Magnus Persson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Trots att vi fortfarande befinner oss i en lågkonjunktur och det är en väldigt orolig omvärld kan vi i den senaste rapporten från Arbetsförmedlingen se att arbetslösheten sjunker och är den lägsta på två år. Det är ett tydligt tecken på att regeringens och Sverigedemokraternas arbetslinje ger resultat, till skillnad mot Socialdemokraternas tidigare, dysfunktionella, bidragslinje.

Det var en linje som man drev i åtta år och som lämnade efter sig en av Europas högsta arbetslöshetssiffror och placerade tusentals människor i ofrivillig långtidsarbetslöshet. Det ska tilläggas att en stor del av detta skedde under en högkonjunktur.

Herr talman! Det är för tidigt att ropa hej, och mycket kan fortfarande hända även om vi ser att det går åt rätt håll. Min fråga till statsministern är: Vilka åtgärder blir viktigast framöver för att fortsätta bekämpa arbetslösheten och få folk i jobb och sysselsättning?

Fru talman! Det ser inte ut så i alla små kommuner. Jag kan ta min egen kommun som exempel. När jag började i politiken var den kommunala upphandlaren socialdemokrat och satt även som vice ordförande i kommunstyrelsen. Så kan det se ut ibland, och det är ju ingen situation vi vill ha.

Innan vi avslutar den här debatten vill jag gärna lyfta upp en fråga som jag tycker är väldigt intressant, nämligen frågan om antal underentreprenörer. Adrian Magnusson nämner den norska modellen, och jag har träffat Veidekke och diskuterat den väldigt mycket. Jag tycker att det är en ganska bra modell. Där handlar det om huvudansvaret, och sedan kan det vara ytterligare hundra underentreprenörer under, men ansvaret ska ligga hos två underentreprenörer.

Är det detta Adrian Magnusson menar, eller menar Adrian Magnusson att det bara ska finnas två underentreprenörer per arbetsplats med totalansvar? Vi måste i diskussionen reda ut vad man från Socialdemokraternas sida menar när man säger underentreprenörsavtal. Som det till exempel ser ut på ett vägbygge i dag är det hundra underentreprenörer; varenda grävmaskinist är ju egen företagare. Jag vill ha ett förtydligande om hur Socialdemokraterna menar i den här frågan. Handlar det om huvudansvaret eller om antal underentreprenörer?

Fru talman! Tack, Adrian Magnusson, för ett väldigt bra och aktuellt anförande!

Kampen mot arbetslivskriminaliteten är jätteviktig, för den finns överallt i hela samhället. Hemma hos Adrian Magnussons partiledare, till exempel, anlitades olaglig arbetskraft som städade hennes hem. Så ska det inte få vara. Jag skyller inte på henne, men det ska inte få gå till på det viset.

Vi såg ett annat exempel i Göteborgs stad. Där anlitades 15 olagliga byggnadsarbetare, som fick jobb av staden i ett skyddsområde.

Min fråga till Adrian Magnusson är ganska kort och koncis. Hur ser Adrian Magnusson på beställaransvaret, och hur ser Adrian Magnusson på förslaget om tjänstemannaansvar?

Det är ju också så att i många kommuner och regioner har man inte kompetensen när det gäller upphandlingar. Vad behöver vi göra där? Behöver vi utbilda kommunerna, eller hur ska vi hantera den frågan?

Fru talman! När man lyssnar på Johanna Haraldsson verkar det som att hon vill ersätta de lokala skyddsombuden med regionala skyddsombud med ökad tillträdesrätt. Det är också en lösning, och det kommer jag att ta med mig i framtida debatter. Men det är ändå de lokala skyddsombuden som jobbar på arbetsplatsen som är kontakten mellan löntagarna och företaget. Jag tycker därför att det är väldigt oroväckande att Socialdemokraterna står här och säger att man vill ersätta lokala skyddsombud med regionala.

När det gäller förslaget om ökad tillträdesrätt stämmer det att Sverigedemokraterna hade en annan lösning än Socialdemokraterna när frågan låg på bordet, fru talman. Då var förslaget att man skulle utöka tillträdesrätten på de arbetsplatser som hade kollektivavtal. Sverigedemokraterna ville gå betydligt längre och ge de regionala skyddsombuden, som är avlönade av staten, tillträde till samtliga Sveriges arbetsplatser utan förbehåll. Jag kommer ihåg detta mycket väl, för jag hade många debatter med den dåvarande arbetsmarknadsministern Eva Nordmark där vi stötte och blötte just den här frågan. Jag köper alltså inte Johanna Haraldssons argument.

Sedan har jag en slutfråga till Johanna Haraldsson. Den är ganska enkel: Varför är en politiskt aktiv sverigedemokrat ett sämre skyddsombud än en politiskt aktiv socialdemokrat som sitter i samma kommunfullmäktigeförsamling?

Fru talman! Det märks tydligt att Johanna Haraldsson försöker att skylla misslyckandet i de kommuner och regioner där Socialdemokraterna styr på Sverigedemokraternas och regeringens politik. Det stämmer inte.

Vi kan ta ett exempel från en kommun som lyckas väldigt bra med välfärden. I Staffanstorp styr Moderaterna och Sverigedemokraterna. Där valde man nu, när man fick ett ganska stort budgetöverskott, att fördela ut en premie till alla anställda inom vård- och omsorgspersonalen för att de hade gjort ett bra arbete.

Så kan man göra om man sköter sin ekonomi. Men missköter man sin ekonomi i kommuner och regioner kan man aldrig göra så. Bryter man ned det och börjar titta på vilka kommuner som har de största problemen, fru talman, är det övervägande socialdemokratiskt styrda kommuner. Vi har till exempel Region Stockholm, som i dag är ett sorgebarn.

(Applåder)

Fru talman! Detta är först och främst en kommunal och regional fråga. Bryter man ned den här statistiken blir det väldigt intressant. Sämst arbetsförhållanden är det faktiskt i socialdemokratiskt styrda kommuner. I Malmö stad, mönsterkommunen för många socialdemokrater, har man väldigt stora problem just inom äldreomsorgen. I min egen hemkommun, där också Socialdemokraterna styr, är det enorma rekryteringsproblem.

Sedan ska givetvis staten göra sitt jobb. Jag tycker att Sverigedemokraterna har drivit på ganska mycket i de här frågorna. Våra förhandlingar bakom kulisserna står jag inte och talar om här i kammaren. Men jag står för att Sverigedemokraterna har varit en garant i de här frågorna. Det kunde ha sett betydligt värre ut.

Det är dock anmärkningsvärt att kommunerna gör sig så beroende av statsbidragen att dessa utgör det viktigaste sättet att få ordning på den egna välfärden.

Kommuner har egen beskattningsrätt. Den här frågan får Johanna Haraldsson ta med sina kommunalråd i sina kommuner, så tar jag det med mina kommunalråd. Mig veterligen går det väldigt bra inom välfärden i dag i de kommuner som är styrda av Sverigedemokraterna.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I betänkandet har vi sverigedemokrater också ett särskilt yttrande som förklarar vårt ställningstagande.

Fru talman! År 2026 har inte börjat bra. Det har redan skett flera arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Arbetsmiljöarbetet är livsviktigt. Ingen ska avlida på eller till följd av sitt arbete. Arbetsmiljöarbetet måste fungera både regionalt och lokalt, och fler ska ges möjlighet att delta i det. Vi måste skärpa till regelverket, men vi måste också se till att befintligt regelverk efterföljs, inte minst för att bekämpa den arbetslivskriminalitet som breder ut sig i samhället.

Arbetslivskriminalitet är medvetna handlingar som innebär att arbetstagare utnyttjas och sund konkurrens sätts ur spel. Arbetslivskriminaliteten kan bland annat omfatta överträdelser av arbetsmiljöregelverket och kan exempelvis handla om arbete utan tillstånd, arbete med osäkra arbetsvillkor och minskat skydd för arbetstagare. Arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet är därmed i dag två frågor som är väldigt tätt sammanlänkade.

Arbetslivskriminaliteten innebär att en verksamhetsutövare medvetet bryter mot regler och avtal i arbetslivet på bekostnad av arbetstagarna, andra företag eller det allmänna. De allvarligaste fallen av arbetslivskriminalitet omfattar brottslighet såsom människohandel, människoexploatering, arbetsmiljöbrott, bidragsbrott, skattebrott och annan ekonomisk brottslighet. Arbetslivskriminaliteten är extra framträdande inom bygg, städ-, restaurang- och transportbranschen. Den förekommer nu även inom vård och omsorg. Den kännetecknas av fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet men också av ett cyniskt utnyttjande av vårt välfärdssystem.

Fru talman! De nästan åtta åren av passivitet, då dåvarande regering inte kunde komma överens om någonting i frågan, har tyvärr inneburit att Sverige som land hamnat på efterkälken i kampen mot den organiserade brottslighet som göder arbetslivskriminaliteten. Men Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen drivit på. Vi har påbörjat förändringar inom bland annat sekretesslagstiftningen för att öka möjligheten för våra samverkande myndigheter att samarbeta och dela väsentliga uppgifter med varandra. Straffen skärper vi. Vi förlänger preskriptionstiderna, något som har efterfrågats i två mandatperioder. Men mer behöver göras i dessa frågor, och arbetet fortsätter framåt.

Den grova arbetslivskriminaliteten håller sig oftast utanför den etablerade partsmodellen. Det ställer nya krav, inte minst på politiken. Kriminaliteten är också internationell till sin natur, både eftersom utländska arbetstagare utnyttjas och eftersom verksamhetsutövare kan ha kopplingar till och verka i flera olika länder. Därför, fru talman, blir kampen mot den illegala invandringen extremt viktig, då det är fråga om individer som utnyttjas cyniskt av de kriminella aktörerna på arbetsmarknaden och är ett av deras viktigaste verktyg. Av denna anledning kan det ses som anmärkningsvärt att stora delar av oppositionen kraftigt motsätter sig förslag gällande bland annat rapporteringsplikten, samtidigt som man påstår att man vill ta krafttag i kampen mot arbetslivskriminalitet.

Fru talman! Man kan inte debattera arbetsmiljö utan att nämna skyddsombudens roll på våra arbetsplatser. Det handlar framför allt om de lokala skyddsombuden, vars antal konstant minskar trots återhämtning i vissa branscher. Inom TCO och Saco sker en ökning av skyddsombuden, men tyvärr går det åt andra hållet inom LO-yrkena, vilket är väldigt beklagligt. En av de största anledningarna är den minskade fackliga anslutningen inom LO-yrken. Den minskningen är jag den förste att beklaga. En annan stor anledning är Socialdemokraternas och LO-ledningens politisering av fackförbunden, vilken i dag faktiskt hotar inte enbart vår svenska modell och de jämna parterna i den utan även det framtida arbetsmiljöarbetet. Ju färre personer som engagerar sig och vill bli aktiva, desto svårare blir det att upprätthålla ett jämlikt arbetsmiljöarbete.

Jag hade egentligen tänkt sluta här, fru talman, men jag väljer att gå vidare i diskussionen. Nu är det valår, och det har blivit offentligt vilka som står på listorna i våra kommuner. Förra veckan fick jag ett samtal från en kvinnlig medlem som varit skyddsombud i flera år men som nu får lämna sitt uppdrag på en industri i Mellansverige. Den enda motivering hon fick var att hon stod på Sverigedemokraternas valsedel i sin kommun och enligt det fackliga huvudskyddsombudet företrädde ett parti som vill avskaffa alla skyddsombud. Det är rent horribelt, fru talman, att höra det svar hon fick. Det är ju en ren lögn. Sverigedemokraterna vill tvärtom att alla som har sina kollegors förtroende ska kunna bli skyddsombud. Jag fick två sådana här samtal förra veckan.

Nu ska jag sticka ut hakan lite, men det här står jag för. Att utesluta och åsiktsregistrera arbetare enbart på grund av att de har fel partibok är rena Stasimetoder som definitivt inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Man har ofta hög svansföring från Socialdemokraterna och är snabb att utse allt och alla till hot mot demokratin. Men att själv agera odemokratiskt har man definitivt inga problem med. Vi såg det i valrörelsen 2014, vi såg det på arbetsplatserna i valrörelsen 2018 och vi kommer att få se det på arbetsplatserna i valrörelsen 2026 också.

Det här är personer som har sina arbetskamraters förtroende och som har engagemang i frågorna. Det måste vara det avgörande. Vi har två företrädare för Socialdemokraterna i denna debatt. De får gärna förklara för kammaren varför en sverigedemokratisk arbetare som sitter i kommunfullmäktige är mindre duglig som skyddsombud än en kollega som sitter i samma fullmäktige för Socialdemokraterna. Och skyll inte på LO, vilket man brukar göra! Alla vet att LO-ledningen sitter i Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. När Magdalena Andersson säger till dem att hoppa frågar de oftast hur högt de ska hoppa. Alla vet att det ingår i Socialdemokraternas strategi att misskreditera sverigedemokrater; man vill inte legalisera aktiva sverigedemokrater på våra arbetsplatser. Jag tycker att detta är väldigt beklagligt.

Fru talman! För att få till en bra och trygg arbetsmiljö är det viktigt att vi alla jobbar tillsammans – brett inom politiken men även gemensamt mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Vi i Sverigedemokraterna kommer att fortsätta arbetet med att utveckla arbetsmiljöpolitiken i kommande politiska samarbeten och återkommer således till dessa frågor framöver, såväl i regeringsställning som i opposition.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Arkhem och Sara Gille (båda SD).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. I detta betänkande har vi i Sverigedemokraterna ett särskilt yttrande som beskriver vårt ställningstagande.

Personer som drabbas av en funktionsnedsättning samtidigt som de har en anställning ska inte först behöva slås ut från arbetsmarknaden för att sedan få rätt till rehabilitering och stöd. I dag hänvisas i stor utsträckning till arbetsgivarens rehabiliterande åtgärder. Detta är inte optimalt, eftersom det krävs specialistkunskaper för att hitta fungerande lösningar. I dag agerar Försäkringskassan först när personen blivit sjukskriven.

Sverigedemokraterna har under mandatperioden haft många förslag om arbetsmarknadspolitiska insatser och program. En stor del av förslagen har handlat om åtgärder för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, en grupp som har det särskilt svårt att etablera sig fast på arbetsmarknaden. Målet med vår arbetsmarknadspolitik är tydligt, herr talman. Statens insatser ska leda till att individen får en reguljär anställning, och alla ska ha rätt till ett jobb och kunna jobba efter sin egen förmåga.

I kommittémotion 2025/26:3877 föreslog vi sverigedemokrater att en höjning av taket i lönebidragen och möjligheten att införa en indexering utreds. Vår uppfattning är att en höjning av lönebidragen skulle möjliggöra för fler branscher och yrken att delta i systemet och att en indexering skulle göra att bidragen följer arbetskostnadsutvecklingen.

Herr talman! Vi har i detta ärende valt att inte reservera oss till förmån för förslaget eftersom utskottets förslag om en översyn av förordningen om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga är ett steg i rätt riktning. Vi kommer dock, herr talman, att fortsätta arbetet med att driva en effektiv och hållbar arbetsmarknadspolitik, och vi kommer i framtida politiska samarbeten att lyfta frågan om taknivå och indexering av lönebidragen. Vi har således inte släppt den här frågan. Vi driver den väldigt aktivt i de forum där vi ska driva den, och vi kommer att återkomma till den flera gånger i andra sammanhang.

Herr talman! För Sverigedemokraterna har frågor kopplade till funktionshinder alltid varit viktiga, och det här arbetet kommer att prioriteras även i framtiden. Det gäller även dialogen med och stödet till funktionshindersrörelsen, som bedriver ett enormt arbete. Jag träffar ofta personer från olika delar av den rörelsen. Många gånger klagar de på oss, men många gånger är de nöjda för att vi lyfter frågor som man begravt i ganska många år innan.

Det handlar också om att till exempel ge statliga Samhall rätt förutsättningar. Även där bör man göra en översyn i framtiden gällande lönebidragen, så att även de indexeras och följer löneutvecklingen. På så sätt slipper man en massa dyra extrabudgetar och gör det lättare för bolaget att följa löneutvecklingen på svensk arbetsmarknad. Ökar lönerna med 3 procent ska även lönebidragen öka med 3 procent.

Detta är frågor som Sverigedemokraterna driver aktivt i de forum där de ska drivas. Som jag sa innan är detta ett arbete vi kommer att prioritera väldigt tydligt i framtida budgetförhandlingar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Chris Dahlqvist och Staffan Eklöf (båda SD).

Herr talman! Implementeringen av lönetransparensdirektivet innebär inte bara nya skyldigheter. Det innebär även ett helt batteri av regler som riskerar att slå oproportionerligt hårt mot svenska arbetsgivare. Kritiken är kraftig från alla håll, från arbetsmarknadens parter men även brett från politiken.

Samtidigt är det uppenbart att Sverige, som så ofta tidigare genom åren, går betydligt längre än vad EU faktiskt kräver och därmed förvärrar konsekvenserna kraftigt. Denna gång är måltavlan våra företag, särskilt de små och medelstora.

Regeringen har varit tydlig och sagt att man ska verka för ett minimum när det gäller implementering av EU-direktiv kopplade till vår arbetsmarknadsmodell. Nu frångår man i vissa delar utredningen och gör tvärtom, så min fråga till statsministern är ganska enkel: Varför vill man göra det svårare än nödvändigt för Sveriges företagare genom en tydlig överimplementering av lönetransparensdirektivet?

Herr ålderspresident! Innan jag går vidare ska jag påminna Sofia Amloh om att hennes parti i åtta år konstant röstade nej till statlig arbetsmarknadsprövning. Det gjorde ni trots att ni gick till val på detta 2014 och 2018. Ni lovade svenska byggnadsarbetare att ni skulle införa statlig arbetsmarknadsprövning, men ni gjorde upp med Miljöpartiet i arbetskraftsinvandringsfrågan, så ni släppte det. Jag vill bara att vi reder ut detta innan vi fortsätter debatten här.

Herr ålderspresident! Jag ska inte förlänga debatten mycket mer, men vi ser att det finns mycket att göra inte bara inom ställningsbranschen utan även inom många andra branscher. Det vi i politiken kan göra är att tydliggöra uppdraget till Arbetsmiljöverket och bekämpa fusk och illegal arbetskraftsinvandring samtidigt som vi krokar arm med branschorganisationerna, fackförbunden och företagen och de gör sitt jobb.

När det gäller framför allt ställningsbranschen vill jag lyfta fram Ställningsföretagen, STIB, en branschorganisation som jobbar gentemot företagen med certifiering och utbildning och som gör ett väldigt bra jobb för tryggare arbetsplatser och en säker arbetsmiljö.

Jag vill avsluta med ett medskick till de ställningsbyggare som lyssnar på den här debatten. Jag vet att det är ganska många som sitter på sina kontor i dag, för det har spridit sig i branschen att vi skulle diskutera detta. Här är ett litet medskick från en gammal ställningsbyggare: Det kvittar hur många utbildningar ni har, kan ni inte bygga Burton är ni inga ställningsbyggare.

Fru talman! Även jag reagerade när jag läste artikeln i Byggnadsarbetaren. Jag ställer mig bakom den kritik som Sofia Amloh framför om upplägget gällande dessa utbildningar, som dyker upp överallt inom flera yrkeskategorier. Det är inte bra.

Här har Arbetsmiljöverket ett stort ansvar, som jag förväntar mig att de tar. Jag vet att man tittar på det, för kritiken mot de här utbildningarna har varit väldigt omfattande.

Det jag vänder mig kraftigt emot, fru talman, är att interpellanten talar om ”utbildningsbevis för ställningsbyggare”, vilket jag anser innebär en ganska kraftig nedvärdering av den yrkeskår jag tillhört under 26 år och fortfarande är en aktiv del av.

Man blir inte ställningsbyggare genom en förmiddagskurs som ger behörighet, fru talman. För att få yrkesbevis krävs en lång och gedigen utbildning som innehåller flera moment, till exempel gymnasial utbildning via bygg- och anläggningsprogrammet med inriktningen ställningsbyggare, följt av 30 månaders kvalificeringstid som lärling anställd i ett ställningsföretag, alternativt komvux eller arbetsmarknadsutbildning med inriktningen ställningsbyggare på cirka 12 månader, följt av 30 månaders kvalificeringstid som lärling anställd i ett företag. Vi har också den traditionella lärlingsutbildningen som företagslärling med cirka 12 månaders grundutbildning med teori och praktik enligt fastställda branschkrav, följt av 30 månaders kvalificeringstid i form av fortsatt anställning i det aktuella ställningsföretaget. I samtliga fall sker kvalificeringstiden under handledning av ställningsbyggare med yrkesbevis, detta redan under grundutbildningen.

Skillnaderna mellan en kort behörighetsutbildning och en fullständig yrkesutbildning är därmed avsevärda. Mot den bakgrunden kan formuleringen ”utbildningsbevis för ställningsbyggare” upplevas som att yrkeskårens kompetens reduceras och nedvärderas.

Vad reportern i det aktuella reportaget erhöll var behörighet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Det är där problemet ligger. Hon blev definitivt inte ställningsbyggare. Efter artikeln har kritiken varit omfattande, både från gamla kollegor, seriösa företag och branschorganisationer, då man anser att den bild av yrkeskåren som målas upp är helt felaktig.

Ja, yrket kan vara farligt, men det beror för det mesta inte på den utbildade ställningsbyggaren utan på andra förhållanden. Jag har efter alla år i yrket sett att de incidenter som uppstått, några med väldigt allvarliga följder, för det mesta berott på att outbildade personer, ofta från helt andra yrkesgrupper, gjort ingrepp i konstruktionerna, vilket skapat en farlig arbetsmiljö både för dem själva och för ställningsbyggarna.

Fru talman! Jag önskar att Sofia Amlohs och Socialdemokraternas vurmande för ställningsbyggarna hade börjat lite tidigare då det är en av de yrkesgrupper inom byggsektorn som drabbats hårdast av de svängdörrar som tidigare regeringar haft gällande arbetskraftsinvandringen. Både illegal och outbildad arbetskraft har kraftigt bidragit till att ställningsbranschen fått det dåliga rykte som byggts upp under lång tid, med osäkra arbetsplatser och lönedumpning som följd.

Men jag är väldigt glad, fru talman, att vi lyfter frågan här i dag och att vi kan debattera den. Det visar tydligt att det finns ett arbete att göra inom den svenska byggbranschen, inte bara inom ställningsbranschen. Men ställningsbyggarna är en yrkeskår som definitivt förtjänar ett bättre rykte än det den har i dag.

Herr talman! Jag tänker inte ställa några ledande frågor, men Adrian Magnussons egen partiledare sa detta i ett antal debatter för ett tag sedan, även om hon har tonat ned det nu. Ordföranden i kvinnoförbundet driver också frågan ganska hårt. Det är inte vilka ledamöter som helst. Men nog om den frågan.

Adrian Magnusson nämnde mycket om faran med den minskade organisationen inom fackförbunden, och jag håller med honom. Den svenska modellen bygger på jämbördiga parter, och då är det väldigt oroväckande när man nu hör till exempel att LO har tappat 10 000 medlemmar. Detta försvagar den svenska modellen på sikt, för då blir den ena parten mycket svagare.

Min fråga till Adrian Magnusson är ganska enkel: Vad tror Adrian Magnusson är den största anledningen till att framför allt LO-förbunden tappar så mycket medlemmar? Det är en intressant fråga att ställa, för jag vet att Adrian Magnusson är väldigt engagerad i och intresserad av de här frågorna. Jag skulle gärna vilja höra hans svar.

Herr talman! Först vill jag tacka Adrian Magnusson för ett väldigt bra anförande. Jag håller med om det mesta han sa – nästan allt.

Jag skulle dock vilja ha ett litet förtydligande. I ditt anförande nämnde du en del om var Socialdemokraterna står när det gäller arbetstidsförkortning. Är det en fråga för parterna att förhandla om på alla nivåer, eller ska man lagstadga? Talespersonen i arbetsmarknadsfrågor var väldigt tydlig. Han sa: lagstiftning över min döda kropp. Samtidigt är ledande socialdemokrater väldigt tydliga med att man vill se lagstiftning i frågan.

Jag kan förstå att man vill ha det i vissa frågor. Det kan till exempel bli väldigt svårt för vissa fackförbund att förhandla om löner med sina egna kommunalråd, där kommunerna styrs av socialdemokrater.

Jag vill få ett klargörande av Adrian Magnusson. Är Socialdemokraternas linje att det fullt ut är en partsfråga, eller finns det möjlighet att öppna för att man även vill lagstifta?

Herr talman! Nu står vi här igen. Det är tätt mellan debatterna. Jag kan konstatera att Arbetsmarknadsdepartementets företrädare lyser med sin frånvaro även i dag. Det är bara att beklaga.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

I detta betänkande har Sverigedemokraterna inkommit med ett särskilt yttrande. Vi står fullt ut bakom den svenska arbetsmarknadsmodellen under mandatperioden och har även tidigare konsekvent arbetat mot alla försök till statlig inblandning. Frågor om såväl lönebildning som arbetstider hanteras bäst av parterna, och den flexibilitet som vår modell ger har överlag varit väldigt gynnsam.

Den stora reform på arbetsrättens område som genomfördes relativt nyligen, med parternas principöverenskommelse som grund, visar på styrkan i vår modell. Det är i första hand parterna som kommer överens om villkoren och vad som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden.

Herr talman! Vi har med full kraft motsatt oss all EU-lagstiftning på arbetsrättens område för att värna den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vi kommer att fortsätta arbeta i denna riktning i kommande politiska samarbeten och återkommer således till dessa frågor i andra sammanhang.

Herr talman! Arbetstidsförkortning är en fråga som har blossat upp nu och som är aktuell i valtider. Den senaste arbetstidsförkortningen lagstadgades 1973. Då infördes fem dagars arbetsvecka. Den ordinarie arbetstiden blev 40 timmar per vecka. Innan dess låg veckoarbetstiden på 48 timmar, och då jobbade man även på lördagar.

Senaste tiden har det debatterats om det på nytt är dags att lagstifta om arbetstidsförkortning. Arbetsmarknadens parter förhandlar om löneutrymmet, vilket har landat i att man inom vissa områden har prioriterat kortare arbetstid medan man inom andra områden har valt höjda löner och pensioner. Som exempel är ett vanligt veckoarbetsmått för delar av Kommunals medlemmar som jobbar natt 34,33 timmar. Ett annat exempel är det gemensamma Metallavtalet, där arbetstidens längd skiljer sig åt när man jobbar skift. De som har kontinuerligt treskift jobbar ofta 36 timmar per vecka.

Herr talman! Vi är inte blinda för den verklighet som många löntagare möter. Fyrtiotimmarsveckan anses av många vara bättre anpassad för dem som arbetar dagtid på kontor i jämförelse med exempelvis anställda inom vården, som arbetar dygnets alla timmar och årets alla dagar.

Vi har också förståelse för att olika förbund har olika starka muskler för att få igenom arbetstidsförkortning i avtal och att det dessutom kan vara de förbund som behöver det mest som inte har nått i mål.

Vi anser att frågan om arbetstider hanteras bäst av parterna. Dagens flexibilitet har överlag varit väldigt gynnsam. Beroende på vad arbetsmarknadens parter uppnått tidigare skulle en lagstadgad arbetstidsförkortning få olika effekt för landets löntagare. Att lägga över frågan på politiken skulle dessutom riskera förändringar i samma takt som förändringar i riksdagsmajoriteten. Det skulle minska förutsägbarheten och stabiliteten på arbetsmarknaden, vilket missgynnar både arbetsgivare och arbetstagare.

Med detta sagt utesluter vi sverigedemokrater inte att man kan tillsätta en utredning om en ny lagstiftning i händelse av att parterna gemensamt vänder sig till politiken med ett partsgemensamt förslag om man inte kommer överens över huvud taget. Den dörren kan vi inte stänga.

Herr talman! Sverigedemokraterna värderar också samarbetet över nationsgränser och ser positivt på dialog med andra stater i olika former. Det är dock viktigt för alla nationer att bevara självbestämmandet och den nationella suveräniteten. Det gäller inte minst inom det arbetsmarknadspolitiska området.

I dag finns det tyvärr politiska partier som arbetar för att EU ska få mer inflytande över svensk arbetsmarknad. Det är något som Sverigedemokraterna kraftigt vänder sig emot. Den svenska modellen har fungerat som ett gott exempel runt om i världen och bygger på att parterna kommer överens om vilka regler och villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden.

Genom den sociala pelaren utmanas långsamt vår egen rätt att avgöra vilka regler som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Vi anser att Sverigedemokraterna är det enda parti i dag som fullt ut värnar Sveriges självbestämmande och suveränitet.

Exempel på detta, herr talman, är vår syn på arbetstidsdirektivet. Direktivet reglerar dygnsvilan och är tänkt som ett skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Många svenska verksamheter är dock uppbyggda kring kollektivavtalade arbetstider som bryter mot direktivet. EU-kommissionen har ifrågasatt att svenska kollektivavtal är förenliga med EU:s arbetstidsdirektiv. Vi uppmanar verkligen regeringen att bistå parterna mot EU:s påverkan på den svenska arbetsmarknadspolitiken. De svenska parternas överenskommelse ska oinskränkt gälla i Sverige.

Fru talman! Även DO, som ska administrera direktivet, är tydlig med att det inte är någon panik att sjösätta förslaget då Sverige ligger långt fram jämfört med andra länder. Några sanktioner är alltså inte att tala om i dagsläget, så det behöver vi inte vara rädda för.

Är det inte dags att vi slutar kröka rygg för EU, står upp för vår svenska arbetsmarknadsmodell och förpassar det aktuella förslaget till papperskorgen? Eller är det så att ministern förespråkar ökad styrning från byråkraterna i Bryssel och på sikt vill avveckla vår svenska arbetsmarknadsmodell?

Fru talman! Under de senaste åren har vi steg för steg sett hur makten över svensk arbetsmarknadspolitik har flyttats från svenska arbetsgivare och fackförbund till byråkrater i Bryssel. Först ut var minimilönedirektivet, och nu är det EU:s lönetransparensdirektiv. Bit för bit monteras den svenska modellen ned genom överstatlig detaljstyrning kopplat till den sociala pelaren.

Den statliga utredningen tog fram ett förslag gällande lönetransparensdirektivet som var anpassat till den svenska modellen. Det går att genomföra direktivet utan att slå sönder fungerande strukturer. Ändå väljer regeringen att kasta utredningens arbete åt sidan och i stället lägga fram ett mer betungande förslag. Remissinstanser varnar för kraftigt ökad administration, ökade kostnader och merarbete som riskerar att bli både missvisande och kontraproduktivt. Arbetsgivarverket har pekat på att lönejämförelser i praktiken kan försvåras snarare än förenklas.

Min fråga går till jämställdhetsminister Nina Larsson. Varför väljer regeringen att gå fram med ett förslag som kraftigt försvagar vår svenska arbetsmodell när det finns ett annat alternativ?

Herr talman! Jag får tyvärr rätta Ardalan Shekarabi än en gång när det gäller hans siffror. Jag har även skrivit ut statistiken från Arbetsförmedlingen som visar hur det såg ut 2025 kopplat till hur det såg ut 2024. Den visar väldigt tydligt att år 2025 gick 23 000 fler personer till ett jobb och 4 000 fler personer till studier jämfört med 2024.

Sveriges akassors rapport är jättetydlig, och det är väl ingen myndighet som vi ska tvivla på, herr talman. Den är väl förankrad och brukar besöka utskottet varje år för att presentera sina rapporter. Rapporten visar tydligt att antalet personer som fick ett jobb jämfört med antalet som var inskrivna i akassan ökade med 18,2 procent år 2024.

Herr talman! Ni får nog sluta med detta siffertrixande, Ardalan Shekarabi. Det kanske övertygar de egna partistrategerna och valarbetarna, men ni försöker ju lura svenska folket.

Även om det går sakta går det i rätt riktning. För utrikes födda, till exempel, har arbetslösheten minskat med nästan 4 procent från 2024 till 2025. Det handlar om dem som har fått ett jobb från att ha varit långtidsarbetslösa. Det går alltså åt rätt håll, oavsett vad Ardalan Shekarabi säger här i talarstolen.

Frågan kvarstår, herr talman: Vilken är Ardalan Shekarabis drömregering? Är det att regera med Moderaterna och Centerpartiet, som vill försvaga a-kassan ännu mer, eller är det att regera med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill höja akassan kraftigt? Jag tycker att Ardalan Shekarabi är väljarna svaret skyldig.