Kristoffer Lindberg

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 1.

En framgångsrik elektrifiering är avgörande för att öka tillväxten, för att skapa välstånd och samtidigt nå de nationella klimatmålen.

Sverige behöver mer elproduktion, och vi socialdemokrater är öppna för alla fossilfria kraftslag. Den här debatten berör vindkraften, och vi instämmer med regeringen att den på kort sikt kan stå för majoriteten av utbyggnaden av den fossilfria elproduktionen. Samtidigt vet vi att tillstånd till en vindkraftsetablering endast ges om kommunen har tillstyrkt den och att såväl antalet som andelen projekt som kommuner tillstyrkt minskat kraftigt, inte minst under denna mandatperiod.

Billig el kommer att vara en central konkurrensfördel för svenska företag framöver. För att ekonomin ska fungera för vanligt folk krävs också god tillgång till el till låg kostnad. Det förutsätter mer el från alla fossilfria kraftslag, och Sverige behöver öka utbyggnadstakten för elproduktionen redan i närtid.

En del av att vända den här utvecklingen handlar om intäktsdelningen från vindkraften till närboende. Vi är överens med regeringen om att det förslag som debatteras i dag i grunden är bra, men vi har några reservationer där vi menar att regeringens förslag inte är tillräckligt. Tillåt mig att utveckla dessa.

Herr talman! Förslaget handlar om att en liten del av intäkterna från en vindkraftsverksamhet återförs till de närboende på den plats där elproduktionen sker. Det är bra. Men vi vet samtidigt att ett stort antal kommuner sätter stopp för byggandet av vindkraftverk. Intäktsdelning till närboende är, som också regeringen konstaterar, inte tillräckligt.

En förutsättning för att förslaget om intäktsdelning till närboende, liksom andra förslag som syftar till att öka incitamenten för kommuner, ska få någon verkan är att även kommunen ges ekonomisk ersättning. Regeringen och Sverigedemokraterna har för åren 2025 och 2026 tillfälligt betalat ut ersättning till kommuner som har vindkraft. Vi menar dock att om man ska få kommuner att säga ja till mer vindkraft behöver ersättningen ges långsiktigt.

I sin proposition ger regeringen uttryck för att det de kommande åren bör ges ekonomisk ersättning till kommuner, om det finns pengar. Vi menar att det inte är ett långsiktigt besked som ger kommunerna de svar de behöver för att säga ja till vindkraft.

För att skapa det incitament vi alla verkar vara överens om behövs menar vi socialdemokrater att regeringen bör återkomma med förslag på en långsiktig lösning. Ersättningen bör likna den som kommunerna har fått för 2025 och 2026 och som har motsvarat fastighetsskatten.

Herr talman! Oavsett hur kommunerna i övrigt kommer att ersättas för detta framöver vill vi socialdemokrater se att de som nu ändrar ett tidigare veto mot vindkraftsparker som kommit långt i processen och snabbt skulle kunna komma till stånd får en extra bonus om ett nytt, positivt besked ges. Stödet kan exempelvis utformas så att de första 400 vindkraftverken får dela på pengarna som avsätts till ändamålet. Det skulle ge ett stöd på cirka 250 000 kronor per verk till kommunerna.

Herr talman! Om syftet med lagförslaget är att öka acceptansen för vindkraft hos de närboende behöver hanteringen av detta vara så enkel som möjligt för just de närboende. I regeringens förslag ges rätt till intäktsdelning från vindkraft till dem som bor inom nio gånger vindkraftverkets höjd. Ansvaret att informera de närboende om deras rätt till intäktsdelning läggs på verksamhetsutövaren. Enkelt uttryckt ska den som driver en vindkraftspark också informera de närboende om deras rätt till ersättning.

Informationsplikten ska enligt regeringen uppfyllas genom annons i lokaltidningen eller på annat lämpligt sätt. Därefter åläggs de närboende att varje år anmäla till vindkraftsägaren att de vill göra anspråk på sin ersättning. Den som inte anmält detta senast den sista februari förlorar rätten till ersättning för föregående år. Det gäller även om den som äger vindkraftsparken inte har informerat om rätten till ersättning. Det står uttryckligen i propositionen att ingen påföljd är kopplad till om denne underlåter att informera de närboende.

I nästa skede menar regeringen att verksamhetsutövaren innan utbetalning ska säkerställa att de som har anmält sig för att ta del av ersättningen verkligen är berättigade till det, ”vilket också bör kunna säkerställas genom kontroll i fastighetsregistret”, som det står i propositionen.

Vi menar att det är ett alltför krångligt system som innebär att närboende riskerar att missa information om sin rätt att ta del av intäkterna. Det innebär också onödig administration när närboende först ska ansöka och verksamhetsutövaren sedan ska kontrollera ansökningarna mot fastighetsregistret. Vi menar att när det gäller fortsatt vindkraftsersättning behöver regelverket utformas med automatisk utbetalning, och utgångspunkten bör vara just fastighetsregistret. Ska acceptansen öka behöver det vara enkelt för dem som ska acceptera, nämligen de närboende.

Herr talman! Utöver det regeringen nu föreslagit måste mer göras för att få igång vindkraftsbyggnationen. Kommunala beslut om vindkraft behöver fastslås tidigt i processen, så att företagen vet om det är värt att gå vidare med ansökan eller inte. Det är problematiskt när utvecklingspengar investeras av företagen – i vissa fall köps till och med verken in – och det därefter kommer ett veto mot byggnationen. Vi behöver ett system som löser den problematiken. Det kommunala vetot behålls givetvis, så att kommunen fortsatt kan säga ja eller nej till vindkraft, men processen blir mer effektiv och förutsägbar.

Företagen behöver kunna känna sig trygga med att ett medgivande gäller under hela processen. Det skulle kunna ha en positiv inverkan på investeringsviljan i ny vindkraft. Det är inte alls oviktigt när vi diskuterar denna proposition, som handlar om att öka incitamenten att bevilja vindkraft i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Tack för frågan! Man ska nog inte se det som att det handlar om att börja om med någonting. Jag ser gärna det här som en utveckling av tanken med Skapande skola och att man bygger vidare på den.

Medlen för Skapande skola är frivilliga för skolor att ansöka om. En nationell kulturgaranti innebär i stället en modell där alla barn och elever i förskola och grundskola i Sverige garanteras att kontinuerligt få uppleva professionell scenkonst och eget skapande under sin skoltid. Vi vill utveckla Skapande skola till en nationell kulturgaranti. Jag hoppas att de politiska skiljelinjerna inte är så skarpa när det gäller det här. Jag har en förhoppning om att man kan komma överens i kammaren om just detta.

Det ledamoten, regeringen och Sverigedemokraterna helt missar när den nuvarande politiken tvingar regionala kulturinstitutioner till nedskärningar är att man sågar i den gren som är den regionala kulturens infrastruktur. Det drabbar såklart möjligheten till såväl Skapande skola som en framtida kulturgaranti. Skolor kommer inte att kunna köpa in den där teaterföreställningen som inte kan produceras. De kan inte besöka det där museet som har tvingats stänga eller lyssna på den där symfoniorkestern som har blivit uppsagd. Det är det vi pratar om.

Den kulturella infrastrukturen hänger ihop och måste sträcka sig utanför Stockholms innerstad eller Göteborgs innerstad. Tyvärr har vi än så länge en regering som helt saknar förmåga att inse detta.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Flera av de förslag som Kulturrådet har kommit med kanske mer är på nivån regleringsbrev i anpassningen. Jag tror att flera av dem är bra, till exempel när det gäller att ha olika samverkansforum för de delar som ingår i samverkansmodellen och för dem som kanske är utanför men som ändå handlar om regional kultur.

Rent generellt är diskussionen om kultursamverkansmodellen och ytterligare kulturområden som borde ingå intressant. Den tror jag att vi behöver ta på allvar. Problemet är att om man ska utöka modellen till att omfatta fler områden görs det inte med mindre än att vi tillför mer resurser. Det här är ju i mångt och mycket ett system där staten är med och finansierar de regionala kulturinstitutionerna.

Problemet, som jag ser det, är att staten över tid har minskat sin andel i kultursamverkansmodellen, vilket gör att kommuner och regioner hela tiden får kompensera. Det har pågått under lång tid. Jag tror att vi i den här kammaren behöver ta ansvar för att vända den utvecklingen, speciellt i ett läge där det är kris inom sjukvården och kommuner går på knäna eftersom man har fått mindre statsbidrag. Då är det svårt att prioritera att ytterligare kompensera för statens minskade åtaganden. Jag tror att vi har ett gemensamt ansvar att ta.

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 4.

Dagens debatt behandlar utskottets betänkande 5 Tillgång till kultur. Det är ett betänkande som spänner över en bredd av verksamheter, frågor och områden. Jag vill ägna mitt anförande åt några delar som är av stor betydelse just för tillgång till kultur.

Det handlar bland annat om den regionala kulturen, med de regionala och kommunala kulturinstitutionerna såväl som det fria kulturlivet regionalt och lokalt. Dessa är enormt viktiga för kulturens infrastruktur men också för arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Statens relation till dessa utgörs inte bara men framför allt av kultursamverkansmodellen, som tillämpas sedan 2011 för fördelning av statliga medel till regional och lokal kulturverksamhet.

Regeringen beslutade i juli 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av kultursamverkansmodellen. Utredaren redovisade sitt uppdrag i september 2023, och utredningen fick en hel del synpunkter och invändningar när den sedan sändes ut på remiss. Vi har sedan dess inte heller sett någon proposition från regeringen på riksdagens bord utifrån utredningens förslag.

Däremot uppdrog regeringen för drygt ett år sedan till Statens kulturråd att med utgångspunkt i analysen från utredningen och de synpunkter som kommit fram vid remitteringen komma med förslag om hur kultursamverkansmodellen kan vidareutvecklas. Det uppdraget redovisades i oktober i fjol. Om detta kommer att leda till några förändringar i kultursamverkansmodellen eller inte återstår att se.

Klart är dock, fru talman, att statens andel av medlen i kultursamverkansmodellen under lång tid har minskat, medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar. I år gör regeringen förvisso en ökning av anslaget med 2,8 miljoner kronor. Det får dock ses som ganska blygsamt, särskilt eftersom man för kommande två år aviserar ytterligare neddragningar på över 40 miljoner.

Detta handlar om just den kulturverksamhet som hjälper till att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Det handlar om tillgång till kultur – i hela landet.

Vi vet att många regioner och kommuner vittnar om att man gör vad man kan för att kompensera för det minskade statliga åtagandet, samtidigt som man har en mycket tuff ekonomisk situation till följd av ökade kostnader och minskade statsbidrag. Sammantaget leder denna utveckling redan i dag till att tillgången till kultur för oss utanför storstäderna minskar och att vi därmed också riskerar att försvåra att de statliga kulturpolitiska målen uppnås.

Vi socialdemokrater har en förhoppning om att alla ser betydelsen av den regionala kulturverksamheten och hade därför, för att bryta den negativa utvecklingen, föreslagit en förstärkning för i år med 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Fru talman! Kulturen utvecklar oss som människor, både individuellt och som kollektiv, när vi delar kulturella upplevelser eller skapar tillsammans. Den stärker samhörigheten i ett samhälle, samtidigt som den också utmanar våra tankar och hjälper oss att se nya perspektiv.

Kultur hänger starkt ihop med bildning. Alla människor har rätt till kultur och bildning, och vi vet att våra kulturvanor skapas redan i barndomen. Skolan har därför en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga ska ha rätt till de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och den professionella kulturen. Skolverkets läroplan slår också fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet.

Men tillgången till kultur och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner finns det redan ett föredömligt arbete – inte sällan kopplat till det statliga anslaget för Skapande skola, som har nämnts tidigare i debatten. Men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig under sin skoltid kommer i kontakt med kulturupplevelser. Skapande skola når i dag 70 procent av grundskoleeleverna. Det innebär att mellan 300 000 och 400 000 barn varje år inte nås av Skapande skola.

Fru talman! I många kommuner arbetar man som sagt redan i dag utifrån olika former av kommunala kulturgarantier för barn i skolan. Jag stöter på dem i allt från större kommuner till små lands- och glesbygdskommuner. De går under lite olika namn och är upplagda på lite olika sätt, men de har alla en sak gemensamt: att ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser.

Det ska dock inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti där alla barn garanteras att genom skolgången kontinuerligt få uppleva professionell konst och eget skapande, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det kan exempelvis handla om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum.

Vi ser det här som en vidareutveckling av det nuvarande systemet med Skapande skola. Men 70 procent är inte 100 procent. Vi vill hitta ett system som når 100 procent och är en garanti för barnen. Det är en tydlig viljeinriktning, och det är en prioritering. För att inleda arbetet med genomförandet föreslog vi socialdemokrater 300 miljoner under ett nytt anslag i statsbudgeten. Det förslaget har fallit i omröstningen, men vår förhoppning är att hitta en bred samsyn framöver i kammaren angående den här frågan.

Fru talman! Avslutningsvis behandlas även kulturskolan i detta betänkande. Vi menar att den ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet. Vi föreslår därför att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling och dess roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen. I en sådan utredning menar vi också att frågor om exempelvis kulturskolans kompetensförsörjning och den framtida tillgången till utbildade kulturskolelärare bör ingå. Vi föreslog även i budgeten att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan skulle höjas och uppgå till 200 miljoner för nästa år.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är ju så att en annan aspekt i den här debatten är kommuners storlek. Därmed följer frågan: Är regeringens promemoria ett försök att svälta ut kommuner för att tvinga fram kommunsammanslagningar? Man kan då också fråga sig om kommuner som exempelvis Ljusdal, med en yta som redan i dag motsvarar halva Skåne, verkligen är de kommuner som ska förlora i systemet för att incitamenten för att slå sig samman med grannkommunerna ska öka. Jag är inte så säker på det.

Det finns stora skillnader i förutsättningar mellan kommuner, och när arbetstillfällena koncentreras till de större städerna vidgas också klyftorna mellan olika delar av vårt land. Inte sällan är behovet av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning för jobb och studier. Det här leder till stora utmaningar eftersom man med en allt lägre skattekraft ska klara av allt högre kostnader för att leverera på invånarnas berättigade förväntningar på vård, skola och omsorg.

Detta är ingen fråga som kan viftas bort genom att peka på enskilda kommuner runt om i landet, herr talman. Frågan är större än så. Jag har i en tidigare debatt här i kammaren liknat den kommunala självstyrelsen vid att dansa hambo i en garderob. Hemma i Hälsingland hålls varje år VM i just hambo, herr talman, och jag kan konstatera att förutsättningarna för dalsteg – särskilt djupa sådana – är ytterst begränsade.

Politikens roll måste vara att i den här kammaren skapa jämlika förutsättningar för att bo och verka i hela landet. Det är avgörande i ett land som alltmer kännetecknas av polarisering och motsättningar. Det handlar i grund och botten om samhällsbygge och om att hela landet måste få känna framtidstro. Ställ inte glesbygd mot glesbygd!

Herr talman! Jag tackar Eva Lindh för den här mycket viktiga interpellationen.

Staten behöver ta ett större ansvar än i dag för att åstadkomma en jämlik fördelning av resurser, tillgodose hela landets behov av välfärd och kompensera för att utjämna regionala skillnader. Här är utjämningssystemet mycket viktigt.

Självklart finns det förbättringar att göra i det systemet. Men det förslag som regeringen nu har presenterat innebär ett väldigt hårt slag mot kommunerna hemma i Hälsingland och i mitt län, Gävleborg. Trots att vi redan brottas med utmaningar kopplade till gles befolkning, långa avstånd och begränsade resurser är vi ett av de län som drabbas av de allra största nedskärningarna med regeringens och Sverigedemokraternas förslag. Hälsingland och Gästrikland är ju inte direkt kända för sin enorma befolkningstäthet, sina stora städer och sina korta avstånd.

Ljusdals kommun, den till ytan största kommunen i Gävleborg, drabbas allra hårdast. Där skär regeringen ned med 14,2 miljoner varje år. För en kommun med en yta motsvarande halva Skåne men en befolkning på endast 18 400 invånare är det ett mycket hårt slag. Andra kommuner som förlorar stort är Ockelbo, minus 10 miljoner, Ovanåker, minus nästan 9 miljoner, och Nordanstig, minus 5,2 miljoner. Vet ministern vad de här kommunerna har gemensamt? Jo, de har långa avstånd mellan orterna och byarna och är de befolkningsmässigt minsta kommunerna i vårt län.

Det är djupt problematiskt att regeringen väljer att låta glesbefolkade delar av Sverige finansiera en satsning på andra glesbefolkade områden. I stället borde utgångspunkten vara att hela Sverige måste samarbeta för att säkra en likvärdig välfärd oavsett var man bor.

Gleshet kostar, framför allt i ett län med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Gävleborg är ett län med kommuner som redan i dag kämpar med att få välfärden att räcka till och som upplever utmaningar i att rekrytera till välfärdsyrken. Ministern måste väl själv inse att något har blivit fel i regeringens räknesnurror när det är kommuner som Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Ockelbo som förlorar i ett system som ska kompensera för mer gleshet. Har ministern besökt de här kommunerna? Har ministern rest runt i Hälsingland? Våra kommuner behöver mer resurser för att klara sitt välfärdsuppdrag och leverera den välfärd som medborgarna kan förvänta sig, inte tiotals miljoner mindre. Ställ inte glesbygd mot glesbygd!

Jag vill uppmana regeringen att tänka om. Sverige behöver en kostnadsutjämning som bygger på solidaritet, rättvisa och förståelse för de verkliga kostnadsdrivarna, inte en modell som ställer glesbygd mot glesbygd. För Hälsingland och Gävleborg är det en fråga om rättvisa. För Sverige är det en fråga om sammanhållning.

Min fråga är därför: Kommer det förslag som regeringen haft ute på remiss att vara det förslag som regeringen lägger på riksdagens bord, eller har ministern insett det orimliga i detta förslag?

Fru talman! Jag tackar ministern för möjligheten att få lyfta den här principiella frågan om svensk primärvård. Bolagisering innebär ju att stora delar av vården flyttas bort från direkt politisk styrning, från medborgarnas folkvalda representanter, till en bolagsstyrelse som fattar beslut utifrån bolagets bästa. Det innebär en upphackad vårdkedja. Människors inflytande över vården minskar, vilket urholkar den demokratiska kontrollen.

När vården bedrivs i en offentlig förvaltning kan medborgarna via sina valda representanter direkt påverka vilka prioriteringar som görs, ställa sina folkvalda till svars och utkräva ansvar av dem i allmänna val. Allt det här blir svårare när primärvården bedrivs i bolagsform och de folkvalda inte öppet får debattera exempelvis sjukvårdens budget före beslut, som jag tog upp i mitt förra anförande.

Det är kärnan i det demokratiproblem som uppstår med aktiebolag i medborgarnas gemensamma välfärd. Dessutom riskerar ett aktiebolags vinstkrav leda till kortsiktiga ekonomiska mål. Affärsmässiga ekonomiska överväganden får gå före människors faktiska behov av vård.

Blir då inte det som riksdagen beslutat, att vården ska ges efter behov, svårare att fullt ut genomföra med dessa affärsmässiga och kortsiktiga ekonomiska mål? Jag menar att det är viktigt att uppmärksamma riksdagen och regeringen på den utvecklingen i landet.

Jag skulle gärna önska att ministern säger någonting om hur regeringen ser på utvecklingen och vad man tänker göra för att säkerställa att vård ges efter behov.

Fru talman! Jag tackar Sanna Backeskog för en angelägen interpellation.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sjukvårdspartiet Gävleborg har beslutat att regionens samtliga hälsocentraler ska bolagiseras. Utan vare sig konsekvensanalys eller något ekonomiskt underlag har man rusat fram för att så snabbt som möjligt hinna med detta innan valförlusten nästa år.

För några veckor sedan sammanträdde regionfullmäktige i Gävleborg. Under det mötet lyfte oppositionen upp farhågor angående primärvården, bland annat att det nya primärvårdsbolaget planerar för ett underskott på 176 miljoner nästa år. Oron från oppositionen är att det här riskerar att leda till uppsägningar av personal och på sikt till avveckling av mindre hälsocentraler på landsbygden. Det är något som borde kräva en stor transparens och en öppen demokratisk debatt.

Varför berättar jag då detta här i riksdagens kammare? Jo, för att svaret från Moderaterna, Sverigedemokraterna och deras stödpartier blev att man i en bolagsstyrelse arbetar för bolagets bästa. Inte för medborgarnas bästa alltså?

Högerpartierna svarade också att oppositionens ledamöter i primärvårdsbolaget över huvud taget inte ska tala om bolagets ekonomi och interna arbete inför allmänheten därför att det enligt bolagsordningen och ägardirektiven är vd eller bolagsordförande som ska ansvara för information från bolaget. Högerpartierna hävdar att bolagets budget fortfarande är en affärshemlighet och styrelsens inre angelägenhet.

Alla som lyssnar på den här debatten – låt detta sjunka in! Det handlar alltså om i princip hela primärvården i en av våra svenska regioner, där oppositionen inte ska kunna föra ett offentligt samtal och ifrågasätta majoritetens beslut och vilka effekter de får för medborgarna.

Det är här som det blir en högst relevant fråga för hela landet, för här sätter högerpartierna i sin iver att tysta oppositionen fingret mitt i prick på det kanske största problemet med politiker som leker affär och säljer ut välfärden eller flyttar över medborgarnas gemensamma välfärd till aktiebolag, nämligen medborgarnas insyn och inflytande.

Att politiker ska kunna föra en dialog med medborgarna om hälso- och sjukvårdens utveckling eller vilka andra politiska frågor som helst ser vi som en skyldighet för politiker.

Jag ska citera vad den liberale ledarskribenten Tobias Svensson skrev i tidningen Ljusnan: ”Medborgarnas demokratiska insyn i hur hälsocentralerna sköts och vilka förändringar som är på gång kommer att försämras om oppositionens styrelseledamöter beläggs med munkavle och endast tillåts att i efterhand informera om beslut som redan tagits.”

Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga. Att fragmentisera sjukvården och flytta över besluten om den sjukvård som allra flest människor kommer i kontakt med, nämligen primärvården, till stängda aktiebolags styrelserum – undangömda från öppen demokratisk debatt – tycker ministern och regeringen att detta är rätt väg att gå för svensk sjukvård?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag läser här för att se att vi inte befinner oss i något regionfullmäktige, för det är inte där debatten förs just nu.)

Fru talman! Jag tänker hålla mig ifrån att recensera kvaliteten på förslag som kommer från Kristdemokraterna; det kan vi ta här utanför senare.

Fritidskortets framtid och hur vi ser på den ligger nog väldigt mycket i uppföljningen och vad resultatet av detta blir. Det är viktigt att pengarna går till det som de är tänkta att gå till och att de inte förstärker redan existerande strukturer utan faktiskt når ut dit där de behövs.

Jag ställde några frågor till ledamoten som ledamoten kanske inte hörde eller valde att ignorera, men jag kan avslutningsvis sammanfatta det ungefär så här: Vi har fått se ett halverat utvecklingsbidrag från den här regeringen till kulturskolan och en mycket tuff ekonomisk situation för kommuner och regioner. Vi har ett läge där staten tvingar regionerna till neddragningar på välfärden och på kulturen. Regeringen svälter ut den regionala kulturen. Man flaggar för att hela scenkonstinstitutioner är hotade, och nio av tio kulturskolor tvingas till nedskärningar. Hur länge ska regeringssidan stå svarslös i de här frågorna?

Jag kan inte dra någon annan slutsats än denna: Antingen bryr sig regeringen inte om vare sig kulturskolor eller tillgången till kultur utanför Stockholms innerstad, eller så vill regeringen och Sverigedemokraterna att kommunerna och regionerna ska höja sina skatter för att stoppa nedskärningarna i vård, skola, omsorg och kultur så att de själva, i regeringsställning, kan fortsätta sina skattesänkningar för de allra rikaste i samhället.

(Applåder)

Fru talman! Enligt ett inlägg har vi en grandios självbild, och sedan ska vi ändå dela med oss av vårt inre liv här i kammaren. Jag vet inte vem jag ska lyssna på!

Jag tänker dock så här: Regeringens fritidskortsreform genomförs nu. Det vi socialdemokrater delar med regeringen och ledamoten är ambitionen att fler barn och unga ska få möjlighet till en aktiv och meningsfull fritid. Sedan ifrågasätter vi fortsatt om fritidskortet är rätt reform för att nå dit, men nu är den genomförd. Den pågår just nu – med blandad framgång, kan man väl säga.

Över en tredjedel av medlen, motsvarande omkring en kvarts miljard, ska gå till administration hos Ehälsomyndigheten och Försäkringskassan. Vår kritik har varit att det framför allt handlar om resurser som i stället hade kunnat gå till att stärka verksamheter där barnen finns – på fotbollsplaner, i kulturskolor, i danslokaler och i friluftsområden.

Att reformen nu har införts gör att det blir ännu viktigare för regeringen att säkerställa en gedigen och transparent uppföljning av fritidskortet. Det måste bli tydligt vilka barn det är som faktiskt nås av stödet. Det är avgörande för att få svar på om tillgången till aktiviteter har ökat där behoven är som störst eller om stödet snarare har förstärkt redan existerande skillnader.

Regeringen behöver också redovisa hur mindre, ideellt drivna föreningar klarar av de krav som ställs i det här systemet, som inte är det enklaste att hantera, och om resurserna i praktiken koncentreras till allt färre och större aktörer.

Vi kommer att följa genomförandet av fritidskortet noggrant, men vi kommer också att fortsätta arbeta för en politik som bygger barns och ungas fritid från grunden, med fler ledare, fler lokaler och fler trygga gemenskaper.

Utifrån det anförande som ledamoten begärde replik på vill jag fråga: Hur ställer sig ledamoten till våra förslag om kulturskolan, om kulturgaranti för barn och unga, om att rädda den regionala kulturen och om att stötta de allmänna samlingslokalerna?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inledningsvis ställa mig bakom Socialdemokraternas särskilda yttrande.

I politiken behöver ett faktum understrykas tydligt: Sverige är större än Stockholm.

I hela Sverige finns fantastiska verksamheter som tillgängliggör professionell kultur för invånarna och samtidigt skapar arbetstillfällen för kulturskapare i hela landet. Det handlar till exempel om länsteatrar, länsmuseer, regionala operor, arkiv, konserthus och så vidare. Staten står för ungefär en fjärdedel av kostnaden genom kultursamverkansmodellen, men merparten finansieras icke att förglömma av regioner och kommuner. Under lång tid har statens andel av medlen dessutom minskat medan regionerna och kommunerna har ökat sina andelar.

Regeringen föreslår nu att statens anslag till modellen nästa år ska öka med 2,8 miljoner kronor för att delvis kompensera för att anslaget inte längre pris- och löneuppräknas. Det är såklart väldigt välkommet att regeringen ser behovet av mer resurser – även om det kanske är en väldigt liten kompensation – eftersom det har fått stora konsekvenser för de regionala kulturinstitutionerna att man har slutat kompensera för pris- och löneökningar. Utvecklingen leder till färre föreställningar och utställningar, och i längden riskeras faktiskt kulturinstitutioners möjlighet att verka.

För de kommande två åren aviserar regeringen ytterligare neddragningar, med över 40 miljoner kronor, av statens andel i kultursamverkansmodellen. Det ska ses i ljuset av de senaste årens uteblivna pris- och löneuppräkningar, den ytterst sparsamma uppräkningen i år samt statens över tid minskade ansvarstagande. Det här handlar om just den kulturverksamhet som hjälper Sverige att nå det kulturpolitiska målet att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Vi socialdemokrater föreslår därför en förstärkning av det statliga anslaget även i år i form av 100 miljoner till kultursamverkansmodellen.

Fru talman! Kulturskolan ska finnas tillgänglig på jämlika villkor i hela landet, för alla barn oavsett bakgrund. Vi socialdemokrater vill att frågan om en kulturskolelag utreds. Det skulle ge kulturskolan ett nationellt ramverk och understryka kulturskolans betydelse för barns och ungas utveckling samt kulturskolans roll i den konstnärliga utbildningskedjan i Sverige. En sådan lagstiftning bör utformas som en ramlag i likhet med bibliotekslagen och museilagen.

I en sådan utredning menar vi också att frågor om hur staten kan bidra till att ytterligare stärka kulturskolan i Sverige, inte minst vad gäller kompetensförsörjningen och den framtida tillgången till utbildade kulturskollärare, bör ingå. Vi föreslår vidare att det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan förstärks från 100 miljoner till 200 miljoner nästa år.

Fru talman! Tillgången till konst och kultur för barn och unga tillgodoses dock inte enbart genom kulturskolans verksamhet. Skolan har en otroligt viktig roll att spela för att alla barn och unga, oavsett var i landet de bor, ska få de upplevelser och den personliga utveckling som ryms i det egna skapandet och i den professionella kulturen som de har rätt till.

Skolverkets läroplan slår fast att kulturupplevelser ska vara en del av lärandet, men tillgången till konst och eget skapande för barn och unga är ojämlikt fördelad. I vissa skolor och kommuner görs redan ett föredömligt arbete, men vi ser också att det finns elever som sällan eller aldrig kommer i kontakt med kulturupplevelser under sin skoltid.

Det ska inte spela någon roll vilken kommun du bor i eller vilken ekonomi din skola har. Vi vill därför se en statligt finansierad kulturgaranti i förskola och skola som garanterar att alla barn kontinuerligt får uppleva professionell konst och eget skapande under skolgången, både i skolans lokaler och på plats hos kulturinstitutioner. Det handlar exempelvis om skolbio, scenkonst, eget skapande eller besök på museum. Detta skulle ge alla barn bättre möjligheter att ta del av det svenska kulturlivet och den gemenskap som finns i att utöva kultur och att dela kulturella upplevelser. För att inleda genomförandet av kulturgarantin i skolan föreslår Socialdemokraterna 300 miljoner i ett nytt anslag.

Fru talman! Runt om i vårt land finns en imponerande mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. De är en stor tillgång för vårt samhälle; inte minst fyller de en viktig funktion i den kulturella infrastrukturen, både som egna arrangörer och, framför allt, som arena och möjliggörare för andra delar av föreningslivet. De utgör en hörnsten i svenskt kulturliv, bidrar till att göra konst och kultur tillgängligt i hela Sverige och har en avgörande roll för civilsamhällets förutsättningar att verka, inte minst i lands- och glesbygder.

Fru talman! Samlingslokalernas funktion som mötesplatser gör dem också till en resurs i samhällets krisberedskap och vårt civilförsvar. Vi socialdemokrater ser det som viktigt att statens stöd till samlingslokalerna prioriteras och ges långsiktigt. Vi föreslår därför en förstärkning av statens bidrag till allmänna samlingslokaler med 20 miljoner utöver regeringens förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för ytterligare en debatt i den här frågan!

Innan servicekontoret fanns i Bollnäs hade myndigheterna egna kontor där. Ministern kan raljera över oron hos gode män hur mycket han vill, men på den tiden gick det att besöka varje myndighet var för sig. Den möjligheten har man inte i dag.

De konsekvenser som jag har lyft fram kommer från skrivelser från berörda kommuner. De bekräftas av Statens servicecenter, som beskriver hur avvecklingen av servicekontor i den omfattning och takt som krävs för att möta regeringens neddragningar kommer att få konsekvenser för såväl privatpersoner som företag och kommuner.

Statens servicecenter menar också att det finns ökad risk för att fler enskilda inte får sina servicebehov tillgodosedda. Det är såklart så att det vid första anblicken kan förefalla mer effektivt för en myndighet att finnas på färre ställen. Men vad blir då samhällskostnaden i det långa perspektivet? Jag saknar svar på den frågan. Hur har regeringen räknat när det gäller den totala kostnadsökningen för samhället när man gör dessa nedläggningar? Vi behöver ju ha fler servicekontor i Sverige, inte färre.

Ministern har i en tidigare debatt i samma fråga sagt att hans tre ledord som civilminister är effektivitet, förenkling och medborgarnytta. På vilket sätt leder nedläggningarna till mer effektivitet för medborgarna, när de får ägna en stor del av dagen åt att resa långväga för att besöka servicekontoret? På vilket sätt förenklar ministern för Bollnäs- och Ovanåkersborna när kontoret läggs ned? Och på vilket sätt innebär det ökad medborgarnytta att försvåra för fler att träffa myndigheterna fysiskt?

Om målet är att det ska finnas åtminstone ett kontor i varje FA-region behöver ministern agera skyndsamt, för just nu handlar ministerns egen myndighet i rakt motsatt riktning.

(Applåder)