Louise Thunström

Fru talman! ”Jag hade drömmar och framtidsplaner, men sedan 2020 står mitt liv stilla. Mina gamla kompisar har precis tagit studenten. Jag har inte ens gått ut grundskolan. Jag lever, men det är inget liv. Jag lever bara för min familjs skull.”

De allra flesta av oss minns väl coronapandemin och hur vi för att hindra smittspridning fick fira jul utan släkt, inte kunde gå på restaurang eller besöka äldre anhöriga. Vi som kunde arbeta hemma fick göra om köket till kontor och ha möten framför skärm, medan andra gick till jobbet med munskydd och visir.

Vi tvingades tyvärr också ta farväl av människor som inte överlevde sjukdomen. I dag känns pandemin för många av oss väldigt långt borta. Vi minns den, men vi är glada att den är över. Vi kan umgås igen, resa, arbeta och leva våra liv ungefär som innan.

I början av året mötte jag Ima och Julina, som blev smittade när de var 13 år. Mina inledande ord är Julinas. Nu är båda 19 år och lever med kronisk smärta i kroppen, rusande puls, extrem trötthet, huvudvärk, sjukdomen POTS och epilepsi. Ibland är det en övermäktig ansträngning att bara ta sig ur sangen. För dem tog sjukdomen inte slut. Covid härjar fortfarande i deras kroppar.

Jag har också träffat Karolin. Hon är 34 år och arbetade som sjuksköterska. Hon var en av alla de välfärdshjältar som vi applåderade. Hon stod längts fram i frontlinjen. Hon blev sjuk våren 2020 och har efter det fått flytta hem till sina föräldrar för att klara vardagen. Hon säger: ”Efter sex år är livet helt satt på paus. Jag har berövats möjligheten att arbeta, leva självständigt och bilda familj.”

Ungefär 300 000 personer i Sverige lever med långtidscovid eller postcovid. Av dem har 150 000 så allvarliga symtom att de inte kan arbeta, studera eller ens klara de mest grundläggande sakerna i vardagen.

Det är långtifrån en liten patientgrupp. Postcovid uppfyller kriterierna för att vara en folksjukdom. Men som om det inte vore nog att vara svårt sjuk behöver de som är sjuka dessutom bevisa att de är det.

I Svenska Covidföreningens enkät uppgav 68 procent att de hade känt sig misstrodda av vårdpersonal och 43 procent att de inte blir tagna på allvar när de berättar om sin sjukdom. 63 procent har känt skam för att de är sjuka. 19-åriga Ima har inte ens en läkarkontakt.

Detta kostar naturligtvis också. Prislappen är 25–30 miljarder kronor om året när förlorad livskvalitet, arbetsförmåga och vårdkostnader räknas in.

Jag har lovat Ima, Julina och Karolin att synliggöra dem och alla andra som drabbats. Det kommer jag att göra den här mandatperioden. Jag kommer aldrig acceptera att de här människorna försvinner ur samhällsdebatten bara för att deras sjukdom inte längre dominerar nyhetssändningarna.

Forskning visar att postcovid kan medföra långvariga förändringar i kroppen. Kunskapen om sjukdomen har ökat, och rekommendationer för vård och rehabilitering har tagits fram. Ändå återstår stora brister i den svenska vården.

Svenska Covidföreningen har presenterat sju krav till oss politiker. De kraven är både rimliga och angelägna, och vi behöver arbeta vidare med dem. De som har drabbats måste få ett erkännande. Vi måste säkerställa att alla oavsett var i landet de bor får tillgång till den kompetens, vård och behandling som de behöver.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Så fint att få inleda mandatperiodens sista kulturpolitiska debatt!

Bakgrunden till regeringens skrivelse är propositionen från 2018 om politik för gestaltad livsmiljö. Då antog riksdagen ett nationellt mål om att arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle där alla människor ges goda förutsättningar att påverka sin gemensamma miljö. Målet ligger kvar, men skrivelsen anger en delvis ny inriktning. I flera delar är den rimlig, och på flera sätt är den bra. Vår kritik är snarast att regeringen inte tar ansvar för förutsättningarna.

Regeringen skriver att fler röster ska främjas, att det ska finnas ett delat ansvar och att det befintligas värden i högre grad ska lyftas fram. Det tycker jag är bra. Det är viktigt att vi inte bara tänker nytt utan också ser värdet i det som redan finns, alltså de miljöer som människor känner igen sig i och som bär på historia, gemenskap och lokal stolthet.

Om regeringen menar allvar med att lyfta fram det befintligas värden borde exempelvis Sveriges 15 världsarv vara självklara, för de är platser för bildning, utveckling, besöksnäring, glädje, stolthet och gemenskap. De är också konkreta exempel på just det man i skrivelsen säger sig vilja utveckla, nämligen historiska sammanhang, kulturturism, kulturmiljöer, platsers identitet och människors relation till sin omgivning. Men förutsättningarna för världsarven finns inte. Regeringen har här backat från sitt ansvar.

Det är alltså motsägelsefullt att tala trovärdigt om det befintligas värden och samtidigt inte ta ansvar för några av våra allra mest betydelsefulla befintliga kulturmiljöer.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om platsutveckling, företagande och samverkan. I skrivelsen nämns också att villkoren för att bo, leva och verka på landsbygden ska stärkas. Ändå upphäver regeringen förordningen om kooperativ utveckling i Sverige och tar bort pengarna till Coompanion, den organisation som verkligen arbetar underifrån med just det skrivelsen talar om: lokal utveckling, samverkan, civilsamhälle och människors möjlighet att tillsammans påverka sin egen plats. Det kooperativa företagandet finns ofta nära denna plats och bygger på att människor ser ett gemensamt behov och organiserar sig för att lösa det. Det kan handla om service på landsbygden, bostadsbyggande, kulturverksamhet och lokalt företagande.

Det är motsägelsefullt att tala om fler röster och delat ansvar och samtidigt dra undan mattan för de aktörer som faktiskt arbetar med fler röster och delat ansvar i praktiken.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om gemenskap, delaktighet och mötesplatser och om att de viktiga erfarenheterna görs på marken. Men viktiga mötesplatser finns ju i studieförbundens lokaler – för alla och över hela landet. Människor möts här, lär sig, organiserar sig, skapar, diskuterar och bygger tillit. Men här har regeringen och Sverigedemokraterna också skurit ned. Det statliga stödet har minskat med en tredjedel.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att säga att man vill stärka människors delaktighet och samtidigt försvaga en av de strukturer som gör delaktighet möjlig.

Herr talman! Om vi vill att det också i framtiden ska finnas arkitekter, konstnärer, formgivare, designer och andra kulturskapare som kan bära arbetet vidare måste vi också tala om återväxten, och här är de estetiska ämnena i skolan centrala. För många börjar vägen in i form, kultur, design och arkitektur i skolans bildsal, musiksal eller slöjdsal – eller kanske i kulturskolan. De estetiska ämnena handlar om barns rätt till skapande och bildning, men de handlar också om framtida yrkesutövare.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att tala om vikten av arkitektur, form och design och samtidigt inte värna vägarna in i dessa yrken.

Regeringen nämner i skrivelsen bebyggelsemiljöer, en ny egnahemsrörelse och ett ökat småhusbyggande. Men bostadsbyggandet har ju totalt stannat upp, och småhusbyggandet har inte varit så lågt på 100 år. 700 000 människor lever i trångboddhet, kommuner uppger att de saknar bostäder och unga människor kan inte flytta hemifrån. Det är alltså motsägelsefullt att tala om småhusbyggande och estetiskt tilltalande livsmiljöer och samtidigt driva en politik som inte ger några förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

När jag läser regeringens skrivelse ser jag alltså flera saker som är rätt i ansatsen. Det är bra att lyfta det befintligas värden, det är bra att tala om fler röster och det är bra att se sambandet mellan arkitektur, form, design, kulturmiljöer och människors liv.

Hela infrastrukturen för det som man i skrivelsen säger är viktigt och ska främjas har ju satts i gungning av regeringen: Kultursamverkansmodellen pressas, studieförbunden har fått kraftiga nedskärningar, kooperativ utveckling försvagas, statlig närvaro på landsbygden urholkas, bostadsbyggandet har stannat upp och konst- och kulturskapares villkor ges inte den tyngd de borde ha.

Jag instämmer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i sin reservation menar att skrivelsen är vag och luddig. Jag delar också Vänsterpartiets oro över risken för att näringslivet ges större makt genom sitt ekonomiska kapital. Jag saknar enprocentsregeln; den nämns inte ens i skrivelsen.

Jag instämmer dock med utskottet i att det finns fördelar med att inriktningen är övergripande och inte innehåller preciserande aktiviteter, dels för att det möjliggör anpassningar över tid och ger de berörda aktörerna utrymme att utforma åtgärder utifrån sina förutsättningar, dels för att politiken inom konst, arkitektur, form och design ska vara varsam. Jag hoppas att vagheten innebär att den konstnärliga friheten värnas och att professionerna ges stort mandat i det fortsatta arbetet för att nå målen för politikområdet.

Sammanfattningsvis: Om regeringen menar allvar med skrivelsen måste den också värna infrastrukturen. Det handlar såväl om ett starkt civilsamhälle som om en stark offentlig kulturpolitik som faktiskt ser kulturen som en del av välfärden.

I dag, herr talman och ledamöter, är det den 1 juni!

Var glad min själ åt vad du harnu har du hundra sommardaroch detta är den första.När solens lopp sin ände tardå har du nittionio kvaroch någon blir den största.

Giv noga akt på var du ståri morgon blir med ens i gårdet går så fort att vandra.Lägg märke till att vad du fårär hundra sommardar per åri morgon är den andra.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar återigen för frågan.

Jag har under åren besökt många museer och diskuterat fri entré-reformen. En del museer tar upp det som ledamoten påpekar, nämligen att man tvingas att göra något mer. Andra säger att införandet av entréavgift gjorde att de tappade många besökare. De har på eget bevåg valt att införa fri entré igen. Min bedömning är att det ser olika ut.

Jag vill lyfta upp en annan aspekt av fri entré-debatten. När fokus ensidigt ligger på besökssiffror, som det ofta gör när vi debatterar, riskerar museerna att tvingas jaga publik, vilket inte fullt ut speglar deras uppdrag. Museernas uppdrag är mycket bredare än att visa upp sig för publik – med eller utan entréavgift. Museerna ska också vårda och konservera samlingar, bedriva forskning och bidra till forskning, dokumentera och bevara inför framtiden.

Att konservera föremål eller katalogisera en samling genererar kanske inte några snabba klick på en hemsida eller så många besök, men det är det som gör att vårt kulturarv inför framtiden kan bevaras och visas för fler. Vi har förstått att det tar tid att bredda deltagandet. Det kräver långsiktighet, relationer och pedagogiskt arbete. Därför finns det ett problem med att ensidigt fokusera på att räkna besökare.

Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för frågan.

Jag har alltid attraherats av fri entré-reformen till våra statliga museer, och jag har stått upp för den i tidigare replikskiften med ledamoten. Fri entré signalerar att kulturarvet tillhör oss alla och att våra gemensamt ägda kunskapsinstitutioner ska vara öppna och välkomnande för alla människor i hela befolkningen oavsett storleken på plånboken. De ska vara en del av en demokratisk infrastruktur. Som socialdemokrat ser jag kulturen som en del av vår välfärd.

Men vi socialdemokrater måste också vara ärliga. Ojämlikhetsutvecklingen i Sverige har ökat dramatiskt den senaste tiden. Vi ser att det inte räcker att erbjuda fri entré för att deltagandet ska breddas. Trösklarna kan vara ekonomiska, men de kan också vara sociala, geografiska och kulturella.

Med den insikten och bakgrunden valde vi att i stället prioritera om i vår budget och lägga pengarna på en kulturgaranti framför fri entré. Vi vill garantera att varje barn minst en gång per termin under sin skoltid ska kunna få besöka en konsert, en teaterföreställning eller ett museum. Det är en reform som når alla barn oavsett bakgrund. Vi hoppas att kulturgarantin kan hjälpa till att bredda deltagandet mer än vad vi faktiskt såg att fri entré-reformen lyckades med.

Herr talman! Eftersom krig börjar i människornas sinnen är det också i människornas sinnen som försvaret för fred måste byggas – så inleds Unescos konstitution från 1945. Krig startar inte med vapen utan med idéer, med föreställningar om ”vi och dom” och med rädsla, misstänksamhet, propaganda och avhumanisering. Om kriget föds i tanken, i våra språk och i de berättelser vi berättar om varandra måste också freden byggas där – genom utbildning, kultur, kunskap om vår historia, förståelse för andra människors erfarenheter och respekt för det som är gemensamt mänskligt.

Det var ur denna insikt som konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, den så kallade världsarvskonventionen, antogs 1972. Med den antogs också den bärande idén att vissa platser på jorden har ett så enastående värde att de är en tillgång för hela mänskligheten.

Sverige skrev under den här konventionen 1985, och vårt första världsarv utsågs 1991. Det var Drottningholms slottsområde. Sedan dess har ytterligare 14 tillkommit, och vid det här laget vet den här kammaren att det senaste, från 2012, var Hälsingegårdarna. Vi har ju nämnt det några gånger under den här debatten.

Sveriges 15 världsarv utgör en unik del av både vårt nationella arv och världens gemensamma kultur- och naturarv. Alla länder som undertecknat konventionen kan nominera natur- och kulturmiljöer till Unescos världsarvslista. Med den underskriften följer också ett ansvar att skydda och bevara platserna och att aktivt kommunicera värdet av dem.

Herr talman! Det har nu gått över 40 år sedan Sverige anslöt sig till konventionen, och fortfarande saknas en långsiktigt hållbar förvaltning och finansiering. De svenska världsarven har återkommande hamnat mellan stolarna och på grund av det blivit allas och ingens ansvar.

Om vi jämför med vårt grannland Norge framträder dessa skillnader oerhört tydligt. Den norska staten ger sina åtta världsarv – alltså knappt hälften så många som i Sverige – ungefär 100 miljoner kronor per år. Därutöver finansieras ett världsarvscentrum vid varje världsarv samt en nationell samordnare på heltid. Om vi tittar på det isländska världsarvet Vatnajökull ser vi att det har 40 heltidsanställda guider, och under sommaren är det ännu fler. Det kan återigen jämföras med Hälsingegårdarna, där de privata gårdsägarna själva får guida.

Det här är naturligtvis inte rimligt. Det är staten som ansöker om att ett område ska bli världsarv, och det är staten som har ansvaret. Ändå läggs en av de mest centrala uppgifterna – att förmedla och levandegöra världsarvens värde – i händerna på ideella krafter och kanske på enskilda fastighetsägare.

Skillnaderna i resurser mellan en gårdsägare i Hälsingland eller en liten förening som ordnar vandringar bland hällristningarna i Tanum och Statens fastighetsverk, som ansvarar för Drottningholm, är naturligtvis uppenbara. Trots att många i den här kammaren pratar sig varma för världsarven har resurserna till världsarven faktiskt minskat under den här mandatperioden, för Riksantikvarieämbetet kan inte längre fördela medel via 7:2-anslaget. Vi har en ambitiös världsarvsstrategi på plats från den förra regeringens tid. Vi har en handlingsplan på plats, men det är en handlingsplan som i flera delar inte kunnat verkställas då resurser saknas.

Vi socialdemokrater har i vårt senaste budgetförslag föreslagit en satsning på världsarven. Därtill anser vi att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. På så sätt kan världsarven ges ett nödvändigt och efterfrågat tillskott.

Vi menar att det faktiskt är både beklagligt och märkligt att regeringen inte ser att man med relativt små medel skulle kunna göra stor skillnad. Med rätt förutsättningar bidrar världsarven till kunskap, samarbeten, besöksnäring, regional utveckling och skatteintäkter – och inte minst till stolthet och glädje.

Herr talman! Tidöpartierna behöver lyfta blicken och se kulturen även utanför Stockholm. Kulturarvets kraft finns inte enbart i de stora nationella institutionerna. Den finns i hela landet: i världsarven, i föreningslivet, i hembygdsgårdarna och hos studieförbunden, länsmuseerna och arbetslivsmuseerna.

Arbetslivsmuseerna är Sveriges största museigrupp. De har över 1 500 museer, och även där drivs merparten av ideella krafter. De bevarar och levandegör industrisamhällets kulturarv i autentiska miljöer och ofta med fungerande maskiner och levande verkstäder. Tillsammans har de ungefär 10 miljoner besökare årligen och engagerar omkring 170 000 personer under mer än 2 miljoner ideella arbetstimmar varje år.

Det statliga stödet är dock även där marginellt. Anslagen har inte följt med i kostnadsutvecklingen, och detta urholkar långsiktigt verksamheternas förutsättningar. Det behövs en förstärkt och mer förutsägbar finansiering för att stärka arbetslivsmuseernas framtid.

De flesta arbetslivsmuseer saknar dessutom resurser och tillgång till moderna samlingsförvaltningssystem trots att de förvaltar miljontals föremål och fotografier. Om vårt gemensamma kulturarv ska kunna digitaliseras och bevaras krävs en långsiktig statlig satsning på ett samordnat system som är öppet för museer oavsett ägarskap. Vi socialdemokrater uppmanar därför regeringen att ta initiativ till en översyn av arbetslivsmuseernas förutsättningar.

Herr talman! I en orolig tid har insikterna om kulturarvets betydelse blivit än tydligare. I skuggan av krig, där människor lider ofattbart, pågår också en systematisk förstörelse av kulturarv. Krig handlar ju inte enbart om territorium utan också om identitet.

Ryssland för krig mot ett land som man menar inte existerar. Därför är förstörelsen av den ukrainska kulturen så central i den ryska krigföringen. Museer plundras, arkiv förstörs och historien skrivs om. Kulturarvet blir både en måltavla och ett vapen i kampen om idéerna.

Inte minst har erfarenheterna från Ukraina gjort att skydd av kulturarv blivit en så angelägen fråga också för oss här hemma i Sverige. Vi socialdemokrater står i flera avseenden bakom regeringen i dess ambitioner om skyddet av kulturarv även om det finns mycket kvar vad gäller till exempel arkiv, digitalisering och inte minst finansiering.

Vårt kulturarv kan dock inte ses isolerat från övrig kulturpolitik. Avgörande för att stärka både kulturarvet och vår beredskap är därför att säkerställa en levande och aktiv kultur för alla i hela landet. Vikten av detta kommer mina kamrater att redogöra mer för i nästa debatt här i kammaren i dag.

Till sist, herr talman! Vi socialdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Tack för svaret, Peter Ollén!

Tyvärr har resurserna till våra världsarv minskat under den här mandatperioden. Mellan 2021 och 2024 kunde Riksantikvarieämbetet i alla fall förmedla 4–5 miljoner till världsarven för samordning och genomförande av den handlingsplan som är kopplad till världsarvsstrategin. Den möjligheten finns dessvärre inte längre.

Bristen på resurser har också lett till att handlingsplanen och därmed strategin inte har kunnat uppfyllas. Ägandet av våra världsarv ser olika ut, precis som ledamoten anför. Det är både statligt, kommunalt och privat. Just därför krävs ett tydligt ansvar och en fungerande nationell samordning.

Jag har haft flera debatter med kulturministern om detta genom skriftliga frågor och interpellationer, men jag tycker inte att jag har fått något tydligt svar om vad Moderaterna och regeringen vill. Sverige har förbundit sig att inte bara bevara världsarven utan också kommunicera värdet av dem, och det kräver finansiering.

Vi socialdemokrater har i våra budgetförslag de senaste åren avsatt 5 miljoner kronor till världsarven. Vi anser att Riksantikvarieämbetet fortsatt ska kunna fördela medel. Det kanske inte är tillräckligt, men det är en början. Jag är glad över att den budgetposten äntligen finns på plats, efter ungefär 40 år.

Jag hörde vad ledamoten sa, men han får gärna upprepa det. Jag ställer frågan igen: Är Moderaterna beredda att ta ett tydligare statligt ansvar för Sveriges 15 världsarv och därmed säkerställa en långsiktig finansiering och en nationell samordning?

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett jättefint anförande!

Jag kommer att ställa samma fråga till ledamoten som jag tidigare ställde till Sverigedemokraternas ledamot. Det gäller våra 15 världsarv.

Det är svenska staten som har skrivit under den så kallade världsarvskonventionen, det är svenska staten som ansöker hos Unesco om att något ska upptas på världsarvslistan och det är svenska staten som bär ansvaret för att kommunicera och förvalta världsarvens värde.

För detta utgår i praktiken inga statliga resurser. I stället bärs ansvaret av projektmedel, regionala medel, kommunala medel och ett stort mått av i hög grad ideella krafter. Ett tydligt exempel på detta är världsarvet Hälsingegårdarna, där privata gårdsägare själva ansvarar för att guida och berätta om sitt världsarv.

Detta är en helt orimlig situation. Om man jämför med exempelvis Norge blir det rent av pinsamt. Jag vet att ledamoten väl känner till de skillnader som finns i Norden, och jag vill därför fråga ledamoten: Hur ser han och regeringen på våra 15 svenska världsarv och förutsättningarna för dessa i framtiden?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Det är lite grann det som är problematiken jag försöker lyfta, det vill säga att det inte finns någon nationell ekonomi – några statliga pengar – för våra världsarv. När det gäller Hälsingegårdar är det gårdsägarna själva som får guida ideellt. Det blir liksom en helt orimlig situation. Under den nuvarande regeringens år, det vill säga under den här mandatperioden, har resurserna till våra svenska världsarv dessutom minskat.

Min fråga kvarstår därför: Hur ska de svenska världsarven kunna kommunicera sitt värde om inte staten, som faktiskt har ansvaret, är beredd att finansiera det?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ett intressant anförande.

Jag har noterat att ledamoten liksom jag värnar mycket om våra svenska världsarv och ser hur mycket fint som man kan åstadkomma genom dem. Jag hörde också ledamoten prata om att han önskar att ett nytt svenskt världsarv upprättas.

Så här är det: Det är svenska staten som har skrivit under världsarvskonventionen. Det är svenska staten som ansöker hos Unesco, och det är svenska statens ansvar att kommunicera och förvalta världsarven i Sverige. Men inga nationella medel utgår för detta, utan ansvaret bärs av projektmedel, regionala medel och kommunala medel, liksom ett stort mått av ideellt arbete. Det är naturligtvis en helt ohållbar situation, som ledamoten väl känner till.

Jag vill därför fråga ledamoten hur han och Sverigedemokraterna ser på våra 15 svenska världsarvs förutsättningar.

Fru talman! I förra valrörelsen lovade regeringen att hela landet ska leva. De beslut som har fattats under den här mandatperioden har dock snarare gått i motsatt riktning. Parallellt med det vi debatterar i dag, det vill säga stödet till kooperativ utveckling, har regeringen tagit bort det statliga investeringsstödet för bostäder och minskat den statliga närvaron genom nedläggning av servicekontor. Studieförbunden, som på många ställen i vårt land är de enda kvarvarande platser som finns för möten, bildning och kultur, har blivit av med en tredjedel av sitt statliga stöd. Små kommuner kämpar med att kunna behålla skolor och samhällsservice.

De strukturer som bidrar till en levande landsbygd monteras ned steg för steg. Det är när man lyfter blicken och lägger ihop alla de här små delarna som det blir tydligt. Sammantaget förstärker det bilden av att landsbygden gång på gång prioriteras bort, trots tydliga vallöften om att hela landet ska leva.

Kooperativ kan hålla matbutiken eller den lokala macken vid liv på landsbygden. De kan skapa bostäder och arbeten för dem som annars kanske har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Kooperativa företag skapar hållbara, robusta samhällen och är inte minst viktiga för vår beredskap.

25 miljoner är den summa Coompanion fått per år de senaste åren. Det torde vara mycket väl investerade pengar som gett mångdubbelt tillbaka.

Jag vill därför vädja till ministern: Fördärva inte denna viktiga, unika resurs! Försvaga inte Sverige!