Leonid Yurkovskiy

Fru talman! Andra länders politiker och anonyma byråkrater, som vi varken kan välja eller avsätta, styr genom en organisation en stor del av det svenska samhället. Denna överstatliga organisation växer konstant. Den tar sig allt fler befogenheter. Den organisationen är Europeiska unionen.

Nu i början av mandatperioden kan vi påminna oss att riksdagsvalet även avgör Sveriges förhållningssätt till EU. Vi kan också påminna oss vad EU innebär i praktiken. Låt mig vara tydlig. Jag välkomnar de ömsesidiga ekonomiska fördelar som den inre marknaden, den gemensamma marknaden, medför. Men inga marknadsmässiga fördelar kan väga tyngre än nationell suveränitet. Inga marknadsmässiga fördelar kan rättfärdiga toleransen mot det som alltmer liknar ett auktoritärt styrelseskick – framför allt inte när man ju kan ha det ena utan det andra.

Fru talman! Jag ber att få notera att de största utgiftsposterna i EU inte är marknad och innovation. De är ”sammanhållning, resiliens och värden”. Samtidigt betalar vi mellan 25 och 30 miljarder kronor netto till EU. Jag vill göra några nedslag för att exemplifiera det jag pratar om här.

Mitt första exempel gäller chat control. Det är ett förslag som i princip skulle omöjliggöra anonym och säker kommunikation för vanliga medborgare. Man gick till och med så långt att man föreslog att skanna meddelanden innan de skickades. Nu går man mer mot att prata om åldersverifiering.

Mitt andra exempel handlar om Digital Services Act och den så kallade demokratiskölden. Man är helt öppen med att man vill begränsa spridningen av egentligen helt lagliga yttranden på internet. Man vill ge EU mer makt över valadministration och göra personer utan demokratiskt mandat till något slags sanningsgranskare.

Exempel 3, exempel 4 och exempel 5 – listan kan göras lång: svensk skog, våra bilar och minimilöner i medlemsländerna till exempel.

Inför kommande budget presenterar man också en ny version av krismekanismen där kvalificerad majoritet ska gälla för gemensamma lån. Det innebär i praktiken att Sverige mot sin vilja kan behöva gå i borgen för andra länders statsskuld. Samtidigt röstar Sverige ja till lagändringar i cirka 97 procent av fallen. Det är vi inte ensamma om, men det är en anmärkningsvärt hög siffra.

Fortsätter det i den här riktningen fortsätter också Sverigedemokraternas gamla EU-kritiska valaffisch att vara sann, nämligen att vi fick behålla snuset men inte friheten.

Fru talman! Överstatlighet och auktoritära tendenser blir inte något gott bara för att man lindar in dem i en EU-flagga. Nej! Europasamarbetet ska handla om just handel och ömsesidigt fördelaktiga avtal, inte om överstatlighet och kontroll av kontinentens fria nationer.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Tack till sjukvårdsministern för det väldigt viktiga beskedet!

Nu är det bara två partier i Sveriges riksdag som är för ett statligt huvudmannaskap. Men det är ändå alla partier som röstar för ett ökat statligt ansvar, och det tycker jag är väldigt viktigt och talande.

I väntan på att vi går mot ett ökat statligt ansvar och att alla de sakerna kommer på plats undrar jag hur man kommer att hantera den här situationen så att problemen inte fortsätter. Just detta att det är olika fordon oroar mig lite. Innan vården blir mer sammanhållen, hur ska vi säkra att regionerna inte havererar?

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann. Den handlar om journalsystemen, som kanske är det allra tydligaste symtomet på regionernas olämplighet i fråga om vårdansvaret.

Vi har länge kunnat följa de väldigt allvarliga bristerna, återkommande bristerna, som är kopplade till regionernas hantering av just journalsystemen. Men alldeles nyligen nåddes vi också av att dödsfall har kunnat kopplas av personalen till vissa av journalsystemen.

Lidandet för patienterna och belastningen på personalen är såklart det allra mest problematiska med detta, men själva kostnaden är också fullständigt oacceptabel. Den är kolossal – upp till 20 miljoner per region och månad. Vi blir lurade.

Jag är väldigt glad att kollegan socialminister Jakob Forssmed lyfte det här i måndags och gav uppdrag till Ehälsomyndigheten. Men sjukvårdsministern har det övergripande ansvaret för hur vården fungerar, och därför är min fråga hur Elisabet Lann ser på utvecklingen mot en mer nationellt sammanhållen och harmoniserad vård.

Fru talman! Tryggt, fritt och svenskt – det är ledorden som mitt parti och jag går till val på. Det är en ädel vision, som den rödgröna sidan tyvärr har motarbetat på punkt efter punkt.

I dag diskuterar vi en fråga som i det sammanhanget såklart är väldigt liten. Men det handlar ändå om just frihet i vardagen, som är så viktig. Det handlar om vilka regler som ska gälla vid serveringstillstånd. Bakgrunden till propositionen är att det har funnits regler för detta som varit väldigt illa avvägda.

Nu har vi hört debatten här i kammaren, men jag vill ändå påminna om att vi alla är överens om att vuxna människor ska få konsumera alkohol i Sverige på ett lagligt sätt. Man kan tycka vad man vill om det, men det är inget parti i Sveriges riksdag som tycker något annat. Det ska man ha med sig.

Vi är också överens om att det ska finnas lagliga sätt att tillgodose den efterfrågan. Och slutligen är vi överens om att det ska finnas begränsningar i den här näringen. Frågan som uppstår utifrån den här debatten blir: Vilka begränsningar i så fall? Åldersgränser är rimliga. Begränsningar av marknadsföring är rimliga. Langningsförbud är rimligt. Och Systembolaget spelar en roll, även om det generellt finns mer meningsskiljaktigheter när det gäller det.

Är det då rimligt att verksamheter som vill servera alkohol till vuxna som vill konsumera alkohol, återigen helt lagligt, ska åläggas en administrativ börda som försvårar för alla inblandade utan att det på något tydligt sätt minskar de skador som alkoholen ändå innebär? Nej, det är inte rimligt. Därför kommer vi i dag att slopa matkravet för servering av alkohol.

Vänstersidan är emot. Jag hade nästan kunnat förstå att de var emot om matkravet på något sätt låg på konsumenten. Det hade såklart fortfarande varit helt orimligt, men det hade i alla fall funnits en viss logik i det: att man måste äta mat för att få konsumera alkohol. Då skulle vi kunna prata om något slags folkhälsoperspektiv i det. Det kan tänkas att konsumenten dricker mindre alkohol totalt eftersom man också äter och att skadorna som uppstår under själva alkoholförbränningsprocessen på något sätt dämpas om man kombinerar alkoholen med mat. Men så är inte fallet. Vänstersidan är bara emot, på ett sätt som ska försvåra för vanliga människor.

Återigen: Därför kommer vi att slopa denna relik från det socialistiska Sverige. Därför kommer vi att ta bort matkravet för servering av alkohol och minska den administrativa bördan för alla inblandade.

Fru talman! Samhället ska vara hårt mot kriminella, mot fuskare och mot andra elakartade samhällsaktörer. Men det ska vara fritt och tillmötesgående för helt vanliga, hederliga människor.

I dag är vi med och skapar ett lite friare Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag tackar Karin Sundin för svaret.

Nyckelorden här var verkligen att det beror på hur man beräknar. Å ena sidan säger Socialdemokraterna att det inte finns underlag för det här beslutet. Å andra sidan pratar man om att det finns underlag som visar att fler kommer att dö. Det är givetvis inte en sanning, för det grundar sig, återigen, på antagandet att fler kommer att konsumera alkohol när man tar bort matkravet.

Karin Sundin talar väldigt väl om problemen med ökad alkoholkonsumtion – absolut! Men man pratar inte om vad problemet med just det slopade matkravet kommer att vara, och det är faktiskt det debatten handlar om. Det är det vi kommer att besluta om i dag.

Man pratar också om att ökad tillgång ökar konsumtionen – okej. Man menar att detta ökar tillgången, vilket i sin tur ökar konsumtionen. Varför säger man då i samma anförande att man vill lätta på reglerna? Det första ledamoten sa när hon svarade på min fråga var att man vill lätta på reglerna. I andra meningen sa hon att regellättnader leder till ökad tillgång och ökad dödlighet. Detta är ett resonemang som inte går ihop.

Nej, jag tycker att Tidösidan har landat mycket vettigare här. Vi är alla överens om att man ska få konsumera alkohol under lagliga former om man är en vuxen människa. Och om man nu får göra det ska vi inte begränsa det genom administrativa bördor. Då ska det vara åldersgränser, information med mera som gäller.

Om man ska få konsumera alkohol på ett ställe – och alla är överens om att man ska få göra det – ska vi inte göra det krångligare för det stället och för den konsument som ska göra det.

Fru talman! Tack till Karin Sundin för anförandet!

Mycket av anförandet handlade om alkoholens skadeverkningar och målet om att minska alkoholens skador. Det är vi alla här givetvis överens om. Karin Sundin framförde också generell kritik mot att regeringen inte följer upp Socialdemokraternas förslag till beslut, och det är väl någonstans naturligt att göra när man sitter i opposition.

Det jag dock inte förstår efter att ha lyssnat på ledamotens anförande är exakt vad som kommer att bidra till de problem som hon pratar om – att allt skulle bli värre.

Christian Carlsson från Kristdemokraterna redogjorde väldig väl för vilka fördelar förslaget kommer att medföra för stadslivet, för näringarna och för individens möjlighet att njuta av den lagliga alkoholkonsumtionen. Situationen är också den att det inte finns något parti i Sveriges riksdag som är för att förbjuda alkoholkonsumtion för vuxna. Även Socialdemokraterna är helt överens om att vuxna ska få konsumera alkohol, även på uteserveringar och på restauranger.

Då blir frågan: Vad är det som konkret kommer att bli värre om just matkravet tas bort? De övriga reglerna kvarstår, men det kommer att vara en mindre administrativ börda. Det är inte direkt köer nu till vartenda serveringsställe som finns. Det finns alltså inget belägg från Karin Sundins sida för ert resonemang om att allmänheten kommer att vilja konsumera mer och mer alkohol bara för att utbudet ökar i form av att man gör det lättare att servera alkohol. Detta är min fråga inledningsvis.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas reservation 15 under punkt 8. Den handlar om den nya könstillhörighetslagen.

Jag börjar där, fru talman. Sverige har fört en extrem transvårdspolitik. Den senaste revideringen av könstillhörighetslagen var helt tydligt ett steg i fel riktning. Man gjorde det lättare att få tillgång till irreversibla kirurgiska ingrepp på frisk vävnad. Det handlar alltså inte bara om juridik här.

Man valde att förstärka ett system som bekräftar och släpper taget om personer som annars skulle behöva diagnos och vård. Man valde att göra lagen lättare att missbruka för personer som faktiskt inte har en autentisk transidentitet.

Det är också många som får den här experimentella vården på felaktiga grunder och sedan ångrar sig. Det hade kunnat bli ännu värre med de rödgröna, så låt mig påminna om hur lagrådsremissen såg ut före regeringsskiftet. Då skulle den som har fyllt 12 år få byta juridiskt kön utan prövning. Det skulle inte heller krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att genomgå kirurgi. Och det kanske mest hänsynslösa: Barn som har fyllt 15 år skulle få genomgå kirurgi i könsorganen.

Så hade det kunnat se ut. Nu blev det inte fullt så illa, tack och lov. Men vi har ändå nått Sveriges mest progressiva könstillhörighetslag, och den har redan gett effekt: En man som mördade sina två barn fick byta namn och juridiskt kön för att därefter bli flyttad till ett kvinnofängelse. Kriminalvården sa att hon ska placeras i en lämplig anstalt för att hon ska ges möjlighet att återgå i gemensamhet.

Sverigedemokraterna var kritiska till lagen från början. Det enda som kanske var lite positivt var just att Kriminalvården skulle få utgå från biologiskt kön vid placering. Nu står det i alla fall helt klart att det är det juridiska könet som är helt dominerande och helt vägledande.

Vi sverigedemokrater anser å vår sida att det ska vara biologiskt kön och biologisk och medicinsk utgångspunkt som också avgör det juridiska könet, och inte subjektiva upplevelser. För oss är vägen framåt väldigt klar: Vi ska riva upp den nya könstillhörighetslagen.

Jag hörde i ett tidigare replikskifte att man på den rödgröna sidan menade att vi i så fall skulle vrida tillbaka klockan och gå tillbaka i tiden – till 2025. Det är inte så farligt långt tillbaka. Dessutom menar inte jag att det här är att gå tillbaka i tiden, utan snarare tvärtom. Vi går framåt. Vi lämnar en misslyckad ideologi bakom oss med vård som inte grundar sig på evidens, som är experimentell och som faktiskt riskerar framtiden för väldigt många unga.

Vi sverigedemokrater tar det här på väldigt stort allvar, och vi gör det med den absolut största empati för dem som lider av könsdysfori. Slutsatsen blir att de här människorna ska få en noggrann utredning och all den vård de behöver i stället för att slussas igenom systemet så snabbt som möjligt.

Fru talman! Det här ska inte bli en upprepning av budgetdebatten eller ens debatten som fördes här tidigare. Det är som föregående talare sa: Vi har väldigt breda betänkanden här. Jag kan ändå inte undgå att nämna den kanske viktigaste prioriteringen, nämligen det statliga huvudmannaskapet, som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill gå emot.

I samband med att jag nämner det måste jag också nämna den andra sidan: regionerna och regionernas prioriteringar. Vårdens kvalitet varierar mycket från region till region. Jag kan inte slänga alla under en buss här, men det är också lite grann det som är problemet. Det ska inte variera, utan man ska få bra vård oavsett var man bor.

Låt mig ta Region Stockholm, min hemregion, som exempel. Jag har nämnt detta tidigare, fru talman, men jag upprepar det.

Bara här i Region Stockholm uppgår språktolkskostnaderna till cirka 160 miljoner kronor. Sedan har vi det som kallas care need index, som för några år sedan kostade Region Stockholm ungefär 1 miljard kronor. Av den summan betalades ungefär 400 miljoner kronor ut endast baserat på variabeln utlandsfödd. Man skulle ju inte kunna spara in alla pengar där, men det är helt klart vad man lägger pengar på. Det går att kalla det en prioritering.

Kostnaden för vård av illegala, alltså människor som inte ens ska vistas här i landet, uppgår till mångmiljonbelopp årligen – ungefär 233 miljoner kronor bara i Region Stockholm. Förhudsritualer på barn, alltså icke-medicinsk omskärelse av små pojkar, är också en mångmiljonkostnad – tro det eller ej.

Vidare har vi islamistiska studieförbund och menskonst i tunnelbanan; det har varit aktuellt. Jag kan nämna Norrlandsoperan och Konserthuset. Min kollega Jessica Stegrud nämnde detta tidigare, men jag kan lika gärna fortsätta här. Det handlar om ungefär 25 miljoner kronor respektive 160 miljoner kronor. Detta kan ställas i kontrast till Sollefteå sjukhus, som man kanske skulle ha prioriterat i stället, apropå regionernas prioriteringar.

Vindkraftverk köps och säljs med mångmiljonförlust – cirka 60 miljoner kronor för Gävleborg i det här fallet.

Deltagande i Almedalsveckan har kostat hundratusentals kronor. Hbtqi-diplom är inte gratis, kan jag informera om. Jämställdhetsintegrering sysslar man också med.

Varför inte avsluta med det bästa exemplet? Jag tänker på en klonad gran för 8 miljoner kronor.

Med detta vill jag säga två saker. För det första: Mer pengar i ett system som funkar dåligt resulterar inte nödvändigtvis i bättre kvalitet. För det andra: De statliga bidragen måste även fortsatt vara villkorade för att de ska ge effekt och för att vi medborgare ska få bättre vård för pengarna.

Fru talman! I övrigt står jag bakom utskottets svar i betänkandet. Jag vill dock slutligen nämna den nationella strategin för hjärt-kärlhälsa. Sverigedemokraterna var tidigare ganska ensamma om att efterfråga en nationell strategi för detta. Vi välkomnar att fler partier tar upp det i betänkandet. Framför allt välkomnar vi att regeringen har plockat upp förslaget och nu har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan. Det är vi jätteglada för. Vi är också stolta över att vi i vår budget för 2026 har en fortsatt satsning om ytterligare 500 miljoner kronor på cancerområdet. Det innebär totalt 1,5 miljarder kronor under 2026.

Jag är inte först på talarlistan, fru talman. Jag hänvisar i övrigt till mina Tidökollegor, som har redogjort för betänkandet på ett föredömligt sätt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för svaret. Jag håller givetvis med om det han sa i de delar som rör arbetsmiljö med mera.

Ledamoten nämnde att det handlar om resurser. Handlade det då inte om resurser när Socialdemokraterna styrde? Det borde det rimligtvis ha gjort, men då var det kanske andra spelregler – eller naturkrafter – som gällde.

Mycket av det som ledamoten nämnde pekar på ett större statligt ansvar. Långsiktighet är en sådan sak. Vi står såklart bakom det, men med tanke på problembeskrivningen och paketet med lösningar blir frågan till Socialdemokraterna: Varför är Socialdemokraterna inte för ett statligt huvudmannaskap? Det undrar jag.

Det här går inte att applicera på alla partier som är emot det, men för just Socialdemokraternas del, och utifrån hur partiet beskriver problemet, borde den rimligaste slutsatsen vara ett statligt huvudmannaskap. Man landar ändå inte där. Den enda förklaring jag kan se är att trycket inifrån – från de väldigt många regionpolitikerna – är för hårt. Jag vet inte om ledamoten kan bekräfta eller dementera den teorin, men jag ser detta som en klart trovärdig förklaring. Ingen annan sådan finns.

Mot bakgrund av allt som ledamoten har sagt är min fråga varför man fortfarande är emot ett statligt huvudmannaskap.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hans anförande. Det finns såklart mycket i det som vi håller med om, och jag tror att det gäller alla partier i utskottet.

Jag vill ställa en fråga om personalförsörjning. Den är lite kopplad till vårdköerna; dessa två saker går hand i hand.

Vi har sett – och ser – Socialdemokraternas politik på regional nivå. Vi såg också Socialdemokraternas politik under deras åtta år i regeringsställning innan den här regeringen tillträdde. Varför var situationen dålig då? Varför fördubblades vårdköerna då? Och vad har förändrats i Socialdemokraternas politik i dag jämfört med hur den var då för att man ska få ett annat resultat?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för följdfrågorna.

I det Christofer Bergenblock säger förminskar han nästan resultatet av ett förstatligande, det vill säga vad ett förstatligande skulle innebära för svensk sjukvård. Men allt det ledamoten talar om pekar ju mot ökad statlig styrning.

Det man föreslår från Centerpartiets sida är att alla de här resurserna ska läggas på ökat statligt ansvar – eller åtminstone ökad statlig finansiering – men att resultatet sedan ska äventyras av variationer i kvaliteten hos de regionala politikerna och de regionala organisationerna. Det är det som är skillnaden mellan Centerpartiet och Sverigedemokraterna i det här fallet: Mycket av det ledamoten säger tilltalar mig, men jag förstår inte varför man vill ha den här felkällan i form av regioner.

Jag är faktiskt glad att det kommer många konkreta förslag, herr talman, för man hör tyvärr ofta att vi inte ska förstatliga – att vi inte ska se till att det verkligen blir jämlik vård över hela landet och att resurserna kommer fram. I stället ska vi ta regionen Knäckebrohult – det är en fiktiv region – som exempel, för där har de arbetat med något nytt samordningssystem och någon ny ledarskapsstruktur som har effektiviserat vården med 5 procent på tio år. Sedan ska regionerna inspireras av varandra.

Jag är glad att man lite grann har kommit ifrån det här i debatten och faktiskt pratar om konkreta, storskaliga förslag där det statliga är grunden. Men som det här replikskiftet visar finns det fortfarande skillnader mellan partierna.