Patrik Karlson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det är ju kul att humor fortfarande existerar i kammaren; till och med jag kan uppskatta ett sådant inlägg!

Jag kan också börja med att tacka ledamoten för frågan. Jag vill säga att ordvalet familjesplittring visserligen låter retoriskt effektivt, men det är helt missvisande. Det låter som att den här regeringens syfte vore att skilja människor åt för att man tycker att det är roligt, men det är ju inte sant!

Hela syftet med det här är att familjeåterförening ska ske under villkor som ger familjer och deras barn en faktisk chans att leva stabilt, tryggt och integrerat i det här landet. Det är en avgörande skillnad. Vi känner till resultatet av det Miljöpartiet förespråkar här i talarstolen. Vi har sett konsekvenserna, och det är ingen vacker syn. Då säger Miljöpartiet: Vi vill ha mer av det där!

Jag tycker helt ärligt att det är lite verklighetsfrånvänt. Återigen: Är det bra att försvara att familjer återförenas i trångboddhet och att barn växer upp i hushåll utan egen försörjning eller inte har svenska över huvud taget i sitt hem? Vi vet ju att konsekvenserna blir katastrofala, och då säger Miljöpartiet: Det där vill vi ha mer av!

Ett familjeliv som byggs i fattigdom – medvetet orkestrerat av Miljöpartiet, verkar det som – i osäkerhet och med långvarigt beroende är skört. Vi känner till det. Barn påverkas, och relationer pressas. Kvinnors frihet begränsas också i oerhört stor mån, men det verkar Miljöpartiet fullkomligt strunta i. Dessutom urholkas tilliten till samhället, och Miljöpartiet säger återigen: Det där vill vi ha mer av!

Miljöpartiets problem är att man i grunden fortfarande tänker att fler undantag och amnestier alltid är lösningen, medan skarpare krav som får lite ordning och reda på detta är förskräckligt.

Vår erfarenhet de senaste decennierna visar dock på något helt annat, och det är därför vi har lagt om migrationspolitiken under den här mandatperioden.

Herr talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!

Jag hängde faktiskt inte helt med i resonemanget om skolgången. Vi kan ju inte styra hur gamla barnen är när de kommer till Sverige och därmed någon gång kommer att börja i svensk skola. Det är ungefär som om vi skulle slussa hit barn från omvärlden så att alla ska börja i årskurs 1.

Barn och unga kommer att komma till Sverige vid olika tidpunkter i sitt liv och därmed också ha olika förutsättningar för hur de ska ta sig an och klara svensk skola. Därför är det oerhört viktigt att man i svensk skola jobbar mer individanpassat med undervisningen för att barn i olika skeden ska kunna ta till sig den undervisning som de behöver för att sedan ta sig vidare ut i vuxenlivet.

Det kommer alltid att finnas kritik mot lagförslag. Det är väldigt sällan en proposition får 100 procent gehör av alla remissinstanser. Det är i princip omöjligt att hamna i den situationen. Och även om det skulle vara så att vi hela tiden lyssnade på remissinstanserna är vi folkvalda, och vi har en rad olika saker som vi väger in när vi tar fram olika lagförslag.

I det här fallet får jag nästan känslan att Annika Hirvonen skulle föredra någon form av teknokrati i det här landet och vill avskaffa möjligheten till direktval av förtroendevalda i den här kammaren. Jag kan inte tolka det på något helt annat sätt.

Det är klart att man alltid ska lyssna in och ta till sig och väga olika argument för och emot. Det gör den här regeringen också. Det har vi gjort ständigt sedan den här mandatperioden började. Men det betyder ju inte i sig att man alltid landar i samma slutsats som remissinstanserna. Jag tycker inte alls att det är något konstigt.

Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!

Bildsättningen av ledamoten och Vänsterpartiet och även övriga oppositionen i den här frågan är ju helt felaktig. Regeringen var oerhört medveten om detta. Det var därför den frågan togs med i den utredning som startades 2024. Vi såg hur regelverket i vissa fall slog orimligt hårt mot unga vuxna som befunnit sig i Sverige på anknytningsgrund och som hamnade i kläm mellan olika tillståndsgrunder, olika åldersgränser och en lagstiftning som i det här fallet inte var sammanhängande.

Det rättar vi nu till med det här förslaget. Nu ska man kunna få anknytningstillstånd upp till 21 års ålder. Då har man också slutat vara tonåring. Då är man faktiskt vuxen. Men, med det sagt, då har man ju fått möjlighet att fullfölja gymnasiet och etablera sig innan ett självständigt tillstånd ska kunna bäras på egna grunder.

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Vänsterpartiets eget förslag är. Man vill i alla fall gå längre. Men det verkar ju som om man i praktiken vill etablera en princip där lång vistelse i Sverige i sig, eller i alla fall nästan, ska ge rätt att stanna oavsett vad.

Där skiljer vi oss åt. Det kan vi ju konstatera. Vi tycker inte att man ska få stanna oavsett vad. Det måste också finnas giltiga skäl för det. Visst är anknytning viktig, självklart är den det, men vi tycker inte att migrationsrätten i det här landet ska kunna byggas på principen att varje långvarig vistelse gradvis övergår i permanent rätt att stanna. Det måste finnas tydliga kriterier och krav för hur man ska förhålla sig till sin vistelse i det här landet, oavsett om den handlar om arbete, studier eller någon annan form av etablering.

Herr talman! Jag kan väl börja med den sistnämnda frågan. Vi har nu gått fram med ett lagförslag som verkligen kommer att förändra den situation som har gjort att många unga vuxna har hamnat i kläm på rent orimliga villkor. Jag nämnde i mitt anförande att det var utifrån de två lagändringar som först gjordes 2016 och sedan fastställdes 2021.

Någon gång måste man börja prövas som egen individ. När man är 21 år är man inte längre tonåring. Då är det dags att kunna stå på egna ben. Jag tror egentligen att en bred majoritet i kammaren är överens om det i grund och botten.

Det frågades tidigare, jag vet inte om det var i ett anförande eller i ett replikskifte: Var ska man annars dra gränsen? Ska människor per automatik få gå på regeln om anknytning inte bara tills de är 30 eller 40 år, utan ska det aldrig ta slut? Ska det inte finnas några skäl över huvud taget för att vara i det här landet på egen grund? Min motfråga, som jag gärna skulle vilja ha svar på, är: Var vill Vänsterpartiet dra en gräns i de här fallen, eller vill man inte ha en gräns över huvud taget?

Sedan kommer vi till frågan om att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det är superviktigt. Det som också varit viktigt under den här mandatperioden är i vilket läge regeringen klev in. Det var ett enormt jobbigt läge rent ekonomiskt, med en extremt hög inflation. Det var något som i sig medförde att vi har en lågkonjunktur i det här landet.

Regeringen har steg för steg via budgeten och andra reformer gjort insatser som har tryckt ned inflationsnivån men också fått igång ekonomin i sig. Sedan är det många saker i vår omvärld som vi inte kan påverka, som handelskriget som Trump satte igång eller det som vi nu har sett i bland annat Mellanöstern. Det här gör att saker och ting med vår politik inte går lika fort som de hade gjort i ett normalläge.

Vi ser hur arbetslösheten sjunker och hur ekonomin växer. Därför är det så viktigt att regeringens ekonomiska politik får fortsätta även nästa mandatperiod.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Under lång tid har den asylrelaterade invandringen till Sverige varit omfattande. I kombination med en alltför kravlös integrationspolitik har det bidragit till ett växande utanförskap, till segregation, till trångboddhet, till bristande egen försörjning och till att alltför många barn växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet. I dag bor omkring 700 000 människor i Sveriges utanförskapsområden, och omkring 160 000 av dessa är barn. Det är i och för sig inte bara siffror – det är ett samhällsmisslyckande som har tillåtits växa därför att alltför många har föredragit signaler framför struktur och avsikter framför ansvar.

Det är mot den bakgrunden man ska förstå den omläggning som den här regeringen har gjort på migrationsområdet. Målet är en ansvarsfull och långsiktigt hållbar ordning, där ett ja faktiskt betyder ja och ett nej faktiskt betyder nej. Den som kommer till Sverige ska ges goda möjligheter att bli en del av vårt samhälle men också möta tydliga krav på etablering, egen försörjning och ansvar.

Sedan regeringen tillträdde har antalet asylsökande minskat kraftigt, trots ett fortsatt högt söktryck i många andra europeiska länder. Men det räcker inte att bara se till själva asylinvandringen. Anhöriginvandringen, som vi pratar om här i dag, utgör fortfarande en betydande del av den invandring till Sverige som sker år efter år. Den har under lång tid kunnat ske på väldigt generösa villkor, ofta utan att regelverket i tillräcklig grad tagit hänsyn till integrationen, till välfärdens bärkraft och till det enkla faktum att familjeåterförening måste fungera även i verkligheten.

Herr talman! En bärande princip i propositionen är att reglerna om anhöriginvandring ska anpassas till EU:s rättsliga miniminivå. Sverige ska självklart leva upp till EU-rätten och till våra internationella åtaganden. Men Sverige ska inte av gammal vana lägga sig över den nivå som krävs om konsekvensen blir sämre integration, större utanförskap och minskad tillit till systemet. Under lång tid har man i det här landet nästan gjort en dygd av att vara mer långtgående än nödvändigt i migrationspolitiken, som om det mest generösa alltid också vore det mest ansvarsfulla. Så har det inte fungerat i verkligheten.

Herr talman! Med den här propositionen gör vi reglerna tydligare och mer situationsanpassade när det gäller vem som kan vara anknytningsperson. Det är en viktig förändring. Dagens och gårdagens regelverk har alltför ofta utgått från att samma ordning ska gälla för helt olika människor i helt olika situationer. Men en svensk medborgare, en nordisk medborgare, en person med permanent uppehållsrätt, en arbetskraftsinvandrare, en person med tidsbegränsat uppehållstillstånd på asylrelaterad grund och ett ensamkommande barn har inte samma ställning i Sverige. De har inte samma grad av etablering eller stabilitet. De har inte heller samma förutsättningar att bära ansvar för familjeåterförening. Det är därför rimligt att göra vissa skillnader mellan de här grupperna.

För svenska och nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt ska det räcka att man är bosatt här. För personer med uppehållstillstånd ska det däremot krävas mer. Man ska vara bosatt i Sverige. Man ska ha PUT eller TUT med viss giltighetstid. Det ska också finnas välgrundade utsikter till att man ska få stanna varaktigt i Sverige. Det här är sunt i sig. Varför skulle staten låta en person som själv bara har en mycket osäker eller kortvarig rätt att vistas i landet omedelbart utgöra en grund för långtgående rättigheter för andra? Att ha det på det sättet vore ologiskt.

Herr talman! Propositionen slår också fast en annan viktig princip: Reglerna om uppehållstillstånd ska bara vara tvingande när EU-rätten kräver det. I andra fall ska det finnas en möjlighet att bevilja tillstånd men inte en automatisk rätt. Det är avgörande. När EU-rätten kräver att kärnfamiljen ska omfattas ska såklart Sverige leva upp till det. Men när EU-rätten inte kräver en principiell rätt till tillstånd måste man som land kunna göra en helhetsbedömning.

Herr talman! När det gäller barn skärper vi inte bara reglerna – vi gör dem också mer tydliga och hållbara, enligt min mening. Rätten till uppehållstillstånd för ett barn som inte är anknytningspersonens och hans eller hennes makes eller sambos gemensamma barn ska tydligt knytas till vårdnaden. Det är en mycket viktig förändring.

Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för en blivande make eller sambo begränsas genom det här ärendet. Det kommer dock fortfarande att finnas utrymme för detta i situationer där par haft synnerliga svårigheter att leva tillsammans i sitt hemland därför att relationen i sig inte accepteras. Det kan till exempel handla om samkönade relationer i länder där sådana förhållanden möts av förföljelse, våld eller i värsta fall till och med död. Det är en rimlig avgränsning. Men i övrigt ska inte migrationsrätten i det här landet bygga på framtidslöften, antaganden eller otestade relationer. Vi vet att skenrelationer förekommer. Vi vet att familjerelationer ibland används som en ren migrationsstrategi. Vi vet också att människor, inte minst unga kvinnor, kan pressas in i relationer som de inte valt fritt.

Herr talman! Möjligheten till uppehållstillstånd för umgänge med barn ska finnas kvar, men på rätt grund. Den ska skydda ett redan pågående familjeliv, inte användas för att skapa ett nytt familjeliv från grunden genom migrationslagstiftningen. Samtidigt ska inte lagen vara stelbent inför det som kan anses ovanligt eller komplicerat. Det måste finnas en ventil för det som ibland skulle kunna klassas som ömmande eller rent av udda situationer. Det kommer alltid att finnas fall som ligger utanför vad man klassar som normalfall. Det kan vara fråga om personer som hamnat mellan regelverk, familjesituationer som är djupt särpräglade eller omständigheter där ett strikt nej skulle framstå som rent orimligt. Då behövs det en form av ventil. Men den ska också förbli en ventil. Under alltför lång tid har svensk migrationspolitik haft en tendens att presentera huvudregler med ena handen och tömma dem på innehåll med den andra genom undantag som blivit så vida att systemet till slut blivit ett obegripligt lapptäcke.

Herr talman! I denna proposition behandlar vi också den uppmärksammade frågan om unga vuxna som hamnat i kläm på grund av främst lagändringarna från 2016 och 2021, i debatten även kallat tonårsutvisningar.

Nu utökar vi möjligheten till uppehållstillstånd för unga vuxna som tidigare haft tillstånd och gör reglerna mer enhetliga. Det är klokt eftersom lagstiftningen annars riskerar att slå godtyckligt mellan olika grupper beroende på vilken tillståndsgrund som deras föräldrar har.

Det har funnits olika åldersgränser i olika regelverk. Vi går nu fram med en mer sammanhållen ordning där möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning ska finnas upp till 21 års ålder. Det är rimligt. Det ger fler unga chansen att slutföra gymnasiet, etablera sig och på sikt uppfylla kraven för ett eget självständigt tillstånd.

Herr talman! Vi går också som nämnts fram med förändringar gällande väntetiden. Som huvudregel ska det krävas att anknytningspersonen med tidsbegränsat uppehållstillstånd har vistats i Sverige i minst två år innan anhöriga kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Genom en lagreglerad väntetid ges människor möjlighet att etablera sig i samhället, skaffa bostad, få fotfäste på arbetsmarknaden, lära sig språket och förstå hur samhället fungerar innan återföreningen äger rum. Det är ett verktyg för bättre integration.

Det finns förstås de som invänder att väntan i sig kan vara svår. Det är sant. Men alternativet är inte heller smärtfritt. Alternativet är att familjer återförenas i mycket svaga förutsättningar, i trångboddhet, i ekonomisk osäkerhet och i områden där utanförskapet redan är djupt.

Samtidigt är förslaget utformat med tydliga undantag. Kravet ska inte gälla exempelvis familjeåterförening mellan ensamkommande barn och deras föräldrar, i vissa flyktingfall, för barn som fötts i Sverige eller där särskilda skäl talar emot en väntetid.

Herr talman! Nära kopplat till detta finns det skärpta försörjningskravet. Att kunna försörja sig själv och sina familjemedlemmar har en avgörande betydelse för integrationen och för delaktighet i det svenska samhället. Detta i sig är inte särskilt kontroversiellt.

Nu förändras försörjningskravet med en höjning till 1,3 gånger normalbeloppet. Det är viktigt därför att kvinnor som kommer till Sverige genom anknytning i dag oftast är de som står allra längst från arbetsmarknaden. Det är viktigt därför att barn inte ska växa upp i hushåll där försörjningen redan från början är för svag. Det är viktigt därför att arbete inte bara ger inkomst utan också språk, självständighet, nätverk och egenmakt. Men undantag ska kunna göras där det vore orimligt att inte göra det, till exempel i vissa särskilt ömmande fall.

Herr talman! Vi föreslår också att detta ska gälla vid ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Om försörjningskravet bara prövas en gång, när den anhörige först kommer till Sverige, skickar vi i praktiken signalen att det inte spelar någon roll vad som händer sedan. Syftet med försörjningskravet är inte att ha en tillfällig kontrollpunkt. Syftet är att främja självförsörjning och motverka utanförskap över tid.

Samtidigt finns här en viktig balans. Vid förlängning ska också den anhöriges egna inkomster kunna beaktas. Om en make eller sambo som kommit hit som anhörig har börjat arbeta ska det räknas med i bedömningen. Det är klokt, det belönar egen ansträngning, det stärker incitamenten till arbete och det gör att lagstiftningen bättre speglar verkliga integrationsframsteg.

Avslutningsvis vill jag säga en kort sak. Ola Möller nämnde från talarstolen att han såg lite förvånande blickar när han tog replik på Tony Haddou. Det var nog min blick han såg. Det var nog mer av nyfikenhet. Jag tänkte: Vad är det som kokas ihop här? Det visade sig inte vara någon större sak.

Jag kan för egen del hävda att jag är lite rookie i sammanhanget. Jag missade helt vad som skedde och att Tony Haddou slutar. Tack för din tid i riksdagen, Tony Haddou! Det är uppenbart att vi inte tycker lika i politik. Jag har uppskattat våra samtal som vi har haft vid spontanfika och när vi träffats på gymmet.

Vi har talat om allt mellan himmel och jord. Jag vet att du kanske har tyckt att jag varit lite jobbig när jag har klagat över renoveringar hemma och sådant, men det får man leva med. Oavsett vad du gör framöver, och jag har ingen aning, önskar jag dig lycka till. Jag önskar dig allt gott i livet, och må också hälsan vara god!

(Applåder)

Fru talman! Sverige har i grunden ett bra pensionssystem. Samtidigt som det har gett goda pensioner åt de flesta har det haft en positiv inverkan på samhällsekonomin genom att helt enkelt uppmuntra till arbete. Att fler arbetar och att fler arbetar längre är grunden för att pensionerna långsiktigt ska kunna vara höga.

Ingen ska behöva vara orolig för sin ekonomi när man blir äldre. Därför var Liberalerna en gång i tiden med och drev på för att inrätta dagens svenska pensionssystem. Det är ett stabilt system som bygger på långsiktiga överenskommelser, men det är väl egentligen ingen som hävdar att systemet i sig är perfekt. Det är rätt svårt att uppnå perfektion i sak, men det betyder inte att man ska sluta sträva efter det.

I dag tar samtliga partier i Sveriges riksdag i alla fall ett litet steg mot detta med ett gemensamt förslag som jag tycker förbättrar det svenska pensionssystemet och går mot att säkra mer pengar till dagens och morgondagens pensionärer. Jag säger som Hans Eklind sa tidigare: ”Äntligen!” Det här är jag glad över.

Pensionerna är en fråga om frihet, värdighet och rättvisa. Den som har arbetat ett helt liv, tagit ansvar, betalat skatt och byggt vårt land ska kunna se fram emot ålderdomen med trygghet i sikte.

Fru talman! Vi behöver ett system som är ekonomiskt hållbart över tid. Men vi behöver också ett system som upplevs som rättvist av dem som lever med och i det. Om människor inte förstår systemet, inte litar på det eller inte känner att det belönar arbete försvagas förtroendet. Det är mot den bakgrunden, fru talman, vi i dag behandlar förslaget om utdelning av överskott i inkomstpensionssystemet.

Det handlar som sagt om en mycket enkel rättviseprincip: Om det finns en broms i dåliga tider måste det också finnas en gas i goda tider. Det är vi alla rörande överens om här i dag.

Hittills har pensionssystemet haft en tydlig mekanism för underskott. När ekonomin i systemet försämras finns regler för hur uppräkningen av pensioner och pensionsrätter hålls tillbaka. De finns där för att säkra systemets stabilitet, och det är i grunden rätt. Men när systemet går starkt, tillgångarna växer och ett betydande överskott byggs upp bör det också finnas en gas, något som hittills saknats. Den obalansen rättar vi nu till. Som sagt: Äntligen!

Vi inför ett balanstal på 1,15. Det tycker jag också i grunden är bra. Sedan får vi följa det över tid och se hur det utvecklas, men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

För Liberalerna är kopplingen mellan arbete och pension central. Vi tror på arbetslinjen, på livsinkomstprincipen och på att det ska löna sig att arbeta. Den som har varit med och finansierat systemet och burit riskerna i sämre tider ska också få del av uppsidan i bättre tider. Det är klokt.

I ärendet gör vi också bedömningen att den återstående skuld som inkomstpensionssystemet haft till staten enligt en tidigare överenskommelse ska skrivas av och därmed vara slutreglerad. Det tycker jag också är viktigt att nämna. Ett system ska som sagt åtnjuta människors förtroende. Vi behöver ha tydlighet, ordning och reda i det.

Med det sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också passa på att tacka fru talmannen och alla övriga som jobbar inte bara här i kammaren utan i hela huset för ert arbete, och kanske framför allt för ert tålamod med oss ledamöter. Det är viktigt att understryka. Tack för er professionalitet i er yrkesutövning! Man måste ändå lyfta er lite. Utan er skulle faktiskt inte det här stället funka. Tänk bara om 349 ledamöter skulle göra detta själva. Jag tror kanske inte att det hade varit optimalt.

Jag vill också vända mig till alla er i Pensionsgruppen och i socialförsäkringsutskottet. Vilket år vi har haft! Det har varit full fart. Några i justitieutskottet kanske vill säga emot, men jag vill hävda att vårt oerhört höga tempo är svårslaget. Vi har haft många förslag att tröska igenom och debattera. Jag tycker också att vi har gjort det väldigt respektfullt mot varandra, oavsett vilken ingång man haft i varje fråga. Vi har också alltid gjort det med glimten i ögat. Helt uppriktigt önskar jag inga bättre kollegor i utskottet, oavsett parti.

Det har också varit fantastiskt roligt att lära känna er som personer. Jag önskar er alla en fantastisk sommar. Se nu till att ta det lugnt på midsommar, och så ses vi i Almedalen. Ta sedan några veckor att återhämta er och njuta innan vi ses i valrörelsen!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Den som kommer till Sverige och begår brott ska lämna Sverige. Det är en princip som har stark förankring hos allmänheten, men under lång tid har avståndet mellan lagstiftarens intentioner och den praktiska verkligheten varit alltför stort.

Under alltför lång tid har Sverige haft regler om utvisning på grund av brott som varit för svaga, för försiktiga och i alltför många fall i otakt med människors grundläggande uppfattning om rättvisa. Människor har kunnat begå allvarliga brott, skada andra allvarligt, skapa otrygghet och ändå bli kvar i landet på grund av att regelverket inneburit att ribban lagts för högt. Den ordningen ändrar regeringen nu på.

Propositionen Skärpta regler om utvisning på grund av brott handlar om något mycket enkelt, nämligen att den som inte är svensk medborgare och begår brott i Sverige i betydligt fler fall än i dag ska kunna utvisas. Det är inte radikalt. Det är en självklar konsekvens av att uppehållstillstånd i Sverige inte bara innebär rättigheter utan också ett ansvar att följa våra lagar och att respektera andra människors trygghet, frihet och värdighet.

Fru talman! Sverige har redan tidigare skärpt reglerna om utvisning på grund av brott. Det var viktigt men inte tillräckligt. Regeringen har därför gått vidare med nya, skarpare regler för att fler utlänningar som begår brott ska kunna utvisas.

Kärnan i förslaget är att brott som huvudregel ska vara utvisningsgrundande redan när den utdömda påföljden är strängare än böter, att avvägningen mellan skäl för och mot utvisning i fler fall ska landa i just utvisning, att de kvalificerade särreglerna för personer som kommer hit före 15 års ålder tas bort och att verkställighetshinder inte längre ska beaktas av domstol i samband med brottmålet. Det här är avgörande förändringar.

Det som länge har varit problemet är inte att svensk rätt saknat möjligheter att utvisa på grund av brott utan att möjligheterna alltför ofta varit för snäva, för otydliga och för defensivt tillämpade. I praktiken har människor kunnat begå brott som andra med all rätt uppfattar som diskvalificerande för rätten att stanna i vårt land utan att utvisning kommit i fråga i den utsträckning som rimligen borde gälla.

Fru talman! Regeringen säger nu tydligt att denna ordning inte duger. Begår man brott i Sverige ska utgångspunkten som sagt vara betydligt kraftfullare följder än tidigare. Har man ingen grundlagsskyddad rätt att vistas här måste samhället reagera skarpt om man angriper andra människor, bryter mot lagen och missbrukar gästfriheten i det land man fått möjlighet att leva i.

Vad betyder då förslagen i praktiken? Jag har nämnt dem kort, och de har redovisats tydligt av mina kollegor tidigare. Jag tänker på våra kollegor i försvarsutskottet som väntar på sin tur och hoppar snabbt vidare till att kort nämna en särskilt viktig del av detta arbete.

Frågan om utvisning måste prövas i fler fall. Därför går vi nu vidare med linjen att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet i sig är utvisningsgrundande. I dag har alltför mycket hängt på om frågan drivits tillräckligt konsekvent i det enskilda fallet. Resultatet har blivit variationer som är svåra att förklara och försvara. Lika fall har behandlats olika.

Om förutsättningar för utvisning finns ska domstolen såklart pröva frågan, inte för att det i sig är politiskt slagkraftigt utan för att rättsstaten kräver konsekvens. Det är också därför bedömningen är att betydligt fler yrkanden på utvisning kommer att prövas framöver.

Den som reagerar mot detta måste svara på en mycket enkel fråga: Varför skulle åklagaren inte yrka på utvisning när lagens förutsättningar är uppfyllda? Varför ska samhället acceptera att frågan i praktiken ibland faller mellan stolarna trots att brottet är så allvarligt att den borde prövas? Det är ju totalt respektlöst mot brottsoffren.

Fru talman! Det här handlar till stor del om brottsoffren. Alltför ofta har debatten om utvisning på grund av brott blivit märkligt abstrakt. Man talar mycket om system, principer och gärningsmannens situation och alldeles för lite om den som drabbas – kvinnan som utsatts för ett brutalt sexualbrott, barnet som fått sin trygghet krossad, den äldre som har rånats och den hederliga medborgare som sett sitt område tas över av personer som begår brott, hotar vittnen och gör vardagen otrygg. För dem framstår det som fullständigt orimligt att den som inte ens är medborgare i landet ska kunna begå brott och ändå få stanna kvar. Det är just därför den här lagstiftningen behövs.

Staten har en skyldighet att stå på de laglydigas sida, att skydda samhället och att markera att den som missbrukar rätten att vistas här faktiskt riskerar att förlora den. Vi skärper reglerna därför att det behövs. Vi gör det därför att brott måste få tydligare konsekvenser. Vi gör det därför att brottsoffren förtjänar bättre. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)

Herr talman! Land ska med lag byggas. Men lagen räcker inte om staten inte också har verktyg för att upprätthålla den.

Det är precis där frågan om uppsikt och förvar kommer in, för ett av de största problemen i svensk migrationspolitik har under lång tid varit glappet mellan beslut och verkställighet. Vi har fattat beslut om avvisning eller utvisning, men alltför ofta har staten saknat tillräckligt effektiva verktyg för att säkerställa att besluten också får genomslag i praktiken.

Detta har bidragit till att människor avviker, återvändandet försvåras och skuggsamhället växer. När beslut inte verkställs blir rättsstaten svagare, inte starkare. När staten inte förmår hålla ihop hela kedjan, från prövning till beslut till verkställighet, försvagas också legitimiteten för den reglerade invandringen som helhet.

Vi debatterar här i dag, delvis, regeringens förslag om skärpta regler om uppsikt och förvar. Förslaget tar sig an en del av systemet som länge har varit otillräcklig. Det handlar om hur Sverige ska kunna säkerställa att människor som inte har rätt att vistas i landet kan hållas tillgängliga för verkställighet. Det handlar om att ge myndigheterna verktyg som är tydligare, mer ändamålsenliga och mer verkningsfulla.

Herr talman! Regeringens proposition förändrar därför regelverket på flera punkter. En central förändring är att ett nytt regelverk för uppsikt och förvar införs, där ansvarsfördelningen blir tydligare och mer funktionell. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få besluta om uppsikt och förvar när de ansvarar för verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning. Beslut om uppsikt och förvar ska fattas av de myndigheter som faktiskt har uppdraget att verkställa besluten. Detta gör systemet mer sammanhållet och mer effektivt.

Herr talman! En annan viktig del är att regeringen går vidare med möjligheten till vistelseskyldighet, alltså att en person ska vara skyldig att vistas inom ett särskilt utpekat område och att detta vid behov ska kunna övervakas elektroniskt. Det är en viktig förändring.

Mellan det svagare alternativet uppsikt och det mycket mer ingripande alternativet förvar har det länge funnits ett mellanrum. Staten har antingen haft för svaga verktyg eller tvingats använda ett mer långtgående frihetsberövande verktyg än situationen kanske egentligen kräver. Vistelseskyldighet fyller just det glappet och gör det möjligt att kontrollera och hålla en person tillgänglig för verkställighet på ett mer träffsäkert sätt. Det är både mer effektivt och proportionerligt.

Herr talman! Förvar är fortfarande ett mycket ingripande verktyg och ska behandlas därefter. Men det måste också gå att använda när det faktiskt behövs. Om Sverige menar allvar med att avvisnings- och utvisningsbeslut ska verkställas måste det finnas fungerande möjligheter att hålla personer i förvar när det krävs. Detta gäller inte minst när risken för avvikande är hög eller när mindre ingripande åtgärder inte räcker. Att inte ha ett fungerande förvarssystem är i praktiken att acceptera att vissa beslut aldrig kommer att kunna genomföras.

Just därför är det också viktigt att regeringen ser över reglerna kring hur förvar fungerar i praktiken. Propositionen innehåller bland annat förändringar som syftar till att förbättra ordningen kring placering och hantering av förvarstagna och därmed minska behovet av externa placeringar. Detta är viktigt för ordningen i verksamheten och för att skapa bättre förutsättningar för myndigheterna att genomföra sitt uppdrag.

Herr talman! Detta är i grunden en fråga om statens förmåga. Självklart ska varje ingripande åtgärd stå i proportion till sitt syfte. Men det går inte att använda proportionalitet som ett argument för att inte genomföra en förändring. Proportionalitet betyder helt enkelt att man ska använda rätt verktyg i rätt situation, inte att man ska låta bli att ha verktyg över huvud taget. Vistelseskyldighet med elektronisk övervakning är ett exempel på en åtgärd som gör systemet mer proportionerligt eftersom den i vissa fall kan användas i stället för förvar.

Herr talman! Det finns också en större princip här som är viktig att hålla fast vid. Sverige ska vara ett rättssäkert land. Men Sverige måste också vara ett land där beslut betyder något. Den som får ett ja ska kunna lita på det. Den som får ett nej måste kunna möta konsekvensen av det. Om kedjan bryts – om prövningen finns men verkställigheten inte fungerar – får vi inte ett starkare system.

Vi skärper nu som sagt reglerna om uppsikt och förvar. Vi ger staten bättre möjligheter att följa upp och verkställa och inför vistelseskyldighet som ett nytt och mer träffsäkert verktyg.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Tack, ledamoten Niels Paarup-Petersen, för följdfrågan!

Det är oerhört viktigt i en välfungerande demokrati att institutioner, organisationer och andra relevanta organ ger sin synpunkt på olika lagförslag som mejslas fram och beslutas om i den här kammaren. Men syftet med detta förslag är ju att kunna fastställa identitet och verkställa lagakraftvunna beslut i utlänningsärenden. Då tycker jag att det är proportionerligt att Polismyndigheten får fungerande och relevanta verktyg för att klara av det.

Det här gäller som sagt någonting väldigt konkret. Vi har gång på gång misslyckats med återvändandet. Vi ser hur skuggsamhället har växt, inte på kort tid utan i decennier. Det är bland annat därför identiteter är oklara. Personer lämnar in olika uppgifter till olika myndigheter, handlingar saknas och personer håller sig undan.

Det har helt enkelt varit ett för svagt system. Jag tror att propositionen har landat väl i hur vi kan förbättra det och få ordning på vad jag tycker är en stor problematik. Jag nämnde i talarstolen att jag tycker att den enskilt viktigaste frågan är att Sverige har en fungerande återvändandeverksamhet. Då krävs också att myndigheter har ett väldigt detaljerat informationsutbyte med varandra. Annars har jag faktiskt svårt att se hur man i dagens samhälle ska klara av att uppnå det målet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är bra att vara kort och koncis nu när dagen blir lång.

Jag redogjorde både i mitt anförande och i tidigare replikskiften för att vi tycker att propositionen är välbalanserad. Det gäller även det som kallas för sidoinformation. Det är oerhört viktigt att Polismyndigheten får relevant information så att man kan göra en samlad bedömning och hitta de människor som olovligen vistas i det här landet. Vi tycker att det är jätteviktigt.

Sedan är det såklart som precis med all annan lagstiftning som det beslutas om i kammaren att man från politiskt håll måste följa upp och utvärdera resultatet av det hela. Om det kantrar kan man behöva justera en hel del saker; det får man i så fall göra där och då. Men här och nu anser vi som sagt att förslaget i sig är välbalanserat. Det är därför vi står bakom propositionen.

Fru talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för följdfrågan!

Vi tycker att det här har landat i en rimlig slutsats: Sex myndigheter ska ha ansvar för att dela information sinsemellan i ärenden som rör återvändande. Det var därför som det var så viktigt att från första början klargöra att just skola, socialtjänst och sjukvård skulle undantas.

Skatteverket har en oerhört viktig roll i det hela. Det omfattar extremt många uppgifter av stor relevans för sådana här ärenden, så att undanta Skatteverket helt och hållet hade varit att göra hela förslaget meningslöst.

Jag tycker ändå att det blir konstigt när Miljöpartiet säger nej till informationsutbyte, nej till skärpta kontrollverktyg, nej till effektivare fastställande av människors identitet – nej till sådant som faktiskt gör skillnad i de här frågorna. Ändå vill man framstå som ansvarstagande. Jag tycker inte att det går ihop riktigt.

Hur ska återvändandet fungera om staten inte får använda information som redan finns? Vi arbetar ju med informationsutbyte i en rad andra ärenden i samhället, till exempel när det kommer till omhändertagande av barn, vilket jag tror att Ingemar Kihlström nämnde tidigare. Det finns även en rad andra åtgärder.

Hur ska återvändandet fungera om myndigheter ska sitta på avgörande uppgifter utan att Polismyndigheten får ta del av dem? Jag förstår faktiskt inte det. Hur ska det fungera med återvändandet om människor som inte har rätt att vistas här inte ska kunna upptäckas?

Där är Miljöpartiet svaret skyldigt. Ni säger bara nej till allting och har inga egna konkreta förslag om hur återvändandet ska fungera bättre än i dag, och det är ju för att ni inte vill ha ett återvändande över huvud taget. Det går inte att dra någon annan slutsats.

Fru talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!

Jag förstår att oppositionen inte är nöjd med svaret, men det spelar nästan ingen roll vad man säger – man får det emot sig ändå.

Det enkla svaret är att jag inte alls tror att det kommer att bli det stora, utbredda problem som lyfts fram av ledamoten Annika Hirvonen. Den som föder barn i Sverige kan ansöka om tillstånd för barnet, och då får myndigheterna informationen. Den som ska återvända behöver sannolikt också uppge det i samband med detta. Men det betyder i sig inte att man inte får en bra förlossningsvård. Det betyder såklart inte heller att de som utför förlossningsvården kommer att behöva informera ansvarig myndighet, för de omfattas ju av särskilda vårdrelaterade sekretessbestämmelser.

Det är känsligt när det finns barn med i bilden. Det håller jag helt och hållet med om. Det var också därför som det var så viktigt för oss att se till att varken bibliotek, socialtjänst, skola eller sjukvård omfattades av det här. Men betyder det att man i alla enskilda fall där det finns ett barn inblandat inte ska kunna verkställa ett utvisningsbeslut?

Jag kan inte gå in på varje detalj i varje enskilt ärende; det måste såklart prövas proportionerligt utifrån varje enskild situation. Det kan ju finnas en rad olika verkställighetshinder som uppstår under resans gång som förhindrar utvisning eller avvisning. Men om det hela tiden ska vara utgångspunkten i det hela behöver man knappt ha en fungerande återvändandeverksamhet över huvud taget.

Därför undrar jag: Vill ledamoten ha några konkreta verktyg för att genomföra ett lagakraftvunnet nej eller inte?

Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!

Jag ska ge ledamoten rätt i en sak, och det är att vi har ett återvändandearbete. Men det fungerar inte. Vi har hundratusentals människor som redan i dag befinner sig i skuggsamhället. Det är människor som fått avslag och som gör sig otillgängliga för att utvisningen inte ska verkställas. De är redan där, som sagt var.

Det verkligt skadliga vore snarare att fortsätta skicka signalen att den som håller sig undan tillräckligt länge till slut ska kunna runda vårt system och få en plats här. Det är så skuggsamhället fördjupas och förvärras för de människor som befinner sig i det.

Jag tycker därför att vi behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt i den här frågan. Det är klart att människor ska behandlas värdigt, men beslut ska också genomföras. Har vi fattat ett beslut ska vi hålla fast vid det.

Jag tycker också att mycket av kritiken är direkt missvisande. Förslaget handlar i grund och botten om någonting väldigt enkelt men helt avgörande: Vi ska genomföra redan fattade utvisningsbeslut. Som jag nämnde tidigare handlar det alltså om sex statliga myndigheter som ska dela information med varandra, inte att sjukvård, skola eller socialtjänst ska bli några kontrollorgan. Vi har sagt nej till det, och det blir inte heller så.

Papperslösa har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före. Det är självklart att om man befinner sig i en akut situation ska man kunna uppsöka vård och få hjälp så att man inte i värsta fall, utifrån sitt sjukdomstillstånd, råkar illa ut. Det är som sagt var ingenting som förändras med den här lagstiftningen.

Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för frågan!

Om man inte har ett fungerande återvändande och om man inte driver en politik för att få fler människor som efter en rättssäker prövning fått avslag på sin ansökan att också lämna landet – om man motarbetar varje sådant förslag – spelar det ingen roll vad man kallar det. Då är man de facto för fri invandring. Det är detta vi hör i anförandena gång på gång på gång.

Man menar egentligen att det enda skälet en människa behöver för att komma till det här landet är att människan vill det. Det är det som det hela tiden landar i. Då blir det fri invandring oavsett vad man sätter för rubriker på sina motioner och partiprogram och vad man står och säger här i talarstolen.

Jag tycker alltså att det inte håller ihop. Det är viktigt att påpeka konsekvensen av att man inte är för ett ordentligt arbete med att stärka återvändandet. I slutändan är detta inte heller humant mot dem som faktiskt har skyddsskäl på riktigt. Vi håller på att urholka legitimiteten i vår migrationspolitik, i vårt migrationssystem, i det här landet. Om vi inte kan upprätthålla skillnaden mellan dem som har rätt att stanna här och dem som inte har det kommer vi i slutändan att försvaga tilltron till hela systemet. Det är inte en väg som jag vill hamna på. Jag tycker att den som har rätt att få skydd ska få det och få stanna i det här landet. Återvändandearbetet är en oerhört viktig del för att upprätthålla det.

Sedan gäller det frågan om förlossning. Nej, sjukvården är undantagen, precis som skolan och socialtjänsten, bland annat. Vi får återkomma till den frågan lite senare.

Herr talman! Ett fungerande återvändande är själva grundbulten i en reglerad invandring. Återvändandet är migrationspolitikens verklighetskontroll.

Alla kan tala om reglerad invandring. Alla kan säga att den som har skyddsskäl ska få stanna och att den som saknar skyddsskäl ska lämna landet. Men först när ett avslag faktiskt leder till återvändande vet vi om orden betyder något.

Utan ett fungerande återvändande finns det ingen reglerad invandring. Då blir prövningen en rekommendation. Då blir avslaget en notering på ett papper. Då blir lagstiftningen något som staten hänvisar till men inte förmår upprätthålla.

Då växer också skuggsamhället, där människor utnyttjas av oseriösa arbetsgivare, där utsattheten permanentas, där kriminalitet kan få fäste och där respekten för lagar och beslut urholkas steg för steg.

I grund och botten handlar det om att vara hederlig, dels mot dem som söker skydd och faktiskt har rätt till det, dels mot dem som får avslag och ändå respekterar beslutet. Det handlar också om hederlighet mot svenska medborgare som har rätt att förvänta sig att de lagar som riksdagen beslutar om också gäller i praktiken.

Återvändandet kan därför inte bara vara tomma ord i migrationspolitiken. Det är tvärtom själva förutsättningen för att den ska hålla ihop. Om Sverige ska kunna ge skydd till dem som behöver det måste Sverige också kunna säga nej till dem som inte har rätt att stanna. När nejet har prövats rättssäkert och vunnit laga kraft måste det också verkställas – annars har vi inte reglerad invandring. Då har vi regler på papperet med i praktiken fri invandring för den som inte väljer att följa beslutet.

Herr talman! Sverige har och ska ha reglerad invandring. Konsekvensen av att den är reglerad – vilket alltså för tydlighets skull betyder att den inte är fri – är att bara den som uppfyller vissa kriterier ska få rätt att vistas här.

Att invandringen inte ska vara fri är inte någon tillfällighet. Det är resultatet av demokratiskt fattade beslut i denna riksdag. Riksdagens partier har beslutat om att invandringen ska vara reglerad och vilka förutsättningar som ska gälla för att en person ska få vistas i Sverige.

Självklart kan dessa beslut omprövas. Den som vill ha en annan ordning kan gå till val på det, vinna stöd för det och ändra lagstiftningen. Så fungerar det i en demokrati. Men det är inte detta vi ser. Tvärtom hör vi gång på gång hur partier säger sig stå bakom dagens lagstiftning samtidigt som man försöker undkomma dess konsekvenser. Man säger ja till regleringen men nej till resultatet av densamma. Man står bakom lagen i teorin men ryggar tillbaka när den får verkan i praktiken. Det är minst sagt förvirrande.

I grunden handlar detta också om något större än bara migrationspolitiken i sig: Ska vi följa svenska lagar eller inte? Om vissa beslut kan ignoreras, vilka andra beslut är det då som inte heller gäller? Om man kan ställa sig över utlänningslagen, vilka andra lagar kan man då ställa sig över? Och gäller det denna möjlighet i så fall också svenska medborgare?

När politiker tar lätt på de lagar man själv har stiftat – reglerad invandring med tillhörande kriterier för ett positivt beslut i detta fall – och samtidigt tar lätt på de beslut som myndigheter och domstolar har fattat undergrävs det demokratiska systemet på kort och lång sikt. Frågan är ju egentligen: Varför ska människor respektera lagen om staten själv börjar behandla den som ett önskemål?

Det är just därför som regeringens proposition om stärkt återvändandeverksamhet är så viktig. Den bygger på en självklar princip om att ett fungerande återvändande är en förutsättning för en ansvarsfull migrationspolitik. Det handlar helt enkelt om statens förmåga att fullfölja sina egna beslut.

Herr talman! Problemet är också allvarligt på så sätt att polisen uppger att det finns ungefär 11 000 öppna ärenden som har överlämnats från Migrationsverket där personen är efterlyst. Därutöver finns det flera kategorier med personer som är efterlysta utifrån ärenden från domstol, personer som har fått avvisningsbeslut och personer som aldrig har vistats lagligt i Sverige.

Som flera andra har påpekat finns det tiotusentals eller hundratusentals människor i skuggsamhället. Det handlar som sagt om människor som lever i en miljö där exploatering, svartarbete och kriminalitet breder ut sig. Det kan i vissa fall också handla om personer som utgör rena hot mot Sveriges säkerhet. Det är detta som står på spel.

Herr talman! Återvändandet har ökat de senaste åren. Det har skett genom en tydligare styrning, skärpt fokus och bättre verktyg som faktiskt ger resultat.

Även om utvecklingen går åt rätt håll finns det fortfarande alldeles för många som inte återvänder. Därför måste vi, som sagt var, bli bättre på att identifiera de som olovligen vistas här. Med det sagt ska självklart all myndighetsutövning ske proportionerligt, rättssäkert och med respekt för den personliga integriteten. Men rättsstaten kräver faktiskt också att fattade beslut verkställs.

Herr talman! Om staten i praktiken premierar den som stannar kvar framför den som följer lagen säger vi faktiskt att regelbrott lönar sig. Det är orättvist mot dem som respekterar ett avslag, orättvist mot dem som verkligen har skyddsskäl och orättvist mot medborgarna, som har rätt att kräva att lagar som denna riksdag beslutar om också efterlevs. Den som värnar människors möjligheter att få skydd i Sverige också i framtiden måste därför värna systemets legitimitet, och den legitimiteten kräver ett fungerande återvändande.

Herr talman! Regeringens proposition innehåller flera avgörande reformer.

För det första införs en ny skyldighet för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige. Vad är egentligen alternativet? Är det att staten vet men inte agerar, att viktig information finns hos en myndighet men aldrig når den myndighet som faktiskt ska verkställa beslutet eller att myndigheter fortsätter arbeta i stuprör medan personer håller sig kvar i landet trots att de saknar rätt att vara här?

För det andra moderniserar vi reglerna om inre utlänningskontroll. Det behövs eftersom inre utlänningskontroll är ett nödvändigt verktyg för att man ska kunna upptäcka personer som vistas olagligen i det här landet – det handlar bland annat om att kontrollera om arbetsgivare anställer personer utan rätt att vistas och arbeta här – och för att kunna verkställa fattade beslut. Till exempel arbetsplatsinspektioner är en viktig del av det arbetet.

För det tredje stärks möjligheten att använda fingeravtryck och fotografier för att verifiera identitet vid kontroller i återvändandearbetet. Oklar identitet är ett av de stora praktiska hindren för verkställighet. Om staten inte säkert kan fastställa vem personen är blir återvändandet långsammare, svagare och i vissa fall omöjligt. Utan fungerande identitetskontroll får vi inget fungerande återvändande.

Herr talman! Vi kan inte låtsas stå bakom en reglerad invandring utan att samtidigt acceptera vad en reglerad invandring faktiskt kräver. I slutändan är frågan ganska enkel. Om lagakraftvunna beslut om avvisning och utvisning inte kan följas, vilka beslut ska då följas? Om vi inte står upp för de lagar som vi själva har beslutat om, vem ska då göra det? Om ett nej inte längre betyder nej, vad återstår då av den reglerade invandringen? Inte mycket.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!

Det är bara att direkt konstatera: Här i Sverige är alla lika inför lagen. Vi gör inte skillnad på människor. Det är helt oerhört att det ens framställs så.

Vi har mängder av rättsliga begrepp i det här landet. Lagtext fylls ut genom förarbeten, praxis, proportionalitetsbedömningar och domstolsprövning. Det är inget konstigt; så har det funkat länge här. Det är så ett levande rättssystem fungerar i verkligheten.

Verkligheten är komplex. Gör vi lagtexten i sig alltför stel eller alltför uttömmande tror jag att vi får ett system som inte kommer att fungera i praktiken och tyvärr också säkert blir betydligt lättare att kringgå. Vi vill ha ett regelverk som är skarpt nog att fungera i verkligheten och samtidigt är rättssäkert nog att faktiskt också hålla i domstol.

Då är det centralt att återkomma till det jag har nämnt tidigare: Det kommer att göras en individuell helhetsbedömning. Det ska göras en proportionalitetsavvägning. Utlänningens anknytning till Sverige ska beaktas. Hur gammal en vandelsbrist är ska vägas in. Och det finns möjlighet att överklaga.

Jag tycker att detta är svar på ledamotens frågor. Det är bara det att ledamoten inte gillar svaren, för ledamoten vill inte ha den här lagstiftningen. Det är det som är problemet: Man hittar saker och försöker slå ned på något helt annat. Men i slutändan handlar det om att ledamoten och Vänsterpartiet faktiskt tycker att samtliga som vill komma till Sverige oavsett skäl ska få göra det och oavsett skäl ska få stanna. Det är det som det i slutändan handlar om.

Fru talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för frågan!

Till att börja med: Rättigheter kan vara olika starka beroende på vilken rättslig status man har. Det gäller på många områden, och det gäller självklart också rätten att vistas i det här landet. Det betyder inte i sig att människor med uppehållstillstånd är mindre värda, som man vill få det att låta som. Det betyder inte att deras rättssäkerhet ska vara svagare.

Det betyder inte heller, som man hela tiden lyfter fram här, att staten ska agera godtyckligt – tvärtom. Konsekvenserna av ingripanden och beslut måste vila på en individuell helhetsbedömning och på en bedömning av anknytningen till det här landet. Det har vi återkommande upprepat i den här debatten. Det ska vara proportionerligt, och man kommer att ha möjlighet att överklaga till domstol. Det är därför vi har utformat detta förslag så som vi har gjort och lagt fram det på bordet.

Vad är det vi talar om? Jo, vi talar om personer som kanske inte är dömda för de grövsta brotten men som ändå genom sitt levnadssätt visar att de inte respekterar de regler som finns i det här landet – försörjer sig oärligt, fuskar med bidrag, arbetar svart, inte följer myndighetsbeslut, skuldsätter sig utan att vilja göra rätt för sig och betala tillbaka eller har kopplingar till extremistiska miljöer. Ska vi då blunda för detta därför att det, som ledamoten och Vänsterpartiet vill låta påskina, inte alltid passar in i någon form av snäv brottskatalog?

Det här förslaget är viktigt för att det återupprättar en enkel princip: Rätten att vistas i det här landet är inte frikopplad från hur man faktiskt lever här. Den som vill stanna i Sverige ska inte bara undvika de allra grövsta brotten utan ska som sagt leva på ett sätt som visar respekt för våra lagar, regler och grundläggande samhällsnormer.

Fru talman! Tack, ledamoten Hirvonen, för följdfrågan!

Låt oss vara överens om att vi inte är överens. Det här låter dramatiskt, men jag vill hävda att det fortfarande bygger på samma missvisande bild av att regeringen har föreslagit ett system som är helt dimmigt och att ingen vet vad som gäller.

Propositionen är tydlig med att det inte handlar om en enskild bagatellartad misskötsamhet. Den är också tydlig med att anknytningen ska spela roll. Ju starkare anknytningen är, desto allvarligare vandelsbrister krävs.

Det ska vidare göras en proportionalitetsbedömning i varje enskilt fall, och det ska göras en domstolsprövning.

Det finns dessutom en följddel i det här. Säg att man har obetalda skulder. Det behöver inte ens handla om att man är tvingad till något. Jag har själv råkat ut för urkundsförfalskning en gång i mitt liv. Nu skedde det visserligen för många år sedan, men det var ganska lätt att kunna visa att det inte var jag som hade tagit det där lånet.

Men oavsett vilket ska det i nästa läge vara så att man har noll intresse av att göra rätt för sig och betala av dessa lån.

Återigen: Det görs en helhetsbedömning. Att bara vifta med ett enskilt fall är ren skrämselpropaganda. Det är inte sådant som hela den här lagstiftningen är till för.

Vad gäller att det ställs krav på utlänningar på ett sätt som inte gäller för svenska medborgare. Uppehållstillstånd är inte samma sak som medborgarskap. Det är anmärkningsvärt att jag ens behöver säga det i den här kammaren.

Svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i det här landet. Det är själva innebörden av medborgarskapet. Den som inte är svensk medborgare vistas här därför att vi under vissa rättsliga förutsättningar har gett den möjligheten. Det rör sig om två helt olika rättsliga situationer.

Fru talman! Till att börja med vill jag framföra samma sak som företrädare i den här debatten tidigare har gjort. Det är ganska typiskt att ta så specifika exempel och försöka få hela debatten att handla om någonting helt annat än själva huvudproblemet.

Regeringen säger inte att varje liten företeelse ska leda till utvisning. Det står inte så i propositionen. Regeringen säger inte heller att en bagatell ska avgöra en människas framtid. Oppositionen försöker få det att låta som att det är något mer som står på spel. Jag tycker att Sverige ska kunna reagera mot annan allvarlig misskötsamhet än grov brottslighet.

Men om vi tar det specifika fallet kommer inte ett sådant ärende att leda till att man får sitt uppehållstillstånd återkallat. Det kommer att göras en samlad bedömning utifrån det som sker på individnivå. Många andra saker, till exempel anknytning, ska beaktas i varje enskilt fall.

Jag har extremt svårt att se att det kan bli så. Men om det är som i det här fallet borde man rimligtvis kunna bevisa att man har blivit utpressad och att någon annan har begått brott, till exempel en grov urkundsförfalskning, i ens namn. Det ser jag inte som några märkligheter, och det ska i så fall också framföras vid sådana ärenden.

Jag förstår inte riktigt vad det är för skrämselretorik som ledamoten Annika Hirvonen använder sig av i det här ärendet.

Jag får återkomma till fråga två i nästa replik.

Fru talman! Tack, ledamoten, för följdfrågan!

Jag tycker att regeringen har tydliggjort vilka omständigheter som ska kunna vägas in i helhetsbedömningen.

Låt oss börja med ledamotens utgångspunkt, som han också var inne på i sitt huvudanförande. Det har varit en lite raljant ton, tycker jag, med utgångspunkten att 50 procent av befolkningen kör för fort och att enbart ett sådant ärende kan göra att man kommer att utvisas. Så är det inte.

Det kommer att göras en helhetsbedömning, till exempel av utlänningens anknytning i förhållande till vandelsbristerna. Ju starkare anknytningen är, desto allvarligare behöver bristerna vara. Man ska också kunna beakta om det bara har skett nyligen, om det skedde för länge sedan eller om det har skett över tid. Det är viktigt att ha med sig detta. Dessutom ska det prövas i domstol.

Jag har tagit upp mycket av de saker som kommer att innefattas. När man ska bedöma om någon ska få stanna i landet kommer man att titta på systematisk misskötsamhet, bidragsfusk, svartarbete, obetalda böter, kopplingar till extremistiska miljöer eller en uppenbar ovilja att rätta sig efter samhällets regler.

Jag tycker att det är tydligt vilka signaler som vi skickar ut och vad det är som ska bedömas i begreppet vandel. Det är därför viktigt för oss att också använda begreppet för att det ska vara tydligt.