Martina Johansson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det är trevliga replikskiften i dag, tycker jag.

Du och jag, Malin, har av naturliga skäl inte jobbat lika nära som Maj och jag eftersom du representerar regeringen och jag oppositionen. Men jag har känt av din värme och hur viktigt barns rättigheter är för dig, och vi har jobbat tillsammans på olika sätt.

Som ung vuxen bodde jag i Dalarna i några år, och mitt hjärta brinner alltid för Dalarna. Vi kanske hamnar i samma kommun i framtiden, vem vet? Men låt mig här och nu rikta ett stort tack till dig.

Herr talman! Detta gäller en lagstiftning om förebyggande insatser vid bristande medverkan. Även här vill jag börja med att prata om vikten av att jobba motiverande och att förstå de familjer som kan behöva stöd. När vi lär känna familjerna får vi veta vilka insatser som kan behövas. Det handlar om att skapa tillit och förtroende och tidigt möta familjerna.

Många familjer får sitt första möte med samhället på något sätt i form av MVC och sedan BVC, och vi har byggt ut hembesöksprogram där man samverkar väldigt bra. Detta är något som måste fortsätta även upp i skolåldern. Vi har också möjlighet till skolsociala team som kan jobba vidare, för det är här någonstans grunden läggs när familjer behöver stöd och hjälp.

Från och med i morgon kommer det att vara en annan lagstiftning, men i nuvarande lagstiftning om vård av unga har det funnits en möjlighet att fatta beslut om öppna insatser utan samtycke. Min tolkning av detta är att regeringen nu väljer att lägga det här i en särskild lag för att förtydliga vid vilka tillfällen man ska kunna fatta beslut. Man har också utökat så att lagen även kan gälla föräldrar och lagt till delar. Detta står Centerpartiet bakom.

Herr talman! Samtidigt som jag vill trycka på vikten av tidiga insatser och säga att det är viktigt att detta bygger på frivillighet för att motverka misstro står vi bakom många av de förslag som regeringen lägger fram i denna lagstiftning. Självklart ska vi kunna ställa krav på nykterhet och drogfrihet och att barn och unga deltar aktivt i samhället och integrerar sig – eller snarare att vi rekryterar barn och unga till det goda samhället i stället för att de rekryteras till kriminella gäng.

Det är också jättebra och viktigt att ha tidiga samtal när barn och unga börjar förflytta sitt beteende utanför de normer vi gemensamt har. Det är dock viktigt att man då inte hotar med polis, för det skapar inte så mycket förtroende och tillit. Det är också bra att vi kan besluta om att barn ska finnas hemma nattetid.

Framför allt är det bra att man nu kan få tillfällig föräldrapenning även när man deltar i olika insatser. Jag tror personligen att det är ett av de stora skälen till att man faktiskt inte alltid har gjort det som förälder. Om man har taskig ekonomi och dubbla jobb är det svårt att ta ledigt utan ersättning för att hjälpa den man älskar mest: sitt eget barn. Detta tror jag är en riktigt bra del i det här.

Herr talman! Vi i Centerpartiet står dock inte bakom hela den här lagstiftningen. Vi ser en risk med att kunna besluta om vite, och vi ser risker med den elektroniska fotbojan.

Det handlar i många delar om vite. Det kan vara svårt att döma ut vite, men jag ser också framför mig den här föräldern som undrar: Vågar jag verkligen be om hjälp, eller kan det vara så att jag kan drabbas av någon form av ekonomiskt vite i nästa steg om jag inte lyckas leva upp till det jag förväntas göra?

Vem är det som brister om inte eleven går till skolan? Är det föräldrarna? Är det skolan som inte kan ta emot på rätt sätt, eller är det föräldrarna som inte kan motivera? Det finns alltid en risk att vi hamnar i en diskussion som vi inte vill ha, oavsett vad skälet till det är.

Att sätta elektronisk övervakning på någon som inte har begått ett brott tycker vi är en alldeles för ingripande åtgärd. Vi skulle inte göra det mot en vuxen person som inte är dömd för brott, till exempel.

Herr talman! Samtidigt vill jag nog påstå att vi alla i den här kammaren är helt överens om att det är oacceptabelt att barn begår grova kriminella handlingar och att barn far illa och om att vi gemensamt måste jobba för att bryta de beteenden som skapar detta – både hos de unga personerna och hos föräldrarna.

Ibland kan det faktiskt också vara samhället runt ikring som skapar de här problemen och att det inte alls har med familjen att göra. Det finns dock som sagt gränser för vilka ingripande beslut Centerpartiet tycker att socialtjänsten ska kunna ta.

Vi ska också komma ihåg att om barn befinner sig i den här typen av miljöer som är så pass svåra och allvarliga ska barnen faktiskt omhändertas, och då har vi nästa lagstiftning.

Centerpartiet har som sagt reserverat sig mot en del i den här lagstiftningen. Det gäller dels det jag nämnde om vite och elektronisk övervakning, dels vill vi se över skälen till att föräldrar tackar nej till insatser. Vi vet nämligen inte alltid riktigt varför, och det finns olika uppgifter om hur många det faktiskt handlar om.

Det finns uppgifter i utredningen om att det är 40 procent som tackar nej till insatser, och det finns uppgifter från forskning hos Stockholms universitet om 12 procent. Jag har vid något tillfälle också hört minister Gunnar Strömmer säga 100 procent, och den siffran känns ännu konstigare för mig.

Det här är skälet, för om vi inte vet varför föräldrar tackar nej kan vi inte heller ha rätt insatser. Det kan handla om tillit. Det kan handla om att man inte känner familjen och att man därför faktiskt inte ger en effektiv insats till familjen. Det kan också bero på det jag var inne på tidigare, alltså att föräldrar faktiskt inte har råd.

Min och Centerpartiets poäng med detta är att vi också måste ta reda på varför det är så här.

Herr talman! Vi har ytterligare en reservation som handlar om att utvärdera det som redan är beslutat. En del av det står jag helt bakom, och en del har jag varit tveksam till. Vi måste dock se till att de lagar, förordningar och regleringsbrev – både inom Socialdepartementet och Justitiedepartementet – som vi har beslutat om leder dit vi vill att de ska leda: till att färre barn far illa, att färre barn hamnar i kriminalitet och att samhället och vuxensamhället finns där för våra barn.

Jag känner att detta blir mer och mer brådskande. Det gäller att vi inte bygger fina hus som inte är hållbara utan som faller som korthus när vi petar lite på grunden och som inte alls ger det vi vill – oavsett hur vackert det låter när vi alla är överens i kammaren, vilket faktiskt kan vara sant.

Med det sagt, herr talman, vill jag tacka för den här terminen och önska alla en trevlig sommar. Jag hoppas att jag får träffa många av er när riksdagen öppnar igen i september!

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Tack, Maj, för ännu ett anförande som visar hur mycket du brinner för barnen och barnens rättigheter! Det visar på den saklighet som ledamoten har, hur påläst hon är och vilken värme som finns i hennes arbete.

Hon har gjort det arbetet i tolv år. Jag har inte gjort det i lika många år. Under de åren som vi har jobbat ihop har jag lärt mig en hel del om barns rättigheter. Vi är helt överens om att vi alltid ska sätta barnens bästa framför allt, men det är inte alltid vi är överens om lösningarna.

Den värme som finns i hennes arbete har jag tagit till mig av. Jag kommer i mitt fortsatta värv att försöka vara lika saklig i arbetet. Ledamoten har gett mig ett smeknamn. Jag gav ledamoten fel namn vid ett tillfälle, och vid nästa tillfälle blev jag kallad för Gullet.

Jag vill med detta, Maj Karlsson, tacka dig för ditt fantastiska arbete och önska dig all lycka till!

Fru talman! Jag vill börja i änden med tidigt stöd, även om vi nu pratar om lagen om omhändertagande, och framhålla hur viktigt det är att vi ger tidigt stöd till barn, föräldrar och familjer som av någon anledning behöver det. Det är bara så vi kan motverka att ett barn behöver omhändertas i slutändan.

Det handlar om tidiga hembesöksprogram. Det handlar om olika typer av öppna insatser, om skolsociala team även på låg- och mellanstadiet och om många av de delar som den nya socialtjänstlagen pekar på. Det behöver byggas relationer mellan socialtjänst, familjer och barn men också mellan barn och vuxna i vissa fall.

Där det finns brister i omsorgsförmågan behöver man finnas och kunna möta föräldrar och barn som riskerar att utsättas för våld. Vi behöver bli mycket bättre på att upptäcka barn tidigt och se om vi kan hitta någon traumascreening, precis som Barnombudsmannen efterfrågar. Allt detta behöver vi göra för att motverka ett framtida omhändertagande, oavsett om det handlar om barnets eget beteende eller om brister i föräldraförmågan.

Fru talman! Det är väldigt bra att den här lagstiftningen nu har kommit till, och vi har alla på olika sätt varit inblandade i att den faktiskt ligger på riksdagens bord i dag. Som tidigare ledamöter har uttryckt känner också jag en stolthet över att ha varit med och lett processen framåt.

Det är bra att vi moderniserar lagen utifrån hur det ser ut i dag och lyfter fram barnens rättigheter. Det är bra att också anknytning kan vara en grund, även om det i sin tur också lyfts som en problematik från undertecknad med flera. Det handlar om en trygghet för barnet.

Om vi inte lyckas med de tidiga insatserna och att motverka omhändertagandet, fru talman, handlar det om att omhänderta barnet. Då gäller det att fortsätta jobba med familjen och att ge stöd till ursprungsfamiljen för att barnet i den mån det går ska kunna återkomma.

Det handlar också om barnets bästa; det är det som är grunden i detta. Det handlar om barnets behov och önskemål om relation till både föräldrar och syskon och kanske också till mor- och farföräldrar. Det behöver vara tydligt varför omhändertagandet sker just för att man ska kunna stötta en förändring hos föräldrarna men också hos den unga, beroende på vad skälet är.

Den unga person som blir omhändertagen måste få fortsatt stöd oavsett om man är placerad i ett familjehem, på HVB eller på Sis. Man ska kunna få stöd och råd. Det finns många därute som vittnar om att det är svårt att få tillgång till specialiserat psykiatriskt stöd, till exempel hos BUP, och det är en viktig faktor.

Sedan finns framför allt eftervården. Ett barn som har varit placerat i någon form måste också få ett rejält stöd när omhändertagandet upphör för att kunna återgå till sin familj eller börja ett vuxet liv på egen hand.

I dag finns 18-åringar som blir släppta för att de har inte har någon som kan ta emot dem, utan de får klara sig ganska mycket själva. Det här får inte vara ett lotteri som beror på var man bor, utan det måste funka i hela landet. Här finns mycket att jobba med. Jag skulle aldrig släppa mitt barn att klara sig helt själv när hon har fyllt 18, utan jag finns kvar där som ett stöd.

Fru talman! När det gäller anknytning och att det skulle kunna vara en grund för fortsatt omhändertagande är det bra. Ibland upphör faktiskt skälet hos föräldrarna till omhändertagandet, men barnet har en stark anknytning till sitt familjehem. Det måste kunna väga tungt om det är för barnets bästa.

Som sagts tidigare i kammaren får det dock inte heller bli så att familjehemmet får större inflytande i de här frågorna än barnet självt. Pratar vi om äldre barn måste de själva kunna avgöra vilken familj de har den anknytning till som gör att de vill fortsätta att bo hos dem.

Det är skälet till att vi har följt upp reservationen, och jag yrkar härmed bifall till reservation 2.

Jag vill avslutningsvis nämna det särskilda yttrande som Centerpartiet har till lagförslaget. Det handlar om att vi behöver se till att få en rejäl utvärdering av de beslut som är fattade på området som handlar om stöd till barn och unga, oavsett om det gäller beslut som är fattade utifrån Socialdepartementets eller Justitiedepartementets område.

Vi har tagit ett antal beslut i kammaren under den här mandatperioden, och regeringen har tagit beslut i regleringsbrev och förordningar som handlar om att stärka barns och ungas rättigheter. Detta är väldigt bra, och Centerpartiet står bakom en hel del av dessa förslag.

Det jag är ute efter är att vi behöver en samlad utvärdering. Har vi fått det vi vill ha? Har vi fått fler barn och unga som mår bra? Har vi fått färre barn som far illa? Har vi fått färre barn som dras in i kriminalitet? Är besluten rätt, saknas något, behöver vi skruva på något eller är det något som faktiskt ska bort, även om vi gemensamt tycker att det är bra?

Detta är något som jag saknar och som jag hoppas att nästa regering kan se över så att vi verkligen vet att vi gör rätt. När samhället tar över ansvaret för våra barn och unga måste vi veta att det är det rätta. Barnets bästa ska gälla i alla lägen.

Herr talman! Jag tackar för den tydliga frågan. Jag får lämna den obesvarad i nuläget, för det är en fråga som jag inte kan ta ställning till här och nu. Jag får helt enkelt återkomma med svaret på just den konkreta frågan.

Jag vill så här på sluttampen bara passa på att säga att det är viktigt att arbetet med att motverka hedersrelaterat våld fortsätter. Vi måste jobba med strukturerna. Vi måste jobba med de personer som utsätter andra för hedersrelaterat våld, oavsett vad vi har för bakgrund. Det är bara så vi kan få ett fritt Sverige för dem som bor i Sverige och har rätt att bo i Sverige.

Eftersom detta är den sista repliken i replikskiftet blir frågan tillbaka till Mikael Eskilandersson retorisk. Frågan är om Sverigedemokraterna är beredda att under nästa mandatperiod jobba för att bortförda barn ska få större möjligheter och bättre hjälp att komma tillbaka till Sverige och hur man tänker arbeta med att exempelvis ge stöd och råd åt alla våra socialtjänster ute i Sverige i fråga om hur de ska jobba med hela släkten för att bryta ett mönster.

Det räcker nämligen inte att bara lyfta ut de unga personer som utsätts för hedersrelaterat våld. Känslan för dem blir ofta: Jag är bara inlåst på ett nytt ställe med människor som inte älskar mig. Det är inte att jobba med frågan på riktigt om vi vill bryta det hedersrelaterade våldet.

Men tack för ett spännande replikskifte!

Herr talman! Tack, Mikael Eskilandersson, för frågan!

Man kan alltid fundera över exakt vilka förslag som skrivs in i olika avtal. När vi utvärderar den här mandatperioden och ses i talarstolarna under nästa mandatperiod kommer vi säkert att kunna lyfta fram saker som Sverigedemokraterna valde att inte lägga in i ett Tidöavtal och som man kommer att driva under nästa mandatperiod. Jag är ganska övertygad om att så kommer att vara fallet.

Min poäng med mitt anförande är att Centerpartiet är för den här förändringen, men vi måste också jobba på bredare fronter. Det har Centerpartiet gjort också tidigare. Vi jobbar mer med hedersrelaterat våld i ett bredare perspektiv. Det handlar om att upptäcka, bemöta och se till att försöka hitta arbetssätt för att bryta strukturerna för dem som befinner sig i Sverige, oavsett om man är född i Sverige eller inte.

Min poäng med att koppla det här till att det har skett förr var att det inte är något nytt fenomen i Sverige att man gifter sig med en kusin. Det var min poäng. Jag är ganska övertygad om att det även tidigare fanns tillfällen då man inte gifte sig helt av fri vilja utan för att få gården att bli kvar i släkten eller av andra skäl. Oavsett vilket är ett äktenskap med tvång aldrig acceptabelt.

Att Centerpartiet skulle vilja ha fri invandring till Sverige, Mikael Eskilandersson, är jag ganska trött på att få höra. Vi vill inte ha fri invandring till Sverige. Däremot vill vi att de som har rätt att vara i Sverige ska få vara kvar i Sverige när de söker asyl. Att utvisa unga människor till hedersrelaterat våld och förtryck – människor som borde få vara i Sverige, som har gått i skola i Sverige, som jobbar i Sverige, som kan svenska och som nu skulle kunna få bidra – accepterar Centerpartiet däremot inte.

Herr talman! Förbud mot kusinäktenskap och äktenskap mellan andra nära släktingar är något som samtliga partier i kammaren i dag är överens om. Det finns ett viktigt signalvärde i denna lagstiftning.

Samtidigt vill jag säga att det kommer att finnas en del svårigheter i de praktiska delarna av lagen. Det kommer att vara svårt att kontrollera släktled, framför allt när det gäller dem som kommer inflyttande till Sverige. Vi kommer att behöva följa upp och se hur det ser ut med personer som väljer att leva i en samborelation i stället för att registrera ett äktenskap.

Även om de här svårigheterna finns betyder det inte att detta inte är en viktig lagstiftning för att sända en väldigt tydlig signal: Inget äktenskap ska ingås under tvång. Vi behöver också följa upp att de eventuellt svagare parterna i sammanhangen får ett skydd och inte drabbas ännu hårdare.

Herr talman! Samtidigt är detta inte något nytt fenomen i Sverige som har kommit under de senaste åren helt kopplat till det som vi brukar prata om som hedersrelaterat våld och förtryck. Det här har skett i Sverige under väldigt många år. Det har varit lagligt i Sverige sedan 1845 att gifta sig med sin kusin, till exempel, vilket många också gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och ända in i modern tid.

När det här skedde tidigare handlade det ofta om att hålla gården i släkten. Det handlade också om geografiska möjligheter att förflytta sig. Kusinäktenskap är alltså inte något som är nytt i Sverige. Men oavsett om det handlar om då eller nu är det aldrig accepterat med äktenskap under tvång.

Herr talman! Min tolkning av lagstiftningen och syftet med lagen är att det till stor del handlar om att motverka det hedersrelaterade våldet och förtrycket och den struktur som finns. Det är väldigt bra och viktigt. Men det får inte bli symbolpolitik av den här lagstiftningen.

Av det skälet vill jag lyfta upp det som Centerpartiet har anfört i sitt särskilda yttrande: Det kommer att krävas fortsatt arbete när det gäller utbildning och kunskap för alla dem som möter barn och unga. Kunskap om hedersrelaterat våld behöver komma in i förskolans läroplan. Och vad gör vi när vi upptäcker att det här sker? Hur bemöter vi de barn, unga och vuxna som utsätts?

Det finns ganska tydlig forskning från bland annat Växjö universitet som visar att man inte har den kunskapen inom socialtjänsten, till exempel. Hur jobbar vi med individerna, familjerna och den övriga släkten för att faktiskt motverka och bryta strukturella mönster?

Herr talman! Centerpartiet vill också att vi ser över hur vi jobbar med bortförda barn som faktiskt lämnar Sverige under tvång. Det finns fortfarande tomma stolar i klassrummen efter sommarloven. Vi har sett förbättringar, men detta sker fortfarande. Därför måste Sverige stå upp för de barn som förs utomlands, hitta dem och hjälpa dem att komma tillbaka till Sverige.

Det finns ytterligare ett område, herr talman, som jag vill lyfta upp i frågan. Om vi verkligen vill motverka hedersrelaterat våld och ge möjlighet för människor till ett liv utan förtryck måste vi sluta utvisa tonåringar till bland annat Iran och Irak. Det senaste exemplet som lyfts just nu är Vanas, som ska utvisas till Irak. Hon vet redan i dag att hon kommer att bli bortgift när hon kommer till Irak. Hon måste lämna sin idrott, för hon boxas, och hon kommer inte att få något jobb.

Herr talman! Om vi ska motverka hedersrelaterat förtryck på riktigt måste vi också sluta med de orimliga utvisningar som faktiskt fortfarande pågår. Annars blir det här bara symbolpolitik och inte på riktigt.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! De personer som behöver en god man eller förvaltare hör till några av de mest utsatta i vårt samhälle. Det är barn som står utan sina föräldrar och äldre som inte längre klarar av sin vardag. Det kan också vara en person med funktionsnedsättningar som behöver stöd för att kunna leva ett självständigt och värdigt liv.

Att säkerställa att systemet med ställföreträdare är tryggt och rättssäkert och sätter individens bästa längst fram i rummet är en av våra viktigaste skyldigheter.

Därför är jag och Centerpartiet väldigt glada för det lagförslag som i dag ligger på bordet. Det här är en efterlängtad och nödvändig reform som på flera punkter både moderniserar och stärker regelverket.

Vi välkomnar särskilt de delar som stärker den enskildes ställning och inflytande. Att ställföreträdarens uppdrag blir tydligare, med ett ökat fokus på individens vilja och välbefinnande, är ett viktigt liberalt framsteg. Människor ska inte bara bli föremål för förvaltning, utan de ska vara huvudpersoner i sina egna liv, med rätt till både insyn och delaktighet.

Vi är också mycket positiva till att det nu införs ett nationellt ställföreträdarregister. Det är någonting som Centerpartiet drivit på en längre tid, och att en statlig myndighet får ett ansvar för tillsyn och utbildning.

Det här kommer att öka kvaliteten och likvärdigheten över hela landet. Det kommer att göra det enklare för både kompetenta och engagerade ställföreträdare att utföra sina uppdrag, och det kommer att göra det svårare för olämpliga personer att agera i systemet. Det är bra och nödvändiga reformer som stärker rättssäkerheten.

Fru talman! Vi välkomnar som sagt lagförslaget men önskar att regeringen gått längre när det gäller barns rättigheter att få information och vara delaktiga i sitt eget liv.

I lagen står det att den som fyllt 16 år har rätt att få information från sin förordnade, men jag tycker inte att det är tillräckligt. Även barn under 16 år borde ha den rättigheten.

Det borde kanske inte ens finnas en gräns, utan det borde vara självklart att alla får information om det som berör dem. Det är lika självklart som att man utgår från barnets mognadsgrad.

Jag som förälder har hela tiden på olika sätt inkluderat mina barn i det som berör dem i deras liv, utifrån vad de själva har förmågan att ta emot och fatta beslut om. Det borde vara självklart även om dessa barn har en förordnad.

Fru talman! Barnkonventionen är svensk lag, och barn har rätt att komma till tals och få information om sitt liv. Det är ingenting vi ska ta lätt på, utan vi är skyldiga att se till att det blir så för alla barn.

Det är därför vi vill att regeringen återkommer i just den frågan. Det är som sagt en bra proposition, men kom ihåg: Stärk barnens rättigheter! Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.

Fru talman! Arbetsmiljö handlar om människors vardag på jobbet. Det handlar om att komma hem från jobbet utan skador, utan utmattning och med hälsan i behåll. Det handlar om att man ska hålla ett helt arbetsliv. Min och Centerpartiets utgångspunkt är tydlig: Arbetsmiljöarbetet måste vara förebyggande så att skador helt enkelt inte uppstår.

Vi har kommit långt i Sverige, där vi har ett mycket större skydd i dag än tidigare, men ibland agerar vi fortfarande för sent så att medarbetare blir sjukskrivna på grund av arbetsmiljön. Här behöver vi fortsätta att arbeta för att kunna förebygga risker. Även om allt kanske inte går att förebygga helt och hållet kan vi med en ökad riskmedvetenhet minska skadorna.

För att detta ska bli på riktigt behöver vi se till att vi har ett fungerande regelverk för både små och stora företag. De små företagen, som trots allt är i majoritet i Sverige, har inte alltid stora HR-avdelningar eller arbetsmiljöspecialister, utan där är det ofta företagaren själv som får hantera både verksamheten och regelverken. Då måste politiken också vara rimlig för små företag.

Centerpartiet tycker att regelverket behöver anpassas och bli lite flexiblare för de små företagen. Det måste vara lätt att göra rätt, inte svårt att förstå vad som gäller. Om reglerna blir krångliga riskerar vi att få motsatt effekt: mindre fokus på faktisk arbetsmiljö och mer fokus på administration. Här spelar våra myndigheter en avgörande roll.

Fru talman! Vi menar att Arbetsmiljöverket i större utsträckning bör arbeta stödjande och rådgivande. Självklart ska regler följas, men det måste också finnas ett tydligt fokus på att hjälpa arbetsgivare att göra rätt från första början. Ett förebyggande arbetssätt kräver inte bara kontroll utan också kunskap, dialog och tillgängligt stöd.

Fru talman! Arbetsmiljö skapas inte i lagböcker utan på arbetsplatser. Därför är samverkan helt avgörande. När arbetsgivare, arbetstagare och skyddsombud arbetar tillsammans kan trygga, hållbara och utvecklande arbetsplatser skapas. Det är i dialogen som problemen upptäcks och lösningar växer fram.

Vi kan inte tala om arbetsmiljö utan att tala om den psykiska hälsan. Stress, hög arbetsbelastning och brist på återhämtning är några av de största arbetsmiljöproblemen i Sverige. Det gäller inte minst inom vård, omsorg och andra kontaktyrken, men det finns på hela arbetsmarknaden. Vi behöver ta detta på allvar. Vi behöver arbetsplatser där människor inte slits ut utan där de kan arbeta ett helt yrkesliv.

Fru talman! Efter pandemin har distansarbetet ökat, och det är positivt för många människor och arbetsgivare. Däremot behöver vi se över arbetsmiljöansvaret så att det fungerar när medarbetare har flera arbetsplatser och delvis kan styra över sin egen arbetsmiljö hemma. Vi behöver också se över hur ansvaret för den psykosociala arbetsmiljön ser ut för de medarbetare som inte är på arbetsplatsen varje dag. Jag och Centerpartiet är helt övertygade om att distansarbete kommer att finnas kvar, och då gäller det att hitta otydligheterna och se till att det blir en helhet även där.

Fru talman! En annan sak som också är viktig för att vi ska hålla ett helt arbetsliv är möjligheten att byta arbetsplats och yrke under livet. Tack vare Centerpartiet genomfördes en reform under den förra mandatperioden som kallas för omställningsstudiestöd. Det är ett långt ord som innebär att människor har möjlighet att mitt i livet studera och stärka sin plats på arbetsmarknaden och till och med byta yrkesbana. Det är en otroligt viktig reform för det livslånga lärandet. Att byta yrke under livet är en stor del i arbetslivet, också för att man ska hålla. Omställningen skapar frihet för individen och ökar tillgången på kompetent personal för arbetsgivarna.

Sammanfattningsvis, fru talman, handlar Centerpartiets arbetsmiljöpolitik om något ganska enkelt: att förebygga i stället för att reparera, att göra det lätt att göra rätt, att se hela arbetsmarknaden – även de små företagen – och att ta både fysisk och psykisk arbetsmiljö på allvar. Det är så vi bygger ett hållbart arbetsliv för individen, för företagen och för Sverige.

Centerpartiet har tillit till alla människor. Vi har tillit till att både företag och arbetsplatser med rätt förutsättningar både kan och vill ta ansvar för en god arbetsmiljö.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 6.

Herr talman! Jag känner en ganska stor frustration när jag lyssnar till den här debatten och tidigare debatter där vi pratat om socialtjänst, barn och unga.

Vi hamnar ofta i att vi lyfter upp problematiken runt barn och unga som är kriminella, som har dragits in i gängkriminalitet och som utnyttjas. Det är inte det att jag inte håller med om att det är ett stort problem att vi har barn och unga som hamnar i kriminalitet, men frågan är hur vi angriper problemet. Löser vi det genom att öka kontrollen? Kommer vi åt problematiken genom att fokusera på kvaliteten i de olika verksamheter som finns och genom att följa upp vilken kvalitet som levereras och hur det blir för barn och unga?

Barn blir inte kriminella för att de själva tycker att det är en kul idé, utan det är ett symtom på att vi har ett samhälle och ett vuxensamhälle som brister. Den unga generation vi har i dag är en generation som mår mycket sämre än tidigare generationer när det gäller psykisk ohälsa. Det är där vi måste lägga kraften. Hur gör vi det? Hur hjälper vi de här barnen och unga så att de kan få en psykisk hälsa som gör att de också trivs med livet, att de ser en framtid, att de tror på framtiden och att de själva har ett värde?

Herr talman! Jag blir frustrerad över att det hela tiden handlar om kontroll, straff, inlåsning och utdömande av viten, i stället för att se på vilka mål vi ska följa, vad det är vi vill uppnå och hur vuxensamhället kan stötta barn och unga att ta sig dit.

Nej, jag har inte tagit några repliker på mina kollegor i dag, för jag känner att jag kommer att få samma svar som jag alltid får: att det är strängare krav, högre straff och att det ska kosta som är svaren.

När vi pratar om barn och unga inom socialtjänsten är jag jättenöjd, precis som många andra är, med att vi har en ny socialtjänstlag i Sverige. Vi återkommer ofta till den. Det är en viktig lag, och det är en lag som kommer att kunna göra skillnad. Det är jag helt övertygad om.

Samtidigt önskar jag att vi kunde vara ärliga, för det räcker inte att vi har en ny lag. Vi kan inte bara utgå från vad vi beslutar. Vi måste också följa upp vad som faktiskt händer för varje enskilt barn, i kommunerna men också i de fall där den sociala barn- och ungdomsvården behöver kliva in. Vi måste bli så mycket bättre på att följa upp vården.

Herr talman! Vi måste våga ställa de avgörande frågorna. Vilka mål styr vi mot? Hur mäter vi kvalitet? Och, viktigast av allt, vad betyder den här kvaliteten för det enskilda barnet?

Det är därför Centerpartiet vid några olika tillfällen har lyft fram förslaget om en barnrättskommitté, som jag har valt att kalla det. Poängen är att det är en plats där vi kan samlas över partigränserna och gemensamt ta ansvar för den framtida sociala barn- och ungdomsvården.

Det finns ju så många brister som vi inte pratar tillräckligt mycket om. Vi saknar en sammanhållen vårdkedja. Barn och unga som hamnar i utsatthet tidigt i livet möter ofta ett system som inte hänger ihop. Det kan handla om föräldrar med missbruk, om psykisk ohälsa i familjen eller om ett barn som självt utvecklar någon form av normbrytande beteende.

Herr talman! Det är därför vi måste säkerställa att hela kedjan fungerar, från tidiga insatser till vuxenlivet.

Vi måste bli bättre på att upptäcka våld mot barn mycket tidigare. Vi måste arbeta med traumascreening så att det blir konsekvent och långsiktigt. Vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar så att varje barn får en verklig chans till en trygg uppväxt.

Men det kommer i framtiden fortfarande att finnas barn och unga som av någon anledning inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj, och då har samhället ett ännu större ansvar än innan. Här brister vi ju i dag. Vi kan inte ge upp de här barnen. Vi kan inte möta unga som begår brott med att säga: Vi låser in dem.

Att sätta 13-åringar i fängelse är inte en lösning. Det är ett misslyckande, oavsett om vi syftar på alla 13-åringar eller på dem som begår brott. Jag förstår att vi syftar på dem som begår brott, men de är inte på rätt plats i ett fängelse.

Lösningen är faktiskt att bygga fungerande alternativ. Det handlar om att vi måste skapa möjligheter för trygga familjehem. Vi måste ha HVB-hem med hög kvalitet, och vi måste ha ett fungerande Sis, oavsett i vilken form de ska vara i framtiden. Och vi har som sagt fått vänta hela mandatperioden på att se vad det skulle vara.

Det här är verksamheter där barn behöver få stöd, struktur och framtidstro. Det är där vi ska lägga våra resurser. Det är där vi kan göra verklig skillnad, för de här barnen mår dåligt.

Det kom alldeles nyss en rapport från Barnrättsbyrån. År 2024 var det 127 självmordsförsök hos barn och unga som är på Sis. Det här är barn och unga som mår dåligt.

Herr talman! Självklart måste vi börja tidigare, inte när barnen har blivit placerade, och då spelar skolan en stor roll. Den måste fungera innan ett barn eventuellt behöver en placering men också under tiden då barnet är placerat, för ett barn i samhällsvården slutar inte att vara en elev.

Här har hemkommunen ett fortsatt stort ansvar, och det ansvaret måste tas på allvar. Vi måste jobba med att se till att kvaliteten blir den allra bästa, för barn ska kunna känna sig trygga. De ska bli hörda. Här finns det ett bra förslag om att Barnombudsmannen ska kunna göra oanmälda besök i våra verksamheter för att säkerställa kvaliteten på det som sker varje dag hos dessa barn och unga.

Nu har jag pratat mycket om barn som är placerade, men ansvaret slutar ju inte efter en placering. En del gånger kanske det är då det börjar på riktigt.

Få är de föräldrar som skulle säga till sina barn när de är 18 år: ”Nu får du klara dig bäst du vill, oavsett om du har fått träna på olika delar som ingår i vuxenlivet.” Men det är faktiskt det som händer en del av de unga människor som lämnar samhällsvården, herr talman. Vem hjälper då dem att förstå hur man gör när man söker sitt första jobb? Hur gör man för att betala räkningarna? Hur gör man för att boka ett läkarbesök? Och vem finns där när livet känns svårt? Alltför många unga människor står ensamma, och det är faktiskt inte rimligt.

De här barnen har placerats av en anledning, för att det oftast inte finns ett fungerande stöd hemifrån. Då kan inte samhället vända dem ryggen när de lämnar samhällsvården, oavsett om de är under eller över 18 år. Vi behöver en tydlig plan för varje barn och ung person, och vi behöver stärka eftervården.

Ett konkret förslag är att det skulle kunna finnas en kontaktperson för den här unga personen genom hela utslussningen, någon som finns kvar och som kan ge stöd och skapa trygghet, för det handlar om ansvar och om värdighet.

Herr talman! Vi har tagit viktiga steg med en ny socialtjänstlag, men arbetet slutar inte där. Nu måste vi säkerställa kvaliteten. Vi måste följa upp den, och vi måste våga utveckla. Låt oss göra det tillsammans! Kalla det en barnrättskommitté eller något annat – det viktiga är inte vad vi använder för namn, utan det viktiga är att vi samlas, tar ansvar och verkligen sätter barnens bästa först, herr talman, för jag är helt övertygad om att Sverige kan så mycket mer än det här.

Med det yrkar jag bifall till reservation 11 och ber om ursäkt för att jag drog över tiden.

Fru talman! Alltför många studenter lämnar i dag högskola och universitet utan att ha fått ett jobb som matchar deras utbildning. Det handlar inte bara om konjunkturen. Det handlar också om bristande kontakt med arbetsmarknaden under studietiden. Detta är slöseri med både individer och samhällets resurser. Därför har Centerpartiet föreslagit att man ska införa studentmedarbetare enligt en dansk modell där studenter får möjlighet att arbeta inom sitt område redan under studietiden. Det stärker individernas etablering och ger arbetsgivare bättre möjligheter att få sina kompetensbehov tillgodosedda.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Har ministern uppmärksammat det här förslaget, och är han beredd att gå vidare med det i dialog med arbetsmarknadens parter?

Herr talman! Att inte ha ett arbete att gå till varje dag är för många människor mer än en ekonomisk utmaning. Det är en förlust av sammanhang, en känsla av att inte höra till, en känsla av att inte få bidra och – i värsta fall – en känsla av att vara en belastning. Samtidigt vet vi att de ekonomiska konsekvenserna är stora. Ett långt avstånd till arbetsmarknaden påverkar inte bara vardagen här och nu utan också den framtida pensionen. Det påverkar hela livsresan.

Herr talman! Jag är övertygad om att alla människor kan bidra på arbetsmarknaden om de får göra det utifrån sina egna förutsättningar och till 100 procent av sin förmåga. Men det kräver att vi har ett system som ser individen. Vissa personer har behov av särskilda anställningar. Andra behöver arbetshjälpmedel, handledning eller mer tid för att utföra arbetsuppgifter. I många fall krävs det ett nära och fungerande samarbete mellan den som söker ett arbete, den som finns till för att stödja och den framtida arbetsgivaren. Här finns det brister i dag.

Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har under en lång tid haft svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än många andra grupper, och tyvärr har inte utvecklingen gått tillräckligt snabbt åt rätt håll.

Herr talman! Riksrevisionen pekar tydligt på att politiken inte är tillräckligt effektiv när det gäller att få fler i denna grupp i arbete. Man lyfter bland annat att det tar för lång tid innan rätt stöd sätts in och att den enskilde ofta behöver ha kontakt med många olika aktörer och dessutom själv behöver driva sitt ärende framåt. Detta är inte rimligt.

Riksrevisionen menar också att styrningen behöver bli mer långsiktig och resultatinriktad. Vi behöver bättre kunskap, fler analyser och tydligare uppföljning för att se vilka insatser som faktiskt fungerar. Inte minst måste samverkan mellan Arbetsförmedlingen, kommunerna och Försäkringskassan stärkas.

Vidare pekar man på behovet av likvärdiga bedömningar, mer individanpassat stöd och fler fysiska möten. Och det behövs ett strukturerat arbete gentemot arbetsgivare.

Herr talman! Regeringen lyfter i sitt svar att man har tillfört Arbetsförmedlingen resurser, att man arbetar vidare med frågor kring Samhall och att man gett uppdrag om information och utbildning.

Det här är viktiga delar, men det räcker inte hela vägen. Därför välkomnar jag och Centerpartiet att utskottet har markerat att regeringen inte fullt ut svarar på Riksrevisionens rekommendationer, särskilt när det gäller behovet av att se över regelverket för att säkerställa att de insatser som finns verkligen är ändamålsenliga.

Det är positivt att utskottet är enigt om att den här översynen behövs för att skapa mer långsiktighet och förutsägbara villkor för arbetsgivarna. Men, herr talman, det räcker som sagt inte. Det finns i dag inte en majoritet för att se över nivåerna i lönestödet. Det är skälet till att Centerpartiet står bakom reservation 5 och yrkar bifall till den. Centerpartiet menar nämligen att detta är en del av helheten.

Herr talman! Vi behöver också bli bättre på att förstå vad framgång faktiskt är. I dag mäter vi i huvudsak arbetslöshet i siffror. Men verkligheten är mer komplex än så. Hur mäter vi att en person har tagit steg närmare arbetsmarknaden? Hur synliggör vi förflyttningar, utveckling och ökad arbetsförmåga? Det här är svåra frågor, men det är nödvändiga frågor. Utan den kunskapen riskerar vi att missa det som egentligen är politikens kärna: att skapa verklig förändring i människors liv.

Herr talman! Fler människor måste få uppleva det som många av oss tar för givet: gemenskapen på en arbetsplats, kollegor att dela vardagen med och en känsla av att bidra.

Det här är inte enbart en arbetsmarknadsfråga. Det är en fråga om värdighet, delaktighet och framtidstro. Där har vi faktiskt fortfarande ett stort arbete att göra.

Fru talman! Det här är en lite annorlunda debatt där vi inte lägger mest tid på själva lagförslaget, som vi som sagt är överens om. Föregående talare har väl beskrivit de goda delarna i lagförslaget.

Jag tänker ägna mitt anförande åt det som jag tycker är tokigt och felaktigt, och det är att regeringen använder sig av den här propositionen för att skriva av två tillkännagivanden. Jag och Centerpartiet anser inte att de är tillgodosedda. I sak hör de inte hemma här, och de är som sagt inte tillgodosedda.

Det ena tillkännagivandet handlar om kvaliteten. Regeringen avskriver det eftersom man har gett uppdrag till två myndigheter som handlar om att ta fram metoder och göra riskbedömningar. Men tillkännagivandet handlar faktiskt om hur kvaliteten har påverkats i praktiken. Det är inget fel med enhetlighet och riskbedömningar. Det är någonting som jag och Centerpartiet ofta efterfrågar både när det gäller familjerättsärenden och när det gäller socialtjänsten för barn och unga. Men vi vet fortfarande inte om kvaliteten har påverkats i praktiken när det handlar om utredningar runt vårdnadstvister.

Jag tycker att det är en genomgående brist i många ärenden och diskussioner att vi avskriver saker och säger att vi har förbättrat kvaliteten när vi har gett olika myndigheter uppdrag. Vi vet ju inte, fru talman, vad resultatet har blivit. Jag ska inte starta någon ny debatt, men detta är något som jag ser genomgående i många delar som regeringen går fram med inom många olika områden. Det är på riktigt en brist när vi inte följer upp hur kvaliteten i praktiken blivit.

Fru talman! Det andra tillkännagivandet, som vi har debatterat mest här i kväll, skriver regeringen som sagt också av. Man säger att majoriteten använder nuvarande system och att man inte efterfrågar någon förändring. Men det finns väldigt många föräldrar som faktiskt efterfrågar en förändring. De vill känna att de är en rättsligt lika värdig förälder när barnet föds som den som bär barnet. Det är skillnad, anser jag, om barnet har en förälder eller två föräldrar när det föds.

Det är möjligt att nuvarande regering har bytt ståndpunkt, men under förra mandatperioden var Centerpartiet helt överens med moderater, kristdemokrater och liberaler. Sverigedemokraterna står fortfarande kvar vid ståndpunkten att det här ska kunna ske före barnets födelse. Vad är då skälen till att man har bytt ståndpunkt? Är det att nuvarande ordning fungerar väl? Den fungerar, som sagt, inte väl för alla barn och alla föräldrar. Det behövs en rejäl utredning för att se hur vi kan förbättra det här. Det handlar om barnets rätt till båda sina föräldrar redan när det föds.

Jag väljer att avsluta mitt anförande här. Jag har haft replikskiften och framfört Centerpartiets ståndpunkter. Jag yrkar bifall till reservation nummer 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Fru talman! Då får jag be om ursäkt om jag har varit otydlig om exakt hur detta ska utformas. Jag ska se över våra motionstexter så att det blir tydligt att det handlar om att man ska kunna göra detta och att det bygger på att man är överens.

Sedan är det klart att det är skillnad när man ingår ett äktenskap. Det handlar ju också om mer än huruvida man presumerar ett föräldraskap eller inte. Det handlar till exempel om hur vi hanterar tillgångar och skulder. Det handlar om att vi är försörjningsskyldiga för varandra och om vad som ska hända den dag vi eventuellt separerar.

När det gäller tillgången till tillräckligt goda föräldrar spelar det dock ur ett barnperspektiv inte någon roll huruvida föräldrarna är gifta eller inte. Det är det som jag och Centerpartiet pekar på. I den mån man är överens ska man kunna bekräfta föräldraskapet innan barnet är fött och i nästa steg, som inte hanteras i dag, också ha möjlighet till gemensam vårdnad per automatik. Det ska inte vara som i dag, att det är kvinnan som avgör om mannen får vårdnad vid barnets födsel eller inte.

Jag har egentligen ingen följdfråga till ledamoten, utan detta var ett förtydligande från min sida.

Fru talman! Det är spännande att ha en debatt om tillkännagivanden när det gäller en proposition som vi egentligen är ganska överens om. Jag kunde inte låta bli att begära replik utifrån ett par aspekter som Laila Naraghi nämnde i sitt anförande, som jag också ska tacka för.

Hur var det nu hon uttryckte sig när det handlar om att ingå ett äktenskap? Hon sa att mannen då får ett stort ansvar, ett livslångt ansvar, att vara förälder och att det därför är helt logiskt att detta sker enbart när man är gift. Då får mannen det fulla ansvaret. Men en ogift mamma har ju också det livslånga ansvaret så länge barnet lever! Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå vad det är för skillnad på det juridiska avtalet.

Centerpartiet menar att man ska kunna göra en digital bekräftelse. Men om föräldrarna inte är överens om vem som är förälder till barnet måste man förstås hitta en ordning så att det avgörs efter att barnet är fött, om det nu skulle vara så att det behövs någon form av genetisk undersökning. Det är ju ändå så det fungerar i dag om man inte är överens.

Sedan har jag lite svårt för argumentationen när det gäller att barnet inte ska ha pappan som vårdnadshavare om mannen är våldsutövande. Det kan jag hålla med om. Men vi kan inte i en lagstiftning utgå från att majoriteten av männen är våldsutövare. Jag kan inte tolka det annorlunda än att det är så ni menar. Man utgår från att vi inte kan göra den här förändringen därför att det kan finnas män som är våldsutövare. Då ser vi inte detta utifrån barnets perspektiv. Jag är ledsen, men det finns även kvinnor som inte borde vara vårdnadshavare. Och det ifrågasätter vi aldrig.

För mig är det viktigt att ta det här steget för att vi också ska kunna ha automatiskt vårdnadshavarskap i nästa steg.

Herr talman! Arbetsrätt och arbetstid – det låter tekniskt, men i grunden handlar det om något mycket större, nämligen makten över arbetsmarknaden. Ska besluten fattas här i kammaren eller där jobben faktiskt finns, det vill säga mellan arbetsgivare och arbetstagare?

För Centerpartiet är svaret självklart: Det är parterna som ska förhandla villkoren, och politiken ska hålla armlängds avstånd. Det är nämligen företagare runt om i landet som skapar jobben, inte vi. Det är människor som vågar satsa, anställa och utveckla sina verksamheter som ser till att det finns en arbetsplats att gå till på morgonen. Vår uppgift är att ge dem rimliga spelregler, inte att detaljstyra deras vardag.

Självklart ska det finnas grundläggande regelverk, strejkrätt, skydd mot oskäliga villkor och tydliga ramar för arbetstid, men där går också gränsen. Politiken ska sätta spelplanen, inte spela matchen. Det är så vi får fler jobb som människor kan gå till.

Herr talman! Regeringen har delvis valt en annan väg. Man kommer att höja lönegolvet till nästan 34 000 kronor för personer som kommer hit via arbetskraftsinvandring. Det kanske låter kraftfullt och handlingskraftigt, men i praktiken är det faktiskt att slå undan benen för verksamheter i delar av landet där lönenivåerna ser annorlunda ut. Det är att lägga sig i lönebildningen. Det är att tvinga arbetsgivare att antingen höja lönerna för alla eller säga upp en medarbetare som verksamheten är beroende av.

Vilka är det då som drabbas? Jo, det är undersköterskor och de människor som får stöd av till exempel äldreomsorgen eller hälso- och sjukvården. Det drabbar människor som arbetar och får vård i stora delar av landet – inte i Stockholm men i andra delar av landet, som Jämtland, Gotland och Kronoberg, där medianlönen är betydligt lägre. Det här är inte att lita på arbetsmarknadens parter.

Herr talman! Regeringen säger att det handlar om att motverka fusk, men fusk stoppas inte genom att man straffar seriösa företag. Fusk stoppas genom kontroller, genom uppföljning och genom att man slår mot dem som gör fel – inte mot dem som gör rätt.

Herr talman! Vi hör också krav på att lagstifta om sänkt heltidsmått, det vill säga kortare arbetstid genom politiska beslut. Centerpartiet säger nej, inte för att vi är emot bättre arbetsvillkor utan för att vi tror på den svenska modellen. Redan i dag ser vi olika heltidsmått i olika branscher. Den som arbetar kontorstid har ett mått, och den som arbetar inom hälso och sjukvården har oftast ett annat. Det är resultatet av förhandlingar mellan parterna.

Det är precis så det ska fungera. Alla branscher har nämligen inte samma förutsättningar, och alla företag har inte samma marginaler. Tänk på det lilla företaget med en eller två anställda. Om arbetstiden sänks genom lag men det inte finns ekonomi eller människor att anställa, vad händer då? Ja, antingen ökar kostnaderna eller också får företagaren själv arbeta ännu mer. Efter en redan tio timmar lång arbetsdag får företagaren jobba lite till. I längden innebär detta en risk att företag läggs ned, och frågan är om det verkligen vore en seger för arbetsmarknaden.

Herr talman! Att värna den svenska modellen är inte konservativt; det är att försvara ett system som har fungerat väl. Och låt mig vara tydlig: Ett företag utan kollektivavtal är inte per automatik oseriöst, precis som att ett företag med kollektivavtal inte per automatik är felfritt. Det är handlingarna som avgör – ansvarstagandet och hur man behandlar sina medarbetare.

Herr talman! Arbetsmarknaden fungerar bäst när ansvar och frihet går hand i hand, när politiken sätter ramar men litar på människor och när vi uppmuntrar företagande – inte misstänkliggör det. Centerpartiet kommer att fortsätta stå upp för företagarna, för flexibiliteten och för den svenska modellen. Det är så vi skapar fler jobb som människor kan gå till, vilket i sin tur leder till ett starkare Sverige.

Med det yrkar jag bifall till reservation 15.

Herr talman! Arbetslösheten har ökat de senaste åren. Det handlar om unga som har gått ut gymnasiet utan fullständiga betyg och om nyanlända som vill arbeta men ännu inte fullt ut behärskar språket. Det handlar om erfarna industriarbetare vars jobb försvann när produktionen flyttade och om personer med funktionsnedsättning som kan arbeta men behöver rätt stöd.

Bakom varje siffra finns en människa – en förälder som inte går till jobbet på morgonen och ett barn som inte ser stoltheten i att mamma eller pappa behövs på en arbetsplats. Det är en förlust för individen, för familjen och för Sverige.

Men arbetslösheten, herr talman, är inte ett enhetligt problem. Därför kan vi inte heller ha en enhetlig lösning. Skälen till arbetslöshet ser olika ut, och då måste också lösningarna göra det. En del behöver lönestöd och handledning. Andra behöver läsa in gymnasiet. Någon behöver stärka svenskan, och en annan behöver komplettera en akademisk utbildning för att matcha arbetsmarknaden. Någon behöver en tydlig push framåt med krav på olika aktiviteter.

Herr talman! Centerpartiet tror på människans vilja att arbeta. Vår uppgift som politiker är att riva hindren – inte att moralisera över dem som står utanför. Det kräver mer individuella lösningar. Vi behöver färre fyrkantiga regelverk. Vi behöver förenklade stödformer, och det ska aldrig vara fel att studera om det leder till jobb. Det ska gå att läsa på deltid. Det ska gå att kombinera arbete och en kompletterande utbildning. Stödet ska inte upphöra bara för att man tagit första bästa jobb, om målet är att ens kompetens ska matchas fullt ut.

Herr talman! Vi måste också våga tala om rörlighet. Ibland finns jobben i en annan kommun eller en annan del av landet. Då behöver vi bättre flyttstöd, ersättning för dubbla boenden och fungerande pendling. Det ska vara möjligt även för den som har familj.

Herr talman! Det är som sagt inte vi politiker som skapar jobb – det är företagarna. I Sverige är det framför allt små och medelstora företag som anställer. Därför måste det bli enklare och billigare att anställa. Det är skälet till att Centerpartiet länge har drivit på för sänkta arbetsgivaravgifter för unga, och vi vill göra dem permanenta. Vi vill inte göra som nuvarande regering och ha dem som tillfälliga vallöften. Företagare behöver långsiktiga villkor, och om kostnaderna riskerar att höjas nästa år vågar de inte tillsvidareanställa. Då blir det sommarjobb i stället för trygga anställningar.

Därför, herr talman, måste vi också våga lita på små företag, även dem utan kollektivavtal. Om de inte har kollektivavtal får det inte betyda att de stängs ute från lönestöd eller etableringsjobb om de vill anställa en person som behöver komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt som vi tror på företagen och satsar på företagens möjligheter måste hela systemet fungera. Därför är det viktigt för oss att Arbetsförmedlingen finns lokalt och att det är en myndighet som följer upp hur de fristående aktörerna levererar i fråga om sina uppdrag. Det handlar om att arbetssökande och arbetsgivare ska matchas, att de ska hitta rätt och hitta varandra. De aktörer som får människor att komma i arbete ska vara kvar, och de som inte levererar ska bort. Så enkelt tycker jag att det är.

Herr talman! För Centerpartiet är utgångspunkten tydlig: Människor vill arbeta. Företag vill växa. Politikens uppgift är att bygga broar däremellan. Det gör vi med individuella lösningar i stället för standardpaket, med långsiktiga villkor för företagare i stället för tillfälliga reformer och med tillit till människors drivkraft i stället för misstänksamhet. Fler i arbete stärker individens frihet, familjens trygghet och Sveriges konkurrenskraft.

Herr talman! Detta är den arbetslinje som Centerpartiet står för.

Jag vill yrka bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! För mig och Centerpartiet är det viktigt att beslut fattas utifrån fakta även om vi ibland kan landa i olika slutsatser. När det gäller stöd till barn och unga sägs det ofta att familjer tackar nej till insatser, men vi vet inte konkret varför. Är det ett nej till stöd eller ett nej till insatser som inte fungerar i vardagen?

Gunnar Strömmer sa i Skavlan & Sverige att det finns områden där 100 procent tackar nej till insatser. Jag skulle vilja veta varifrån den siffran kommer. I regeringens egen utredning om så kallat mellantvång anges siffror på 17–43 procent. Min fråga till justitieministern är därför: Varifrån kommer uppgiften 100 procent? Och varför driver regeringen hårt kritiserade förslag vidare innan vi har fått bättre kunskap om varför familjer tackar nej?

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att jag yrkar bifall till reservation nummer 4, men jag står självklart bakom alla reservationer från Centerpartiet i det här betänkandet.

I år är det 2026. Det är ungefär 100 år sedan den första delen av dagens föräldrabalk skrevs. Då var det självklart att mammor och pappor var gifta med varandra. De hade gemensamma barn och ingenting annat. Man var beroende av familjens gård och gemensamma inkomst. Det var få som hade råd att skilja sig. Det var dessutom väldigt skamligt att skilja sig. Det var skamligt att få barn utanför äktenskapet. Det var skamligt att leva på ett annat sätt än en man med en kvinna, till exempel att leva med någon av samma kön.

Det är 2026, och man skulle kunna tro att vi har kommit väldigt långt på hundra år i ett modernt samhälle. Vi har absolut tagit några steg framåt, åtminstone när det gäller hur vi ser på olika sätt att leva. Det är inte en lika stor skam att få barn utanför äktenskapet eller att skilja sig. Det är till och med så att vi emellanåt uppmuntrar personer att separera. Däremot har lagstiftningen inte uppdaterats så att den faktiskt fungerar 2026.

Det finns krafter både i politiska partier och i debatten som vill påverka till exempel hbtqi-personers möjligheter att leva som de vill. Där ser jag någonting som är på väg att försämras. Det finns de som tycker att de här personerna ska krypa in i garderoben igen. Det kommer jag aldrig att acceptera. För mig har alla människor exakt samma, lika värde. Vi måste ta kliven framåt.

Fru talman! Vad har det med den här debatten att göra att det finns människor som tycker att vissa ska krypa tillbaka in i garderoben? Jo, det handlar om hur vi förflyttar normer. Hur kan vi visa från samhällets sida, från Sveriges riksdags sida, att vi tycker att det är helt okej att leva på andra sätt än i en familj med en man, en kvinna och deras gemensamma barn? Ett sätt är att stifta lagar som visar att vi står upp för alla människor.

Jag kan ta exemplet barnaga, som behandlades för ett antal år sedan. Vi beslutade att man inte får slå sina barn i uppfostringssyfte. Det var en mycket bra lagstiftning. Men när vi stiftade den lagen tyckte inte alla att det skulle vara så. Det fanns de som tyckte att barnaga var bra. Men genom att stifta den lagen förflyttade vi successivt normerna i Sverige. I dag tycker väldigt få att barnaga är vettigt att hålla på med. Det är därför jag tycker att det nu är dags att uppdatera föräldrabalken.

Vi behöver modernisera språket i föräldrabalken. Det finns det utredningar om. Vi behöver utgå från barnet när vi utser vilka som ska ha vårdnaden, inte från avtalet mellan föräldrarna. De personer som ska vara föräldrar måste vara vårdnadshavare från första början, innan barnet föds.

Vi vill också gärna att det blir tillåtet med fler vårdnadshavare än två i samband med ett barns födsel, eftersom barnets rätt till vårdnadshavare och föräldrar måste stärkas. Vid separationer handlar det även om att stärka barnets rätt till sina bonusföräldrar. Jag har tidigare i den här debatten, fru talman, fått frågan hur det ska gå till. Ska vi tvinga kvinnor till blodprov och fostervattensprov? Men det gör vi ju inte med en kvinna som är gift. När en gift kvinna får barn anses det självklart att den hon är gift med är pappa till barnet. Men tänk om hon varit otrogen? Vi skiljer alltså på hur vi ser på föräldraskapet beroende på om föräldrarna är gifta eller inte.

Jag vill att vi utgår ifrån barnet, inte från på vilket sätt det har kommit till. Vi kan ju få barn på många fler sätt i dag än för hundra år sedan. Vi måste utgå från det och lita på att föräldrarna, precis som när man går in i ett äktenskap av fri vilja, också talar om att de har ett gemensamt barn, har skapat det tillsammans och gemensamt ska ta ansvar för det. Jag är helt övertygad om att det om man vill går att lösa detta innan barnet föds oavsett om föräldrarna är gifta eller inte.

Återigen: Uppdatera lagen till 2026, där vi faktiskt är, och låt den inte stå kvar i hur det var för 100 år sedan!

Fru talman! I den här kammaren kan vi ibland jobba väldigt bra gemensamt framåt. Centerpartiet har tillsammans med flera andra varit med om att driva frågan om bodelningsprocesser. Det finns en utredning. Vi kommer att fortsätta ha en dialog där, vilket jag är mycket glad för.

Vi har också gemensamt i riksdagen fått regeringen att tillsätta utredningen om juridiskt ombud för barn. Det var ingenting som jag tror att regeringen hade planerat från första början, utan det är tack vare det arbete som vi gemensamt har gjort i kammaren som vi även har den utredningen att ta del av när den kommer till sommaren, vilket jag ser fram emot.

Det här är inte en dag för tidigt. Vi måste se till att alla barn får komma till tals, vara delaktiga och ha rättigheter framåt i tiden. Jag ger ett stort tack till regeringen för att man har lyssnat på riksdagen.

Men – jag gillar att komma med men – jag är sällan nöjd med allt som sker. Det är väl därför man har detta uppdrag; en vilja att komma längre.

När det gäller barns möjligheter och rättigheter vill jag se att det sker ett arbete för att minska tvister i domstol. En sak är att barnet får stöd och hjälp. För några år sedan infördes det vi kallar obligatoriskt informationssamtal innan man får stämma den andra föräldern inför domstol. Jag skulle vilja se om dessa samtal har gett den effekt som var dåvarande majoritets intention, det vill säga att minska antalet tvister. Det var ett av de stora syftena.

Om dessa samtal inte har gett den effekt som vi alla ville ha – ingen vill hänga i domstol och stämma varandra – är frågan om det finns något annat vi kan göra. Här har Centerpartiet föreslagit att i stället fokusera på obligatorisk medling, där man sitter ned tillsammans och gemensamt försöker arbeta framåt innan man går till domstol. Det kan gärna vara så att man om man vill stämma den andra parten igen ska passera tillbaka till medlingen innan man får gå till domstol. Man ska inte hamna i den konfliktfyllda situation som en domstol per automatik innebär. Men för detta krävs att vi vet att informationssamtalen har gett det vi ville ha.

Jag tror att de allra flesta föräldrar med rätt stöd och hjälp kan hitta sätt att samarbeta som fungerar för barnen, så att barnen har en god relation med sina föräldrar. Just att gå till domstol motverkar den effekten. Jag skulle därför vilja se att regeringen gör något också åt den frågan.

Jag tänkte slutligen nämna några ord om den bodelningsutredning vi nyligen har fått på bordet. Det har framkommit här att vi gemensamt har flyttat frågan framåt. Jag debatterade redan under förra mandatperioden med dåvarande justitieministern, som inte var superintresserad av att driva frågan. Om det var de debatterna som lärde mig hur man driver frågan framåt ska jag låta vara osagt, men i min första interpellationsdebatt med Gunnar Strömmer hösten 2022, när han nyss hade tillträtt, råkade han lova att han skulle titta på frågan. Jag är glad att han har tagit frågan hela vägen framåt. Men det är inte bara jag som har drivit regeringen framåt, utan jag har fått god hjälp av Eva Lindh från Socialdemokraterna och Ann-Charlotte Hammar Johnsson från Moderaterna.

Nu är frågan här, och nu gäller det att vi gemensamt tar arbetet framåt. Jag vet att vi kommer att få träffa ministern och prata om utredning och framtiden. Jag hoppas att det mötet resulterar i att regeringen redan nu påbörjar arbetet med att skriva lagen. Den regering som tillträder efter valet kan sedan ta lagförslaget och lägga fram det på bordet. Då kan vi under 2027 fatta beslut om hur vi kan göra bodelningsprocesserna snabbare och mer rättssäkra, så att inte fler barn drabbas av att föräldrarna inte kan avsluta de ekonomiska frågorna.

Jag tackar för en uppfriskande debatt i dag.