Leila Ali Elmi

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Diskriminering drabbar människor i vårt samhälle på olika sätt och i olika faser av livet. Jag är tacksam över att vi har en diskrimineringslag som försöker motverka detta.

De sju diskrimineringsgrunderna är viktiga. De synliggör hur människor begränsas, och de ger skydd. Detta räcker dock inte, för trots stark lagstiftning finns brister särskilt när det gäller minoriteters rätt att inte diskrimineras på grund av språk.

Skyddet av minoriteter är en grund i varje demokrati, och där är diskrimineringslagen central. I dag omfattas minoriteter främst genom diskrimineringsgrunderna om etnisk tillhörighet och om religion eller annan trosuppfattning, men detta fångar inte hela verkligheten.

Vi vet att diskriminering ofta riktas mot minoriteters språk och mot rätten att tala det och använda det i kontakt med myndigheter, i skolan och i vardagen. Detta skyddas inte tillräckligt i dag. Att kunna använda sitt språk utan rädsla för trakasserier eller exkludering är en förutsättning för att kunna leva sitt liv fullt ut och för att kunna utöva sin kultur.

Herr talman! Sverige har i flera lagar erkänt de nationella minoritetsspråken, men när det gäller skydd mot diskriminering finns det fortfarande luckor. Det innebär att människor i praktiken saknar effektiva rättsmedel när just språket ligger till grund för diskrimineringen. Det här har återkommande påpekats i både internationella granskningar och nationella utredningar, men ändå händer för lite.

Herr talman! Tidöpartierna menar att nuvarande ordning är tillräcklig. Jag delar inte den bedömningen, för om skyddet hade varit tillräckligt hade vi inte haft de brister vi ser i dag. Miljöpartiet vill stärka diskrimineringslagen, men Sverigedemokraterna vill gå i motsatt riktning.

Vi hörde tidigare en SD-ledamot lyfta fram exempel på människor som far illa på olika sätt. Det handlar om unga och äldre som utsätts för brott. Det är allvarliga brott, och det är problem som vi ska handskas med. Det är dock inte diskriminering i lagens mening.

Diskriminering handlar om att bli missgynnad på grund av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, trosuppfattning med mera. Att ta bort de sju diskrimineringsgrunderna och ersätta dessa med ett allmänt hållet begrepp om otillbörlig särbehandling handlar i praktiken om att försvaga skyddet mot diskriminering. Utan tydliga grunder blir det nämligen lättare att ifrågasätta och avfärda erfarenheter av diskriminering oavsett om det gäller minoriteter, hbtqi-personer eller personer med funktionsnedsättning.

Herr talman! Diskriminering är komplext och tar sig olika uttryck. Därför är de olika diskrimineringsgrunderna avgörande för att på riktigt kunna motverka diskriminering. Jag menar därför att tiden är mogen för att utvidga diskrimineringsgrunderna. Regeringen bör utreda möjligheten att införa språk som en egen diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Det handlar i grunden om något enkelt: att minoriteter ska kunna tala sitt språk utan att riskera att behandlas sämre.

Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 12.

Herr talman! Jag kommer att ägna min talartid åt två frågor som rör villkoren på dagens arbetsmarknad: arbetstagares integritet och behovet av kortare arbetstid.

Vi ser i dag en utveckling där företag erbjuder arbetsgivare alltmer långtgående verktyg för kontroll och granskning. Bakgrundskontroller kan vara nödvändiga, och det är viktigt att förebygga brottslighet och otillbörlig påverkan. Jag välkomnar därför att regeringen ser över regelverket och möjligheten till utvidgade registerkontroller för dem som ska arbeta med barn och äldre.

Men vi måste också tala om när det går för långt. I dag förekommer det att arbetssökande får sina sociala medier genomlysta utan tydlig koppling till tjänsten, att kreditupplysningar tas på personer som söker vanliga tjänstemannajobb utan ekonomiskt ansvar, att utdrag ur belastningsregistret krävs för arbeten trots att det saknas lagstöd, att drogtester genomförs rutinmässigt utan konkret misstanke och att anställda övervakas genom detaljerad loggning av mejl, internetanvändning eller positionering via mobiltelefonen.

Fackförbundet Unionen har pekat på att omfattande kontroller riskerar att bli otillbörliga och skapa obalans mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Trygga arbetsplatser måste vara någonting självklart. Kontrollåtgärder kan vara både nödvändiga och legitima, men de får inte bli slentrian. De får heller inte gå längre än vad som är motiverat av verksamhetens behov.

Vi behöver tydliga ramar som säkerställer att kontroller är nödvändiga, proportionerliga och relevanta för den aktuella tjänsten. Därför vill Miljöpartiet se en samlad utredning om integritet i arbetslivet, med uppdrag att ta fram ett modernt och sammanhållet regelverk för arbetsgivares kontroll och övervakning av arbetstagare. Det ska omfatta såväl digital uppföljning och programvara som kamerabevakning, och det ska vila på tydliga krav på nödvändighet, proportionalitet och insyn. Det finns inget motsatsförhållande mellan att skydda verksamheter och att värna den personliga integriteten. Det är en fråga om rätt avvägning.

Den andra frågan gäller arbetstidens längd. Vi i Miljöpartiet menar att tiden är inne för nästa stora reform i arbetslivet: en lagstadgad arbetstidsförkortning, steg för steg, med sikte på en fyradagarsvecka. I många yrken, inte minst inom vård, skola och omsorg, är belastningen i dag så hög att människor slits ut. Långa pass, hög stress och brist på återhämtning leder till sjukskrivningar och kompetensbrist.

När människor inte orkar är det inte bara en individuell fråga utan också ett samhällsproblem. Erfarenheter från många arbetsplatser visar på att kortare arbetstid minskar sjukfrånvaron och ökar arbetsglädjen utan motsvarande produktivitetsförlust.

Arbetstidsförkortning ska inte ske över en natt. Precis som tidigare arbetsreformer ska detta genomföras stegvis och i samarbete med arbetsmarknadens parter.

Sverige är ett rikt land med stark produktivitetsutveckling. Frågan är hur vinsterna ska användas. Ska de tas ut enbart i ökad lönsamhet eller också i mer tid? Tid är inte en lyxvara utan en förutsättning för ett hållbart arbetsliv och ett hållbart liv.

Herr talman! Både integritetsfrågan och arbetstidsfrågan handlar ytterst om balans i arbetslivet – om trygghet utan överdriven kontroll, om arbete utan utslitning och om ett arbetsliv där människor behandlas som ansvarstagande individer och inte reduceras till riskbedömningar eller produktionsfaktorer. Vi menar att detta är den balans som måste prägla framtidens svenska arbetsmarknad.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 4 och reservation 17.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Att fly är en mänsklig rättighet, och Miljöpartiet står upp för människors rätt att fly krig och söka sig en fristad. Asylrätten bygger inte på att man är kompatibel med svensk arbetsmarknad. Det är en mänsklig rättighet. Det vill jag understryka.

I ett läge med hög arbetslöshet valde regeringen skattesänkningar framför arbetsmarknadsreformer. Det är en politisk prioritering. Ledamoten räknade upp försämring av a-kassan och införande av bidragstak. Det är inte något som driver människor till arbete; det driver människor till fattigdom.

Jag frågade efter en större arbetsmarknadsproposition i huvudsakligt syfte att skapa fler jobb. A-kassan skapar inte fler jobb. Kan ledamoten nämna en enda arbetsmarknadsreform under de tre år som ni har styrt Sverige som faktiskt skapar fler jobb?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Eftersom detta var en slutreplik har Oliver Rosengren ingen möjlighet att svara på frågan.)

Herr talman! Först vill jag tacka Oliver Rosengren för frågan.

Vi debatterar faktiskt inte migrationspolitiken nu. Den här debatten handlar om arbetslöshetsförsäkringen och kompetensförsörjningen. Men jag är stolt över att Miljöpartiet står upp för asylrätten och står upp för en human migrationspolitik. Med det sagt vill jag ställa en fråga som berör den debatt som vi har här i kammaren.

Herr talman! Regeringen har lånat pengar efter att ha sänkt skatterna för höginkomsttagare samtidigt som de har försämrat a-kassan. Jag vill fråga varför Oliver Rosengren har valt att prioritera skattesänkningar framför investeringar som faktiskt skulle kunna stärka arbetsmarknaden i en tid med hög arbetslöshet.

I ett tidigare replikskifte nämnde Oliver Rosengren att den tidigare regeringen inte hade gjort några strukturförändringar. Kan Oliver Rosengren nämna en av era arbetsmarknadsreformer som faktiskt har skapat fler arbeten och fått fler människor i arbete?

(Applåder)

Herr talman! Sverige befinner sig i ett läge med hög arbetslöshet och en arbetsmarknadspolitik som inte fungerar. Regeringens politik är kostsam för individen, för arbetsgivaren och för samhällsekonomin. Det märks hos den som förlorar jobbet och som ser ersättningen falla. Det märks hos familjen vars ekonomi rasar efter några månader i arbetslöshet. Det märks hos arbetsgivaren som inte hittar rätt kompetens. Det märks också i statistiken. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer samtidigt som matchningsproblemen ökar. Det betyder att människor står utan arbete samtidigt som företag saknar arbetskraft. Det är definitionen av en politik som inte fungerar.

Grunden för en fungerande arbetsmarknadspolitik är enkel. Den måste leda till arbete. Det gör inte regeringens så kallade arbetslinje. Regeringen har inte prioriterat reformer som skapar jobb. Den har prioriterat en fattigdomsreform. Fokus ligger på bidragstak och sänkta ersättningar, inte på hur fler ska komma i arbete. Regeringen har ersatt en aktiv arbetsmarknadspolitik med moraliserande politik. Faktum är att propositionslistan på Arbetsmarknadsdepartementet i princip varit tom i mer än tre år med denna regering.

Herr talman! A-kassan är en omställningsförsäkring. Den ska ge stabilitet när en människa förlorar sitt arbete och tid att hitta rätt jobb. Den ska ge trygghet så att människor kan söka arbete där deras kompetens faktiskt behövs. Den ska ge utrymme att ställa om när arbetsmarknaden försämras.

Men den branta nedtrappningen i a-kassan gör motsatsen. Efter 100 dagar sänks ersättningen kraftigt. Tryggheten minskar ju längre arbetslösheten varar. Osäkerheten ökar just när människor behöver stabilitet. Det skapar stress. Det försämrar matchningen. Det leder till kortsiktiga lösningar i stället för hållbara lösningar.

Samtidigt befinner sig Sverige i en situation där arbetslösheten drivs av både konjunkturella och strukturella faktorer. Det handlar om ett tufft ekonomiskt läge, om en teknologisk omställning, om kompetensbrist och om regional obalans. Detta är problem som kräver aktiva åtgärder, men regeringens svar är passivitet uppåt och press nedåt.

Regeringen lyfter ofta att barn mår bra av att se sina föräldrar gå till arbete. Det barn främst mår bra av är föräldrar som mår bra och som inte är sönderstressade av att pengarna inte räcker till. Regeringens fattigdomsreform och försämring av a-kassan kommer att leda till att fler barn får se sina föräldrar leta pantburkar i stället för att gå till jobbet.

Herr talman! Arbetsförmedlingen saknas i hälften av landets kommuner. Samtidigt har regeringen lagt ned över 30 servicekontor som delvis täckt upp för den bristande lokala närvaron. Arbetslösa har i dag svårt att komma i kontakt med en arbetsförmedlare, och de som lyckas nå fram informeras i stället om återvandringsbidrag. Det här är vad regeringen kallar arbetslinjen: å ena sidan en obefintlig arbetsmarknadspolitik, å andra sidan en förmedling som förväntas hantera migrationspolitik.

Regeringens arbetslinje leder inte till jobb. Den skapar fattigdom. Samtidigt har den här regeringen varit ansvarslös med statsfinanserna, enligt Finanspolitiska rådet, genom att låna pengar och öka statens skuld – inte till investeringar som hade kunnat skapa jobb utan till att sänka skatterna för dem med allra högst inkomster. Det säger någonting om prioriteringarna.

Ett mönster går igen i regeringens politik: När resultaten uteblir riktas kritiken nedåt – mot den arbetslösa, mot myndigheter och mot parterna. Men ansvaret ligger inte nedåt. Det ligger ytterst hos regeringen.

Herr talman! Miljöpartiet väljer en annan väg. Vi vill göra a-kassan stabilare genom att bromsa nedtrappningen och skapa en tryggare omställning. Vi vill stärka Arbetsförmedlingens lokala närvaro. Vi vill införa ett flyttstöd så att fler faktiskt kan flytta dit jobben finns. Vi vill att arbetsmarknadspolitiken återigen ska handla om att fler människor får ett jobb, inte om misstänkliggörande.

En fungerande arbetsmarknad kräver stabilitet i omställningen. Stabilitet skapar rörlighet. Rörlighet skapar matchning. Och matchning skapar tillväxt.

Herr talman! Arbetslöshet bekämpas inte genom ekonomisk press. Den bekämpas genom fungerande system och aktiva reformer. Sverige behöver en arbetsmarknadspolitik som får människor i arbete, inte en politik som försätter människor i fattigdom.

Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 3 och reservation 14.

I detta anförande instämde Mats Berglund (MP).

Fru talman! I den här debatten har tre saker blivit tydliga.

För det första: Ministern lyckas inte svara på frågorna över huvud taget – inte om hatbrotten, inte om heltäckande statistik för att motverka diskriminering och inte om huruvida Tidöavtalet leder till diskriminering.

För det andra: I sitt svar valde ministern att betona att FN-kommitténs rekommendationer inte är bindande. Detta visar alla som drabbas av rasism och diskriminering hur låg ambition regeringen och Liberalerna har när det gäller att skydda människors rättigheter.

Samtidigt väljer regeringen att kartlägga invandrares åsikter och att införa visitationszoner, trots att remissinstanser som Diskrimineringsombudsmannen, Justitiekanslern och Institutet för mänskliga rättigheter har varit tydliga med att det leder till diskriminering.

För det tredje: Regeringen styr med ett underlag där det största partiet, Sverigedemokraterna, vill försvaga lagen om hets mot folkgrupp genom att ta bort skyddet för sexuell läggning och trosbekännelse. Samma parti vill också avskaffa de sju diskrimineringsgrunderna och alltså i praktiken montera ned diskrimineringslagen.

Om ministern redan nu är likgiltig inför den diskriminerande politik som finns i Tidöavtalet måste man fråga sig: Vad kommer ett Tidöavtal 2.0 att innebära?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret och vill påminna om att FN:s kommitté mot rasdiskriminering mycket väl känner till polisens uppdrag, Brås uppdrag och regeringens handlingsplan mot rasism men trots det finner detta otillräckligt. Vad mer vill ministern göra för att möta denna kritik?

Jag ska dock försöka koncentrera mig på en fråga. FN har kritiserat Sverige för brist på tillförlitlig och heltäckande statistik om diskriminering och ojämlikhet. Granskning efter granskning säger samma sak: Sverige vet för lite om hur rasism och diskriminering slår. Utan kunskap kan vi inte bedriva verkningsfull politik, och utan rätt statistik kan vi inte bekämpa rasism och diskriminering på rätt sätt.

Fru talman! En vanlig invändning mot jämlikhetsdata är att de kan vara farliga eller hamna i fel händer. De likställs också med rasregister, men de jämlikhetsdata FN rekommenderar bygger på självidentifikation och anonymitet. De är raka motsatsen till ett tvångsregister, nämligen ett verktyg för skydd. Samtidigt drar sig Liberalerna inte för att kartlägga invandrare på rasistiska grunder och satsar 5 miljoner på att kartlägga invandrares åsikter och värderingar.

Jag frågar därför ministern: Varför är det legitimt att kartlägga invandrares värderingar men farligt att kartlägga diskriminering? Varför vill man mäta människor men inte makt? Varför vill man kartlägga dem som utsätts och inte det de utsätts för?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka ministern för att hon är här och tar debatten. Men jag kan i likhet med min kollega inte tacka för svaret, för det rörde mest den interna processen i Regeringskansliet. Jag kommer nu att upprepa mina frågor eftersom de inte besvarades.

Herr talman! FN:s kommitté mot rasdiskriminering har granskat Sverige. Kommittén pekar ut tre särskilt allvarliga områden: utvecklingen av rasism och hatbrott, diskrimineringen av minoriteter och personer med migrantbakgrund samt situationen för det samiska folket.

Kommittén konstaterar att Sverige har betydande brister. Man pekar på den mycket låga uppklaringsgraden av hatbrott, svårigheterna att utreda och styrka rasistiska motiv och den ökande spridningen av rasistisk hatpropaganda – särskilt när den kommer från personer i offentlig ställning. Man pekar också särskilt ut Tidöavtalet och rekommenderar en systematisk granskning av de åtgärder som följer av avtalet för att säkerställa att de inte strider mot internationella åtaganden och inte får diskriminerande konsekvenser. Kommittén kritiserar även att Sverige saknar tillförlitlig och heltäckande statistik över hur minoriteter, migranter och andra utsatta grupper drabbas av diskriminering och ojämlikhet.

Herr talman! Mot denna bakgrund ställer jag tre tydliga frågor till ministern: Hur avser ministern att stärka arbetet mot hatbrott och mot den låga uppklaringsgraden och för att rasistiska motiv ska kunna styrkas bättre? Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige ska få tillförlitlig och heltäckande statistik över hur minoriteter, migranter och andra utsatta grupper drabbas av diskriminering och ojämlikhet? Hur avser ministern att säkerställa att de åtgärder som följer av Tidöavtalet inte strider mot internationella människorättsåtaganden och inte får diskriminerande konsekvenser?

Fru talman! Arbetsförmedlingen pekar i sin återrapportering på varför volymerna i arbetsmarknadsutbildningarna inte ökar. De har beskrivit det jag tidigare talade om, alltså att det finns en målkonflikt. De ska anvisa till Rusta och matcha samtidigt som de ska anvisa till arbetsmarknadsutbildningar. De beskriver själva att arbetsmarknadsutbildningarna kommer senare i bedömningskedjan. Då är det ju regeringens styrning som är problemet och inte Arbetsförmedlingen. Ansvaret för att förändra detta ligger hos regeringen och ytterst hos arbetsmarknadsministern.

Fru talman! När närvaron försvinner faller människor mellan stolarna. Regeringens politik har inte förmått att garantera att stödet når alla. Det är inte en tillfällighet, utan det är ett styrningsproblem. I stället för att stärka stödet till dem som behöver det mest ägnar sig regeringen åt ideologiska experiment. Man säger att det ska löna sig att arbeta, men i praktiken försämrar man villkoren för dem som tillfälligt är i behov av samhällets skyddsnät.

Fru talman! De arbetslösa är inte lata och inte ovilliga, och den höga arbetslösheten beror inte på för höga bidrag. Detta vet regeringen och arbetsmarknadsministern mycket väl.

Samtidigt vet vi att köerna till soppköken växer och att fattigdomen i Sverige har fördubblats. Bland de arbetslösa finns människor som saknar utbildning och människor med kort utbildning. Det finns människor som har konkurrerats ut av AI. Det finns 55-plussare som har både utbildning och lång erfarenhet, som ingen vill anställa. De förtjänar respekt, fru talman. De förtjänar stöd, och de förtjänar en arbetsmarknadspolitik värd namnet.

Fru talman! Faktum är att i dag, här och nu, står människor utan det stöd som faktiskt för dem närmare ett jobb.

Vi har nämligen ett resultatproblem. Arbetslösheten i Sverige ligger fortsatt högt. SCB redovisade 9,3 procent för andra kvartalet 2025. Det är fortsatt bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i EU.

Fru talman! Vi kan tala om uppdrag. Vi kan till och med tala om de tillskott ministern nämnde här i talarstolen. Bara för det här budgetåret har Arbetsförmedlingen äskat 400 miljoner. Det framgår ganska tydligt att de pengar regeringen tillskjuter inte räcker. Vi kan prata om regleringsbrev och nya namn på insatser, men regeringen misslyckas på två avgörande punkter med bristande lokal närvaro och styrning som inte fungerar i praktiken.

En central brist i regeringens styrning är att Arbetsförmedlingen samtidigt ska öka anvisningarna till Rusta och matcha och till utbildning. I praktiken står dessa mål i konflikt med varandra. Utbildningsinsatserna hamnar senare i bedömningskedjan, även i de fall där arbetsmarknadsutbildningar vore mer träffsäkra. Det är inte ett resultat av enskilda handläggares bedömningar utan en direkt följd av Tidöregeringens politik.

Människor behöver faktiska samtal, möten, en plan och en väg framåt. Det gäller särskilt dem som saknar digital vana eller står långt från arbetsmarknaden. Kommuner kan inte samverka med en statlig aktör som saknar lokal närvaro.

Fru talman! I slutet av november kom MUCF:s stora rapport om unga i utanförskapsområden. Även den pekar tydligt på behovet av en närvarande arbetsförmedling för att säkerställa att arbetslösa får tillgång till stöd. Rapporten visar att regeringens politik inte bara sviker arbetslösa och arbetsgivare utan också samhällets sammanhållning. När staten drar sig tillbaka lämnas människor utan stöd.

Arbetsmarknadsministern har sagt upprepade gånger att människor ska flytta dit där jobben finns. Det kan verka rimligt vid första anblick, men för att människor som är rotade ska kunna flytta krävs stöd och faktiska förutsättningar.

Därför vill jag upprepa min fråga igen, för jag upplever att statsrådet inte riktigt svarar på den. Kommer regeringen att ta ansvar för att Arbetsförmedlingen återupprättas där den saknas i dag? Det är först då som arbetssökande och arbetsgivare faktiskt kan mötas och matchas med verklig lokal kunskap och närvaro.

Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Det är positivt att ministern delar bilden att Arbetsförmedlingens lokala närvaro är viktig, särskilt i en tid med massarbetslöshet.

För några veckor sedan träffade jag en arbetssökande i Göteborg. Han berättade hur han hade bollats mellan olika aktörer och arbetsförmedlare. Varje gång tvingades han börja om med sin historia och berätta om sina hinder och sin situation. Detta är inte en effektiv arbetsmarknadspolitik. Det är rundgång, och rundgång förlänger arbetslösheten. När stödet blir en stafettpinne som skickas vidare tappar den arbetssökande både motivation och framtidstro.

Fru talman! Samtidigt som regeringen under större delen av denna mandatperiod, som nu går mot sitt slut, har prioriterat skattesänkningar för dem som redan har mest har man aviserat nedläggning av 29 statliga servicekontor.

I Åmål stängde statens servicekontor den 30 maj. Därmed försvann statens fysiska närvaro helt. När Arbetsförmedlingen tidigare stängde 22 kontor i regionen var beskedet att servicekontoren skulle ta vid. Nu försvinner även de. Resultatet är att telefonköerna till Arbetsförmedlingen växer och att både arbetssökande och arbetsgivare fastnar i köer som inte leder någonstans.

Telefonköer sänker inte arbetslösheten. Det gör en aktiv, närvarande och kraftfull arbetsmarknadspolitik. Just där behoven är som störst drar regeringen undan stödet. Det är som att släcka lampan där det redan är som mörkast.

Sedan har vi finansieringen som ministern hänvisade till – 60 miljoner kronor i vårändringsbudgeten. Men Arbetsförmedlingen bedömer i sitt budgetunderlag att man bara för 2026 behöver 400 miljoner kronor enbart för att upprätthålla nuvarande verksamhet. Regeringens tillskott är alltså långtifrån tillräckligt. Dessutom saknar fortfarande 81 kommuner någon form av samarbetslösning, enligt riksdagens utredningstjänst. De saknar alltså lokal närvaro totalt.

Fru talman! Ministern lyfter också fram det sammanhållna matchningsstödet. Jag välkomnar att regeringen tar steg, om än små, i rätt riktning. Det är bra att fler långtidsarbetslösa får mer stöd än standardinsatser. Förstärkta matchningsinsatser i Arbetsförmedlingens regi är absolut nödvändiga för att få ned arbetslösheten. Men det talar för mer lokal närvaro, inte mindre.

Arbetsförmedlingen uppger att man inom matchningsstödet ska utöka de lokala kontakterna med arbetsgivare. Då kan vi inte samtidigt acceptera en modell där staten drar sig undan från hela orter. Samverkan kräver närvaro, matchning kräver lokal kännedom och ett sammanhållet stöd kräver att någon faktiskt finns på plats och tar helhetsansvaret.

Därför vill jag upprepa min fråga till ministern: När kommer regeringen att ta initiativ till att Arbetsförmedlingen återetablerar bemannade kontor eller fasta mötesplatser i de kommuner som i dag står helt utan, och i så fall när?

Fru talman! Det är svårt att dra någon annan slutsats än att den här regeringen saknar trovärdighet vad gäller integrationspolitiken när Arbetsförmedlingen, den myndighet som har det tydligaste uppdraget att främja både etablering och integration, samtidigt ges i uppdrag att informera om återvandringsbidrag.

Det här är två mål som är helt och hållet oförenliga. Min fråga till ledamoten är: Hur ska Arbetsförmedlingen på ett trovärdigt sätt kunna främja etablering och långsiktig integration samtidigt som samma myndighet förväntas signalera att människor i stället bör lämna landet?

Fru talman! Otillbörlig särbehandling är ett diffust begrepp som i grund och botten osynliggör de grupper som utsätts för diskriminering. Som jag sa är det fråga om ett avskaffande av de sju diskrimineringsgrunderna.

Jag vill återkomma till det som ledamoten sa om svenskar som utsätts för rasism. Det är absolut så att svenskar kan utsättas för hat och hot. Men det är viktigt att komma ihåg att rasism ofta handlar om makt och strukturer. I Sverige har svensken normpositionen.

Sedan vill jag också påpeka för ledamoten att diskrimineringsgrunderna inte utesluter svenskar. Svenskar kan bli utsatta för diskriminering på grund av exempelvis kön, ålder eller funktionsnedsättning. Det finns inget i diskrimineringslagen som utesluter att svenskar kan diskrimineras.

Min fråga kvarstår: Varför anser Sverigedemokraterna att det över huvud taget är legitimt att försvaga det rättsliga skyddet mot hat och diskriminering, oavsett vilka grupper som berörs?

Fru talman! Sverigedemokraterna driver linjen att avskaffa de sju diskrimineringsgrunderna. Det fick vi höra nu, och det är också känt sedan tidigare. Ett sådant skifte skulle kraftigt försvaga möjligheten att identifiera, pröva och åtgärda diskriminering och rasism. Partiet har även gått ett steg längre och beslutat att inskränka lagen om hets mot folkgrupp genom att undanta skyddet för sexuell läggning och trosbekännelse. Sammantaget pekar detta i en och samma riktning: ett systematiskt nedmonterande av det rättsliga skyddet för olika typer av minoriteter.

Min fråga till ledamoten är ganska enkel: Varför har Sverigedemokraterna återkommande fokus på att försvaga skyddet för grupper som är särskilt utsatta för hat, rasism och diskriminering? Varför värnar inte Sverigedemokraterna i stället deras grundläggande rättigheter?

Fru talman! Utgiftsområde 13 omfattar flera ämnesområden: integration, diskriminering, segregation och jämställdhet.

Jag vill inleda med jämställdhet. Det är ett område där regeringen tar steg i rätt riktning. Vi välkomnar att medlen till kvinnojourerna permanentas och förstärks. Samtidigt menar Miljöpartiet att behoven är större, och därför tillför vi 300 miljoner kronor mer än regeringen.

Jag lämnar nu jämställdhetsfrågan och går vidare till de delar av utgiftsområdet där regeringens politik går i motsatt riktning, nämligen integration, segregation och kampen mot diskriminering och hat.

Fru talman! Det går inte att bygga integration på främlingsfientlighet. De två sakerna är oförenliga, och det syns tydligt i SD-regeringens politik. Det är inte integration man vill uppnå genom återvandringsbidrag, kvalificering till välfärden och kartläggning av invandrares åsikter.

I Sverige har vi haft en allmän välfärd i över 70 år. Den principen har byggt vårt land till en av världens främsta välfärdsnationer. Regeringens fattigdomsreform bryter nu med just denna grundläggande princip.

Sverigedemokraterna har varit framgångsrika i att cementera en falsk bild av människor som flytt till Sverige, nämligen att de egentligen saknar riktiga asylskäl och kommit hit för att urholka välfärden. Människor från Afghanistan, Somalia och Syrien – människor som flytt från några av världens farligaste platser – beskrivs som bedragare snarare än som flyktingar. Syftet är att minska så kallade tilldragningsfaktorer till Sverige. Det sker på bekostnad av likvärdighet och barns rätt till goda uppväxtvillkor. Det försvårar också integrationsmöjligheterna.

Skrämseln om invandrarspöket har blivit så omfattande att välfärden inte längre är allmän och att regeringen överger idén om jämlikhet. Det råder ingen tvekan om att detta kommer att skapa mer social misär och utanförskap.

En annan fråga vi måste ställa oss är denna: När välfärden inte längre är allmän, vilken blir då nästa grupp att undantas? Är det fattigpensionärerna, de lågavlönade eller de sjukskrivna?

Fru talman! I betänkandet återkommer SD-regeringen till att den kraftigt ökat återvandringsbidraget. Den lägger miljardbelopp på att människor ska återvända. Utöver det har Arbetsförmedlingen fått i uppdrag att informera arbetssökande om bidraget, alltså den myndighet som har den största rollen i att människor ska etablera sig och komma in i samhället. Regeringen skriver att ett sätt att bryta segregationen är genom återvandring. Kort sagt, man bryter den etniska och ekonomiska segregationen genom att skicka tillbaka människor.

Det är tydligt att SD-regeringen inte är intresserad av att bryta segregationen. Den anser att blandade områden är tvångsblandning, samma retorik som hördes i USA på 60-talet när vita amerikaner var upprörda över att bruna barn skulle gå i skola med deras barn.

Fru talman! SD-regeringen vill dessutom kartlägga invandrares värderingar. Det finns ingen enhetlig värdegrund hos gruppen invandrare, lika lite som det finns en enhetlig svensk värdegrund att jämföra med.

Jag har själv en grön liberal värdegrund med rötter i freds- och miljörörelsen. Jag delar inte värdegrund med Sverigedemokraterna, ett parti som har sina rötter i nynazismen. Ändå finns båda våra partier representerade i den här kammaren. Det finns ingen gemensam värdeprofil som alla svenskar kan representera. Så vad är det man tänker mäta mot?

Förslaget att kartlägga invandrares värderingar faller på sin egen logik. I en demokrati får man faktiskt ha även klandervärda åsikter.

Fru talman! Regeringen lyfter också fram kulturkanonen som ett sätt att minska utanförskapet. Jag har principiellt inget emot en kulturkanon, men jag har svårt att se hur Målningarna till templet av Hilma af Klint, Falu koppargruva eller Symfoni nummer 7 av Allan Petersson ska få en ung kille som lever i fattigdom och segregation att komma i arbete och känna sig som en del av samhället.

Fru talman! Miljöpartiet anser att integration tar tid och att den kräver mer än samhällsorientering. Människor behöver återkommande, på olika sätt, få ta del av kunskap och stöd. Därför satsar vi 100 miljoner på medborgarkontoren, som får i uppdrag att bedriva ett långsiktigt och systematiskt integrationsarbete.

För att bryta segregationen krävs kraftfulla satsningar på bostäder, skola och arbetsmarknadspolitik.

Vi vill också inrätta en ny myndighet mot segregation. Segregationen i Sverige är så omfattande att den kräver ett helhetsgrepp. Det är olyckligt att SD-regeringen har lagt ned Delegationen mot segregation och i stället förespråkar återvandring som lösning. Vi vill inrätta en förstärkt myndighet som arbetar nära kommunerna och gör det som krävs för att ett litet land som Sverige inte ska ha 66 områden som klassas som utsatta.

Fru talman! Sist vill jag lyfta fram den kritik som riktas mot Sverige från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Kommittén pekar på låg uppklaringsgrad för hatbrott, begränsade möjligheter att identifiera och bevisa rasistiska motiv och en ökande hatpropaganda, även från offentliga personer.

Samtidigt som kritiken riktas mot Sverige hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. På bordet låg ett förslag om att avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Förslaget föll med en enda rösts marginal.

Det visar med all tydlighet att det i dag finns helt olika politiska svar på hur rasism och hatbrott ska mötas. För Miljöpartiet är utgångspunkten att samhället måste stärka skyddet för dem som drabbas, inte försvaga det.

Miljöpartiet vill därför utöka stödet till dem som utsatts för hat genom att inrätta en nationell stödlinje för hatbrott. Många som utsätts vågar i dag inte göra en polisanmälan. Därför behövs en stödlinje bemannad med erfaren och kunnig personal som kan erbjuda stöd och vägledning för alla typer av hatbrott.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det har konstaterats många gånger. För bara någon vecka sedan fick en av deras riksdagsledamöter avgå på grund av kopplingar till nazismen. Det allvarliga är inte att sådant förekommer, utan att hur ofta det förekommer i Sverigedemokraterna.

SD är i dag Sveriges näst största parti, och det har ambitioner att sitta i regering. När ett parti med den historien och den världsbilden flyttar in i maktens centrum flyttar också dess idéer in i statens hjärta.

Fru talman! Den gräns som borde ha dragits har redan passerats. Det är därför vi nu konsekvent måste markera den om och om igen. Det är inte för att enbart skydda vissa grupper utan för att skydda demokratins livsnerv. Ett land kan inte bygga sammanhållning genom misstänkliggörande. Ett samhälle kan inte växa genom rädsla. Sverige kan inte stärkas genom att göra sig mindre.

Med det sagt vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande.

(Applåder)

Fru talman! Regeringen säger att man har höjt förvaltningsanslaget till Arbetsförmedlingen, men det är en droppe i havet.

Arbetsförmedlingen nedmonterades 2019 på grund av Moderaternas och Kristdemokraternas budget. Därefter inledde Miljöpartiet och Socialdemokraterna ett samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Jag satt med i de förhandlingarna, och jag måste nog ändå säga att Liberalerna var pådrivande. Liberalerna ville gå betydligt längre med privatiseringen än vad som är ett faktum nu. Statsrådets kollega Gulan Avci var väldigt ivrig att privatisera, så jag tror inte att statsrådet kan skylla ifrån sig där.

Jag tycker att det är olyckligt med privatiseringen, men det är ändå Johan Britz som är arbetsmarknadsminister i dag. Det är Johan Britz som har makten att förändra. Jag upplever att ministern inte svarar på min fråga. Vad avser ministern att göra för att undanröja de hinder som Arbetsförmedlingen pekar ut i sin återrapport till regeringen?

(Applåder)

Fru talman! Det är intressant att arbetsmarknadsministern säger att han inte känner till att det finns en övervikt av arbetsmarknadsutbildningar för män, för det framgår i den återrapport som ministern har fått från Arbetsförmedlingen. Jag tycker att det är jättemärkligt att han förvånas över vad Helena Vilhelmsson säger här.

Fru talman! Vi har i dag en massarbetslöshet i Sverige samtidigt som deltagandet i arbetsmarknadsutbildningar ligger på historiskt låga nivåer. När Arbetsförmedlingen nyligen återrapporterade till regeringen varför volymerna inte ökar pekade de ut två mycket tydliga hinder.

Det första är den målkonflikt som regeringen själv har skapat. Myndigheten ska anvisa både till Rusta och matcha och till utbildning. Arbetsförmedlingen skriver uttryckligen att Rusta och matcha kommer före i bedömningskedjan, vilket gör att arbetssökande hänvisas dit i första hand även i fall där arbetsmarknadsutbildning vore mer träffsäkert.

Det andra de pekade ut är att anvisningarna till arbetsmarknadsutbildningarna är personalintensiva och kräver resurser som myndigheten helt saknar. Det är välkänt att Arbetsförmedlingen saknas i stora delar av landet. Det är ett systemfel regeringen känner till men låter bestå.

Mina frågor till Johan Britz är därför: Vad avser ministern att göra för att undanröja den målkonflikt som Arbetsförmedlingen pekar ut, och vilka åtgärder tänker ministern vidta för att säkerställa att bristen på lokal närvaro och resurser inte längre hindrar arbetssökande från att anvisas till arbetsmarknadsutbildningar?