Mikael Dahlqvist

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Den här debatten handlar ytterst om vilken framtid vi vill se i Sverige och framför allt om norra Värmland och andra delar av landet med långa avstånd.

Ska människor ha likvärdiga möjligheter oavsett var de bor? Ska företag kunna växa och investera även utanför storstäderna? Ska Sverige ha en robust infrastruktur som fungerar även vid kris och höjd beredskap? På den frågan menar jag att svaret självklart är: Ja.

Jag hoppas därför att regeringen tydligt markerar flyglinjen mellan Torsby, Hagfors och Arlanda som en strategiskt viktig förbindelse som också kommer att få finnas kvar efter 2027. Det skulle ge trygghet åt invånarna, näringslivet och kommunerna, som under lång tid har tagit och tar ett stort ansvar för den här verksamheten. Jag hoppas att regeringen är beredd att ta det ansvaret och axla den rollen.

Fru talman! Det här har kanske inte direkt koppling till interpellationen, men när jag ändå har ministern passar jag på, eftersom det gäller flyg.

En av utmaningarna för flygen som går till Arlanda är att Arlanda inte riktigt är den hubb i Sverige som vi har önskat. Exempelvis har Köpenhamns flygplats mycket mer trafik söderut än Arlanda har. Vi måste tillsammans utveckla Arlanda, så att flygplatsen får bättre dignitet. Det är bara en tanke, ministern.

Avslutningsvis vill jag önska fru talmannen, personal, medarbetare, ministern och åhörare en glad midsommar och en härlig sommar.

Fru talman! Vi har varit här förut. Varje gång ett nytt trafikavtal ska omförhandlas har Trafikverket i olika omgångar föreslagit att flyget ska avvecklas. Man har hänvisat till resandeunderlag och kostnader. Men varje gång har kloka politiska beslut från regeringar och partier i denna kammare gjort att linjen varit kvar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag kan försäkra ministern om att i den här frågan har jag varit lika påstridig oavsett färg på regeringen. Jag har varit kommunstyrelsens ordförande i Hagfors kommun, där en av de berörda flygplatserna finns, och frågan har förföljt mig i 20 år. Jag funderar över varför Trafikverket ens orkar föreslå detta eftersom verket varje gång har fått nobben från regeringen. Det spelar ingen roll vilken färg det har varit på regeringen. Det har varit både vi som har styrt och ni som har styrt, och det är jag oerhört tacksam för.

Däremot är jag lite förbryllad över Trafikverkets argumentation den här gången. När man läser deras förslag till att avveckla flyglinjen lyser det igenom att man behöver mer pengar till myndigheten. De faktiska siffrorna när det gäller resande är fantastiska. Jag flyger själv varje vecka med linjen, och jag ser utvecklingen.

Planen är små med bara 12 platser, och det är ofta fullt. Tyvärr finns ingen statistik på hur många som försöker boka plats och det är fullt. Det är ett svart hål.

Det som är fascinerande med flygplatsen är att där är många konsulter och företagsmän, bland annat till Uddeholm, Värmlands största privata företag inom stålindustrin. Men det finns också fina företag i Torsby och norra Värmland.

Jag ser även en annan resandetyp, framför allt arbetspendlare med spetskompetens, och de åker till Norrland. Det är bergsingenjörer och lokförare på Malmbanan, och flera jobbar i LKAB-gruvan. Om inte flygplatsen hade funnits hade man antingen fått flytta, vilket är svårt om man har familj och barn, eller så hade man fått söka sig till andra platser. Och vi vet ju vilket besvär det är att rekrytera arbetskraft i norra Värmland.

Jag välkomnar att regeringen ger statligt stöd till drift. Jag vet hur svårt det är för en liten kommun på 10 000–12 000 invånare att finansiera en flygplats. Både Hagfors och Torsby kommuner har gjort det enbart för att säkra näringslivets behov. Det här är en viktig fråga.

Låt mig ta upp lite kuriosa, fru talman. När frågan kom upp igen blev jag både glad och bekymrad. Det ringer gamla 80-åriga tanter till mig och säger: ”Mikael! Du måste se till att flyget blir kvar.” Samtidigt vet jag att dessa tanter inte flyger alls, men det är en symbolisk fråga. Tyvärr har staten övergivit den delen av Sverige. Det här är sista utposten för att känna sig sedd. Oavsett vilket parti vi företräder får vi inte underskatta den symboliska effekten. Den är oerhört viktig.

Andreas Carlson har svarat tydligt vad han tycker i frågan. Jag hoppas att han kommer att bevaka frågan med samma engagemang som när det gäller riksväg 62.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Det var förväntade svar från ministern, men jag vill även här vara tydlig med att jag saknar tydliga besked. Min interpellation handlar om en mycket enkel och konkret fråga, fru talman: Kommer staten att säkerställa flyglinjen mellan Torsby, Hagfors och Arlanda även efter 2027? Tyvärr får jag inget tydligt svar på denna fråga. I stället hänvisar ministern till Trafikverkets utredning, kommande remissförfarande och framtida budgetarbete.

Fru talman! För människor i norra Värmland är det här ingen teknisk fråga. Det är inte heller någon budgetfråga. Det handlar även i den här interpellationen om möjligheterna att bo, arbeta och driva företag långt från storstadsregionerna. Jag vågar påstå att flyglinjen är avgörande för näringslivet, för offentlig sektor, för samarbete mellan universiteten, viss sjukvård och även internationella kontakter. Den gör det möjligt att nå Stockholm och sedan ut i vida världen samma dag.

Fru talman! Vi lever tyvärr under ett försämrat säkerhetsläge. Då är det också viktigt att flygplatser är i drift. Därifrån går en hel del sjuktransporter, och det sker en del brandövervakning. Och på senare år har även försvaret använt flygplatserna mer och mer eftersom luftrummet där är mer tillgängligt.

Fru talman! Jag välkomnar att regeringen har ökat driftsstödet till landets regionala flygplatser. Det är ett viktigt steg, och det visar på en förståelse för flygplatserna. Men driftsstöd till flygplatser är inte detsamma som fungerande flygförbindelser. Om flyglinjen upphör riskerar vi att hamna i en situation där flygplatsen formellt finns kvar men där funktionen urholkas kraftigt. Utan fungerande flygförbindelser till Stockholm minskar förutsättningarna att över huvud taget upprätthålla flygplatserna. När verksamheter ställs mot varandra är det klart att det trots ett ökat driftsstöd handlar om en stor kapitalkostnad att driva en flygplats för två små kommuner, som måste prioritera. Jag är rädd för att man då avvecklar flygplatserna.

Min fråga kvarstår. Förutom att avvakta remiss- och budgettider kan jag ställa följande fråga: Hur ser ministern själv på vikten av att ha kvar flyg av den här kalibern i norra Värmland? Hur ser ministern på framtiden för mindre flyglinjer?

Fru talman! Jag vill avsluta med att påminna om varför jag ställde den här interpellationen. Det handlar om människors säkerhet, om framtiden, om tron på att bo i glesbygd och om statens ansvar för samhällsviktig infrastruktur.

Jag uppskattar att ministern säger sig följa frågan nära. Jag uppskattar också ministerns engagemang. Men jag vill också säga att det behövs mer handling. Risken är uppenbar, fru talman, att vi står med ett ras vilken minut som helst, och då står vi i en svår situation.

Vi måste framöver kunna kombinera naturvård med säker infrastruktur. Det är ministern och jag helt överens om. Jag är också väldigt ödmjuk och självkritisk och konstaterar att vi fattar många bra beslut i välmening men ibland kanske inte ser vad de får för effekter. Jag påstår att Natura 2000 kanske har fått för stora effekter för att det ska vara rimligt.

Jag vill också upplysningsvis säga, fru talman, att detta är en väldigt stor fråga i Värmland. Den har rönt många mediala utspel. Det har bildats grupper och skrivits insändare. Som boende där uppe får jag många samtal, mejl och så vidare. Det finns en stor oro och ett starkt engagemang i frågan.

Tyvärr finns det också en risk att detta kanske inte är den enda väg som påverkas av sådana här beslut framöver. Jag tror därför att det är bra att ha beredskap för vad som händer framöver.

Detta handlar om vardagen för många människor. Då måste vi som statliga företrädare också leverera.

Fru talman! Jag tackar ministern så mycket för svaret. Det gläder mig ändå att ministern är väl insatt i frågan och verkar angelägen om att den får en lösning. Det är en extrem situation.

Problemet är precis det som ministern påtalar. Vi har brottats med den här frågan i drygt tio år. Jag själv bor, lever och verkar i en del av Värmland som berörs av riksväg 62, och det är inte bara den här aktuella sträckan vi talar om. Det finns fler sträckor längs Klarälven, eftersom vägen ringlar sig fram bredvid älven.

Det här har fått konsekvenser som jag inte tror att något parti kunde förutse. Med facit i hand kanske vi ska vara lite försiktigare med att utse Natura 2000-områden i landet och utreda konsekvenserna först.

Det som är lite paradoxalt är att den här leden för inte alltför många år sedan var en timmerflottningsled. Det gjordes en enorm ombyggnad då man stängde av vikar med timmer eller lade sten i kanten för att flotta stockar från norra Värmland till pappersbruken i Grums och Hammarö. De människor som bor där uppe, särskilt de som har levt och fiskat där i många år, säger att det var en mycket rikare fauna i Klarälven medan timmertransporterna pågick. Det kan man fundera över.

Jag vill ändå markera att det här är en jättesvår och viktig fråga, och det är bråttom. Expertmyndigheter och sakkunniga säger att vägen håller på att tappa bärigheten. Just nu står det och stampar. Det är lovvärt att Länsstyrelsen fem i tolv har fått upp ögonen för problemet och samtalar med Trafikverket. Jag tycker att det borde ha skett för tio år sedan. Enligt deras bedömning kan det i bästa fall ta två tre år innan åtgärder kan vidtas.

Om man talar med sakkunniga säger de att det finns en stor risk att vägen stängs innan dess. Då står vi där, oavsett regering, till hösten eller nästa år och måste lösa ett akut problem. Tyvärr är det inte enkelt att leda om vägen heller, fru talman, för vägen går mestadels i en dal med branta berg. Det är en komplicerad geografisk historia.

Jag vill tydliggöra att jag hoppas och tror att regeringen och ministern med ansvar för frågan verkligen försöker göra allt de kan för att skynda på processen.

Fru talman! Jag tackar ministern så mycket för svaret, men jag måste ändå säga att jag hade hoppats på ett lite tydligare besked.

Det här är en extremt besvärlig fråga som ställer två lagstiftningar på sin spets. Riksväg 62 är en pulsåder genom Värmland. Den binder samman länet och följer Klarälven. Varje dag används den för transporter och av företag, arbetspendlare, skolskjutsar, sjuktransporter och framför allt besöksnäringen.

Den är nämligen en av de viktigaste turistvägarna i Värmland. Vägen leder till Branäs som är en väldigt stor alpinanläggning med omkring 12 000 bäddar. Den går sedan vidare över gränsen mot norska Trysil, som är Skandinaviens största alpina destination. Under vintersäsongen färdas stora mängder svenskar och utländska besökare längs denna väg.

För besöksnäringen och näringslivet på båda sidor om gränsen är en fungerande riksväg 62 helt avgörande. När en sådan väg hotas av rasrisk handlar det inte bara om asfalt och jordmassor. Det handlar om människors trygghet, säkerhet och möjlighet att leva, bo och driva företag i framför allt norra Värmland.

Fru talman! Trafikverket har under flera år tvingats övervaka markrörelser, förstärka vägkroppen och vara berett på att stänga vägen om situationen skulle förvärras. Det är ett allvarligt läge. Jag vet att Trafikverket arbetar hårt, och jag vill rikta ett stort tack till deras medarbetare. Men det räcker inte att hänvisa till Trafikverket när problemen delvis handlar om regelverk, tillstånd och lagar som staten själv är ansvarig för.

Ministern skriver att länsstyrelserna ser över bevarandeplanerna och att regeringen arbetar för att effektivisera tillståndsprocessen. Bra där! Men människor i norra Värmland behöver inte fler utredningar. De behöver besked. Om riksväg 62 skulle stängas skulle konsekvenserna bli mycket stora. Omvägarna är långa och kanske inte ens ett alternativ. Kostnaderna är höga och framkomligheten för ambulans, räddningstjänst, näringsliv och besöksnäring skulle skadas allvarligt.

Fru talman! Jag menar att Sverige måste kunna skydda både naturvärden och samhällsviktig infrastruktur. Vi ska värna Natura 2000, men vi kan inte hamna i ett läge där människor riskerar sin säkerhet för att myndigheter saknar möjligheter att agera.

Vi kan inte heller acceptera att osäkerheten kring en av norra Värmlands viktigaste vägar hämmar människors möjligheter att leva, bo och investera i bygden. Därför vill jag fråga ministern igen: Om det visar sig att dagens regelverk hindrar nödvändiga säkerhetsåtgärder på riksväg 62, är regeringen beredd att ändra regelverket? När kan invånarna i Värmland, särskilt i norra delen, förvänta sig ett besked om en långsiktig lösning?

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för ditt svar!

Som jag sa är vi helt överens om grundproblemet, och vi är också överens om en del i propositionen. Det är klart att vi måste stärka den medicinska kvaliteten för våra äldres skull.

Det som vi socialdemokrater inte förstår är hur den här lagtexten som innebär att kommuner får anställa egna läkare ska lösa problemet. Kommunerna får ytterligare ett verktyg. Men det förstärker inte helheten, för helheten ser ut på ett helt annat vis. Verkligheten ser ut så att det kanske blir de stora kommunerna – vad vet jag – som har pengar och möjligheter att attrahera och anställa läkare, för läkarna vill ofta ha kollegor.

Jag tänker dock på kommuner som kanske har 5 000 eller 10 000 invånare och som inte har pengar eller ens någon bemanning på regionens vårdcentral. Hur ska det här lösa deras problem? Det är detta vår olika syn på ärendet handlar om. Det handlar inte om vilken kompetens som behövs, utan det är vi helt överens om.

Sedan kan vi också diskutera att resurser behövs. Resurser är såklart inte det enda problemet, men det går att styra. Jag kan ta ett bra exempel från Region Värmland, som styrs av oss socialdemokrater tillsammans med övriga av riksdagens oppositionspartier. Där har man erbjudit 50 000 kronor mer i månaden på vissa vårdcentraler ute i länet som har svårt med bemanningen. Och hör och häpna – intresset har blivit jättestort! Nu är man i början av processen, så vi vet inte hur detta kommer att falla ut när det är klart. Men det visar ändå att det är pengar som styr. Egentligen har inte Region Värmland råd med den här reformen.

Det är detta min fråga handlar om. Hur löser man bemanningen för de äldres skull?

Fru talman! Tack så mycket, Noria Manouchi, för anförandet!

I grunden är vi helt överens. Det som Socialdemokraterna tillsammans med den samlade oppositionen ifrågasätter är kommunernas möjlighet att anställa läkare. Vi delar bilden av att vi behöver höja den medicinska kompetensen, speciellt inom kommunal hälso- och sjukvård. Det blev tydligt under pandemin, exempelvis. Då var alla partier överens om att vi var tvungna att ta krafttag mot det vi såg i verkligheten.

Jag vill ändå ställa en fråga till ledamoten: Hur menar ledamoten att fler huvudmän och en parallellorganisation i kommunerna ska lösa bristen på läkare och, för den delen, sjuksköterskor? Det är inte i första hand ett organisationsproblem vi har i dag, hävdar jag. Vi har ett kompetensförsörjningsproblem.

Det jag är speciellt orolig för, fru talman, är de mindre kommunerna i glesbygd ute i vårt avlånga land som i dag inte har någon som helst bemanning i sin ordinarie primärvård utan som många gånger försörjs av hyrläkarsystem eller så kallade stafettläkare. Det är inte bra, vare sig ur ekonomiskt perspektiv eller för kvaliteten för invånarna.

Min fråga till ledamoten Noria Manouchi är rak och enkel: Hur löser vi problemet med kompetensbristen när det gäller läkare?

Fru talman! Vi socialdemokrater delar regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det behövs.

Allt fler äldre lever längre. Allt fler människor med komplexa sjukdomstillstånd får vård i hemmet eller på särskilt boende. Den kommunala hälso- och sjukvården har blivit en allt viktigare del av vårdkedjan och ställer höga krav på medicinsk kompetens, kontinuitet, medverkan och samverkan. Det bevisades med all tydlighet under covidpandemin. Men att identifiera rätt problem är inte samma sak som att föreslå rätt lösning.

Fru talman! Patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården hör ofta till dem som är skörast i vårt samhälle. De behöver en sammanhållen vård där ansvarsfördelningen är tydlig och där olika vårdgivare arbetar mot samma mål. Därför är det bekymmersamt att regeringen väljer att gå vidare med ett förslag som fått omfattande kritik under remissbehandlingen.

Regeringen vill öppna för att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete när regionernas läkarmedverkan inte fungerar. Det låter kanske enkelt. Men risken är att man skapar nya problem i stället för att lösa de befintliga.

Det är inte bara vi socialdemokrater som ser dessa risker. Det är också en styrka i vår reservation att samtliga oppositionspartier står bakom den gemensamma linjen om att avslå just den del av regeringens förslag som öppnar för att kommuner ska kunna anställa läkare.

Vår reservation innebär att riksdagen ska avslå regeringens förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i de delar som avser 12 kap. 1 och 3 §§ – det vill säga de bestämmelser som ger kommuner denna möjlighet – och anta lagförslaget i övrigt. Det visar att det finns en bred samsyn i oppositionen om att värna den medicinska kompetensen, patientsäkerheten och en tydlig ansvarsfördelning mellan regioner och kommuner.

Regeringen konstaterar själv att en majoritet av remissinstanserna var kritiska till eller till och med avstyrkte förslaget. Bland dem finns SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges läkarförbund, flera regioner, Föreningen Sveriges Socialchefer och ett antal kommuner.

Kritiken är dessutom samstämmig. Man varnar för otydlig ansvarsfördelning, uppbyggnad av parallella organisationer och en risk att redan begränsade personalresurser flyttas runt i stället för att användas där de gör störst nytta.

Fru talman! Vi delar den oron. Förslaget riskerar att skapa dubbla organisationer och otydliga ansvarsförhållanden. Det riskerar att urholka regionernas ansvar för läkarförsörjningen, och det riskerar att leda till en mer ojämlik vård där kommunernas ekonomiska förutsättningar påverkar tillgången till läkarkompetens. Den vägen vill vi inte gå.

Fru talman! Problemet i svensk vård är inte att det finns för få huvudmän. Problemet är att det råder brist på läkare och annan vårdpersonal på många håll i vårt land. Vad hjälper det att ge kommunerna rätt att anställa läkare om samma läkare redan saknas i regionernas verksamheter?

Man löser inte personalbristen genom att flytta människor mellan organisationer. Tvärtom riskerar förslaget att öka konkurrensen om en redan begränsad kompetens. Därför vill vi stärka regionernas ansvar, inte försvaga det.

Fru talman! Samtidigt finns det delar i propositionen som vi välkomnar. Vi stöder förslaget att regeringen ska kunna meddela föreskrifter om hur avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner ska utformas.

Det finns en betydligt bättre väg framåt. Genom tydligare och enhetligare avtal kan vi säkerställa att regionerna tar sitt ansvar för läkarmedverkan samtidigt som vården hålls samman. Det stärker patienternas trygghet utan att skapa parallella organisationer.

Men den långsiktiga lösningen handlar om något mycket större. Under flera år har kommuner och regioner kämpat med stora ekonomiska utmaningar. Samtidigt ser vi personalbrist inom såväl äldreomsorgen som primärvården.

Om regeringen verkligen vill stärka den medicinska kompetensen i kommunal hälso- och sjukvård krävs betydligt mer än organisationslösningar.

Det krävs investeringar i primärvården och sjukvården. Det krävs investeringar i äldreomsorgen. Det krävs fler utbildningsplatser och ett annat sätt att jobba med långsiktig kompetensförsörjning.

Det krävs också en äldreomsorg där personalen har tid att se människan och där kontinuitet och kvalitet står i centrum. Det krävs en politik som stärker välfärden i stället för att låta kommunerna och regionerna bära allt större ansvar med otillräckliga resurser.

Fru talman! Vi socialdemokrater säger ja till de delar av propositionen som stärker samverkan och tydliggör regionernas ansvar. Men vi säger nej till förslaget om att kommunerna ska kunna anställa läkare för patientnära kliniskt arbete.

Patienterna behöver inte fler huvudmän. De behöver en starkare, mer sammanhållen och framför allt mer jämlik vård. Vi står bakom reservation 2 under rubriken regeringens ramförslag.

Fru talman! Jag tackar Christian Lindefjärd så mycket för svaret.

Vi är överens om att vi måste attrahera personal till primärvården och speciellt i glesbygd. Det finns många bra idéer om studielån och lite andra saker.

Fru talman! Grundproblemet är fortfarande att det inte finns läkare att tillgå i primärvården. Av Sveriges 290 kommuner är det – om jag minns rätt, jag kommer inte exakt ihåg siffran – ungefär 70, 80 kommuner där vi har bra bemanning i primärvården. I resten är det mer eller mindre brist. Vissa kommuner har enbart stafettläkare, och på vissa ställen får man får stänga i perioder på grund av bemanningen.

Min uppföljningsfråga till Christian Lindefjärd blir: Är det inte bättre att Sverigedemokraterna först och främst driver att lösa kompetensbristen innan man ger möjlighet till kommunerna att anställa läkare?

Fru talman! Jag vill ställa en rak fråga till ledamoten från Sverigedemokraterna. Det som är intressant för mig att veta är följande: Hur tänker sig Sverigedemokraterna att vi långsiktigt ska lösa bristen på läkare och sjuksköterskor i äldreomsorgen genom att lägga ett större ansvar på kommunerna utan att säkra bemanningen i hela vårdkedjan?

I grunden är Socialdemokraterna överens med Sverigedemokraterna om att vi måste stärka den medicinska kompetensen inom kommunal hälso- och sjukvård, fru talman. Men vi har lite olika idéer om hur det bör göras.

Vi vet att hela äldreomsorgen och sjukvårdssektorn är underfinansierade, och det är en av utmaningarna i dag. Den andra utmaningen är att det är svårt att rekrytera läkare till bland annat primärvården på grund av status och lite andra saker.

Därför är det intressant hur man tänker från Tidöpartierna, i det här fallet Sverigedemokraterna. Den här lagen gör att kommunerna får möjlighet att anställa läkare, men hur löser det de bemanningsproblem som finns, till exempel ute i glesbygden?

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som handlar om att stärka insatser för äldre och för dem som stöder och vårdar närstående. Debatten handlar också om trygghet och värdighet och vilket ansvar vi som samhälle är beredda att ta genom hela livet.

Betänkandet handlar inte bara om äldreomsorgens kvalitet utan också om att se och stötta alla de människor som bär upp omsorgen i vardagen. Det gäller anhöriga och närstående – inte minst barn och syskon – som lever med svårt sjuka i sin närhet.

För oss socialdemokrater är det tydligt att välfärden ska vara stark, gemensamt finansierad och finnas där för alla när den behövs. Men då krävs mer än ord. Då krävs politisk vilja och större investeringar.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom betänkandet eftersom det är helt nödvändigt att förstärka stödet till anhöriga. Vi tog också under förra mandatperioden initiativ till steg ett, genom att vi införde fast omsorgskontakt inom hemtjänsten. Det är viktigt att bygga vidare på. Men vi anser samtidigt att grundutmaningen äldreomsorgen står inför i dag måste lösas parallellt. Vi har därför valt att ställa oss bakom en reservation eller följdmotion från Vänsterpartiet som är kopplad till kompetensförsörjningen.

Det är klart att undersköterskebristen i äldreomsorgen är ett problem, men det är även den generella personalbristen. Ett viktigt skäl är att man upplever att villkoren är för dåliga för att vara kvar, och många söker sig därför från yrket. Vi ser det problemet i alla 290 kommuner i Sverige men framför allt kanske i glesbygd och mindre kommuner.

Samtidigt vet vi att behoven ökar. Vi blir allt äldre i vårt land. Medellivslängden ökar, och det är glädjande. Samtidigt blir det också mer behov av stöd och service när man blir riktigt gammal. Då räcker det inte med att hoppas att problemen löser sig, som Tidöregeringen gör. Det krävs mer aktiva, långsiktiga lösningar för att göra bland annat äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats.

Regeringens förslag att fasta omsorgskontakter ska vara undersköterskor är bra i grunden. Men problemet är att personal som har den kompetensen är svår att få tag på i tillräcklig utsträckning. Man kan inte lagstifta fram fler undersköterskor. Man måste göra yrket attraktivare. Där måste vi som politiker kliva fram. Det är det klassiska som behövs: bättre arbetsvillkor, rimliga scheman och en arbetsmiljö som gör att personalen orkar. Heltidsanställningar måste vara norm, löneutvecklingen måste spegla ansvaret och så vidare. Vi måste också stärka utbildningsvägarna in i yrket och se till att fler väljer att jobba inom äldreomsorgen. Det handlar om både status och kvalitet.

När äldreomsorgen inte räcker till, fru talman, drabbas inte bara de äldre och personalen, utan även anhöriga får sämre förutsättningar. De tvingas ta ett alltför stort ansvar med ökad stress och svårigheter att få ihop livspusslet som följd.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att få en situation där äldre inte får den omsorg de har rätt till samtidigt som personalen pressas till bristningsgränsen och anhöriga får bära en allt tyngre börda. Det är inte värdigt ett samhälle som vill ta ansvar för sina äldre. Det är därför vi står bakom betänkandet och även ställer oss bakom reservationen.

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga hela den här mandatperioden och även i regeringsställning med att vi vill se kraftiga förstärkningar av äldreomsorgen. Vi har i våra budgetförslag kommit med stora ökningar till kommuner och regioner, och vi har också en särskilt riktad satsning för att öka bemanningen i äldreomsorgen.

Vi vill också se till att statsbidragen är värdesäkrade så att man inte hamnar i ytterligare en sådan kostnadschock som drabbade sjukvården och kommunerna för något år sedan. Det handlar om att ge människor tid att utföra sitt yrke och därmed bra kvalitet för äldre. Det handlar om tid för att personalen ska se varje individ, tid att ge omsorg med kvalitet och tid att skapa trygghet. För lite personal leder till stress, hög sjukfrånvaro och att många lämnar yrket. Det blir en ond cirkel som måste brytas.

Fru talman! Betänkandet påminner oss också om något mer, nämligen att omsorg inte bara handlar om äldre utan även om dem som står bredvid. Anhöriga tar i dag ett stort ansvar. Många gör det av kärlek, men alltför många gör det utan tillräckligt stöd från samhället. Det gäller också barn som lever tillsammans med svårt sjuka föräldrar eller andra närstående. Det är barn som tar ansvar som inget barn ska behöva bära ensamt. Det är barn som oroar sig. Det är barn som anpassar sig och som ofta blir osynliga. Det gäller även syskon, som påverkas djupt av att en bror eller syster är svårt sjuk eller att deras föräldrar är det.

Det finns ett enormt behov av stöd, information och framför allt avlastning. Här måste samhället kliva fram ytterligare. Ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation, varken barn eller vuxen.

Fru talman! När vi pratar om stöd till äldre och anhöriga måste vi se helheten. Det räcker inte med enskilda reformer. Det krävs en sammanhållen politik. Det krävs fler anställda i äldreomsorgen. Det krävs bättre villkor för personalen. Det krävs högre kvalitet i omsorgen i allt från bemötande till mat, ett stärkt stöd till anhöriga – som vi debatterar i dag – och ett samhälle som tar ansvar också för barn och syskon som lever nära detta.

Socialdemokraterna står för en välfärd som byggs ut, inte monteras ned. Vi vet att investeringar i äldreomsorg egentligen inte är kostnader utan en förutsättning för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur vi behandlar dem som har byggt vårt land och hur vi tar hand om varandra när livet är som mest sårbart.

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om kompetensförsörjning.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som handlar om att stärka insatser för äldre och för dem som stöder och vårdar närstående. Debatten handlar också om trygghet och värdighet och vilket ansvar vi som samhälle är beredda att ta genom hela livet.

Betänkandet handlar inte bara om äldreomsorgens kvalitet utan också om att se och stötta alla de människor som bär upp omsorgen i vardagen. Det gäller anhöriga och närstående – inte minst barn och syskon – som lever med svårt sjuka i sin närhet.

För oss socialdemokrater är det tydligt att välfärden ska vara stark, gemensamt finansierad och finnas där för alla när den behövs. Men då krävs mer än ord. Då krävs politisk vilja och större investeringar.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom betänkandet eftersom det är helt nödvändigt att förstärka stödet till anhöriga. Vi tog också under förra mandatperioden initiativ till steg ett, genom att vi införde fast omsorgskontakt inom hemtjänsten. Det är viktigt att bygga vidare på. Men vi anser samtidigt att grundutmaningen äldreomsorgen står inför i dag måste lösas parallellt. Vi har därför valt att ställa oss bakom en reservation, eller följdmotion, från Vänsterpartiet som är kopplad till kompetensförsörjningen.

Det är klart att undersköterskebristen i äldreomsorgen är ett problem, men det är även den generella personalbristen. Ett viktigt skäl är att man upplever att fvillkoren är för dåliga för att vara kvar, och många söker sig därför från yrket. Vi ser det problemet i alla 290 kommuner i Sverige men framför allt kanske i glesbygd och mindre kommuner.

Samtidigt vet vi att behoven ökar. Vi blir allt äldre i vårt land. Medellivslängden ökar, och det är glädjande. Samtidigt blir det också mer behov av stöd och service när man blir riktigt gammal. Då räcker det inte med att hoppas att problemen löser sig, som Tidöregeringen gör. Det krävs mer aktiva, långsiktiga lösningar för att göra bland annat äldreomsorgen till en attraktiv arbetsplats.

Regeringens förslag att fasta omsorgskontakter ska vara undersköterskor är bra i grunden. Men problemet är att personal som har den kompetensen är svår att få tag på i tillräcklig utsträckning. Man kan inte lagstifta fram fler undersköterskor. Man måste göra yrket attraktivare. Där måste vi som politiker kliva fram. Det är det klassiska som behövs: bättre arbetsvillkor, rimliga scheman och en arbetsmiljö som gör att personalen orkar. Heltidsanställningar måste vara norm, löneutvecklingen måste spegla ansvaret och så vidare. Vi måste också stärka utbildningsvägarna in i yrket och se till att fler väljer att jobba inom äldreomsorgen. Det handlar om både status och kvalitet.

När äldreomsorgen inte räcker till, fru talman, drabbas inte bara de äldre och personalen, utan även anhöriga får sämre förutsättningar. De tvingas ta ett alltför stort ansvar med ökad stress och svårigheter att få ihop livspusslet som följd.

Om vi inte agerar nu riskerar vi att få en situation där äldre inte får den omsorg de har rätt till samtidigt som personalen pressas till bristningsgränsen och anhöriga får bära en allt tyngre börda. Det är inte värdigt ett samhälle som vill ta ansvar för sina äldre. Det är därför vi står bakom betänkandet och även ställer oss bakom reservationen.

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga hela den här mandatperioden och även i regeringsställning med att vi vill se kraftiga förstärkningar av äldreomsorgen. Vi har i våra budgetförslag kommit med stora ökningar till kommuner och regioner, och vi har också en särskilt riktad satsning för att öka bemanningen i äldreomsorgen.

Vi vill också se till att statsbidragen är värdesäkrade så att man inte hamnar i ytterligare en sådan kostnadschock som drabbade sjukvården och kommunerna för något år sedan. Det handlar om att ge människor tid att utföra sitt yrke och därmed bra kvalitet för äldre. Det handlar om tid för att personalen ska se varje individ, tid att ge omsorg med kvalitet och tid att skapa trygghet. För lite personal leder till stress, hög sjukfrånvaro och att många lämnar yrket. Det blir en ond cirkel som måste brytas.

Fru talman! Betänkandet påminner oss också om något mer, nämligen att omsorg inte bara handlar om äldre utan även om dem som står bredvid. Anhöriga tar i dag ett stort ansvar. Många gör det av kärlek, men alltför många gör det utan tillräckligt stöd från samhället. Det gäller också barn som lever tillsammans med svårt sjuka föräldrar eller andra närstående. Det är barn som tar ansvar som inget barn ska behöva bära ensamt. Det är barn som oroar sig. Det är barn som anpassar sig och som ofta blir osynliga. Det gäller även syskon, som påverkas djupt av att en bror eller syster är svårt sjuk eller att deras föräldrar är det.

Det finns ett enormt behov av stöd, information och framför allt avlastning. Här måste samhället kliva fram ytterligare. Ingen ska behöva vara ensam i en sådan situation, varken barn eller vuxen.

Fru talman! När vi pratar om stöd till äldre och anhöriga måste vi se helheten. Det räcker inte med enskilda reformer. Det krävs en sammanhållen politik. Det krävs fler anställda i äldreomsorgen. Det krävs bättre villkor för personalen. Det krävs högre kvalitet i omsorgen i allt från bemötande till mat, ett stärkt stöd till anhöriga – som vi debatterar i dag – och ett samhälle som tar ansvar också för barn och syskon som lever nära detta.

Socialdemokraterna står för en välfärd som byggs ut, inte monteras ned. Vi vet att investeringar i äldreomsorg egentligen inte är kostnader utan en förutsättning för ett tryggt samhälle. Det handlar om hur vi behandlar dem som har byggt vårt land och hur vi tar hand om varandra när livet är som mest sårbart.

Jag yrkar bifall till reservation 1 under punkt 2 om kompetensförsörjning.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Malin Höglund för svaret.

Jag upplever att ledamoten undviker att svara på frågan om prioritering. Med prioritering menar jag fysiska pengar direkt till kommunerna. Vi vet att över 130 kommuner i Sverige blöder. Vi vet också att en stor anledning till att många kommuner i Värmland och Dalarna, som jag och ledamoten bor och verkar i, har fått spara in oskäligt mycket på bland annat personal i äldreomsorgen är att de inte klarar den finansiella situationen. Därför är det intressant att höra om Tidöregeringens och ledamotens prioriteringar.

Det är bra att ledamoten hänvisar till olika Sreformer, bland annat Äldreomsorgslyftet. Först ville den här regeringen inte införa det, men när trycket blev för hårt tog man sitt förnuft till fånga, vilket jag välkomnar. Vi socialdemokrater vill för övrigt göra Äldreomsorgslyftet permanent, för vi tror att det ger kommunerna en trygghet att kunna planera mer långsiktigt för kompetenshöjningen.

Jag konstaterar att vi och regeringen har olika syn på hur kommunerna ska finansiera äldreomsorgen framöver. Vi socialdemokrater har valt att prioritera denna sektor som under många år har varit underfinansierad – även under vårt tidigare styre, om jag ska vara ärlig. Men nu har vi tagit i hand på att vi ska ge äldreomsorgen bättre ekonomiska förutsättningar. Det löser absolut inte alla problem, men det är en bra grund att bygga vidare på för att höja status och kvalitet så att alla medarbetare i välfärden kan känna stolthet, vilket de förtjänar.

Herr talman! Tack, ledamoten Höglund, för ditt anförande!

Jag kan skriva under på redogörelsen och ingången i den proposition om skärpta språkkrav som vi talar om i dag. Det är så. Det var också detta jag belyste i mitt anförande.

Däremot har regeringsföreträdaren här, och även hennes kollega Anna Tenje, en lite annan uppfattning om finansieringsläget inom svensk äldreomsorg jämfört med bland annat oss socialdemokrater.

Jag påstår att språkkravet och utmaningarna kopplade till detta är en del av att äldreomsorgens status under många år har sjunkit. Jag har själv ett förflutet inom hälso- och sjukvården, så jag vet nog ganska väl vad jag pratar om. Då krävdes det högsta betyg för att komma in på vård- och omsorgsprogrammet, och det gav status att gå där. I dag fyller man inte ens platserna.

Malin Höglund sa att vi måste tala väl om äldreomsorgen. Det håller jag med om, men samtidigt som vi talar väl om äldreomsorgen måste vi som politiker ge verktyg för att äldreomsorgen ska få bättre förutsättningar och högre status och framför allt för att Sveriges äldre ska få bättre vård och omsorg.

Herr talman! Socialdemokraterna har under hela den här mandatperioden prioriterat välfärden högre än vad Tidöpartierna har gjort. Vi dubblerade anslagen 13 och 14. I årets budget har vi 13 miljarder extra, varav 2 miljarder är öronmärkta för ökad bemanning inom äldreomsorgen.

Min fråga till ledamoten är: Varför har inte Tidöregeringen och Moderaterna prioriterat äldreomsorgen under denna mandatperiod?

Herr talman! Jag ställde egentligen bara en fråga. Det var varför Sverigedemokraterna inte har varit med och tagit ansvar för finansieringen av svensk äldreomsorg under mandatperioden när man säger sig värna om välfärden och dess grundstenar.

Det är intressant, herr talman, att flyktingkrisen skylls på Socialdemokraterna. Jag vet inte om det är en medveten strategi från ledamoten eller om det helt enkelt handlar om okunskap. Grunden till den lagstiftning vi hade lade väl alliansregeringen och Miljöpartiet tillsammans? Det är ju de partierna ni samarbetar med i dag! Som jag sa inledningsvis i mitt anförande tycker jag att det är bra att ha lite fakta när man påstår en massa saker.

När det gäller den så kallat ansvarslösa arbetskraftsinvandringspolitik som vi har tycker vi likadant, och det har vi gjort i många år. Vi socialdemokrater har sagt det ända sedan Palmes tid. Det finns till och med motioner om detta som handlar om att vi måste ha en ansvarsfull arbetskraftsinvandring och en ansvarsfull migration. Det är dock skillnad på hur vi ser på detta. För oss handlar det om att man om man har skyddsskäl verkligen har behov av att komma till landet. Det handlar också om människors lika värde.

Herr talman! Det är intressant när man hör företrädare för Tidögänget, speciellt från Sverigedemokraterna. De ger jättebra exempel på hur det ser ut i svensk äldreomsorg och talar om behov och prioriteringar – och så lägger de inte en krona extra!

Det var egentligen min fråga. Det går att i vackra ordalag beskriva saker och ting, men varför gör man ingenting i realiteten?

Herr talman! När jag begärde ordet hade jag tänkt be Sverigedemokraternas representant svara på varför man inte prioriterar äldreomsorgen ekonomiskt under den här mandatperioden. Det kommer också att bli en av mina frågor.

Men – ledamoten får ursäkta mig – jag blev lite häpen över ledamotens anförande. Jag har sysslat med politik i många år, och jag ser ett mönster och en tydlig trend där populismen flödar, där generaliseringar tar över språket och där fakta är mindre viktigt. Man kan ha olika åsikter och värderingar, absolut. Men, Jessica Stegrud, jag tycker ändå att det är viktigt att vi pratar om samma sanning och sedan har olika idéer.

Förlåt mig nu, ledamoten, om jag har missuppfattat ditt inlägg! Men att påstå att svensk äldreomsorg och sjukvård inte hade utmaningar före flyktingkrisen 2014–2015 och att allt beror på ”den ansvarslösa invandringen” tycker jag är märkligt. Men, herr talman, jag kanske har missuppfattat anförandet.

Språkkrav är en viktig reform, och vi socialdemokrater står bakom den. Det är klart att man för både säkerhet, kvalitet och omsorg måste kunna göra sig förstådd. Vi ser det dock bara som en liten del i ett helt paket. Att statusen i yrket sjunker är en anledning till att språket blir sämre, och det har ju bland annat med underfinansiering att göra.

Min fråga till ledamoten är: Varför har inte Sverigedemokraterna prioriterat svensk äldreomsorg ekonomiskt de här fyra åren?

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Herr talman! I dag debatterar vi som sagt skärpta språkkrav inom äldreomsorgen.

Låt mig börja med det självklara att språket är avgörande för äldreomsorgen. Äldre behöver kunna göra sig förstådda, kunna uttrycka sina behov och få rätt vård och omsorg. Det handlar om trygghet, värdighet och säkerhet. För personalens del handlar det naturligtvis om att kunna utföra sitt arbete med kvalitet och på en säker nivå. Vi socialdemokrater ställer oss därför bakom förslaget om skärpta språkkrav inom äldreomsorgen, men vi har också ett särskilt yttrande.

Herr talman! Det räcker inte att konstatera språk är viktigt. I det här fallet handlar det om hur den här reformen utformas och vilka konsekvenser den får. Vi socialdemokrater menar att det hade varit önskvärt med tydligare krav som omfattar samtliga personalgrupper inom äldreomsorgen, för kvaliteten i omsorgen avgörs inte av en enskild yrkesroll utan av helheten.

Herr talman! Det finns också större systemproblem som måste lyftas fram. När äldreomsorgen är underfinansierad pressas verksamheten. Kollegan från Vänsterpartiet beskrev på ett föredömligt sätt i sitt anförande vilka utmaningar svensk äldreomsorg står inför. Det blir lite märkligt, tycker jag, när Kristdemokraternas ledamot i sitt anförande slår sig för bröstet och säger att de satsar på äldreomsorgen. Under hela mandatperioden har ju Tidöpartierna inte alls prioriterat äldreomsorgen. De har kommit med någon enstaka reform. De flesta reformerna var det den S-ledda regeringen som initierade.

Grundproblemet i svensk äldreomsorg är att den är underfinansierad. Det har medfört att man har sparat under flera år, framför allt på personalen. Man har gjort schemat sämre och bemanningen lägre, och stressen ökar. Naturligtvis har det fått konsekvenser, bland annat i form av att statusen när det gäller att jobba inom äldreomsorgen har sjunkit. Språkkrav är en oerhört viktig del, men grundproblemet verkar Tidöpartierna sakna insikt i.

Äldreomsorgen måste prioriteras ekonomiskt – speciellt som vi har 290 kommuner i Sverige varav cirka 130 har en driftbudget som inte går ihop. Då blir det att man sparar pengar på bland annat bemanning eftersom personalkostnaderna är den största utgiften – samtidigt som personalen är en av kommunens största tillgångar, vilket jag vill understryka.

Herr talman! Det vore intressant att höra konkreta löften från regeringen och Sverigedemokraterna om att satsa rejäla pengar på det här området. Det som har hänt nu är ju att den här gruppen – speciellt vårdnära och omsorgsnära personal, i huvudsak vårdbiträden och undersköterskor – har en sjukskrivningsgrad som ofta är högre än i många andra arbetsgrupper. De upplever att de inte kan påverka sina jobb och att de har dåliga scheman med minutstyrning och stress. Det är i grunden en finansieringsfråga.

Sedan måste man naturligtvis jobba med att utveckla arbetsmiljön. Det handlar om ledarskap, innehåll och påverkansmöjligheter. Vi socialdemokrater har sett detta tydligt, och även avsatt pengar. Nu är det dags att prioritera upp äldreomsorgen när det gäller ekonomin.

Problemen gör det naturligtvis svårare att rekrytera personal. Om det ska krävas godkända kunskaper i svenska – vilket är adekvat – kommer det att pressa kommunerna ytterligare när det gäller att hitta arbetskraft. Därför är det oerhört viktigt att parallellt med den här reformen – helst skulle man ha gjort det tidigare – ge mer pengar till den här sektorn.

Det är klart att vi alla vill se en äldreomsorg där personalen kan jobba med kvalitet och värdighet, där arbetsvillkoren är goda, där byråkratin är rimlig och där yrket har den status det förtjänar. Naturligtvis är språkkraven en del av detta, men det kan aldrig ersätta rätt bemanning, rätt kompetens och goda arbetsvillkor.

Herr talman! I grunden handlar det här om något större, nämligen att äldreomsorgen behöver reformeras och stärkas. Därför har vi socialdemokrater sedan mandatperiodens början föreslagit betydligt större resurser till välfärdssektorn. Åren 2023 och 2024 hade vi till exempel dubbelt så höga anslag till välfärden jämfört med Tidöpartierna.

Vi har även i årets statsbudget en särskild satsning på 2 miljarder, som ska ses som ett första steg och där vi har tagit i hand med bland annat fackförbundet Kommunal om att prioritera upp äldreomsorgen. Dessa 2 miljarder är bland annat för att höja och stärka bemanningen. Det räcker inte, men det är ett första steg. Vi har ambitionen att se till att den här underfinansierande sektorn får mer. Det är klart att om personaltätheten ökar, arbetet så småningom får högre status och kompetensen förbättras ökar kvaliteten inom äldreomsorgen, vilket kommer våra äldre till del. Det är det viktigaste. Våra äldre, som har slitit ett helt liv, förtjänar vård och omsorg i världsklass.

(Applåder)

I detta anförande instämde Dzenan Cisija (S).

Fru talman! Det som är tydligt i den här debatten om svensk äldreomsorg är att ministern Anna Tenje återkommande hänvisar till någon annan: Kommunerna ska lösa det, arbetsgivarna ska lösa det och tillväxten ska lösa det. Men under tiden växer behoven, och de äldre människorna får vänta.

Fru talman! Detta är inte en framtida utmaning. Det är en pågående verklighet. Vi har äldre som inte får plats på särskilt boende. Vi har beslut som inte verkställs, och vi har personal som inte räcker till. Vi har dessutom kommuner som säger att ekonomin inte går ihop.

Det är intressant när ministern hänvisar till att platsbristen ser olika ut i landets 290 kommuner. Det är sant. Däremot delar jag inte statsrådets analys.

Vi kan ju se att det finns olika tillväxtzoner i landet. Det finns kommuner som går riktigt bra och har fördelar med mycket statlig service, statliga jobb och så vidare. Där har man en dynamisk arbetsmarknad och hög tillväxt. Sedan finns det kommuner som ligger mer perifert, där man saknar utbildningsplatser och så vidare. Det gör att tillväxten är låg. Ska dessa kommuner straffas för att de ligger i en del av Sverige där man har andra förutsättningar? Jag tycker inte det.

Fru talman! Det finns en politisk skillnad. Vi socialdemokrater har varit tydliga i den här debatten. Vi vill förbättra förutsättningarna för svensk äldreomsorg. Vi vill se till att det finns ekonomiska resurser. De reformer som trots allt är gjorda välkomnar vi, men det är pengar som saknas.

Fru talman! Än en gång tack till statsrådet för svaret på min interpellation! Men jag måste tyvärr konstatera att jag saknar tydliga besked. Ministern beskriver väl systemet men inte hur vi löser kärnfrågorna.

Fru talman! Vi har redan i dag en situation där äldre människor får vänta på särskilt boende trots att besluten är fattade. Det är inte ett planeringsproblem. Det är ett kapacitetsproblem som beror på att många kommuner i dag inte får driftsekonomin att gå ihop.

Att hänvisa till att kommunerna har ansvar löser inte bristen på platser, som jag sa i mitt inledande anförande, utan min fråga kvarstår: Hur ska regeringen vara med och stimulera så att det byggs fler boenden inom äldreomsorgen?

Fru talman! Jag håller med ministern om att statusen inom yrket måste höjas, absolut. Det är en av grundförutsättningarna när det gäller det problem vi ser inom svensk äldreomsorg i dag. Mina socialdemokratiska kollegor har på ett förtjänstfullt sätt redan redogjort för olika infallsvinklar när det gäller svensk äldreomsorgs utmaningar.

Men, statsrådet, vi verkar ha fundamentalt olika uppfattningar när det gäller finansiering. Socialdemokraterna hävdar att det behövs betydligt mer resurser inom svensk äldreomsorg för att bland annat lösa problemet med statusen inom yrket. För att kunna lösa det problemet krävs det, fru talman, bättre arbetsvillkor och bättre arbetsmiljö. Många gånger kostar detta pengar – pengar som kommunerna inte har i dag. Därför kvarstår min fråga: Avser regeringen att stärka kommunernas ekonomiska situation när det gäller äldreomsorgen framöver?

Fru talman! När det gäller rättssäkerheten hänvisar ministern till Ivo, och det är formellt rätt och riktigt. Men problemet är att Ivo inte har tillräckligt med muskler eller mandat för att kunna påverka kommunerna så att de till exempel verkställer beslut snabbare. Man kan efter en längre tid utdöma vite, som ministern vet, men det är en trög process. Detta innebär att många äldres rättigheter inte uppfylls. Därför kvarstår min fråga även här: Anser ministern att dagens system skyddar de äldres rättigheter tillräckligt?

Det som efterfrågas av kommuner, personal och äldre själva är inte fler beskrivningar av hur systemet fungerar. Det som efterfrågas nu är politiskt ledarskap och konkreta beslut. Där tycker jag att regeringens svar fortfarande är otillräckligt.