Moderaterna

Fru talman! Sveriges försvar börjar med människor – med soldaten som övar för att kunna lösa sin uppgift när det verkligen gäller, med officeren som utbildar och leder, med hemvärnssoldaten som är beredd att lämna sin vardag för att skydda vårt samhälle och med reservofficeren som förenar ett civilt yrkesliv med ett ansvar för Sveriges försvar. Bakom varje förband och varje förmåga finns människor. Deras kunskap, deras engagemang och deras vilja att ta ansvar är avgörande för vår säkerhet, för hela Sveriges säkerhet. Därför är dagens beslut viktigt. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen.

Fru talman! I en del av betänkandet berör man just reservofficerares rätt till tjänstledighet från sina civila anställningar. Den blir nu uttrycklig i lag, vilket är bra. Det är en fråga som vi moderater har drivit länge – jag tror att det var redan 2021 som en moderat motion ledde till att Sveriges riksdag uppmanade regeringen att underlätta och stärka reservofficerares möjlighet att tjänstgöra. Rätten till tjänstledighet var en central del. Då fanns det och nu finns det ett enhälligt stöd bakom det tillkännagivandet. Även Vänsterpartiet stod bakom det. Det tycker jag är värt att uppmärksamma. Vi är ofta överens i försvarsfrågor. Det är viktigt för Sveriges säkerhet, för när vi samlas kring konkreta förbättringar för Sveriges försvar ska vi också göra dem. Nu går vi från ett besked från riksdagen till en tydlig bestämmelse i lagen. Det är bra, och det är välkommet.

För den enskilda reservofficeren handlar det här om att få vardagen att fungera. Man har ett civilt arbete och kollegor som är beroende av en, och kanske är det barn som ska hämtas och lämnas. Samtidigt har man utbildat sig, tagit på sig ett militärt ansvar och är beredd att bidra till vårt försvar. Då måste samhället också skapa förutsättningar för att man ska kunna göra det på ett bra sätt. Den som vill och kan tjänstgöra ska ha en tydlig rätt att vara ledig för den tjänstgöringen. Det ger trygghet för reservofficeren och tydlighet för den civila arbetsgivaren. Det gör det lättare att planera och förena de båda uppdragen. Det är sunt förnuft. Sverige har investerat i de här människornas militära utbildning. De har själva investerat tid och kraft. Då måste vi också ta vara på deras kompetenser. Reservofficerarna för dessutom med sig erfarenheter från arbetslivet utanför Försvarsmakten. De förenar militärt kunnande med civil kompetens och bidrar till försvarets förankring i samhället. Det är en styrka som vi behöver använda ännu bättre.

Fru talman! Vi fattar stora och nödvändiga beslut om att stärka Sveriges försvar. Vi behöver materiel, vi behöver ammunition, vi behöver fungerande infrastruktur och framför allt behöver vi välövade förband. Men varje sådan satsning förutsätter att människorna som kan omsätta den i försvarsförmåga finns där och kan tjänstgöra. Vi behöver rekrytera och utbilda fler. Vi behöver också ge dem som redan finns i organisationen möjligheter att stanna kvar, utvecklas och tjänstgöra. Därför måste personalens villkor vara en självklar del av försvarsuppbyggnaden. Ledarskap, arbetsmiljö och möjlighet att förena tjänstgöringen med familj och civilt arbete påverkar ytterst vår förmåga att försvara Sverige.

Dagens betänkande innehåller också förslag som stärker uthålligheten genom längre beredskapstjänstgöring och bättre möjligheter att hålla utbildad personal tillgänglig. Med utökade skyldigheter för den enskilde följer samtidigt ett stort ansvar för staten. Kompetens ska tas tillvara med omdöme och respekt för människors förutsättningar.

Med dagens beslut undanröjer vi en osäkerhet för människor som har valt att ta särskilt ansvar för vårt land. Det ska märkas i praktiken – i möjligheten att delta i övningar, i förbandens bemanning och i den enskilda människans, soldatens, trygghet inför nästa tjänstgöring. För mig är det självklart. Den som är beredd att ställa upp för Sverige ska också kunna lita på att Sverige skapar förutsättningar för det. Vårt försvar bärs av människor. När vi stärker deras möjligheter att göra sin uppgift stärker vi Sveriges trygghet och frihet.

Fru talman! JO är definitivt en av Sveriges klenoder. Jag vet inte om de finns med i någon kulturkanon, men i vart fall borde de kanske göra det. Sedan 1810 – 1809 års regeringsform – har vi nämligen haft en justitieombudsman, en svensk innovation. Ända sedan Mannerheim, med öknamnet rikspiskan, for runt i landet och skapade ordning och reda i svenska domstolar har detta varit en institution som har varit central för Sveriges utveckling.

Därför var det inte med ett litet mått av ödmjukhet som vi i KU tog oss an frågan om att uppdatera regelverket för JO. Detta är nämligen inte något som vi vill kasta ut, utan precis som ledamoten Jennie Nilsson tidigare sa är det något som vi värnar eftersom det är en viktig del av vår demokrati.

När vi tog oss an det här var det med en väldigt hög grad av öppenhet och en fri diskussion i utskottet. Det är sällan man är med om att man bollar så många idéer som vi gjorde i den här processen och att man funderar så mycket på hur det kan göras. I bästa mening har ett gott samarbete i konstitutionsutskottet lett fram till det här förslaget.

Det kan finnas skäl att betänka att det är KU som har hanterat detta eftersom JO är en myndighet under riksdagen. Det var alltså inte så att regeringen lade fram en proposition med alla förslag, utan vi fick utarbeta dem från början. Jag vill tacka alla de ledamöter som var med i processen. Jag tycker att det var en trevlig process att värdera och komma fram till det förslag som nu gäller.

Några förändringar var nödvändiga. Det gäller bland annat möjligheten att utse en ställföreträdande JO och möjligheten att ha en rutin för hur man hanterar en JO som har förbrukat förtroendet. Många, många fler förändringar finns.

Detta var, som sagt, ett gemensamt arbete. Jag vill tacka alla inblandade i den processen.

Sedan har JO naturligtvis problem. Vissa är positiva. Just nu ser vi en ökad mängd ärenden komma in. Det är klart att regelverket här inte löser det. Där handlar det kanske snarare om att ha fler förstainstanser, så att JO inte behöver vara förstainstans i alla ärenden. Men det ligger utanför det här ärendet.

Fru talman! Det är kul att vi har ett enigt förslag om ett nytt regelverk för JO. Det är bra att vi har det, för det visar att vi bryr oss om demokratins funktionssätt och vårdar den svenska klenoden Justitieombudsmannen, eller som det formellt heter: Riksdagens ombudsmän.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU2.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Det är inte ofta jag citerar Magdalena Andersson, men i dag ska jag göra det: För att bekämpa de kriminella gängen behöver vi vända på alla stenar.

Detta är och förblir sant. Men till skillnad från Socialdemokraterna har Moderaterna med övriga blågula partier haft möjlighet att också göra det. Ett avgörande fokus har varit att bekämpa den kriminella ekonomin. Det arbetet är långtifrån klart, men vi har kommit en bra bit på vägen. Från att ha varit ett område vi knappt identifierat, pratat om och förstått har vi i dag börjat återta brottsvinster. Bara under 2025 sparade staten 800 miljoner kronor genom återtag av brottsvinster, genom återkrav och genom att stoppa diverse fusk.

Utbetalningsmyndigheten, som inrättades av regeringen 2024, hade fram till 2026 upptäckt felaktiga utbetalningar på 105,5 miljoner kronor och stoppat ytterligare runt 50 miljoner kronor från att betalas ut.

Potentialen är runt 20 miljarder kronor per år – 20 miljarder som skulle kunna få vara kvar i skattebetalarnas fickor, finansiera välfärd eller gå till utbetalningar av stöd till människor som har rätt till det och behöver det. Det är mycket pengar.

När man vänder på alla stenar är det möjligt att en del blir fel och att man i efterhand kan se att man inte borde ha gjort vissa saker. Att exempelvis lägga så mycket pengar på att Utbetalningsmyndigheten skulle ha ett transaktionskonto när utbetalningarna bättre kan upptäckas och stoppas hos de berörda myndigheterna var dåligt. Men det ligger i sakens natur att när man vänder på alla stenar är inte alla stenar bra och allt bär inte frukt.

Det är likväl min fulla övertygelse att det är med denna beslutsamhet och detta mod vi måste fortsätta detta arbete. Den som är rädd för att göra fel och inte vågar vidta åtgärder kommer heller aldrig att lyckas bekämpa något man aldrig tidigare lyckats bekämpa. Om man vill få bättre resultat än tidigare måste man våga pröva nya metoder för det. Detta har vår moderatledda regering gjort, och det är min förhoppning att vi kommer att kunna fortsätta göra det.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! I dag ska vi fatta det andra och slutliga beslutet om ett starkare skydd för demokratin och domstolarnas oberoende.

Förslaget har vuxit fram genom ett omfattande parlamentariskt arbete. Regeringen har lagt fram sin proposition, och nu ligger utskottets förslag på riksdagens bord. Det är ett förslag som jag ställer mig bakom.

Riksdagen fattade det första beslutet i oktober förra året. Sedan dess har vi haft ett riksdagsval. Partierna har alltså haft möjlighet att ta upp de föreslagna ändringarna med väljarna under valrörelsen, även om man inte direkt kan säga att det har dominerat valrörelsen. Möjligheten har dock funnits, och det är det som är själva tanken med denna ordning: att väljarna ska ha möjlighet att påverka vilka som fattar det slutliga beslutet.

Fru talman! Vi har goda skäl att vara stolta över vår svenska demokrati, våra institutioner och våra självständiga domstolar. Vi behöver dock bara lyfta blicken lite grann och se oss omkring för att förstå att det inte alltid kan tas för givet.

Grundlagarna är demokratins spelregler. De ska gälla oavsett vem som sitter i regeringen. Vi kan vara oense om skatter, välfärd och det mesta, och det ska vi kunna vara även i fortsättningen. Men spelreglerna för demokratin ska inte kunna ändras lika lätt som vanliga lagar.

Vi har länge haft en tradition av att söka breda överenskommelser när grundlagarna ska ändras, och nu vill vi ge den traditionen ett starkare skydd. I dag räcker det med en enkel majoritet bland dem som röstar vid båda grundlagsbesluten, med ett riksdagsval emellan. Besluten kan dessutom fattas genom acklamation, alltså utan rösträkning. Framöver ska det första beslutet kräva minst 175 ja-röster och det andra minst 233 ja-röster, med obligatorisk omröstning vid båda besluten. Detta gör det svårare att ändra grundlagen.

Som vi hörde förut innebär det samtidigt att en mindre grupp ledamöter än tidigare kan stoppa en förändring. Det är en invändning som såklart förtjänar att tas på allvar. Vi moderater menar dock att det är rimligt att demokratins grundläggande regler kräver ett bredare stöd än vanliga politiska beslut. En politisk majoritet ska kunna ändra politiken, men den ska inte på egen hand kunna ändra spelreglerna.

Fru talman! Det andra stora området handlar om domstolarna. Den som får sin sak prövad i domstol ska kunna lita på att det är lagen och omständigheterna som avgör och inte vad en politiker, eller för delen någon annan, skulle önska.

Sverige har redan ett starkt skydd för domstolarnas självständighet. Ingen får bestämma hur en domstol ska döma i ett enskilt fall. Nu förstärker vi ändå det skyddet och skriver in domstolarnas oberoende i regeringsformens inledande kapitel så att det blir riktigt tydligt. Domstolarnas centrala administration får också en styrelse där en majoritet ska vara eller ha varit ordinarie domare. Det ger domstolarna större inflytande över sin egen administration.

Fru talman! Vi stärker också skyddet för Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Antalet justitieråd ska vara mellan 12 och 20 i vardera domstolen. Regeringen ska inte heller kunna utnämna nya justitieråd utan att domstolen själv har begärt det. Detta minskar risken för att en framtida regering försöker påverka domstolarnas sammansättning.

Vi stärker också skyddet vid utnämningen av ordinarie domare. Regeringen ska utnämna domare efter förslag från ett särskilt organ där en majoritet är eller har varit ordinarie domare.

Även de ordinarie domarnas ställning stärks. Bland annat ska en framtida sänkning av avgångsåldern inte kunna användas för att tvinga bort redan anställda domare.

Dessutom får Lagrådet en utökad roll i granskningen av grundlagsförslag som rör våra grundläggande fri- och rättigheter.

Fru talman! Det här kan låta som en rad ganska tekniska förändringar, men i grunden handlar det om något väldigt enkelt: att människor ska kunna lita på att lagen gäller lika för alla och att domstolarna står fria från politisk påverkan.

Fru talman! Vi kommer även i fortsättningen att vara oense i många politiska frågor. Vi har dock ett gemensamt ansvar för demokratins spelregler, inte bara för oss som sitter här i dag utan också för dem som kommer efter oss. Det ansvaret kräver eftertanke, saklighet och respekt.

Herr talman! När vi för knappt tre veckor sedan prövade Magdalena Andersson som statsminister konstaterade jag att fyra partier med tillsammans 176 mandat och därmed en majoritet i Sveriges riksdag hade pekat ut henne som sin statsministerkandidat. Men trots denna majoritet hade de inte lyckats komma överens om att släppa fram henne.

Sedan dess har talmannen gett Elisabeth Thand Ringqvist möjlighet att undersöka förutsättningarna för en så kallad mitten-vänsterregering med Magdalena Andersson som statsminister. Inte heller det alternativet har visat sig ha tillräckligt stöd.

Därför står vi här i dag för att pröva Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister, trots att hon själv har konstaterat att förutsättningarna för den tänkta regeringen saknas och att hon över huvud taget inte sonderat för en regering under Centerpartiets ledning. All heder dock åt Elisabeth Thand Ringqvist, som har bidragit till att föra processen framåt och som tar en omröstning som rätteligen Magdalena Andersson borde ha tagit.

Herr talman! Det här är en situation som knappast någon önskade sig. Men den var inte heller särskilt svår att förutse. Redan långt före valet stod det klart att Magdalena Andersson skulle kunna bli beroende av partier med helt olika uppfattningar om både regeringsfrågan och vilken politik som skulle föras. Ändå fick väljarna aldrig något tydligt besked om hur dessa motsättningar skulle hanteras.

Magdalena Andersson hade fyra år på sig att förbereda sitt regeringsalternativ – fyra år att samla sina partier, reda ut motsättningarna och skapa förutsättningar för att kunna bilda regering. Men de förberedelserna gjordes uppenbarligen inte tillräckligt väl. Att skjuta de svåra frågorna framför sig kan vara bekvämt under en valrörelse. Men efter valrörelsen kommer verkligheten i kapp. Det räcker inte att vilja bli statsminister. Man måste också ha förberett sig för att kunna bli det.

Herr talman! Vi har full respekt för talmannens uppgift att föra regeringsbildningen framåt och för att olika alternativ behöver prövas. Den kritik som riktats mot talmannens senaste beslut har svagt stöd. De två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som motsatt sig att alternativet med en så kallad mitten-vänsterregering prövas vid en omröstning samlar tillsammans endast 121 mandat. Det illustrerar återigen det grundläggande problemet: Magdalena Andersson har inte lyckats samla ett parlamentariskt underlag för ett fungerande regeringsalternativ.

Vi i Moderaterna står fast vid den politiska inriktning vi gick till val på. Vi vill se en regering som kan stärka Sveriges trygghet, ekonomi och framtidstro. Vi har också varit tydliga med att vi är beredda att konstruktivt medverka till en lösning på regeringsfrågan. Sverige behöver en regering som kan ta ansvar och som har förutsättningar att genomföra sin politik.

Herr talman! Den moderata riksdagsgruppen kommer därför att rösta nej till talmannens förslag att utse Elisabeth Thand Ringqvist till statsminister.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dennis Alvdén, Lars Beckman, Lotta Björklund, Crister Carlsson, Ida Drougge, John E. Weinerhall, Gustaf Göthberg, Marie-Louise Hänel Sandström, Caroline Högström, Lars Johnsson, David Josefsson, Marie Nicholson, Ulrik Nilsson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Tony Rahm, Johanna Rantsi, Magnus Resare, Mats Sander och Viktor Wärnick (alla M).

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag om extra ändringsbudget.

Normalt sett ska vi inte behöva fatta beslut om extra ändringsbudgetar över huvud taget. Vi försöker vara restriktiva med det. De senaste åren, med pandemin och kriget i Ukraina, har detta dock ökat. Det kommer vi inte ifrån. Men trots den ökningen är det ovanligt att vi lägger fram extra ändringsbudgetar och har behov av att göra det så här nära inpå en ordinarie budgetprocess.

I det här fallet bygger det på att vi behöver förhålla oss till en tidsfrist. Förslaget vi hanterar handlar om att vi ska kunna upphandla beräkningskraft tillsammans med andra: med EU-kommissionen och framför allt med Finland. Då behöver vi förhålla oss till de tidsfrister som finns. Det hade därför inte gått att invänta den ordinarie budgetprocessen.

Vår förmåga att hantera och processa information blir bara viktigare, och potentialen i detta växer enormt. Att inte ha beräkningskraft som ägs av svenska och europeiska företag och inte ha servrar och datacenter i Sverige och Finland skulle för svensk del göra att det blir väldigt svårt för offentlig sektor, våra myndigheter och de som hanterar känslig information och personuppgifter att dra nytta av den teknikutveckling som det privata kan nyttja och som våra grannländer och världen i övrigt utnyttjar. Sverige skulle halka efter.

Det skulle mycket riktigt försämra, och vi skulle inte kunna ta tillvara de möjligheter som finns inom välfärden. Vi skulle inte heller kunna upprätthålla säkerheten.

Att ha datacenter och beräkningskraft handlar om AI, men det handlar långtifrån bara om AI. I Sverige har vi haft de här behoven länge. Vi använder beräkningskraft för att kunna simulera väder och för att veta hur våra satelliter rör sig och hur galaxer rör sig. Vi testar läkemedel i datorer, innan vi testar på oss människor, för att se hur molekyler reagerar med varandra på kemisk nivå.

Det finns alltså ett oändligt antal situationer där vi redan i dag använder beräkningskraft. Det som händer nu handlar just om att det finns ytterligare många fler situationer som vi behöver göra det i. Det handlar också om att kunna förhindra cyberattacker och upptäcka om personer, organiserad brottslighet eller andra makter försöker utnyttja vårt välfärdssystem. Det kan gälla pensionsutbetalningar och bidragsutbetalningar. Det handlar om vår möjlighet att motverka det – att upptäcka och förebygga det.

Vi menar att detta är absolut nödvändigt, och för att möjliggöra det kan man inte bara förlita sig på datahallar och serverhallar som ägs av andra länder eller företag som har sina säten i andra länder. Därför yrkar vi bifall till den extra ändringsbudgeten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag.

Det är inte alla gånger lätt att bedriva företag. Ofta möter man olika former av lagstiftning och regelverk som man ska förhålla sig till. Det handlar om alltifrån kommunernas myndighetsutövning gällande bygglov till europeisk och nationell lagstiftning, där vissa regelverk är betydligt snårigare än andra. Ska vi få fler företag och därmed fler arbetstillfällen måste det vara enkelt att bedriva företag.

Fru talman! Vi moderater välkomnar den ambition att förenkla regelbördan för företag som EU gör inom ramen för de så kallade Omnibuspaketen. Färre administrativa bördor och tydligare regelverk stärker företagens konkurrenskraft, främjar investeringar och bidrar till tillväxt.

Samtidigt finns det en viktig princip som vi måste värna, nämligen medlemsstaternas rätt att själva utforma sin direkta beskattning. Skatter är inte bara en teknisk fråga utan en grundläggande del av varje lands ekonomiska politik och finansieringen av välfärden.

Ett enigt skatteutskott menar att kommissionen går för långt när den föreslår en gemensam miniminivå för avdrag för forskning och utveckling. Det här handlar inte om att förenkla befintliga regler utan om att harmonisera ett nytt område där medlemsstaterna hitintills haft frihet att utforma sina egna lösningar.

Vi är också kritiska till andra delar av förslaget där medlemsländernas handlingsutrymme begränsas utan att kommissionen tydligt har visat att det är nödvändigt för att uppnå målet om just förenkling.

Fru talman! Förenkling är bra. Ökad konkurrenskraft är viktigt. Men subsidiaritetsprincipen måste respekteras. Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. EU ska inte ta över ansvar som bättre hanteras av medlemsstaterna själva.

Därför står vi bakom utskottets förslag att riksdagen lämnar ett motiverat yttrande om att delar av kommissionens förslag inte är förenliga med subsidiaritetsprincipen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Europeiska rådet, det vi oftast kallar EU-toppmötet, träffades i Bryssel i torsdags och fredags i förra veckan. Med en väldigt lång agenda hade vi framför allt fokus på Ukraina, EU:s nästa långtidsbudget, konkurrenskraft, inklusive energi och grön omställning, och migration.

När det gäller Ukraina deltog president Zelenskyj vid mötet igen och gav sin bild av situationen på marken. Det blev en stark påminnelse om det mycket allvarliga läge Ukraina fortsatt befinner sig i när man snart går in i en femte krigsvinter, och vi ser omfattande ryska attacker mot allt från energiinfrastruktur till sjukhus och skolor.

Samtidigt har Ukrainas tillgång till satellitkommunikation med Starlink begränsats, och USA har ingått ett för Ukraina och Europa dåligt dieselavtal med Ryssland. Detta är oroväckande och mycket beklagligt, vilket också EU-toppmötet gav uttryck för.

Därför är det nu ännu viktigare att EU gör det motsatta och ökar stödet till Ukraina och pressen på Ryssland, inte tvärtom. Därför var det bra att EU i förra veckan kunde enas om det hittills största listningspaketet, med sanktioner mot nästan 1 600 företag och individer.

Samtidigt är det uppenbart att fler länder behöver ta ett större ansvar. Vi ser att det bilaterala stödet till Ukraina minskar från flera håll efter det stora gemensamma EU-lånet till Ukraina och i spåren av dålig ekonomi i många EU-länder.

Ett fåtal länder i norra Europa, däribland givetvis Sverige, står fortfarande för en oproportionerligt stor del av det samlade stödet. Det är i längden inte en hållbar situation, vilket både jag och Tysklands förbundskansler uttryckte på mötet.

Jag träffade också president Zelenskyj i ett bilateralt, alltså eget, möte. Vi diskuterade då inte minst introduktionen av det svenska Gripenstridsflygsystemet in i det ukrainska flygvapnet.

Den svenska regeringen antog också så sent som i torsdags ett nytt stödpaket till Ukraina på 522 miljoner kronor för de mest akuta behoven inför vintern, som just energiförsörjning för ukrainska hem, skolor och sjukhus. Underskatta inte heller värdet av det civila svenska stödet inför en kall vinter.

Den andra stora frågan på mötet var alltså EU:s nästa långtidsbudget, den som kallas MFF. Diskussionen följde de välkända skiljelinjer vi har sett under lång tid. På ena sidan står Sverige och alla de länder som betalar in mer än de får tillbaka i reda pengar. På andra sidan står de länder som får tillbaka betydligt mer än vad de betalar in i avgifter och som nu vill att vi som redan är nettobetalare ska betala ännu mer – något förenklat uttryckt. Sverige arbetar med frågan tillsammans med främst Tyskland, Nederländerna, Danmark, Finland och Österrike.

För oss var det irländska ordförandeskapets nya budgetförslag en besvikelse. De neddragningar som i och för sig föreslogs var för små och på fel områden. Dessutom var förslagen om olika former av gemensam upplåning fortfarande kvar i förslaget.

Mitt svar på deras krav var samma ord men på olika språk: Nej, no, nie, non och nein. Det var ungefär de språk jag klarade av. Detta kunde alltså inte missförstås på mötet.

Jag framhöll att Sverige aldrig kommer att acceptera en budget som innebär att den svenska EU-avgiften ökar med 60 procent och att vi inte kan ha ständigt svällande budgetar där varje ny prioritering kräver nya pengar. På samma sätt som hårt arbetande svenskar gör med sina hushållskassor måste även EU kunna prioritera på riktigt bland olika viktiga utgifter. Vi har respekt för att detta är svårt, precis som det är svårt i nationella budgetar, men prioriteringarna måste ändå göras. Sverige och svenska skattebetalares pengar är inte EU:s bankomat. Förutom en kraftig neddragning av budgetvolymen ska den svenska rabatten förnyas och ett fortsatt stöd till Ukraina garanteras.

Diskussionen var stundtals intensiv, för att uttrycka sig diplomatiskt, och det är uppenbart att vi fortfarande står långt från varandra och är långt från en överenskommelse. Förutom budgetens storlek är också frågan om nya egna medel, det vill säga helt nya inkomstkällor till EU-budgeten, ett tydligt exempel på betydande oenighet.

Nu blir det Europeiska rådets ordförande António Costas uppgift att ta förhandlingarna vidare med ett nytt förslag och försöka sy ihop en överenskommelse till årsskiftet. För Sveriges del är dock en bra överenskommelse viktigare än en snabb överenskommelse. Vi har ingen anledning att acceptera en dålig lösning bara för att hålla en speciell tidsplan. Budgeten gäller trots allt först från 2028.

Fru talman! Diskussionen om konkurrenskraft fokuserade som väntat på höga energipriser och på EU:s utsläppshandelssystem ETS. Det som utspelade sig på mötet utvecklades faktiskt till en attack mot ETS-systemet från främst Italien, Tjeckien, Slovakien och några till. Desto viktigare var det att vi var fler som stod emot attacken. Det är inte klimatpolitikens fel att vi har ett alltför stort europeiskt beroende av fossil energi från rätt komplicerade länder. Det är i stället precis tvärtom: Det är själva beroendet som är problemet.

Inte sällan handlar det här om länder som sedan länge är alldeles för beroende av fossila bränslen och som därför nu vill vattna ur det nuvarande ETS-systemet men också skjuta upp införandet av det nya ETS, som ofta kallas för ETS 2.

På den andra sidan står vi, återigen tillsammans med bland andra Tyskland, Danmark, Finland och Nederländerna. Ni hör att det är samma länder gång på gång. Det blev stundtals en hätsk diskussion där vi satte hårt mot hårt för att motarbeta förslagen till urvattningar.

Utöver att själva grundproblemet handlar om ett alltför stort fossilberoende – först beroende av Ryssland och nu av Gulfländerna – handlar det om att värna de företag som redan gör och har gjort stora investeringar i fossilfrihet. Deras investeringar blir trovärdiga och lönsamma endast om politiken i allt väsentligt ligger fast.

Resultatet av flera timmars diskussion blev att EU-toppmötet gick tillbaka till en gammal överenskommen text om ETS från i våras. Slutsatsen blev också att förhandlingarna om det som kallas för marknadsstabiliseringsreserven, som redan är i sitt slutskede, nu ska påskyndas och att kommissionen ska göra en uppdaterad utvärdering av ETS 2:s olika effekter.

Sammantaget lyckades Sverige tillsammans med likasinnade försvara utsläppshandelssystemets nyckelroll som verktyg i Europas klimatpolitik, men räkna med att höga priser och svaga ekonomier kommer att göra att frågan kommer tillbaka! Det underlättar heller inte att USA nu är frånvarande i den gröna omställningen och att Kina spelar på och vill dominera alla olika energislag samtidigt.

Den svenska lärdomen från 60- och 70-talen står sig alltså fortsatt. Då blev vårt elsystem nästan 100 procent fossilfritt, först av rent ekonomiska skäl och sedan alltmer av klimatskäl och rent säkerhetspolitiska skäl. Nu bör hela den europeiska energiförsörjningen göras oberoende av internationella konflikter.

Inom ramen för konkurrenskraftsdiskussionen följde vi också upp diskussionen från toppmötet i juni om makroekonomiska obalanser och EU:s handelsrelationer med Kina. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen berättade om den pågående dialogen med Kina och arbetet med att se över EU:s olika handelsinstrument.

Den efterföljande diskussionen på den här punkten blev helt odramatisk. Den gemensamma uppfattning som vi hade senast fanns kvar. EU befinner sig långt från en jämn spelplan i handeln med Kina och behöver därför rätt verktyg i handelspolitiken, beredskap och ytterst en vilja att agera.

Nu kommer kommissionen att fortsätta att se över hur EU:s handelspolitiska instrument kan användas och utvecklas för att anpassa handelspolitiken till den globala verklighet som våra länder och våra europeiska företag möter. En handelsnation som Sverige har all anledning att följa det arbetet noga och ge stöd.

Fru talman! Mötet avslutades med en diskussion om migration, vilken ramades in av sommarens händelser i den spanska exklaven Ceuta. Även om stora framsteg har gjorts på migrationsområdet de senaste åren behöver mer göras. För mig är det rätt självklart: Vi behöver gemensamt skydda EU:s yttre gräns, få ett mer effektivt återvändande av dem som ska lämna Europa och motverka att migranter cyniskt utnyttjas som ett verktyg för andra staters politiska syften. Vi fattade inga stora beslut den här gången, men frågan lär återkomma på Europeiska rådets dagordning de kommande månaderna.

De övriga punkterna på dagordningen rasslade igenom relativt fort, och jag tänker därför inte gå in på dem just nu. När det gäller Mellanöstern blev det faktiskt ingen diskussion alls den här gången.

Med detta, fru talman, avslutar jag redogörelsen från mötet.

(Applåder)

Fru talman! I grund och botten är stödet för president Zelenskyj och Ukraina monumentalt starkt. Det är det viktigaste, ska man säga, och det är fortsatt monumentalt starkt. Som jag sa i början tycker jag dock att det finns återkommande oroshärdar både rent ekonomiskt och ibland också genom att man säger: ”Nu vill vi ha fred.” Då brukar jag säga att vi visserligen vill ha fred men inte på ryska villkor.

Det finns alltså en sådan oro. Jag uppfattar också att president Zelenskyj går en svår balansgång när det gäller USA. Ukraina är å ena sidan mycket beroende av underrättelser och satellitkommunikation, å andra sidan ständigt ifrågasatta. Jag tror att alla förstår Zelenskyjs balansgång. Ingen avundas honom den.

Det är också ett tecken på varför Europa skulle behöva ha fler egna kapaciteter och inte vara så beroende av i det här fallet amerikanska underrättelser och amerikansk kommunikation för Ukraina. Det är ett memento till alla europeiska länder, men sådant löser man inte precis på en vinter.

De frysta tillgångarna var uppe en gång till, i bemärkelsen att Belgien med betydande tydlighet klargjorde att ingenting har förändrats gällande det beslut som fattades förra gången, grundat på deras villkor för att frige de frysta tillgångarna.

Vi kan tycka att det vore rimligt att använda dessa tillgångar när det är ont om pengar på andra ställen, men Belgien kommer inte att ändra sig på den punkten. Det finns lite mer informella diskussioner som handlar om huruvida man ändå kan hitta lösningar som på något sätt går Belgien till mötes. Låt dessa diskussioner fortsätta ett tag till! Principiellt tycker vi självklart att de frysta ryska tillgångarna ska användas.

När det gäller Mellanöstern var det ingen diskussion, och det berodde absolut inte på bristande intresse. Jag brukar ibland säga här i kammaren att alla frågor inte kan diskuteras i detalj varje gång. Den här gången handlade det bara om slutsatserna och ingenting annat.

Fru talman! Ledamotens frågor är mycket rimliga. Det ärliga svaret är att vi här inne kan tycka olika om innehållet i en svensk budget, men den svenska budgetprocessen funkar. Vi vet alla att det man vill spendera måste man också få in. Det funkar inte så i EU, utan det finns alltid en förhoppning om att någon annan ska betala – gärna de länder som sedan länge är nettobidragsgivare till EU:s budget. Incitamenten till sparsamhet från de andra är ganska små.

Enkelt uttryckt vill alla behålla sammanhållningspolitiken, alltså regionalpolitiken, och behålla allt stöd till jordbruket. Man vill dessutom göra en massa nya saker och gärna skaffa egna skatteinkomster. Man vill av en massa olika skäl gärna också låna extra pengar. Ett skäl är att de själva inte har pengar, vilket gäller Frankrike.

Andra vill detta för att de inser att ju mer budgeten sväller, desto mer kommer de själva att få ut till slut. Vi har motsatt incitament. Det här är en dragkamp, men vi kommer som sagt inte att ge oss när det gäller detta.

När det gäller om António Costa kommer att lyckas vet han att den enda chansen att få igenom en budget är att vi som är restriktiva blir tillräckligt nöjda för att ens kunna tänka på en kompromiss. Där är vi ännu inte.

Fru talman! Det är väldigt viktiga frågor Anna Lasses ställer.

Jag vill först tacka ledamoten för tacket gällande klimatpolitiken. Vi har inte sett slutet ännu, men vi är i gott sällskap, inte minst industriellt. Våra företag förväntar sig att vi står upp för de beslut som de har fattat om långsiktig grön omställning. Det gäller många andra länder också.

När det gäller frågan om hur andra länder tänker finns det lite olika tankar. En sak handlar om geografi. Om ett land ligger långt från Ryssland är inte Ryssland och Ukrainakriget närvarande varje dag på det sätt som vi tycker är självklart. Det är bara att konstatera detta. Då tycker man i stället att andra geografier är intressantare: Vad händer i Medelhavet? Vad händer i norra Afrika?

Geografi har alltså betydelse. Det har vi fått lära oss gällande Östersjön och Norden-Baltikum. Jag tycker att man ska ha det med sig. Givet det är vår sammanhållning de senaste fem åren imponerande.

En annan sak handlar om svaga ekonomier. Om man har en skuld på 120 procent i relation till bnp och ständiga budgetunderskott är varje miljard till Ukraina en miljard som man inte kan lägga på någonting som ens egna medborgare omedelbart märker. Det är trivialt att säga det, men det krävs en tillräckligt god ekonomi för att också ha råd med den solidaritet som vi tycker är självklar. Där står de sakerna mot varandra.

En tredje sak gäller politisk splittring. Här i Sverige är åtta av åtta partier solitt enade om stödet till Ukraina. I många länder ser det inte ut så, utan mer eller mindre starka partier ifrågasätter det helt öppet eller tycker i varje fall att andra prioriteringar är viktigare. Det är också ständiga val i länder hela tiden.

Jag säger inte det här som en ursäkt utan för att förklara att olika länder ser olika på saken. Därför är kombinationen av gemensamma EU-insatser som alla kan samla sig bakom och bilateralt stöd där man har speciella förmågor – militära förmågor till exempel – avgörande.

Vi har klarat det här i fem år. Vi måste klara det ett tag till.

Fru talman! Först bara ett par ord om Ryssland innan jag tar upp migrationen. Vi pratade ganska detaljerat om olika exempel på hybridkrigföring. Bulgariens premiärminister gav en detaljerad beskrivning av det som händer i Svarta havet, till exempel. De har ännu inte attribuerat detta till någon, men jag vågar tolka deras misstankar ganska långt. Vi pratade även om det som hänt i Leipzig, Estland och Rumänien. Många länder upplever ungefär samma sak. De flesta låter sig inte skrämmas, men syftet är att göra befolkningen riktigt orolig.

Vad gäller migrationen var vi inte inne så mycket på den. Det finns en bred respekt i EU-systemet för att olika länder har olika uppfattningar om detta. Det är ju i huvudsak nationella beslut och nationell migrationspolitik. Det finns en insikt om att den gemensamma yttre gränsen måste försvaras och om att ett nej i ett land bör vara ett nej i alla länder så att ingen uppmuntras att flytta sig inom unionen, till exempel.

Biståndet är också en strikt nationell angelägenhet och något vi väljer att använda lite olika. Min bild är att flera länder använder det man kallar en whole-of-government approach till detta.

Fru talman! Den svenska linjen tycker jag är väldigt begriplig och tydlig. Vi vill ha en mindre budget, som leder till en mindre svensk avgift. Det kan alla förstå. Inom ramen för det vill jag ha en modernare budget som lägger mer fokus på vår tids stora gemensamma utmaningar och mindre fokus på det som var det gemensamma för några decennier sedan. Det betyder i klartext mindre europeisk regionalpolitik och modernare jordbrukspolitik. Allt detta är svårt.

Vi var nu inte inne och petade i enskildheter. Om Sverige skulle göra som alla andra och bevaka enskilda tårtbitar skulle budgeten bli väldigt stor. Alla gör hela tiden så att de bevakar just den tårtbit de själva tycker är viktigast, men vi måste enas om en samlad volym och en inriktning innan vi kan slåss för enskildheter.

Jag håller i grund och botten med om att vår tids problem handlar om säkerhet, konkurrenskraft, klimatfrågor och krishanteringsfrågor. Vi vill se mer arbete med sådana problem – inte mindre. Men det är tyvärr lättare att dra ned på det som är nytt än att dra ned på det som är gammalt och som många har vant sig vid att få tillbaka mycket pengar för.

Det kommer att bli en lång natt – kanske till och med de långa knivarnas natt. Jag tycker att det är värt att understryka att när vi säger att vi inte har bråttom gör vi inte det för att obstruera utan för att säga att vi inte känner oss tvingade att vara klara den första januari. Det är ett helt år kvar tills budgeten ska börja gälla. De som har bråttom är de som kommer att förlora den här budgetstriden.

Fru talman! Jag tror att jag nämnde att vi inte var inne i någon enskild budgetpost, eftersom det inte fungerar. Det hade varit att acceptera förslaget som ligger på bordet som utgångspunkt för diskussionen. Det vill inte vi – eftersom vi tycker att det är alldeles för mycket – och inte heller de som tycker att det är alldeles för lite. Det ger en antydan om hur långt ifrån varandra länderna står.

Jag vill kanske ändå för protokollets skull säga att Sverige och svenska jordbrukare har ekonomisk nytta av de europeiska jordbruksstöden. Det ska man inte glömma bort. Man kan ha synpunkter på om det principiellt är ett bra sätt att skicka pengar mellan länder, men även vi har nytta av detta. Även vi svenskar kommer alltså att ha intressen att bevaka så småningom i budgetprocessen.

Fru talman! Det är onekligen i en rörig värld som EU:s stats- och regeringschefer träffas även denna gång. Det har inte blivit mindre rörigt sedan sist och inte heller mindre svårt att förstå.

Om det här hade varit en film man såg för tio år sedan hade man nog lämnat biografen med en lätt känsla av att den var spännande men inte särskilt realistisk. Men här står vi. EU har att sätta ned foten i en väldigt svår situation, inte minst i förhållande till Ukraina men också till stormakterna i världen, som har stort inflytande över vår europeiska säkerhet och handel.

USA:s president har slutit ett dieselavtal med Ryssland i denna mycket känsliga period. Starlinkuppkopplingen för de ukrainska militära krafterna fluktuerar, får man väl betrakta det som, och verkar i någon mån vara begränsad. Samtidigt finns misstankar om att den amerikanska krigsmakten håller inne med underrättelseinformation, vilket kostar ukrainska liv. Därför blir den stora frågan: Hur ska EU sätta ned foten i förhållande till USA i denna mycket svåra tid? Vill statsministern utveckla hur resonemangen gick i det här avseendet? Hur agerar Europa i förhållande till USA för att ge Ukraina det stöd de förtjänar och behöver vid denna mycket känsliga tidpunkt?

Fru talman! Jag börjar med den senare frågan. Det är väl alldeles uppenbart att EU:s länder styckvis och gemensamt gjort väldigt mycket för att kompensera för den sedan länge aviserade minskningen av det amerikanska stödet. Vi har ersatt nästan 100 procent av minskningen av det amerikanska stödet i form av pengar och försvarsmateriel, ibland genom att köpa amerikansk materiel och skänka till Ukraina. Nu är det snarare tillgången som är ett problem. Den europeiska försvarsindustrin är för liten, och mycket av det Ukraina behöver mest finns bara att köpa från USA. Det har vi gjort.

USA är unikt i sitt stöd när det gäller ett antal saker, till exempel underrättelser och satellitkommunikation, och där har Europa just nu inget alternativ att erbjuda. Den långsiktiga slutsatsen är naturligtvis att vi i Europa måste göra oss mindre sårbara.

Jag tycker att man ska säga att det inte är bra som det är. Man bör dock inte glömma följande: Inget av de problem som vi nu diskuterar – Ryssland, USA, Kina, migration, klimat och så vidare – hade Sverige kunnat möta bättre på egen hand. Tänk på det också, och gör nu inte det bästa till det godas fiende. Låt oss titta på Storbritannien och brexit. Ingenting har blivit bättre i Storbritannien efter brexit. Allt var inte perfekt före brexit, men ensam klarar man inte av den här sortens riktigt stora problem.

Vi har höga förväntningar och blir besvikna när det inte går i det tempo som vi hade hoppats på eller när alla inte kan enas om just våra prioriteringar. Så ser det ut, helt enkelt. Vi får nog bara acceptera att förutsättningarna för internationell samverkan är sådana. Ju starkare vår röst tillsammans med andra är, desto mer kan vi driva saker och ting i rätt riktning.

Vi i Sverige skulle inte ha stått starkare om vi hade stått ensamma inför alla de problem som världen ställer oss inför.

Fru talman! Statsministern och jag är helt eniga om detta. När vi tittar på de utmaningar som Sverige ställs inför blir det väldigt tydligt att ett litet land som Sverige skulle ha varit betydligt svagare om man hade haft samma politik som under kalla kriget.

Detta leder mig in på min följdfråga. Pågår det ett strategiskt arbete för att utöka de europeiska förmågorna och göra Europa självständigare i förhållande till andra?

Statsministern nämnde brexit. Det är inte många dagar sedan den brittiske premiärministern började lufta tankarna på att kanske snegla på att kliva tillbaka in i Europeiska unionen. Fördes det några samtal vid rådsmötet eller däromkring gällande hur man på bästa sätt kan inleda och möjligen även facilitera en sådan process? Som statsministern säger är ett enat Europa många gånger bättre än ett splittrat Europa, och Förenade kungariket är en viktig del av den helheten.

Fru talman! Gemensamma europeiska förmågor är hela tiden på tapeten, alltid i relation till Nato. Det är lite komplicerat. En del länder vill absolut inte göra saker som ligger för nära Nato, eftersom de befinner sig där Sverige var tidigare. Andra tycker tvärtom att man inte ska dubblera genom att lägga till sådant som Nato redan gör.

När det gäller försvar – alltså instrumentalisering – av yttre gräns, försvarsindustrisamarbeten samt cyber- och rymdfrågor, som också blir allt viktigare ur ett säkerhetsperspektiv, har EU en chans att ta stora kliv framåt eftersom Nato inte alls gör så mycket just nu. Jag tycker att det finns tydliga synergieffekter mellan Nato och EU som vi ska vara pådrivande för. Detta gäller inte minst försvarsindustriellt, där alla tittar på Sverige just nu.

Även jag noterar det som Erik Ottoson nämnde om Storbritannien. Det här blir en intressant strid i brittisk politik så småningom. Vi skulle välkomna dem tillbaka, men man ska inte underskatta komplikationerna när det gäller ett återinträdesavtal med EU.

Fru talman! Jag kan mest bekräfta alla de här sakerna. Det är ju så vi arbetar – steg för steg tar vi oss framåt.

Jag tycker att en lärdom från de senaste fyra åren är hur otroligt viktigt det är att hela tiden arbeta nära likasinnade. Det här kan vara svårt ibland, men likasinnade är olika i olika frågor. Man måste vara ganska okonventionell. Man har vissa vänner i vissa frågor, och då går man helhjärtat in där. Sedan kan man vara på motstående sida i andra frågor, och då accepterar man det. Det gäller att hela tiden leta efter likasinnade och möjligheter att få så stort gemensamt inflytande som möjligt.

Det här gör vi ofta från de nordiska och baltiska staternas sida. The northern nine, som vi kallar oss, träffas före varje möte.

I vissa fall kan det röra sig om mer ad hoc-mässiga kombinationer. Det kan vara tillsammans med Italien och Danmark när det gäller migration, tillsammans med Tyskland, Nederländerna och Finland när det gäller konkurrenskraft och tillsammans med Finland när det gäller skog. Man får hela tiden leta efter olika saker. Det tycker jag inte att Sverige alltid har varit bäst på.

Jag tycker att vi under de här åren systematiskt har lärt oss att ligga före kurvan, diskutera noggrant före ett rådsmöte – det är för sent att komma på något när man väl sitter på rådsmötet – och informera andra länder om möjligheter att gå samman och påverka resultatet. Allt detta har blivit bättre, men jag vill verkligen understryka att det är långtifrån perfekt.

Fru talman! Först vill jag säga några ord om Mellanöstern och ta upp ett tecken i tiden. Jag skulle ha åkt till Riyadh om några dagar. Företrädare för EU och Gulfen träffas en gång vartannat år. Detta är ju en region som är viktig av många skäl, men mötet är nu inställt. Det säger någonting om vilka konsekvenser sådana här saker får även i den mer politiska världen.

När det gäller Kina kan man, något förenklat, säga följande om den gamla motsättningen: På ena sidan stod vi frihandelsvänner – typiskt sett Sverige och Tyskland. Vi såg, på goda grunder, alltid frihandelns värde. Frihandel skärper konkurrensen. Våra företag får stora marknader. Vi har 150 års erfarenhet av det. På andra sidan stod de som ville skydda hemmamarknaderna. Vi misstrodde dem, och de misstrodde oss.

Nu finns det en begynnande samsyn. Frihandel och internationell konkurrens är bra, men det måste ske på rimligt rättvisa villkor. Där sätter vi nu ned foten.

Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi har haft ett mycket solitt stöd i Europa under lång tid – kanske mer än vad många trodde när kriget bröt ut – men att vi inte ska ta det för givet. Det är alldeles uppenbart. Jag delar också uppfattningen att krigets långvarighet, svaga ekonomier och politisk splittring i ett antal länder är orostecken.

Vi fortsatte att vara extremt tydliga på den här punkten tillsammans med många goda vänner i Europeiska rådet. Det kom upp en diskussion som byggde på den tidigare opt-out som Ungern använde sig av när vi hade det stora EU-lånet. Det dök upp en diskussion, initierad av Slovakien, om att man kanske skulle kunna göra på det sättet igen. Vi, Tyskland och andra var extremt tydliga med att det inte är så vi arbetar, utan det är gemensamt stöd till Ukraina som gäller. Om länder vill hota med att använda sitt veto får de säga det i klartext. Det är gemensamt stöd som gäller.

Alla gör dessutom olika mycket rent bilateralt. Det är där jag är mest oroad just nu, då ett antal länder använder det gemensamma lånet och stödet till Ukraina som ett svepskäl för att minska sitt bilaterala stöd. Vi kan förvisso inte tvinga Frankrike att fatta andra franska beslut, men vi är väldigt systematiska i vårt arbete med att uppmuntra, uppmana och rent av kräva att andra länder också gör sitt, inte minst på den civila sidan nu inför vintern.

Att det här är svårt är alldeles uppenbart. Jag är rädd för att ju längre tiden går och ju fler ryska framgångar vi ser i ett pressat Ukraina, desto fler länder kommer att falla för den skräckpropaganda som Ryssland nu bedriver med sin hybridkrigföring i många olika länder. Ju stadigare vi i Sverige står upp gemensamt – alla åtta partier – desto starkare är den svenska rösten.

Fru talman! Jag vill först säga att flygledare är otroligt viktiga. Jag är inte flygledare, men jag drar ständigt nytta av skickliga flygledares arbete. Det uppskattar jag verkligen. Detta påminner mig om att jag sedan länge har tänkt att jag ska be att få klättra upp i flygledartornet på Arlanda och se hur det fungerar uppifrån den utsiktspunkten också. Det är verkligen ett jätteviktigt arbete.

Det är alldeles riktigt att vi diskuterade de här sakerna, men kanske inte riktigt så detaljerat. Men i en tidigare fråga talade jag om var gränsen går mellan EU:s och Natos säkerhetsarbete. Drönarskydd är en typisk sådan fråga. Ibland är det en rent militär förmåga, som vi i Sverige utvecklar och har lånat ut, bland annat till Köpenhamn. Vi har fått en informell förfrågan om att låna ut saker till Bulgarien, för att skydda deras kust vid Svarta havet till exempel.

Men det finns också mycket mer civila användningsområden, som inte är Nato men som skulle kunna vara gemensamt europeiska, om man vill bygga upp en sådan förmåga – otroligt viktigt! Som nämnts här handlar det om alltifrån att rent elektroniskt störa, ta ned och ta över drönare hela vägen till att ytterst, rent fysiskt, också skjuta ned drönare – med respekt för alla de säkerhetsproblem som uppstår när man gör sådana saker. Allt detta är komplext.

Det här är en sådan fråga som vi diskuterar ganska detaljerat inom ramen för vad som är EU:s gemensamma säkerhetspolitiska arbete som kompletterar men inte konkurrerar med Natos arbete. Det pågår en intressant sådan diskussion.

Inte minst riktas blickarna mot Sverige, eftersom vi har rätt betydande sådana förmågor, som passande nog också skyddade ett EU-toppmöte i Köpenhamn när just flygplatsen Kastrup var extra illa utsatt.

Jag tar med de här sakerna. Och jag ska ringa till flygledartornet och be att få hälsa på.

Fru talman! Som jag sa är enighet själva grundförutsättningen för beslut i Europeiska rådet. Ibland är vi kraftfullt eniga och kan gå väldigt långt. Ibland är vi kraftfullt oeniga, och då har vi antingen inga slutsatser över huvud taget eller slutsatser som alla till slut kan leva med men som ingen är nöjd med.

Jag har sagt många gånger i den här kammaren att när det gäller Mellanöstern är oenigheterna relativt stora i Europa, av många olika skäl, även om jag tycker att vi har ökat enigheten en smula de senaste åren. Men vi kom alltså inte längre än till de slutsatser som vi har just nu. Och som jag sa var det inte heller en diskussionspunkt den här gången, utan vi nöjde oss med de slutsatser vi kunde enas kring.

Jag kan nästan garantera att frågan kommer att komma tillbaka på kommande europeiska råd.

Fru talman! Jag får kanske vara lite noggrann här: Att det även i Sverige finns olika uppfattningar om konflikterna i Mellanöstern och synen på Israel och Palestina är väl alldeles uppenbart. Den svenska oenigheten diskuterar man dock inte på EU-toppmöten. Det finns nog med sådan oenighet i nästan varje annat land.

Nu diskuterar vi vad vi gemensamt kan enas om när det gäller ett antal saker, och det är inga små saker vi är eniga om. Vi är eniga om tvåstatslösningens absoluta nödvändighet. Vi är eniga om fördömandet av Hamas. Vi är eniga om tillträdesbehoven, och vi är även eniga om kritiken mot Israels agerande. Längre än så kommer vi dock inte i Europa just nu.