Varför inte förhandla sak först, och sedan förhandla om hur och på vilket sätt, sakpolitiken ska genomföras? För det låter ju trevligt att alla ska sätta sig ned och som tex MP:s partisekreterare sa ”mejsla fram” själva politiken. Den är ju viktigast uppmanar många, får jag utgå från, välmenande krafter. C vill som Thand Ringqvist sa igår, helst att V ska ha ”0 inflytande”. V vill gärna ses och prata och lära känna varandra bättre men självklart går det inte att börja ”mejsla fram något” innan man bestämt sig för vilka som ska göra det ihop och i vilken form som politiken sedan ska genomföras. Det är inte bara av sakpolitiska skäl C vill att just V ska vara utanför, utan det är den triumf dom vill kunna visa upp för att slippa tappa det borgerliga ansiktet. Det går inte att börja förhandla innan man vet vad målsättningen med förhandlingarna är, en regeringsförklaring förhandlar man på ett sätt, en Tidö/januariöverenskommelse på ett helt annat sätt. Det här begriper dom flesta som har förhandlat. V är intresserad av förhandlingar där fyra partier ges likvärdigt inflytande i regeringen. Vi är helt övertygade om att det ger bäst stabilitet för Sverige, och bäst möjlighet för samtliga partier att sedan driva igenom det vi kommit överens om. Att C inte säger ja till V men jag till Magda, är det som måste förändras. Vi får alla säga ja till varandra eftersom Magda är vår statsministerkandidat. Annars blir hon inte vald. Visst kan V eventuellt få igenom fina ord på papperet, men utan möjligheten att säkra att orden/reformerna sedan också genomförs, är det inte mycket värt. Syftet för en del att ”dra igång förhandlingarna i sak” är ju att det på papperet ska stå ett par fina reformer och så ska V kunna pressas, genom detta, att ställas utanför, ”ni kan ju inte rösta nej nu när karensen ska tas bort”. Alla övriga partier har accepterat varandra i regeringen och därför kan ju dessa utan problem säga sådant som att vi borde sätta oss och ”mejsla fram”. Dom har inget att förlora. Det är inte deras rätt till inflytande som enligt den ena samarbetspartnern ”helst ska vara 0”. Brobyggnader i all ära, men det verkar ju inte ha funkat så bra, istället är C kvar i det luftslott som dom byggt. Resterande rödgröna partier gör nog bäst i att istället nu vara tydliga och inte agera möjliggörare åt C, som uppenbarligen är kvar i förnekelsestadiet. Då kan vi få en regering snabbare. Är alla partier i regering tillsammans kan man inte bryta överenskommelser på samma sätt. Saker kommer först att behöva utredas, sedan förhandlas igen i flera omgångar. I regeringen har man tillgång till mycket mer inflytande över hela beslutsprocessen än utanför. V har varit stödparti i decennier och vi har varit tydliga mot väljarna och våra tilltänkta samarbetspartier vad som gäller efter detta val. Nu är det upp till C att välja.

Problemet är nog att det inte enbart handlar om sakpolitik för C. Och det handlar inte heller om person eller organisation, det är många V-partister och C-partister som känner varandra i riksdagshuset och träffas och umgås. Istället tror jag att motståndet mot V i C också grundar sig i nån slags identitetskris för dom i toppen och delar av partiorganisationen. Den ekonomiska politiken delar C inte med nåt parti på ”vår” sida, MP höjer skatterna mer i sin budget än V. Så vad handlar det då om? Jag tror att det blivit så att hålla V borta, är den skalpen som C vill kunna visa upp för att slippa göra upp med sin identitet ”V utanför” är den triumf man vill visa upp den här gången. Man ska kunna fortsätta säga till sina borgerliga kollegor att man egentligen inte valt sida och att det går att välja bort SD och inslag av vänsterpolitik samtidigt. Att gå till extraval för att man inte är beredd att fullt ut stå för vad konsekvenserna av valet av statsministerkandidat innebär är inte en seriös hållning. Det visar inte heller på regeringsduglighet, att man inte kan träffa den majoriteten man ska regera landet inom, för att lära känna varandra bättre. När januariavtalet slöts var det inte ens C som krävde noll inflytande från V, utan L. Punkterna i den överenskommelsen handlade inte om att hitta nån slags mitt eller samarbete. LAS, marknadshyror mm skulle bevisa att C tvingat S att driva en politik som gick på tvärs med allt dom stod för. En kombination av ideologisk övertygelse från Timbro-Centern och även då just behovet om att visa upp en skalp för övriga borgerligt etablissemang, tror jag drev fram detta. För det var ju knappast C-väljarnas viktigaste frågor och inte heller dom skeptiska C-politikerna i Västerbottens inland som hade satt detta högst upp på listan. Jag deltog i ett radiosamtal med deras dåvarande vice partiledare efter att V stoppat marknadshyrorna. Han sa då ”januariavtalet var genialiskt, vi har fått S att regera på en borgerlig reformagenda. Nu har V förstört det”. Och verkade inte reflektera över hur arrogant det lät. Så kan man kanske göra en gång. Men två gånger går det inte som parti att maximera, då behöver man istället samarbeta. C har valt Magdalena som sin statsministerkandidat och dom väljare som röstat på Magdas underlag, uppger att dom föredrar i första hand, en regering bestående av S, V, MP. Valet om vad som var viktigast, full utdelning för den ekonomiska politiken, eller att kunna påverka i rätt riktning gällande värderingsfrågorna har C gjort när dom valde Magda. Vi övriga partier står i jämförelse med C väldigt nära varandra här. Oavsett om V är i regering eller inte, (vilket vi kommer att vara eftersom vi fattat vårt beslut) kan inte C:s förväntningar vara att få bestämma allt. Dessutom behövs ju V oavsett för att förhandla en budget. Så det kan inte vara där skon klämmer. Runt om i landet styr V och C ihop. I norra Sverige i kommuner där C varit starka, har det snarare varit fighten mellan S och C, om vem som ska styra som tidigare varit i centrum. Och där är MP det parti man ser mest skeptiskt på, är min upplevelse. Det finns flera saker vi är överens om men det vet redan C. C delar ju faktiskt fler prioriteringar med V och MP än med S. Vi har tillsammans hållit ihop i flera förhandlingar om investeringar i infrastruktur och lyckats driva igenom 50 mdr till det civila försvaret. En humanare migrationspolitik, biståndet och återbäring till dom kommuner och regioner som bidrar med naturresurser på landsbygden är andra frågor. Hur som helst V kommer inte att backa från att våra väljare ska ges likvärdigt inflytande. Väljare som oftare är låginkomsttagare, har haft det ordentligt tufft ekonomiskt och en del av dessa är utsatta för just den retorik och politik om splittring som Tidö stått för, dom har samma rätt till inflytande i en kommande regering som C-väljarna har.

Problemet är nog att det inte enbart handlar om sakpolitik för C. Och det handlar inte heller om person eller organisation, det är många V-partister och C-partister som känner varandra i riksdagshuset och träffas och umgås. Istället tror jag att motståndet mot V i C också grundar sig i nån slags identitetskris för dom i toppen och delar av partiorganisationen. Den ekonomiska politiken delar C inte med nåt parti på ”vår” sida, MP höjer skatterna mer i sin budget än V. Så vad handlar det då om? Jag tror att det blivit så att hålla V borta, är den skalpen som C vill kunna visa upp för att slippa göra upp med sin identitet ”V utanför” är den triumf man vill visa upp den här gången. Man ska kunna fortsätta säga till sina borgerliga kollegor att man egentligen inte valt sida och att det går att välja bort SD och inslag av vänsterpolitik samtidigt. Att gå till extraval för att man inte är beredd att fullt ut stå för vad konsekvenserna av valet av statsministerkandidat innebär är inte en seriös hållning. Det visar inte heller på regeringsduglighet, att man inte kan träffa den majoriteten man ska regera landet inom, för att lära känna varandra bättre. När januariavtalet slöts var det inte ens C som krävde noll inflytande från V, utan L. Punkterna i den överenskommelsen handlade inte om att hitta nån slags mitt eller samarbete. LAS, marknadshyror mm skulle bevisa att C tvingat S att driva en politik som gick på tvärs med allt dom stod för. En kombination av ideologisk övertygelse från Timbro-Centern och även då just behovet om att visa upp en skalp för övriga borgerligt etablissemang, tror jag drev fram detta. För det var ju knappast C-väljarnas viktigaste frågor och inte heller dom skeptiska C-politikerna i Västerbottens inland som hade satt detta högst upp på listan. Jag deltog i ett radiosamtal med deras dåvarande vice partiledare efter att V stoppat marknadshyrorna. Han sa då ”januariavtalet var genialiskt, vi har fått S att regera på en borgerlig reformagenda. Nu har V förstört det”. Och verkade inte reflektera över hur arrogant det lät. Så kan man kanske göra en gång. Men två gånger går det inte som parti att maximera, då behöver man istället samarbeta. C har valt Magdalena som sin statsministerkandidat och dom väljare som röstat på Magdas underlag, uppger att dom föredrar i första hand, en regering bestående av S, V, MP. Valet om vad som var viktigast, full utdelning för den ekonomiska politiken, eller att kunna påverka i rätt riktning gällande värderingsfrågorna har C gjort när dom valde Magda. Vi övriga partier står i jämförelse med C väldigt nära varandra här. Oavsett om V är i regering eller inte, (vilket vi kommer att vara eftersom vi fattat vårt beslut) kan inte C:s förväntningar vara att få bestämma allt. Dessutom behövs ju V oavsett för att förhandla en budget. Så det kan inte vara där skon klämmer. Runt om i landet styr V och C ihop. I norra Sverige i kommuner där C varit starka, har det snarare varit fighten mellan S och C, om vem som ska styra som tidigare varit i centrum. Och där är MP det parti man ser mest skeptiskt på, är min upplevelse. Det finns flera saker vi är överens om men det vet redan C. C delar ju faktiskt fler prioriteringar med V och MP än med S. Vi har tillsammans hållit ihop i flera förhandlingar om investeringar i infrastruktur och lyckats driva igenom 50 mdr till det civila försvaret. En humanare migrationspolitik, biståndet och återbäring till dom kommuner och regioner som bidrar med naturresurser på landsbygden är andra frågor. Hur som helst V kommer inte att backa från att våra väljare ska ges likvärdigt inflytande. Väljare som oftare är låginkomsttagare, har haft det ordentligt tufft ekonomiskt och en del av dessa är utsatta för just den retorik och politik om splittring som Tidö stått för, dom har samma rätt till inflytande i en kommande regering som C-väljarna har. Vi har hållit ihop m

Samtal för att lära känna varandra bättre skulle V aldrig rata. Man kan komma närmare varandra om man ses i samma rum är min erfarenhet. Jag har under den gångna mandatperioden träffat moderater såväl som socialdemokrater och tagit en fika. En sak jag tar med mig från det, man förstår åtminstone varandra bättre när man möts. Att inte acceptera att alla partier som behövs på vår sida ska ingå i en regering, känns allt märkligare. C och V ska behandlas likvärdigt. V har inga linjer mot C. C har också redan valt bort den enda andra majoritet som är möjlig att bilda. Att vägra välja innebär extraval, C har vetat om V-beskedet hela gångna mandatperioden men inte förberett sig alls på det utfallet? Varför har C inte gjort jobbet som V gjort, att utöver att gå till val på en önskedröm, också inse att acceptansen för en av statsministerkandidaternas hela underlag är grundläggande. Vi är inte varandras förstahandsval men vi får hantera valresultatet och att våra respektive drömmar blivit bortvalda i demokratiska val. Den som sätter linjer mot andra trots att den inte har tillräckligt med väljare bakom sig, måste till slut välja. Eller ska vi ha extraval för att C inte kan medverka till att någon statsministerkandidat kan bli vald? Och vad ska ett sådant extraval ändra, om C fortsatt bara kan regera i en hypotetisk drömvärld och inte i den krassa verkligheten. Varför inte åtminstone börja med att lära känna varandra bättre.

Vart är vi på väg? När man förhandlar måste man veta vad syftet med förhandlingarna är, dvs vad det ”gemensamma projektet” har för målsättning. V fikar när som helst, men innan vi går in i riktiga förhandlingar måste detta klargöras. En regeringsförhandling är en helt annan sorts förhandling än om målet är ett avtal. Det skulle nog dom flesta som förhandlat skriva under på. Klargörs inte det blir ju V såklart blåsta. V har tydligt gett beskedet att vi inte kommer att starta förhandlingar i sak innan målet med förhandlingarna är klargjort. V är intresserade om det står klart att vårt krav på regeringsinflytande respekteras, då kan vi börja ge och ta också i sakfrågorna. Fram tills dess blir det fika!

Sverige. Vi har ett valresultat. KD gör ett mycket bra val, går framåt och får ett starkt mandat av väljarna för en höger med hjärta. Blågula laget har tyvärr inte majoritet. Resultatet visar att oppositionen fått 3 mandat mer än de blågula partierna och den sittande regeringens underlag.  Som en följd av det har statsministern i god ordning begärt sitt entledigande.    Så vad händer nu? Det återstår att se. Det finns i dagsläget ingen som samlar en majoritet i riksdagen. De rödgröna har inte automatiskt vunnit regeringsmakten. Olika partiers röda linjer innan valdagen kan leda till en komplicerad regeringsbildning. En ny statsminister kan tillträda först när den kan tolereras av riksdagen dvs inte har en majoritet som aktivt röstar nej till dem. Och de rödgröna har än så länge inget regeringsalternativ. Nu blir det upp till talmannen att påbörja sonderingar kring ny regeringsbildare.   Det blågula laget har i fyra år visat att vi både kan enas och genomföra för Sverige nödvändiga reformer, politik och budget. Vi kan också konstatera att valresultatet gett Sverige en majoritet för en borgerlig ekonomisk politik framåt, det står vi redo att söka möjligheter kring framåt.   Jag vill tacka Ulf Kristersson för sitt ledarskap som statsminister som tillsammans med oss och resten av det blågula laget gett Sverige en ny riktning.

Byt plan om vi ska få Magdalena Andersson vald, vill jag vädja om i all välmening. Jag kommer därför, i förebyggande syfte, gå igenom vad som inte kommer att funka för att pressa V. Så att vi kan hoppa över den fasen. Bättre att vara rak och tydlig. Jag kör inte med bullshit, det är inte min grej. 1. Det kommer inte att funka att låtsas som att V ska få ”massa politik” istället för regeringsinflytande. Sak och inflytande hänger ihop, och om det inte var så varför vill då samtliga övriga partier regera? C vill inte ha med V pga politiken, givetvis får vi inte ”mer” om vi står utanför. Vi går inte på den blåsningen. 2. Det kommer inte att funka att förhandla bakom våra ryggar och sedan låtsas att vi fått några ”godbitar”. Alla ska vara med från start och målsättningen ska vara uttalad, dvs vi fyra partier förhandla med sikte på att bilda en fyrpartiregering. Att börja i fel ordning funkar inte, sakfrågor och innehåll förhandlas efter att vi är överens om målsättningen med förhandlingarna. 3. Det kommer inte att funka att S-tyckare med vänsterstämpel uttalar sig om hur V borde göra istället, inte heller tidigare statsministrar eller andra fräsiga typer kommer att få oss att släppa kravet om likvärdigt inflytande. 4. Det kommer inte att funka att S-märkta ledarsidor försöker sig på karaktärsmord, påstår att det skulle vara V:s fel om SD får inflytande ifall C går över eller vägrar välja sida och det blir extraval. 5. Det kommer inte att funka att ledare inom LO ber oss att ”ta ett chill pill” alternativt vädjar till oss att ”rösta igenom” en S,MP, C-regering för att dom har lovat att tex ta bort karensen. Men det finns en lösning! Det som kommer att funka är om alla partier som vill få Magdalena Andersson vald accepterar varandra likvärdigt och tar konsekvenserna som kommer med valet av statsministerkandidat, det är bara möjligt om man också säger ja till hela underlaget. Så lägg krutet där nu när övriga drömmar om olika regeringskonstellationer gått i kras. Det är bra om folk förstår V:s hållning. Alla behöver inte hålla med, men man ska åtminstone ha hört hur V resonerar. Andra spinner främst historier som istället analytiker och tyckare levererar i poddar och TV-studios. Men V har inte en armé av profiler som kan kliva fram och uttala sig, inte ett helt gäng anställda som kan ”prata bakgrund” och inga stora ledarsidor som kan ta kampen för vår sak och sätta press på andra. Nu spinner man intensivt för att få V att vika ned oss. Ibland blir jag faktiskt orolig över att dom som spinner, börjar tro på det dom själva sagt, när deras narrativ sedan presenteras i analyser. Därför är det bra att ha fått detta sagt. Jag blir förvånad över hur psykologiskt allt verkar ses. Experter som tror att V går runt och känner oss förorättade över själva ”förnedringsklausulen” i januariavtalet. Alltså att man skrev in en sån punkt fick mig redan då nästan att skratta, för det var så barnsligt. Problemet var ju för sjutton inte punkten utan att man inte hade egna mandat till några av alla dom överenskomna punkterna. Man regerade på V-mandaten. Så kan man inte jobba! Vi har väljare i vår egen rätt och som det ser ut 30 mandat. Huruvida vi ”litar på S” eller inte är inte huvudskälet till att vi vill vara med. Vi vill precis som alla andra partier ha inflytande över hela beslutsprocessen, inte svårare än så, varför ska just vi behöva förklara det 100 gånger. Det är ingen ”personlig” kränkning riktad mot S från V, det handlar inte om gamla surdegar, utan om en politisk bedömning vi gjort tillsammans i vårt parti, och som vi varit hyggliga nog att berätta om i god tid. Inför vår kongress kampanjades det intensivt för att få V att fatta ett annat beslut. Det funkade inte heller. För det handlar om politik, inte om psykologi och person, och V har det rimligaste kravet att alla som behövs ska ingå. Dom som säger nej till ett parti vars mandat man själv efterfrågar, måste pressas till att säga ja. Då kan vi gå framåt.