Larry Söder

Fru talman! Vad är det egentligen som bygger ett samhälle starkt? Är det politiska beslut i Stockholm? Är det bra regler? Är det nya statliga utredningar? Nej, jag menar att ett starkt samhälle byggs underifrån, av människor som tar ansvar för sin familj, för föreningar och för lokalsamhället men även av företagare som varje morgon går upp och gör sitt yttersta för sitt företag. Ett starkt samhälle byggs av hantverkaren som vågar anställa en person till och av familjeföretagaren som vågar lämna vidare från en generation till nästa. Det är människor som inte bara skapar egen försörjning utan också möjligheter för andra att försörja sig.

För oss kristdemokrater handlar företagande om mycket mer än ekonomi. Det handlar om frihet, ansvar, gemenskap och människors möjlighet att förverkliga sina idéer. Politikens uppgift är, menar jag, inte att styra varje steg en människa tar. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att växa.

Att starta och driva företag är att som person våga ta ansvar. Ansvarstagande är att satsa sin tid och sina pengar – ibland hela sin trygghet – på en idé man tror på. Men i Sverige möter alltför många företagare kostnader och krav som inte alltid står i rimlig proportion till företagets storlek. Ett tydligt exempel är regelkrånglet.

Det är något märkligt med svensk företagarpolitik. Vi säger oss alla vilja ha företagare. Vi säger att vi alla vill att små företag ska växa. Samtidigt lägger vi på dem nya regler, nya krav och nya administrativa bördor. Det görs givetvis i all välmening, men det blir ett ok för den enskilde företagaren. Tid som borde användas till kunder, medarbetare och utveckling går i stället till blanketter och byråkrati. Det är inte rimligt.

Kristdemokraterna har föreslagit en princip: En regel in och två regler ut. När nya regler införs ska två gamla tas bort. Det handlar om att minska regelbördan och ge företagarna mer tid till det som faktiskt skapar värde. Vi vill ha ett samhälle som bygger på tillit och inte på misstro. För varje onödigt regelverk som försvinner ökar utrymmet för företagare att ägna sig åt sin kärnverksamhet.

Vi vill ge alla unga människor möjlighet att bli företagare. Företagaren börjar inte med ett organisationsnummer. Företagaren börjar med att våga tro på sin idé. Här möter vi en annan central kristdemokratisk tanke, nämligen den om förvaltarskapet. Vi måste se till att kunna förvalta unga människors idéer och ta dem vidare på ett eller annat sätt.

Vi människor har fått olika typer av gåvor, förmågor och möjligheter. Detta ser vi redan i skolan, som också borde inriktas på att utveckla unga entreprenörer. Ett gott samhälle hjälper människor att utveckla dessa förmågor och använda dem till nytta för både sig själva och andra. Det är så vi bygger ansvarstagande människor. Det är så vi bygger framtidstro. Och det är så vi lägger grunden för nästa generations svenska företagare, som vår välfärdsstat behöver.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag undrar om det är någon som vet vad som hände den 4 april 1628. Det var då Kung Gustav II Adolf gav i uppdrag att inrätta ett lantmäteri. Så länge har det funnits. Jag tror att Lantmäteriet har gått igenom många olika reformer sedan dess. Denna är en liten men ack så viktig reform.

Vi måste komma ihåg att Lantmäteriet alltså är en grund för det samhälle vi har i dag. Det var någon tidigare talare som sa att det är en samhällskritisk verksamhet, och det vill jag nog påstå att det är. Hur ser marken ut? Vem äger marken? Vem har ansvar och så vidare? Alla dessa uppgifter finns på Lantmäteriet.

I dag behandlar vi ett betänkande om att skapa bättre förutsättningar för en effektiv och rättssäker lantmäteriverksamhet i Sverige. Vi vet att Riksrevisionen gjorde en granskning av Lantmäteriet 2022. De slog fast att fastighetsbildningen är ineffektiv, med handläggningstider som har blivit allt längre, avgifter som har stigit kraftigt och oförutsägbara kostnader.

Dessa olika delar har vi diskuterat ganska många gånger i denna kammare. När det gäller de höga avgifterna har vi en del kvar att göra för att hantera dem. Handläggningstiderna har faktiskt minskat. Det kanske inte bara är riksdagens förträfflighet som har gjort detta; det byggs mindre i Sverige, och därmed minskar handläggningstiderna. Man kan klart se att handläggningstiderna har minskat på Lantmäteriet.

Något man inte har hanterat, som skulle kunna öka effektiviteten, är att få digitaliseringen att fungera över hela linjen. Det är egentligen det vi gör med den här propositionen. Vi tycker att det centrala Lantmäteriet och kommunala lantmäterier ska använda samma ärendehanteringssystem för att få det så effektivt som möjligt och att kostnaderna ska fördelas. Det tycker jag är ganska rimligt.

Centerpartiet sa att de är de enda som har ett skarpt förslag – det är alldeles riktigt – och att makt och ansvar ska vara så nära medborgarna som möjligt. Vi kristdemokrater vill kalla det subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut ska fattas på den lägsta, mest effektiva nivån.

I detta fall tror jag att den lägsta effektiva nivån innebär att man har samma system för det centrala Lantmäteriet som för de kommunala lantmäterierna, i stället för att ha flera olika system som ska betalas på olika sätt och kanske inte kan prata med varandra i slutändan. Jag tror att detta är det bästa sättet att göra det på.

Jag ska inte förlänga denna debatt mer, men jag tycker att Alireza Akhondis anförande bör uppmärksammas. Vi politiker kan ibland stångas rätt mycket, men jag tror att Alireza Akhondi och vi andra har någonting gemensamt, nämligen känslan för vårt samhälle och viljan att försöka göra samhället bättre, alldeles oavsett vilket parti vi kommer från. Det tycker jag att Alireza Akhondi uttryckte på ett ypperligt sätt. Jag tackar dig för din tid i riksdagen och för ditt mod att hålla det talet.

Vi glömmer ibland varför vi är här – det är faktiskt för vårt gemensamma bästa. Jag tror, alldeles oavsett vilket parti man tillhör, att man vill göra så mycket gott som möjligt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Herr talman! Ersättningsregler med brottsoffer i fokus: Vad är det vi pratar om egentligen? Jag har tre olika exempel på hur det kan se ut:

Exempel 1: En kvinna utsattes för misshandel av sin före detta partner. Domstolen dömde gärningsmannen att betala cirka 50 000 kronor i skadestånd för kränkning och för sveda och värk. Kvinnan vände sig till Kronofogden, men utredningen visade att gärningspersonen var arbetslös, hade stora skulder och inga utmätbara tillgångar. Hon fick alltså ingen ersättning från gärningspersonen utan fick ansöka om brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten.

Det är den här delen som vi vill ta hand om. Det ska gå fortare för den som är utsatt att få ut den ersättning som behövs. Den ska inte behöva gå via Kronofogden utan ska kunna få ersättning från Brottsoffermyndigheten med en gång. Det här är ett ganska tydligt exempel på vad regeringen vill.

Exempel 2: En ung man rånades och fick skador. Han fick skadestånd utdömt på runt 30 000 kronor. Processen att driva in pengarna via Kronofogden tog över ett år med upprepade kontakter, blanketter och utredningar. På grund av psykisk ohälsa efter brottet orkade han inte fortsätta processen. Han fick till slut heller ingen ersättning, eftersom han inte fullföljde ansökan om brottsskadeersättning inom tidsfristen.

Det här handlar om två olika delar, men här måste processen vara mycket enklare och tydligare för att brottsoffret ska få den skadeersättning som det faktiskt är berättigat till.

Exempel 3: Ett barn utsattes för grov skadegörelse och hot av en 15årig person. Domstolen dömde den unge gärningspersonen, och vårdnadshavarna via principalansvar, att betala skadestånd. Föräldrarna saknade förmåga eller vägrade att betala. Det betyder att brottsoffret inte fick någon ersättning från gärningspersonen och fick vänta länge på eventuell brottsskadeersättning.

Detta är en av anledningarna till att vi måste utöka principalansvaret. Föräldrarna måste vara närvarande och kunna ta det ansvaret.

Statistiken visar att sedan 2020 har nästan hälften av brottsoffren inte fått en krona av det utdömda skadeståndet från Kronofogden. Sju av tio har inte fått hela beloppet. Det totala obetalda beloppet ligger på miljarder kronor. Detta är precis vad betänkandet handlar om. Brottsoffren måste kunna få ut ersättning och ska inte stanna i processen med Kronofogden.

Jag menar att alla partier i Sveriges riksdag i princip tycker likadant – förutom när det gäller familjernas och föräldrarnas ansvar. Det kanske inte är så konstigt. Vi kristdemokrater tycker att familjen är den enskildes kärna, som både ska fostra och vara med och ta ansvar. Tyvärr tycker inte alla likadant, och därför finns det också olika åsikter om det i denna del. Vi tycker att det är bra att man utökar principalansvaret för att föräldrarna ska kunna ta ansvar och för att visa i handlingar och ord att man faktiskt måste göra detta.

De centrala ändringarna innebär enklare och snabbare brottsskadeersättning för brottsoffret. Detta har vi alla pratat om. Vi tycker att detta är viktigt, och vi tycker att processen måste gå mycket fortare, inte minst för den som faktiskt utsattes från början. Inte nog med att den blivit utsatt för brott – efteråt tar samhället inte heller hand om den på bästa sätt, utan den kanske får vänta ganska lång tid innan själva processen avslutas. Det tycker inte vi är bra. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det sista är vi överens om, det vill säga att vi måste se till varje enskild situation på ett eller annat sätt.

Det man ska komma ihåg är att alla de småskaliga vattenkraftverk som finns bredvid, i eller omkring Natura 2000-områden faktiskt är godkända för det. Det är inte så att ett vattenkraftverk eller en kraftstation byggdes 1915 och att ingenting har gjorts sedan dess, utan man har fått godkänt senare än så.

Jag menar att det är helt orimligt att på 20 år säga: Nej, nu är det bättre att du lägger 10 miljoner, och kraftstationen kommer att producera mindre. Vem vill äga en kraftstation i så fall? Situationen blir ju att ingen kommer att äga den kraftstationen. Det blir samhället som får ta kostnaden för att riva ut den, och vi får ingen produktion.

Jag menar att vi måste ha kvar all småskalig vattenkraft som finns. Vi kanske inte kan utveckla den så mycket som vi vill, men vi måste ha den kvar. Vi vet nämligen inte vad som händer i framtiden. Det är baskraft vi behöver, och då kan man inte säga som Miljöpartiet gör, det vill säga att det bara är miljömålen som gäller. Man måste i stället ta hänsyn till andra delar, såsom ekonomiska kostnader.

Vissa vattenkraftverk kan man säkert åtgärda lite billigare, så att detta kan hanteras, men för många är det precis som för Strömma kraftstation: Man får välja mellan att göra en jättestor investering och få mindre produktion eller att riva ut den helt och hållet. Vi ska också veta att alla dessa kraftstationer inte ägs av företag utan att en del ägs av enskilda firmor. Enskild firma innebär att du själv får stå för kostnaden, och det drabbar människor.

Miljömålen kan inte vara allenarådande. Det är det vi säger med detta: Sverige ska inte göra mer än andra EU-länder, utan man ska använda de undantag som finns i art- och habitatdirektivet. Det är bara det vi önskar.

Herr talman! Omprövningarna är olika för olika kraftföretag. De större kraftföretagen kan hantera detta på ett helt annat sätt. De kan göra omdirigeringar och öka sin kraftproduktion i samma veva. De har helt andra möjligheter än vad man har med småskaliga vattenkraftverk. Jag vill nog säga att NAP:en har blivit just en napp för småskaliga vattenkraftverk. Många av dem får somna in för att sedan rivas ut och försvinna, trots att vi egentligen behöver den produktionen.

I mitt huvudanförande tog jag Strömma kraftstation som exempel. Där har man kommit fram till att man måste göra en investering på 10 miljoner för att få en laxtrappa, som dessutom medför att man producerar mindre el. Jag menar att det är helt orimligt. Vi behöver hitta andra vägar och ta hänsyn till kulturmiljöer och ekonomi för att småskaliga vattenkraftverk ska kunna finnas kvar.

Om jag förstår Miljöpartiets tal rätt är man inte beredd att göra det över huvud taget utan tycker att det bara är miljömålen som ska gälla. Vad säger Miljöpartiet till Strömma kraftstation, som får göra en reinvestering på 10 miljoner och får omsättningen minskad från 500 000 till 250 000? Det där kommer aldrig att betala sig. Det betyder att man får riva ut själva kraftstationen. Det blir ingen kraft. Då kostar det 15 miljoner i stället. Vem ska betala de 15 miljonerna? Det kommer inte staten att göra, utan det kommer den enskilde att få göra. Inte nog med att vi inte producerar någon el – vi sätter någon i en skuld på 15 miljoner.

Herr talman! I skrivelse 75 säger regeringen om man har fullgjort de tillkännagivanden som finns eller inte. Jag menar att man kan tycka båda delarna, det vill säga att tillkännagivandena faktiskt är uppfyllda – eller att man inte gör mer – men att man också vill komma med andra åtgärder som underlättar för exempelvis småskalig vattenkraft. Jag tänker mig att de inte står i strid med varandra.

Jag tror att alla fyra partier i regeringssamarbetet vurmar för småskalig vattenkraft utifrån att det faktiskt är en baskraft och att man vill att detta ska finnas kvar och hanteras på bästa sätt. Däremot är det snårigt att veta hur man ska göra det så att alla delar kommer med.

Det är inte lätt att lägga fram detta förslag – art- och habitatdirektivet – eftersom det också säger att det inte bara är miljöfrågan eller miljöåtgärden som är viktig utan att även andra delar ska vägas in. Rickard Nordin vet lika bra som jag att när man börjar väga in olika delar startar problematiken i politiken.

Jag tycker att vi har kommit en bit på väg med detta, men jag vill fortsätta framåt. Jag tror inte att det är ett parti som är skyldigt, utan det är nog helheten som måste ligga till grund. Jag tror inte att vi är färdiga, utan jag tror att vi fortsätter. Man ska inte tolka skrivelse 75 på det sättet.

Herr talman! Det är väl egentligen ingen som är nöjd. Ibland är förhandlingar sådana att ingen blir nöjd. Vi kristdemokrater har sedan länge, precis som Centerpartiet, värnat om småskalig vattenkraft, för den ligger i sådana områden som faktiskt behöver den småskaliga vattenkraften. Tyvärr har vi inte lyckats komma fram med ett förslag som är tillräckligt bra för att regeringen ska lägga det på riksdagens bord.

Det här är ett förslag som jag ändå tror kan hjälpa till. Men det är inte hela bilden; vi skulle ha behövt göra det mycket tydligare. Under den paus som vi hade, egentligen två pauser, lyckades vi inte skaka fram tillräckligt med medel för att kunna lösa den situation som är.

Jag tror att småskalig vattenkraft behövs. Jag tror att den är väldigt viktig. Jag tror att vi behöver baskraften som sådan. Men det hindrar inte mig från att säga att jag fortfarande vill driva på.

Rickard Nordin och jag är ganska överens om att vi behöver jobba vidare med detta, men tyvärr kommer vi inte längre än så här just i dag.

Herr talman! Jag skulle vilja börja i Hallands län, i Tvååker, där Strömma kraftstation ett bra år lyckas producera 650 000 kilowattimmar. För den som äger kraftstationen är det en omsättning på ungefär 500 000 kronor. Det är en kraftstation som har gått igenom den omprövning som vi i grunden diskuterar.

Resultatet av det var att man behövde göra en investering på 10 miljoner kronor om man ville ha kvar kraftstationen. Ville man riva ut kraftstationen och ha en laxtrappa skulle det kosta 15 miljoner. Som lök på laxen innebär det att energiproduktionen kommer att minska till hälften, och skulle man riva ut själva kraftstationen är kulturmiljön runt omkring förstörd.

Det är egentligen det här vi pratar om: helt omöjliga kostnader som läggs på en enskild. Dessutom förändras situationen för människor runt omkring.

Syftet med dagens betänkande är att utnyttja det utrymme som EU:s art- och habitatdirektiv ger för mindre stränga krav vid omprövning av moderna miljövillkor för vattenkraft. Det ska underlätta att uppdatera gamla anläggningar utan att miljön försämras onödigt mycket, det vill säga man ska ta andra hänsyn än bara miljöhänsyn.

För att undvika risken för negativ påverkan på elsystemet och säkerställa att det vid omprövning för moderna miljövillkor ska finnas möjlighet att utnyttja det utrymme till undantag som art- och habitatdirektivet medger anser regeringen att det bör införas en sådan möjlighet till undantag.

Lagändringarna innebär ändrade bestämmelser av betydelse för avvägningen mellan, å ena sidan, behovet av åtgärder som förbättrar vattenmiljön och, å andra sidan, behovet av en effektiv nationell tillgång till vattenkraftsel vid fastställande av moderna miljövillkor för vattenkraftverk och dammar. Vid omprövning för moderna miljövillkor blir det möjligt att sänka kraven på miljöanpassning för dessa verksamheter. Regeringen får också ett utvidgat bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från förbuden att försämra vattenmiljön och äventyra möjligheten att uppnå den kvalitet som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm.

Vad är då situationen i dag? Jag hävdar att man i Sverige tillämpar direktivet strängare än vad EU-rätten kräver och därmed ställer högre miljökrav på våra vattenkraftsproducenter än vad vi behöver göra. Myndigheterna strävar efter ett ”naturligt” tillstånd som inte är realistiskt för redan länge påverkade vattendrag. Den vattenkraftsstation som jag pratade om var alltså byggd 1915. Det är ganska länge sedan. Vi utnyttjar i dag inte heller de undantag och den flexibilitet som EU ger för samhällsintressen som elproduktion, lokal försörjning och ekonomi.

Vilka är kraven? Det kan finnas krav på fiskvägar eller, i värsta fall, fullständig utrivning, vilket innebär att man lägger ned kraftstationer. Det betyder att vi förlorar kraft i en situation där vi faktiskt behöver mer baskraft i Sverige. Det finns en bristande balans mellan miljökraven och samhällsnyttan, kulturvärdena och landsbygdens utveckling, eftersom dessa kraftstationer oftast finns på landsbygden.

Vi menar att små aktörer drabbas oproportionerligt hårt jämfört med stora bolag. Kostnaderna är inte ekonomiskt rimliga i förhållanden till den begränsade miljöpåverkan från enskilda små verk.

Jag yrkar bifall till dagens förslag.

Fru talman! Jag tror aldrig att mitt namn har sagts så många gånger i talarstolen.

Tyvärr tror jag att problematiken är att vi inte kommunicerar med varandra utan förbi varandra.

Jag är orolig för de hyresgäster i en del av området som får betala för trygghetsskapandet. Det är ju inte något som fastighetsägarna har ålagts att göra, utan de väljer att göra det för sitt område och för dem som bor där. Det är dock bara en del av hyresgästerna som får betala för det. Förslaget innebär att kostnaden kan fördelas på alla fastighetsägare som finns där, även om det i slutändan givetvis inte är de som betalar utan hyresgästerna.

Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är bättre att en mindre andel ska betala alltihop i stället för att alla ska betala. Det här handlar inte om att rädda en fastighetsägare eller inte, utan det handlar om att vi ska ha tryggare bostadsområden.

Det finns exempel i Sverige där det fungerar alldeles utmärkt med samverkan. Vi säger: Fortsätt så, à la bonne heure! Men det finns free riders som kan plockas in i systemet för att få helheten att fungera. Då är alla med och finansierar, och det är vad vi är ute efter. Kommunen ska inte ta bort sitt. Staten ska inte ta bort sitt. Vi är, à la bonne heure, med på att lägga mer pengar på sådant i områdena. Det handlar om något som fastighetsägarna från början har bestämt själva att de ska göra, och jag tycker att alla ska vara med och finansiera det.

Jag tror tyvärr inte att det här handlar om att ni i Centerpartiet vill rädda fastighetsägarna, utan det kanske är avgiften som sådan som är problemet. Jag tror att ni måste se bortom den, för det här är en bra sak.

Fru talman! Det är effektivt att säga ett namn, för då brukar den personen ta replik.

Jag tror att det föreligger ett missförstånd. Det finns i dag samverkan i olika kommuner och olika bostadsområden som fungerar alldeles utmärkt. Ingen säger att detta ska ändras. Men om man i ett område ser att det finns fastighetsägare som får guldkanten, det vill säga ett tryggare område och högre marknadspris på sin fastighet, men inte är med och betalar ger lagen möjlighet till områdessamverkan. Eller om området är så eftersatt att något måste göras på kommunal nivå kan man i slutändan göra det som områdessamverkan. Men det finns inget i lagen som säger att det är tvingande, utan det här är en möjlighet.

I min värld är det bättre att alla fastighetsägare i ett område är med på att göra området tryggt. Vi vet ju att buset inte ser några fastighetsgränser, utan buset flyttar dit där det är möjligt. Om inte alla fastighetsägare i ett område är med flyttar buset in där de kan. Det är därför områdessamverkan i ett helt område är bra. Om det görs på frivillig basis eller med en avgift får varje område bestämma.

Jag kan inte förstå att Centerpartiet tycker att det är jättebra med områdessamverkan så länge det är frivilligt men hemskt om man tvingas betala. Faktum är att det finns fastighetsägare och hyresgäster som betalar redan i dag, till skillnad från dem som är free riders. Varför är det viktigare att bara några betalar än att alla betalar?

Fru talman! I dag debatterar vi ett betänkande från civilutskottet om en ny lag som möjliggör avgift för områdessamverkan.

För Kristdemokraterna är detta ett steg i rätt riktning – mot ett samhälle där gemenskap, ansvar och trygghet står i centrum. Kristdemokratin bygger på synen att varje människa har ett okränkbart värde. Med det följer både rättigheter och skyldigheter.

Vi tror inte att staten kan eller ska lösa alla problem uppifrån. Det verkliga trygghetsskapande arbetet börjar i lokalsamhället bland människor som känner sitt ansvar för varandra, för sin gata, för sitt kvarter och för sina och andras barn. Detta är principen om subsidiaritet omsatt i praktiken – uppgifter ska hanteras så nära den berörda människan som möjligt.

Områdessamverkan handlar just om detta. Inom ett geografiskt avgränsat område samarbetar fastighetsägare, boende, näringsliv och lokala aktörer för att förebygga brott, öka tryggheten och stärka områdets attraktivitet. Det kan handla om bättre belysning, om att hålla området fint och snyggt, om aktiviteter för ungdomar eller om insatser som stärker det lokala näringslivet. Regeringens förslag ger dem som bedriver sådan samverkan rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare, proportionellt efter nytta. Avgiften får bara täcka sådant som ligger utanför statens och kommunens grundansvar. Det tycker jag är både rättvist och ansvarsfullt.

I utsatta områden har vi sett hur utanförskap och kriminalitet vuxit sig starkare när ingen tagit ansvar. Väldigt många fastighetsägare tar sitt ansvar och engagerar sig för att skapa trygghet i området, men vissa andra fastighetsägare har slarvat. Vissa har undvikit att bidra medan grannar har jobbat hårt.

Den nya lagen skapar ett verktyg för att fördela bördan rättvist. Den som gynnas av ett tryggare och trevligare område ska också bidra. Det är viktigt att alla är med – inte bara några. Det är sund gemenskap och solidaritet mellan ansvarsfulla medborgare som skapar trygghet. Frivillig samverkan är just frivillig. Vi menar att den blir starkare om det kan finnas ramar och regler.

Vi kristdemokrater ser familjen och det civila samhället som samhällets viktigaste byggstenar. När lokala initiativ får möjlighet att växa och finansieras rättvist stärker vi just dessa byggstenar. Vi ger tillbaka makten till dem som bor och verkar på platsen. Det vi nu gör är motsatsen till vad en centralstyrd välfärdsstat gör, nämligen tenderar att göra människor till passiva mottagare i stället för aktiva medskapare.

Lagen innehåller tydliga ramar. Den handlar om frivillig samverkan som blir mer effektiv genom rättvis finansiering. Den kompletterar – den ersätter inte – offentliga insatser.

För oss kristdemokrater är det centralt att skydda den enskildes trygghet samtidigt som vi möjliggör gemensamma lösningar.

Jag håller med Socialdemokraterna om att tryggheten är ett samhällsansvar. De säger också att de inte är emot områdessamverkan. Men sedan blir jag fundersam, för om några fastighetsägare går ihop och vidtar de trygghetsskapande åtgärder som behövs i området tycker Socialdemokraterna tydligen att det är okej att några fastighetsägare inte bidrar utan att de andra ska betala allt, det vill säga hyresgästerna. Säger vi att alla ska vara med och bidra är det helt plötsligt hemskt. Men kostnaden blir ju mindre om alla bidrar från början. Jag kan därför inte förstå att Socialdemokraterna är emot att även free riders ska vara med och betala. Det är rättvist mot alla hyresgäster att alla är med och betalar. Annars är det ju bara några hyresgäster som får betala. Är det rättvist? Det tycker inte jag.

Detta ger en möjlighet för fastighetsägare och hyresgäster att bidra till tryggheten i sitt område, och det tycker jag är bra. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.