Camilla Mårtensen

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag vill berätta om Angelica som är en flicka från Landskrona där jag är ordförande i individ- och familjenämnden. Angelica blev omhändertagen och placerad i familjehem för sex år sedan. Var sjätte månad sedan dess har vi fått upp ärendet i socialutskottet för att överväga om Angelica ska vara kvar i det enda hem hon känner till. Var sjätte månad har Angelicas mamma begärt att omhändertagandet ska upphöra.

Under dessa sex år har Angelica och hennes familjehem var sjätte månad oroligt gått och väntat på besked om huruvida hon ska få vara kvar i tryggheten i det familjehem där hon har varit sedan ettårsåldern – det familjehem där hon kallar familjehemsmamman för just mamma, där hon tryggt bråkar med både äldre och yngre syskon och där hon på morgonen med lätta steg tar ryggsäcken och springer iväg till klasskamraterna i skolan.

Var sjätte månad får vi upp ärendet i socialutskottet i kommunen där Angelicas biologiska mamma Carina vill att Angelica ska flytta hem till henne. De senaste gångerna har utredningarna blivit längre eftersom Carina har förändrat sitt liv. Hon är drogfri och har fått ett så kallat enkelt arbete i kommunens tvätteri. Hon har skapat ett hem och vill att Angelica ska vara en del av det hemmet i stället för att träffa henne varje månad hos familjehemmet.

Faktum är att Carinas bättre liv till stor del har kommit av hennes målsättning att få hem Angelica till slut. Om det inte blir så vet inte Carina om hon orkar hålla sig på rätt kurs.

Som mamma är det väldigt lätt att förstå Carina. Tidigare har överflyttning påbörjats med Carinas bästa för ögonen. Men vad är bäst för Angelica? Som ordförande i individ- och familjenämnden i Landskrona är det här inte teori för mig utan ett ärende på mitt bord. Det är beslut som fattas av mig tillsammans med mina politiska kollegor och duktiga tjänstemän som försöker balansera mellan lag, hjärta och hjärna.

Det handlar om barn som är helt beroende av att vi vuxna orkar se till deras verklighet – inte bara paragraferna. Det är svåra och komplicerade beslut som jag efter dagens arbete ofta bär med mig hem till min egen familj och mina barn och barnbarn. Därför, fru talman, är jag väldigt glad över den här propositionen. Den nya lagen gör tre saker som verkligen spelar roll.

För det första görs Angelica till en egen rättighetsbärare. Barns och ungas rättigheter samlas i ett eget kapitel. Det låter kanske tekniskt, men det är en attitydförskjutning. Barnet är inte längre en bilaga till föräldrarnas ärende utan huvudpersonen i sitt eget liv. Angelicas röst får en annan tyngd.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Ursäkta mig! Jag måste bara understryka att vi inte får ha debatt om eller hänvisa till enskilda fall, även om man själv finns med. Personer får inte nämnas med sina rätta namn.)

Det gjorde jag naturligtvis inte, men jag hör vad du säger.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag ville försäkra mig om att det inte var så.)

Nej, självklart inte!

För det andra, och det här är kärnan, har vi den nya anknytningsgrunden. Även om hemförhållandena formellt har förbättrats väger barnets faktiska trygghet och anknytning tyngre än en juridisk teknikalitet. Ett barn ska inte behöva flyttas från det enda hem som det minns bara för att lagen ser striktare på saken än verkligheten gör.

För det tredje skärps grunderna för omhändertagande när det gäller hem med till exempel hedersrelaterat förtryck eller nära koppling till organiserad brottslighet. Dessa barn är ofta osynliga längst, eftersom kontrollen i hemmet är så stark att det blir svårt att själv larma men också för att vi inom kommunerna har haft svårt att möta den här problematiken. Att lagstiftningen nu blir tydligare på den punkten är en fråga om individens frihet – friheten att inte längre vara fången i sin egen familj.

Fru talman! Jag vet att flera partier här i kammaren har invändningar mot att anknytningsgrunden kan tillämpas utan barnets uttryckliga samtycke även efter 15 års ålder. Det är ett rimligt argument som vi måste ta på allvar. Jag förstår oron för att barnets egen röst ska väga för lätt. Men lyssna på vad grunden faktiskt reglerar! Den träder in när ett barn riskerar att tvingas bort från den trygghet det själv har byggt upp, inte när barnet vill bort.

Barnets bästa, och barnets egen anknytning, är själva navet i bedömningen. Att göra samtycke till ett absolut krav riskerar att öppna just den dörr vi vill stänga, nämligen att en vårdnadshavare som formellt uppfyller kraven kan pressa en skör 15, 16- eller 17-åring att säga ja till en flytt den egentligen fruktar.

Detta är en verklighet som jag har sett flera gånger med barn som omhändertagits på grund av heder. I Landskrona har vi jobbat strukturerat och målmedvetet med dessa frågor kring unga pojkar och flickor som får sin frihet starkt begränsad på grund av familjens regler och krav. Personalen har kontinuerlig fortbildning, vi har hederssamordnare med utökad kunskap, vi använder oss av de verktyg som finns för att upptäcka hedersstrukturer och staden har tagit fram en gemensam hederspolicy med handlingsplaner. Oavsett var eller vad du jobbar med i staden förväntas du agera.

När en flicka som blev omhändertagen vid 12-årsåldern och har skyddad adress säger att hon när hon har fyllt 17 vill flytta hem igen till den familj som begränsat och hotat henne är det inte sällan en del av ett större mönster. Dessa flickor och pojkar som längtar så efter att få träffa sina syskon och sin familj och att vara en del av något större tror sig kunna hantera de strukturer och normer som tidigare har utsatt dem så hårt. Inte sällan tror dessa unga att de ska klara situationen. Det är inte alls konstigt när man så innerligt vill tillbaka.

Det här handlar inte bara om att fråga utan om att fråga rätt och att skydda den som inte alltid vågar svara ärligt. Barnet ska naturligtvis ha en egen röst i processen, ett offentligt biträde, en vuxen som företräder just barnets intresse – inte ett veto som kan pressas fram av anhöriga i familjen.

Fru talman! Det här är barnrättspolitik som utgår från verkligheten, inte bara från principen. Det är sådan politik Landskronas familjer behöver och Sveriges barn förtjänar.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Gustaf Lantz (S).

Herr talman! En kriskommission är bara spel för gallerierna. Den stora skillnaden sker när myndigheterna samarbetar.

Rikspolischefen hade för bara tre fyra veckor sedan ett möte tillsammans med riksåklagaren där man kallade in flera myndigheter för att se hur de kan komma vidare med detta. Polismyndigheten gör stora förändringar i sitt arbetssätt. Och jämställdhetsministern har åtskilliga gånger kallat in våra civilrättsorganisationer och andra samhällsaktörer för att diskutera hur vi kan komma vidare.

Nej, på nationell nivå har vi inte kallat till en kriskommission där vi tillsammans ska sitta och titta på vad vi kan göra. Det görs redan i arbetet på myndighetsnivå, hos våra utförare.

Det är ett problem att färre får plats på kvinnojourer. Det är ett problem att färre barn kommer dit. Men det fattas inte platser generellt. Vi ser dock över vad vi kan göra för att platserna ska fördelas på ett bättre sätt. Det arbetet och den utvärderingen håller Socialstyrelsen på med. Det finns i regleringsbreven från regeringen.

Det pågår alltså ett arbete utan att vi tillsätter ytterligare ett enda politiskt möte.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Amloh, jag noterade i Aftonbladet i går att er jämställdhetspolitiska talesperson minsann krävde en kriskommission. Men jag ser inte honom i kammaren i dag. Frågan är hur viktigt det är för er egentligen.

Det korta svaret från oss när det gäller detta är: Nej, vi behöver inte fler pamfletter, politiska möten eller idéer. Det vi behöver är att det blir verkstad ute i våra myndigheter som faktiskt gör skillnad.

Jag ser att den sorts samarbete som krävs mellan myndigheter, där saker faller mellan stolarna, initieras nu. Man har också gett myndigheter i uppdrag att faktiskt komma till rätta med detta.

Jag anser inte att en kriskommission är svaret eller lösningen på de problem vi har. Jag vill ställa en motfråga till Sofia Amloh. Vad skulle en kriskommission göra som vi inte kan göra ute i våra verksamheter i dag genom samarbete, förutom att vi politiskt ska kunna sola oss i vår glans och hitta på nya möten att gå på? Var blir det verklig verkstad med en kriskommission?

Herr talman! Jag blir lite konfunderad över frågan. Det är väl självklart att man är svensk om man är svensk medborgare, om man har uppehållstillstånd, om man bor och är uppvuxen i Sverige – om man känner sig svensk och följer de lagar och regler som finns i det här landet. Jag kan inte tänka mig att Liberalerna har sagt något annat.

Den andra frågan gällde var våra röda linjer går. De diskuteras gärna av andra partier. Jag vill hänvisa till tidigare talare, nämligen att vi inte blir smittade av andra partiers åsikter. Liberalerna och liberalismen är djupt förankrade i att diskriminering eller rasism inte ska förekomma, men vi har också visat att vi i frågor som är viktiga för oss kan samarbeta med partier där vi inte tycker lika i allt. Tack vare en politisk majoritet har vi lyckats genomföra mängder av saker som vi inte har lyckats med tidigare.

Det blir ett sjunde delmål i frågor om hedersvåld och hedersförtryck. Det har varit helt omöjligt i tidigare konstellationer. Det blir stora satsningar på skolan, förändrat betygssystem och en energipolitik som håller ihop. Dessa frågor är viktiga för svenskarna och våra väljare. Men det betyder inte att vi smittas av enskilda ledamöters eller för den delen hela partiers åsikter.

Liberalerna står kvar, och vi samarbetar i de frågor som vi tror är nödvändiga för Sverige och för att vi ska komma vidare.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Återigen står jag här i talarstolen och ska kommentera andra partiers åsikter. Jag håller mig lite för god för att göra detsamma mot er i Miljöpartiet, som nu också har problem med era samarbetspartier.

Vi i Liberalerna kommer aldrig att acceptera att man förändrar diskrimineringsgrunderna, att man på det sättet gör förnedrande och rasistiska uttalanden, oavsett om man är sverigedemokrat, vänsterpartist eller socialdemokrat. Det är ointressant.

Men det kan inte heller vara så att det är Liberalernas ansvar att markera varje gång. Jag vet att vi inte har något gemensamt uttalande, men jag kan inte säga att ingen av mina duktiga kollegor som jobbar med dessa frågor har varit ute och markerat. Det vågar jag inte svara på. Men den typen av språkförbruk är förkastligt. Det tycker jag och Liberalerna.

Min fråga till Leila – förlåt, min fråga till ledamoten – är följande. Har du och ditt parti varit ute och markerat kring de antisemitiska uttalandena som ledamöter från en del av era samarbetspartier har varit ute med i debatten?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att vi inte använder ”du”. Det gjordes ambitiösa försök att undvika, det märkte jag – men ändock.)

Herr talman! Som liberal anser jag att individen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Individen är alltid viktigare än kollektivet, och alla människor har rätt att bli bemötta som individer och bedömda efter sina egna meriter. Liberaler kan aldrig acceptera diskriminering i någon form. Det går emot hela vår ideologi.

Att bli illa bemött på grund av kön, ålder, sexuell läggning, funktionsvariation eller annan diskrimineringsgrund är att fråntas en del av sin mänsklighet. Alla ska kunna forma sitt eget liv, och det gäller genom hela livet. Alla ska vi bli bemötta för den vi är och inte utifrån vilket år vi är födda.

Diskriminering kan aldrig accepteras, varken i krogkön eller på arbetsmarknaden. Världshälsoorganisationen, WHO, har konstaterat att ålderism är starkare i länder med högt välstånd. I den kategorin kvalar Sverige in och är på intet sätt något undantag.

Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen beskrev i sin årliga rapport för 2024 att åldersdiskriminering kopplat till arbetslivet är vanligt i alla åldrar, även om det finns mer negativa attityder mot äldre. Dagens lagstiftning är bra, men historiskt har alldeles för få fall prövats. Därför är det glädjande att Diskrimineringsombudsmannen nu har som mål att driva fler fall till prövning och på det sättet få prejudikat.

Åldersdiskriminering är ett omfattande problem på svensk arbetsmarknad. En undersökning från Pluskommissionen visar att svenskar upplever att det går en tydlig gräns redan vid 50 år. Efter det sjunker intresset från arbetsgivare markant. Man får inte längre återkoppling på sin ansökan, och anställningsintervjuerna uteblir. Samtidigt vill fler 65-plus fortsätta jobba efter pensionsåldern, och arbetsmarknaden skriker efter kompetens.

Sverige sticker ut negativt i internationell jämförelse. Söker du jobb i Danmark och är mellan 55 och 74 år har du dubbelt så stor chans att få jobbet som om du söker samma jobb i Sverige.

40 procent av dem som är över 65 och fortsätter jobba är inte anställda utan egenföretagare. Att starta egen låda är ofta det alternativ som kvarstår när man inte har fått svar på de hundratals ansökningar man skickat in.

Det allra mesta tyder på att ålderism är en ökande företeelse. Vad kan då göras för att ta till vara denna outnyttjade resurs som hänvisas till golfbanor, bokcirklar och yogaklasser med självförverkligandemål? Om lagstiftningen finns men det är unkna attityder och förutfattade åsikter som styr måste fler ärenden prövas av Diskrimineringsombudsmannen. Det görs nu, och det är ett steg på vägen.

Vi måste föra debatten här i kammaren och även ute i samhället. Synen hos både arbetsgivare och arbetstagare måste förändras. Vi måste ifrågasätta rekryteringsfirmor som bemannas av 25-åringar som upplever att alla som närmar sig 50 är ointressanta och sållar bort dem i första gallringen.

Arbetsgivarna slår ifrån sig och säger att de tittar på alla ansökningar och hävdar att deras problem är att hitta kompetens. Samtidigt vet vi att åldersdiskriminering finns och att alla kontakter med arbetsförmedlare visar att det blir svårare att få ett nytt jobb eller att ens bli kallad till en intervju så fort du har fyllt 50 år. Det kan inte vara fördomar som styr rekryteringsprocesserna, och arbetsgivarna har det huvudsakliga ansvaret att förändra attityder och förväntningar.

Herr talman! År 1913 beslöt kammaren om en pensionsålder på 65 år. Då var medellivstiden i Sverige 56 år. Mycket har hänt, men fortfarande agerar arbetsgivarna som om vi är i början av 1900-talet. Vi liberaler vill att möjligheten att få vara anställd ska knytas till medellivslängden, och det ska inte vara dina år som avgör hur länge du kan eller får jobba utan det ska vara du, din kompetens och erfarenhet. Pensionsåldern och rätten att stanna kvar i arbetslivet ska knytas till medellivslängdens utveckling. Vi vill ju alla att arbetslivet skall vara hållbart och bli längre, men då måste åldersdiskrimineringen upphöra en gång för alla.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Amloh, för uppmaningen att rösta på oppositionens förslag! Men det är inte så det fungerar när man sitter i ett regeringsparti, utan vi jobbar internt med de här frågorna. Jag kan försäkra ledamoten om att både den före detta jämställdhetsministern och den nya jämställdhetsministern Nina Larsson har det här under lupp och tittar på hur vi kan arbeta vidare. Det stannar inte heller vid en jämställdhetsminister, utan det här är ett samarbete mellan kommuner och regioner. Det är strukturförändringar och attitydförändringar som krävs. Jag har fullt förtroende för att våra företrädare ser lika allvarligt på detta som oppositionen gör, och därför kommer jag att lägga min röst i dag på regeringens förslag.

Herr talman! Tack för frågan, Sofia Amloh, och tack också för berömmet!

Vi är ju eniga om målet. Ibland har vi lite olika syn på hur vi ska ta oss dit, men det här är en fråga som vi måste arbeta tillsammans med.

Jag tycker att det är alldeles rimligt med den tillsynsplikt regeringen har infört för att höja kvaliteten. Detta har lett till att det på vissa ställen fattas särskilda boenden, vilket är ett bekymmer. Vi har också sett att det är färre som blir placerade; det gäller både barn och kvinnor. Men om jag har rätt information finns det på totalen rätt antal platser. Det finns alltså obesatta platser, eller hur man ska uttrycka det.

Jag delar oron över att särskilda boenden inte finns i alla kommuner eller i närheten av alla kommuner. Det är också så att det är socialförvaltningarna som tar beslut om vem som ska tilldelas ett särskilt boende. Där gör man ibland ställningstaganden och fattar beslut som kanske inte rimmar med vad vi skulle önska här i kammaren. Man väljer andra typer av säkerhet för den här gruppen.

Jag kan svara Sofia Amloh att jag ser det som ett problem. Jag har också sett organisationernas rop kring detta. Jag vet också att regeringen tittar på det för att se hur man kan stödja så att vi får en bättre balans över hela landet när det gäller skyddade boenden.

Fru talman! Jag har nu haft förmånen att sitta i Sveriges högsta beslutande församling i drygt två och ett halvt år. Det finns få ämnen jag har debatterat under denna tid där vi är så överens som vi är om Jämställdhetsmyndighetens delmål 6 – Mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Jag vill påstå att varenda riksdagsledamot i salen är lika dedikerad som jag och mitt parti när det gäller att detta måste få ett slut. I ett av världens mest jämställda länder är kvinnor och flickor fortfarande rädda.

Kvinnor är otrygga när de ska ta den där löpturen i oktober. Den ekonomiska oron drabbar främst kvinnor i bodelningsprocesser som drar ut på tiden. Kvinnor känner fruktan när de tvingas lämna sina barn på helgövernattning till sin forna förövare. Det handlar om osäkerheten man känner när man går från bussen med nyckelknippa i hand som en livlina om man blir attackerad. Och kanske det värsta av allt: Det finns en grupp kvinnor som är skräckslagna och fruktar för sina liv i sina egna hem.

Fru talman! Ditt hem är din borg, heter det. Låt det sjunka in! Den borgen kan bli ett fängelse där man hela tiden måste ha koll på sin fångvaktare för att skydda sig själv och sina barn. Varje litet felsteg eller egentligen steg – för det är fångvaktaren som har bestämt vad som är rätt eller fel – kan resultera i en nedlåtande kommentar, ett hot eller till och med ett slag.

Varje gång en kvinna misshandlas i sitt hem kränks inte bara hennes kropp utan också hennes frihet, hennes värdighet och hennes grundläggande rättigheter som människa.

Därför är det utmärkt att regeringen har beslutat om ett nytt stödsystem för den som vill lämna en våldsam relation. Skyddat boende räknas numera som en boendeinsats i socialtjänstlagen. Länsstyrelsen har i uppdrag att hjälpa kommuner med barnrättsperspektivet. Fastighetsägare ska kunna säga upp en hyresgäst som utövar våld mot närstående. Flera myndigheter har genom Jämställdhetsmyndighetens försorg fått utbildning kring ekonomiskt våld, och uppdrag har getts för att förbättra arbetet med skyddade personuppgifter.

Fokus har generellt flyttats från förövaren till brottsoffret, och som ett led i detta har vi en utredning om en lagstiftning som ska kunna ge kontakt- eller tillträdesförbud, om man så vill, till en hel kommun. Alla uppräknade åtgärder är ett axplock av förändringar, och alla är mycket välkomna.

Fru talman! För mig som liberal är individen, inte kollektivet eller familjen, samhällets minsta och viktigaste enhet. Därför går alltid individen före familjens önskan, släktens krav eller församlingens normer – alltid.

Kollektiv kontroll där familjens och släktens rättigheter ses som viktigare än individen är kännetecknande för hedersrelaterat våld och förtryck. I Sverige borde vi ha kommit längre än så. Som liberal kan jag aldrig acceptera familjens rätt över individen.

Regeringen och även en del av oppositionspartierna har nu landat i att vi ska ha ett sjunde delmål som adresserar hedersrelaterat våld och förtryck. Det är välkommet. Hedersrelaterat våld och förtryck är också ett resultat av ett patriarkalt förtryck, men uttrycket är något annat. När du utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck har du en hel familj mot dig. Ofta finns ingen släkting du kan ringa, ingen andlig ledare där du kan få stöd och heller ingen i ditt bostadsområde som du kan få hjälp av. Det är strukturer som går långt tillbaka i historien.

Hedersrelaterat våld och förtryck skapar så många offer – flickan som blir vaktad av sin bror, brodern som förväntas spionera på sin syster, släktingen som inte får älska vem den vill eller ens ta de mest självklara individuella besluten.

Lika viktigt som det är att förstärka arbetet mot mäns våld mot kvinnor är det att synliggöra det hedersrelaterade våldet med ett nytt sjunde delmål. Tack, Juno Blom, Nyamko Sabuni, Robert Hannah och många, många fler som har stått här i talarstolen och talat för de mest ofria i vårt samhälle! Då var Liberalerna ensamma i sin kamp för att synliggöra de hedersutsatta. Tålamod och sittfläsk är receptet för politisk framgång, och nu ger det resultat!

Det viktigaste för att nå våra jämställdhetspolitiska mål är ändå det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som inte blir av eller förföljelsen som uteblir. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas diskussioner kring machokultur och könsroller. Barns och ungdomars rättigheter måste belysas och informeras om. Därför är Skolverkets uppdrag viktigt där de nu har fått tydliga direktiv om att skolan inte bara ska uppmärksamma hedersrelaterat våld utan även ha ett systematiskt kvalitetsarbete kring detta redan i förskolan.

Lika viktig är den utredning som nu är tillsatt som ska belysa förskolans och skolans roll för att komma till rätta med förtrycket. Det handlar också om förändringar i migrationspolitiken med utbildning om svensk lag, bättre sfi, kommunala insatser och föräldrakurser.

Herr talman! När det första slaget är utdelat ska rättssystemet ta vid och ge hårda straff för förövaren. Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt i jämställdhetsarbetet. Det har varit en stenhård kamp som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister har drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld i alla samhällsklasser, i alla etniska grupper och i alla åldrar.

Alla kvinnor ska få leva sitt bästa liv, och när vi inte längre behöver stå här i kammaren och återigen diskutera mäns våld mot kvinnor, oavsett uppväxtplats eller social struktur – först då kan vi tystna.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Läraryrket är ett av samhällets allra viktigaste yrken. Det är i skolan vi bygger Sveriges framtid, och det är lärarna som gör skillnad för om eleverna ska lyckas. Det är lärarna som väcker intresse, förmedlar kunskap, vägleder unga människor och skapar de förutsättningar vi som samhälle behöver för både demokrati och tillväxt. Skolan är lägerelden som skapar samhörighet och framtidstro.

Men vad händer när de som bär ansvaret för skolan inte själva får en trygg arbetsmiljö? Enligt Arbetsmiljöverkets tillsynsrapport från 2023 har anmälningar om hot, våld och arbetsplatsolyckor inom skolan ökat dramatiskt det senaste decenniet. Under 2022 rapporterades över 2 000 fall av hot och våld i grund- och gymnasieskolan, och mörkertalet är stort.

Tre av fyra skolor brister i sitt förebyggande arbete. Det saknas riskbedömningar. Det saknas rutiner. Det saknas stöd. Hot, hat och våld negligeras och får tålas. Det är oacceptabelt. Lärare ska inte behöva vara rädda på sin arbetsplats. De ska inte gå till jobbet med en klump i magen för att de inte vet om de kommer att bli hotade eller till och med attackerade av elever eller föräldrar. Att det blivit vardag för många är inte bara en arbetsmiljöfråga, utan det är också ett samhällsproblem.

Det påverkar också fler än lärarna själva. Vi vet att lärarnas arbetsmiljö har direkt inverkan på elevernas kunskapsresultat. När arbetsmiljön är otrygg, när stress och rädsla tar över, blir det svårare att bedriva undervisning med kvalitet. Det påverkar relationen mellan lärare och elever, det påverkar klassrumsklimatet och det påverkar elevernas möjlighet att lyckas i skolan.

Regeringen har tagit viktiga steg. Arbetsmiljöverket har fått särskilda uppdrag att granska skolornas förebyggande arbete mot hot och våld. Det systematiska arbetsmiljöarbetet måste bli en självklar del i alla skolors ledning och styrning.

Fru talman! Arbetsmiljö är en frihetsfråga. En trygg och sund arbetsmiljö är en förutsättning för att människor ska kunna forma sina egna liv. När den fria viljan hotas av otrygghet, utnyttjande eller kriminalitet brister också friheten. Därför är det centralt att vi tar krafttag mot arbetslivskriminaliteten, inte minst i välfärdssektorn.

Fru talman! Vi har de senaste åren blivit alltmer medvetna om att arbetslivskriminaliteten breder ut sig. Den finns i byggbranschen och i transportsektorn men också i våra välfärdsverksamheter, där vi minst av allt vill se brottsliga aktörer.

De senaste veckorna har vi kunnat läsa i medierna att 62 av våra största assistansbolag har anställda med kopplingar till organiserad brottslighet. De flesta av oss har hört många liknande berättelser genom åren, till exempel: Polis, advokat och pilot döms för miljonbedrägeri; det fanns inte behov av någon assistans. Ett annat exempel är: Svårt funktionshindrad pojke fick inte ta del av assistansutbetalningarna, som hamnade i företagarens fickor.

Den typen av brott är oerhört svåra att förlika sig med. De är inte bara ett hot mot skattebetalarnas pengar. En stor del av Sveriges trygghetssystem är uppbyggt på tillit, och förtroendet utnyttjas när det drabbar barn, äldre och sjuka som har både rätt till och behov av stöd. Det är helt oacceptabelt.

Fru talman! Det handlar också om något större. Vi vill ha en välfärd där människor har valfrihet, där individen har rätt att själv välja utförare, oavsett om det gäller hemtjänst, skola eller personlig assistans. Men den valfriheten är inte möjlig om systemet kapas av oseriösa eller kriminella aktörer. Då tappar vi kontrollen. Då tappar vi tilliten. Och till slut hotas själva grundtanken med den fria välfärden.

Att bekämpa arbetslivskriminalitet är därför inte bara en rättsfråga. Det är också en förutsättning för att vi ska kunna värna valfriheten i den offentliga sektorn.

Fru talman! Regeringen har inlett flera åtgärder för att bekämpa arbetslivskriminalitet i just den offentliga sektorn. Genom att ställa skarpare krav i offentliga upphandlingar, förstärka uppföljningen och samordna myndigheternas kontrollinsatser bygger vi ett skydd mot de krafter som försöker sko sig på välfärden.

Jag vill avsluta med att betona det självklara: Alla som arbetar i Sverige ska ha rätt till en trygg arbetsmiljö som är fri från hot, fusk och exploatering. Det gäller oavsett om man bygger hus, kör lastbil eller jobbar som personlig assistent. Samtidigt ska varje person som är beroende av stöd kunna lita på att det offentliga fungerar, på att hjälpen finns där och på att den är rättssäker och inte utnyttjas av oseriösa aktörer.

Genom tydligare kontroll, bättre uppföljning och skärpta regler kan vi både värna välfärdens kärna och försvara människors frihet.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår att Centerpartiet behöver hitta någonting i den här reformeringen som man kan ta på.

Jag håller med om att tolkningen av lagstiftningen har gett alldeles orimliga resultat. Vi har också hört att tidigare talare anser att det finns risk för att Folkhälsomyndigheten överimplementerar. Det är inte rimligt att man på Flädie vingård, eller på ett mikrobryggeri någon annanstans i Skåne eller i resten av Sverige, ska behöva dela ut en broschyr och hålla tal om alkoholens skadeverkningar.

Det finns dock en medvetenhet om att vi behöver begränsningar. Jag uppfattar det som att alla som varit uppe i talarstolen är överens om detta, för det finns fortfarande majoritet för att monopolet ska kvarstå.

Jag har inte den kompetens som krävs för att svara på hur jurister och övriga har funderat kring vilket regelverk som behövs, men jag tycker att resultatet är oroväckande. Jag anser inte att Flädie vingård, eller någon annan vingård eller liten dryckesproducent i Sverige, ska behöva ge både muntlig och skriftlig information om alkoholens skadeverkningar.

Fru talman! Just nu står vinplantorna på rad på Flädie vingård och har precis fått gröna små knoppar. Och just nu när Arilds druvbuskar översköljs av en kall, salt vind från Kattegatt och Ulrik på Klackabackens bryggeri i Åhus smakar på påskölet – med toner av aprikos och skånsk kavring – för att avgöra om humlebeskan är lagom är Skåne som vackrast, fru talman.

I dag ger vi skånska och övriga Sveriges dryckesproducenter bättre möjlighet att utveckla sin passion och sina livsverk. I dag säger jag grattis till alla oss som värnar kulturarvet – som värnar landsbygd, turism, näringsliv och inte minst mat och dryckesutveckling. Mat och dryck utvecklas nämligen i samspel; det är därför en sval chianti smakar bäst till pizzan eller en fransk getost smakar allra bäst med ett glas kall sauvignon blanc från Loiredalen. Det är också därför vi skåningar tog en besk till ålagillet för att spjälka fettet.

Men som bekant har våra matvanor – och därmed våra dryckesvanor – ändrats. Både i Skåne och i resten av Sverige äter vi mindre fett och mindre salt mat. Vi dricker också mindre brännvin och färre stora starka till förmån för lokalt producerat vin och öl. Vi svenskar har lagt oss till med kontinentala vanor.

Lantbruk och gårdar i södra Sverige har sett affärsmöjligheter och har utvecklats till turistattraktioner. I Skåne kan du prova egentillverkad lammkorv med en pinot noir som skördats på Thora Vingård i Båstad. Du kan också stå på hotellrummets balkong och titta ut över meter efter meter av daggvåta druvbuskar strax före skörden på Lottenlunds vingård i Allerum. Redan i dag ligger vingårdarna och gårdsbutikerna så tätt att du kan cykla mellan dem. Det gör folk, både skåningar och turister från hela världen.

Att man då inte kan köpa med sig en flaska vin är faktiskt helt orimligt. Dagens förändring är ett steg på vägen till en fungerande dryckesindustri i Sverige, en levande landsbygd och många nya turister. Bestämmelserna om studiebesök och rundvandringar blev lite onödigt krångliga, men det var den kompromiss som måste göras för att det skulle bli någonting alls.

Oron för att reformen ska stjälpa monopolet är stor, och därför behövs utvärderingar längs vägen. Detta är som bekant en försöksverksamhet. Låt oss dock glädjas åt att Sverige nu är moget för att liberalisera sin alkoholpolitik och föra den i rätt riktning, även om det går i klen fart.

Ja, Sverige är moget. Ungdomar och unga vuxna dricker betydligt mindre i dag än vad de gjorde på 50-talet, när Systembolaget startade.

Sverige och Finland är de enda två länder i Europa som har ett alkoholmonopol, och just nu visar Finland vägen även i alkoholfrågan. I fjol fick finska livsmedelsbutiker börja sälja vin och öl med en alkoholhalt på upp till 8 procent. Vet ni vad? Den finska alkoholkonsumtionen sjönk, eftersom konsumenterna valde ett vin med lägre alkoholhalt i livsmedelsbutiken i stället för att springa över till monopolet Alko och handla. Detta är ett bevis för att det inte är procenten eller alkoholen i sig som är det viktiga. Det är i stället smakkombinationen mellan mat och dryck som lockar.

Dessutom kraxade olyckskorparna om att det endast skulle stå billigt blaskvin på hyllorna i butikerna, men så fel de hade. Flera internationella storproducenter har nu startat vinproduktion inom ramen för Finlands nya regelverk. Finnarnas förändrade syn på monopolet stärkte alltså den finska folkhälsan. Har Finland släppt lös den trojanska hästen, eller är det så att finnarna är kapabla att hantera det som resten av Europa är kapabelt att hantera?

Jag hoppas att också Sverige och vi i riksdagen ser nyktert på alkoholpolitiken och moderniserar förutsättningarna. Gårdsförsäljning är ett steg i rätt riktning, men mer behövs.

Vi liberaler är stolta men inte nöjda. Vi har landsmötesbeslut på att matkravet på krogarna ska bort och på att restauratörerna ska få krydda sitt eget brännvin. Vi har också landsmötesbeslut på att Sverige ska följa Alkos exempel och införa licensbutiker för vin och öl för folkhälsans skull.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! För två år sedan stod jag i den här talarstolen och sa att min inledning kunde vara den första i denna kammare som inte var skriven av en politiker eller en politisk sekreterare utan av en chattrobot. I dag känns det som en evighet sedan. Många av oss använder AI på daglig basis för att få hjälp med att skriva texter, för att leta information eller bara för att få idéer. Tekniken förfinas. Buggarna och problemen blir allt färre.

Vi står inför ett stort teknikskifte i världen. AI påverkar arbetsmarknaden genom att ta över vissa arbetsuppgifter. Samtidigt skapar det nya möjligheter som kräver nya färdigheter av arbetstagare. Det händer här och nu, oavsett vad vi tycker om det. Utvecklingen går snabbt, och det bryts ny mark.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

Vad krävs då för att möta de nya förutsättningarna? Vi behöver en framåtsyftande och flexibel arbetsmarknadspolitik. Nya arbetssätt och nya marknader har tillkommit, och vi kommer att få se fler framöver. Det ställer krav på oss som lagstiftare att hitta nya, rimliga avvägningar mellan marknadens efterfrågan och arbetstagarnas förutsättningar.

Som liberal konstaterar jag att arbetsmarknadspolitiken börjar redan i grundskolan. Den viktigaste arbetslöshetsförsäkringen är en studentmössa i garderoben efter godkänd gymnasieutbildning. Likväl har vi en stor grupp i det här landet som inte klarar av att ta gymnasieexamen.

På lång sikt måste vi få en bättre grundskola och gymnasieskola. På kort sikt måste vi rusta den stora grupp som i dag står utan jobb så att dessa människor kan matchas mot rätt företag. Under 2025 kommer 120 000 vuxna att kunna gå en utbildning till ett yrke. Det är en förutsättning för att vi ska komma till rätta med den arbetskraftsbrist som numera finns i många sektorer.

Trots den stora arbetskraftsbrist som signaleras har vi en stor grupp arbetslösa som har kompetens. De är redo för arbete och har erfarenhet, men deras möjligheter begränsas av ålder. Demoskop har för Pluskommissionens räkning gjort en undersökning. Det visar sig att man redan när man fyller 50 år blir mindre attraktiv att anställa. Detta står i klar motsats till att 57 procent säger att de kan tänka sig att fortsätta jobba efter att de blivit pensionärer. Åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är strategiskt obegriplig, men likväl hör vi från allt fler att de upplever sig utestängda efter ett långt arbetsliv. Det måste vi ändra på.

Fru talman! Att de arbetsgivare som ska utbilda, till exempel på rekryteringsutbildningar, får vara med och välja ut vilka som passar för yrket ökar anställningsmöjligheterna radikalt. Det fick jag och arbetsmarknadsministern uppleva när vi besökte Slakteriet i Sjöbo en solig måndag i februari. Där hade Arbetsförmedlingen tillsammans med ett kompetensföretag skräddarsytt en utbildning på 30 veckor. Slakteriets ägare Marco Andersson konstaterade att det faktum att han som arbetsgivare fick vara med och välja ut deltagarna på utbildningen var avgörande både för att han skulle vilja starta utbildningen och för att han skulle se möjligheter att faktiskt ge deltagarna ett arbete därefter. Så borde göras på fler utbildningar.

Som liberal vill jag betona den enskildes ansvar att göra sig anställbar och tillsammans med myndigheterna hitta de åtgärder som bäst och snabbast leder till egenförsörjning och därmed möjlighet för den enskilde att skapa frihet i sitt eget liv. Det kan betyda att man måste veckopendla eller kanske ta med sig familjen och flytta dit där arbete finns. Stöd måste därför utformas tillsammans med kommuner och regioner. Det är nämligen inte bara ett jobb som behövs, utan det behövs också barnomsorg, skola och andra välfärdstjänster för att man ska kunna göra sig anställbar.

Fru talman! I dag på morgonen kom det besked som många av oss hade befarat skulle komma: Northvolt går i konkurs, och nästan 5 000 medarbetare går mot en osäker framtid. Det är tufft och utmanande, men vi ska komma ihåg att Sverige har gjort det förut. Vi är duktiga på omställning. Jag tänker på Astra Zeneca i Lund, som råkade ut för detsamma för några år sedan. Vi har erfarenhet av omställning. Arbetsförmedlingen är etablerad i området, och det finns redan upparbetad samverkan mellan många olika aktörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Arbetsmarknadspolitik och arbetslöshets-försäkringen

På Arbetsförmedlingen finns över 100 000 anmälda lediga jobb. Jag tror dock att det egentligen finns långt fler. Som tidigare arbetsgivare med erfarenhet av rekrytering och med många vänner som i dag är egna företagare hör jag berättelser om jakt på arbetskraft och att man har slutat att använda Arbetsförmedlingen som hjälp. Man söker helt enkelt i sina egna nätverk.

Varje jobb är viktigt. Uppdelningen mellan fina och fula utbildningar – och därefter jobb – har varit förödande. Vi måste öka attraktiviteten hos våra hantverkslinjer och praktiska utbildningar. Jag ser att fler och fler av den sorters utbildningar nu erbjuder Ung Företagsamhet. Det är viktigt och bra. Detta kan vara en del, men mycket mer behöver göras.

Varje ung person har rätt att få uppleva friheten som kommer med den första intjänade lönen. Varje vuxen ska få möjlighet att vara en samhällsbyggare, oavsett vad personen arbetar med. Viktigast av allt är kanske att se till att vi har ett företagsklimat som gör att man kan driva företag i Sverige. Vi politiker här i kammaren har ingen kran vi kan vrida på för att skapa 14 nya jobb som servitris i Helsingborg eller 10 ingenjörsjobb i Norrtälje. Jobb skapas av drivna människor som vågar satsa på sina drömmar. De bygger företag och ser potential där andra bara ser ett lass grus.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Livsmedelspolitik

Fru ålderspresident! Jag tänker att de flesta här i salen själva någon gång har suttit på en restaurang och tittat. Innan man kommer fram till vad det är man ska äta får man veta att sparrisen kommer från Örebro och köttet från granngården och att såsen har tillverkats på det ena eller andra sättet och toppats med basilika någon annanstans ifrån. Det är detta man just nu gör på restaurang – man beskriver väldigt gärna vad det är man serverar. Det är en trend. Jag vill påstå att väldigt många gör detta redan i dag.

För övrigt är risken att om vi ger alla dessa pålagor kommer den där gårdsbutiken inte längre att ha möjlighet att gå ut och plocka eller plocka från grannarna för att servera över disk. Det kommer att hämma näringslivet och utvecklingen, vilket i sin tur kommer att skada den utveckling vi ser, där vi går mot bättre kvalitet och vi och alla andra blir mer intresserade och mer kunniga när det gäller vad vi kan och ska äta och ställer krav på våra matställen.

Så nej, jag tycker fortfarande inte att det är nödvändigt. Jag tycker att man behöver titta på andra sätt att komma åt detta. Det är sällan det bara fuskas med köttursprung, ifall det fuskas. Jag tycker att insatserna borde inriktas på att titta på andra livsmedelssäkerhetskrav på restauranger och restauratörer. Och jag tycker inte att det ska läggas fler pålagor på ett näringsliv som redan i dag dignar under krav på administration och information.

(Applåder)