Larry Söder

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag undrar om det är någon som vet vad som hände den 4 april 1628. Det var då Kung Gustav II Adolf gav i uppdrag att inrätta ett lantmäteri. Så länge har det funnits. Jag tror att Lantmäteriet har gått igenom många olika reformer sedan dess. Denna är en liten men ack så viktig reform.

Vi måste komma ihåg att Lantmäteriet alltså är en grund för det samhälle vi har i dag. Det var någon tidigare talare som sa att det är en samhällskritisk verksamhet, och det vill jag nog påstå att det är. Hur ser marken ut? Vem äger marken? Vem har ansvar och så vidare? Alla dessa uppgifter finns på Lantmäteriet.

I dag behandlar vi ett betänkande om att skapa bättre förutsättningar för en effektiv och rättssäker lantmäteriverksamhet i Sverige. Vi vet att Riksrevisionen gjorde en granskning av Lantmäteriet 2022. De slog fast att fastighetsbildningen är ineffektiv, med handläggningstider som har blivit allt längre, avgifter som har stigit kraftigt och oförutsägbara kostnader.

Dessa olika delar har vi diskuterat ganska många gånger i denna kammare. När det gäller de höga avgifterna har vi en del kvar att göra för att hantera dem. Handläggningstiderna har faktiskt minskat. Det kanske inte bara är riksdagens förträfflighet som har gjort detta; det byggs mindre i Sverige, och därmed minskar handläggningstiderna. Man kan klart se att handläggningstiderna har minskat på Lantmäteriet.

Något man inte har hanterat, som skulle kunna öka effektiviteten, är att få digitaliseringen att fungera över hela linjen. Det är egentligen det vi gör med den här propositionen. Vi tycker att det centrala Lantmäteriet och kommunala lantmäterier ska använda samma ärendehanteringssystem för att få det så effektivt som möjligt och att kostnaderna ska fördelas. Det tycker jag är ganska rimligt.

Centerpartiet sa att de är de enda som har ett skarpt förslag – det är alldeles riktigt – och att makt och ansvar ska vara så nära medborgarna som möjligt. Vi kristdemokrater vill kalla det subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut ska fattas på den lägsta, mest effektiva nivån.

I detta fall tror jag att den lägsta effektiva nivån innebär att man har samma system för det centrala Lantmäteriet som för de kommunala lantmäterierna, i stället för att ha flera olika system som ska betalas på olika sätt och kanske inte kan prata med varandra i slutändan. Jag tror att detta är det bästa sättet att göra det på.

Jag ska inte förlänga denna debatt mer, men jag tycker att Alireza Akhondis anförande bör uppmärksammas. Vi politiker kan ibland stångas rätt mycket, men jag tror att Alireza Akhondi och vi andra har någonting gemensamt, nämligen känslan för vårt samhälle och viljan att försöka göra samhället bättre, alldeles oavsett vilket parti man kommer från. Det tycker jag att Alireza Akhondi uttryckte på ett ypperligt sätt. Jag tackar dig för din tid i riksdagen och för ditt mod att hålla det talet.

Vi glömmer ibland varför vi är här – det är faktiskt för vårt gemensamma bästa. Jag tror, alldeles oavsett vilket parti man tillhör, att man vill göra så gott som möjligt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Herr talman! Ersättningsregler med brottsoffer i fokus: Vad är det vi pratar om egentligen? Jag har tre olika exempel på hur det kan se ut:

Exempel 1: En kvinna utsattes för misshandel av sin före detta partner. Domstolen dömde gärningsmannen att betala cirka 50 000 kronor i skadestånd för kränkning och för sveda och värk. Kvinnan vände sig till Kronofogden, men utredningen visade att gärningspersonen var arbetslös, hade stora skulder och inga utmätbara tillgångar. Hon fick alltså ingen ersättning från gärningspersonen utan fick ansöka om brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten.

Det är den här delen som vi vill ta hand om. Det ska gå fortare för den som är utsatt att få ut den ersättning som behövs. Den ska inte behöva gå via Kronofogden utan ska kunna få ersättning från Brottsoffermyndigheten med en gång. Det här är ett ganska tydligt exempel på vad regeringen vill.

Exempel 2: En ung man rånades och fick skador. Han fick skadestånd utdömt på runt 30 000 kronor. Processen att driva in pengarna via Kronofogden tog över ett år med upprepade kontakter, blanketter och utredningar. På grund av psykisk ohälsa efter brottet orkade han inte fortsätta processen. Han fick till slut heller ingen ersättning, eftersom han inte fullföljde ansökan om brottsskadeersättning inom tidsfristen.

Det här handlar om två olika delar, men här måste processen vara mycket enklare och tydligare för att brottsoffret faktiskt ska få den skadeersättning som det faktiskt är berättigat till.

Exempel 3: Ett barn utsattes för grov skadegörelse och hot av en 15-årig person. Domstolen dömde den unge gärningspersonen, och vårdnadshavarna via principalansvar, att betala skadestånd. Föräldrarna saknade förmåga eller vägrade att betala. Det betyder att brottsoffret inte fick någon ersättning från gärningspersonen och fick vänta länge på eventuell brottsskadeersättning.

Detta är en av anledningarna till att vi måste utöka principalansvaret. Föräldrarna måste vara närvarande och kunna ta det ansvaret.

Statistiken visar att sedan 2020 har nästan hälften av brottsoffren inte fått en krona av det utdömda skadeståndet från Kronofogden. Sju av tio har inte fått hela beloppet. Det totala obetalda beloppet ligger på miljarder kronor. Detta är precis vad betänkandet handlar om. Brottsoffren måste kunna få ut ersättning och inte stanna i processen med Kronofogden.

Jag menar att alla partier i Sveriges riksdag i princip tycker likadant – förutom när det gäller familjernas och föräldrarnas ansvar. Det kanske inte är så konstigt. Vi kristdemokrater tycker att familjen är den enskildes kärna, som både ska fostra och vara med och ta ansvar. Tyvärr tycker inte alla likadant, och därför finns det också olika åsikter om det i denna del. Vi tycker att det är bra att man utökar principalansvaret för att föräldrarna ska kunna ta ansvar och för att visa i handlingar och ord att man faktiskt måste göra detta.

De centrala ändringarna innebär enklare och snabbare brottsskadeersättning för brottsoffret. Detta har vi alla pratat om. Vi tycker att detta är viktigt, och vi tycker att processen måste gå mycket fortare, inte minst för den som faktiskt utsattes från början. Inte nog med att den blivit utsatt för brott – efteråt tar samhället inte heller hand om den på bästa sätt, utan den kanske får vänta ganska lång tid innan själva processen avslutas. Det tycker inte vi är bra. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det sista är vi överens om, det vill säga att vi måste se till varje enskild situation på ett eller annat sätt.

Det man ska komma ihåg är att alla de småskaliga vattenkraftverk som finns bredvid, i eller omkring Natura 2000-områden faktiskt är godkända för det. Det är inte så att ett vattenkraftverk eller en kraftstation byggdes 1915 och att ingenting har gjorts sedan dess, utan man har fått godkänt senare än så.

Jag menar att det är helt orimligt att på 20 år säga: Nej, nu är det bättre att du lägger 10 miljoner, och kraftstationen kommer att producera mindre. Vem vill äga en kraftstation i så fall? Situationen blir ju att ingen kommer att äga den kraftstationen. Det blir samhället som får ta kostnaden för att riva ut den, och vi får ingen produktion.

Jag menar att vi måste ha kvar all småskalig vattenkraft som finns. Vi kanske inte kan utveckla den så mycket som vi vill, men vi måste ha den kvar. Vi vet nämligen inte vad som händer i framtiden. Det är baskraft vi behöver, och då kan man inte säga som Miljöpartiet gör, det vill säga att det bara är miljömålen som gäller. Man måste i stället ta hänsyn till andra delar, såsom ekonomiska kostnader.

Vissa vattenkraftverk kan man säkert åtgärda lite billigare, så att detta kan hanteras, men för många är det precis som för Strömma kraftstation: Man får välja mellan att göra en jättestor investering och få mindre produktion eller att riva ut den helt och hållet. Vi ska också veta att alla dessa kraftstationer inte ägs av företag utan att en del ägs av enskilda firmor. Enskild firma innebär att du själv får stå för kostnaden, och det drabbar människor.

Miljömålen kan inte vara allenarådande. Det är det vi säger med detta: Sverige ska inte göra mer än andra EU-länder, utan man ska använda de undantag som finns i art- och habitatdirektivet. Det är bara det vi önskar.

Herr talman! Omprövningarna är olika för olika kraftföretag. De större kraftföretagen kan hantera detta på ett helt annat sätt. De kan göra omdirigeringar och öka sin kraftproduktion i samma veva. De har helt andra möjligheter än vad man har med småskaliga vattenkraftverk. Jag vill nog säga att NAP:en har blivit just en napp för småskaliga vattenkraftverk. Många av dem får somna in för att sedan rivas ut och försvinna, trots att vi egentligen behöver den produktionen.

I mitt huvudanförande tog jag Strömma kraftstation som exempel. Där har man kommit fram till att man måste göra en investering på 10 miljoner för att få en laxtrappa, som dessutom medför att man producerar mindre el. Jag menar att det är helt orimligt. Vi behöver hitta andra vägar och ta hänsyn till kulturmiljöer och ekonomi för att småskaliga vattenkraftverk ska kunna finnas kvar.

Om jag förstår Miljöpartiets tal rätt är man inte beredd att göra det över huvud taget utan tycker att det bara är miljömålen som ska gälla. Vad säger Miljöpartiet till Strömma kraftstation, som får göra en reinvestering på 10 miljoner och får omsättningen minskad från 500 000 till 250 000? Det där kommer aldrig att betala sig. Det betyder att man får riva ut själva kraftstationen. Det blir ingen kraft. Då kostar det 15 miljoner i stället. Vem ska betala de 15 miljonerna? Det kommer inte staten att göra, utan det kommer den enskilde att få göra. Inte nog med att vi inte producerar någon el – vi sätter någon i en skuld på 15 miljoner.

Herr talman! I skrivelse 75 säger regeringen om man har fullgjort de tillkännagivanden som finns eller inte. Jag menar att man kan tycka båda delarna, det vill säga att tillkännagivandena faktiskt är uppfyllda – eller att man inte gör mer – men att man också vill komma med andra åtgärder som underlättar för exempelvis småskalig vattenkraft. Jag tänker mig att de inte står i strid med varandra.

Jag tror att alla fyra partier i regeringssamarbetet vurmar för småskalig vattenkraft utifrån att det faktiskt är en baskraft och att man vill att detta ska finnas kvar och hanteras på bästa sätt. Däremot är det snårigt att veta hur man ska göra det så att alla delar kommer med.

Det är inte lätt att lägga fram detta förslag – art- och habitatdirektivet – eftersom det också säger att det inte bara är miljöfrågan eller miljöåtgärden som är viktig utan att även andra delar ska vägas in. Rickard Nordin vet lika bra som jag att när man börjar väga in olika delar startar problematiken i politiken.

Jag tycker att vi har kommit en bit på väg med detta, men jag vill fortsätta framåt. Jag tror inte att det är ett parti som är skyldigt, utan det är nog helheten som måste ligga till grund. Jag tror inte att vi är färdiga, utan jag tror att vi fortsätter. Man ska inte tolka skrivelse 75 på det sättet.

Herr talman! Det är väl egentligen ingen som är nöjd. Ibland är förhandlingar sådana att ingen blir nöjd. Vi kristdemokrater har sedan länge, precis som Centerpartiet, värnat om småskalig vattenkraft, för den ligger i sådana områden som faktiskt behöver den småskaliga vattenkraften. Tyvärr har vi inte lyckats komma fram med ett förslag som är tillräckligt bra för att regeringen ska lägga det på riksdagens bord.

Det här är ett förslag som jag ändå tror kan hjälpa till. Men det är inte hela bilden; vi skulle ha behövt göra det mycket tydligare. Under den paus som vi hade, egentligen två pauser, lyckades vi inte skaka fram tillräckligt med medel för att kunna lösa den situation som är.

Jag tror att småskalig vattenkraft behövs. Jag tror att den är väldigt viktig. Jag tror att vi behöver baskraften som sådan. Men det hindrar inte mig från att säga att jag fortfarande vill driva på.

Rickard Nordin och jag är ganska överens om att vi behöver jobba vidare med detta, men tyvärr kommer vi inte längre än så här just i dag.

Herr talman! Jag skulle vilja börja i Hallands län, i Tvååker, där Strömma kraftstation ett bra år lyckas producera 650 000 kilowattimmar. För den som äger kraftstationen är det en omsättning på ungefär 500 000 kronor. Det är en kraftstation som har gått igenom den omprövning som vi i grunden diskuterar.

Resultatet av det var att man behövde göra en investering på 10 miljoner kronor om man ville ha kvar kraftstationen. Ville man riva ut kraftstationen och ha en laxtrappa skulle det kosta 15 miljoner. Som lök på laxen innebär det att energiproduktionen kommer att minska till hälften, och skulle man riva ut själva kraftstationen är kulturmiljön runt omkring förstörd.

Det är egentligen det här vi pratar om: helt omöjliga kostnader som läggs på en enskild. Dessutom förändras situationen för människor runt omkring.

Syftet med dagens betänkande är att utnyttja det utrymme som EU:s art- och habitatdirektiv ger för mindre stränga krav vid omprövning av moderna miljövillkor för vattenkraft. Det ska underlätta att uppdatera gamla anläggningar utan att miljön försämras onödigt mycket, det vill säga man ska ta andra hänsyn än bara miljöhänsyn.

För att undvika risken för negativ påverkan på elsystemet och säkerställa att det vid omprövning för moderna miljövillkor ska finnas möjlighet att utnyttja det utrymme till undantag som art- och habitatdirektivet medger anser regeringen att det bör införas en sådan möjlighet till undantag.

Lagändringarna innebär ändrade bestämmelser av betydelse för avvägningen mellan, å ena sidan, behovet av åtgärder som förbättrar vattenmiljön och, å andra sidan, behovet av en effektiv nationell tillgång till vattenkraftsel vid fastställande av moderna miljövillkor för vattenkraftverk och dammar. Vid omprövning för moderna miljövillkor blir det möjligt att sänka kraven på miljöanpassning för dessa verksamheter. Regeringen får också ett utvidgat bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbuden att försämra vattenmiljön och äventyra möjligheten att uppnå den kvalitet som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm.

Vad är då situationen i dag? Jag hävdar att man i Sverige tillämpar direktivet strängare än vad EU-rätten kräver och därmed ställer högre miljökrav på våra vattenkraftsproducenter än vad vi behöver göra. Myndigheterna strävar efter ett ”naturligt” tillstånd som inte är realistiskt för redan länge påverkade vattendrag. Den vattenkraftsstation som jag pratade om var alltså byggd 1915. Det är ganska länge sedan. Vi utnyttjar i dag inte heller de undantag och den flexibilitet som EU ger för samhällsintressen som elproduktion, lokal försörjning och ekonomi.

Vilka är kraven? Det kan finnas krav på fiskvägar eller, i värsta fall, fullständig utrivning, vilket innebär att man lägger ned kraftstationer. Det betyder att vi förlorar kraft i en situation där vi faktiskt behöver mer baskraft i Sverige. Det finns en bristande balans mellan miljökraven och samhällsnyttan, kulturvärdena och landsbygdens utveckling, eftersom dessa kraftstationer oftast finns på landsbygden.

Vi menar att små aktörer drabbas oproportionerligt hårt jämfört med stora bolag. Kostnaderna är inte ekonomiskt rimliga i förhållanden till den begränsade miljöpåverkan från enskilda små verk.

Jag yrkar bifall till dagens förslag.

Fru talman! Jag tror aldrig att mitt namn har sagts så många gånger i talarstolen.

Tyvärr tror jag att problematiken är att vi inte kommunicerar med varandra utan förbi varandra.

Jag är orolig för de hyresgäster i en del av området som får betala för trygghetsskapandet. Det är ju inte något som fastighetsägarna har ålagts att göra, utan de väljer att göra det för sitt område och för dem som bor där. Det är dock bara en del av hyresgästerna som får betala för det. Förslaget innebär att kostnaden kan fördelas på alla fastighetsägare som finns där, även om det i slutändan givetvis inte är de som betalar utan hyresgästerna.

Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är bättre att en mindre andel ska betala alltihop i stället för att alla ska betala. Det här handlar inte om att rädda en fastighetsägare eller inte, utan det handlar om att vi ska ha tryggare bostadsområden.

Det finns exempel i Sverige där det fungerar alldeles utmärkt med samverkan. Vi säger: Fortsätt så, à la bonne heure! Men det finns free riders som kan plockas in i systemet för att få helheten att fungera. Då är alla med och finansierar, och det är vad vi är ute efter. Kommunen ska inte ta bort sitt. Staten ska inte ta bort sitt. Vi är, à la bonne heure, med på att lägga mer pengar på sådant i områdena. Det handlar om något som fastighetsägarna från början har bestämt själva att de ska göra, och jag tycker att alla ska vara med och finansiera det.

Jag tror tyvärr inte att det här handlar om att ni i Centerpartiet vill rädda fastighetsägarna, utan det kanske är avgiften som sådan som är problemet. Jag tror att ni måste se bortom den, för det här är en bra sak.

Fru talman! Det är effektivt att säga ett namn, för då brukar den personen ta replik.

Jag tror att det föreligger ett missförstånd. Det finns i dag samverkan i olika kommuner och olika bostadsområden som fungerar alldeles utmärkt. Ingen säger att detta ska ändras. Men om man i ett område ser att det finns fastighetsägare som får guldkanten, det vill säga ett tryggare område och högre marknadspris på sin fastighet, men inte är med och betalar ger lagen möjlighet till områdessamverkan. Eller om området är så eftersatt att något måste göras på kommunal nivå kan man i slutändan göra det som områdessamverkan. Men det finns inget i lagen som säger att det är tvingande, utan det här är en möjlighet.

I min värld är det bättre att alla fastighetsägare i ett område är med på att göra området tryggt. Vi vet ju att buset inte ser några fastighetsgränser, utan buset flyttar dit där det är möjligt. Om inte alla fastighetsägare i ett område är med flyttar buset in där de kan. Det är därför områdessamverkan i ett helt område är bra. Om det görs på frivillig basis eller med en avgift får varje område bestämma.

Jag kan inte förstå att Centerpartiet tycker att det är jättebra med områdessamverkan så länge det är frivilligt men hemskt om man tvingas betala. Faktum är att det finns fastighetsägare och hyresgäster som betalar redan i dag, till skillnad från dem som är free riders. Varför är det viktigare att bara några betalar än att alla betalar?

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande från civilutskottet om en ny lag som möjliggör avgift för områdessamverkan.

För Kristdemokraterna är detta ett steg i rätt riktning – mot ett samhälle där gemenskap, ansvar och trygghet står i centrum. Kristdemokratin bygger på synen att varje människa har ett okränkbart värde. Med det följer både rättigheter och skyldigheter.

Vi tror inte att staten kan eller ska lösa alla problem uppifrån. Det verkliga trygghetsskapande arbetet börjar i lokalsamhället bland människor som känner sitt ansvar för varandra, för sin gata, för sitt kvarter och för sina och andras barn. Detta är principen om subsidiaritet omsatt i praktiken – uppgifter ska hanteras så nära den berörda människan som möjligt.

Områdessamverkan handlar just om detta. Inom ett geografiskt avgränsat område samarbetar fastighetsägare, boende, näringsliv och lokala aktörer för att förebygga brott, öka tryggheten och stärka områdets attraktivitet. Det kan handla om bättre belysning, om att hålla området fint och snyggt, om aktiviteter för ungdomar eller om insatser som stärker det lokala näringslivet. Regeringens förslag ger dem som bedriver sådan samverkan rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare, proportionellt efter nytta. Avgiften får bara täcka sådant som ligger utanför statens och kommunens grundansvar. Det tycker jag är både rättvist och ansvarsfullt.

I utsatta områden har vi sett hur utanförskap och kriminalitet vuxit sig starkare när ingen tagit ansvar. Väldigt många fastighetsägare tar sitt ansvar och engagerar sig för att skapa trygghet i området, men vissa andra fastighetsägare har slarvat. Vissa har undvikit att bidra medan grannar har jobbat hårt.

Den nya lagen skapar ett verktyg för att fördela bördan rättvist. Den som gynnas av ett tryggare och trevligare område ska också bidra. Det är viktigt att alla är med – inte bara några. Det är sund gemenskap och solidaritet mellan ansvarsfulla medborgare som skapar trygghet. Frivillig samverkan är just frivillig. Vi menar att den blir starkare om det kan finnas ramar och regler.

Vi kristdemokrater ser familjen och det civila samhället som samhällets viktigaste byggstenar. När lokala initiativ får möjlighet att växa och finansieras rättvist stärker vi just dessa byggstenar. Vi ger tillbaka makten till dem som bor och verkar på platsen. Det vi nu gör är motsatsen till vad en centralstyrd välfärdsstat gör, nämligen tenderar att göra människor till passiva mottagare i stället för aktiva medskapare.

Lagen innehåller tydliga ramar. Den handlar om frivillig samverkan som blir mer effektiv genom rättvis finansiering. Den kompletterar – den ersätter inte – offentliga insatser.

För oss kristdemokrater är det centralt att skydda den enskildes trygghet samtidigt som vi möjliggör gemensamma lösningar.

Jag håller med Socialdemokraterna om att tryggheten är ett samhällsansvar. De säger också att de inte är emot områdessamverkan. Men sedan blir jag fundersam, för om några fastighetsägare går ihop och vidtar de trygghetsskapande åtgärder som behövs i området tycker Socialdemokraterna tydligen att det är okej att några fastighetsägare inte bidrar utan att de andra ska betala allt, det vill säga hyresgästerna. Säger vi att alla ska vara med och bidra är det helt plötsligt hemskt. Men kostnaden blir ju mindre om alla bidrar från början. Jag kan därför inte förstå att Socialdemokraterna är emot att även free riders ska vara med och betala. Det är rättvist mot alla hyresgäster att alla är med och betalar. Annars är det ju bara några hyresgäster som får betala. Är det rättvist? Det tycker inte jag.

Detta ger en möjlighet för fastighetsägare och hyresgäster att bidra till tryggheten i sitt område, och det tycker jag är bra. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Kristdemokraterna har länge drivit på för en kraftig regelförenkling inom bygg- och bostadsområdet för att underlätta för människor att äga och utveckla sin egen fastighet, för att skapa fler bostäder och för att minska byråkratin. Jag tycker att detta betänkande ligger väl i linje med det. Man ska också tänka på vad regeringen har gjort under denna mandatperiod.

Vi har kommit med ett nytt regelverk för bygglov. Det innebär att vi har bygglovsbefriat ganska många olika delar. Byggnadsnämnderna ute i kommunerna är lite arga för att de har fått lite mindre att göra, men jag är glad för att byråkratin minskar.

Vi har också lagt fram förslag om förenklingar när det gäller tillgänglighetskrav i studentbostäder – detta för att det ska kunna byggas fler studentbostäder. Vi ser att det ger effekt.

Boverkets nya byggregler har kommit till – syftet är regelförenklingar. Det handlar också om förändringar av strandskyddet som underlättar för och förenklar bostadsbyggandet. Det handlar om typgodkända hus – som ska förenkla när det gäller att bygga fler småhus. Och det handlar om förenklingar i tillståndsprocessen.

Det här är en serie av saker som regeringen har gjort under mandatperioden för att förenkla reglerna när det gäller att bygga bostäder. Det handlar egentligen om det: att vi ska kunna bygga bostäder.

Jag tycker att man vid ombyggnation ska kunna ställa rimliga krav på utformning när byggnaden av någon anledning ändras. Man kan alltid fundera på vad rimliga krav är. Man kan fundera på hur byggnaden används men också på vad den ska användas till. Det som föreslås är att man ska ersätta det gamla begreppet ”ombyggnad” med begreppet ”större byggnadsändring” och begränsa följdkraven på hela byggnaden. Det är ett steg i rätt riktning, menar jag. Det gör att regelverket blir mer förutsägbart. Det minskar onödigt krångel, och det blir billigare att renovera.

Förslaget underlättar konverteringen av till exempel kontor till bostäder. Det är en smart resurshushållning. Det bidrar till att vi kan möta bostadsbristen utan att alltid behöva bygga nytt på åkermark eller i grönområden som vi faktiskt vill bevara.

Kristdemokraterna vill att människor ska ha större makt över sin egendom. Att minska statens och kommunernas möjlighet att ställa långtgående följdkrav vid renoveringar går hand i hand med kristdemokratisk politik.

Lägre trösklar för renovering kan bidra till en mer levande landsbygd och mer levande mindre orter. Det kan också hålla nere boendekostnaden på sikt.

Men vad är det egentligen vi pratar om? Jo, vid en ombyggnad – exempelvis när man byggde lägenheter i ett kontorshus – kunde byggnadsnämnden förut kräva omfattande uppgraderingar av hela byggnaden. Det handlade om hiss, full tillgänglighet, energieffektivisering och passagebredder i oändrade delar. Vi menar att det gjorde att man faktiskt inte gjorde de här ombyggnaderna så att kontoren kunde användas till bostäder.

Nu kommer kraven på utformning och tekniska egenskaper att gälla främst den del som ändras. Det kan till exempel handla om att det blir en ny bostadsvåning. Följdkrav på resten av byggnaden begränsas till att gälla allvarliga säkerhetsrisker eller specifika områden, som bredband, energi, värmeisolering eller hållbar mobilitet.

Vad innebär detta egentligen? Jo, det innebär att vi får fler bostäder men också att det blir lägre kostnader och snabbare projekt.

Är det här bra för hyresgästen? Ja, det är klart att det är. Det blir lägre kostnader. Vill man ha högre kostnader för hyresgästen ska man givetvis ställa de tidigare kraven, men då blir heller inte kontoret förändrat till bostäder.

Jag tycker att det är ganska tydligt hur regeringen tänker för att kunna öka bostadsbyggandet i Sverige och minska kostnaderna för den enskilde för att bo i dessa bostäder.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Herr talman! En del debatter kan vara både krångliga och svåra, men jag vill nog påstå att denna debatt är ganska enkel. Förslagen från regeringen är ganska tydliga och syftar till att motverka hedersrelaterat förtryck och andra påtryckningar vid ingående av äktenskap. Förslagen innebär ett förbud mot kusinäktenskap och äktenskap mellan andra nära släktingar.

Vi är också ganska eniga i riksdagen om riktningen: Hedersrelaterat våld och förtryck har ingen plats i vårt samhälle.

Det är enkelt att tala om nolltolerans, men det måste också återspeglas i lagstiftningen. Skyddet för framför allt kvinnor och flickor som lever i hederskontext måste stärkas i både straffrättslig och civilrättslig lagstiftning.

Ett förbud mot äktenskap mellan kusiner är en viktig åtgärd för att säkerställa varje människas rätt att själv bestämma över sitt liv. Alla människor i Sverige ska ha rätt att själva bestämma över sitt liv och vem de ska gifta sig med.

Kusinäktenskap är i många fall en del av en hederskultur som begränsar flickors och kvinnors frihet. Ett förbud är ett viktigt steg för att trycka tillbaka hedersförtrycket och säkerställa att friheten faktiskt gäller alla i Sverige.

Lagstiftningen måste tydligt stå på den enskilda människans sida. Ett förbud mot kusinäktenskap är en viktig del i arbetet för varje människas rätt att själv välja sitt liv och sin framtid.

Visst kan man, som Centerpartiet gjorde, fundera på om detta är symbolpolitik. Jag menar dock att det inte är det, eftersom vi på ett tidigt stadium kan tala om att detta äktenskap inte kan ingås i Sverige genom Skatteverket.

Sedan är det en sak att säga: Detta är det vi gör. Men vad gör vi sedan? Jag menar att arbetet inte slutar här. Det är ju inte så att vi lagstiftar om värderingen. Lagstiftningen gäller vad man får göra i Sverige, men värderingarna finns kvar. Vi måste arbeta med värderingarna, både i familjen, i skolan och i samhället i övrigt, för att se till att vi inte har något hedersförtryck i Sverige.

På ett sätt är det viktigt att vi gör detta. Det är inte bara symbolpolitik. Men jag menar också att vi gör oss en otjänst om vi tror att vi kan vara nöjda med detta. Vi måste fortsätta att jobba för att dessa värderingar inte längre ska förekomma i Sverige.

Sedan kanske många kvinnor och flickor får åka utomlands och gifta sig för att sedan komma tillbaka hit. Därför är det viktigt att vi inte accepterar kusinäktenskap som ingåtts i något annat land utan stoppar även den delen. Det tycker jag också visar att detta inte är symbolpolitik.

Det betyder dock inte att detta inte kommer att förekomma. Vi måste hela tiden jobba med de värderingarna. Många säger att vi inte har några värderingar i Sverige, men jag hävdar att vi har det. Vi har gemensamma värderingar som vi måste stå upp för, och alla måste inkluderas i de värderingarna.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi är uppenbarligen överens om grunden, det vill säga att det behövs fler bostäder för eget ägt boende. Vi är dock inte överens om vägen dit.

Jag tror på den enskilda människans förträfflighet att kunna se var farorna i en sådan här affär finns. Det regeringen gör är att ge ramar för en sådan här affär, vilket betyder att konsumenten kan se hela affärsuppgörelsen från början. Jag kan inte se att det skulle ge mer att reglera hur det exakt ska se ut, för då tror jag att det skulle byggas färre bostäder. Om man som jag har uppfattningen att det behöver byggas fler bostäder som människor kan äga är detta ett jättebra förslag.

Det finns inget som säger att man inte kan utveckla detta utifrån vad marknaden säger, men jag tror att om vi reglerar mer får vi inte den utveckling vi önskar oss.

Det handlar givetvis om en balans mellan människors eget ansvarstagande och skyddet av konsumenterna. Men jag tror att människor kan ta eget ansvar, och det här lagförslaget är viktigt för att det ska kunna byggas fler bostäder.

Jag inser att Socialdemokraterna står fast vid att tycka att detta inte är en bra idé. Jag tror dock att vi kan mötas på andra sätt när det gäller att få till mer ägt boende, och ibland måste vi se till att människor tar eget ansvar.

Herr talman! Det är ljuva ord i mina öron när Socialdemokraterna nu talar om att regeringen har bråttom. Hela denna mandatperiod har man talat om att vi inte haft tillräckligt bråttom, men nu tycker Socialdemokraterna att vi har bråttom.

Förslaget i propositionen har bearbetats under hela mandatperioden. Jag sa i mitt anförande att Socialdemokraterna välkomnar andra vägar till eget ägt boende; där har vi samma uppfattning. Problematiken gäller hur vi ser på människan. Jag anser att människan är kapabel att ingå avtal, att själv se riskerna och att – med ett färdigt förslag framför sig – bedöma om man klarar av det ekonomiskt eller inte. Socialdemokraterna ser större risker med att människor kan göra detta val själva och vill ha mer hängslen och livrem i förslaget, om jag har uppfattat det hela rätt.

Jag menar att människor klarar av att ta det ansvaret. Kristdemokratisk politik handlar om att ge människor möjligheter såväl som ansvar, och det är ju precis det som detta förslag innebär.

Vi i denna kammare är överens om att det måste byggas fler bostäder så att fler kan äga sin bostad. Detta är ett sätt att öka bostadsbyggandet inom den delen så att bostadsutvecklare inte behöver fundera på hur många bostäder de har sålt innan de börjar bygga. De kan bygga och sedan även sälja via hyrköp.

Jag tror att detta bara är bra för marknaden. Det blir fler bostäder, och det blir bättre för den enskilde. Jag är lite besviken på att Socialdemokraterna säger nej till denna väg till eget ägt boende.

Herr talman! Kristdemokraterna har under lång tid drivit på för mer eget ägt boende som en central del av bostadspolitiken. Ägande ska inte bara ses som en ekonomisk fråga utan även som något som stärker personligt ansvar, trygghet, frihet och samhällsstabilitet. Det är både ekologiskt, ekonomiskt och socialt bättre för människor att äga sitt eget boende.

Det förslag vi nu debatterar gäller en ny lag som gör det möjligt att bo i en bostad mot hyra eller avgift med ett bindande löfte om att senare kunna köpa den. En del av avgiften kan gå till köpeskillingen. Detta sänker tröskeln för personer som har svårt att få ihop kontantinsatsen och bolån direkt. Det kan särskilt hjälpa unga, barnfamiljer och personer med oregelbundna inkomster. Jag ser hyrköp som en trappa till eget ägande.

Kristdemokraterna ser ägande som ett sätt att bryta utanförskapet och stärka integrationen. Hyrköp kan bidra till ett mer blandat boende och ge fler chansen att bygga upp eget kapital. Genom reglerade formkrav, tydliga villkor och skydd för hyrköparen balanseras frihet och eget ansvar. Detta ligger nära Kristdemokraternas människosyn – individen ska kunna ta eget ansvar utan onödigt statligt krångel.

Vad innebär då detta i praktiken? Vi kan tänka oss att en bostadsutvecklare har byggt ett flerbostadshus med 50 lägenheter. När det är dags för inflyttning är marknaden ganska svag, och tio lägenheter står där osålda. Då kan utvecklaren erbjuda hyrköp av de osålda lägenheterna. En hyrköpare kan flytta in, betala en hyrköpsavgift och få option på att köpa lägenheten till ett förutbestämt pris om till exempel tre eller fem år. Det innebär att utvecklaren får intäkter under tiden och dessutom får en tryggare försäljning av fastigheten. Hyrköparen kan direkt flytta in i sitt önskade boende och spara till insatsen.

Lagen gör optionen bindande för fast egendom. Konsumenten får därmed ett starkare skydd och kan göra affären; fastighetsutvecklaren kan inte avstå från det. Jag menar att detta innebär lägre risk för utvecklare, möjlighet att bygga fler bostäder och en väg in på bostadsmarknaden för fler människor som kanske inte får banklån just den dagen men kan få det lite längre fram.

Det här låter väl som en ganska bra lag om man tycker att människor ska äga sitt eget boende? Vi hörde dock Vänsterpartiet, som med precision säger nej till alla förslag som innebär eget ägt boende för människor. Man vill helt enkelt inte hitta lösningar så att människor ska kunna äga sin egen bostad, och då missar man själva poängen. Människor får ett tryggare boende både socialt och ekonomiskt om de äger sin bostad och inte behöver vara i händerna på fastighetsägare som kanske höjer hyran oproportionerligt hela tiden.

Om man är intresserad av att göra människors liv stabilare borde man vilja hitta fler sätt som gör att folk kan äga sitt boende. Vänsterpartiet säger dock, med precision, nej till alla förslag som innebär att människor kan äga sitt eget hus.

Sedan har vi Socialdemokraterna, som välkomnar fler vägar till eget ägt boende. Det är ju bra, men man säger nej till detta och många andra förslag och använder andras argument för det. Det vore klädsamt om man använde sina egna argument och sa: Vi vill inte att människor gör på det här sättet – vi tycker inte att det är bra.

Jag menar att förslaget i den här propositionen faktiskt skulle öka konsumentmakten. Det innehåller ramar för hur hyrköp ska gå till och ser till att det finns en lag som reglerar det. Jag tror att det är bra för konsumenterna. Jag tror också att det är bra för konsumenterna att äga sitt eget boende. Det tycker även Socialdemokraterna; det sa man i talarstolen. Man säger dock, tyvärr, nej till att göra detta.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag satt och funderade på var det egentligen finns en skiljelinje här. Det handlar väl om att vi kristdemokrater tror att privatuthyrningen behövs i Sverige och att man behöver använda varje kvadratmeter på bästa sätt för att vi inte ska ha människor som står utan bostad.

Om man inte tror att vi behöver privatuthyrning i Sverige kan man givetvis säga att den här lagen inte behövs. Men om man tror att privatuthyrning faktiskt behövs i Sverige kan man inte vara emot att vi skapar en lag som samlar de lagar och förordningar som finns, så att det för den privatperson som hyr ut blir enkelt att hitta vad som gäller. Jag kan inte riktigt förstå varför man inte vill ha en samlad lag i så fall.

Det är klart att vi också gör förändringar här. Vi statuerar att man får ha två bostäder som man kan hyra ut. Det är också rimligt. I vissa fall har man, som en del säger, två bostäder som man kan hyra ut.

Det finns de som säger att detta kommer att leda till marknadshyror. Men det står rätt tydligt i själva propositionen att man kan ansöka hos hyresnämnden om att få kontrollerat om ens hyra är en ockerhyra eller inte.

Det går alltid att diskutera om det är bra eller inte. Men vi har också reglerat på vilket sätt ett hyresavtal ska upphöra.

Numera blir det lika för bägge, det vill säga att den som hyr ut och den som hyr har lika lång period, tre månader, som man kan säga upp avtalet på. Det tycker jag är ganska rimligt. Det stärker hyresgästens möjligheter.

Sedan kan man alltid diskutera bostadsrätten vad gäller bostadsrättsföreningar och den enskilde. Jag tycker att det är ganska rimligt att om du har en bostadsrätt och gör någonting annat under en period ska du kunna hyra ut din bostad. Det ska kunna göras schangtilt. Det ska inte vara en bostadsrättsförening som i alla lägen kan säga: Nej, du får inte hyra ut din bostad. Jag tycker att du ska ha stora möjligheter att hyra ut din bostad.

Om du har studerat någonstans under en period och sedan flyttat tillbaka ska det inte påverka om du senare av någon anledning vill flytta ihop med någon annan och se om det fungerar. Nu kan man säga: Det går inte. Du har faktiskt hyrt ut din bostad förut, så nu kan du inte hyra ut den längre. Den enskildes möjlighet att kunna använda sin egen bostad måste öka. Det måste ändå vara rimligt.

Sedan kan man alltid diskutera detta med blockhyror. Vi tycker alla om den gröna omställningen. Men var ska de bostäderna komma ifrån? Jag tror att mycket av det handlar om att när vi flyttar människor dit där arbeten finns måste de också komma åt en bostad på ett snabbt och enkelt sätt.

Blockhyra har varit en sådan sak som har kunnat hanteras förut. Jag tror att det bara är bra att vi reglerar hur det fungerar. De som anser att detta är alldeles fel blir svaret skyldiga. Hur tycker de annars att det ska vara?

Man kan tycka att otillåten privatuthyrning inte ska få finnas, men det hjälper inte. Då är det bättre att vi reglerar hur privatuthyrning ska vara, samlar det i en lag och talar om: Så här är det i Sverige. Det hjälper hyresgästen och även den som hyr ut att kunna se vad som gäller.

Det är väl oppositionens roll att alltid hitta ett fel någonstans. Jag är stolt över det som regeringen har gjort under dessa fyra år. Vi har gjort väldigt många bra saker. På det senaste utskottssammanträdet var det ganska många justeringar för propositioner som kommer. Jag är stolt men inte nöjd, som en statsminister sa.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! Jag satt och funderade på var det egentligen finns en skiljelinje här. Det handlar väl om att vi kristdemokrater tror att privatuthyrningen behövs i Sverige och att man behöver använda varje kvadratmeter på bästa sätt för att vi inte ska ha människor som står utan bostad.

Om man inte tror att vi behöver privatuthyrning i Sverige kan man givetvis säga att den här lagen inte behövs. Men om man tror att privatuthyrning faktiskt behövs i Sverige kan man inte vara emot att vi skapar en lag som samlar de lagar och förordningar som finns, så att det för den privatperson som hyr ut blir enkelt att hitta vad som gäller. Jag kan inte riktigt förstå varför man inte vill ha en samlad lag i så fall.

Det är klart att vi också gör förändringar här. Vi statuerar att man får ha två bostäder som man kan hyra ut. Det är också rimligt. I vissa fall har man, som en del säger, två bostäder som man kan hyra ut.

Det finns de som säger att detta kommer att leda till marknadshyror. Men det står rätt tydligt i själva propositionen att man kan ansöka hos hyresnämnden om att få kontrollerat om ens hyra är en ockerhyra eller inte.

Det går alltid att diskutera om det är bra eller inte. Men vi har också reglerat på vilket sätt ett hyresavtal ska upphöra.

Numera blir det lika för bägge, det vill säga att den som hyr ut och den som hyr har lika lång period, tre månader, som man kan säga upp avtalet på. Det tycker jag är ganska rimligt. Det stärker hyresgästens möjligheter.

Sedan kan man alltid diskutera bostadsrätten vad gäller bostadsrättsföreningar och den enskilde. Jag tycker att det är ganska rimligt att om du har en bostadsrätt och gör någonting annat under en period ska du kunna hyra ut din bostad. Det ska kunna göras schangtilt. Det ska inte vara en bostadsrättsförening som i alla lägen kan säga: Nej, du får inte hyra ut din bostad. Jag tycker att du ska ha stora möjligheter att hyra ut din bostad.

Om du har studerat någonstans under en period och sedan flyttat tillbaka ska det inte påverka om du senare av någon anledning vill flytta ihop med någon annan och se om det fungerar. Nu kan man säga: Det går inte. Du har faktiskt hyrt ut din bostad förut, så nu kan du inte hyra ut den längre. Den enskildes möjlighet att kunna använda sin egen bostad måste öka. Det måste ändå vara rimligt.

Sedan kan man alltid diskutera detta med blockhyror. Vi tycker alla om den gröna omställningen. Men var ska de bostäderna komma ifrån? Jag tror att mycket av det handlar om att när vi flyttar människor dit där arbeten finns måste de också komma åt en bostad på ett snabbt och enkelt sätt.

Blockhyra har varit en sådan sak som har kunnat hanteras förut. Jag tror att det bara är bra att vi reglerar hur det fungerar. De som anser att detta är alldeles fel blir svaret skyldiga. Hur tycker de annars att det ska vara?

Man kan tycka att otillåten privatuthyrning inte ska få finnas, men det hjälper inte. Då är det bättre att vi reglerar hur privatuthyrning ska vara, samlar det i en lag och talar om: Så här är det i Sverige. Det hjälper hyresgästen och även den som hyr ut att kunna se vad som gäller.

Det är väl oppositionens roll att alltid hitta ett fel någonstans. Jag är stolt över det som regeringen har gjort under dessa fyra år. Vi har gjort väldigt många bra saker. På det senaste utskottssammanträdet var det ganska många justeringar för propositioner som kommer. Jag är stolt men inte nöjd, som en statsminister sa.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! I sådana här debatter brukar jag alltid tänka på ett centerpartistiskt kommunalråd i Kungsbacka för 20 år sedan, som brukade hävda att den bästa kilowatten är den kilowatt som inte behöver användas. Det låter ju klokt, men ibland är det faktiskt så att miljön mår bättre av att man använder den där kilowatten i stället för något som är mer miljöovänligt.

Vi har ett ansvar att vårda miljön, minska onödig energiförbrukning och trygga en hållbar försörjning för kommande generationer – utan, menar jag, att offra människors frihet, ekonomi eller välfärd. Därför välkomnar vi kristdemokrater regeringens förslag i betänkandet om ett nytt mål för effektiv energianvändning och ett genomförande av det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda.

Ett kvalitativt mål för energieffektivisering är klokt och ansvarsfullt. I stället för kvantitativa procentmål, som ofta blir politiska slagord och kan slå fel i praktiken, fokuserar vi på vad som faktiskt fungerar: lägre energianvändning genom smarta lösningar, innovationer och incitament. Det ger flexibilitet och respekt för att förhållandena ser olika ut i ett litet hus i Norrland och i en fastighet i Kungsbacka. Vi tror på människors och företags egen förmåga att fatta rationella beslut när ramar är satta, inte på att hela tiden detaljstyra från Stockholm.

Genomförandet av det omarbetade EPBD-direktivet är en nödvändig anpassning till EU-rätten. Vi ser positivt på skärpta krav på energideklarationer vid större ombyggnader, på energirenoveringsplaner och på fokus på hållbar mobilitet. Det vi motsätter oss är onödig och betungande byråkrati som riskerar att höja boendekostnaderna särskilt för barnfamiljer och äldre som redan kämpar med ekonomin.

För oss kristdemokrater handlar energieffektivisering inte bara om klimat utan om ansvar, frihet och rättvisa. Det är rättvist att vi använder resurserna sparsamt. Det ger frihet när familjer får lägre räkningar och företag kan konkurrera utan onödiga kostnader. Det skapar också jobb i hela landet – inom byggsektorn, teknikutveckling och fastighetsförvaltning.

Vi har länge betonat att energieffektivisering är en av de mest lönsamma åtgärderna för att bygga upp energiförsörjningen. Den ger samhällsekonomiska vinster, teknisk utveckling och lägre kostnader för företag och hushåll. Därför är det viktigt att stöden är träffsäkra, att regelverken inte hindrar renovering av exempelvis miljonprogrammen och att vi inte straffar dem som faktiskt redan gjort investeringar.

Därför tycker vi att det är bra att regeringen har föreslagit ett kvalitativt mål som går att hantera. Vi tror ändå att energieffektiviseringen kan fortsätta framåt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! I sådana här debatter brukar jag alltid tänka på ett centerpartistiskt kommunalråd i Kungsbacka för 20 år sedan, som brukade hävda att den bästa kilowatten är den kilowatt som inte behöver användas. Det låter ju klokt, men ibland är det faktiskt så att miljön mår bättre av att man använder den där kilowatten i stället för något som är mer miljöovänligt.

Vi har ett ansvar att vårda miljön, minska onödig energiförbrukning och trygga en hållbar försörjning för kommande generationer – utan, menar jag, att offra människors frihet, ekonomi eller välfärd. Därför välkomnar vi kristdemokrater regeringens förslag i betänkandet om ett nytt mål för effektiv energianvändning och ett genomförande av det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda.

Ett kvalitativt mål för energieffektivisering är klokt och ansvarsfullt. I stället för kvantitativa procentmål, som ofta blir politiska slagord och kan slå fel i praktiken, fokuserar vi på vad som faktiskt fungerar: lägre energianvändning genom smarta lösningar, innovationer och incitament. Det ger flexibilitet och respekt för att förhållandena ser olika ut i ett litet hus i Norrland och i en fastighet i Kungsbacka. Vi tror på människors och företags egen förmåga att fatta rationella beslut när ramar är satta, inte på att hela tiden detaljstyra från Stockholm.

Genomförandet av det omarbetade EPBD-direktivet är en nödvändig anpassning till EU-rätten. Vi ser positivt på skärpta krav på energideklarationer vid större ombyggnader, på energirenoveringsplaner och på fokus på hållbar mobilitet. Det vi motsätter oss är onödig och betungande byråkrati som riskerar att höja boendekostnaderna särskilt för barnfamiljer och äldre som redan kämpar med ekonomin.

För oss kristdemokrater handlar energieffektivisering inte bara om klimat utan om ansvar, frihet och rättvisa. Det är rättvist att vi använder resurserna sparsamt. Det ger frihet när familjer får lägre räkningar och företag kan konkurrera utan onödiga kostnader. Det skapar också jobb i hela landet – inom byggsektorn, teknikutveckling och fastighetsförvaltning.

Vi har länge betonat att energieffektivisering är en av de mest lönsamma åtgärderna för att bygga upp energiförsörjningen. Den ger samhällsekonomiska vinster, teknisk utveckling och lägre kostnader för företag och hushåll. Därför är det viktigt att stöden är träffsäkra, att regelverken inte hindrar renovering av exempelvis miljonprogrammen och att vi inte straffar dem som faktiskt redan gjort investeringar.

Därför tycker vi att det är bra att regeringen har föreslagit ett kvalitativt mål som går att hantera. Vi tror ändå att energieffektiviseringen kan fortsätta framåt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 22.)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet – då har jag gjort det.

Effektiv och säker byggprocess är ett betänkande som handlar om att göra det enklare att bygga, säkrare att bygga och effektivare – i hela Sverige. För oss kristdemokrater – som vill se fler bostäder, starkare tillväxt och tryggare samhällen – är detta, menar jag, ett steg i rätt riktning. Det är avgörande för bostadsbyggandet att det går fort från idé till färdigt hus.

Den svenska byggprocessen har under lång tid varit onödigt krånglig, långsam och kostsam. Byggherrar och kommuner har kämpat med osäkerhet, upprepade kontroller och administrativa bördor som bromsar både bostadsbyggande och andra viktiga projekt.

Under 2022 infördes möjligheten att använda certifierade byggprojekteringsföretag. Det var en reform med goda intentioner, menar jag. Men reformen har inte blivit som vi önskade. Därför är det hög tid att utveckla och förbättra systemet. Propositionens förslag gör just det.

Vi byter begreppet certifierade byggprojekteringsföretag till byggbedömare. Det är inte bara enklare att säga; det har faktiskt också en annan innebörd. Det är inte bara en namnändring. Det är en utvidgning av rollen. Byggbedömare ska kunna följa projektet från projektering ända till genomförande. Det skapar en mer sammanhållen och förutsägbar process för alla. Byggnadsnämnden slipper onödig administration, och byggherren får tydligare vägledning genom hela kedjan. Samtidigt stärker vi säkerheten. Som en bieffekt kan byggnadsnämnderna blir billigare för kommunerna i och med att de får färre arbetsuppgifter.

Vi förstärker rollen som sakkunnig, skärper kraven på kontrollplaner och gör sakkunnigkontroll obligatorisk för vissa byggåtgärder.

Kontrollplanen delas upp i en kontrollplan och en avfallsplan. Tydligare ansvar ger också tryggare byggnader. Vi tydliggör att certifieringsverksamhet kan innefatta myndighetsutövning och att besluten ska kunna överklagas. Allt detta bidrar, menar jag, till högre kvalitet, bättre efterlevnad av tekniska egenskapskrav och ökad tillit i hela byggsektorn.

Detta handlar inte bara om byråkrati för byråkratins skull. Det handlar om att förenkla processen. Det handlar om människor. Det handlar om unga familjer som ska kunna flytta in i nya hem utan att priserna skenat på grund av onödiga förseningar. Det handlar om företag som ska våga investera och skapa jobb. Det handlar om kommuner som ska kunna planera långsiktigt utan att fastna i onödigt krångel och inte minst om att vi bygger säkert så att ingen ska behöva oroa sig för att bo i en byggnad som inte uppfyller kraven.

I betänkandet föreslås de nya reglerna träda i kraft den 1 juli 2026. Det är snart, och det är ambitiöst. Jag hoppas att branschen, certifieringsorganen och myndigheterna tar ansvar för processen och får systemet att fungera i praktiken så snart som möjligt.

Ett effektivt och säkert byggande är grundförutsättningen för ett växande och tryggt Sverige. Med detta betänkande tar vi ett viktigt steg mot färre hinder, högre kvalitet och fler bostäder.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)