Nils Seye Larsen

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Under alltför lång tid har vi levt med en epidemi, skulle jag nästan kalla det, där människor på tok för tidigt förlorar livsgnistan och dör av en överdos i en form av samsjuklighet där psykisk ohälsa och skadligt bruk samspelar. Den här reformen handlar om detta. Jag tänkte därför börja med en liten återberättelse av det som faktiskt sker nästan dagligen, runt om i Sverige.

Som ett exempel kan nämnas Malvina, som dog när hon var 23 år. I en artikel berättar hennes föräldrar om situationen. Så här med facit i hand kan de säga att de såg att hon försökte egenmedicinera.

När man börjar må dåligt hittar man något som dämpar. Då är det en brant uppförsbacke, säger Tobias, hennes pappa. Har han berättat om hur psykisk ohälsa och beroendesjukdom drabbar alla i hela familjen. För dem som aldrig kämpat med sådant är det svårt att förstå hur komplext det är.

Han berättar om hur det ordnades möten, samtal och kontakter med olika instanser men utan framgång. Att vårdsystemet inte är optimalt blev föräldrarna snabbt varse. Det är långa vårdköer, och det är myndighetspersonal som om och om igen skickar över bollen till någon annan.

Efter en artikelserie i Aftonbladet där föräldrarna Annika och Lars berättade om kampen för sin son Daniel, 18 år, som var fast i ett drogmissbruk sedan han var 14, började mejlen strömma in. De berättar att det var som att en dammlucka öppnades, och ut spolades oro och vanmakt – från hela landet, från alla samhällsklasser och bakgrunder. Det var berättelser om liknande situationer. Det handlar om föräldrar som sörjer ett barn som fortfarande lever. Det handlar om familjer som ser de barn de älskar förändras av drogerna. Det handlar om den enorma och ibland hopplösa kampen för att få rätt hjälp i rätt tid.

Ett exempel bland dessa är föräldrarna till Emil, som dog när han var 28 år. Mamman berättar: Jag vet att jag inte kan få tillbaka Emil, men jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom det helvete vi gått igenom. Hon berättar om hur Emils psykiska mående blev allt sämre. Han åkte in och ut på psykakuten. Panikångestattackerna kom tätare och tätare, och Emil började självmedicinera.

Den 21 september 2021 kallades Emil och hans föräldrar in till ett så kallat SIP-möte, där representanter från psyk, missbruksenheten, LSS och boendestöd var med. Tina beskriver mötet som det värsta hon någonsin deltagit i, vilket också bekräftades av den lex Sarah-utredning som sedan gjordes. Professionen polemiserade och försökte skjuta över ansvaret på varandra. Mötet avslutades utan förslag till lösningar. Sedan fortsatte cykeln med akut LVM, omhändertagande och bollande mellan myndigheter.

Det är också detta som Mona Dahlgren, som förlorat två söner i överdos, berättar om. Det är inte en enskild tragedi – det är exempel på hur ett system fungerar när beroende med psykisk ohälsa möts med kontroll och misstänksamhet snarare än med tidig och tillgänglig vård.

Hon slås av ett tydligt mönster som framträder. Det handlar inte om enskilda misstag utan om ett system där ansvaret är splittrat och hjälpen ofta är villkorad – ett system där föräldrar förväntas slå larm men där larmen inte alltid tas emot i tid.

Varje dödsoffer på grund av en överdos är ett ljus som släcks på tok för tidigt. I närheten står andra ljus och brinner – med sorg, med saknad, med frågor som förblir obesvarade och med en frustration och vanmakt över den kamp som de många gånger har fått föra. De har kämpat för hjälp som uteblivit, kommit på tok för sent eller varit på tok för liten.

Varför nämner jag allt detta? Det gör jag för att det är dessa personer vi pratar om. Jag tänker på det som var tanken i Samsjuklighetsutredningens betänkande Från delar till helhet och på Narkotikautredningen och på de saker som inte ens Narkotikautredningen fick utreda, till exempel frågan om avkriminalisering. Vi hade behövt ta ett riktigt helhetsgrepp kring det dysfunktionella stödet. Därför vill jag lyfta ett varningens finger. Ibland målas det här upp som den stora reformen – paradigmskiftet, kanske man vill kalla det – som ska få detta att bli mer sammanhängande. Men vi är oroliga för att det inte är tillräckligt.

Miljöpartiet har länge drivit på för att regioner ska kunna ta det fulla ansvaret – huvudansvaret – för vård och behandling vid skadligt bruk och beroende i enlighet med vad utredningen föreslog samtidigt som kommunerna har det tydliga ansvaret för sociala stödinsatser när det gäller till exempel boende, sysselsättning, anhörigstöd och stöd i vardagen.

Vi kommer att stå bakom den här propositionen. Den är efterlängtad, men den är också otillräcklig. Till exempel tycker vi inte att renodlingen är tillräckligt tydlig, och den är inte fullt ut i enlighet med Samsjuklighetsutredningens förslag. Där skulle regionerna ansvara för behandling och kommunerna för socialt stöd, men i propositionen väljer man att inte skärpa och ändra hälso- och sjukvårdslagen på ett sätt som gör att det tydligt anges att det är regionerna som har behandlingsansvaret. Då står vi lite kvar med ett problem. Om problemet är otydlig ansvarsfördelning måste lösningen vara mycket tydligare ansvar, och så är det inte riktigt i den här reformen.

Införandet måste också vara genomförbart – jag tänker på alla de problem som vi är uppenbart medvetna om. Människor som redan har kontakt med vård eller socialtjänst får inte hamna i ett fortsatt glapp när ansvaret flyttas eller förtydligas. Viktig kompetens får inte gå förlorad i omställningen, och det måste vara tydligt när och hur kommunernas behandlingsansvar upphör och regionerna tar över ansvaret.

Vi delar uppfattningen att det behövs en nationell stöd- och samordningsfunktion för genomförandet av reformen som kan ge vägledning, sprida goda exempel och erbjuda konkret stöd till huvudmännen under hela införandeprocessen. Det skulle säkerställa att reformen genomförs på ett mer likvärdigt och effektivt sätt över hela landet – med mer välfungerande insatser.

Reformen kräver också en långsiktig finansiering, vilket flera har varit inne på. För att reformen ska leda till en verklig förändring krävs resurser för att bygga upp en välfungerande regional beroendevård i hela landet, stärka psykiatrin och utveckla socialtjänstens stödinsatser och välfungerande lågtröskelverksamheter.

Det är det här som oroar oss lite. Om personal och resurser inte finns och om inte de långsiktiga resurser som krävs tillskjuts riskerar huvudmannaskapsförändringen att inte leda till önskade resultat utan snarare till längre väntetider och färre behandlingsalternativ – på ett område som redan är långvarigt underfinansierat och otillräckligt.

Barnperspektivet är också otillräckligt, vilket flera remissinstanser har belyst. Vi vill därför att regeringen ska återkomma med en fördjupad barnkonsekvensanalys och en särskild plan för bup och första linjens vård. Analysen bör omfatta barn som anhöriga, barn och unga med eget skadligt bruk eller beroende, barn i HVB, Sis- och LVU-situationer och barns tillgång till integrerade medicinska och sociala insatser.

Vi är glada över att propositionen innehåller förbättringar när det gäller sprututbyte, men det är inte tillräckligt. Alla regioner bör erbjuda sprututbyte och skadereducerande lågtröskelverksamheter. Men när lagen även fortsättningsvis säger att verksamheter får bedrivas i stället för ska bedrivas riskerar tillgången att bli beroende av var i landet en person bor.

Lågtröskelverksamheter är ofta en viktig väg in till vård och stöd. Det är där människor kan få kontakt med vården, smittskyddsinsatser, rådgivning, naloxon, behandling och socialt stöd. Det är därför det är så viktigt att det finns tillgång till detta oavsett vilken region man bor i.

Vi har många förslag i vår följdmotion. Den här reformen är viktig, men i och med propositionen genomförs bara delar av den reform som egentligen behövs.

Det återstår att tydliggöra regionernas huvudmannaskap. Det återstår att säkra ett ordnat införande. Det återstår att finansiera reformen långsiktigt. Det återstår att stärka barnrättsperspektivet, jämställdhetsperspektivet, brukarinflytandet och lågtröskelverksamheterna. Och det återstår att ta fram en samlad och kunskapsbaserad ANDTS-strategi.

Sverige behöver en politik som håller ihop det förebyggande arbetet. Det handlar om skadereducering, tidiga insatser, tillgänglig vård, socialt stöd och minskad dödlighet. Det är så vi kan gå från delar till helhet, inte bara i lagtexten utan också i människors faktiska möten med vården och samhällets stöd.

Jag vill yrka bifall till reservation 8, bland alla våra reservationer, för vi vill se den samlade tidsplanen och hur man tänker att man ska gå från just delar till helhet.

Med detta tackar jag för mig och önskar en trevlig kväll.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Jag tänkte inleda med några korta ord från ett studiebesök som jag gjorde under vår senaste plenifria vecka. Då besökte jag Ljungbys sjukhus och primärvård, och det var väldigt intressant att höra om deras arbete och samarbete med den kommunala hemsjukvården, i synnerhet när det gäller de särskilda boendena.

Hela processen att arbeta med en omställning till en god och nära vård tar tid, och vi får inte glömma bort att en stor del av det bedrivs i kommunal regi. Lika viktigt är det med den tydliga fördelningen kring vem som gör vad, och det viktigaste fokuset borde kanske vara hur man kan förstärka och förbättra samarbetet. Hur kan man se till att samverkan med den här tydliga ansvarsfördelningen fungerar väl?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och vill inleda med att säga att propositionen ändå tar sin utgångspunkt i ett verkligt problem. Patienter i den kommunala hälso- och sjukvården är ofta äldre, sköra och har komplexa vårdbehov. Många har flera sjukdomar samtidigt och är beroende av att vården fungerar i hemmet, på särskilt boende eller i annan kommunal verksamhet. Då behöver det finnas god tillgång till medicinsk kompetens, tydliga ansvarsförhållanden och en fungerande samverkan mellan kommun och region.

Miljöpartiet delar därför regeringens ambition att stärka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Det är också bra att regeringen vill skapa bättre och tydligare förutsättningar för avtalen om läkarmedverkan mellan regioner och kommuner. De avtalen behöver fungera bättre. De behöver vara tydliga och kunna följas upp. Regionerna behöver ta sitt ansvar för att avsätta de läkarresurser som krävs för att patienter i kommunal hälso- och sjukvård ska kunna få en god och säker vård.

Men propositionen innehåller också ett annat förslag, och det är att kommuner ska få anlita läkare i de verksamheter som avser den kommunala hälso- och sjukvården. Det är den delen vi motsätter oss.

Fru talman! Remisskritiken mot den här delen av propositionen är stark och omfattande. En majoritet av remissinstanserna avstyrker eller är negativa till förslaget. Det handlar bland annat om SKR, flera regioner, flera kommuner och företrädare för professionen.

Den första och kanske mest grundläggande invändningen gäller just ansvarsfördelningen. Om både regionen och kommunen har läkare som arbetar patientnära runt samma patientgrupper uppstår en risk för otydlighet. Vem har det samlade medicinska ansvaret? Hur ska vårdkedjan hållas ihop? Hur undviker vi att patienten hamnar mellan olika aktörer, olika journalsystem, olika remissvägar och olika organisatoriska logiker?

Regeringen säger att ansvarsfördelningen inte förändras och att regionen fortsatt ska ha ansvaret för läkarinsatserna. Men om kommunen samtidigt får möjlighet att anlita läkare för patientnära kliniskt arbete skapas i praktiken en parallell struktur. Då räcker det inte att säga att ansvaret formellt ligger kvar hos regionen. För patienten, de anhöriga och personalen måste ansvarsfördelningen också fungera i vardagen.

Det är här remissinstansernas kritik måste tas på allvar. De varnar för dubbla strukturer, ineffektiv resursanvändning och en vård som blir mer splittrad. Det handlar om patienter med stora vårdbehov, där kontinuitet, samordning och tydlighet är avgörande för patientsäkerheten.

Fru talman! Den andra stora invändningen handlar om jämlik vård. Regeringen beskriver förslaget som en frivillig möjlighet för kommunerna, men just det är också en del av problemet. Kommuner har mycket olika ekonomiska, organisatoriska och praktiska förutsättningar. Större och ekonomiskt starkare kommuner kan ha möjlighet att anlita läkare. Mindre kommuner, kommuner med svagare ekonomi och kommuner i den del av landet där jag bor, där regionen redan har svårt att rekrytera läkare, kommer sannolikt att ha betydligt sämre möjligheter. Då riskerar tillgången till läkare i kommunal hälso- och sjukvård att bli beroende av vilken kommun en patient bor i. Det är inte rätt väg att gå. Vården ska ges efter behov, inte efter kommunens storlek eller ekonomi.

Detta blir särskilt viktigt i de delar av landet där kompetensförsörjningen redan är mycket ansträngd. I norra Sverige, i glesbygd och på många mindre orter är det redan svårt att bemanna vårdcentraler och säkra tillgången till specialister i allmänmedicin och geriatrik. Om kommuner och regioner ska konkurrera om samma begränsade läkarresurser riskerar vi att förvärra de problem som redan finns. Det är i varje fall inte en lösning.

Regeringen konstaterar att bristen på läkare är en realitet som kommuner och regioner behöver förhålla sig till, men slutsatsen borde då inte vara att skapa ytterligare arbetsgivare som ska konkurrera om samma läkare. Det som behövs är i stället en förstärkning av primärvården och bättre förutsättningar för regionerna att ta det ansvar de redan har. Det handlar om fler specialister i allmänmedicin, bättre kontinuitet, fungerande fast läkarkontakt och en primärvård som har resurser att vara närvarande också för patienter i den kommunala hälso- och sjukvården. Det handlar även om att säkra kompetensförsörjningen vad gäller ST-platser framöver.

Vi säger ja till den del av propositionen som handlar om tydliga föreskrifter för avtal om läkarmedverkan, för genom bättre och mer enhetliga avtal kan regionernas ansvar bli tydligare och kommunernas ställning stärkas. Det är rätt inriktning. Det stärker samverkan utan att skapa splittrade organisationer.

Fru talman! Det finns ytterligare problem som flera remissinstanser pekar på och som jag vill belysa. Den tidigare talaren Karin Rågsjö belyste dem mycket väl. Det kommer relevant kritik från olika organisationer och vårdprofessioner. Det handlar om journalföring, delning av journaldata, remisshantering, provtagning, läkemedelsförskrivning med mera. Sveriges läkarförbund har dessutom lyft frågor om fortbildning, kollegialt utbyte, forskning, lokaler, teknisk utrustning och ansvar under jourtid. Det är viktiga invändningar som jag tycker att regeringen avfärdar för lättvindigt utan att ge ordentliga svar. Det är beklagligt.

Fru talman! Miljöpartiet vill se en starkare kommunal hälso- och sjukvård. Vi vill se bättre tillgång till medicinsk kompetens och bättre samverkan mellan kommuner och regioner, men vi vill inte gå en väg som riskerar att leda till parallella vårdstrukturer, otydligare ansvar och större skillnader mellan kommuner.

Jag vill passa på att lyfta fram några exempel, eftersom det är väldigt tufft i norra Sverige. Det finns dock positiva exempel. Jag pratade just med en person som valt att flytta från Stockholm till Storuman och jobba i sjukstugan där. Där jobbar man framgångsrikt med ny, digital teknik för att kunna bistå patienter. Man har ett välfungerande samarbete med den kommunala hemsjukvården. Ett annat exempel som jag tyckte var fint var nyhetsinslaget om Maja Johansson, som flyttade från Lysekil till Arjeplog. Hon hade sett bilder på Google av den fantastiska naturen där. Hon var lycklig och är kvar – och i Arjeplog är de extremt lyckliga över att ha lyckats tillsätta sin första ST-tjänst på flera år.

Det är alltså värdefullt att flytta till norra Sverige, men vi måste förstå att det ändå finns enorma utmaningar med att rekrytera allmänläkare där. Den här reformen löser inte det grundläggande problemet.

Avslutningsvis vill jag – även om jag inte har suttit i socialutskottet under hela mandatperioden, långt därifrån – passa på att tacka Malin Danielsson för det arbete hon har gjort. Det gäller i synnerhet funktionsrättsfrågor. Det handlar också om den person och den politiker hon är. Jag upplever att det har varit väldigt värdefullt att ha en person som med ett brinnande hjärta, respekt, saklighet och en fin ton har jobbat stenhårt för dessa frågor. Vi tillhör inte samma parti, men vi har stor respekt och uppskattning för varandra. Stort tack! Lycka till i framtiden!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)

Fru talman! Miljöpartiet yrkar avslag på denna fattigdomsreform, det vill säga på propositionen om ett bidragstak och reformerat försörjningsstöd. Det här är inte en reform som på ett seriöst sätt tar människor närmare arbete, men det är en reform som riskerar att göra fattiga barnfamiljer fattigare och slå hårt mot människor som redan lever med små marginaler.

För att förstå varför reformen är så problematisk måste man börja i verklighetsbeskrivningen. Regeringen talar ofta om ett växande bidragsberoende, men mottagandet av försörjningsstöd ligger i dag på historiskt låga nivåer. Enligt Socialstyrelsen är antalet människor som får ekonomiskt bistånd det lägsta de någonsin uppmätt.

Är det lätt att få och leva på försörjningsstöd? Nej. Ekonomiskt bistånd är samhällets yttersta skyddsnät, men Fattigdomsrapporten från Sveriges Stadsmissioner belyser på ett träffande sätt hur svårt det har blivit att få försörjningsstöd i Sverige. Jag hade själv förmånen att träffa ett exempel: Tobias i Umeå, som står med i Fattigdomsrapporten. Han hade arbetat i flera år, men efter en rejäl svacka i sitt liv hamnade han i arbetslöshet och en ekonomiskt utsatt situation.

Tobias sökte och fick avslag. Han blev bostadslös och överlevde tack vare anhörigas och Stadsmissionens hjälp. Detta skedde alltså i Sverige. Tobias är ett av alla de fall runt om i Sverige som trodde att det åtminstone finns ett sista skyddsnät om allt går åt skogen, nämligen försörjningsstödet. Men precis som så många andra fall som Sveriges Stadsmissioner har identifierat fick han lära sig den hårda vägen att det inte är lätt att få del av ekonomiskt bistånd i Sverige.

En annan fördom är att man kan leva gott på försörjningsstöd genom att stapla bidrag på varandra och att det inte skulle löna sig att arbeta. Stämmer då detta? Nej. Jag vet det, för jag har träffat så många som lever i en mardrömsliknande situation där den ekonomiska stressen håller på att äta upp dem inifrån.

Detta handlar om människor som inget hellre vill än att ha ett riktigt jobb och leva ett liv i värdighet, med en ekonomisk situation som gör det möjligt att just leva och inte bara överleva. För att citera Fattigdomsrapporten: Att ha försörjningsstöd innebär att behöva vända och vrida på varje krona, välja bort tandläkarbesök, kläder och ibland också mat. Det innebär att tvingas be om hjälp och att inte alltid bli trodd. Det är så det är att leva med försörjningsstöd.

Vilka är det då som har försörjningsstöd i dag? Det verkar nämligen finnas en skev bild av det. Den absolut övervägande delen är ensamstående vuxna utan barn. Här finns människor med psykisk ohälsa och fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Det är människor vars sjukpenning eller aktivitetsersättning inte räcker till. Här finns också människor som är sjukskrivna men inte får sjukpenning. Det handlar om personer som uppenbart saknar arbetsförmåga men som har fallit mellan stolarna och om personer med samsjuklighet där psykisk hälsa och skadligt bruk samspelar på ett förödande sätt.

Inga av dessa människor har möjlighet att stapla bidrag på varandra. Alla lever med otroligt små ekonomiska marginaler – ofta livet ut. Vi pratar om människor som i all ärlighet, hur mycket de än skulle önska att det inte var så, står väldigt långt ifrån – ibland rent av omöjligt långt ifrån – arbetsmarknaden.

Den stora andelen av de människor som har försörjningsstöd, förvisso rekordfå i Sverige, är alltså dessa vuxna utan barn. Därefter har vi nästa grupp, och det är ensamstående kvinnor med barn. Varför tar jag upp detta? Jag tar upp det för att regeringen under hela det här året har lyft en helt annan bild av vem det är som har försörjningsstöd – en snedvriden bild av stora barnfamiljer som staplar bidrag på varandra. Detta gör regeringen medvetet, för att sprida en bild av verkligheten som bevisligen inte stämmer.

Det är också därför regeringens argumentation om mycket höga bidragsnivåer har mött så omfattande kritik. Dagens Nyheters ledarsida har uppmärksammat hur regeringen slirar i sin kommunikation om bidragen och konstaterat att 95 procent av de fembarnsfamiljer som har försörjningsstöd i Sverige inte fick det stöd som statsministern påstår – och nu inte bara han utan även en ledamot här i salen tidigare. Enligt en granskning från tidningen Syre handlar de nivåer som finansministern har hänvisat till om endast åtta hushåll i hela landet.

Ändå används dessa extrema exempel för att motivera en lagstiftning som kan få förödande konsekvenser för barn. Det är viktigt att ha med sig vilka det faktiskt handlar om och vilken bild det är som regeringen försöker ge. Lagstiftning ska bygga på verkliga samhällsproblem och seriösa konsekvensanalyser, inte på symbolpolitik eller generaliseringar som inte stämmer överens med verkligheten.

Fru talman! Det är barnen som drabbas hårdast av regeringens bidragstak. Regeringen hänvisade till skalfördelar – att familjer kan dela mer och köpa billigare. Vilken verklighet lever regeringen i? Känner de ens människor i de stora familjer som de pratar om, alltså människor som lever med den här ekonomiska pressen? Jag har nämligen träffat dem, och är det någon som vet hur man gör sitt absolut yttersta för att kunna hushålla med de få kronor man har är det ju de.

Jag kan berätta för regeringen att människor som lever på försörjningsstöd redan lever med extremt små marginaler. Till och med när man gräver i siffrorna för de extrema exempel som regeringen försöker lyfta upp ser man att det handlar om väldigt små marginaler – långt under Konsumentverkets riktlinjer.

Remisskritiken är också tydlig. Rädda Barnen, Socialstyrelsen och flera andra instanser varnar för att barns rätt till social trygghet riskerar att försvagas. Vi är samtidigt i ett läge där Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport visar att den ekonomiska utsattheten har ökat kraftigt de senaste åren. Stadsmissioner och kyrkor runt om i landet vittnar om att allt fler människor söker sig till matutdelningar och akut stöd för att få vardagen att gå ihop. Det är i det här läget som regeringen väljer att försämra skyddet för de familjer som redan har minst.

Fru talman! Propositionen riskerar också att slå hårt mot kvinnor. 92 procent av de ensamstående biståndsmottagarna med fler än tre barn är kvinnor. Det är en mycket tydlig varningssignal. När en reform nästan uteslutande slår mot en grupp kvinnor med barn måste jämställdhetsanalysen vara mycket stark, men det är den inte.

Jämställdhetsmyndigheten har varnat för att begränsningar i försörjningsstödet kan öka kvinnors ekonomiska beroende av en partner. Det är särskilt allvarligt när det gäller våld i nära relationer och ekonomiskt våld. Ekonomisk självständighet är ofta en förutsättning för att man ska kunna lämna en destruktiv eller våldsam relation.

Även personer med funktionsnedsättning riskerar att drabbas. Propositionen innehåller hårdare krav på läkarintyg, ökade möjligheter att kräva arbetslivsinriktad rehabilitering och större möjligheter att neka eller dra ned på stöd.

Myndigheten för delaktighet har påpekat att det saknas en samlad analys av konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning, trots att nästan två av tio arbetslösa biståndsmottagare har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Funktionsrätt Sverige har också varnat för att många människor söker försörjningsstöd därför att andra trygghetssystem, exempelvis sjukförsäkringen, har blivit mer restriktiva. Detta är en viktig invändning. Om människor hamnar hos socialtjänsten därför att andra system brister är lösningen inte att försvaga även det yttersta skyddsnätet.

Fru talman! Vi behöver en politik som faktiskt gör det lättare för människor att komma i arbete. Det handlar om utbildning, språk, fungerande etablering, rehabilitering, tillgängliga arbetsplatser, en ordentlig arbetsmarknadspolitik och trygghetssystem som fungerar. Vi behöver investeringar i människors möjligheter, inte reformer som gör fattigdomen djupare.

Att människor fastnar i långvarig ekonomisk utsatthet är ett verkligt problem, men regeringens lösning angriper inte orsakerna till det utan angriper i stället människors marginaler.

Fru talman! Det yttersta skyddsnätet ska vara just ett skyddsnät. Det ska inte göras så tunt att människor faller igenom det. Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Precis, men grundfrågan handlade om detta med att det ska löna sig att arbeta. Som Reinfeldt när han förklarade jobbskatteavdraget: Jag kan få en tonåring att göra något för 100 kronor som hen annars inte skulle göra. Mentaliteten är att om det bara lönar sig att arbeta kommer arbetslösheten att gå ned.

Kanske ligger det något i att om vissa inte vill arbeta är det för att de ligger i hängmattan. Men jag funderar: Man har alltså mantrat att det ska löna sig att arbeta. Man ökar inkomsterna för dem som arbetar, och alla som inte har ett arbete håller man nere. Över tid minskar och minskar man sjukersättning, försörjningsstöd och allting sådant – för det har man gjort. Det har över huvud taget inte hängt med.

Men trots att det här gapet är större än vad det någonsin varit under 2000-talet är arbetslösheten fortfarande högre. Någonting stämmer inte i den här teorin, och jag undrar om ledamoten kan se det.

En sak som också hänt är att samhället blivit betydligt mer ojämlikt. I många kommuner söderut där vi haft borgerligt styre har vi också sett en ökad segregation.

Det finns alternativ man kan jobba med. Här vill jag lyfta mitt älskade Umeå, för det är den enda storstaden och kommunen utan utsatta områden. Vi har jobbat väldigt tydligt. Vi har högre skatt, men vi har också jobbat väldigt aktivt med både arbetsmarknadsinsatser och blandade boendeformer. Vi har sett till att ha en stark kommunal välfärd och skola, och vi har inte det här utanförskapet. Vi har rekordlåg arbetslöshet och stor tillit. Det finns alltså andra sätt att gå.

Min fråga kvarstår: Ser inte ledamoten att det finns ett problem i den här logiken? Varför satsar man inte på arbetsmarknadsåtgärder, utbildning och en massa andra saker som skulle kunna hjälpa människor tillbaka i arbete?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag fastnade för en sak som ledamoten lyfte, nämligen detta med att bekämpa utanförskapet. Jag börjar ändå bli några år gammal, och jag minns när Moderaterna vid valet 2006 väldigt fint lyckades klä om sig från ett parti som ville sänka skatterna för de allra rikaste till ett nytt arbetarparti – i grunden samma politik men i en lite annan tappning.

Det stora mantrat när regeringen Reinfeldt 2006 skulle bekämpa utanförskapet var: Det ska löna sig att arbeta. Det intressanta var att när den regeringen 2010 gick till omval nämndes aldrig utanförskapet. Det hade försvunnit. Det var inte längre intressant.

Nu, 20 år senare, har jag nästan tappat räkningen på jobbskatteavdragen. Är vi på det sjunde, åttonde eller nionde? Flera hundra miljarder har gått till mantrat att det ska löna sig att arbeta. Eftersom det tydligen inte räcker ska vi nu också se till att minska försörjningsstödet.

Trots detta skiljer sig Sverige från andra europeiska länder. Vi har en sämre arbetsutveckling. Vi har en högre arbetslöshet. Det är någonting som inte stämmer.

Kan ledamoten se att det finns ett problem i det här resonemanget?

Herr talman! Detta var intressant, och vi kommer att debattera försörjningsstödet mer senare. Jag tycker att det är intressant att höra hur alla dessa reformer återkommande lindas in i en sorts bild av omtanke om invånarna. När man tydligt pressar, som vi nyss fick höra i repliken, framkommer bilden av personer som ligger i en hängmatta och kanske inte vill jobba. Den ligger där i bakgrunden hela tiden – vi får inte glömma bort det.

Faktum är att de människor med försörjningsstöd som jag har träffat vill jobba. Jag förstår dem. Med deras låga inkomst kan jag förstå att många av dem sitter dag ut och dag in med en ekonomisk stress som nästan äter upp dem inifrån. Det är den verklighet som många befinner sig i, och den vill man inte vara i. Man ska komma ihåg den utgångspunkten: Människor vill väldigt gärna arbeta – i synnerhet i den verklighet som vi i dag befinner oss i. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör nu. På 20 år har gapet ökat något helt markant.

De människor som lever med försörjningsstöd – det yttersta skyddsnätet – är så pass marginaliserade ekonomiskt. Det finns ingenting man hellre vill än att komma i arbete.

Aktivitetskrav är intressant. Jag minns när jag fick besöka en återbruksverksamhet som vi hade. Jag har också besökt flera andra verksamheter som just jobbar med att försöka hjälpa människor tillbaka och med att bryta det här utanförskapet. Det var en fantastisk verksamhet där personer fick komma in och ha en meningsfull sysselsättning och sakta men säkert kunna ta steget vidare.

Denna återbruksverksamhet var väldigt stor eftersom den byggdes en gång i tiden när ganska många var i behov av att komma ut i arbete. I dag – liksom de senaste åren – ekar där nästan tomt, och de arbetar med väldigt få. Försörjningsstödet är ju nere på ett minimum, och när jag träffade verksamhetsledaren sa han att de personer de arbetar med – nu har ju kommunen också inrättat andra insatser – har komplexa behov.

Det kan finnas flera diagnoser. Det kan vara funktionsnedsättningar, och det kan vara psykisk problematik. Det kan vara personer som ena dagen orkar vara med och då är glada men som nästa dag inte finns där och inte ens orkar ringa och sjukskriva sig. Så är det för många av de människor de möter.

Någonting han återkom till var en reflektion över att de har att göra med så många som fallit mellan stolarna och som kanske egentligen borde vara permanent sjukskrivna. De har inte någon arbetsförmåga och kommer aldrig att ha det, hur mycket de än skulle vilja. När det gällde andra personer kunde man undra lite över var Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinsatserna fanns.

Det arbete som många kommuner nu gör beror många gånger på att staten ju inte tar sitt ansvar. Staten tar inte sitt ansvar för utbildningsinsatser, staten tar inte sitt ansvar för arbetsmarknadsinsatser och staten tar inte sitt ansvar för att göra ordentliga bedömningar av människors sjukförmåga eller arbetsförmåga. Då tvingas kommuner kliva in.

Det perspektivet ska vi ha med oss – för vad gör regeringen? Vi har haft flera ministrar inom arbetsmarknadsfrågor, och vi har varit inne på det bristande arbetet med att försöka skapa insatser. I stället kräver regeringen detta av kommunerna. Allt som man inte lyckas med på nationell nivå kan man skylla på regioner och kommuner. Detta har vi hört återkommande i fyra år.

Aktivitetskravet är i sig inte dumt. Fungerande aktivitetsstrukturer ute i kommunerna kan ha väldigt goda effekter, det vill vi vara tydliga med från Miljöpartiet, och det är därför vi inte yrkar avslag på propositionen. Det måste dock vara genomförbart på rätt sätt, alltså ett sätt där man också samverkar med statliga myndigheter – som för en gångs skull kanske tar sitt ansvar, men man får väl säga att det återstår att se. Det ska vara individanpassat och flexibelt, och man ska jobba för att hjälpa individer tillbaka till det de drömmer om: att kunna ha en meningsfull sysselsättning.

Jag vill skicka med några orosmoln gällande detta. Ett orosmoln är, som jag nämnde i replikskiftet, att det är socialnämnderna som kommer att ha ansvaret, och många av dem är otroligt överbelastade med de reformer som har tryckts ned. Vissa är väl genomtänkta – ett exempel är den nya socialtjänstlagen, som är jättebehövlig och som vi har tragglat igenom från vår regering över till den regering vi har nu – men det är ett massivt tryck.

Det är enormt mycket som måste förändras, och vi har givetvis en oro för att socialnämnderna inte kommer att mäkta med om man trycker igenom det här ogenomtänkt. Då får vi inte ut meningsfulla aktiviteter till dem som behöver det.

Ett annat orosmoln vi har gäller att vi riskerar att få en administrativ belastning om detta genomförs på ett felaktigt sätt. Personer måste komma in med sjukintyg om de inte kan delta fullt ut och sjukintyg om de inte kan delta under en vecka eller mer, och det här måste uppdateras. Det blir en administrativ börda som kanske inte skulle behövas. Det är några farhågor vi har, och därför kommer vi att följa upp det här noga.

En tredje farhåga vi har är kopplad till den djupt felaktiga bild av personer med försörjningsstöd som återigen konsekvent förmedlas. Många av dem är personer med både psykisk ohälsa och samsjuklighet, och framför allt finns funktionsnedsättningar med. Det finns en risk att de faller mellan stolarna igen och kanske i värsta fall inte kan ta del av det yttersta skyddsnätet. Detta skulle vara väldigt förödande, och därför har vi givetvis också yrkat på de reservationer som lyfter fram det som handlar om att göra en ordentlig uppföljning.

Avslutningsvis är nog en av de viktigaste sakerna att vi behöver genomföra det här på rätt sätt, och då behöver vi ha med oss kommunerna. Vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver ha en dialog, och regeringen behöver ta sitt ansvar. Så länge regeringen inte tar sitt ansvar är det fullständigt vansinnigt att man ska ställa krav och införa sanktioner mot kommunerna. Vi tror inte på det – det är helt fel väg att gå.

Det finns inga som är gladare än kommunerna när man lyckas få människor från försörjningsstöd till arbete. Vi måste alltså göra detta gemensamt, och vi måste få bort den misstänksamhet som hela tiden råder från den här regeringen mot kommuner och regioner.

Vi i Miljöpartiet yrkar därför bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Fru talman! Jag förstår det här, och jag kommer att återkomma i mitt huvudanförande och även i nästa debatt om en bild som ibland målas upp av personer med försörjningsstöd och som är grovt felaktig.

Faktum är att vi har ett historiskt lågt antal i försörjningsstöd. Det har aldrig varit så lågt sedan mätningarna började. Och det handlar absolut inte om de stora barnfamiljer som man hela tiden pratar om, men det är en annan sak.

Sedan är arbetslösheten hög, och jag instämmer i att man inte riktigt lyckats. Men försörjningsstödet är historiskt lågt. Många kommuner jobbar redan i dag för att försöka hitta aktiviteter. Det är inte lätt.

Jag kan ta ytterligare ett exempel på något som kommer att bli väldigt svårt. Flera av de personer som jag har träffat som lever med försörjningsstöd är ibland på aktivitet och ibland inte, och det är för att de har omfattande utmaningar i sitt liv. Det kan vara en kombination av fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa och annat, som gör att de ibland inte mår bra och inte orkar eller inte klarar att vara med. De har fallit mellan stolarna genom hela livet. Det finns inte någon tydlig bedömning av deras faktiska arbetsförmåga. Finns den över huvud taget?

I allt detta ställs det också krav på sjukintyg. Det kommer att bli en enorm administrativ börda. Primärvården kommer att få ännu mer att jobba med, med alla sjukintyg som ska skrivas om man ska följa kraven. Vi initierade den nya socialtjänstlagen när vi satt i regering eftersom det var viktigt att jobba mer förebyggande, och det var en stor reform. Alla de handläggare jag har pratat med har knappt ens hunnit andas efter den förrän nya krav ställs.

Jag tror att viljan att jobba finns där ute. Det är därför de allra flesta kommuner faktiskt jobbar med olika typer av aktiviteter. Men de behöver få förutsättningarna och resurserna. De behöver få tid att andas. Det behöver landa, och vi behöver göra detta i dialog.

Varför ville man absolut ställa de här hårda kraven? Och så ska det vara vitesbeläggningar som kommer att leda till hårda krav hela vägen ut. Har man någon förståelse för den utmaning som socialnämnderna runt om i landet befinner sig i?

Fru talman! Kul att för första gången få ta en replik på ledamoten!

Jag har en bakgrund i företagsbranschen, på tal om att Miljöpartiet skulle vara företagarfientligt. Jag delar inte den bilden. Men jag har framför allt en bakgrund i kommunpolitiken, innan jag relativt nyligen klev in i riksdagen.

Det är något fantastiskt fint med att vara kommunpolitiker, nämligen att kommunal verksamhet ligger nära invånarna. Det är där vi väldigt lätt kan komma ut i verksamheterna och träffa dem som jobbar i praktiken. Jag har fått se fantastiska arbetssätt i kommuner – socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styrda, by the way – där man jobbar med aktiviteter för personer med försörjningsstöd.

Jag har fortfarande mina fingrar med ute bland alla fantastiska medarbetare i socialnämnderna runt omkring i Sverige. En sak som jag har med mig då är att det just nu råder en otrolig belastning i och med alla nya propositioner, lagförslag och en ny socialtjänstlag. De är nästan överarbetade.

Till detta kommer nu ett nytt aktivitetskrav, som utökar kravspecen för vad kommuner ska göra. De säger: Snälla, kan vi inte bara få andrum? De vill väldigt gärna jobba med rätt typer av aktiviteter för dessa invånare. Ingen blir lyckligare än de när någon kan lämna ett liv med försörjningsstöd.

Det här var något vi reagerade på. Vi stöder aktivitetskravet och har inte lagt det här i en egen motion. Men vi har ställt oss bakom den här reservationen för att vi känner att regeringens misstänkliggörande av kommuner är så klassiskt. Vi tror att dialog är en bättre väg framåt. Det är det jag vill fråga ledamoten om. Vilka förutsättningar finns för dem att kunna genomföra det här i praktiken?

Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.

Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.

Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.

Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.

Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.

Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.

Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.

Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.

Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.

Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.

Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.

Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.

Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.

Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.

Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.

Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.

Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.

Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.

Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.

Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.

Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.

Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.

Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.

Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.

Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.

Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.

Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.

Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.

Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.

Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.

Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.

Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.

Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.

Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.

Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.

Fru talman! Det var ett så kort anförande av den föregående talaren att jag knappt hann ta mig upp hit.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar delar av regeringens proposition om slopat matkrav för serveringstillstånd, eftersom dagens regelverk inte alltid är ändamålsenligt.

Sverige ska ha en alkoholpolitik som bygger på folkhälsa, ansvar och skydd. Det ska inte vara vem som helst som får servera alkohol. Det ska ställas höga krav på ordning och nykterhet, på kontroll, på tillsyn och på att alkohol inte serveras till minderåriga eller personer som är märkbart berusade.

Det betyder dock inte att varje del av dagens lagstiftning är väl utformad. Ett tydligt exempel är kravet på att alkoholservering ska vara kopplad till matservering och ett eget kök. Det kravet har i praktiken blivit både krångligt och dyrt och är ibland ganska verklighetsfrånvänt. Det kan vara ett stort hinder för små och nya verksamheter. Att bygga ett restaurangkök innebär stora kostnader. Det förutsätter lokaler, investeringar, utrustning, personal och livsmedelshantering – även när det egentliga syftet med verksamheten inte är att driva restaurang utan till exempel en mindre bar, ett mikrobryggeri, en vinkällare eller en verksamhet där dryckeshantverket står i centrum.

Miljöpartiet menar att det ska vara möjligt att ha en strikt och ansvarsfull alkohollagstiftning och samtidigt kunna ta bort regler som inte längre fyller sitt syfte.

Fru talman! Det är viktigt att vara tydlig med vad frågan faktiskt handlar om. Matkravet innebär inte att den som dricker alkohol också måste äta maten. Det innebär att det ska finnas mat att beställa. I många fall har det lett till ganska konstlade lösningar, där maten finns mest för att uppfylla lagens krav och inte för att den efterfrågas av gästerna eller är en naturlig del av verksamheten.

Målet med alkohollagen ska vara att förebygga överservering, minska alkoholens skadeverkning och upprätthålla god ordning och kontroll. Det är där kraven ska vara starka. Det är där tillsynen ska vara tydlig. Det är där kommunerna ska ha verktyg för att säga nej och för att ingripa och dra tillbaka tillstånd när verksamheter inte sköter sig.

Fru talman! Alkoholbranschen har förändrats. På många platser i Sverige växer småskaliga bryggerier, lokala producenter och hantverksmässiga dryckesverksamheter fram. Det handlar ofta om mindre aktörer, ibland ekologiska och ofta lokalt förankrade, som bidrar till en mer varierad dryckeskultur och till lokalt företagande.

Det finns också nya sätt att organisera verksamheter. Mikrobryggerier kan till exempel vilja samarbeta med foodtruckar eller andra. En mindre bar kan vilja ha ett begränsat men seriöst utbud utan att behöva driva full restaurang. En dryckesproducent kan vilja erbjuda provsmakning eller servering i en miljö där hantverket står i centrum. Det är inte rimligt att lagstiftningen i onödan ska tvinga sådana verksamheter att bygga upp en restaurangverksamhet som de egentligen inte ska bedriva.

Dock måste tillsynen fortsatt vara stark och ansvaret tydligt, även om regelverket moderniseras. Det är också viktigt att vi följer upp reformen. Om tillgängligheten ökar, om tillsynen försvåras eller om alkoholrelaterade problem ökar måste politiken vara beredd att agera.

Fru talman! Det finns en del i propositionen som vi i Miljöpartiet inte kan ställa oss bakom. Det gäller förslaget att ta bort kravet på eget kök för cateringverksamhet. Här delar vi den oro som lyfts upp i reservationen från Socialdemokraterna. När regeringen samtidigt tar bort matkravet för tillfälliga serveringstillstånd i slutna sällskap uppstår en risk för otydlighet. Det kan bli svårare att dra gränsen mellan catering, som faktiskt handlar om matservering, och upplägg som i praktiken skulle kunna närma sig leverans och servering av enbart alkohol.

Catering är något annat än en bar, ett bryggeri eller en restaurangliknande verksamhet där kommunen prövar en lokal och en fysisk serveringsmiljö. Med catering handlar det om tillfälliga platser, slutna sällskap och mer varierade former. Då behöver reglerna vara särskilt tydliga.

Miljöpartiet menar därför att det är rimligt att behålla kravet på eget kök för cateringverksamhet. Det är en avgränsad men viktig invändning mot propositionen.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Det var ett så kort anförande av den föregående talaren att jag knappt hann ta mig upp hit.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar delar av regeringens proposition om slopat matkrav för serveringstillstånd, eftersom dagens regelverk inte alltid är ändamålsenligt.

Sverige ska ha en alkoholpolitik som bygger på folkhälsa, ansvar och skydd. Det ska inte vara vem som helst som får servera alkohol. Det ska ställas höga krav på ordning och nykterhet, på kontroll, på tillsyn och på att alkohol inte serveras till minderåriga eller personer som är märkbart berusade.

Det betyder dock inte att varje del av dagens lagstiftning är väl utformad. Ett tydligt exempel är kravet på att alkoholservering ska vara kopplad till matservering och ett eget kök. Det kravet har i praktiken blivit både krångligt och dyrt och är ibland ganska verklighetsfrånvänt. Det kan vara ett stort hinder för små och nya verksamheter. Att bygga ett restaurangkök innebär stora kostnader. Det förutsätter lokaler, investeringar, utrustning, personal och livsmedelshantering – även när det egentliga syftet med verksamheten inte är att driva restaurang utan till exempel en mindre bar, ett mikrobryggeri, en vinkällare eller en verksamhet där dryckeshantverket står i centrum.

Miljöpartiet menar att det ska vara möjligt att ha en strikt och ansvarsfull alkohollagstiftning och samtidigt kunna ta bort regler som inte längre fyller sitt syfte.

Fru talman! Det är viktigt att vara tydlig med vad frågan faktiskt handlar om. Matkravet innebär inte att den som dricker alkohol också måste äta maten. Det innebär att det ska finnas mat att beställa. I många fall har det lett till ganska konstlade lösningar, där maten finns mest för att uppfylla lagens krav och inte för att den efterfrågas av gästerna eller är en naturlig del av verksamheten.

Målet med alkohollagen ska vara att förebygga överservering, minska alkoholens skadeverkning och upprätthålla god ordning och kontroll. Det är där kraven ska vara starka. Det är där tillsynen ska vara tydlig. Det är där kommunerna ska ha verktyg för att säga nej och för att ingripa och dra tillbaka tillstånd när verksamheter inte sköter sig.

Fru talman! Alkoholbranschen har förändrats. På många platser i Sverige växer småskaliga bryggerier, lokala producenter och hantverksmässiga dryckesverksamheter fram. Det handlar ofta om mindre aktörer, ibland ekologiska och ofta lokalt förankrade, som bidrar till en mer varierad dryckeskultur och till lokalt företagande.

Det finns också nya sätt att organisera verksamheter. Mikrobryggerier kan till exempel vilja samarbeta med foodtruckar eller andra. En mindre bar kan vilja ha ett begränsat men seriöst utbud utan att behöva driva full restaurang. En dryckesproducent kan vilja erbjuda provsmakning eller servering i en miljö där hantverket står i centrum. Det är inte rimligt att lagstiftningen i onödan ska tvinga sådana verksamheter att bygga upp en restaurangverksamhet som de egentligen inte ska bedriva.

Dock måste tillsynen fortsatt vara stark och ansvaret tydligt, även om regelverket moderniseras. Det är också viktigt att vi följer upp reformen. Om tillgängligheten ökar, om tillsynen försvåras eller om alkoholrelaterade problem ökar måste politiken vara beredd att agera.

Fru talman! Det finns en del i propositionen som vi i Miljöpartiet inte kan ställa oss bakom. Det gäller förslaget att ta bort kravet på eget kök för cateringverksamhet. Här delar vi den oro som lyfts upp i reservationen från Socialdemokraterna. När regeringen samtidigt tar bort matkravet för tillfälliga serveringstillstånd i slutna sällskap uppstår en risk för otydlighet. Det kan bli svårare att dra gränsen mellan catering, som faktiskt handlar om matservering, och upplägg som i praktiken skulle kunna närma sig leverans och servering av enbart alkohol.

Catering är något annat än en bar, ett bryggeri eller en restaurangliknande verksamhet där kommunen prövar en lokal och en fysisk serveringsmiljö. Med catering handlar det om tillfälliga platser, slutna sällskap och mer varierade former. Då behöver reglerna vara särskilt tydliga.

Miljöpartiet menar därför att det är rimligt att behålla kravet på eget kök för cateringverksamhet. Det är en avgränsad men viktig invändning mot propositionen.

Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jo, absolut, men vi behöver även ställa krav på dem som har det nationella ansvaret, till exempel när det gäller Försäkringskassan och dess syn på personlig assistans. Man har blivit mycket striktare över tid, och det har också skett en förskjutning i tolkningarna. Det är viktigt att ha med sig att vi inte bara kan lägga ansvaret för bristerna på kommunerna utan även behöver jobba nationellt.

Jag kollade i Socialstyrelsens rapport, och det är talande att man skriver: ”Vi finner det anmärkningsvärt att det trots införande av riktlinjer inte har skett en större förbättring. Konsekvensen av denna låga grad av boendestöd till personer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är att fler i den aktuella gruppen riskerar att inte återhämta sig, inte klara av att bo i egen ordinär bostad och även försämras i sitt tillstånd. Detta innebär inte bara ett lidande för individen själv utan får även negativa konsekvenser för personer i hens omgivning.”

Det är precis detta som fallet med Gustaf illustrerar. En av konsekvenserna när man inte får rätt stödinsatser är att de anhöriga måste bära ett väldigt tungt lass. Därför är det angeläget att vi går vidare.

Kanske går det inte att ge ett svar här och nu, men kan vi räkna med att regeringen återkommer inom kort? Vi väntar ju på både en ny ledsagningslag och en översyn av LSS-lagstiftningen. Är regeringen också beredd att skjuta till finansiering? En av Riksrevisionens rekommendationer är ju att ge kommunerna en stark finansiering så att de kan utöva LSS enligt de förändringar regeringen vill se.