Regeringsbildningen efter valet 2026

C har fått ett erbjudande om att regera på SD-mandat och ingå i en SD-beroende regering. Att SD inte har ett officiellt avtal eller några officiella krav gör förstås ingen skillnad i realiteten. Utan SD-rösterna faller Kristerssons propositioner och hela budget. Så kan ingen regera och därför kan en sådan regering enbart överleva genom att säkra SD-stödet och ge SD inflytande. Att Åkesson påstår något annat är för att göra just detta möjligt. Och varför Thand Ringqvist uppdrar till Kristersson att garantera inget inflytande från SD när hon vet att det inte går är bara märkligt. Räknar man bort SD är S, V och MP fler än den högerregeringen som nu erbjuds styra på SD-mandaten, så ser matematiken ut. Det finns inget erbjudande M kan ge C som inte gör dom helt beroende av SD. Centerpartiets besked hittills har varit att de inte kan regera på ett sådant upplägg som idag har presenterats. Därför valde dom Löfven 2019. Därför valde dom bort Tidö 2022 och därför valde C samma statsministerkandidat som V, Magdalena Andersson, i valet 2026. Det vore förstås ett svek mot dom väljare som röstat på C för att byta ut Tidö-styret att nu bryta den röda linjen, men jag kan förstås inte bestämma över C. Vi är fyra partier som har haft samtal för att ta processen framåt med att kunna få Magdalena Andersson vald och min förhoppning är givetvis att C inte lämnar dessa och byter sida. V förhandlar gärna konstruktivt där resultatet innebär att alla partier kommer väl ut, där vi hittar vägar för att C ska kunna behålla sin borgerliga identitet och att vi kan bilda en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Men vi kommer förstås inte acceptera att C tvingar igenom ett nytt januariavtal i utbyte mot att inte bilda en SD-beroende regering. Valresultatet gäller ju oavsett vad Åkesson påstår på en pk. C behöver nu välja mellan SD eller en regering tillsammans med oss rödgröna partier, för alla vet ju att det inte går att regera utan att ha majoritet i riksdagen. Frågan är om C vill styra inom en SD-majoritet eller inte.

C har fått ett erbjudande om att regera på SD-mandat och ingå i en SD-beroende regering. Att SD inte har ett officiellt avtal eller några officiella krav gör förstås ingen skillnad i realiteten,”. Utan SD-rösterna faller Kristerssons propositioner och hela budget. Så kan ingen regera och därför kan en sådan regering enbart överleva genom att säkra SD-stödet och ge SD inflytande. Att Åkesson påstår något annat är för att göra just detta möjligt. Och varför Thand Ringqvist uppdrar till Kristersson att garantera inget inflytande från SD när hon vet att det inte går är bara märkligt. Räknar man bort SD är S, V och MP fler än den högerregeringen som nu erbjuds styra på SD-mandaten, så ser matematiken ut. Det finns inget erbjudande M kan ge C som inte gör dom helt beroende av SD. Centerpartiets besked hittills har varit att de inte kan regera med ett sådant upplägg som idag har presenterats. Därför valde dom Löfven 2019. Därför valde dom bort Tidö 2022 och därför valde C samma statsministerkandidat som V, Magdalena Andersson, i valet 2026. Det vore förstås ett svek mot dom väljare som röstat på C för att byta ut Tidö-styret att nu bryta den röda linjen, men jag kan förstås inte bestämma över C. Vi är fyra partier som har haft samtal för att ta processen framåt med att kunna få Magdalena Andersson vald och min förhoppning är förstås att C inte lämnar dessa och byter sida. V förhandlar gärna konstruktivt där resultatet innebär att alla partier kommer väl ut, där vi hittar vägar för att C ska kunna behålla sin borgerliga identitet och att vi kan bilda en fyrpartiregering ledd av Magdalena Andersson. Men vi kommer förstås inte acceptera att C tvingar igenom ett nytt januariavtal i utbyte mot att inte bilda en SD-beroende regering. Valresultatet gäller ju oavsett vad Åkesson påstår på en pk. C behöver nu välja mellan SD eller en regering tillsammans med oss rödgröna partier, för alla vet ju att det inte går att regera utan att ha majoritet i riksdagen. Frågan är om C vill styra inom en SD-majoritet eller inte.

Sverige behöver en regering, och det parlamentariska dödläget måste brytas. Valresultatet gav inte det blågula alternativet en egen majoritet. Ett extra val hade varit det bästa utfallet, men det är tyvärr högst osannolikt. Då måste vi förhålla oss till verkligheten och agera konstruktivt för Sveriges bästa. Därför är vi beredda att tolerera Ulf Kristersson som statsminister för en borgerlig fyrpartiregering. Vi trycker "avstå" och går därefter i full opposition. Det är en pragmatisk lösning. Den ger Sverige bättre förutsättningar att förvalta flera viktiga sverigedemokratiska reformer än en rödgrön regering som skulle föra landet tillbaka till öppna gränser och kravlöshet. Valet står nu mellan en borgerlig minoritetsregering som kan förhandla brett i riksdagen och en rödgrön röra. Det är dags att Centerpartiet bekänner färg.

Jag ser att det är många som idag tycker till om den här DN-texten och om mig. Intervjun med mig gjordes för några veckor sedan men texten publicerades idag. När jag för nån månad sedan fick höra talas om att en journalist på DN-kultur höll på att skriva om mig, min bakgrund och regeringsbildningen, blev jag ärligt talat förvånad. Visst förstod jag att många sett mig på Aktuellt, men att någon skulle få för sig att åka till Sandviken, prata med mina gamla vänner och bekanta om mig, hade jag svårt att begripa hur nån kunde tycka var intressant nog. Efter att min pappa ringt och meddelat att han öppnat dörren i kalsongerna, och stängt den lika fort igen, när Björn af Kleen ville ställa sina frågor, tänkte jag att det kanske var bäst att jag hakade på själv nästa gång. Vi hängde ihop i Åmot och Sandviken från morgon till sen kväll. Det är stor skillnad att på att ge svar i en kort nyhetsintervju och på att medverka i ett sådant här reportage. Om man ser bortom att jag utryckte mig plumpt om C, så är det en fint skriven text tycker jag. Självklart är det inte bara såhär jag är, eller bara såhär det är, det här är ett perspektiv, porträtterat av en journalist. Min pappa skojar gärna och ofta, han kommer inte få sitta med vid förhandlingsbordet och Martin Ådahl ska inte tvingas in i en bastu. Självklart ska vi som vill samarbeta med varandra också utrycka oss respektfullt mot varandra. Ingen kan få all sin politik, utan alla ska komma väl ut ur en förhandling, så också C. Men ”Ida-krisen” som DN:s Thomas Ramberg beskriver detta som, kan vi nog klara av ta oss igenom och sätta oss över om vi tillsammans vill undvika verkliga kriser. Jag har ingen prestige i att säga att det var dumt sagt, och att ge dom som anser att man bör uttrycka sig annorlunda om varandra rätt. Det gäller ju alla våra partier om förtroendet ska kunna byggas. Nu är vi några veckor längre fram än när intervjun gjordes och jag hoppas givetvis på att vi ska lyckas börja förhandlingarna för att få en fyrpartiregering på plats. Och lasta nu inte Björn för att jag och min pappa har ett ”oborstat språkbruk” 😊

Detta har vi sagt sedan dag ett. Vill man hitta vägar framåt för att Magdalena Andersson ska bli vald, behöver man fundera över andra saker som kan få C att välja ”vår” sida än att V ska backa i regeringsfrågan. Man kan tycka vad man vill, men annars kommer vi inte i mål. Vi är fyra partier som har enats om Magdalena Andersson som statsministerkandidat, vi har majoriteten tillsammans om vi vill. Frågan är om V i regeringen är det enda viktiga för C, eller om vi tillsammans kan hitta en annan väg där C kan känna att även dom kommer väl ut i ett samarbete? Jag hoppas att det kan finnas mer än nej till V för C. Men jag kan förstås inte bestämma över C. För V är det iallafall självklart att också C ska få möjlighet att ingå i regeringen eftersom deras mandat behövs. Jag har respekt för att C behöver få värna sin borgerliga identitet. V fattar att det inte blir nån total vänstersväng eftersom C-väljarna också räknas. Vi är villiga att diskutera allt annat, men C avgör förstås själva om dom hellre agerar för ett extraval.

Syftet jag har haft när jag twittrat eller på andra sätt öppet diskuterat regeringsfrågan, är att det ska vara tydligt för alla var V står och varför. V har inga tankesmedjor eller stora ledarsidor som kan ”spinna” vår sak. Dessutom tror jag att det gynnar möjligheterna att få en regering på plats om man kör med raka rör. Då vet alla vad som gäller. Innehållet i en regeringsförklaring förhandlas bäst utanför Twitter, men det som inte är förhandlingsbart, dvs rätten till likvärdigt inflytande i en regering om V-mandaten efterfrågas, finns ingen anledning att vara otydlig kring. Jag har förstått att det spekuleras om varför jag inte twittrat, främsta skälet är helt enkelt att jag tror att dom flesta nu förstått och att tjata om något som gått fram är inte min grej. Elisabeth Thand Ringqvist har haft sonderingsuppdraget för att undersöka förutsättningarna för en regering i ”mitten”, i det regeringsalternativet har V inte varit aktuella. C har alltså sonderat för att bilda en regering där V-mandaten inte behövs. Eftersom V bara kräver inflytande i en regering om våra mandat efterfrågas så har vi inte haft så mycket att säga/invända under den här tiden. Hade Thand Ringqvist lyckats hade vi fått acceptera det, även om det inte varit vad V önskat. Jag har respekt för att C i första hand vill gå till botten med mittenlösningen som inkluderar fler borgerliga partier. Nu verkar det dock stå klart att det alternativet inte har stöd och därmed är det avslutat i och med voteringen i kammaren. Då går processen vidare och Ulf Kristersson får sondera. Jag har mycket svårt att tro att C byter sida och väljer att styra med SD, hade det varit en möjlighet för C, hade de inte tydligt valt Magdalena Andersson som statsministerkandidat.C-väljarna förväntar sig att Thand Ringqvist står fast vid det. Men med det sagt, varje parti har förstås rätt att göra sina egna val, väljer C att byta sida och stödja Tidö är det deras eget val. Jag tror inte på samarbeten som bygger på förnedring. I ett samarbete måste alla komma väl ut. Ett parti som C, med en borgerlig identitet, måste kunna känna igen sig själva. Hur det behovet ska kunna säkras är V villiga att diskutera. Det enda som inte är möjligt att diskutera är V:s beslut om att ingå i regeringen. Det är ett beslut vi landat i efter en omfattande process, de flesta partier har samma hållning, och vi accepterar dessutom att alla partier som har Magdalena Andersson som statsministerkandidat ges lika möjligheter. Detta trots sakpolitiska skillnader och dåliga erfarenheter från januariavtalet. Vill man bilda en majoritet med andra, kan man inte sätta upp begränsningar för samarbetspartners rätt till inflytande. Hur skulle vi som valt samma statsministerkandidat då kunna lösa det? Det som är helt bortkastat är att rödgröna tyckare lägger tid på att försöka få V att backa i regeringsfrågan och jag är ärligt talat förvånad över att några, trots vår tydlighet, inte förstår att den dörren är helt stängd. För oavsett vad man tycker om det behöver man ju leta andra vägar om vi ska kunna gå framåt och undvika extraval. Vill man lösa situationen få då C att fundera över om det verkligen inte finns andra saker som kan göra ett samarbete med oss rödgröna attraktivt än V utanför. V kommer inte backa på regeringsfrågan men vi är förstås villiga att diskutera allt annat som kan viktigt för C. V har inte tagit beslutet i regeringsfrågan för att vara taskiga mot C eller för att det ska bli svårare att bilda en regering. Vi har meddelat det i god tid och kravet är egentligen bara en självklarhet, i övriga Norden har Vänsterpartiet regerat, så det är inget konstigt med det. V har suttit i riksdagen sedan demokratin infördes och det valresultatet vi fick i årets val är ett av de bästa någonsin. Vi har under decennier haft avtal, förhandlat budgetar, haft anställda på Regeringskansliet mm, behövs våra mandat den här gången ska vi ingå i regeringen och just det är inte förhandlingsbart.