Fredrik Lundh Sammeli

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag börjar gärna där ledamoten slutade. Takten i reformerna är ett av problemen den här mandatperioden. Det är inte antalet reformer som avgör om det är bra reformer. Den här regeringen kastar ur sig reform efter reform som är dåligt förberedd, som har dåliga underlag, som Lagrådet sågar vid fotknölarna och där effekterna på område efter område är svåra att överblicka. Det kommer att vara verkligheten för den här kammaren och en blivande regering att hantera under lång tid framöver. Att slå sig för bröstet för den höga reformtakten kommer nog att ge en besk eftersmak.

Politik handlar helt klart om att vilja och välja. Det är tydligt att Sverigedemokraterna inte blev någon garant för välfärden. Man prioriterade i stället sänkta skatter för dem med allra högst inkomst. För något parti här inne i kammaren är sänkt skatt ofta svaret på allting. För Sverigedemokraterna är invandringen förklaringen till alla problem.

Vi kommer från ett utskott där vi har tittat på och fördjupat oss i äldreomsorgen. Det finns tack och lov människor från andra delar av världen som bär upp svensk äldreomsorg till hälften.

Det finns definitivt utmaningar, men jag tror att med den demografiska utveckling vi har framför oss ska vi vara glada att människor kommer till Sverige. Vi behöver bli bättre på att integrera dem och göra dem till en del av samhället. Det är viktigt, men det täcker inte behovet.

Mina följdfrågor är dels varför man prioriterar sänkta skatter före stärkt sjukvård, dels varför man inte har gjort mer av det Vårdansvarskommittén kom fram till, om man nu menar att staten ska ta över ansvaret.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Stegrud för anförandet. Det fanns en hel del att replikera på, men jag ska ändå försöka hålla mig till några större delar.

Ledamoten pekar på att läget är allvarligt inom sjukvården, att den har stora utmaningar och liknande. Samtidigt har ju Sverigedemokraternas och regeringens prioriteringar under mandatperioden verkligen försatt sjukvården i ett oerhört tufft läge. Ni hade kunnat använda mandatperioden till att genomföra stora satsningar och vara den garant för välfärden som Sverigedemokraterna lovade väljarna att vara. Verkligheten är dock en helt annan. Ni har valt att prioritera sänkta skatter för dem med de absolut högsta lönerna i stället för att säkerställa resurser till hälso- och sjukvården.

Det kan inte heller ha undgått någon att den här mandatperioden verkligen har inneburit enormt stora utmaningar. Redan i början av mandatperioden pekade regionerna på att den kostnadskris vi alla har levt under slog stenhårt mot hälso- och sjukvården.

Inom hälso- och sjukvården är personalen det absolut viktigaste. Det var ledamoten inne på. Det är också personalen som under denna mandatperiod har fått betala priset för att läget har varit jättetufft. Personalen går på knäna. Regionerna har haft det oerhört tufft.

Min fråga är: Varför blev det så mycket viktigare att sänka skatten för de rikaste än att tillföra de pengar till välfärden som skulle garantera en starkare hälso- och sjukvård, vilket ju var Sverigedemokraternas löfte?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 12.

I dag debatterar vi hälso- och sjukvårdens organisation. Det kan låta tekniskt, men i grunden handlar det om någonting så mycket större. Det handlar om tilliten i vården, om rättvisan i samhället och om vilket Sverige vi vill vara.

Bakom varje struktur och organisationsfråga finns människor: den äldre som väntar på att få vård, barnfamiljen som inte får kontakt med vårdcentralen och sjuksköterskan som springer mellan patienter utan att räcka till. Just därför duger det inte att luta sig tillbaka.

Fru talman! En av de absolut största bristerna i den svenska sjukvården i dag är bristen på kontinuitet. För många patienter finns ingen fast läkare, ingen som känner deras historia och ingen som tar ansvar över tid. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Vi måste kunna mycket mer på det här området.

Vi socialdemokrater vill ändra på detta med ett tydligt mål: att fast läkare i primärvården ska gälla alla. Det handlar inte bara om trygghet. Det handlar om kvalitet, effektivitet och i slutändan liv. Tittar man på våra grannländer, exempelvis Norge, som har fast läkare och också har följt upp reformen, ser man att det förlänger livet hos den enskilda människan att ha fast läkare. Kontinuiteten betyder så mycket i tillgängligheten, i mötet och också i behandlingen över tid.

Därför har vi också pekat ut vägen framåt. Det handlar om ett vårdcentrallyft, en stark primärvård och en nationell struktur där staten tar ett större ansvar. I dag är systemet splittrat, och det är många gånger patienterna som betalar priset.

Fru talman! Samtidigt som människor väntar på vård ser vi hur oseriösa aktörer utnyttjar systemet. Välfärdskriminaliteten är inte bara ett marginalproblem, utan den är direkt systemhotande och äventyrar tilltron till vårt gemensamma hälso- och sjukvårdssystem. Våra gemensamma skattepengar som skulle gå till vård, personal och patienter hamnar i fel fickor. Det är oacceptabelt. Vi socialdemokrater är tydliga: Kriminella ska bort från välfärden.

Här har regeringen abdikerat från sitt ansvar. Läget i svensk hälso- och sjukvård kräver skärpt lagstiftning, bättre kontroll och möjlighet att stänga ute oseriösa aktörer som missbrukar systemet. Men det kräver också av oss lagstiftare att vi vågar se att dagens system med fragmentisering och bristande uppföljning har öppnat dörren för någonting som leder oss bort från det som vi i bred enighet säger att vi står upp för, nämligen sjukvårdens grundläggande principer om en jämlik vård och att få vård utifrån behov.

Det är politikens ansvar att stänga den dörren och göra upp med en utveckling där oseriösa eller direkt kriminella aktörer härjar i den svenska hälso- och sjukvården.

Fru talman! I betänkandet finns också frågor om privatisering och vårdval. Här behöver vi vara ärliga. Vi ser en utveckling där marknadstänkandet tillåts gå före behoven. Privatiseringar och vårdval har i vissa fall lett till sämre samordning, ökade kostnader och en vård som inte fördelas utifrån behov. Etableringar styrs mer av var det är lönsamt att kunna etablera sig än var behoven är som störst. Det är inte en jämlik vård, och det är någonting som vi behöver se. Det är inte bara en åsikt från mig som socialdemokratisk ledamot, utan det är verkligheten runt om i vårt land.

Den här utvecklingen blir väldigt konkret när man tittar på det som nu har avslöjats. Ta bara veckans granskning i Sveriges Radio, fru talman, där läkare vittnar om hur de får bonus om de maxar antalet patienter upp till 100 patienter om dagen. Systemet styr mot korta och enkla besök, medan patienter med större behov hänvisas vidare till någon annan. Det här är inte en effektiv vård till bra kvalitet utan ett löpande band som har ett enda syfte: att en stor vårdgivare ska tjäna så mycket pengar som möjligt.

Det gör mig förbannad, och jag tycker att det borde göra alla socialpolitiker förbannade. Vi betalar skatt för att gemensamt bygga en stark och tillgänglig sjukvård med hög kvalitet över hela landet som möter varje patient utifrån dennes behov. Men här ser vi ett system där både patienter och läkare hamnar i kläm, där noggrannhet och medicinsk kvalitet straffas och där volym och tempo premieras.

Ändå väljer regeringen att inte agera. Tvärtom lyfter man samma typ av aktörer till och med i sina egna sammanhang. Det säger ju någonting om riktningen.

För oss socialdemokrater finns en helt annan målbild. Vårdens resurser ska gå till vården. Du ska kunna gå till en vårdcentral och få rätt hjälp i tid, i regel av en fast läkare som känner dig och din situation. När vårdcentralen är stängd ska du kunna nå vården digitalt som ett komplement till den fasta läkare och den vårdcentral du har, inte som en ersättning.

Det är så vi bygger en vård som hänger ihop. Vi socialdemokrater säger inte nej till privata aktörer; vi säger ja till ordning och reda. Den modell vi har i dag är inte en modell som gynnar det vi gemensamt i politiken har sagt att vår gemensamma hälso- och sjukvård ska uppnå. Vården ska styras utifrån behov, inte av en marknadslogik, och det offentliga måste ha kontrollen.

Om det här vore en enda granskning, ett enda avslöjande, kunde man väl tänka: Visst, det finns en baksida som vi behöver hantera framöver. Men det här är återkommande, vilket visar att frågan är akut. I flera år har socialutskottet pekat på att vi behöver göra någonting åt den här utvecklingen. Ändå händer det ingenting.

Fru talman! En annan utveckling som oroar är ökningen av privata sjukvårdsförsäkringar. När fler går före i kön förändras hela systemets legitimitet.

Svensk sjukvård bygger på en enkel princip: Den som behöver vård mest ska få den först. Det är inte den som kan betala eller den som har en bättre sjukvårdsförsäkring som ska få vård först utan den som har de största behoven. Vi kan aldrig acceptera en utveckling där vi får ett A-lag och ett B-lag inom vården, för det är början på någonting som riskerar att underminera hela vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Svensk sjukvård står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen med mer fragmentisering, ökade klyftor och växande problem. Eller så väljer vi en annan riktning: en starkare primärvård, en fast läkare för alla och krafttag mot välfärdskriminalitet – en vård som styrs av behov och inte av en marknad.

Vi socialdemokrater har valt vår väg. Det handlar om att återupprätta tilliten, att stärka välfärden och att säkerställa att vården finns där för alla och inte bara för några.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för att du är här och har möjlighet att svara på våra frågor, även om jag inte upplever att svaren har varit särskilt många!

Låt oss lägga våra två budgetar bredvid varandra och granska dem! Då blir bilden också tydligare. Då ser vi vad regeringen och Sverigedemokraterna har valt att prioritera, vilket framför allt är skattesänkningar för de allra rikaste, och vad vi väljer att prioritera, vilket är en stark och bättre välfärd. Bara i år skulle det handla om 13 miljarder mer till välfärden, och det skulle göra skillnad.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill ha, ett samhälle där äldreomsorgen pressas till det yttersta eller ett samhälle där vi har mer tid för varandra och där undersköterskan inte behöver välja mellan att hålla en hand eller att hålla tiderna i ett schema och där den äldre människan möts av trygghet och inte av stress.

Fru talman! Det är inte personalen som brister, och det är inte de äldre som kräver för mycket, utan det är politiken som inte räcker till. Jag tycker därför att det är problematiskt att regeringen lutar sig tillbaka när man i stället har möjligheten att kliva fram, att visa nationellt ledarskap och att prioritera välfärden och äldreomsorgen.

Vi socialdemokrater har lagt vårt förslag på bordet. På samma sätt som regeringen har gått vidare med Äldreomsorgslyftet och skyddad yrkestitel hoppas jag att äldreomsorgsministern tar sitt förnuft till fånga och krokar arm med Socialdemokraterna för fler anställda med bättre villkor och för en äldreomsorg där värdighet och trygghet sätts först. De förslagen finns på riksdagens bord att rösta ja till.

Fru talman! Jag noterar att statsrådet återkommer till tre delar som kan beskrivas som det kommunala ansvaret, tillväxten och kompetensförsörjningen, och statsrådet räknar upp en rad enstaka reformer. Men inget av detta är svaret på problemen här och nu. Jag tänker att vi kan ta dem i tur och ordning.

För det första: det kommunala självstyret. Ja, kommunerna har ansvar. Men staten har också ansvar för förutsättningarna. Annars skulle vi inte ha ett sektorsbidrag, ett äldreomsorgslyft och andra viktiga delar. Detta är ett område där kommunerna och staten delar på ansvaret. Och sanningen är att det, när regeringen väljer att prioritera sänkta skatter för de rikaste framför att säkra resurser till välfärden, är de äldre som får ta smällen med en försämrad äldreomsorg.

När det sedan gäller det andra, tillväxten och kompetensförsörjningen, kan man verkligen ifrågasätta den politik som regeringen har bedrivit den här mandatperioden, med över 100 000 fler arbetslösa som resultat. Detta pressar också kommunerna genom ett sämre inflöde av skattepengar.

Äldreomsorgen kan inte vänta på en bättre konjunkturcykel; de äldre finns här och nu. Det är äldreomsorgen här och nu som behöver fungera. Jag tänker att regeringen här och nu behöver säkerställa reformer som bidrar till att vi kan ha en större satsning på äldreomsorgen. Grunden för min fråga i den här interpellationen är: Vilka konkreta reformer genomför regeringen för att säkerställa en ökad bemanning?

Mina kollegor här har tidigare precis som statsrådet berört detta med skyddad yrkestitel, och det är jättebra. Språkkravet är jättebra. Äldreomsorgslyftet är jätteviktigt. Allt detta är dels sådant som vi påbörjade och genomförde, dels sådant som regeringen har tagit vidare. Men vi behöver också ärligt konstatera att det inte löser problemet här och nu. Det räcker inte med det vi har gjort, utan de mest akuta problemen kvarstår: Det saknas resurser och personal här och nu för att kunna säkerställa en bra äldreomsorg.

Fru talman! Det är här regeringens politik så tydligt brister. Man har genomfört en politik med frysta statsbidrag till kommuner och regioner i ett läge med en hög inflation. Den kombinationen har verkligen tvingat in Sverige i en äldreomsorgskris som är allvarlig.

Äldreomsorgsministern pratar gärna om kvalitet, men som regering levererar man inte resurser. Man pratar gärna om kompetens men säkerställer inte bemanningen. Personalen hinner inte. Äldre får inte den tid de behöver.

Vi socialdemokrater har pekat ut en annan riktning. Det går att prioritera annorlunda. Det går att satsa mer statliga pengar för att som ett första steg möjliggöra 4 000 fler anställda i äldreomsorgen. Det skulle göra skillnad.

Min fråga är: Inser ministern att utan fler anställda riskerar alla andra reformer att bli otillräckliga?

Fru talman! Det ska vara tryggt att bli äldre i Sverige. Det kan inte bara vara en vision för politiker och politiken, utan det behöver vara ett löfte att vi i politiken gör allt vi kan för att varje människa ska känna trygghet genom hela livet. Men verkligheten är annorlunda när det handlar om äldreomsorgen. Äldre vittnar om otrygghet. Personal vittnar om stress. Anhöriga vittnar om oro. Och mitt i det här väljer regeringen att hänvisa till det kommunala självstyret. Det duger inte.

Det kommunala självstyret är en viktig del. Men när personalen springer mellan brukare eller när äldre möter nya ansikten från hemtjänsten varje dag – kanske flera gånger per dag – är det inte bara en fråga för det kommunala självstyret. Då är det en kvalitetskris i svensk äldreomsorg.

Fru talman! Ministern lyfter fram statsbidragen, men sanningen är ju att kommunerna pressas hårt. Demografin förändras, men resurserna hänger inte med. Resultatet ser vi tydligt. Det är färre anställda i omsorgen och mindre tid för varje äldre människa. Det är en arbetsmiljö där personalen går på knäna.

Tydliga besked saknas från regeringen om hur bemanningen inom svensk äldreomsorg ska stärkas. Att säga att det är arbetsgivarens ansvar tycker jag är att abdikera från det nationella ansvaret, för äldreomsorgen är inte vilken verksamhet som helst. Det handlar om människor i livets mest utsatta skede. Det kräver ett politiskt ledarskap.

Vi socialdemokrater är tydliga med att vi är beredda att ta ansvar och prioritera en nationell politik som stöttar kommunerna i den här verksamheten och möjliggör fler anställda och bättre kontinuitet. I äldreomsorgen ska äldres behov och inte ett minutschema styra. Min fråga i interpellationen är enkel: Var finns regeringens konkreta reformer för att öka bemanningen i äldreomsorgen?

När ministern och jag reser runt i landet kan vi se att det finns många som gör ett helt fantastiskt arbete. Det finns otroligt mycket att vara stolt över och äldreomsorg som verkligen är helt perfekt. Men jag är övertygad om att vi också möter verksamheter från norr till söder som har det riktigt tufft, där personalen går på knäna och där resurserna inte är tillräckliga. Då kan vi från nationell nivå inte bara kan säga att det handlar om kommunalt självstyre och att det är en kommunal angelägenhet. Vi är ju en aktör på det här området. Vi behöver ta större ansvar och prioritera frågan tydligare framöver, för utmaningen och krisen inom äldreomsorgen har bara börjat om vi inte förändrar politiken och byter riktning för Sverige.

Fru talman! Ingen ung människa ska behöva välja mellan tandläkaren och hyran. Jag tycker att vi tydligt visar att vi inte behöver en politik som ställer unga mot äldre. Det är en ren och skär prioritering att Moderaterna väljer skattesänkningar före att behålla de tandvårdsstöd som finns, med den avgiftsfria tandvården upp till 23 års ålder och det fördubblade tandvårdsstödet upp till 29 års ålder. Dålig tandhälsa kostar mer i längden, både för individen och för samhället.

Att avstå från tandvård är redan vanligt bland unga, och Moderaterna gör det ännu vanligare. I går kunde vi ta del av att specialisttandläkarna i Örebro län pekar på att flera unga har tackat nej till behandling eftersom de inte kan betala en del av behandlingen, vilket de nu behöver göra, för att reglera tänderna.

Varför vill man skapa den orättvisan? Varför vill man här och nu göra någonting som den enskilde och samhället kommer att få betala för i längden? Årslånga köer till tandreglering och långa behandlingstider leder nu till att vissa unga måste börja betala på grund av att tidigare kostnadsfria behandlingar inte har hunnit slutföras.

I det här läget behöver regeringen, med bland annat Moderaterna, och Sverigedemokraterna stå för sin prioritering. Min fråga är hur Moderaterna ser på konsekvensen att fler unga nu riskerar att avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Anser ni att det är en rimlig utveckling för Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Varmt välkommen, ledamoten Manouchi, till budgetdebatten på detta otroligt viktiga område: välfärdsområdet.

Det är i en tuff tid som ledamoten kliver in som förstanamn för Moderaterna. Tillväxten är i Europas bottenliga. Tio år av reallöneökningar är bortspolade. Fattigdomen och den sociala utsattheten har närapå fördubblats de senaste åren, och ungdomsarbetslösheten är på närmare 25 procent – i nivå med Greklands, om jag inte har fel.

I det här läget beslutar Moderaterna att göra tandvården dyrare för unga. Det är något som slår direkt mot dem som redan har det tufft ekonomiskt. Moderaterna sänkte åldern för rätten till avgiftsfri tandvård från 23 till 19. Moderaterna tog bort det dubbla tandvårdsbidraget för alla unga upp till 29 års ålder. Konsekvenserna är enkla, nämligen att fler unga kommer att avstå tandvård och fler kommer att få dyrare problem senare i livet. Vi vet att tandhälsa är en klassfråga från ung till äldre, och vi vet att unga redan skjuter upp tandläkarbesök av ekonomiska skäl. I det här läget gör regeringen och Sverigedemokraterna situationen värre, samtidigt som man väljer att lägga pengarna på att sänka skatter för dem som har det allra bäst.

Som jag sa i mitt anförande vill vi socialdemokrater återställa stödet. Moderaterna väljer att försämra det. Jag vill bara höra hur ledamoten motiverar att unga ska betala mer för tandvård samtidigt som ni genomför skattesänkningar för höginkomsttagare.

Herr talman! Man kan som parti inte säga att man står på vanligt folks sida och samtidigt i reform efter reform och prioritering efter prioritering göra det sämre för vanligt folk. Detta är ett tydligt exempel. Ni har gått med på att försämra högkostnadsskyddet, som verkligen är till för att de med de tuffaste förutsättningarna ska ha samma möjlighet till medicin som alla andra.

Det står klart att kostnaderna för medicin ökar lavinartat, och det behöver man hantera. Men det har regeringen inte gjort. Ni har inte gjort något arbete för att tämja marknaden och öka samordningen för att pressa kostnaderna. I stället har Sverigedemokraterna gått fram med en försämring av högkostnadsskyddet som ensidigt slår mot dem som har det tuffast. Det slår mot pensionärer, multisjuka och kroniker. Ledamoten säger att dessa inte drabbas, men det gör de eftersom de måste betala mer innan högkostnadsskyddet kickar in. Redan nu kommer rapporter om att människor i ännu större omfattning avstår från sina mediciner.

Högkostnadsskyddet är en trygghetsreform, och Sverigedemokraterna har gjort den svagare. För mig är det självklart att ingen ska behöva dela upp sin medicinering eller avstå från medicin för att få ekonomin att gå ihop. Min fråga är: Var går gränsen för Sverigedemokraterna? Hur sjuk måste man vara för att ni inte ska höja kostnaderna för ens medicin?

Herr talman! Verkligheten är beviset för att Tidösamarbetet fungerar. Så ungefär inledde ledamoten sitt anförande. Jo, jag tackar, jag. Verkligheten är att Sverigedemokraternas och regeringens försämring av högkostnadsskyddet gör det dyrare att vara sjuk i Sverige. Det är människor med kroniska sjukdomar och funktionsnedsättningar och multisjuka äldre med stora omsorgsbehov som får ta smällen. Sverigedemokraterna säger sig stå på vanligt folks sida men har bidragit till att göra denna försämring möjlig.

Jag tror att SD-ledamoten liksom jag vet att det redan före försämringen av högkostnadsskyddet fanns människor som tvingades avstå från sina mediciner för att det var för dyrt, och nu har Sverigedemokraterna och regeringen höjt kostnaderna ytterligare. Det är inte trygghet utan ett svek mot dem som har det största behovet.

Vi socialdemokrater lägger i vår budget mycket pengar på att återställa denna försämring, för vi tycker att det här är ett uselt förslag som slår hårt mot dem som har det absolut tuffast.

Men Sverigedemokraterna vill göra det dyrare. Min fråga är därför: Hur förklarar ni att människor som är sjuka ska betala mer för sin medicin samtidigt som ni driver igenom stora skattesänkningar för de allra rikaste i vårt samhälle?

Herr talman! Regeringen pekade i sina egna underlag det här året, 2025, på att köerna är de längsta någonsin. Det går inte att backa från det. Det gör ju inte saken bättre att vi har haft långa köer tidigare. Frågan är vad vi ska göra för att bryta den utvecklingen.

Jag är helt övertygad om att en styrning av detaljer mot mer prestation inte kommer att skapa den långsiktighet man behöver. Därför lägger vi mer pengar på personalsatsningar som kan bli långvariga.

Varför växte köerna under våra år? Jo, bland annat för att vi gick igenom flera år av pandemi, då allting annat fick stå tillbaka för att vi skulle klara att ta oss igenom det. Detta är dock någonting vi behöver fortsätta att jobba med.

Jag förvånas över att den här regeringen snart har haft fyra år vid makten och ändå inte prioriterar välfärden. Även om Sverigedemokraterna sa att de ska vara garanten för välfärden är det ju inte det som visats i budget efter budget. Statsministern har suttit på bästa tv-tid och sagt: Vi ska leverera en budget som säkerställer att inga människor varslas inom sjukvården. Sedan backade man ifrån det, för det blev inte verklighet.

Jag tänker att svensk hälso- och sjukvård har många utmaningar. En handlar om att skapa långsiktighet, och det behöver politiken förmå. Vi behöver prioritera mer resurser till hälso- och sjukvården framöver. Enbart den utveckling vi har – som är fantastisk när det gäller nya preparat och nya metoder – gör att vi kommer att behöva lägga mer pengar för att få en väl fungerande sjukvård med korta köer. Det måste ändå vara målet för politiken på bredden.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att jag har sagt detta tidigare: Det är helt klart att sjukvården har haft utmaningar över tid och kommer att ha det framöver. Kostymen för svensk sjukvård är för trång. Vi skulle behöva lägga mer resurser på sjukvården.

Jag tycker att det är märkligt att man stolt verkar företräda en regering som inte har tagit denna utmaning vidare. Vi gjorde det vi kunde under våra år – med välfärdsmiljarder under en pandemi – för att stärka välfärden och klara av att ta Sverige genom utmaningarna.

Sedan har vi dock fått en nationell sjukvårdskris för att den här regeringen när kostnadskrisen slog till och alla regioner gick på knäna valde att inte möta hälso- och sjukvårdens behov. I stället har man prioriterat återkommande skattesänkningar under mandatperioden. Vi har till skillnad från regeringen valt att fördubbla pengarna till välfärden för att på det sättet säkerställa att vi inte får längre köer.

Under den här mandatperioden har köerna fortsatt att växa. Om man är kritisk till att sjukvårdsköerna var långa förut, varför har man då inte bedrivit en politik för att korta köerna? Varför har man abdikerat från detta och prioriterat skattesänkningar som har bidragit till att regionerna gått på knäna och att köerna under det här året är de längsta någonsin?

Herr talman! Låt oss börja i den verklighet som människor just nu möter. Sverige fungerar inte som det ska. Vårdköerna är bland de längsta någonsin. Äldreomsorgen pressas till max. Människor har svårt att klara månaden, och barn växer upp i en tid där otryggheten kryper allt längre ned i åldrarna.

Det här är ingen slump. Det är inte otur. Det är resultatet av tre förlorade år med en regering som har valt helt fel prioriteringar.

Herr talman! När hushållen pressades av skenande priser och fallande reallöner valde Sverigedemokraterna och regeringen att sänka skatten för de rikaste. När människor oroade sig för att de inte skulle ha råd med sina mediciner gjorde regeringen och Sverigedemokraterna högkostnadsskyddet sämre. När unga behövde hjälp att gå till tandläkaren gjorde Kristersson och Åkesson tandvården dyrare. Och när Sveriges ekonomi behövde stöd för att ta sig ur en lågkonjunktur genomförde regeringen en bakåtvänd politik som placerade oss i träsket av Europa när det gäller tillväxt – i bottenligan för den europeiska tillväxten. Samtidigt är i dag 100 000 fler människor arbetslösa jämfört med när den här regeringen tillträdde.

Det är tre år då människor har fått ta smällen medan regeringen och Sverigedemokraterna har gjort politiska prioriteringar som förvärrat problemen.

Herr talman! I en sådan tid vi nu lever i borde välfärden stärkas. Sverigedemokraterna och regeringen har gjort precis tvärtom. Jag har sagt det tidigare här i kammaren och kommer att säga det fler gånger: Välfärden är ingenting vid sidan av. Den är hjärtat i ett tryggt samhälle. Den är en del av vårt totalförsvar, och den är värd att prioritera.

Men regeringens politik har urholkat välfärden år för år. Statsbidragen räknas inte upp i takt med kostnadsökningarna. Regionerna tvingas till nedskärningar. Personal lämnar äldreomsorgen och sjukvården. Och nyrekryteringen till kriminaliteten fortsätter utan att de sociala insatserna förstärks.

Ska man förstå de senaste tre åren räcker det att fråga en sjuksköterska, en undersköterska, en socialsekreterare eller en hemtjänstmedarbetare. Det blir svårare att göra ett bra jobb – fast behoven ökar.

Herr talman! Sverige behöver en annan väg, och det börjar med välfärdens finansiering. Vi socialdemokrater föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner ska räknas upp med inflationen varje år. Det är en bottenplatta som ger långsiktighet, som stoppar nedskärningarna och som gör att man vågar anställa i stället för att skära ned. Det är inte lyx. Det är en förutsättning för att välfärden ska fungera.

Herr talman! Tydligast syns det kanske i sjukvården. Regeringen avslutade Socialdemokraternas stora personalsatsning. Det var ett misstag. Ska vården fungera måste personalen få rimliga villkor. Vi lägger därför 2,4 miljarder mer än regeringen på personal, utbildning och arbetsmiljö och 600 miljoner mer till kvinnors hälsa och mödra- och förlossningsvård. Vi återställer när det gäller regeringens försämringar av högkostnadsskyddet för läkemedel och tandvård för unga. Ingen ska behöva välja mellan mat och medicin, och ingen ska tvingas avstå från tandvård för att plånboken inte räcker.

Herr talman! En välfärd värd namnet måste också ge äldre den omsorg och värdighet de förtjänar. Äldreomsorgen är en av de mest pressade delarna av svensk välfärd. Personalen vittnar om en arbetsmiljö som inte håller, om för få kollegor och en orimlig stress. När bemanningen är för låg går det ut över både personalen och de äldre. Vi socialdemokrater väljer därför i den budget vi i dag debatterar att satsa nästan 2 miljarder kronor på ökad bemanning inom äldreomsorgen. Det är pengar som betyder fler kollegor, bättre arbetsmiljö och en äldreomsorg där man hinner se människan.

När andra pratar om värdighet skapar vi förutsättningarna för att faktiskt uppnå den.

Men, herr talman, välfärden handlar också om att göra Sverige tryggare för framtiden. Vi kan inte ”polisiära” oss ur allt. Vi kan inte bara reagera när skadan redan är skedd. Vi måste agera tidigt. Därför föreslår vi också ett socialtjänstlyft på 1,7 miljarder, så att socialtjänsten kan vara närvarande där barn och unga finns – tidigt och på riktigt.

Jag är helt övertygad om att svensk politik skulle behöva kraftsamla och gå samman för att säkerställa att vi som samhälle ser barnen innan gängen gör det.

Herr talman! När man lägger ihop allt det här blir skillnaderna mellan våra budgetalternativ väldigt tydliga.

Regeringen och Sverigedemokraterna väljer skattesänkningar för de rikaste. Vi socialdemokrater väljer en stark välfärd för vanligt folk. SD och regeringen gör det dyrare att vara sjuk – som kroniker, astmatiker, diabetiker och reumatiker. Vi gör det tryggare att vara människa. Regeringen saknar en plan för sjukvården, för äldreomsorgen och för tryggheten. Vi går till val med att presentera en ny riktning för Sverige med fokus på en sjukvård som fungerar, en äldreomsorg som är värdig, en socialtjänst som stoppar rekryteringarna och en välfärd som håller ihop landet.

Efter tre förlorade år med regeringen och Sverigedemokraterna behöver Sverige en förändring: en regering som prioriterar välfärden, inte skattesänkningar för de rikaste.

Jag är helt övertygad, herr talman, om att Sverige kan bättre än så här och att Sverige förtjänar bättre än detta.

(Applåder)