Morgan Johansson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Den artikel som jag hänvisade till är mindre än två månader gammal. Det är Mustchefens bedömning just nu som vi talar om. Han lyfter fram att det finns en risk att man nu går ned i effekt.

Bakgrunden känner vi alla till. Vi står just nu i en valrörelse. Vi vet av erfarenhet att just i valrörelser ökar risken både för våld och för påverkansoperationer från främmande makt.

Det handlar om att man just nu driver fram den här stora omorganiseringen. Jag tycker att regeringen tar, återigen med Mustchefens ord, en risk som den inte hade behövt ta.

Varje gång vi har haft meningsutbyte om detta, och vi har nu haft fem möten med UD:s tjänstemän, har vi från vår sida lyft fram samma sak: Stressa inte igenom detta! Ta det efter valet, och ge det mer tid! Men vi har tyvärr talat för döva öron, verkar det som.

Jag kan också konstatera att Must inte är ensamt om sin uppfattning. Vi kan läsa i Säkerhetspolisens remissvar. Säpo skriver: ”Vidare får inte viljan att snabbt genomföra förändringar gå ut över den vitala verksamhet som bedrivs av underrättelse- och säkerhetstjänsterna i dag. Givet omvärldsläget får den i dagsläget väl fungerande myndighetssamverkan som finns mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte riskeras med en för snabb förändringstakt.” Det är Säkerhetspolisens ord.

Nu är det upp till regeringen och myndigheterna. Myndigheterna är regeringens verktyg för att styra riket. Ni genomför nu omläggningen, och ni har hört om farhågorna och de risker som finns. Det är nu regeringens ansvar om det inte skulle falla ut väl. Vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

I händelse av ett regeringsskifte under hösten kommer vi från vår sida att behöva gå igenom frågan igen för att säkerställa att man kan vidmakthålla en hög kvalitet på underrättelsetjänsterna också framöver. Regeringen tar en väldigt stor risk med det här förfaringssättet.

Fru talman! Jag ska ställa samma fråga till utrikesministern som jag ställde till sverigedemokraten Aron Emilsson. Den gäller hur hon ser på de farhågor som både Must och Säkerhetspolisen har lyft fram.

Utrikesministern sa att det var en besynnerlig invändning att påstå att det ligger fel i tid och att tidsplanen är för tajt. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att hon därmed gör en helt annan bedömning än vad både Säpo och Must gör.

Jag hänvisade i mitt förra replikskifte med Aron Emilsson till artikeln från i juni i år. Där säger Mustchefen Thomas Nilsson att det finns en risk att vi nu går ned i effekt. Det är själva rubriken på artikeln.

Han säger så här: ”När Försvarsmakten yttrade sig över utredningen pekade vi ut en del risker. En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt, och det är ju det som är regeringens inriktning. Då ser vi att göra den typen av förändringar under det rådande säkerhetsläget så har vi pekat på att det är en risk.”

Han fick frågan om han ville att datumet skulle skjutas fram. Han svarade: ”Det har jag inga synpunkter på. Jag brukar ju säga att jag har det så enkelt att jag behöver inte värdera regeringens beslut, jag bara genomför dem på bästa sätt. Men det är en risk, den diskuterar vi och vi ska försöka hantera den på bästa möjliga sätt.”

I de korta citaten som jag läser upp här använder chefen för den militära underrättelsetjänsten ordet risk inte mindre än fem gånger. Risken är just, när vi befinner oss i det här läget, att göra detta med den här hastigheten både mitt i en valrörelse och med det pågående kriget i Ukraina och med riskerna i det säkerhetspolitiska läget.

Min fråga till utrikesministern är egentligen två frågor: Varför har ni valt att driva fram det här så snabbt, trots myndigheternas varningar? Kan ministern garantera att effektiviteten inte går ned nu när omorganiseringen genomförs?

Herr talman! Också jag vill tacka dig, Fredrik Malm, för alla dina år här i riksdagen. Men jag tycker att du slutar för tidigt. Du är fortfarande bara barnet, inte ens 50, och du har suttit här sedan 2006. Du hade kunnat sitta ytterligare ett stort antal år. Det kan jag säga som har suttit här sedan 1998. Jag kommer att sakna dig mycket i den här kammaren och i utskottet.

Det är kanske överraskande för många, men vi har nog varit överens om det allra mesta. Det finns saker som vi inte har varit överens om, som Israel–Palestina-frågan kanske. Men jag känner nu när jag hör hur du i ditt anförande anknyter till Osloavtalet och en tvåstatslösning, och även när vi har diskuterat frågan, att vi nog inte står så långt ifrån varandra där heller. Vi vill tillbaka till en sådan process igen så att det kan bli en fredlig ordning där.

I de andra stora frågorna har vi haft ett gemensamt engagemang, och det har funnits mycket enighet. Jag kommer speciellt att minnas ditt djupa och långvariga engagemang för kurdernas sak. Oavsett om det handlat om Syrien, Iran, Turkiet eller Irak har kurdernas sak legat dig väldigt varmt om hjärtat. Du har drivit den frågan hårt.

Detsamma gäller Ukraina. Flera här har vittnat om hur starkt Fredrik Malms engagemang har varit. Jag har hört Fredrik Malm tala på ett antal offentliga möten om Ukraina, och jag kan säga att det inte är lätt att komma upp efter Fredrik Malm. På de offentliga mötena känner man nämligen Fredrik Malms energi och engagemang i det han för fram.

Fredrik Malm är också, vilket några har varit inne på, fantastiskt rolig. Jag skulle kunna återge många skrönor och anekdoter som han har dragit över en kopp kaffe eller ibland kanske någon öl på våra resor, men jag känner att det finns andra sammanhang där de kan återberättas. Han är fantastiskt rolig.

Han har mycket breda kunskaper och ett mycket stort engagemang och är en mycket god talare och debattör.

Vi kommer att sakna dig, Fredrik. Stort tack för alla dina år här i riksdagen och all lycka i framtiden!

Herr talman! Egentligen är detta två frågor. Den här propositionen handlar om vilka ändringar som måste göras i en lång rad lagar när man så att säga skriver in den utrikes underrättelsetjänsten i de lagarna. Det handlar egentligen inte om beslutet att starta själva myndigheten, utan det är regeringen själv som beslutar i den frågan. Det är väl den fråga man får fundera över om det blir ett regeringsskifte: vilken information vi har då och hur processen ligger till. Men för att en sådan myndighet ska kunna verka måste det finnas lagar som redan har trätt i kraft när den väl kommer i funktion. Det är alltså egentligen två frågor.

Vi har i dag tyvärr för lite information för att kunna säga om detta kan genomföras fullt ut till den 1 januari, det vill säga med myndigheten i full funktion. I regeringsställning kommer vi att behöva titta på om det behövs mer tid för själva omställningen och vilka risker vi löper om man följer den nuvarande regeringens tidsplan. Men, som sagt, med tanke på de varningssignaler som kommit från de olika myndigheterna ser vi att det finns väldigt mycket att gå in i.

Men återigen: Den lagstiftning som vi behandlar i dag handlar egentligen inte om att starta den här myndigheten. Det rör sig om följdändringar i lagarna så att en ny myndighet ska kunna komma på plats.

Herr talman! Det är en relevant fråga som vi förstås får titta på efter valet. Men jag är inte beredd att låsa mig för någonting nu.

Efter ett eventuellt regeringsskifte kommer vi dels att ha tillgång till mer hemlig information, dels ha möjlighet att utbyta information på ett mer öppet sätt och diskutera med de myndighetschefer som berörs hur den här processen ligger till vid det tillfället. Sedan får vi se hur processen kan tas vidare. Jag är alltså inte beredd att låsa mig vid något.

Nu försöker Kerstin Lundgren på sätt och vis rädda regeringen från sig själv. Den här regeringen har låst sig vid den 1 januari och binder sig vid den masten. Detta måste vara den sittande regeringens ansvar.

Om det sedan blir ett regeringsskifte får vi titta på frågan igen. Men då måste vi verkligen djupdyka i hur processen ser ut just då. Vilka rekryteringar har gjorts? Hur pass rimligt är det att man klarar detta till den 1 januari 2027? Skulle det behövas får man återkomma till riksdagen. Men jag är inte beredd att just nu låsa mig vid någon tidsplan. Vi har inte den information som vi skulle behöva.

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att vår grundhållning är att Sverige har en underrättelsetjänst av hög kvalitet. Det fick vi ytterligare ett kvitto på häromdagen. Svensk underrättelsetjänst rankades då på plats sex av alla europeiska länders tjänster.

Rankningen hade gjorts av nypensionerade underrättelseofficerare från 25 länder. De borde veta vad de talar om. Som nypensionerade är de också lite mer fria att säga ungefär vad de har upplevt under sitt arbetsliv. Särskilt lyfter man fram svensk signalspaning, som i decennier har gett oss unik information om vad som händer i vår omvärld, hur säkerhetshoten utvecklas och hur de ser ut.

Det är ingen slump att vi har en i grunden högkvalitativ underrättelsetjänst. Svensk underrättelsetjänst byggdes upp under efterkrigstiden, under kalla kriget, när supermakterna USA och Sovjetunionen stod mot varandra. Det var livsviktigt för Sverige då att som ett litet, alliansfritt land, geografiskt mitt emellan supermakterna, ha en egen högkvalitativ underrättelseförmåga.

Visst hade vi ett informationsutbyte med andra tjänster i väst, men vi kunde inte förlita oss på att alltid få fullständig eller ens korrekt information. Vi behövde en egen förmåga, och den skapades av socialdemokratiska regeringar under decennierna efter kriget, inte minst under ledning av statsminister Tage Erlander, som visste vad han gjorde. Han hade som statssekreterare haft ansvar för stora delar av den civila underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Det finns alltså historiska skäl till att Sverige har prioriterat underrättelseverksamheten på ett sådant sätt att vi nu kan påstå att vi hör till de bästa i Europa. Den förmågan måste vi vidmakthålla och utveckla. Även om vi nu är medlemmar i Nato är det på många sätt ännu viktigare nu. Säkerhetshoten i dag ser annorlunda ut än vad de gjorde under kalla kriget.

På många sätt befinner vi oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det rasar ett krig i Europa sedan över fyra år tillbaka efter Rysslands invasion av Ukraina. Med det föll också den europeiska säkerhetsordningen samman. Sverige och många andra länder bistår Ukraina med resurser och vapen, men inget tyder på att kriget är på väg att ta slut.

Vi har sett ett antal exempel på ryska påverkansoperationer och störningar också mot andra länder än Ukraina: drönare som kommer in i Natos luftrum, politisk påverkan inför val i EU-länder, cyberattacker – för att bara nämna något.

Den senaste påverkansoperationen är förmodligen den att Ryssland systematiskt använde migrantkrisen i Ceuta i Afrika för att splittra EU. Tyvärr gick ett antal EU-länder, däribland Sverige, i fällan och attackerade Spanien i stället för att visa solidaritet och erbjuda stöd. Därmed spelade man Ryssland i händerna.

Vi har alltså ett mycket svårt säkerhetsläge till följd av kriget i Ukraina och den ryska aggressiviteten på så gott som alla plan. Men vi har också ett terrorhot som är allvarligare än på länge. Detta terrorhot kommer framför allt från två håll: från islamistiskt håll och från högerextremt håll.

Vi ser en ökad antisemitism och en förvärrad hotbild mot judar i Sverige och i övriga Europa. Våldet och trakasserierna mot judar kan komma både från islamister och från de högerextrema. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa den antisemitismen och hatet mot judar.

Vi ser också ökad hatpropaganda mot muslimer, inte minst på nätet. Här ser vi till och med politiska partier i hela Västeuropa, inklusive Sverige, som bygger hela sin politik på att hetsa mot muslimer och därmed ökar riskerna för terror och våld mot muslimer och moskéer.

Här i Sverige har vi också sett hur de så kallade aktivklubbarna, det vill säga grupper av unga högerextrema män som har nära till våld, växer till.

Den här hatpropagandan är farlig. För den som vill veta hur det kan gå när man år efter år hetsar mot judar kan läsa på om Förintelsen. Och för den som vill veta hur det kan gå om man år efter år hetsar mot muslimer kan läsa på om folkmordet i Srebrenica för drygt 30 år sedan.

Det finns ett antal giftiga miljöer där våldet frodas – bland islamister och högerextremister – men vi har också sett den så kallade incelmiljön, det vill säga unga män som odlar kvinnohat. Också de kan vara extremt våldsbenägna och begå terrordåd.

I den här omvärlden är det kort sagt oerhört viktigt att det finns en bra underrättelsetjänst och att Säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten Must och FRA samverkar nära och har de verktyg som behövs för att följa och analysera vad som händer och ingripa när det behövs.

Efter att jag har arbetat med de här myndigheterna i olika kapaciteter i ett antal år är min bedömning att det här har fungerat väl.

Nu har dock regeringen tagit initiativ till en omfattande omorganisering av svensk underrättelsetjänst. Det beskrivs som den största omorganiseringen någonsin. Man ska bilda en ny myndighet, Sveriges utrikes underrättelsetjänst, Und, genom att bland annat bryta ut vissa delar av Försvarsmakten.

Det är man i sin fulla rätt att göra. Myndigheterna lyder under regeringen, inte under riksdagen. Vår grundinställning är den som regeringsformen ger uttryck för: Myndigheterna är regeringens verktyg för att styra riket. Regeringen har därmed stor frihet att utforma myndighetsorganisationen på det sätt man tycker är lämpligt. Det är en viktig princip för oss socialdemokrater att hålla på, för när vi är i regeringsställning vill vi naturligtvis också kunna genomföra organisationsförändringar utan att riksdagen blockerar det.

Samtidigt ser vi att den här omorganiseringen redan har påbörjats. Rekryteringsprocesserna pågår sedan i våras. Att nu försöka avbryta allt, även om man har kritik mot genomförandet, processen och tidpunkten, vore inte omdömesgillt. Därför har vi inga reservationer i det här betänkandet.

Det innebär dock inte att vi inte har några åsikter om det regeringen nu håller på med och om farorna med det. Dessa åsikter har vi fört fram vid varje tillfälle som vi träffat regeringsföreträdare om den här frågan under det senaste året. Det har varit ett antal sådana möten då vi träffat UD:s tjänstemän, ställt frågor om processen men också gett uttryck för våra synpunkter. Vid varje tillfälle har vi sagt: Stressa inte fram detta! Vänta åtminstone till efter valet! Ge det mer tid!

Vi har sett Försvarsmaktens remissvar, där man ifrågasätter tidsplanen. Vi vet att en del förmågor flyttas från Försvarsmakten till den nya myndigheten, och det är oklart hur Försvarsmakten ska kompenseras för det. Och för bara någon månad sedan sa chefen för den militära underrättelsetjänsten, Must, Thomas Nilsson samma sak: ”En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt och det är ju det som är regeringens inriktning.”

Vi har alltså precis samma oro som Försvarsmakten och Must om tidsplanen. Det här ska vara genomfört om fyra månader. Det är en oerhört kort tidsperiod för en så stor omorganisering.

I sin replik till mig sa Aron Emilsson nyss ungefär att om man inte vill ta risker får man inget gjort. Men man kan ju välja vilka risker man ska ta. Man kan välja tidpunkt. Man kan välja hur långt en sådan process ska gå. Man kan minimera riskerna, och det måste väl ändå vara det vi strävar efter.

Vi har en oro för tidpunkten. Man gör det här nu när vi står inför ett allmänt val med medföljande ökad hotbild för både våld och utländsk påverkan. Då är vår fråga: Är det verkligen klokt att genomföra det här nu?

Mustchefen sa i intervjun med honom att det finns en risk att man går ned alltför långt i effektivitet. Under perioden då man organiserar om riskerar man en försämring av underrättelseverksamheten. Den risken tar man nu när det är val. Kan det finnas en sämre tidpunkt?

Jag kan tycka att regeringen borde vara försiktigare, inte minst mot bakgrund av allt sjabbel med den nationella säkerhetssamordnaren, som ju blev en dråplig följetong. Vi kan inte göra fler missar nu.

Allt detta har vi framfört till regeringen under de samtal vi har haft, uppenbarligen för döva öron. Det var tydligen så viktigt att driva igenom det här snabbt att man inte ens brydde sig om riksdagens regler för propositionsstopp utan kom med sin proposition tre månader efter propositionsstoppet och sedan krävde att den skulle hastas igenom nu under sommaren. Det är därför vi står här nu.

Allt detta ger vi uttryck för i vårt särskilda yttrande. Där skriver vi också om den fråga som Håkan Svenneling tog upp, om parlamentarisk insyn och kontroll över den nya myndigheten. Det är en aspekt som regeringen inte verkar ha tänkt på alls. Den måste man naturligtvis adressera och ta tag i.

Nu går vi in i valrörelsen. Vi får se hur regeringen ser ut efter valet. Om det blir ett regeringsskifte blir det en viktig uppgift för den nya regeringen att se vad som behöver göras för att stärka och utveckla svensk underrättelsetjänst så att den också fortsättningsvis ska kunna ligga i europeisk framkant.

(Applåder)

Herr talman! ”Kalibrerat sin hållning” – den här artikeln är alltså från den 25 juni i år. Det är alltså den militära underrättelsetjänstens hållning i dag som vi talar om, det vill säga de ser riskerna med det här snabba förloppet.

Jag tror att man gör det mot bakgrund av att förändringen genomförs samtidigt som vi har ett allmänt val då hotbilden mot Sverige när det gäller påverkansoperationer men också gällande rena våldsdöd förstås ökar men även för att det pågår ett krig i Ukraina. Det är det svåra säkerhetspolitiska omvärldsläget som gör att den militära underrättelsetjänsten ger dessa varningar och säger att det här är förknippat med stora risker.

Det är inte bara de. I Säkerhetspolisens remissvar kan man läsa: ”Vidare får inte viljan att snabbt genomföra förändringar gå ut över den vitala verksamhet som bedrivs av underrättelse- och säkerhetstjänsterna idag. Givet omvärldsläget får den i dagsläget väl fungerande myndighetssamverkan som finns mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte riskeras med en för snabb förändringstakt.”

Även Säkerhetspolisen är alltså väldigt tydlig när det gäller detta.

Det här ska vara genomfört om några månader, den 1 januari. Reformen är redan påbörjad, rekryteringen har redan påbörjats och det är svårt att i dag sända signalen att nu måste allting avbrytas. Det tror jag inte vore omdömesgillt.

Min fråga till Aron Emilsson är: När ni godkände processen och tidsplanen i Regeringskansliet, tog ni då in de farhågor som finns hos våra centrala säkerhetsaktörer och myndigheter? Varför lämnade ni klartecken till den här tidsplanen?

Herr talman! Jag ska återkomma till vår syn i dess helhet på propositionen och förslagen, men jag ska börja med att ställa frågor till Aron Emilsson om hur han ser på kritiken mot tidsplanen för den här reformen.

Kritiken har varit ganska omfattande och har också kommit på senare tid. Jag har framför mig en artikel i Aftonbladet från i juni månad med rubriken ”Mustchefens varning om nya ’svenska CIA’: ’Risk att gå ner i effekt’”. Där säger Thomas Nilsson, chef för den militära underrättelsetjänsten, Must, så här: ”När Försvarsmakten yttrade sig över utredningen pekade vi ut en del risker. En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt och det är ju det som är regeringens inriktning. Då ser vi att göra den typen av förändringar under det rådande säkerhetsläget så har vi pekat på att det är en risk.”

Så säger alltså chefen för den militära underrättelsetjänsten. Han får även frågan om man i så fall inte borde skjuta fram ikraftträdandedatumet. Då säger han: ”Det har jag inga synpunkter på. Jag brukar ju säga att jag har det så enkelt att jag behöver inte värdera regeringens beslut, jag bara genomför dem på bästa sätt.”

Man hör mellan raderna vad det här handlar om. Så återkommer han till att ”det är en risk, den diskuterar vi och vi ska försöka hantera den på bästa möjliga sätt”.

I citaten i artikeln tror jag att han använder ordet ”risk” fem gånger. Detta är alltså, återigen, chefen för den militära underrättelsetjänsten.

Det som skiljer Aron Emilsson och mig åt är att Sverigedemokraterna sitter i Regeringskansliet och har följt den här processen från början. Ni har gett klartecken till processen, tidsplanen och tidpunkten. Ni känner därmed till de invändningar som har funnits mot att genomföra en så stor förändring på så kort tid.

Hur bemöter Aron Emilsson kritiken mot den process som pågår från en av de allra tyngsta aktörerna inom underrättelsetjänsten?

Fru talman! Det är ju inte Stefan Olsson personligen jag frågar, utan jag frågar honom som partiföreträdare. Kan han som företrädare för Moderaterna garantera att Sverigedemokraterna inte får sin vilja igenom om de skulle få detta inflytande över svensk politik till hösten om högern skulle vinna valet.

Saken är den att det är precis dessa poster – utrikesministerposten, försvarsministerposten och justitieministerposten – är precis vad Sverigedemokraterna är ute efter, och dessa poster viktiga när det handlar om bedömningar av vilka länder man ska exportera vapen till eller inte. Detta vet jag; jag ansvarade ju själv för de här frågorna i nästan åtta år.

Vi har en myndighet, ISP, som gör en preliminär bedömning. Men i tveksamma fall, när ISP:s generaldirektör behöver politisk vägledning i ett konkret fall, lyfts frågan till regeringen.

Det kan alltså mycket väl bli en sverigedemokratisk minister som ska bereda frågan om huruvida man ska exportera vapen till Israel eller inte. Det är därför som den här frågan är extremt relevant.

Men jag uppfattade Stefan Olssons svar på min fråga som att han inte kan garantera att Sverigedemokraterna inte får sin vilja igenom här. Det förstår jag mycket väl, för Sverigedemokraterna är så mycket större än ni andra partier som eventuellt ska ingå i en sådan regering. Det är klart att Sverigedemokraterna kommer att vara oerhört tunga i en sådan regering.

Jag är mycket bekymrad och oroad över vilka signaler det skulle sända till omvärlden om Sverige plötsligt skulle vända i den här frågan – från att försöka sätta press på Israel att leva upp till internationell rätt till att plötsligt börja beväpna dem. Då kan alltså svenska vapen eventuellt användas för de krigsbrott som Israel nu anklagas för. Det vore en fruktansvärd situation att försätta Sverige i.

Fru talman! Jag tänkte ställa en fråga på samma tema som vi har replikerat om här tidigare i dag, nämligen vapenexporten till Israel.

Sverigedemokraterna har sagt att Sverige ska öppna för storskalig vapenexport till Israel. Då vet vi att utvecklingen i den frågan just nu är att Internationella brottmålsdomstolen bedömer att Benjamin Netanyahu och den israeliska regeringen har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten och krigsbrott. Internationella domstolen slår fast att man måste vidta åtgärder för att det som sker inte ska leda till folkmord. Man har använt svält som vapen. Det handlar om minst 70 000 döda i Gaza, varav 20 000 barn, och 80 procent av området är jämnat med marken.

Enligt min uppfattning skulle det vara helt orimligt för ett land som Sverige att ta det här steget. När väldigt många länder i stället diskuterar hur man ska öka pressen på Israel att leva upp till internationell rätt – det finns ett antal länder som på olika sätt minskar eller stoppar sin export av krigsmateriel – ska alltså Sverige gå i andra riktningen? Det skulle väcka enormt internationellt uppseende.

Nu är vi i ett läge där Sverigedemokraterna är största parti på er kant. De gör anspråk på tunga ministerposter som justitieminister, utrikesminister och försvarsminister. De har väl släppt kravet på statsministerposten, men de andra vill de alltså ha, och det kan mycket väl bli så att de kommer att få det.

Då är min fråga: Om nu högern skulle vinna valet till hösten, kan då Stefan Olsson garantera att det inte blir någon vapenexport till Israel vid en sådan valutgång?

Fru talman! Jag har precis förklarat själva bakgrunden, bland annat för besöket, som innebar att man kunde förhandla ut oppositionella och fackligt aktiva från mullornas fängelser. Det blev faktiskt resultatet av den resan. I dag tror jag inte att det finns några sådana förutsättningar.

Sverige exporterar inte heller några vapen till Iran och har aldrig gjort det. Jag förstår därför inte riktigt varför Rasmus Giertz nu tar upp vapenförsäljning när det gäller Israel och sedan försöker jämställa det med att det för snart tio år sedan gjordes ett besök i Iran för att förhandla ut oppositionella. Vad har de sakerna med varandra att göra?

Det som Rasmus Giertz har problem med framkom i det förra replikskiftet med Håkan Svenneling. Han sa då att de vapen som vi ska exportera inte ska användas mot civila i Gaza. Nehej, så Israel angriper inte civila? Är det så vi ska tolka Rasmus Giertz? Vad säger vi då till de minst 70 000 människor eller de 20 000 barn som ligger döda under rasmassorna i Gaza? Vad säger vi till det lilla spädbarn på sju månader som i förrgår sköts till döds vid en vägspärr på Västbanken på grund av att IDF möjligen missuppfattade situationen eller något liknande.

Alla vet att det inte kommer att leda till någonting och att det inte kommer att bli någon utredning. Det är så gott som straffritt för den israeliska armén och bosättarna att begå vilka brott som helst mot den civila befolkningen.

Det som Rasmus Giertz lägger upp för när han öppnar för storskalig vapenexport från Sverige till Israel är att svenska vapen – stridsfordon, kanske till och med flygplan eller vad det nu kan vara som han vill skicka – kommer att användas för att begå dessa krigsbrott. Om det skulle bli så kommer Sverige att skämma ut sig, och då kommer Sverige att få ett helt annat internationellt rykte än i dag.

Fru talman! Nu handlar det här kanske inte om vapenexport, men jag svarar gärna på den frågan också.

Det stämmer att det gjordes ett sådant besök 2017, liksom att Carl Bildt i den gamla Reinfeldtregeringen var på besök i Iran 2014, tror jag att det var. Det var under en period då man bedömde att ett sådant besök skulle kunna medverka till att man exempelvis skulle kunna förhandla ut oppositionella och andra som satt i de iranska fängelserna.

Faktum är att Ann Linde och de andra som var där lyckades göra det, och ett antal fackliga oppositionella släpptes efter besöket. Det handlade inte alls om att kröka några ryggar på något sätt, tvärtom. Den kritik som skulle föras fram mot Iran fördes också fram, men man lyckades alltså också förbättra situationen för åtminstone några av de oppositionella.

I dag tror jag inte att det finns några som helst förutsättningar för sådana besök. Situationen har förändrats fullständigt. Det var svaret på den frågan.

Sedan återkommer vi till frågan om vapenexporten till Israel, och då kan Rasmus Giertz svara på några frågor. Han sa att han vill göra det jämbördigt mellan Sverige och Israel, men poängen är att det inte är jämbördigt. Sverige är inte ett land som har anklagats för mycket allvarliga krigsbrott och brott mot mänskligheten, men Israel är det.

Om Benjamin Netanyahu skulle landa på svensk mark skulle han gripas och föras i bojor till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Det är ett faktum, och det gör att man inte kan ha den här typen av export eller affärsförbindelser med ett land som begår dessa mycket allvarliga krigsbrott. Då skämmer man ut sig i internationella sammanhang. Då kan man som land över huvud taget inte längre prata om att stå upp för folkrätten och internationell lag.

Återigen: Om Sverigedemokraterna skulle ta över de här viktiga posterna är jag rädd för att Sverige skulle skaffa sig precis detta mycket beklagansvärda rykte.

Fru talman! Vi diskuterar i dag dels skrivelsen om export av krigsmateriel, dels regeringens lagförslag om uppdatering av krigsmateriellagstiftningen med anledning av Natomedlemskapet. Jag ska börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 3, som handlar om export av krigsmateriel till Israel, som vi förstås är emot. Jag ska återkomma till det. Jag ska först bara säga några ord om lagstiftningen i sig.

Sverige har sedan mycket lång tid en högkvalitativ egen produktion av vapen, vapensystem, ammunition och annan krigsmateriel. Detta är bland annat en följd av vår långa period som neutralt och alliansfritt land. Vi ville inte göra oss beroende av stormakterna. Därför tog vi i nära samarbete mellan politiken och industrin fram egna stridsflygplan, egna ubåtar, eget luftvärn, egna stridsfordon och mycket mer.

I dag, när vi har blivit medlemmar i Nato, har detta kanske ironiskt nog blivit en stor tillgång. Vi är ett land som nu på ett mycket konkret sätt kan bidra till försvarsutbyggnaden i Europa och därmed också stärka Nato.

För att få ekonomi i denna vapenproduktion har det emellertid alltid varit nödvändigt med en viss export. Alla förstår att detta försätter oss i ett dilemma. Vi vill inte bidra till anfallskrig och brott mot freden, men vi anser samtidigt att alla länder har rätt att försvara sig mot angrepp. Samtidigt är dessa affärer långsiktiga, och förutsättningarna kan förändras över tid. Ett land som i dag är fredligt och använder svensk krigsmateriel för att försvara sig kan i morgon efter ett regimskifte vara en aggressiv stat som hotar sina grannar.

Därför har allt som rör krigsmaterielexport starka utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter. Det måste finnas en stark lagstiftning, parlamentarisk insyn och parlamentariskt inflytande. På samma gång präglas allt detta också av sekretess, både utrikessekretess och affärssekretess. Det gör att det här i slutänden är ett ganska komplicerat område.

I Sverige har vi emellertid hittat en bra ordning, tycker vi, med en myndighet, ISP, som beslutar om tillstånd, men också ett parlamentariskt råd, Exportkontrollrådet, med deltagande av alla politiska partier i riksdagen. Där kan konkreta affärer diskuteras, och ISP:s generaldirektör får därmed vägledning. I tveksamma fall kan han i slutänden också lyfta de konkreta affärerna till regeringen för beslut.

Sverige har därmed en i grunden sträng kontroll av vapenexporten, faktiskt en av världens strängaste. Vi stärkte denna lagstiftning ytterligare 2018. Då enades sex av riksdagens åtta partier om en ny lagstiftning. Vi införde bland annat ett demokratikriterium och en bättre struktur för att följa upp affärer så att svenska vapen inte ska komma på avvägar.

Detta var en viktig uppgörelse. Den förbereddes av en utredning som leddes av moderaten Hans Wallmark, och från oss socialdemokrater deltog Lena Hjelm-Wallén. Vi lyckades alltså samla sex av de åtta partierna bakom ett sådant upplägg. Jag hade som ansvarig minister för dessa frågor förmånen att kunna lägga fram denna lagstiftning för riksdagen, och den är som sagt i kraft sedan dess.

Detta är en i grunden bra struktur. Det var en viktig uppgörelse vi gjorde då, och vår förhoppning är förstås att den ska ligga fast.

Helt säker på detta kan man emellertid aldrig vara – särskilt inte nu när ett av de partier som inte var med i uppgörelsen, Sverigedemokraterna, efter valet till hösten kan få tunga ministerposter på just detta område, om nu högern skulle vinna valet. Sverigedemokraterna har sagt att de poster man är ute är försvarsministerposten, utrikesministerposten och justitieministerposten, det vill säga just de poster som är viktiga för dessa exportfrågor.

Nu har man också gått hårt ut med att man inte längre respekterar de principer som exportlagstiftningen vilar på. Rent konkret handlar det om export av krigsmateriel till Israel – det är detta man har lyft upp speciellt.

Israel är ett land som Sverige inte gjort några nya krigsmaterielaffärer med sedan 50-talet; det går långt tillbaka. Detta beror bland annat på att Israel sedan årtionden bryter mot FN-resolutioner, ockuperar palestinsk mark, beslagtar palestinsk egendom, fördriver palestinier från deras ägor, har tusentals palestinier i fängelse på obestämd tid utan rättegång och koloniserar Västbanken med aggressiva och extrema bosättare.

Så var det redan före Gazakriget. Men det vi nu har sett i samband med Gazakriget har förvärrat situationen ytterligare. Det vi har sett de senaste åren kan inte beskrivas som något annat än helvetet på jorden för de miljoner civila som levt och lever i Gaza. Över 70 000 palestinier har dödats, varav över 20 000 barn, minst – hur många kanske vi aldrig kommer att få veta eftersom de kommer att vara begravda i rasmassorna. Gaza har blivit en barnkyrkogård.

Över 80 procent av Gaza har förstörts. Israel har använt svält som vapen, och allt verkar handla om att plåga det här folket och göra lidandet så stort att folket till slut ska tvingas lämna området. Detta sägs till och med öppet av israeliska regeringsföreträdare.

Det har gått så långt att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för brott mot mänskligheten och mycket allvarliga krigsbrott. Internationella domstolen har också varnat för folkmord och krävt att Israel ska vidta åtgärder för att stoppa handlingar som kan komma att utgöra folkmord. Även om det slutliga avgörandet i folkmordsfrågan kommer senare är alla FN:s stater i detta läge skyldiga att göra allt man kan för att förhindra folkmord.

Ändå har Sverigedemokraterna nu alltså krävt att Sverige ska börja exportera vapen till Israel. Det är en oerhörd sak. Om Sverige skulle ändra linje i denna fråga kommer det att väcka enorm uppmärksamhet. Sverige skulle bli en paria i alla sammanhang där man diskuterar folkrätt och internationell rätt. Vi skulle bli utskämda. Så kan det alltså bli om högern skulle vinna det här valet. Då kan det plötsligt vara svenska vapen som man använder för att begå de krigsbrott som man nu anklagas för.

Vi socialdemokrater vill gå i andra riktningen. Jag sa att det inte görs några nya affärer med Israel sedan 1950-talet. Däremot finns det en liten post som utgörs av export av materiel som inte från början klassificerades som krigsmateriel men som nu har omklassificerats. Det handlar om komponenter till eldlednings, övervaknings- och varningsutrustning uppgående till ett värde av 11,6 miljoner kronor 2025. Det är förstås försvinnande lite i förhållande till den totala exporten, som är på 28 miljarder. Men det vore ändå en viktig signal att klart uttrycka att Sverige inte ska ha någon export alls till Israel i detta läge och att också denna lilla del måste stoppas.

Detta är, fru talman, innebörden i den reservation vi har till det här betänkandet, som jag alltså nu yrkar bifall till.

Fru talman! Jag tackar för svaret, men jag måste säga att jag inte förstod vad Rasmus Giertz sa.

Först säger han att vi ska markera mot Israel. Men ni ska ju beväpna dem. Det är vad det handlar om. Vad är det för markering? Om Rasmus Giertz först säger att brott mot mänskligheten och krigsbrott är hemska, för att i nästa andetag säga att Sverigedemokraterna vill skicka vapen till dem som begår krigsbrotten, så att krigsbrotten kan begås med svenska vapen, vad finns det för konsekvens i det? Det blir precis tvärtom.

Sedan säger Rasmus Giertz att Socialdemokraterna på sin tid hade en militärattaché i Israel. Ja, det har funnits en militärattaché där länge, men vi har inte haft några vapenexportaffärer att tala om sedan 50-talet. Det har varit en gräns som de flesta partier har haft.

Det som har hänt i Israel, i Gaza och på Västbanken har hänt under den här mandatperioden med den kraftigt försämrade utvecklingen. Det är de senaste åren som vi har sett en total sönderbombning av Gaza, utbyggnad av bosättningar på Västbanken och trakasserier varenda dag. Så sent som häromdagen blev en sjumånadersbebis dödad vid en vägspärr på Västbanken av israeliska soldater. Vill Rasmus Giertz att svenska vapen ska användas på det sättet?

Rasmus Giertz har ytterligare en replik. Jag vet att ni gärna vill komma in i regeringen, och ni vill gärna ha kontroll över dessa frågor. Min fråga till Rasmus Giertz är: Vilka förutsättningar bedömer Rasmus Giertz att Sverigedemokraterna har att, väl inne i regeringen, få igenom sin politik på den här punkten?

Fru talman! Jag ska ta upp det ämne som Rasmus Giertz kom in på i sitt anförande, nämligen synen på vapenexport till Israel.

Ni har, som sagt, ett särskilt yttrande där ni öppnar för frågan och även säger att ni tänker driva frågan aktivt och hårt framåt.

Man kan ha många olika uppfattningar om konflikten i Mellanöstern, Israel och Palestina. Själv ser jag att 70 000 människor har dödats i Gaza, varav över 20 000 är barn, och över 80 procent av all infrastruktur är sönderslagen. Israel har också använt svält som vapen och stoppat förnödenheter till civilbefolkningen på ett sätt som vi har sett på få andra platser.

Man kan ha olika uppfattningar om detta, men det kan inte ha undgått ens Sverigedemokraterna att så gott som alla internationella organ har slagit ned på Israel i frågan. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för brott mot mänskligheten och för mycket allvarliga krigsbrott. Internationella domstolen har varnat för folkmord och sagt att alla länder som ingår i FN måste göra allt vad de kan för att vidta åtgärder för att det som sker där inte ska leda till folkmord. Ett avgörande ska komma senare i grundfrågan, men det är den uppmaning som Internationella domstolen riktar till oss.

Nu säger Rasmus Giertz att vi ska ha vapenexport, men den får inte strida mot våra internationella förpliktelser. En sådan förpliktelse är väl ändå, fru talman, att vi lyssnar på vad de internationella domstolarna säger. Ska vi strunta i dem när de varnar för detta?

Min enkla fråga till Rasmus Giertz och Sverigedemokraterna är följande. Hur är det förenligt med våra internationella förpliktelser att exportera vapen till Israel, som misstänks för brott mot mänskligheten och mycket allvarliga krigsbrott?

Fru talman! Hotet utgörs ju av risken att man inte klarar av att finansiera de utgifter man tar på sig. Det är då man binder upp sig till andra aktörer – lånar och lånar – och det får också en säkerhetspolitisk konsekvens. Det upptäcker för övrigt en del länder nu när man till exempel lånar i Kina. Då får ett annat land plötsligt en hållhake på en. Det är därför man måste sköta sin ekonomi och sina statsfinanser.

Nej, vi har inte goda statsfinanser längre. Det kan man inte säga när vi lånar och när underskottet är 400 miljarder kronor på två år, för då rasar ju statsfinanserna – de kollapsar. När statsskulden ökar med 30 procent på två år har man inte längre så goda statsfinanser. Vi hade det tidigare, till följd av att vi varje gång det har varit socialdemokratiska regeringar har överlämnat ett överskott till er. Det gjorde vi 2006, och det förvandlades sedan till ett underskott 2014. Sedan överlämnade vi ett överskott till er igen 2022, och det har nu förvandlats till ett underskott 2026.

Ni tömmer alltid ladorna och gör av med överskotten under era mandatperioder, och sedan hoppas ni på något magiskt sätt att de här skattesänkningarna som ni har genomfört ska finansiera sig själva, men de gör ju aldrig det. Det enda detta leder till är ökade orättvisor och hål i statskassan.

Vi är som sagt överens om utgifterna, och vi är överens om stöd till Ukraina. Det vore bra om vi också kunde komma överens om finansieringen på lång sikt och om ni kunde erkänna att detta måste finansieras rättvist om det ska fungera på lång sikt. Det kan ju inte vara så att de med de högsta inkomsterna ska ta en springnota och smita från notan som de nu gör.

De skattesänkningar som ni har genomfört innebär ju störst påslag för de allra rikaste. Varför ska inte de vara med och nu delfinansiera försvarsutgifterna? Det klädsamma på lång sikt vore att ta ett gemensamt ansvar för både utgifterna och finansieringen. Det skulle jag vilja se.

Fru talman! Jag tyckte nog inte att det var en smocka, utan jag bara petade till er lite i frågan om finansieringen.

Jag ska faktiskt börja med att korrigera mitt inlägg på en punkt, nämligen det jag redovisade om statsskuldsutvecklingen. Jag noterade nu att det har kommit en ny prognos från Riksgälden som är ännu värre än de siffror som jag drog. Nu är Riksgäldens prognos att underskottet för de två åren 2026 och 2027 ska uppgå till 404 miljarder kronor. Vi har alltså en statsskuld på ungefär 1 200 miljarder som ska växa till 1 600 miljarder. Det är en ökning av statsskulden med 30 procent på bara ett par år.

Vi är nu tillbaka i det som jag upplevde i min ungdom – höll jag på att säga – när jag jobbade med Göran Persson på 90talet, och vi sanerade statsfinanserna efter Bildt. Vi är i precis samma situation nu. Ni ropar hela tiden på utgifter, men ni klarar aldrig av att finansiera det här.

Vi är överens om utgifterna, som totalt sett ska öka med 5 procent, och det inbegriper också det civila försvaret. De militära utgifterna ska uppgå till 3,5 procent av bnp, och vi är på väg dit. Det är vi överens om. Vi är också överens om stödet till Ukraina, men vi är inte överens om hur detta ska finansieras.

Det ni gör nu är att skjuta över hela notan på våra barn, och sedan låter ni dessa utgifter trycka ut andra delar av den offentliga sektorn: sjukvården, skolan, äldreomsorgen och barnomsorgen. Det är därför vi har sagt att vi som är yrkesverksamma nu faktiskt också måste vara beredda att betala lite mer i skatt när vi har så stora åtaganden som vi har nu. Det gäller särskilt dem som har de högsta inkomsterna; de måste vara beredda att betala lite mer i skatt för att vi ska klara det här.

Vi hade en beredskapsskatt när vi rustade upp inför första världskriget. Vi hade en värnskatt när vi rustade upp inför andra världskriget. Vi bör ha en beredskapsskatt nu också som delfinansierar detta.

Min fråga till Karin Enström är: Hur tror hon att det här ska kunna finansieras när underskotten redan nu är så enorma?

Fru talman! Betänkandet behandlar regeringens skrivelse om verksamheten i Nato och redogörelsen för riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling, båda för 2025. Socialdemokraterna har inga yrkanden eller reservationer, men jag ska säga några ord om Sverige i Nato, som ju fortfarande är ganska nytt, och om framtiden.

Ansökan om Natomedlemskap lämnades in av den socialdemokratiska regeringen våren 2022 efter Rysslands anfall på Ukraina tidigare samma år. Efter en del turer, bland annat med Turkiet och Ungern, kunde Sverige till slut bli Natomedlem den 7 mars 2024.

Det var ett stort steg, Sverige hade då varit alliansfritt och neutralt i över 200 år. 200 år av alliansfrihet och 200 år av fred – Sverige är förmodligen det enda land i världen som har haft obruten fred så länge. Alliansfriheten och neutraliteten, grundlagd av Karl XIV Johan i början av 1800-talet, tog oss igenom alla krig på kontinenten på 1800-talet och höll oss under 1900-talet utanför både första och andra världskriget. Denna långa period av fred lade grunden för den snabba ekonomiska utvecklingen i Sverige, då Sverige förvandlades från ett av Europas fattigaste länder till en framgångsrik industri- och välfärdsnation.

Om inte Ryssland invaderat Ukraina för fyra år sedan hade den svenska alliansfriheten förmodligen bestått, för den hade tjänat oss väl under alla år. Men Rysslands anfall tillsammans med Finlands beslut att ansöka om Natomedlemskap förändrade allt.

Med Rysslands invasion stod det än en gång klart att Ryssland inte tänkte respektera den europeiska säkerhetsordning som lades fram i Helsingforsavtalet 1975. Tvärtom föll Ryssland tillbaka i det aggressiva intressesfärstänkande som egentligen alltid funnits i de ryska regimernas mentalitet under både tsartiden och kommunisttiden. Efter att Putin tillträdde år 2000 har all tillstymmelse till demokratisk utveckling i Ryssland monterats ned, och man ägnar sig åt anfallskrig mot sina grannländer, infiltration i länder i väst, hybridkrigföring och politiska mord.

När vi i Försvarsberedningen diskuterar det säkerhetspolitiska läget är vi eniga om att Ryssland kommer att vara ett existentiellt hot mot demokratierna i Väst- och Centraleuropa under överskådlig tid och att vi måste agera därefter.

Finlands vägval fick också avgörande betydelse för Sverige. Den socialdemokratiska regeringen 2014–2022 återaktiverade inte bara värnplikten och påbörjade en omfattande upprustning. Vi fördjupade också samarbetet med Finland på ett mycket genomgripande sätt. Man var så nära en försvarsallians man kunde komma. Jag var själv inrikesminister under en del av denna tid och hade då ansvar för bland annat civilförsvaret, och jag minns mycket väl hur Finland kom att bli vår närmaste partner och inspirationskälla i det arbetet.

Men ett finskt Natomedlemskap skulle förändra detta. Om inte Sverige också gick med skulle vi bli det enda landet i Norden utanför Nato, vilket skulle göra oss sårbara. Både Finland och Sverige styrdes vid denna tid av socialdemokratiska regeringar, och vi svenska socialdemokrater hade många och långa samtal med våra partivänner under våren 2022 om hur vi skulle göra. Så kom det sig att både Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap. Det var enligt min mening det rätta för Sverige att göra, för det handlar i grunden om svenska folkets säkerhet.

Nu är Sverige med i alliansen, och vi är en uppskattad medlem. Det märker jag inte minst i Natos parlamentariska församling, där vi regelbundet träffar parlamentariker från de andra medlemsländerna. Sverige sitter inte bara passivt, tvärtom. Vi deltar till exempel i Natos framskjutna försvar i Lettland. Glädjande nog är det regementet hemma i Lund, P 7 i Revingehed, som står för denna uppgift för Sveriges del, och man har skött detta med bravur. Om ett par veckor, den 18 juni, kommer soldaterna hem från sin senaste insats i Lettland, och vi ska vara stolta över deras insats för Sveriges och Europas säkerhet.

Vi har också hjälpt Polen försvara sitt luftrum genom våra stridsflygplan Jas Gripen, och i veckan ska vi besluta om att leda den nya Natoinsatsen i norra Finland, som ska förstärka Natos avskräckning och försvar där.

Vi är alltså en uppskattad och aktiv medlem, och vi har kommit in bra i Natosamarbetet.

Nu ligger det två stora uppgifter framför oss. Försvarssamarbetet runt Östersjön ska fördjupas ytterligare. De nordiska länderna, de baltiska länderna, Polen och Tyskland måste bygga ett gemensamt försvar av sin del av Europa som är så starkt, samordnat och samövat att ingen ska våga sig på oss. Det är den första uppgiften.

Den andra uppgiften är att bidra till ett ökat europeiskt oberoende av USA. Det är också en fråga vi diskuterar mycket i Försvarsberedningen.

Å ena sidan är den transatlantiska länken mycket viktig för Europas försvar, och den kommer att vara det under mycket lång tid. Det är bland annat därför Sverige, liksom alla våra grannländer, har ett bilateralt försvarsavtal, ett så kallat DCA-avtal, med USA, som bland annat möjliggör lagring av amerikanska vapen och annan materiel, dock inte kärnvapen, i Sverige. Detta är viktigt. Om Sverige som enda land i vårt närområde skulle avträda från DCA-avtalet skulle vi skicka en signal till USA att om vi blir anfallna av Ryssland är USA inte välkommet att komma och hjälpa oss. Det tror jag vore enormt farligt, så vi ska stå fast vid DCA-avtalet.

Å andra sidan vet vi att USA omorienterar sig, från Europa till Sydostasien. Vi kan heller inte bortse från Trumpadministrationens oberäkneliga och oförutsägbara politik och utspel. Man är inte bara oförutsägbar utan ibland till och med aggressiv, även mot sina egna allierade – som mot Danmark i Grönlandskrisen och mot Spanien nu under Irankriget. Detta måste vi se, och vi måste agera därefter.

De europeiska länderna måste stärka sina försvar. Vi måste samordna oss bättre, och vi måste öka materielproduktionen. Men detta måste ske inom ramen för Nato. Vi tror inte på ett EU-försvar, vilket en del ibland föreslår. Vi ska inte dubblera strukturerna, utan vi ska fortsätta att jobba för detta inom Nato.

Vi ska inte heller förminska oss själva. EU och Storbritannien har en gemensam bnp som är tio gånger så stor som Rysslands. Det är klart att det kommer att ha betydelse vid en eventuell framtida konflikt. Men då måste vi också se till att tillsammans stärka Europas försvarsförmåga och använda de resurser vi har för att stärka vårt försvar.

Fru talman! Det stora militära hotet mot Sverige är Ryssland. Men det stora hotet mot fortsatt nödvändig upprustning av Sverige är den svenska regeringen och den ekonomiska politik den för. Den här regeringen har totalt tappat kontrollen över statsfinanserna, och det kommer att få betydelse för finansieringen av alla offentliga utgifter framåt.

Sverige stärker försvaret, men vartenda öre är på kredit. Det överskott i statsfinanserna vi socialdemokrater lämnade till den nya regeringen 2022 är borta. De pengarna är för länge sedan slut. Förra året var statens underskott 101,9 miljarder, och i år blir underskottet 167 miljarder. Också nästa år ligger underskottet enligt prognosen på en bra bit över 100 miljarder. Statsskulden ökar kraftigt, från 1 200 miljarder 2025 till 1 600 miljarder 2027, vilket är en ökning med 30 procent på två år.

För snart 30 år sedan jobbade jag för dåvarande statsminister Göran Persson. Jag minns mycket väl när han 1995 gick upp i denna talarstol och inledde en debatt med orden: ”Den som är satt i skuld är icke fri.” Då hade regeringen Bildt fördubblat statsskulden på tre år. Vi socialdemokrater hade ett drygt jobb med att sanera statsfinanserna, och det tog några år. Det var en dyrköpt läxa. Sedan fortsatte vi med en stram ekonomisk politik för att kunna amortera ned statsskulden till dagens låga nivå.

Men efter varje borgerlig regering kommer nya underskott. Så var det efter Reinfeldt och Borg 2014, och så kommer det också att vara efter Kristersson och Svantesson – nya stora underskott.

Detta hade kunnat accepteras om Sverige samtidigt hade haft tillväxt, men det har vi ju inte, tvärtom. Första kvartalet i år backade bnp, och förra året rasade de utländska investeringarna med 19 procent. Inte heller vår omvärld tror på svensk ekonomi längre. Arbetslösheten har också ökat med 100 000 på fyra år.

Vi ska fortsätta att stärka försvaret, men vi kan inte bara fortsätta att skjuta notan på framtiden till våra barn. Vi som är verksamma nu måste också vara med och betala. Det gäller särskilt dem som har de högsta inkomsterna. De kan inte bara få fortsätta att smita från notan.

Det kommer nya stora krav på oss. Ordföranden i utskottet nämnde Natos nya förmågemål, som vi går igenom i Försvarsberedningen nu. Vi ser att det handlar om mycket stora åtaganden. Det är många miljarder som måste fram. Det kommer att bli dyrt. Därför är det ansvarslöst av den nuvarande regeringen att låta underskotten skena redan nu, när vi har så mycket kvar av det som vi måste göra.

I USA för man ungefär samma politik. Där lånar den amerikanska administrationen över hela världen, bland annat av Kina. Underskotten skenar i USA, och statsskulden är svindlande 120 procent av bnp. När man gör på det sättet sätter man sig också i ett beroende. Återigen: Den som är satt i skuld är icke fri.

Det är ett stort problem att vi nu har så många högerpolitiker i världen som ropar efter ökade försvarsutgifter men som inte orkar ta ut den skatt som behövs för att finansiera det. Tvärtom ropar man efter ännu lägre skatter, och så hoppas man att allting ändå på något magiskt sätt ska gå ihop i framtiden. Det där fungerar inte. Det har aldrig fungerat.

Vi socialdemokrater har föreslagit en särskild beredskapsskatt på de högsta kapital- och arbetsinkomsterna för att delfinansiera försvaret. Om vi ska klara den här stora uppgiften måste också de som har de högsta inkomsterna vara med och bidra. Sverige kan inte fortsätta att köra detta på kredit. Det är inte hållbart. Vi kan inte skjuta över hela denna kostnad till våra barn. Det, fru talman, är inte att ta ansvar för Sverige på lång sikt.

Herr talman! Sverige har haft ett försvarssamarbete med USA i decennier. Jag blir därför lite förvånad när Håkan Svenneling säger att vi inte ska ha amerikanska soldater på svensk mark.

Herregud – om ett par veckor startar den stora övningen Aurora, och USA förväntas delta i den! Vi får se med hur många man de kommer; de brukar faktiskt ha ganska bra uppställning. Jag tycker att det är bra. Det är bra när USA deltar i de här övningarna, för det gör att samarbetet och försvaret i ett skarpt läge, om vi verkligen skulle bli anfallna, kommer att gå så mycket lättare och smidigare.

Man kanske ibland ska skilja den amerikanska administrationen från det amerikanska försvaret. Samarbetet när det gäller militär till militär fortsätter, vad jag förstår, att fungera på ett väldigt bra sätt. Det är viktigt för Sverige, så man ska inte blanda ihop det här. Det stämmer att vi inledde förhandlingarna om DCA-avtalet innan Sverige blev medlem i Nato, och det var faktiskt den socialdemokratiska regeringen som började med detta.

Jag reagerar på den mytbildning som Håkan Svenneling tyvärr ägnar sig åt när han säger att det nu kan komma kärnvapen på svensk mark och att vi inte har kontroll över någonting. Jo, det har vi faktiskt! Vi har kontroll över det som förs in i Sverige och det som lagras här. Det finns ingen anledning för USA – och det är dessutom helt omöjligt – att i lönndom försöka ta in kärnvapen på svensk mark. Sverige har heller inte ens rätt att ta emot det. I den delen har vi både hängslen och livrem.

Låt mig återgå till min huvudpoäng. Om vi nu skulle skicka signalen att vi inte längre vill ha hjälp av amerikanerna i ett skarpt läge är Putin i Kreml den enda som kommer att jubla. Sverige skulle dessutom sticka av i förhållande till alla andra länder i försvarssamarbetet utmed gränsen mot Ryssland och i dess närområde.

Herr talman! Det framkom ganska bra i det förra replikskiftet vad DCA-avtalet handlar om. Det handlar om lagring av konventionella vapen och ingenting annat. Det handlar om att vi ska vara förberedda. Om det är så att vi blir angripna ska vi kunna få hjälp utifrån och få det ganska snabbt. Man ska veta att i ett skarpt läge har dagar och veckor en enorm betydelse. Inte minst kriget i Ukraina visar att man kan få hjälp utifrån snabbt.

Det är bara att konstatera att i vårt närområde har alla länder DCA-avtal med USA. Finland har det, Norge har det, Danmark har det, Estland har det, Lettland har det, Litauen har det, Polen har det, Bulgarien har det, Tjeckien har det och Ungern har det. Alla länder har det därför att de har sett att det är en fördel för dem, helt enkelt. Om de skulle bli angripna kan de få hjälp utifrån.

Om vi skulle gå på Håkan Svennelings linje här och Sverige skulle lämna DCA-avtalet skulle det vara en signal till amerikanerna: Om vi blir anfallna av ryssarna är ni inte välkomna att hjälpa oss. Det är den signalen vi skulle skicka.

Är det verkligen en signal vi ska skicka i det här läget? Jag tycker inte det. Vem skulle jubla då? Det finns en person, och han sitter i Kreml. Han skulle applådera om Sverige lämnar DCA-avtalet.

Vi kan mycket väl hamna i ett läge, men vi är inte där nu. Om det blir fred i Ukraina och Ryssland får möjlighet att omdirigera sina styrkor och bygga upp dem igen kan vi få ett reellt hot mot Natos närområde och mot våra gränser.

Därför kan vi inte ta sådana kliv och sätta vårt eget land i den fara som det skulle betyda att skicka en sådan signal. Sedan är jag den första att skriva under på att Trump är ett problem. Självklart är det så. Men vi måste utgå ifrån att USA håller de åtaganden som det står för.

Jag tror att problemet snarare är tvärtom. Vi skulle riskera att inte få den hjälp som vi skulle behöva. Men DCA-avtalet är inte problemet. Det är snarare en tillgång för oss.