Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Den bygger på Jämställdhetsmyndighetens utvärderande rapport Dags att prioritera det våldsförebyggande arbetet.

Mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle och är ett allvarligt samhällsproblem som innefattar alla former av våld. Varje år polisanmäls omkring 30 000 fall av misshandel mot kvinnor. I knappt hälften av dessa fall har offret och förövaren en nära relation till varandra. Mörkertalet är dock stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor i nära relationer aldrig polisanmäls. Varje år mördas omkring 17 kvinnor av en man som de har eller har haft en kärleksrelation med.

Parallellt ser vi dessutom en oroväckande trend i Sverige där antalet kvinnor som beviljas skyddat boende sjunker dramatiskt, liksom antalet dygn, samtidigt som fler söker hjälp och stöd. Polisanmälningarna om våld mot kvinnor ökar. Kvinnofridsbarometern, som undersöker kommunernas arbete, visar omfattande brister i stödet för våldsutsatta kvinnor och barn. Sju av tio kommuner uppger att de indragna statliga utvecklingsmedlen för arbete mot våld i nära relationer kommer att få en mycket eller ganska stor påverkan på arbetet. Kommuner och regioner larmar om besparingar som får direkta konsekvenser för arbetet med att säkra välfärden. En rapport från SKR visar att enbart var femte kvinna erbjuds skyddat boende av socialtjänsten.

Fru talman! Vi socialdemokrater kan tyvärr konstatera att regeringen inte har det fokus som denna viktiga fråga kräver. Det finns flera tydliga exempel på det. Ett av dem är frågan om kriminaliseringen av det psykiska våldet. Justitieminister Gunnar Strömmer gav redan våren 2023 ett löfte om att lägga fram ett förslag för riksdagen, men än i dag lyser det med sin frånvaro.

I sin uppföljning lyfter Jämställdhetsmyndigheten fram att polisen har haft ett starkt fokus på att bekämpa den organiserade brottsligheten. Det är viktigt även utifrån målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, då våld mot kvinnor, sexualbrott, prostitution och människohandel förekommer i dessa miljöer. Men fokuset på gängkriminalitet har påverkat arbetet mot mäns våld mot kvinnor direkt negativt, inte minst i polisens förebyggande arbete. Det har skett en försämring av arbetet med att få till en effektivare brottsbekämpning.

Polisen själv vittnar om att brott som begås mot kvinnor och barn har den lägsta statusen inom Polismyndigheten. Det kan vi aldrig acceptera. Regeringen har inrättat ett råd mot organiserad brottslighet men inte vidtagit liknande åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Polisens specialenheter blir färre. Exempelvis lade man ned den framgångsrika enheten Igor med hänvisning till att det här ska in i polisens linjeverksamhet, vilket väcker stark kritik från polisen själv.

Allt detta är tydliga signaler till rättsväsendet om prioriteringar – mäns våld mot kvinnor har inte samma prioritet som bland annat gängkriminalitet. Uppföljningen visar exempelvis att handläggningstiderna för att få beslut om kontaktförbud är längre än vad de varit förut. Det svarar inte regeringen på i den här skrivelsen. Dessutom tycks ny och förändrad lagstiftning gällande hedersrelaterade brott och människohandel ha fått ett mycket begränsat resultat. Sverige uppvisar också få eller inga fällande domar gällande människohandel för sexuella ändamål.

Vi anser att det absolut behövs straffskärpningar på området, men det är än viktigare att se till att dagens lagstiftning är tillämpbar. Det leder till fällande domar, vilket den uppföljning som vi debatterar i dag visar på. I sin skrivelse svarar inte regeringen på förslagen från Jämställdhetsmyndigheten. I de svar vi får hänvisas till pågående utredningar och till utredningar som redan är klara och lagda på hög.

Fru talman! Om det inte är uppenbart av det som redan framgått kan jag säga att regeringen inte borde låta så nöjd. Jag vill betona att vi socialdemokrater anser att regeringens arbete är långt ifrån tillräckligt. Det bör redovisas mer här i kammaren av vad regeringen vill göra. Det behövs åtgärder som i dag inte finns. Det behöver vidtas konkreta och omfattande åtgärder här och nu.

Vi nås av larm från socialtjänsten om att allt fler unga kvinnor säljer sex för att betala skulder, hyra, räkningar eller mat. Då står det inte rätt till. Vi nås av att thaimassagesalonger runt om i landet har omfattande bordellverksamhet där sexköpare kommer undan lagen. Hur kan det vara värdigt en rättsstat som Sverige? I sin årsredovisning för 2023 skriver polisen att man har misslyckats med sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Då kan regeringen inte blunda eller titta åt ett annat håll. Man innehar regeringsmakten och är ytterst ansvarig.

Fru talman! För över ett år sedan krävde vi socialdemokrater att regeringen skulle tillsätta en kriskommission för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vid tiden för den pressträff där vi framförde våra krav hade tre kvinnor mördats på mycket kort tid. Nu konstaterar polisen själv att fler kvinnors liv hade kunnat räddas om anmälningar om våld hade upprättats.

Mot bakgrund av den rapporteringen vill vi att justitieminister Gunnar Strömmer och jämställdhetsminister Nina Larsson kommer till respektive utskott för att redogöra för vad regeringen avser att göra för att bryta den här utvecklingen. Regeringen måste sluta ducka för sitt ansvar. Det är dags att man tar till sig det här och fattar beslut om att tillsätta en kriskommission. Det är helt nödvändigt, för annars kommer fler kvinnor att fara illa. Det sa vi då, och det kommer vi att fortsätta att säga.

Fru talman! Vi står bakom alla våra yrkanden, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 12.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 7.

Mäns våld mot kvinnor är ett av de mest brutala uttrycken för otrygghet i vårt samhälle. Det är ett våld som sker i det som borde vara människans tryggaste plats, det egna hemmet.

Det är kvinnor som lever i ständig skräck bakom stängda dörrar. Det är barn som lär sig att vara tysta när pappa slår mamma. Det är liv som trasas sönder i det som borde vara trygghetens kärna.

Jag vet precis hur det känns att leva i det. Jag har själv levt i ett långt förhållande med en väldigt aggressiv man. Ingen märkte något, inte under alla de åren. Alla tyckte gott om honom. Han var charmig, han skötte sitt jobb, och han höll upp fasaden. Det är oftast så.

Men bakom det fanns ett helt annat ansikte. De som utövar våld kan vara otroligt manipulativa. De vet exakt hur de ska uppträda utåt. De är trevliga mot grannar, hjälpsamma på jobbet och artiga mot främlingar. Samtidigt är de hänsynslösa när ingen ser.

I början fick jag slag i ansiktet. Jag fick ett spräckt ögonbryn. Jag fick ett stort blåmärke över kinden. Jag minns att jag skyllde på att tandläkaren hade träffat någon nerv med bedövningen, så att ingen skulle förstå vad det egentligen var.

Men sedan började han undvika ansiktet. Han började i stället rikta in sig på kroppen. Vid ett tillfälle slog han mig med ett järnrör över låret så att jag fick ett blåmärke som höll i sig i flera veckor. Slagen började lite i taget, men de ökade mer och mer.

Jag isolerades också. Bortsett från då jag var i affären eller åkte till jobbet höll han mig undan från allt och alla. Så fort jag hade varit någonstans var jag tvungen att redogöra för vilka jag hade träffat, vilka jag hade pratat med och hur länge jag hade varit borta.

Jag förlorade tyvärr till och med kontakten med min mamma och min pappa, min familj, släkt och allihop på grund av honom. Han såg till att jag blev ensam, att jag blev helt beroende av honom. Det är så förövare skapar sig makt. De skalar av allt runt omkring tills du inte längre har någon annan än dem – sakta, sakta.

Som kvinna tvivlar man. Man skäms, man anpassar sig och man försöker hålla ihop vardagen, för barnen och för att det ska se normalt ut. Det blir en del av livet.

Man lär sig att gå på tå, att känna av stämningen, att parera minspel och tonfall. Man tänker hela tiden några steg i förväg för att undvika nästa explosion.

Man tystnar, för man tror att det är ens eget fel. Man tror att det är man själv som är för känslig, för dramatisk och för dålig.

Jag vet hur det känns att sitta med en klump i magen varje gång som ytterdörren öppnas och hur det känns när man inte ens vågar ringa någon för att man vet att samtalet kan leda till misstänksamhet och till bestraffning.

Den dagen som jag lyckades bryta mig fri kändes det som att jag inte hade någon luft längre. Det var det som gjorde att jag tog steget. Jag hade tänkt lämna honom i flera år, men jag hade inte lyckats. Jag hade försökt, men det gick inte.

Den dagen jag äntligen tog steget kom det väldigt plötsligt. Jag sa bara: Nu är det slut. Jag hade precis innan det sms:at någon i byn som jag bodde i och frågat om det fanns en lägenhet ledig, och det fanns det. Jag skrev till honom: Jag tar den. Jag hade inte sett den, men jag tog den.

Sedan tog det två veckor innan jag vågade gå in i lägenheten, för han cirkulerade runt den. Jag gömde mig hos en vän. Vid något tillfälle låg jag faktiskt på golvet när han gick och tittade in genom hennes fönster. Första tiden levde jag i rädsla.

Jag tittade hela tiden över axeln. Vid ett tillfälle gick jag ut med mina vänner, men jag kunde inte slappna av. Jag var hela tiden rädd att han skulle dyka upp, och jag bad mina kompisar att kolla om de vid något tillfälle såg hans bil någonstans. Den rädslan höll i sig i många, många år. Och jag är fortfarande absolut inte helt fri känslomässigt; det här kommer att hålla i sig i länge till.

Fru talman! Jag minns hur det kändes när det började släppa mer och mer. Jag minns när jag för första gången på flera år kunde gå och handla utan att behöva redogöra för det och förklara varför. Jag minns när jag till slut kunde sminka mig, för det fick jag inte tidigare. Jag minns när jag till slut kunde ha mitt hår som jag ville och bestämma över mina egna kläder. Han hade kontrollerat allt. Det här är små saker för andra. Men för mig var det frihet – en frihet som jag hade kämpat för länge.

Att prata om det här är något av det svåraste man kan göra. Det bryter mot allt man har lärt sig att dölja. Att söka hjälp är inte något man gör från en dag till en annan … och det är svårt för mig att prata om det här nu. Det kräver ett enormt mod. Det kräver ett sammanhang där man ser, lyssnar och förstår. Det kräver någon som ser igenom fasaden – någon som vågar fråga och som vågar lyssna utan att döma.

Därför måste samhällets stöd finnas där, inte bara med paragrafer utan med närvaro, med kompetens och med rätt tajmning. Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna under det senaste året tagit fram ett av de mest ambitiösa åtgärdsprogrammen någonsin för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Syftet är att öka tryggheten i hemmet, i samhället och i rättssalen.

En av de viktigaste delarna i programmet är de reformer som stärker skyddet för den våldsutsatta. Tryggheten ska inte avgöras av vem som ropar högst. Det är den som slår som ska bort, helt enkelt. Kontaktförbuden har skärpts. Skyddade boenden har stärkts med tillståndsplikt och tydligare barnrättsperspektiv. Allt detta har Sverigedemokraterna stöttat och i flera fall varit initiativtagare till.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utveckla nya riktlinjer för hur hedersproblematik ska upptäckas tidigare, inte minst i skolan och i socialtjänsten. I arbetet mot hedersbrott har straffen höjts. Man har avsatt 50 miljoner kronor per år under tre års tid utöver de drygt 350 miljoner kronor som redan permanent finns i arbetet. Och vi vet att det kommer mer.

Men vi i Sverigedemokraterna är inte helt nöjda. Vi vill se straff som faktiskt avskräcker, även för dem som utövar kontroll på distans eller i grupp. Vi vill att eftervåld, ekonomisk utpressning och psykiskt förtryck ska bemötas med samma allvar som det fysiska våldet.

Arbetet stärks även genom utökad operativ samverkan mellan polis, åklagare, kriminalvård, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det är avgörande att dessa aktörer samverkar effektivt för att skydda de utsatta, lagföra förövare och förhindra upprepat våld.

Det är därför avgörande att dessa brott möts med rätt proportioner i straffskalorna. Den som misshandlar sin partner ska inte komma undan med samhällstjänst eller villkorlig dom. Den som begår sexualbrott ska sitta av sitt straff.

Vi har redan sett flera lagändringar under den här mandatperioden. Preskriptionstider för vissa sexualbrott har förlängts. Möjligheterna till straffskärpning har utökats. Utredningar pågår för att ytterligare stärka konsekvenserna för den som utövar våld mot en närstående.

Fru talman! Vi får inte glömma det våld som inte syns i blåmärken. Ekonomiskt våld är en ofta förbisedd men mycket allvarlig form av kontroll, där gärningspersonen begränsar kvinnans möjligheter att leva ett självständigt liv genom att neka henne tillgång till pengar, hindra henne från att arbeta eller ta lån i hennes namn.

Detta är ett våld som i många fall fortsätter även efter separationen, vilket jag också har varit med om. Det är det så kallade eftervåldet, där förövaren utnyttjar vårdnadsprocesser, ekonomisk påtryckning och hot om sociala konsekvenser för att behålla kontrollen.

Lika viktigt som rättssystemet är bemötandet. För vad händer när en kvinna äntligen vågar anmäla men möts av oförstående eller bristfällig kompetens från dem som ska hjälpa henne? Därför har regeringen under det senaste året avsatt medel till utbildningsinsatser inom både polis och socialtjänst. Syftet är att bygga upp kunskap inom polis och socialtjänst så att våldsutsatta kvinnor ska få rätt stöd redan från den första kontakten.

Under den tidigare regeringens styre översvämmades vi av värdegrundsdokument, men det saknades tillräckligt med grundläggande skydd för kvinnor i verkligheten. Man pratade om strukturer men ignorerade ropen på hjälp från kvinnojourer. Man kallade det jämställdhet men offrade tryggheten för att inte riskera kritik från identitetspolitiska grupper. Projektpengar rann ut i meningslösa utbildningar och byråkratiska nätverk. Det är inte bara misslyckat; det är ansvarslöst. Och det är just den sortens politik som svenska folket har tröttnat på.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. Många av de reformer som nu genomförs hade aldrig blivit verklighet utan Sverigedemokraternas politiska tryck. Det är vi som har drivit på för att flytta fokus från symbolfrågor till skydd, från genusplaner till jourboenden och från värdeord till verklighet.

Fru talman! Som någon som själv har överlevt ett liv i våld vet jag hur avgörande det är med rätt politik. Jag är djupt tacksam över att vi äntligen har en regering som tillsammans med Sverigedemokraterna inte bara lyssnar utan faktiskt gör verklig skillnad på riktigt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet, som jag uppskattade – vi skriver nog under på allt!

Jag vill särskilt lyfta upp det som ledamoten inledde sitt anförande med, nämligen att det finns en politisk enighet i de här frågorna och ett stort engagemang när det gäller mäns våld mot kvinnor. Särskilt uppskattar jag det utifrån hur debatten började – den var lite i gungning gällande om det faktiskt finns en politisk enighet bakom de jämställdhetspolitiska målen. Det är därför skönt att få höra ett regeringsparti deklarera att så är fallet.

Mot bakgrund av den skrivelse som vi debatterar här i dag utifrån den fördjupade uppföljning som Jämställdhetsmyndigheten har gjort vill jag återkomma lite mer till just de skyddade boendena. Jag redogjorde i mitt anförande för en problematisk utveckling som både Sveriges Kommuner och Regioner och flera kvinnojoursorganisationer, bland annat Unizon, höjer rösten om och försöker påvisa, nämligen att boenden får läggas ned. Inte minst i Norrbottens län läggs det ned en massa boenden och verksamheter just nu.

Jag undrar vad regeringen vill göra åt det. Ligger det något på bordet för att stoppa den här negativa utvecklingen?

Herr talman! Det här är ett stort problem med tanke hur många kvinnojourer som nu faktiskt stryker med och försvinner, samtidigt som vi ser att kommunerna inte placerar kvinnor och barn som är i behov av det. Det här är en bokstavligen livsfarlig kombination.

Jag håller med om tillståndsplikten och att det är något som behöver göras, men man måste också tillföra pengar för att kvaliteten i verksamheterna ska kunna upprätthållas. Problemet är att det inte har gjorts. Kommunerna har väldigt stora kostnader för de här placeringarna, och detta hamnar i bedömningen av om någon ska placeras eller inte.

Det här vill jag lyfta fram, för det behöver tas i beaktande.

Regeringen har svarat att man vill titta på det här och att man kanske gör någonting åt det. Men man skjuter på det till 2026. Då tror jag att vi har låtit det gå alldeles för långt. Vi anser att man behöver göra saker tidigare – i alla fall titta på det här, utvärdera, inhämta kunskaper och se på utvecklingen för att kunna agera. Jag rekommenderar ledamoten att överväga att senare i eftermiddag rösta på vårt yrkande om uppföljning, så att en förändring kan komma till stånd tidigare.

(Applåder)

Herr talman! Jag var bara ett litet barn när jag möttes av mäns våld mot kvinnor så brutalt att minnet aldrig lämnar mig. En flerbarnsmamma i området där vi bodde blev ihjälhuggen av sin man. Jag kände inte familjen, men jag visste vilka de var, vilka barnen var. Det sades att det var ett av barnen som hade larmat polisen. Ett annat barn satt och baddade mammans kropp när polisen väl kom till platsen.

Den förtvivlan jag kände då lever kvar i mig än i dag. Hur kan något sådant ens få hända? Vem kan göra något så fruktansvärt? Inte visste jag då att våldet i alla dess former skulle följa med under hela min livstid. Det var till exempel blottaren som satt och väntade på vår väg till skolan nästan varje dag under flera veckors tid, kommentarer om våra kroppar under uppväxten och obehaget av läraren som gärna ville komma in i omklädningsrummet efter idrotten.

Jag visste inte då hur vi skulle utsättas på vår trevande väg ut i vuxenvärlden, vilka skyddsmekanismer vi skulle behöva utveckla och vilken skuld vi skulle behöva bära. Det gällde att inte gå genom den mörka parken, att inte ha den korta kjolen, att inte bli för full och att skylla sig själv. Inte visste jag då hur många gånger jag skulle höra om närståendes vidriga upplevelser med någon man som tagit sig friheter och gått för långt. Och lyckligtvis visste jag då ingenting om Mia. Hon, min vän, som blev mördad av en man hon haft en nära relation med. Hon, med en son, vars lilla kropp jag gick bakom på väg mot hennes sista vila.

Jag måste erkänna att jag faktiskt innerligt önskat att jag bara haft otur som fått min livsväg kantad av allt detta våld. Men det är tyvärr inte så. Mäns våld mot kvinnor pågår mitt ibland oss hela tiden. Vi kan titta på statistiken. 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld årligen. Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. År 2021 anmäldes 38 300 misshandelsbrott och 8 600 fall av våldtäkter mot kvinnor eller flickor. Det är mer än en våldtäkt i timmen, dygnet runt, året om. Var fjärde tjej i nian som har eller har haft en relation har blivit utsatt för våld av en kille.

Vi ska inte heller glömma att mörkertalet är omfattande. Brå uppskattar att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Alla kvinnor och flickor påverkas av mäns och pojkars våld mot kvinnor och tjejer, antingen direkt eller indirekt. Det är just det faktum att våldet är strukturellt som gör att ingen riktigt agerar.

Herr talman! Kanske är den rapport som polisen publicerade för bara några dagar sedan något av det viktigaste som hänt för kvinnor på mycket länge. Polisens operation Beta har granskat 17 fall av kvinnomord som skedde 2023 och 2024 för att se om och i så fall hur polisen kan bli bättre på att förhindra att kvinnor dödas.

Polisens egen kritik är ingen vacker läsning. Flera av de kvinnor som blivit mördade hade kunnat vara vid liv i dag om de brister man identifierat inte hade funnits. Låt mig citera den nationella chefen för operation Beta, Jale Poljarevius: ”Under mina nu 36 år som polis har jag aldrig sett maken till hur kulturen påverkar en sakfråga som när det gäller mäns våld mot kvinnor.” Kulturen han hänvisar till är att kvinnor inte tas på allvar. Vi är intill döden osynliggjorda.

Helt ärligt är detta oförlåtligt och ett riktigt haveri. Men det har också gett oss något vi kanske aldrig fått förut. Vi har nu på det mest brutala sätt äntligen fått svart på vitt. Det är ett offentligt erkännande av att strukturer och kvinnors underordning genomsyrar vårt system och kostar liv, till och med från polisen.

Herr talman! Polisens vittnesmål sätter ljuset på det som vi menar är ett problem för samhället som helhet. Det framgår inte minst av den skrivelse som hanteras här i dag. I samtliga målsättningar som anges i uppföljningen kan vi se exakt samma mönster av exakt samma skäl. Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer varken synliggörs eller motverkas i paritet med våldets inverkan på den som drabbas och samhället i stort.

Vi upptäcker inte våldet i tid. Vi har inte en tydlig plan när våldet väl upptäckts. Brottsbekämpningen är, som vi vet, inte tillfredsställande. Kunskapsnivån måste höjas och samordningen utvecklas.

Vi ser stora brister i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens kärnverksamhet. Det är enorma brister inom rättsväsendet. Inte ens de brister som redovisas i dödsfallsutredningarna får ordentligt gehör. Det låter nästan bisarrt, men tyvärr är det inte mindre sant.

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är strukturellt och genomsyrar hela vårt system. Därför tas inte våldet på det allvar som faktiskt krävs för att stoppa det.

Herr talman! För att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer krävs ett nytt synsätt och ett helhetsgrepp. Det krävs att kvinnors och tjejers lika rätt till frihet sätts högst upp på dagordningen och finansieras därefter. Det krävs att arbetet utgår från att förtrycket handlar om könsskillnader, och vi måste lyssna på expertisen. Men framför allt krävs handling.

Ett akut område som behöver att vi agerar här och nu är kvinnors och barns rätt till skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar mycket alarmerande siffror som tyder på att allt färre kvinnor och barn kommer till skyddat boende, och detta utan att det finns några tendenser till att våldet minskar. I värsta fall betyder det att flera kvinnors och barns liv svävar i verklig fara utan att de får skydd.

Kvinnojourerna har under 40 år samlat erfarenhet och kunskap just utifrån det fruktansvärda våld kvinnor och barn utsätts för och dess mekanismer. Deras verksamhet spelar en avgörande roll i samhället, inte bara för att de kan erbjuda akut skydd och tack vare deras långsiktiga arbete med våldsutsatta kvinnor, barn och tjejer utan också för att motverka våldet strukturellt. Allt detta hänger ihop. Vad de inte vet om hur kvinnors och barns liv kan räddas är nästan inte värt att veta.

Kvinnojourernas verksamhet bygger på kunskap, empati, låga trösklar och ett metodiskt arbete med att ge utsatta makten över sina egna kroppar och sina egna liv igen. De kan få vara på en trygg plats, börja andas och läka. Det får ta tid.

De ideella kvinnojourerna är en ovärderlig resurs för att skydda kvinnor och barn på riktigt. Problemet är att deras verksamhet nu är hotad.

Med den nya lagen från 2024 fanns en ambition att höja kvalitetskraven för skyddade boenden. Tyvärr har det gått lite fel. Förutom att det är dyrt, krångligt och byråkratiskt är det allvarligt att de krav som ställs för att få tillstånd inte går i takt med de våldsutsattas verkliga behov. För den som kanske inte riktigt vet är det lätt att tro att det yttre skyddet ska ge trygghet och att skalskyddet är centralt. Men det är oftast inte rätt väg att gå. Man missar det kvinnojoursrörelsen vet, nämligen vad som krävs i form av tid och kraft för att kunna lämna, bli hel och bli fri. Det är det som krävs för att rädda liv.

Innan lagen kom varnade vi för det vi nu ser. Flera jourer över landet tvingas lägga ned, och helt andra börjar ta plats – sådana som vet hur de ska tjäna pengar på kvinnors utsatthet och göra vinst på kvinnors bekostnad. Vi har helt rått skapat en marknad av mäns våld mot kvinnor.

Från Vänsterpartiets sida ser vi att detta kan vara ett av de största bakslag som kan komma i försöken att rädda kvinnors liv och stoppa våldet. Därför måste regeringen agera. Vi är helt överens med den samlade oppositionen om att reformen för skyddade boenden måste följas upp, men vi väljer att lyfta fram vår gemensamma reservation med S och MP om driftsformen för skyddade boenden. Kvinnors och barns liv är ingen affärsverksamhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 13.

(Applåder)

Herr talman! Var tredje vecka mördas en kvinna av en man hon har eller har haft en relation med. Varje gång en kvinna dör är det en personlig tragedi – att det händer, men också tiden innan det hände. Vi har genom åren fått så många vittnesmål om kvinnor som farit illa i relationer, som omgivningen har sett men samhället har blundat för.

Men det handlar inte bara om personliga tragedier. Det är också ett strukturellt samhällsproblem. Ett samhälle där kvinnor inte kan röra sig fritt eller känna sig trygga i sina egna hem eller inte vågar lämna sin partner är ett samhälle där demokratin och rättssamhället haltar.

Miljöpartiet ser att mäns våld mot kvinnor är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem, som självklart måste bekämpas – och det med all kraft. I den skrivelse som vi debatterar i dag redogör regeringen för det arbete som görs kopplat till mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det är faktiskt tydligt att regeringen tar denna fråga på allvar.

I många delar har de tagit vidare det arbete som Miljöpartiet genom våra jämställdhetsministrar Åsa Lindhagen och Märta Stenevi påbörjade under vår tid i regering. Vi lanserade då ett 40-punktsprogram mot mäns våld mot kvinnor, med en lång rad insatser för att bekämpa våldet. Det handlade om förebyggande insatser, stöd och skydd för våldsutsatta, straffskärpningar och ökade satsningar på kompetens och forskning. Som ett resultat har det blivit lättare att utfärda kontaktförbud och utdöma fotboja. Straffet för grovt kvinnofridsbrott har skärpts, och det har gjorts satsningar på polisen och på fler särskilda utredare.

Men görs det tillräckligt? Nej, uppenbarligen inte eftersom kvinnor fortsätter att misshandlas svårt och mördas. Ännu ser vi inget slut på det. Förutom åtgärdsprogram behövs det en budget men också fler konkreta satsningar som gör skillnad i verkligheten.

En viktig del som vi också hör mycket om är att vi behöver utveckla nya arbetssätt för att komma åt våldet. Det behövs fler evidensbaserade metoder för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men det är också angeläget att de metoder som finns och som man ser fungerar utvecklas och utvärderas.

Därför har vi i Miljöpartiet ett förslag om en samverkansorganisation som kan samla olika aktörer i arbetet med att utveckla verkningsfulla metoder och arbetssätt mot mäns våld mot kvinnor. Vi vill också att Jämställdhetsmyndigheten får i uppdrag att ta fram en organisation för att förbättra forskning och metoder för att motverka våld mot kvinnor.

Vi måste också växla upp arbetet med att stärka samtyckeskulturen. Det sexuella våldet finns i hela samhället, och det är tydligt att det normerande arbetet måste breddas. I dag är detta arbete mest inriktat mot barn och unga. Det behöver också stärkas, men vi behöver dessutom bredda det till fler vuxna. Vi vill att regeringen ska ge ett tydligt uppdrag till Jämställdhetsmyndigheten att arbeta med att inkludera vuxna i förändringsarbetet för att skapa en samtyckeskultur i hela samhället.

Vi vill också se en nollvision. En nollvision för mäns våld mot kvinnor skulle utgöra en tydlig signal om att samhället behöver kraftsamla betydligt mer och vara ett viktigt styrmedel för det fortsatta arbetet. Nu vill utskottet ha en mer inkluderande formulering, men vi tror att sikten då skyms för det övergripande problemet. Vi vill i stället att det ska vara tydligare att nollvisionen ska gälla just mäns våld mot kvinnor.

Herr talman! Vi verkar alla här inne vara överens om att hela samhället måste kraftsamla mot hedersproblematiken. Men även där går arbetet alldeles för långsamt. Som det ser ut nu är kunskapen på området för låg. Stödet är inte tillräckligt strukturerat, och det som är beslutat implementeras inte. Camilla Mårtensen från Liberalerna talade tydligt om detta alldeles nyss – hur utsatt en människa i en hederskontext faktiskt är. Det är oacceptabelt. Jag är glad att vi alla är överens om detta.

Nu har regeringen beslutat att flytta Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck till Jämställdhetsmyndigheten. Vi är oroliga för att det kan ge konsekvenser. Det finns en stor risk för att arbetet försenas och att detta i förlängningen drabbar enskilda utsatta. Vi vill därför att regeringen ska följa denna utveckling väldigt noga. Omorganisationen får inte riskera verksamheten. Man måste säkra de resurser som krävs för att flytten inte ska gå ut över verksamheten. Vi måste göra mer för dem som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, och det arbetet får absolut inte sakta av.

Skyddat boende har också genomgått en stor reform, och nu behövs en tydlig uppföljning. Vi kan konstatera att det saknas därför att det i dagsläget är oerhört svårt att få ut statistik om hur utfallet faktiskt har sett ut sedan lagen trädde i kraft. Vilka verksamheter har kunnat fortsätta, och vilka har fått stänga? Hur har det påverkat privatdrivna boenden respektive boenden som drivs i idéburen regi?

Vi vet att regeringen har gett ett uppdrag till Statskontoret att följa upp och analysera effekterna av reformen, men slutredovisning ska ske först 2027. Det tycker vi är alldeles för sent. Regeringen måste prioritera upp arbetet och redovisa resultatet betydligt snabbare än så.

När det gäller skyddade boenden är det helt avgörande att vi får stopp på oseriösa aktörer. Det gäller både här och i resten av välfärden. Dessutom anser vi i Miljöpartiet att det är helt oacceptabelt att företag gör vinst på utsatta kvinnor. Därför tycker vi att privata aktörer inte ska få driva skyddade boenden, utan de boendena ska endast få drivas av kommuner och idéburna verksamheter.

Jag vill också säga något om Polismyndigheten. När vi skrev vår följdmotion kunde vi konstatera att det är tydligt att Polismyndigheten har tvingats prioritera ned mäns våld mot kvinnor, framför allt när det rör utsatthet för prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Polismyndigheten själv bedömde att detta berodde på en omfördelning av resurser och omstrukturering av verksamheten.

Mot bakgrund av den rapport vi fick från polisen i förra veckan ser vi att det är helt andra saker som behövs. Det vi fick höra – hur man nedprioriterar, hur man inte har tagit våld på allvar och hur man faktiskt kanske kunde ha förhindrat några kvinnors död – är någonting som jag hoppas att regeringen verkligen kommer att ta på allvar och följa upp. Detta är någonting som jag gärna hade sett att justitieministern var ute och rasade om. Det kanske kommer, för detta är ju ett helt oacceptabelt beteende av en polismyndighet. Det sa också polisen själv. Antagligen är det också olagligt. Så kan vi inte ha det.

Vi måste se till att Polismyndigheten i stället prioriterar mäns våld mot kvinnor på samma sätt som man prioriterar mäns våld mot män. Nu ser vi ännu tydligare – och vi hoppas att också regeringen gör det – att resurserna och framför allt tydligheten när det gäller polisen och polisens uppdrag måste förändras.

Hela det resultat vi ser på det här området visar att vi måste göra mer och inte mindre. Därför vill Miljöpartiet kraftigt stärka det förebyggande arbetet. Det räcker inte att agera när våldet redan har skett. Vi vill ha en obligatorisk utbildning om våld i nära relationer för all personal inom rättsväsendet, socialtjänsten och skolan. Det handlar om kunskap men också om attitydförändring.

Vi vill också att alla kommuner garanterar tillgång till kvinnojour och skyddat boende utan vinstintresse. Stödet till utsatta kvinnor får aldrig bli en marknad. Det är tvärtemot vad vi ser i dag. Larmen kommer om att kvinnor som behöver hjälp inte får det.

Vi vet också att många kvinnor inte lämnar en våldsam relation för att de helt enkelt inte har råd. Vi vill därför också se ekonomiskt stöd till våldsutsatta kvinnor, inklusive snabb tillgång till bostad. Ekonomisk självständighet är en förutsättning för frihet.

Vi behöver också tidiga insatser i skolor, i fritidsverksamhet och inom kulturen för att förändra destruktiva maskulinitetsnormer. Det handlar om att ge pojkar alternativ till våld och kontroll och att bygga en framtid där unga män formas till jämlika människor och inte till förövare. Men vi måste också satsa mer reda pengar på skolan, på socialtjänsten, till kvinnojourerna för stöd och skyddat boende och på polisen. De åtgärdslistor som vi ser här är bra och nödvändiga, men de måste också följas upp med resurser. Där har regeringen ett stort arbete kvar att göra.

Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 6.