så heltäckande som jag hade hoppats. Men jag är ändå övertygad om att vi båda har ambitionen att våld och sexuella övergrepp inte ska förekomma – helst inte någonstans i samhället och kanske allra minst på dessa institutioner och anstalter, där staten har ansvar för människor som blivit intvingade innanför ramarna.

Vi har länge vetat att övergrepp förekommit inom kriminalvården. Det som har föranlett denna interpellation är bland annat larm från medier; man har uppmärksammat att övergrepp även sker på grund av dubbelbeläggning. Vi vet att dubbelbeläggning är det som oftast förekommer i kriminalvården. Det är till och med det man bygger för när man expanderar kraftigt och försöker ta emot alla nya stora grupper av fångar.

Även om ambitionen från ministern och ansvariga i Kriminalvården är att reducera detta väcker interpellationssvaret en hel del frågor – det är faktiskt inte särskilt lugnande.

Det markeras i svaret att man bedriver en effektiv återfallsförebyggande verksamhet. Men på nyheterna kunde vi i dag höra att man för så många som hälften av de intagna inte klarar av att upprätta verkställighetsplaner i tid. Ändå är tidsperioden ganska lång: 30–60 dagar. Där tror jag att vi har en lucka i systemet.

Jag har också gjort besök på fängelser där både de intagna och personalen hävdar att det inte finns utrymme nog för återfallsförebyggande verksamheter. Det är inte alltid det ens finns lokaler för återfallsförebyggande utbildningar, samtal eller behandlingar. Vi vet också att flera välkända terapier inte längre verkställs inom kriminalvården. I stället får man vänta tills man har lämnat fängelset. Även detta är sådant som skapar gnissel och irritationer och kan urarta i våld.

Ambitionerna finns alltså. Men går det att förverkliga dem när det råder lokalbrist och personalen väldigt ofta är nyanställd och oerfaren?

I svaret hävdar ministern att dubbelbeläggningarna är ändamålsenliga. Då frågar jag mig: För vem? Är de ändamålsenliga för de intagna? Eller sker de av krassa ekonomiska skäl för att man över huvud taget ska kunna härbärgera de stora fångkullar som väntas på grund av straffrättsreformen?

Fru talman! Det är lätt att säga ja till den här reformen om att få en betald polisutbildning, även om den inte är alldeles självklar. Syftena är dock oerhört viktiga att markera.

Man vill alltså att polisutbildningen ska bli betald. Centrala studiestödsnämnden ska successivt skriva av låntagares studieskulder, och detta ska både stärka rekryteringen till polisyrket och hålla kvar utbildade poliser i professionen. Här är konstruktionen att man i och med den successiva avskrivningen i princip är kvitt sina studieskulder om man har arbetat som polis i åtta år.

Det jag också tycker är spännande är att man har tagit ett grepp med en positiv retroaktiv effekt. Detta gäller inte enbart de poliser som går ut sin utbildning efter att reformen träder i kraft, utan man låter den få effekt från och med den 1 augusti 2024. En pågående polisutbildning kan alltså också omfattas av detta.

Det är också viktigt att vi stimulerar så att man har möjlighet att etablera sig på flera håll i landet. Förhoppningsvis kommer det här också att innebära att man kanske landar och stannar kvar någorlunda nära sin utbildningsort, oavsett om det är i norr eller i söder eller mitt i landet.

Detta väcker dock också en del frågor om likabehandling. Har vi andra yrken som också är bristyrken och samhällsbärande på ett viktigt sätt som kommer att kunna kräva liknande reformer? Vi bryter mot vissa principer här genom att staten går in och skyddar en viss utbildning. Jag tycker dock att det finns goda argument för detta eftersom polisen är samhällsbärande och oerhört viktig i sin demokratiska funktion. Detta gör att vi ändå behöver göra avsteg.

Jag skulle också vilja lyfta att detta är något som ska öka tryggheten i samhället och att vi kanske borde satsa ännu mer på att få till en bra rekrytering av skickliga och kompetenta poliser.

Vi i Vänsterpartiet har länge motionerat om att polisutbildningen bör vara en högskoleutbildning som ger den som väljer att bli polis en akademisk examen. Här tas steg på vägen genom att en del högskolor och universitet ger universitetspoäng för vissa utbildningar som man kan komplettera sin utbildning med.

Många, också fackliga företrädare, menar dock att det vore värdefullt att öka attraktiviteten i och därmed viljan att utbilda sig till polis genom att den som gör det får en akademisk grundexamen. Då kan man kanske till och med gå vidare och i vissa fall bli forskare. Även den som går tillbaka till eller går in i en ordinarie polisfunktion skulle kanske ha bättre förutsättningar att använda kommande forskning och nya metoder på ett skickligt sätt.

Detta är alltså ett perspektiv som jag tror att vi ska behålla och försöka vidareutveckla.

Något som också upptar en del av min tid, bland annat efter kontakter med olika fackliga företrädare inom polisen, är att man har väldigt olika arbetsvillkor och livsvillkor beroende på var i landet man placeras. Hamnar du i glesbygd får du vissa uppgifter, som kan vara utmanande på sitt sätt, och hamnar du i storstaden Stockholm får du väldigt mycket uppdrag som är kopplade specifikt till huvudstaden. Det krävs bland annat insatser i samband med galor, statsbesök och mycket annat.

Oavsett detta tycker jag att det är viktigt att, som några redan har gjort i talarstolen, markera att man som polis är utsatt för en ganska stor psykologisk press och stress. Vi försummar ofta att nämna att vi som medborgare är väldigt beroende av att polisen får stöd att hantera sin utsatthet.

Utsattheten kan variera på olika sätt: Det kan handla om att konfronteras med gäng, men det kan också handla om att konfronteras med effekter av mindre brott som drabbar enskilda. Exempelvis bedrägerier är ibland kopplade till gängkriminalitet men ibland till ”vanlig” kriminalitet, och det gäller även inbrott och så vidare. Där möter man som polis väldigt ofta människor i sorg och förtvivlan.

Något annat jag vill ta upp är att vi lever under olika livsvillkor. Poliser i Stockholm kommer att få väldigt höga kostnader för boende och andra livsnödvändigheter. Det tar en större del av lönen än för poliser ute i övriga landet. Representanter för Stockholms stad och polisen har argumenterat för att vi som politiker måste uppmärksamma den här skillnaden, som gör att poliser som kanske egentligen skulle vilja jobba kvar i Stockholm inte riktigt har råd att göra det om de bildar familj och behöver större lägenhet och annat.

Här kommer vår övriga samhällspolitik in. Vad gör vi för att bygga rimligt billiga bostäder? Vilka välfärdsinsatser gör vi som innebär att familjer kan få hjälp till exempel i samband med att barnen anländer?

Det här är ett första viktigt steg för att vi under kommande år ska få en demokratisk och bra ordning på polisutbildningen och fler i tjänst på den viktiga polisfunktionen.

Med det tackar jag kollegor, kanslier och alla andra som har stöttat vårt riksdagsarbete under den här mandatperioden. Tack, allihop! Jag önskar er en fin midsommar och en härlig sommar.

Fru talman! Jag tackar Mikael Damsgaard för de inledande vänliga orden, som jag förstås uppskattar.

Vad som händer efter valet är beroende av valutgången. Vi i Vänsterpartiet gläds åt att våra siffror stiger, vilket gör att vi har ett lite bättre förhandlingsläge. Det handlar ju hela tiden om att förhandla om vilka frågor vi vill prioritera och vad vi kan kompromissa med, och oavsett vilket parti vi diskuterar med handlar det om styrkepositioner.

Kanske är angreppen på varje liten skiljelinje mellan Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna, särskilt Vänsterpartiet, ett tecken på oro från regeringssidan för att man kommer att förlora valet i höst. Jag hoppas ju att så blir fallet och att vi går framåt. Men vad som då kommer att hända är till syvende och sist en förhandlingsfråga.

Fru talman! Ja, det är uppenbart att vi ibland står på olika sidor av barrikaderna, dock inte alltid, vilket jag vill understryka.

Jag märker att det borgerliga blocket älskar att ta upp att vi i oppositionen skiljer oss åt på några punkter. Det gör vi, och det har vi också all anledning att göra, tycker jag som representant för Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet tycker att de rättsstatliga principerna är viktiga och att regeringspartierna alltför ofta sviker dem. Det här lagförslaget är ett exempel, och det finns fler. Jag står för att Vänsterpartiet har haft denna position länge och varit väldigt restriktivt i förvarsfrågan. Jag beklagar inte det, för jag tycker att vår linje är riktig. Vår argumentation bygger på en analys av och en tro på tidiga insatser.

Ja, Vänsterpartiet har behövt utesluta personer som har haft avvikande inställningar till bland annat revolutionära grupper, och jag menar att vi borde få respekt för att vi har agerat snabbt när sådant upptäckts.

Jag tycker att denna linje är rimlig, för vi måste alla försöka hantera oegentligheter inom våra partier. Det görs dock inte alltid på regeringssidan, och det vore det önskvärt att få en kommentar på.

Fru talman! Jag börjar med att säga att Vänsterpartiet yrkar avslag på det här förslaget. Det gör vi av olika anledningar.

Vi menar självklart att Sverige ska ha ett starkt skydd mot allvarliga säkerhetshot. Det får dock inte innebära att man bortser från krav på respekt för rättsstatens principer och för proportionaliteten. Skyddet av grundläggande fri- och rättigheter i samband med frihetsberövanden och bruk av tvångsmedel måste vara starkt – för vuxna och kanske än mer för barn.

Det här är vår markering mot att man ska bryta mot rättsstatens normer och medge ingripanden som skulle kunna undvikas med bättre förebyggande insatser i samhället. Jag tror att många vet att Vänsterpartiet agerar kraftfullt för det. Ibland tar de som önskar repressiva åtgärder till brösttoner.

Vad det handlar om nu är ökade möjligheter till förvar, längre förvarstider för vuxna, till och med utan någon som helst gräns, och utökade tider för barn. Det ska också bli sänkta beviskrav för vuxna och skärpta straff för barn när det gäller vissa brott.

Det är sant att Vänsterpartiet har varit tveksamt till tidigare reformer på området, som också har handlat om allvarliga skärpningar. Den lagstiftning vi har i dag om skydd mot utlänningar som utgör kvalificerade säkerhetshot, LSU-lagen, är redan starkt repressiv. Vi menar att det räcker och att det inte finns tillräckliga motiv i dag för att skärpa den ytterligare.

Man påstår att rättsläget och säkerhetsläget är förändrat. Vi menar att säkerhetsläget är ungefär detsamma som när den förändrade LSU-lagen trädde i kraft i början av 2020-talet.

Vi håller fast vid en princip som vi också har haft i fråga om utlänningslagen, nämligen att inte gå med på sänkta beviskrav för förvar. I det har vi stöd från åtskilliga remissinstanser som menar att det är orimligt med förvarstider som i princip kan pågå hur länge som helst. Personer som hålls i förvar enligt LSU behöver inte ens vara dömda för något brott. Det handlar om mer vaga antaganden om vad man misstänker kan hända.

Vi måste ta mycket större hänsyn till barnkonventionen än vad man vanligtvis gör och vad man särskilt behöver göra när det handlar om tvångsingripanden. Det är tragiskt att regeringen gång på gång föreslår mer ingripande åtgärder mot barn utan att man har följt några som helst barnrättsliga principer. Man bortser från barnkonventionens krav som säger att barn bara får frihetsberövas som en allra sista utväg.

I de specifika fall när barn bedöms utgöra ett kvalificerat säkerhetshot bör barnen placeras i en verksamhet som är anpassad för barn, där de erbjuds rehabilitering, vård och skolgång. När det handlar om tvångsingripanden är det svårt att se något annat alternativ än att vi behöver använda Statens institutionsstyrelse och dess institutioner.

Jag yrkar bifall till reservation 1 om avslag.

Fru talman! Från Vänsterpartiets sida vill jag också markera att detta är en angelägen reform. Förslaget syftar till att motverka onlinerekrytering av inte minst barn och unga till brottslighet och att bekämpa det som man ofta kallar crime as a service – att brott utannonseras mot ersättning, framför allt på digitala tjänsteplattformar. Det är djupt tragiskt att detta sker, men det är en effekt av den utveckling vi ser: att de kriminella gängen hittar nya verksamhetsformer och tränger tillbaka en del av de tidigare aktiviteterna från samhällets sida.

Jag tycker också att det är ett tecken på att straff inte räcker. Vi måste göra mer förebyggande insatser. Att begränsa onlinerekryteringen är en sådan åtgärd för att försöka förhindra rekrytering.

Jag vill också markera att vi från Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag. Den reservation som vi har tillsammans med Miljöpartiet handlar inte om att vi är emot förslaget, tvärtom. Vi vill att det ska fungera väl, och därför föreslår vi en utvärdering inom cirka fem år. Vi tycker att det är klokt att vi kan bedöma om en ny reform fungerar väl eller inte.

Jag skulle också kunna nämna att en av remissinstanserna, Jämställdhetsmyndigheten, för fram att de gärna skulle se en kontinuerlig rapportering från polisen om hur detta fungerar. Det kanske är ett framtida steg, men vi bör i vart fall efter några år försöka bedöma om detta var bra och tillräckligt eller om det behövs mer i den här sektorn.

Sedan är det uppenbart för oss i Vänsterpartiet att vi måste satsa ännu mycket mer på socialt förebyggande åtgärder, med en bred, trygghetsskapande välfärd och tidiga insatser för de barn som verkar vara i farozonen. Det ska alltså vara både generellt och individanpassat.

Detta handlar mycket om socioekonomiska villkor – risken för att hamna i kriminalitet är större för fattiga barn än för barn med mer välbeställda livsomständigheter. Därmed inte sagt att fattiga barn alltid begår brott och inte heller att invandrare, som av många pekas ut som riskfaktor, alltid begår brott. De finns i brottsstatistiken, men inte enbart på grund av invandringen utan, återigen, på grund av att socioekonomiska faktorer slår igenom.

Jag skulle också vilja säga att jag uppfattar det här förslaget som ganska väl genomtänkt. Det handlar alltså om att polisen ska få rapportera och kräva en ganska omedelbar åtgärd från de värdtjänstplattformar som lägger ut annonser där man rekryterar barn. Om plattformsföretaget får ett föreläggande från polisen krävs det ett väldigt snabbt agerande. Inom en timme ska materialet och annonserna bort.

Det kan också handla om rekrytering av vuxna. Då ska rekryteringsinnehållet gälla lite allvarligare brott som kan ge fängelse i två år eller mer. Men när det kommer till den grupp som är allra viktigast att skydda, barn och unga personer under 18 år, kan man kräva detta oavsett vilket brott rekryteringen skulle syfta till.

Man har varit insiktsfull och insett att rekrytering av barn ibland kan handla om lite mindre allvarliga brott, som sedan gör att barnet fastnar i kriminalitet och bland annat via utpressning kan fås att begå allt allvarligare brott. Också det lilla insteget i kriminalitet kan vara ett avgörande och väldigt farligt steg i en kriminell karriär som man tvingas till. Det är också viktigt att inse att vi måste komma åt dem som agerar så hotfullt mot barn.

Det är också viktigt med beviskraven, som är ganska rimliga. Det handlar om vad man skäligen kan anta att annonserna ska användas till. Och när det handlar om underåriga, alltså barnen, menar man att det är tillräckligt att materialet riktar sig till eller har varit tillgängligt för unga och att det skäligen kan antas att någon vill nappa på det. Det handlar alltså också om stort fokus på barnen. Jag vill också säga att det handlar om vad som sker riktat mot svenskar på vårt svenska territorium.

Jag vill också kort nämna att vi från Vänsterpartiets sida ser fram emot den rapport som ska komma från Brå i oktober i år, där man ska få se fler exempel på hur vi kan begränsa rekryteringen av unga. Men i dag är vi nöjda med att regeringen har lagt fram detta förslag om att begränsa onlinerekryteringen, och vi vill följa upp det med en utvärdering.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Då greppar jag ordet brottsofferfond direkt från Ludvig Ceimertz sista anförande. Det finns ju en brottsofferfond där de medel går in som dömda gärningspersoner måste betala till fonden. Men då går medlen till brottsoffer som kollektiv. De kan till exempel gå till ideella organisationer eller till att finansiera forskning. Många väldigt viktiga projekt har kommit fram den vägen. Mer sådant! Då får vi mer kunskap och mer styrka också inom ideell sektor.

Åter till den proposition vi diskuterar nu. Vänsterpartiet står bakom den i stort, dock inte i den del där man vill skärpa vårdnadshavarens skadeståndsansvar för skador som barnen orsakar genom brott. Om detta handlar reservation 1, som jag yrkar bifall till och som vi har lagt fram tillsammans med Miljöpartiet.

Det så kallade principalansvaret handlar om att en vårdnadshavare har ansvar för sina barn. Det handlar om olika former av ansvar. Man har till att börja med det generella ansvaret enligt culpareglerna i skadeståndslagen. Om du till exempel har varit vårdslös ska du naturligtvis ha ansvar, och det ska du också ha om du har varit vårdslös i relation till barnet och det har lett till brottslig utgång. Men principalansvaret handlar egentligen om att man ska vara ansvarig oavsett om man varit vårdslös, eller till och med orsakat något uppsåtligen, i relation till barnet. Detta vill inte vi vara med om att stärka.

Jag skulle också vilja markera att många tunga remissinstanser tycker att vi måste överväga att avskaffa principalansvaret, till exempel Lunds universitet, Åklagarmyndigheten och Uppsala universitet. Man menar att det saknas stöd för att detta skulle få brottspreventiv verkan och att risken snarare är den motsatta då det drabbar ekonomiskt svaga föräldrar.

Det regeringen föreslår är en höjning av maxbeloppet vid varje skadetillfälle. Det skulle få uppgå till nästan 20 000 kronor, och det är en höjning som är rätt avsevärd – nästan 8 000 kronor mer än den tidigare normen.

Vi vill i varje fall inte ha höjningen. Vi vill inte heller att man inkluderar ren förmögenhetsskada såsom utpressning, bedrägeri eller annan ekonomisk brottslighet i detta. Det skulle riskera att bli alldeles för betungande, menar vi.

Jag vill också lite grann komma tillbaka till brottsskadelagen, som vi kom att beröra i det föregående replikskiftet. Det är ju inte enbart brottsskadeersättning, skadestånd och hur kedjan ser ut för att man ska få ut sin ersättning som är aktuellt här, utan det är många övriga rättigheter som regleras, som rätt till stöd och behandling. Det är en mångfald av olika system som kopplas in, och myndigheter förväntas också samverka med varandra så att det blir effektivt.

Som jag nämnde i replikskiftet tror jag att vore intressant om vi kunde börja om och se om det finns saker som vi borde reglera mer. Därför är vi för en utredning, även om man kan sätta frågetecken för hur lagen kommer att se ut. Kommer det att gå att orientera sig i den på ett bra sätt? Kanske är alternativet med en hemsida på Brottsoffermyndigheten och en brottsofferguide väl så bra som att slå fast detta i en lagtext. Men en utredning vore väldigt viktig, så att vi kan komma vidare. Brottsofferorganisationerna längtar efter detta och har väldigt stor tilltro till att det skulle fungera.

Jag skulle vilja lyfta några saker till i det svenska rättssystemet som är väldigt smarta och i en del fall unika.

Om det blir åtal i ett brott där det kan vara aktuellt med skadestånd ska åklagaren kontakta brottsoffret och fråga om man vill driva skadeståndsanspråk. I så fall blir det en och samma process. Jag tror att alla kan förstå att det är en viktig poäng: Man behöver inte driva en alldeles egen process och riskera rättegångskostnader, utan detta är ett paket.

Om det är mer avancerat eller om det handlar om enorma belopp kan man behöva bryta ut det till en egen process, men i regel går det att samordna på det här sättet. Om det finns ett målsägandebiträde eller om ett barn får en särskild företrädare är det dem som hjälper till extra med detta och avlastar åklagaren.

Jag skulle önska att rättsväsendet tog dessa delar av processen på större allvar än vad man gör i dag. Det ligger allra sist i rättegångsmanualen. Det avslutar rättegången i domstolen, och det kommer också sist i domen. Det kan vara tidsbrist i båda fallen. Jag skulle önska en bättre utveckling och att domstolarna ägnade mer tid åt att argumentera omkring det här.

När man pratar om en brottsofferlag vill jag också markera att det är minst lika viktigt att de professioner som kommer i kontakt med brottsoffer har regler som markerar deras ansvar i relation till brottsoffret. Det kan handla om information eller om uppföljning.

Ofta har den som har blivit utsatt för ett brott upplevt ett trauma. Då är det oerhört viktigt, vilket några också har nämnt, att man inte bara säger saker muntligt utan att brottsoffret får skriftlig information. Informationen behöver upprepas vid nästa möte så att den verkligen fastnar och så att brottsoffret förstår vilka rättigheter det har.

Det är också ovärderligt att få tips och information om vilka ideella organisationer som finns. Dessa kan betyda ännu mer än de professionella organisationerna och myndigheterna.

Även om den lagstiftning som nu ligger på bordet innebär att Brottsoffermyndigheten betalar ersättningen direkt till brottsoffret skulle varje brottsoffer vilja att det verkligen är gärningspersonen som får betala. Om Brottsoffermyndigheten har betalat kommer den i fortsättningen, precis som i dag, att ha rätt till återkrav, så kallad regressrätt, gentemot gärningspersonen.

Myndigheten kan stå ut med att avbetalningsperioden är lång och sträcker sig flera år framåt, men det ska inte brottsoffret behöva tåla. Det är också viktigt att pengarna ytterst och helst kommer från gärningspersonen och att brottsoffret får sina medel så snart som möjligt.

Om Brottsoffermyndigheten har betalat ut ersättning i en okänd gärningspersons ställe och man senare får fast gärningspersonen får den personen kliva in. Då har man också rätt att driva regress.

Jag kan tycka att det också finns en liten oro med det här systemet. Det kan finnas incitament för försäkringsbolagen att inte längre erbjuda överfallsskydd. Denna oro har tidigare bromsat upp liknande reformer som den som vi diskuterar i dag. I så fall skulle det naturligtvis innebära väldiga kostnadsökningar för staten och en socialisering av det ansvar som försäkringsbolagen tar i dag. Det hoppas jag inte blir fallet.

Jag tror att jag har sagt tillräckligt om att jag inte tycker att föräldrarnas ansvar för barnens handlingar ska utvidgas. Föräldrarna ska ha ansvar för sina barn och uppfostra dem på ett bra och rimligt sätt men inte med nya betungande ersättningsregler. Jag tycker tyvärr att regeringen ofta har en tendens att skjuta ansvaret nedåt i kedjan – ända ned till privatpersoner.

Fru talman! Ja, jag tror att det kan vara komplicerat. Om man inför en brottsofferlag behöver det i varje fall finnas kvar markeringar, i förundersökningskungörelsen eller på andra ställen, av vilket ansvar en del professioner har för att ge information och stödja brottsoffer. Där behöver det finnas något slags dubbelkoppling, oavsett vilken lösning man väljer.

Det är också intressant att det ibland går att få brottsskadeersättning även utan fällande dom. Om någon har polisanmält ett brott finns det en sådan formell rättighet. Då får man undersöka om det finns tillräckligt med objektiva data som gör det troligt att det handlar om ett brott och inte en olycka eller något självförvållat. Detta är viktigt och något jag gärna ser att fler lägger märke till: Det är inte alltid kört även om det inte blir en fällande dom.

Jag undrar hur Ludvig Ceimertz skulle önska att fortsättningen blev när det gäller utvecklingen av brottsoffers rättigheter.

Fru talman! Tack till Ludvig Ceimertz för det engagemang och den patos som du har visat i många frågor som vi delar engagemanget i! Det handlar om att stävja mäns våld mot kvinnor och barn och om brottsofferperspektiv i stort.

Jag har jobbat länge på Brottsoffermyndigheten som informationschef. Jag vet en del om hur processerna går till där, och jag vet att det inte är helt korrekt att säga att det är brottsoffret som får jaga gärningspersonen.

Om man väl har fått en dom skickas den till Kronofogden, som tar kontakt med brottsoffret om man har en målsägandeposition med rätt till skadestånd. Sedan får man frågan: Vill du att vi hjälper dig att driva in skadeståndet eller kolla om gärningspersonen har möjlighet att betala? Om man svarar ja på frågan och det finns möjlighet att driva in något gör Kronofogden det utan kostnad. Om det däremot inte finns några pengar är bollen kvar hos brottsoffret, och då ska Brottsoffermyndigheten hantera den delen av skadeståndet. Då finns ingen subsidiaritet.

Jag tycker att det är viktigt att framhålla detta, för det har sagts många gånger i debatten här, både nu och tidigare, att brottsoffret själv får jaga gärningspersonen. Det är alltså inte riktigt sant.

Jag skulle också vilja kommentera brottsofferlagen. Jag hör till dem som skriver under på att vi vill ha en utredning. Jag skulle kunna tänka mig att vi, om man drar igång en sådan process, kanske upptäcker saker som vi inte täcker in i nuvarande lagstiftning eller i de uppdrag som Brottsoffermyndigheten har. Jag tycker också att det är ett viktigt grepp man har gjort med att starta en brottsofferguide digitalt, som är lite mer flexibel.

Herr talman! Vänsterpartiet står också bakom denna proposition och menar att det är en hel del viktiga lagförslag som träffar en del av de allvarligaste former som går att förknippa med just våld i hederns namn. Jag vill också säga att jag tycker att det är fantastiskt att många markerar mot detta våld i hederns namn, men det är ju bara en del av det patriarkala förtryck som väldigt många andra kvinnor också upplever och som vi kallar mäns våld mot kvinnor. Det finns både likheter och skillnader. Vi måste vara vaksamma på båda, och vi ska inte stämpla de här frågorna alltför rasistiskt.

Jag vill också lyfta fram den rapport som Brå lämnade förra veckan och som jag menar att många av oss borde ta del av. Den pekar på känsligheterna det innebär när vi ingriper i en familj och på vad vi kan utsätta dem som redan är offer för om vi inte har tillräcklig vålds- eller kulturkompetens.

Det är många, både bland remissinstanserna och när det handlar om Brå och de ideella organisationerna, som markerar att vi inte får vara för fokuserade på lagstiftningsåtgärderna. Det måste handla mycket mer om en social kompetens som kommer via kunskapshöjande insatser och där vi arbetar förebyggande. Detta har Vänsterpartiet motionerat om åtskilliga gånger, och vi kommer att fortsätta att göra det. Det går inte att nog markera hur viktigt detta är.

Det går också att säga att väldigt många av de andra insatserna fallerar om vi inte klarar av att ge stöd och skydd åt dem som är brottsoffer. Vi måste ha en ökad samverkan i samhället mellan olika instanser och myndigheter, inte minst när det handlar om samarbete mellan rättsväsendet, skolan och socialtjänsten.

Det har kommit nya begrepp gällande om man tvingas till äktenskap. Dessa är äktenskapsresebrott eller äktenskapsresebrott mot barn. Jag tror att det är ganska träffande beskrivningar av det som i princip enbart handlar om hedersrelaterat våld och som är väldigt grymma uttryck för detta.

Förra veckan diskuterade vi reformer som kriminaliserar psykiskt våld, och det är intressant att en del saker här gifter sig alternativt konkurrerar med varandra. Det blir upp till rättsväsendet och praxis att se vad som kommer att bli det dominerande brottet. Det är inte något stort problem, men jag tror att det är viktigt att vi ser debatten vi hade i förra veckan i ljuset av det.

Det är också viktigt att se att brottet är fullbordat så fort en person har anlänt till det främmande land där det är tänkt att personen ska giftas bort. Det måste alltså inte ha tillkommit ett äktenskap för att brottet ska vara fullbordat.

Jag vill uppehålla mig lite grann vid hemliga tvångsmedel. Det är flera remissinstanser, bland annat Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, som markerar att det finns risker med detta och att man är orolig för vilken situation det kan skapa för brottsoffren. Även Roks, alltså Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, oroas av detta och ser risker och menar att man måste vara väldigt försiktig med hur man använder det.

Det här hänger också ihop med de erfarenheter som dokumenteras i Brårapporten, där det visar sig att det i de allra flesta fall tyvärr har blivit värre för brottsoffren när rättsväsendet har försökt att kliva in. Brottsoffren kliver av och orkar inte vara kvar i rättsprocessen därför att vi inte ger tillräckligt socialt stöd. Det är i och för sig också extremt svårt att göra det, eftersom de kanske måste klippa av alla band med sin familj och hela sin släkt. Det finns alltså risker här som vi också måste beakta och ta på väldigt stort allvar.

Jag tycker att det är intressant att läsa hur vi skulle kunna hantera saker som rör äktenskap som vi utifrån vår svenska tradition inte tycker är rimliga. Vi kräver till exempel att båda ska vara närvarande vid en vigsel och att den inte bör gå att genomföra med fullmakt – och ännu mindre att man gifter sig på distans, som dessa former ibland innebär.

Det kan också vara så att ett äktenskap gäller i vissa länder men inte hos oss. Detta kallar man haltande äktenskap. Om vi nu säger att ett äktenskap är ingånget utomlands och under former som vi inte tycker är acceptabla handlar det om hur vi kan skydda kvinnan. Det lagförslag vi nu diskuterar tror jag är korrekt, men vi måste också se till att vi bevarar vissa saker till skydd för kvinnan. Det gäller till exempel att arvsrätten ska få finnas kvar och att rätten till bodelning och underhåll ska få finnas kvar samt kanske vissa mer personliga rättsverkningar, som rätten till namn.

När det handlar om fullmaktsäktenskap blev i alla fall jag förvånad. Jag har följt de här frågorna under ett antal år men ser nu att fullmaktsäktenskap är någonting som på sätt och vis växer. Det förekommer till exempel i Japan men också närmare oss, som i Polen och Spanien.

Det kan också finnas andra anledningar till att det inte är så enkelt för båda parter att vara på plats inför ett äktenskap. I Ukraina har man nyligen infört en möjlighet att gifta sig helt digitalt via en app. Där förstår ni säkert att det handlar om kriget, och sådana äktenskap borde vi vara beredda att acceptera.

Det som också är viktigt utifrån vad vi vet nu är att Brå återigen markerar att det krävs ett bredare och mer långsiktigt samhällsarbete mot de faktorer som kan bidra till att hedersnormerna upprätthålls och försvaras. Det är faktorer som handlar om mer generella åtgärder i samhället: segregation, arbetslöshet, fattigdom och rasism.

Polisen markerar också att man behöver utveckla kompetensen i att möta de känslor av ensamhet och ambivalens som många målsägande upplever under utredningstiderna.

Vi måste också vara vaksamma och se att vissa länder förekommer oftare i de här fallen, men det är också de länder som vi har den största invandringen från. Sett i proportion är det en försvinnande liten andel av samtliga från dessa länder som blir aktuella i mål om hedersrelaterade problem.

Vi måste också vara vaksamma på något som är relativt nytt: Flera av de här offren upplever nu att de om de anger någonting som problematiskt kanske också riskerar att någon i deras familj blir utvisad. Det utgör också ett hot mot dem.

Jag vill avsluta med att nämna något en domare sa: Egentligen gör man övervåld mot flickan när man dömer för ett brott mot hennes vilja, alltså trots att hon uttryckligen inte vill det. Domaren säger samtidigt att man måste göra detta. Här har vi det stora dilemmat när det handlar om hedersrelaterat våld, alltså hur vi ska hantera det på ett sätt som inte gör det värre för den som är utsatt utan hjälper hela kollektivet med bättre värderingar.

Herr talman! Jag kan börja med att säga att Vänsterpartiet på det stora hela står bakom betänkandet men att vi har två viktiga reservationer tillsammans med Miljöpartiet. Jag yrkar bifall till reservation 2. Jag ska återkomma till det.

Jag skulle också vilja kommentera det Adam Marttinen nyss sa om att vi från oppositionen var oense och att Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade invändningar och ville göra begränsningar. Jag skulle vilja påstå att våra ställningstaganden i stället handlar om att förstärka rättssäkerhetsaspekterna av projektet med ansiktsigenkänning.

Det är, som det sades nyss, viktigt att se att det är i väldigt allvarliga situationer som det här kan komma att användas. Det ska handla om att söka en viss person, alltså inte massövervakning. Det ska finnas allvarliga misstankar och överhängande risk för att personen begår nya allvarliga brott.

Det är också så att man kommer att försöka spåra dem som kan vara brottsoffer i allvarliga situationer som människohandel, människorov och människoexploatering. Det är alltså inte någonting som kommer att vara frekvent. De här brotten förekommer inte ständigt och jämt eller överallt, även om de givetvis förekommer. Det är därför det kan vara viktigt att ha möjlighet till ansiktsigenkänning.

I vår reservation tar vi bland annat upp att vi tycker att det alltid ska vara en domstol som fattar det avgörande beslutet och att det inte ska räcka med åklagare. Anledningen till det är att vi tycker att domstolen är säkrare. Någon kan invända att det då tar längre tid. Det kanske det gör, men om dröjsmål innebär fara och saken måste handläggas snabbt finns det också möjlighet för polisen att agera och söka tillstånd inom 24 timmar. Det borde gå att lösa på ett bra sätt.

Vi tycker också att rättssäkerheten ska förstärkas genom att man har ett offentligt ombud och rätt att överklaga via ombudet. Underrättelser bör ske i alla fall där ansiktsigenkänning har använts.

En avgörande fråga är förstås vart informationen tar vägen. Stannar den hos polisen? Det menar vi är ett oavvisligt krav. I insynsrådet hos polisen har jag ställt frågan hur det går till. Vi har också kallat in rikspolischefen till justitieutskottet för att ställa frågor. En oro har gällt ett bolag som heter Palantir. Rikspolischefen och staben vägrar uppge vilka bolag eller plattformar de använder. Men de säger att de kan garantera att informationen de samlar in stannar i Sverige, hos polisen. Den förs inte vidare. Det måste naturligtvis följas upp.

Vi vill också att det ska finnas krav på löpande tester av hur man använder det här. Man kommer att vara skyldig att anmäla användningen till Integritetsskyddsmyndigheten. Det blir en kontinuerlig kontroll. Man måste anmäla varje gång man har nyttjat ansiktsigenkänning.

Det är också, tror jag, viktigt att säga att man inte samlar in ny information. Man använder den kamerainformation som finns genom den bevakning vi har tillåtit så här långt. Det handlar om bestämda, på förhand namngivna eller identifierade personer. Integritetsskyddsmyndigheten ska ha full kontroll över detta.

Man måste också överväga vad alternativet är. Polisen har redan i dag vissa möjligheter att använda automatisk bildanalys vid brottsutredningar. Det skedde genom att Datainspektionen 2020 gav tillstånd till detta. Polisen använder alltså redan i dag automatisk bildanalys som kan innebära hantering och behandling av biometriska uppgifter.

Att polisen redan nu använder tekniken vid brottsutredningar gör att vi i Vänsterpartiet har valt att acceptera regeringens förslag, också av skälet att vi tycker att det är oansvarigt att lämna ett så känsligt område utan tydliga regler framgent. Det framstår inte som ett alternativ.

Förslaget håller sig dessutom inom ramarna för EU:s rättsakt om artificiell intelligens, AI-förordningen, som redan gäller för oss i Sverige. Vänsterpartiet röstade i EU-parlamentet för förordningen därför att den innebär nödvändig reglering av användningen av AI inom hela EU.

Vän av ordning tänker kanske: Hur ser förordningen ut? Den innehåller i och för sig ett principiellt förbud mot att använda AI i system för ansiktsigenkänning i realtid. Men det är viktigt att nämna att den regeln gör det omöjligt att använda sådan massövervakning som förekommer i vissa auktoritära länder.

En medlemsstat får dock trots det principiella förbudet besluta att i sin nationella rätt föreskriva möjligheter att tillåta AI-systemet för ansiktsigenkänning i realtid på allmänt tillgängliga platser för brottsbekämpande ändamål. Det är detta vi är på gång att införa i dag. Vi håller oss inom ramarna, vi gör det med rättssäkerhetsgarantier och vi gör det allra helst med ytterligare rättssäkerhetsgarantier, något som Vänsterpartiet och Miljöpartiet har föreslagit. Jag hoppas därför att ni röstar för reservation 2.

Fru talman! Även jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag markerar återigen att det är oerhört viktiga frågor som vi nu diskuterar. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten är hörnstenar i den svenska demokratin; det måste de fortsätta att vara, och de bör helst också utvecklas. Som nyss nämndes har vi regler i grundlagen, i regeringsformen, som syftar till att markera värdet av mötes- och demonstrationsfriheten. Detta återfinns redan i 2 kap. 1 § regeringsformen.

En begränsning är tillåten bara i vissa fall – om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet, till trafiken, till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. En begränsning får endast göras om den tillgodoser ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

Ni märkte kanske att jag försökte markera orden rikets säkerhet som anledning till begränsningar. Det var egentligen detta som var bakgrunden till utredningsförslaget, då det handlade om koranbränningarna och internationell uppmärksamhet på grund av det. Man ifrågasatte också var gränsen för hets mot folkgrupp går i samband med demonstrationer.

Detta rättsläge har sedan dess klargjorts: Enbart en koranbränning är inte hets mot folkgrupp, men om man samtidigt agerar eller yttrar sig föraktfullt mot en folkgrupp handlar det sammantaget om hets mot folkgrupp.

Frågan hanterades av utredningen, och remissinstanserna var kritiska när det gällde om man skulle gå vidare och agera när det handlade om rikets säkerhet. Detta inkluderar Säpo, som menade att koranbränningarna eller, som man uttryckte sig, skändande av religiösa skrifter mer generellt har väckt kraftfulla reaktioner och lett till att Sverige har blivit mer utsatt för våldsbejakande islamistisk extremism.

Trots det menar Säkerhetspolisen att detta skulle vara förenat med stora risker och problem som i Säkerhetspolisens perspektiv inte är godtagbara. Man avstyrker därför absolut att gå vidare med detta när det handlar om Sveriges säkerhet. Dessbättre är dessa invändningar frekventa också från andra remissinstanser, och detta finns inte med i lagförslaget.

Ett enigt utskott står nu bakom förslaget och syftet att man kan behöva tydliggöra och anpassa reglerna på ett bättre sätt.

För ett demonstrationstillstånd kommer nu att krävas att man inte bara anger tid, vilket var ett lagkrav tidigare, utan också plats. Jag skulle vilja påstå att detta egentligen är praxis i dag, men det blir nu också lagfäst.

Man inför nu också en möjlighet för polisen att i stället för att förbjuda en sammankomst på en viss tid och plats besluta om en annan tid eller plats än vad som önskades i ansökan.

Behov av att ändra tiden eller platsen kan grunda sig på att tiden eller platsen bedöms som riskabel på grund av väldigt stora motdemonstrationer eller någon uttryckt fara. Då måste Polismyndigheten se hur man kan hantera detta på ett lämpligt sätt. Man bör, sägs det i propositionen, under ärendet föra en dialog med arrangören och försöka hitta en lämplig tid och plats som inte tillintetgör syftet med demonstrationen.

En annan fråga rör när man får upplösa eller ställa in en demonstration. Här vill regeringen göra så att man kan agera i förtid. Man ska inte behöva avvakta att demonstrationen verkligen startar innan man agerar, utan man ska kunna ställa in och hitta lämpliga alternativ i stället för att bara stänga ned.

När vi sedan kommer till vad som kan vara straffbart för en anordnare kan vi lägga märke till att där inte ingår att genomföra en demonstration utan tillstånd. Dock ingår att ha en sammankomst eller offentlig tillställning, till exempel en demonstration, som det har vägrats tillstånd till eller som står i strid mot ett beslut om ändrad tid eller plats eller mot ett förnyandeförbud som kan ha berott på att man tidigare misskött sig på en viss tid eller plats. Det blir även straffbart att fortsätta sammankomsten om polisen har bestämt att den behöver ställas in med hänsyn till människors liv och hälsa – det är begränsat till detta – och om det handlar om allvarlig sådan risk.

Dessa förslag är naturligtvis viktiga att hålla koll på. Från Vänsterpartiets sida kommer vi att bevaka tillämpningen noga. Jag tror att många med oss kommer att se till att det blir diskussioner om man slirar på någon av dessa regler, som vi bör respektera i ett demokratiskt samhälle.

Fru talman! Även jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag markerar återigen att det är oerhört viktiga frågor som vi nu diskuterar. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten är hörnstenar i den svenska demokratin; det måste de fortsätta att vara, och de bör helst också utvecklas. Som nyss nämndes har vi regler i grundlagen, i regeringsformen, som syftar till att markera värdet av mötes- och demonstrationsfriheten. Detta återfinns redan i 2 kap. 1 § regeringsformen.

En begränsning är tillåten bara i vissa fall – om det är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet, till trafiken, till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. En begränsning får endast göras om den tillgodoser ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

Ni märkte kanske att jag försökte markera orden rikets säkerhet som anledning till begränsningar. Det var egentligen detta som var bakgrunden till utredningsförslaget, då det handlade om koranbränningarna och internationell uppmärksamhet på grund av det. Man ifrågasatte också var gränsen för hets mot folkgrupp går i samband med demonstrationer.

Detta rättsläge har sedan dess klargjorts: Enbart en koranbränning är inte hets mot folkgrupp, men om man samtidigt agerar eller yttrar sig föraktfullt mot en folkgrupp handlar det sammantaget om hets mot folkgrupp.

Frågan hanterades av utredningen, och remissinstanserna var kritiska när det gällde om man skulle gå vidare och agera när det handlade om rikets säkerhet. Detta inkluderar Säpo, som menade att koranbränningarna eller, som man uttryckte sig, skändande av religiösa skrifter mer generellt har väckt kraftfulla reaktioner och lett till att Sverige har blivit mer utsatt för våldsbejakande islamistisk extremism.

Trots det menar Säkerhetspolisen att detta skulle vara förenat med stora risker och problem som i Säkerhetspolisens perspektiv inte är godtagbara. Man avstyrker därför absolut att gå vidare med detta när det handlar om Sveriges säkerhet. Dessbättre är dessa invändningar frekventa också från andra remissinstanser, och detta finns inte med i lagförslaget.

Ett enigt utskott står nu bakom förslaget och syftet att man kan behöva tydliggöra och anpassa reglerna på ett bättre sätt.

För ett demonstrationstillstånd kommer nu att krävas att man inte bara anger tid, vilket var ett lagkrav tidigare, utan också plats. Jag skulle vilja påstå att detta egentligen är praxis i dag, men det blir nu också lagfäst.

Man inför nu också en möjlighet för polisen att i stället för att förbjuda en sammankomst på en viss tid och plats besluta om en annan tid eller plats än vad som önskades i ansökan.

Behov av att ändra tiden eller platsen kan grunda sig på att tiden eller platsen bedöms som riskabel på grund av väldigt stora motdemonstrationer eller någon uttryckt fara. Då måste Polismyndigheten se hur man kan hantera detta på ett lämpligt sätt. Man bör, sägs det i propositionen, under ärendet föra en dialog med arrangören och försöka hitta en lämplig tid och plats som inte tillintetgör syftet med demonstrationen.

En annan fråga rör när man får upplösa eller ställa in en demonstration. Här vill regeringen göra så att man kan agera i förtid. Man ska inte behöva avvakta att demonstrationen verkligen startar innan man agerar, utan man ska kunna ställa in och hitta lämpliga alternativ i stället för att bara stänga ned.

När vi sedan kommer till vad som kan vara straffbart för en anordnare kan vi lägga märke till att där inte ingår att genomföra en demonstration utan tillstånd. Dock ingår att ha en sammankomst eller offentlig tillställning, till exempel en demonstration, som det har vägrats tillstånd till eller som står i strid mot ett beslut om ändrad tid eller plats eller mot ett förnyandeförbud som kan ha berott på att man tidigare misskött sig på en viss tid eller plats. Det blir även straffbart att fortsätta sammankomsten om polisen har bestämt att den behöver ställas in med hänsyn till människors liv och hälsa – det är begränsat till detta – och om det handlar om allvarlig sådan risk.

Dessa förslag är naturligtvis viktiga att hålla koll på. Från Vänsterpartiets sida kommer vi att bevaka tillämpningen noga. Jag tror att många med oss kommer att se till att det blir diskussioner om man slirar på någon av dessa regler, som vi bör respektera i ett demokratiskt samhälle.