Ulrika Westerlund

Fru talman! Jag har arbetat länge med hbtqi-personers rättigheter, både som vald politiker i riksdagen och tidigare i civilsamhället.

Jag var ordförande för RFSL 2010 till 2016. Under den tiden förekom hot mot RFSL och diverse hatmeddelanden, men det var inte något som präglade hela verksamheten. Jag var 2017 särskild utredare för en statlig utredning som handlade om transpersoners rättigheter. Vi ordnade offentliga hearingar och hade en öppen sajt dit transpersoner kunde skicka in sina berättelser om att leva som transperson i Sverige i dag. Arbetet flöt på utan några större störningar att tala om.

I dag, har RFSL berättat för mig, har som exempel RFSL Jämtland Härjedalen närmare 50 säkerhetsincidenter per år. Betydande resurser läggs av organisationen på att hantera hatet som flödar in i sociala medier. Skillnaden mot hur det var för ett decennium sedan är brutal.

Den försämrade situationen för hbtqi-personer är inte unik för Sverige. Hbtqi-personer blir allt oftare slagpåsar i den politiska debatten, och hbtqi-politiska frågor används som material för negativt kampanjande. Som exempel kan nämnas att det förekom i 51 av 60 val under det så kallade supervalåret 2024, enligt Outright International. Kanske ännu allvarligare är att det här är en spegling av utvecklingen för demokratin i stort.

V-Dem, som är ett institut vid Göteborgs universitet, fastslog i årets rapport om demokratin i världen att för medelvärldsmedborgaren är demokratin nu tillbaka på 1978 års nivå. Av världens befolkning lever 74 procent i autokratier och bara 7 procent i liberala demokratier. Det är en förskräckande utveckling.

Takten på autokratiseringen har aldrig tidigare varit så hög. Vi ser dessutom att detta pågår i vårt närområde, i EU. De vanligaste inslagen i autokratiseringen gäller censur av medier och repression av civilsamhället.

Vi i Sverige har förmånen att tillhöra de 7 procent som lever i en liberal demokrati. Men det är inget konstant tillstånd som just vi för alltid kan räkna med att befinna oss i. Under den senaste mandatperioden har utvecklingen lett till kraftiga reaktioner och protester från civilsamhället.

Civil Rights Defenders har dragit igång kampanjen Backa demokratin, där alla som vill kan skriva upp sig för att få nyhetsbrev och granskningar av politiska förslag och beslut som står i konflikt med våra demokratiska rättigheter. Man kan också få ett mejl varje gång organisationen behöver agera mot något – vilket händer ofta just nu, skriver de på sin sajt.

Ett annat initiativ från civilsamhället är #jutoo. Drygt 2 000 jurister protesterar mot att centrala rättsstatliga principer försvagas i snabb takt, med konsekvenser som riskerar att undergräva den demokratiska rättsstatens grundvalar samtidigt som de mekanismer och organ som ska fungera som skyddsnät misstänkliggörs och försvagas.

I mars i år var jag i Budapest på konferens om feministiska perspektiv på demokrati. De ungerska deltagarna hade självklart det egna kommande valet i fokus, och deras budskap till oss andra var tydligt. Vi måste bevaka vår demokrati och rättsstat innan det är för sent. De trodde inte heller att det skulle gå så långt i Ungern. En av talarna sa: ”Somna inte. Ni kan vakna upp i Ungern.”

Nu vet vi hur det gick. Ungern lyckades mobilisera och rösta bort Orbán. Senast i går kom ett mycket glädjande besked som konsekvens av detta, nämligen att anti-hbtqi-lagen är bortröstad.

Här i Sverige har väljarna röstat bort Tidöregeringen. Det är glädjande. Men ansvaret för att värna vår rättsstat och demokrati fortsätter att vila på oss alla, såväl i majoritet som i opposition.

(Applåder)

Fru talman! Min kollega, Ulrika Liljeberg, redogjorde för ett antal förslag som har röstats igenom här i kammaren men som inte har resulterat i verktyg som har använts. Vi motsatte oss också de förslag som hon exemplifierade. Det finns alltså ett antal exempel på verktyg som man har röstat igenom och försökt ge till de rättsvårdande myndigheterna men som inte har haft någon effekt.

Som jag sa tidigare är det inte en fråga om svart eller vitt eller ja eller nej. Man kan även justera förslag eller lägga fram förslag som utredningar har föreslagit i stället för att skruva dem ett varv till som regeringen ibland har gjort. Det hade förmodligen Miljöpartiet medverkat till.

När det gäller mängdrabatten har jag inte hört någon här säga att man inte vill förändra mängdrabatten på något sätt. Samtliga partier har sagt att de vill det. Även vid ett regeringsskifte, som jag verkligen hoppas blir av, kommer mängdrabatten att förändras. Mängdrabatten kommer, oavsett utfallet av voteringen i dag, inte att tas bort, och den kommer verkligen inte att tas bort nu, vilket flera av mina kollegor har påpekat tidigare. Den kommer att förändras vid en oklar tidpunkt.

Socialdemokraterna har sagt att man vill prioritera en viss typ av brottslighet som man vill ta bort mängdrabatten för. Det låter oerhört sannolikt att även vi skulle tycka att det är ett bra förslag, inte minst eftersom det har ganska stora likheter med de förslag som presenterades 2023 från den utredning som vi gemensamt hade tillsatt. Det är alltså ett förslag som det finns lite historia bakom och som jag inte tror att vi kommer att ha särskilt svårt att komma överens om.

Det går absolut inte att framställa det som att dagens diskussion handlar om huruvida vi ska ha mängdrabatt eller inte eller huruvida den ska införas i dag eller inte alls. Det är inte dessa frågor som vi diskuterar om vi ska vara sanningsenliga, och det hoppas jag verkligen att vi försöker vara när vi står i Sveriges riksdag och pratar om de här viktiga frågorna.

Fru talman! Jag tackar Henrik Vinge för frågan.

Dagens Nyheter gjorde en sammanställning när ungefär halva tiden hade gått av den här mandatperioden. Man tittade på hur ofta oppositionspartierna hade avslagit eller instämt i regeringens förslag. Bland annat rättspolitiken fanns med i sammanställningen. Om jag minns rätt hade Miljöpartiet röstat ja till cirka 40 procent av regeringens förslag vid den tidpunkten. Jag tror att vi har befunnit oss ungefär där sedan dess.

Ganska ofta har vi sagt att vi inte vill gå lika långt som regeringen föreslår och att till exempel utredningens ursprungliga förslag var bättre. Om vi hade varit inblandade i förhandlingarna om vilket förslag som skulle läggas fram hade vi förmodligen röstat ja till fler förslag. Vi har absolut inte sagt nej till samtliga av regeringens förslag. Det är inte sant helt enkelt.

Vi har hört olika talare ge ganska många exempel på fruktansvärda brott. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att detta är okej eller är omedveten om att grov brottslighet förekommer. Jag tror att vi alla vill bekämpa denna grova brottslighet, inte minst sådan brottslighet som drabbar enskilda individer på ett väldigt kränkande sätt.

Det var också det som Flerbrottsutredningen, som vi var med och tillsatte, fokuserade på. Den föreslog bland annat att man i synnerhet skulle skärpa straffen för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret.

Man får verkligen säga att till exempel barnpornografibrott innebär allvarliga kränkningar. Vi medverkade alltså till att den här utredningen skulle komma till och lägga fram den här typen av förslag. Vi tycker att det är rimligt med den typen av straffskärpningar. Vi röstar nej i dag av samma skäl som mina kollegor i oppositionen har redogjort för. Det handlar om praktisk genomförbarhet och att det inte ens finns något ikraftträdandedatum.

Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar en stor otrygghet i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort.

Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Det här är en självklar utgångspunkt för Miljöpartiet.

Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under Miljöpartiets tid i regering genomfördes också ett stort antal straffskärpningar och en del andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi skärpte bland annat straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön. Vi stärkte lagstiftningen mot sexualbrott och gjorde det straffbart att involvera barn i brottslighet.

Vi tillsatte också en utredning 2021, Flerbrottsutredningen, som lämnade flera förslag som handlade om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Den lämnade sitt betänkande 2023.

Utredningen föreslog bland annat, som ni säkert känner till, att straffen skulle skärpas i synnerhet för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret. Vi fick alldeles nyss ett antal exempel på det av Paulina Brandberg.

Utredningen föreslog att möjligheten att döma till fängelse för flera brott som var för sig endast skulle föranleda böter skulle utnyttjas i större utsträckning än i dag. Utredningen föreslog också att en samlad bedömning av straffvärdet alltid skulle göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som brotten medfört.

Det här kom alltså i början av 2023.

I vår rättspolitiska motion från hösten 2023 skrev vi om det här ämnet:

”Straffreduktionen för flerfaldig brottslighet, i dagligt tal kallad mängdrabatten, finns till för att skapa en rimlig proportion mellan upprepad brottslighet och det straff som dömts ut. Straffreduktionen är i grunden bra för att förhindra orimliga straff; till exempel ska inte ett flertal stölder ge samma straff som en grov våldtäkt. Samtidigt måste samhället markera mot återfall i brott och visa att det inte ska löna sig. Till exempel har det i en rad uppmärksammade fall visat sig att nivån på straffen för de som återfallit i allvarliga sexualbrott inte har stått i proportion med hur allvarligt många uppfattar att brotten är.

Den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen tillsatte därför Flerbrottsutredningen … för att se över systemet. Utredningen föreslår att straffen ska skärpas för dem som vid ett och samma tillfälle döms för flera olika brott. Miljöpartiet instämmer i utredningens bedömning och anser att utredningens förslag bör tas vidare av regeringen.”

Fru talman! Jag nämner såklart det här eftersom den debatt som har föregått dagens debatt och beslut har blivit ganska märklig. Det har framställts, och fortsätter att framställas, som om den ena sidan vill ta bort mängdrabatten medan den andra sidan inte vill göra någonting alls. Det stämmer alltså inte.

Det Miljöpartiet vänder sig emot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Enligt oss måste det yttersta målet med skärpta straff vara att de ska minska risken för att brott begås – alltså att färre personer ska behöva bli brottsoffer.

Vi kan konstatera att de straffskärpningar som regeringen föreslår i den här propositionen visar på stora brister. Man går fram med den kanske mest genomgripande reformen på straffrättens område utan att visa att förslagen kommer att minska brottsligheten, stärka rättssäkerheten eller ge ett mer sammanhängande och proportionerligt påföljdssystem. Tvärtom riskerar förslagen att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande och rättsosäkert.

Det här duger inte för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och kriminalvården som helhet.

Här måste jag pausa lite och referera till en interpellationsdebatt som jag hittade när jag letade efter vad som hade hänt med Flerbrottsutredningens förslag. Det är ganska roligt. Där framkommer nämligen att regeringen först övervägde att införa förslagen och sedan bestämde sig för att inte göra det, bland annat med hänvisning till remissinstanserna kritik och att det inte var en tillräckligt grundligt genomförd utredning, vilket liksom gjorde att hela straffreformen blev för osammanhängande.

Den här kritiken känns igen, så att säga. Jag vill visa på att flera olika regeringar uppenbart har vidtagit olika åtgärder för att försöka komma till rätta med det problem som vi debatterar här i dag, men det har förekommit kritik från remissinstanser och andra för att reformerna inte har varit tillräckligt genomtänkta och så vidare. Regeringen har alltså tidigare avstått från att lägga fram förslag som låg på deras bord redan för ungefär två och ett halvt år sedan.

Jag ska nu gå tillbaka till det som jag ursprungligen hade tänkt säga. Vi tycker att det här förslaget är straffpopulism. Regeringen lägger om centrala delar av straffrätten i ett högt tempo trots att remissinstanserna och Lagrådet återkommande har pekat på att förslagen brister, att helheten är svåröverskådlig samt att förslag saknar stöd i forskning och riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

Som exempel kan nämnas att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra och att förslagen kommer att leda till mycket stora kostnader, kraftigt ökad belastning på kriminalvården och försämrade möjligheter att förebygga återfall i brott. Det här är inte att ta ansvar.

Miljöpartiet skulle vilja göra en större översyn av brottsbalken. I den översynen bör man också få i uppdrag att föreslå straffskärpningar när det bedöms som motiverat och effektivt.

Fru talman! regeringens proposition innehåller fyra förändringar som tillsammans innebär en genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Ett system med villkorligt fängelse ska införas. Straffmätningen ska ändras så att hela straffskalan används i större utsträckning.

Dagens ordning vid flerfaldig brottslighet, den så kallade mängdrabatten, ska ersättas av ett system med utgångspunkten att de enskilda brottens straffvärden ska läggas samman och att flera strafflindringsgrunder, de så kallade billighetsskälen, ska tas bort eller begränsas. Regeringen beskriver detta som en modernisering.

Miljöpartiet menar att det i praktiken handlar om en kraftig repressionsökning, som riskerar att göra systemet mindre rättssäkert och förutsägbart och mindre verkningsfullt för att förebygga återfall. Brottsofferperspektivet stärks inte av att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall. Brottsofferperspektivet stärks genom att brott förebyggs och utreds, rättegångar genomförs i god tid, brottsoffer får stöd och skydd och genom att den som avtjänat sitt straff får verkliga förutsättningar att inte återfalla i brott.

Fru talman! Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte lämnar något förslag om när lagändringarna ska träda i kraft. Som skäl för detta uppger regeringen att det inte är möjligt att bedöma när Kriminalvården kommer att ha den kapacitet som krävs för att hantera förslagen. Som vi vet är Kriminalvården redan i dag i en mycket pressad situation med överbeläggningar, personalbrist och kommande reformer. Därför föreslås inget bestämt datum, utan regeringen hänvisar i stället till att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Lagrådet riktar såklart tydlig kritik mot förfarandet. Frånvaron av förslag på datum för ikraftträdande måste antas innebära ett ikraftträdande först om flera år. Lagrådet anser därför att det inte kan finnas något behov av ett riksdagsbeslut i närtid.

Miljöpartiet delar såklart denna invändning. Det är en märklig, närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska börja gälla. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsen, myndigheter, civilsamhälle och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: Regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.

Miljöpartiet anser att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. Lagrådet avstyrker visserligen inte lagförslaget i dess helhet, men man avstyrker förslaget om ökad användning av hela straffskalan och förslaget om straffvärdesbedömningen vid flerfaldig brottslighet. Detta måste förstås som två bärande förslag av helheten.

Lagrådet menar att detta är en mycket långtgående omläggning av påföljdssystemet. Det samlade intrycket är att beredningen inte lever upp till de krav som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Att regeringen väljer att gå vidare trots denna kritik tycker vi i Miljöpartiet visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Det här har varit uppe i debatten flera gånger. Jag tror naturligtvis inte att de personer som har skrivit utredningen är inkompetenta eller okunniga om sina områden. Men det här är ett jätteomfattande utredningsarbete, och 22 månader är inte särskilt lång tid.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än på att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken – en sådan som Miljöpartiet anser behövs.

Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare. Vi anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och huruvida de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Miljöpartiet anser att en ny översyn av brottsbalken behöver ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och sådana straffskärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker. Då duger inte regeringens hastverk.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminalvården är redan i dag stor. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld både för intagna och för personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Miljöpartiet vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Ett av de mest allvarliga problemen med regeringens förslag är konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten minskar och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar Kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Kriminalvården själv har varnat för att regeringens förslag kommer att ha mycket stor påverkan på myndighetens verksamhet och kapacitet. Detta, tillsammans med den redan pressade situation som Kriminalvården befinner sig i, riskerar att försämra myndighetens möjligheter att bedriva ett kvalitativt återfallsförebyggande arbete.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att den som begår brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Samtidigt måste samhället göra mer för att den som avtjänar sitt straff inte ska begå nya brott; annars sviker vi både brottsoffren och tryggheten i samhället.

Vi vill därför stärka Kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så trygghet byggs på riktigt.

Jag vill också kommentera det som Liberalernas representant sa tidigare. Det var liksom ett urklipp ur vårt ganska långa särskilda yttrande, som kommer ur vår motion. Det handlar om det här med proportionalitet. Citatet började med: ”En helhetsbedömning måste göras från fall till fall.” Men före det står att detta i teorin kan innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Det var alltså det som föregick det som Liberalerna sedan citerade. En helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet.

Det är det här som jag tror att ganska många av oss egentligen instämmer i. Är det rimligt att man vid ett mycket stort antal småstölder, till exempel, plussar på och lägger ihop alla straff? Det är det ingen här som anser, vad jag har uppfattat. Då blir det ett så högt straffvärde att det skulle överskrida straffvärdet för grova våldtäkter eller mord, och jag har inte uppfattat att det är det förslaget som ligger på bordet. Det är det som vårt särskilda yttrande handlar om.

Jag ville bara avsluta med detta och yrka bifall till reservation 2.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa ledamoten om att talartiden överskreds med över 50 procent.)

Fru talman! Tack så jättemycket för svaret!

Min poäng var att om man, som statsrådet, inte anser att det finns tillräckligt med forskning kan man i stället lyssna på vad myndigheterna sagt. Det var det som jag exemplifierade.

Jag har också, som flera andra, misstänker jag, varit på besök. Vi var på Kumla och träffade ledningen, som diskuterade hur de hade förberett sig för det här. De kommer naturligtvis att verkställa det beslut som fattats här och ta emot barn. De var ganska tydliga med att de fortsatt inte tyckte att det här var någon särskilt bra idé men att de självklart kommer att göra det på allra bästa sätt, och det betvivlar inte jag. De är oerhört kompetenta personer som kommer att göra sitt yttersta. De sa dock att de hade pekat på problem och ansåg att dessa problem kvarstod.

Vi hade också en diskussion om hur det kommer sig att det är så hög återfallsfrekvens hos unga som har befunnit sig hos Sis. De sa då väldigt tydligt att det beror på bristen på eftervård. De trodde inte att de själva skulle kunna trycka på någon magisk knapp som skulle få återfallsfrekvensen att minska drastiskt, utan återfallsrisken kommer att vara kvar om man inte satsar väldigt mycket på eftervården. Här har ministern nämnt frivården. Vi har varit anhängare av ett liknande system som man skulle kunna utveckla för unga som släpps från vård inom Sis.

Jag hoppas verkligen att det kommer att läggas mycket resurser på eftervård, för jag tror också att det är en av knäckfrågorna för att få bukt med återfallsfrekvensen. Det kan satsas hur mycket som helst på bra vård inom Sis eller Kriminalvården, men får man inte eftervård är risken stor att många unga ändå kommer att återfalla i brott.

Ett annat problem är att kriminalvården är helt överbelastad. Det här kommer vi kanske att återkomma till i vår nästa debatt. När kriminalvården ska göra plats för unga som inte ska dela cell och som ska få en hel del resurser kommer ännu större problem att uppstå för kriminalvården i stort, som ska ta hand om alla intagna, vilket kommer att bli konsekvensen av regeringens andra förslag som nästa debatt, som sagt, handlar om.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han deltar i den här debatten.

Forskning står inte så högt i kurs, förstår jag av statsrådets inlägg. Jag tolkade det som att det riktade sig mest mot det som jag sa, eftersom jag hänvisade ganska mycket till forskning.

Forskningen går lite i linje med det som myndigheterna också har lyft fram som problem. Om man inte tycker att det finns tillräckligt med forskning nämnde jag också att det har kommit en hel del invändningar mot förslagen från de olika inblandade myndigheterna. Till exempel Polismyndigheten och Domstolsverket lyfte fram de risker som de såg med en differentierad straffbarhetsålder. De pratade om tillämpningsproblem, legitimitetsproblem och så vidare. Kriminalvården, som statsrådet nämnde, framhöll att de saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens och så vidare.

Jag förstår att allt detta går att ändra på. Det går att skaffa sig kompetens om man tycker att man inte riktigt har den. Jag undrar varför regeringen ändå har drivit igenom det här i stället för att fortsätta med en utveckling som man själv också är delaktig i. Det är ju inte så att tidigare regeringar inte har gjort någonting och bara har låtit saker vara. Det har till exempel pågått ett reformarbete av Sis. Inte minst Miljöpartiet har varit extremt kritiskt till många delar av Sis verksamhet men har samtidigt sett att det har genomförts en stor mängd förbättringar.

Det som Sis till exempel brukar få ganska bra omdömen om är att de är bra på att få unga att delta i skolundervisning och så vidare. Jag undrar: Varför det är så centralt att sänka straffbarhetsåldern och överföra unga till Kriminalvården, i stället för att fortsätta att utveckla Sis för att säkerställa att barn som befinner sig i den här situationen får bästa tänkbara vård för att minska risken för återfall?

Herr talman! Kära kollegor! För Miljöpartiet är det självklart att samhället ska agera kraftfullt mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. För oss är det lika självklart att reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en chans till rehabilitering och återanpassning. Vi menar att regeringens förslag i den här propositionen går i motsatt riktning och dessutom kommer att innebära en tydlig förskjutning inte bara i synen på unga lagöverträdare utan också från förebyggande, sociala och vårdande insatser till ökad repression mot barn och unga.

Vi har tillsammans med remissinstanser och experter konsekvent sagt nej till att sänka straffmyndighetsåldern. Men regeringen har tyckt sig veta bättre. I sista stund tvingades man tidigare i somras att backa från sin egen politik. Det var välkommet, men samtidigt är det beklagligt hur regeringen fortsätter att hantera denna allvarliga fråga om att sätta barn i fängelse så slarvigt.

FN:s barnrättskommitté uppmanade 2023 Sverige att behålla straffbarhetsåldern på 15 år. Det är en uppmaning som inte går att missuppfatta. Ändå tillsatte Tidöregeringen samma år en utredning som skulle överväga att, om det var lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder. Få rättspolitiska förslag har mött lika massivt motstånd som dagens förslag att sänka straffmyndighetsåldern för allvarliga brott, även om det är tillfälligt.

Vi anser att det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen först gick vidare med förslaget om att sänka till 13 år, sedan tog tillbaka det och därefter föreslog en sänkning till 14 år trots den skarpa kritiken från såväl barnrättsorganisationer och rättsväsen som fackförbund, akademi, myndigheter och Lagrådet.

Sammantaget är bilden tydlig, anser vi. Förslaget saknar stöd i forskning, riskerar att motverka sitt eget syfte och innebär ett allvarligt avsteg från principen att barn ska behandlas som barn i rättssystemet.

Redan i utredningen Straffbarhetsåldern framkom vilka risker som var förenade med en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år. Åtta av utredningens elva sakkunniga experter lämnade särskilda yttranden eller reservationer till utredningens förslag.

Experterna framhåller sammantaget att en sänkt eller differentierad straffbarhetsålder saknar forskningsstöd och sannolikt inte leder till minskad brottslighet. Tvärtom varnar de för att straffrättsliga ingripanden mot barn riskerar att skada barns utveckling, öka risken för återfall och pressa rekryteringen till kriminella nätverk ännu lägre ned i åldrarna.

Flera ifrågasätter också utredningens påstående om att dagens ordning hotar rättssystemets legitimitet. I stället framhålls att samhällsskydd redan kan uppnås genom LVU och att resurserna bör riktas mot tidiga förebyggande och rehabiliterande insatser.

Även remisskritiken mot en sänkning till 14 år är omfattande. Bland annat påpekar Brå, Barnombudsmannen och Socialstyrelsen att det saknas stöd i forskning för att sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten. Även i själva utredningen konstateras att det saknas evidens för brottsförebyggande effekter.

Brå, Domstolsverket och Polismyndigheten lyfter också fram betydande risker med en differentierad straffbarhetsålder. En ordning där olika regler gäller beroende på brottets art riskerar att skapa både tillämpningsproblem och legitimitetsproblem. Det kan exempelvis uppstå svåra gränsdragningar när samma unga person misstänks för flera brott, där vissa omfattas av den föreslagna regleringen och andra inte. Ett sådant system riskerar att bli svårt för rättsväsendet att hantera och svårt för allmänheten att förstå. Det kan i förlängningen skada förtroendet för rättssystemet, särskilt bland barn och unga.

Flera remissinstanser lyfter även fram de konkreta riskerna för barn. Dessa risker ser inte olika ut beroende på om barnet är 13 år eller 14 år. Enligt Bris och andra barnrättsorganisationer kan frihetsberövande påföljder få allvarliga negativa konsekvenser för barns utveckling. Det framgår även av själva utredningen att sådana påföljder kan förstärka ett kriminellt beteende och påverka barnets familj negativt. Det gäller särskilt barn som redan befinner sig i utsatta livssituationer och därmed riskerar att dras ännu djupare in i kriminalitet.

Fackförbundet ST och Socialstyrelsen, bland andra, påpekar dessutom att barns hjärnor inte är färdigutvecklade i så här unga åldrar. Förmågan till impulskontroll, konsekvenstänkande och riskbedömning är ännu under utveckling. Det gör det orimligt att behandla barn i nedre tonåren som vuxna i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan likställning riskerar att bli både orättvis och kontraproduktiv.

Kritiken handlar också om vilken syn på barn som ska prägla rättsstaten. Institutet för mänskliga rättigheter beskriver förslaget som ett radikalt avsteg från Sveriges långvariga tradition, som det ju tidigare har refererats till här av min namne i utskottet, att basera reformer som rör barn på vetenskap, kunskap om barns utveckling och barnets bästa. Den svenska rättsordningen har historiskt byggt på att barns särskilda behov kräver särskilda lösningar.

Även de myndigheter som ska hantera konsekvenserna av regeringens förslag pekar på allvarliga brister. Kriminalvården framhåller att myndigheten saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens för att hantera barn i nedre tonåren. Polismyndigheten men också Justitiekanslern och Statskontoret lyfter fram att de praktiska och organisatoriska konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade. Polismyndigheten varnar dessutom för att kriminella aktörer kan komma att rekrytera ännu yngre barn för att undgå straffrättsligt ansvar. En sådan utveckling skulle självklart innebära att gränsen för vilka barn som exploateras av kriminella nätverk förskjuts ytterligare nedåt.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag. I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks behandlar regeringens förslag konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. Man menar att en inskränkning och kränkning av en rättighet är okej så länge det inte görs med barnkonventionen som grund utan med syftet samhällsskydd eller brottsoffers upprättelse. Det är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser och mänskliga rättigheter – förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag, vilket också Institutet för mänskliga rättigheter har påpekat i en mycket läst debattartikel.

Barn och unga som begår brott ska naturligtvis mötas av konsekvenser till följd av sitt agerande, men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling och behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Den principen bygger på erfarenheten att ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad.

Att sänka straffmyndighetsåldern är ett av de mest långtgående skiftena i svensk barnrätt och straffrätt. Ändå har den här processen präglats av påskyndade processer, parallella utredningar och uppdrag till myndigheter och bristande överblick. Inte minst har regeringen hanterat kopplingen mellan frågan om att inrätta ungdomsfängelser till frågan om sänkt straffmyndighetsålder ogenomtänkt, hastigt och utan möjlighet till analys av konsekvenserna av helheten.

Utredningen om ungdomsfängelser byggde på en straffmyndighetsålder på 15 år, och det gjordes inte analyser utifrån en lägre ålder. Det konstateras till och med i utredningen att om straffmyndighetsåldern sänks kan det finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den ålderskategorin. Eftersom så unga barn inte har omfattats av de analyser som gjordes i utredningen kan det finnas behov av ytterligare analyser om frihetsberövande påföljder för barn om straffmyndighetsåldern sänks.

Herr talman! Miljöpartiet står bakom regeringens förslag att skärpa påföljden ungdomsövervakning, skärpa regleringen vid misskötsamhet i samband med ungdomsvård och ungdomstjänst samt att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan enligt presumtionsregeln för brott med minimistraffet fem års fängelse till fyra år. De förslagen skiljer sig från propositionens mer långtgående repressiva delar genom att de ger samhället möjlighet att reagera tydligare utan att sänka straffbarhetsåldern eller generellt höja straffen för barn.

Ungdomsövervakning är en icke frihetsberövande påföljd som infördes för att fylla utrymmet mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Miljöpartiet ser positivt på att sådana påföljder kan användas i större utsträckning under förutsättning att de utformas proportionerligt och med barnets bästa i centrum.

När det gäller bevistalan bedömer Miljöpartiet att en sänkt presumtionströskel är en mer träffsäker och proportionerlig åtgärd än att göra yngre barn straffmyndiga. Rädda Barnen har också framhållit att ett ändrat regelverk för bevistalan är en bättre väg än att sänka straffbarhetsåldern. Samtidigt bör Åklagarmyndighetens invändning om att nuvarande regler är nya och ännu inte är utvärderade tas på allvar och följas upp noga.

Herr talman! För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås att begå grova brott är det breda och långsiktiga förebyggande arbetet helt avgörande. Vi i Miljöpartiet vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola. Det är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och som har störst möjlighet att främja en gynnsam utveckling för varje barn och förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker.

Dessutom måste riktade förebyggande insatser mot barn och unga i riskzon komma fler till del. Det finns många exempel på goda projekt som borde kunna spridas bättre. Det här är dock en resursfråga. Alla kommuner har inte sådana resurser, och vi anser därför att kommunerna borde få mer resurser från staten.

Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott ofta har en omfattande problembild med flera riskfaktorer, såsom en tidigare ställd psykiatrisk diagnos, uppvisad hög aggressivitet, låg impulskontroll och omfattande skolfrånvaro. Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar eller bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom är närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begår det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden för att rekryteras till kriminalitet och att skola, socialtjänst och ibland polis har kännedom om detta. Det finns därmed stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer redan innan det första brottet begås.

Miljöpartiet vill behålla straffmyndighetsåldern 15 år och fortsätta reformera insatserna hos Sis. I debatten låter det ibland som att vi diskuterar ungdomsfängelse för unga personer eller ingen åtgärd alls. Jag vill därför förtydliga igen att det inte är det vi talar om.

Reformarbetet hos Sis har pågått under många år. Många av de brister som har lyfts fram i debatten handlar om problematik som inte längre finns. I en intervju i Dagens Nyheter i somras med den nyligen tillsatta gd:n för Sis framhöll han att åtgärden att nu införa ungdomsfängelse var lite sen med tanke på att Sis redan har utvecklats i den riktningen.

De Sis-hem där barn sitter som har begått brott fungerar i praktiken som fängelser. Sis är ju den myndighet som har varit specialiserad på att just ta hand om unga personer som har begått brott.

Jag ansluter mig för övrigt till det resonemang som Centerpartiets representant hade i ett meningsutbyte tidigare om vikten av att vårdtiden måste vara tillräckligt lång. Det är inte bättre för ett ungt barn att hamna i fängelse med reducerad strafftid och inte få tillräcklig tid på sig att utvecklas för att komma ut med de bästa förutsättningarna att inte begå nya brott.

När barn begår grova brott är det samhällets misslyckande, och det här ska inte dumpas över på barns axlar.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och 4. Jag tror att Vänsterpartiet redan yrkat bifall till reservation 1 men lägger själv till reservation 4.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Förslaget vi debatterar i dag innebär att vissa av de mest utsatta människorna i samhället får kraftigt försämrade möjligheter att få tandvård som inte kan anstå. Vi anser att det är ett ogenomtänkt och illa genomarbetat förslag som inte bara kommer att drabba enskilda och deras hälsa utan även försämra tandvårdspersonalens arbetsmiljö och lägga ett stort ansvar på regionerna. Därför står vi inte bakom förslaget.

För närvarande betalar asylsökande och papperslösa ett schablonbelopp om 50 kronor för tandvård som inte kan anstå. Det handlar alltså om vård som, om den sätts in i rätt tid, kan förhindra att ett mer akut tillstånd utvecklas. Att med hjälp av ekonomiska styrmedel kraftigt försämra tillgången till sådan vård för en utpekad grupp anser vi vara både inhumant och samhällsekonomiskt oklokt. Utebliven eller fördröjd tandvård kan orsaka stort personligt lidande, försämrat hälsoläge och i förlängningen större behov av mer omfattande och dyrare vård. Detta ökar kostnaderna för regionerna.

Miljöpartiet menar att tandvård ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga eller migrationsrättslig status. De grupper som berörs av regeringens förslag har ofta små ekonomiska marginaler. När det gäller asylsökande har många dagersättning från Migrationsverket som enda inkomst, och de har dessutom med regeringens politik inte längre möjlighet att arbeta i början av asyltiden. Det kan antas att en höjd avgift för tandvård i praktiken innebär att fler helt avstår från att söka vård.

Regeringen försöker beskriva förslaget som en fråga om rättvisa, men i praktiken utestänger man utsatta människor från att få nödvändig tandvård.

Fru talman! Kritiken mot förslaget är omfattande från remissinstanserna. En majoritet, däribland Migrationsverket, Socialstyrelsen, SKR och Röda Korset, avstyrker eller är negativa. De pekar på riskerna för försämrad hälsa, ökad ojämlikhet, högre trösklar till vård och ökade kostnader. Mot bakgrund av den samlade kritiken tycker vi att det är anmärkningsvärt att regeringen går vidare med förslaget.

Kritiken från Migrationsverket är särskilt tung. Myndigheten går så långt att den starkt avråder från samtliga föreslagna ändringar och pekar bland annat på att bestämmelserna är problematiska och otillräckliga i sin utformning samt att förslagen är administrativt betungande och leder till ökade kostnader för både myndigheten och regionerna. Migrationsverket framhåller dessutom svårigheterna med att besluta om tandvårdsersättning långt i efterhand och bedöma vad som är ett skäligt belopp.

Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Tandhygienistförening och flera regioner har varnat för att tandvårdspersonal tvingas till nya etiska dilemman i och med regeringens förslag och därmed också får ökad stress och en mer ansträngd arbetsmiljö. Även utredningen framhåller att pressen på personalen att göra rätt bedömning av de berörda utlänningarnas migrationsrättsliga status kommer att öka, eftersom vårdgivaren annars riskerar att få svårigheter att driva in betalningen för den utförda tandvården.

Regeringens svar på dessa risker är att det ankommer på regionerna att utveckla ändamålsenliga rutiner för att underlätta för tandvårdspersonal att hantera genomförandet av förslagen. Även i övrigt berör regeringen synpunkter om den ökade pressen på tandvården i ett mycket kort stycke. Därför menar vi att dessa konsekvenser inte kan anses tillräckligt genomlysta. Regeringen tar inte ansvar för sitt förslag.

Regeringens förslag i denna del är dåligt underbyggda och hårt kritiserade av berörda aktörer och riskerar att skapa större problem än de påstås lösa. Till exempel ifrågasätter Lagrådet om det uttalade syftet med förslagen, ökad rättvisa, kommer att uppnås med tanke på svårigheterna att bedöma vad som är en skälig ersättning och att driva in beloppen i de fall det beslutas om ersättningsskyldighet. Förslagen kommer också att drabba redan utsatta människor, försämra förutsättningarna för vårdpersonal och öka administrationen och kostnaderna för Migrationsverket och regionerna.

Vi tycker att det är märkligt att förändringen drivs igenom trots de påpekade konsekvenserna. För oss är det centralt att säkerställa vård som inte kan anstå, inklusive tandvård, till asylsökande och papperslösa. Hälsa är en mänsklig rättighet.

Det har redan yrkats bifall till reservation 1, men även jag gör det.

Vi välkomnar de nya övergångsreglerna som har nämnts av andra talare vad gäller privata tandvårdsgivare. Det tycker vi är en positiv del i förslaget.

Fru talman! Jag ska inte dra ut på debatten så länge. Men detta är ju Karin Rågsjös sista debatt. Då måste jag säga något om vad du, Karin, har betytt för mig och tacka dig för dina insatser här.

Vi har känt varandra jättelänge – i 20 år, kanske. För jättelänge sedan arbetade vi tillsammans i hiv-rådet. Detta är ett engagemang som vi båda har haft sedan dess. Där hade vi många diskussioner om vad som var smart kommunikation för hivprevention och hur det egentligen stod till. Det arbetet är något som fortfarande pågår. De kunskaper som jag fick med mig därifrån, bland annat av dig, använde jag senast på årets Stockholm Pride. Jan Albert, som du också känner väl, hade ju lagt fram en utredning om en fråga som var aktuell redan på den tiden.

Många processer är väldigt långa. Du har varit med i väldigt många där jag också har varit med.

Tidigare här i dag tackade vi av Maj Karlsson. Även du ska tackas av, tycker jag. Ni är i stil ibland varandras motpoler i debatterna. Maj är eftertänksam, lite underfundig och lågmäld medan du verkligen öser på som ett rivjärn. Denna din sista insats var verkligen ditt trademark: Du var dig själv hela vägen in i den allra sista debatten.

Tack för detta! Tack för engagemanget och för alla kunskaper! Det har varit väldigt roligt att vara i utskottet med dig.

Herr talman! Så sent som i juli förra året trädde den nya, efterlängtade socialtjänstlagen i kraft. Det är en viktig lagstiftning som kommer att stärka socialtjänstens arbete och som lägger stor vikt vid det viktiga förebyggande arbetet.

Mot den bakgrunden tycker vi att det förslag som regeringen nu lägger fram är anmärkningsvärt. Propositionen innehåller ett antal förslag som Miljöpartiet anser riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten och försvåra just det förebyggande arbetet.

En stor majoritet av remissinstanserna var också negativa till förslagen från den utredning som ligger till grund för propositionen, bland annat Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Föreningen Sveriges Socialchefer. På ett övergripande plan kan man säga att remissinstanserna uppmärksammar tre allvarliga konsekvenser av förslagen.

Till att börja med anser man att förslagen riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten, något som även utredningen uppmärksammade och reflekterade kring. Att göra användningen av tvångsåtgärder till en del av socialtjänstens uppgifter riskerar att minska människors benägenhet att vända sig till och vilja ta emot stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialstyrelsen lyfter fram att socialtjänstens kärnuppdrag är att verka stödjande och hjälpande och att utredningens förslag innebär en risk att fokus skiftas till mer kontroll och repression.

Vidare pekar remissinstanserna på att förslagen bygger på bristande forskning och erfarenhet. Utredningen tog själv upp att den tillgängliga forskningen beträffande socialt arbete, insatser och behandlingsmetoder till största delen rör sådant som bedrivs på frivillig väg. Utredningen kunde inte påvisa något vetenskapligt stöd för hur tvångsåtgärder ska leda till en positiv förändring för barn. Forskning visar i stället att egen vilja, tillitsbaserade metoder och delaktighet är viktiga förutsättningar för att insatser inom socialt arbete ska leda till långsiktigt hållbara förändringar.

Till sist anser man alltså att det här förslaget motarbetar den nya socialtjänstlagen. Detta uppmärksammas av bland annat Rädda Barnen, som pekar på att målet med socialtjänstlagen ju är att arbeta förebyggande och skapa tillit och tillgänglighet, och man uttrycker oro för hur de här förslagen krockar med de målen. I den nya socialtjänstlagen finns det också krav på att socialtjänstens arbete ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket ju blir svårt eftersom dessa förslag som sagt saknar vetenskapligt stöd.

Dessutom är omställningen till den nya socialtjänstlagen i Sveriges 290 kommuner något som kräver resurser och arbetsro, inte parallella nya arbetssätt för tvång.

Vi instämmer i kritiken. Om repressiva åtgärder ska riktas mot barn och unga måste det finnas tydliga indikationer på att åtgärderna ger positiva effekter, och vi menar att så inte är fallet här.

Detta framgår inte minst av förslaget att socialnämnden får besluta om att vårdnadshavare, barn och unga ska delta i öppna insatser när samtycke saknas. Forskning visar att vårdnadshavare som har tillit till socialtjänsten är mer benägna att söka hjälp i ett tidigt skede, vilket kan förebygga att problem fördjupas. Om förtroendet brister finns det en risk att vårdnadshavarna i stället undviker kontakt med socialtjänsten, vilket kan försämra möjligheterna att tillgodose barnets behov av stöd.

Herr talman! I dag saknas underlag om varför föräldrar tackar nej till socialtjänstens insatser. Vi har hört olika typer av uppskattningar här, och ibland hör man att 40 procent tackar nej till insatser.

Enligt vår mening visar detta på behovet av en djupare analys av varför barn, unga eller föräldrar tackar nej. Det vore bättre att förstå hur frivilliga insatser fortsatt kan vara vägledande men erbjudas på andra sätt. Framför allt barnrättsorganisationer lyfter fram att deras erfarenhet visar att brist på tillit, rädsla för myndigheterna eller att insatserna inte är anpassade efter familjens behov är några skäl till att vårdnadshavare tackar nej.

Regeringen föreslår vidare att insatser utan samtycke ska kunna förenas med särskilda föreskrifter, däribland vite mot föräldrarna. Syftet med ett vitesföreläggande ska vara att socialnämndens beslut om insatser utan vårdnadshavarnas samtycke efterlevs av vårdnadshavarna. Detta är en del av förslaget som Miljöpartiet, liksom organisationer som SOS Barnbyar och Barnrättsbyrån, är mycket kritiskt till. Förslaget utgår också från en felaktig bild av varför vårdnadshavare inte tar emot insatser. Som Föreningen Sveriges socialtjänstchefer, FSS, framhåller handlar det oftast om att vårdnadshavare inte har rätt förutsättningar, förmåga, förståelse eller tilltro till samhällets stöd. Detta avhjälps inte genom vitesförelägganden utan kräver andra metoder och arbetssätt.

För Miljöpartiet är det uppenbart att förslaget om vitesförelägganden kommer att drabba familjer som redan är ekonomiskt utsatta och vårdnadshavare med svag föräldraförmåga eller låg förståelse för och tillit till samhällets stöd. Det här kan inte åtgärdas genom ett vitesföreläggande.

Herr talman! Ytterligare föreskrifter som ska kunna riktas mot barn och som Miljöpartiet avstyrker gäller drogtest och fotboja. Också mot dessa förslag riktas omfattande kritik från remissinstanserna. Bland andra JO, Rädda Barnen, Advokatsamfundet, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Socialstyrelsen är kritiska.

Att socialnämnden ska arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka skadligt bruk och beroende är en självklarhet, och det framgår av dagens regelverk i socialtjänstlagen. Som flera remissinstanser påpekar riskerar propositionens förslag i stället att underminera insatser inom öppenvård. Drogtest och fotboja är mycket ingripande insatser och ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Det framstår inte som en proportionerlig förebyggande insats utan snarare som en disciplinär insats. Vi menar också att den riskerar att stå i strid med till exempel barnkonventionen.

Enligt Miljöpartiet är förslaget om fotboja särskilt anmärkningsvärt. I dag är fotboja bara aktuellt för den som dömts för brott eller som fått ett utvidgat kontaktförbud och riskerar att överträda det. Där är det ett användbart verktyg. Det finns dock risk för att ett barn som får fotboja uppfattas som en kriminell person både av omgivningen och av den övervakade personen själv. Flera remissinstanser hänvisar också till erfarenheter från Danmark, där möjligheten att använda elektronisk övervakning avskaffades bara två år efter införandet. Skälet till avskaffandet var att möjligheten till elektronisk övervakning inte var rätt väg att gå för att förebygga ett kriminellt och asocialt beteende.

Miljöpartiet håller med om regeringens beskrivning att utvecklingen när det gäller barns involvering i kriminalitet är mycket allvarlig. Socialtjänsten har, tillsammans med rättsväsendet, en viktig roll i att stärka det förebyggande arbetet och bidra till att fler barn både kan hindras från att dras in i kriminalitet och kan få hjälp att lämna densamma.

Vi delar däremot inte uppfattningen att fler insatser utan samtycke, tvångsåtgärder, vitesförelägganden, drogtester och fotboja kommer att bidra till att hjälpa fler barn och deras familjer. Ett införande av tvång som verktyg för att få till ett socialt förändringsarbete riskerar att bli kontraproduktivt genom att skada tilliten, motivationen och delaktigheten hos barn och unga.

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Nu ska du få höra ett par sanningens ord, kära Maj! Jag måste också få tacka dig.

Vi har känt varandra i olika roller. Vi träffades för länge sedan. Även om jag är ny i riksdagen sedan den här mandatperioden hade vi kontakt innan dess när jag i min roll som bland annat ordförande för RFSL uppvaktade olika riksdagsledamöter och försökte argumentera för vår sak på olika områden.

Jag minns ett antal luncher. Jag tror att vi oftast brukade träffas på Kulturhuset och diskutera. Det uppskattade jag väldigt mycket. Jag uppskattade också väldigt mycket hur du tog emot mig när vi möttes här i riksdagen, med all din kunskap som jag har fått ta del av och den värme som alla har nämnt. Det är verkligen någonting som kännetecknar dig.

Vi har också småpratat lite om träning och andra saker som man gör utanför riksdagsuppdraget. Det är fantastiskt att få känna omsorgen om andra. Vi har verkligen inte heller varit överens i många frågor. Du har försökt förklara för mig ibland varför vissa saker är bättre så som ni tycker. Jag har kanske ändå landat i att vi inte tycker riktigt så. Men de fortsatta mötena är alltid respektfulla.

Det har varit fantastiskt för mig att få jobba med dig. Jag tänker inte sjunga, men det dök upp en text ur en sång i mitt huvud. Jag tror att du vet vilken den är: ”Maj från Göteborg, hej! Jag lärde mig mycket av dig.”

Fru talman! Hej, kära kollegor! Det känns fint att gästa det här utskottet i de här viktiga debatterna.

Miljöpartiet välkomnar regeringens initiativ att göra en genomgripande översyn av LVU. Lagen reglerar några av de mest ingripande beslut som samhället kan fatta mot ett barn och barnets familj. Därför måste lagstiftningen vara tydlig, förutsägbar och fullt förankrad i barnkonventionen och andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Det är väldigt positivt att regeringen vill tydliggöra barnet som självständig rättighetsbärare, stärker rätten till offentligt biträde och ser till att barns rättigheter enligt barnkonventionen i större utsträckning tillgodoses.

Vi menar dock att regeringens proposition som helhet brister i beredning och barnrättslig analys. Det är också därför som vi har ett avslagsyrkande.

För Miljöpartiet omgärdas LVU av en kedja av insatser som måste stärkas i sin helhet. Insatser måste kunna sättas in tidigt och förebyggande innan situationen har blivit ohållbar, inklusive trygga och stabila placeringar, obruten skolgång, tillgång till hälso- och sjukvård samt långsiktigt stöd under placeringen och efteråt.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att Miljöpartiet har samma uppfattning som regeringen när det gäller en ny grund för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Nu har vi som sagt lagt fram ett avslagsyrkande på regeringens proposition, men vi skulle alltså vilja se att just den här delen införs i en ny LVU-lagstiftning.

För ett barn som har varit placerat under lång tid kan familjehemmet vara barnets tryggaste och mest stabila omsorgsmiljö. Ett abrupt uppbrott kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa och utveckling. Vi har också fått se exempel på oerhört tragiska fall där barnets bästa absolut inte har fått stå i fokus, med fruktansvärda resultat – ”Lilla hjärtat” har ju nämnts flera gånger i dagens debatt.

Barnets rätt till trygghet, kontinuitet, stabilitet och nära relationer måste kunna väga tyngre än i dag. Därför är det positivt att regeringen föreslår att större hänsyn ska tas till anknytning i familjehemmet.

Samtidigt är det viktigt att anknytning till familjehemmet alltid är kopplat till barnets bästa och att bedömningar inte görs lättvindigt. Enbart det förhållande att tiden går får inte automatiskt omvandla en tillfällig placering till ett permanent omhändertagande. Barnets egen inställning, relation till föräldrar och syskon, skolgång och förutsättningar för att återförenas med ursprungsfamiljen måste ingå i en individuell bedömning.

Med anledning av det vill vi också se en noggrann utvärdering för att se hur detta har fungerat.

Fru talman! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att lagstiftningen om den statliga barn- och ungdomsvården behöver vara tydlig, rättssäker och lätt att tillämpa. Det är också positivt att barns och ungas rättigheter ges en mer framträdande plats i regleringen.

Regeringens förslag om att samla de särskilda befogenheterna i en ny lag väcker dock allvarliga frågor om tvångsåtgärder mot barn och unga, till exempel om det riskerar att normalisera och formalisera dem utan att behovet av dessa befogenheter har analyserats tillräckligt.

Flera remissinstanser avstyrker av bland annat det skälet. Som exempel kan jag nämna Bris, Funktionsrätt Sverige, Rädda Barnen, Stockholms universitet och Unicef Sverige. Kritiken handlar bland annat om att en separat lag om särskilda befogenheter riskerar att försvaga kopplingen till LVU:s grundläggande karaktär som skyddslagstiftning.

Miljöpartiet delar denna oro. Tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården måste alltid förstås i relation till vårdens syfte, barnets rättigheter och samhällets ansvar att erbjuda trygghet, stöd och behandling. Vi tycker att det är problematiskt att regeringen går vidare med förslaget utan att först ha genomfört en samlad översyn av behovet av samtliga särskilda befogenheter och en djupare barnrättslig analys av hur befogenheterna har tillämpats.

Vi vet att Statens institutionsstyrelse under lång tid fått återkommande kritik när det gäller barns och ungas rättigheter, användningen av tvångsåtgärder och brister i vårdens kvalitet.

Mot den här bakgrunden borde utgångspunkten vara att minska behovet av tvång och stärka de förebyggande, behandlande och rättighetsbaserade insatserna, inte att föra över befogenheterna i en ny lag utan en tillräckligt grundlig prövning.

Fru talman! Jag vill också kort nämna två ytterligare områden där vi har lite invändningar.

Vi är kritiska till utformningen angående vilka typer av beteende som ska utgöra grund för omhändertagande. Vi avstyrker förslaget om att uttrycket ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”.

Här är det också ett antal remissinstanser som har synpunkter. De tycker till exempel att detta uttryck är vagt och att utvidgningen riskerar att förskjuta ansvaret för den tilltänkta målgruppen från hälso- och sjukvården till socialtjänsten.

Barnrättsbyrån framhäver att förslaget och beskrivningen riskerar att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Det riskerar också att påverka de efterföljande insatserna så att barn i stället för att få vård och skydd utifrån utsatthet, som brottsoffer, frihetsberövas och får insatser med syftet att förändra deras beteende.

Vi avstyrker också förslaget om att nuvarande bestämmelser om att hålla omhändertagna barn och unga avskilda ska föras över till den nya lagen. Här vet vi att bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter har rekommenderat Sverige att förbjuda avskiljning och isolering av barn. Vi har tidigare pekat på det stora allvaret i problemet på Sis och vikten av att göra genomgripande förändringar i hela kedjan av vården för barn som riskerar att fara illa.

Till bilden hör att barn som är placerade riskerar att få en sämre start i livet än barn som inte är det. Jag hörde någon tidigare talare nämna rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, som bygger på 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av LVU och som visar att fler unga som placeras riskerar att dö i förtid.

Det här visar att ansvaret när staten omhändertar och placerar barn är mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut. Det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske.

Nu tänkte jag yrka bifall till reservation 5, som inte är vårt avslagsyrkande på hela lagförslaget utan handlar om översynen av särskilda befogenheter. Det gör jag därför att vi när vi skrev vår följdmotion faktiskt inte hade ett avslagsyrkande på hela propositionen utan hade listat upp de olika invändningar som jag nu har redogjort för. Det tyckte dock inte kammarkansliet var en särskilt god ordning, så därför blev det formulerat på det här sättet.

Jag vill alltså tydliggöra att vi inte har invändningar mot allt och särskilt inte mot den del som berör det som har kallats lex ”Lilla hjärtat”. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.