Annika Hirvonen

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Nu talade jag inte om fri invandring. Jag talar aldrig om fri invandring eftersom det inte är vår politik. Nu talade jag om det här förslaget. Familjer som har fått återförenas i Sverige men som sedan drabbas av arbetslöshet eller föder fler barn kommer med det här nya förslaget att splittras. Delar av familjen kommer att dras isär.

Johan Forssell använder själv ordet grymt. Jag håller nog med om att det är väldigt grymt att ha en politik som innebär att om en förälder får cancer och inte längre kan arbeta och ha den höga inkomst den har haft behöver delar av familjen lämna landet. Jag tycker nog att det är en särskild sorts grymhet att en person ska drabbas på det sättet på grund av sjukdom. Jag tycker också att det är en särskild sorts grymhet att acceptera att en kvinna som råkar bli gravid ställs inför valet att göra abort eller att bli utvisad om hon är anhöriginvandrare och familjens inkomst inte kan öka med ungefär 9 000 kronor i samband med att barnet föds.

Det är förstås en billig poäng att förenkla debatten genom att påstå att några vill ha fri invandring och att alla andra vill ha någonting rimligt. Då kommer man undan att prata om de riktiga konsekvenserna av de faktiska förslag som ligger på bordet. Men det är inte att ta ansvar för den politik som man bedriver.

Jag tycker att Johan Forssell i stället skulle kunna förklara varför han tycker att det här är en rimlig politik och varför han tycker att det är rätt att en förälder som blir arbetslös kan straffas med att delar av familjen skickas härifrån.

Fru talman! Med de lagförslag som regeringen nu lägger fram kommer vi om några år att hamna i en situation där en familj som fått återförenas i Sverige efter att ha splittrats, till exempel i samband med krig, riskerar att dras isär för att en förälder blir arbetslös eller blir oplanerat gravid och lönen inte automatiskt höjs med tusentals kronor eller för att det föds ett tredje barn och det bara finns ett barnrum.

Den här familjesplittringspolitiken kommer att leda till inhumana och orimliga konsekvenser. Abort eller utvisning? Det blir en riktig fråga som kvinnor kommer att behöva ställa sig på grund av den lag som regeringen nu lägger fram förslag om.

Vi i Miljöpartiet och resten av oppositionen har samlat oss för att säga nej till att familjer som redan lever i Sverige ska kunna slitas isär om någon förlorar jobbet eller får sänkt inkomst på grund av sjukdom eller får ett till barn. Försörjningskraven ska inte tillämpas i de här förlängningssituationerna.

Johan Forssell har när det gäller förslagen om tonårsutvisningar visat att han är beredd att ibland backa. Det har han gjort när den politik han har genomfört har lett till orimliga, familjesplittrande tonårsutvisningar. Är Johan Forssell beredd att backa också när det handlar om att skilja små barn från deras föräldrar?

Herr talman! Det som händer är ju att människor fattar beslutet att inte utbilda sig. Jag har träffat människor som har tackat nej till en plats på läkarutbildningen för att i stället ta jobb som städare på grund av det migrationsregelverk som riksdagen har beslutat om. Det är ju detta som händer – man väljer bort att vidareutbilda sig för att i stället uppfylla olika typer av lönekrav för permanent uppehållstillstånd, när det fanns, eller familjeåterförening.

Även om det står i propositionen att sjukpenning räknas in menar jag att problemet är att sjukpenningen kan bli så låg att familjer splittras. Det leder till att den som drabbas av till exempel cancer behöver vara orolig inte bara för sin hälsa och för huruvida man har råd att betala räkningarna utan också för att barnen kan utvisas från Sverige.

Regeringen har dessutom tagit bort rätten till föräldrapenning för invandrare. Låt oss till exempel tänka oss att någon återförenas med sin fru och sina två barn och att det handlar om en person som behöver vara föräldraledig. Ersättningarna blir då inte tillräckligt höga. Det är dessutom inte alla som har den rätten, eftersom de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna inte längre gäller alla som är bosatta i Sverige.

Om man hade velat att alla som drabbas av cancer ska ha rätt att fortsätta leva med sin familj hade man i propositionen lämnat utrymme för ett generellt undantag från försörjningskravet vid sjukdom. Det har man inte gjort, och det är ett jättestort problem.

Herr talman! Jag hoppas verkligen att Migrationsverket kommer att göra den generösa tolkning vad gäller utbildning som Ludvig Aspling redogör för. Jag ska se till att skicka länken till det här anförandet till dem, för det vore ju mycket bra om personer som väljer att vidareutbilda sig och under ett par år har en lägre inkomst inte förlorade sin familj. Det hade varit det rimliga. Det framgår dock inte tydligt av propositionen att det är huvudregeln.

Vad gäller sjukpenning är det ju så att den bara är en andel av din lön. Låt säga att du har två barn och en make som du försörjer. Då behöver du ha en lön före skatt på 52 000, och det får du inte med sjukpenning. Problemet är alltså att den inkomsten, även om den räknas in, är så låg att delar av din familj inte får vara kvar hos dig.

Vi vet också redan i dag vilka enorma problem som just många som får cancer drabbas av – och att det handlar om fattigdom. Det är en fattigdom som många redan i dag drabbas av. För en person med en familj som har kommit som anhöriginvandrare innebär sjukdomen inte bara oro för fattigdom utan också oro för att familjen splittras.

Vi tycker att det här är helt inhumant. Om regeringen hade velat förhindra detta skulle man ha ett generellt undantag som säger att försörjningskravet inte gäller om en person blir sjuk och att personens barn, man eller fru inte kommer att utvisas om personen inte kan arbeta. Det hade varit det hederliga, om det nu är detta man menar.

Herr talman! Vi debatterar nu en proposition som heter Skärpta villkor för anhöriginvandring. Det är en proposition som kommer att leda till att det i flera fall blir omöjligt för människor som har flytt krig att alls återförenas med sina barn.

Man inför helt orimliga lönekrav för familjer som vill återförenas. Enligt den presentation som regeringen själv hade på sin pressträff måste en förälder ha en lön på över 52 000 kronor före skatt för att kunna återförenas med sin partner och sina två barn – 52 000 kronor! Det är en lön som ligger långt över vad de flesta svenska familjer försörjer sig på.

Herr talman! Inte nog med att man höjer dessa krav bortom rimlighetens gränser. Man inför också en väntetid. Utöver den tid du redan måste vänta på att få ditt asylbeslut och den tid du måste vänta för att få beslut om att dina små barn ska få komma till dig i Sverige lägger man på två extra år. Det är två år av att uppfostra, trösta och hålla om dina barn genom kramar på Zoom, hjärtsymboler och tummar upp.

Det är något särskilt grymt över en politik som agerar för att splittra små barn och deras föräldrar på det sättet. Man motiverar detta med att det skulle förbättra integrationen, men det håller inte några remissinstanser med om. I stället påpekar remissinstans efter remissinstans att det snarare försämrar integrationen.

Om detta vittnar också många människor som redan i dag har drabbats av konsekvenserna av dagens lägre försörjningskrav. En förälder beskriver det så här: När jag väntade på beslut om familjeåterförening var min hälsa mycket dålig på grund av stress och ångest. Jag kunde inte koncentrera mig på att lära mig svenska, uppnå mina mål eller integreras i samhället. Nu är mina barn här, och vi har ett fint umgänge med andra familjer. Jag undervisar i skolan, och mina barn går i skola och förskola. De pratar flytande svenska. Jag är stolt över dem.

Man kan ju föreställa sig detta själv. Tänk dig att dina barn befinner sig i ett flyktingläger. Ni separerades under en kaotisk flykt, och du lyckades ta dig i säkerhet. Nu ska du lära dig ett nytt språk, men hur lätt är det att sova om nätterna när oron mal: Hur ska mina barn ha det i morgon? Får de den mat de behöver? Är de trygga i flyktinglägret? Hur blir det med deras möjlighet att utbilda sig?

I Sverige är kraven höga för att man över huvud taget ska få återförenas. Tre barn får inte dela sovrum, och som jag nämnde är det höga krav på inkomst. Det räcker inte att du har denna inkomst, utan du ska visa att du troligen har den också under en tid framåt. I praktiken krävs alltså fast anställning och bostad i ett land med extremt långa bostadsköer och 100 000 fler arbetslösa än när Tidöregeringen tillträdde.

Människor som får leva tillsammans med sin familj integreras snabbare än ensamstående vuxna. Det vet vi också från forskningen, så motiveringen att detta skulle vara bra för integrationen är nog inte helt sann. Jag tror att sanningen egentligen är att man i detta strävar efter att göra livet så jävligt som möjligt för dem som flyr till Sverige så att ingen annan ska vilja fly hit. Det handlar om så lite mänskliga rättigheter som möjligt för flyktingar och för deras barn. Miniminivå är enligt regeringen ett egenvärde.

Herr talman! Detta är oanständigt. Ett land som stred för att barnkonventionen alls skulle skrivas och som gjort barnkonventionen till lag sviker dessa barn å det grövsta. Inte nog med att det ska bli svårare att få återförenas. Det mest cyniska i regeringens förslag är kanske att en familj som en gång fått återförenas åter kan slitas isär om en förälder blir arbetslös eller om det föds en lillebror. Då skjuter ju kraven på inkomst i höjden, och du kan dessutom behöva hitta en större lägenhet – och det fort! Lyckas du inte får inte hela familjen vara kvar på grund av den nya regeln om att försörjningskraven också ska gälla vid omprövning.

Tidöpartiernas ledamöter tyckte att vi var drastiska när vi påpekade att det här ju leder till att en kvinna som blir gravid ställs inför valet att göra abort eller drabbas av utvisning, men det är exakt det som kvinnor kommer att ställas inför med de här nya reglerna.

Vi måste varna för de orimliga konsekvenserna av regeringens lagförslag på samma sätt som vi en gång, 2023, varnade för en våg av tonårsutvisningar om regeringen gick vidare med att ta bort den regel om särskilt ömmande omständigheter som vi i Miljöpartiet införde 2021. Vi införde den just för att undvika orimliga utvisningar av ungdomar som vuxit upp i Sverige, blivit 18 år och inte hunnit få permanent uppehållstillstånd.

Då lyssnade man inte på oss. Man lyssnade inte heller på oss när vi tog upp hur orimligt det vore att avskaffa möjligheten till spårbyte och samtidigt alla rättigheter för de 4 700 människor som redan levde här via spårbyte.

Nu ser vi Ebba Busch och andra förfäras när konsekvenserna av detta blir verklighet och föräldrar får besked om att deras åtta månader gamla bebis har fått ett utvisningsbeslut medan föräldrarna har rätt att vara kvar. Vi såg också hur förfärade många politiker blev när tonårsutvisningarna väckte ramaskri i deras egna partier. Politiker som inte brydde sig när vi varnade för konsekvenserna började bry sig när pressen blev för stor.

Herr talman! Jag hoppas att vi stoppar de här familjesplittringsreglerna vid morgondagens omröstning. Oppositionen är enad om att de här kraven inte ska tillämpas när man söker förlängning för en familj som redan lever ihop i Sverige, eftersom det leder till att en familj kan splittras.

Det leder också till att alla familjer hela tiden kommer att känna en oro: Vad ska hända? Vad händer om min arbetsgivare säger upp mig? Vad händer om jag säger nej till försök att utnyttja mig? Man blir beroende av sin arbetsgivare och tvingas leva med den oron ända tills familjemedlemmarna blir svenska medborgare. Det kan handla om tio år.

Oppositionen är dock enad: Vi ska inte ha något försörjningskrav för familjer som söker förlängning när de redan bor här. Vi ska inte heller ha den tvååriga väntetiden. Och det räcker att två riksdagsledamöter som inte valdes in för oppositionspartierna ställer sig bakom våra reservationer för att vi ska stoppa dessa familjesplittrande regler.

Herr talman! Regeringen lade till slut fram ett förslag som de säger stoppar tonårsutvisningarna, och i någon mån kanske det är sant. Man säger nämligen att ungdomarna utvisas först efter att de fyllt 21, då de inte längre är tonåringar. Men många utvisas redan innan dess, trots den här lagändringen. Ett exempel är Bader, som inte alls omfattas av regeringens så kallade stopp för tonårsutvisningar.

Det här är inte en riktig lösning. Även om jag är väldigt stolt och glad över att regeringen pressades att göra någonting kan vi inte nöja oss med en lagstiftning som fortfarande kommer att leda till att unga vuxna som har Sverige som sitt hemland och vars familj får stanna här ska utvisas ensamma till Iran och andra länder som de inte längre har en relation till.

De ungdomar som har utvisats från Sverige på grund av dessa regler, som regeringen aktivt har beslutat om, behöver få en möjlighet att komma hem igen. Jag har fortfarande inte fått beskedet från någon politiker i Tidöpartierna att de håller med mig om det. Men Darya och Donya, Nardine, Bader och de andra borde få komma tillbaka, och så fort vi vinner valet kommer vi att se till att få på plats en riktig lösning som stoppar dessa orimliga utvisningar.

Herr talman! Vi har många gemensamma reservationer i det här betänkandet, och detta är viktiga frågor. Jag vill därför yrka bifall både till reservation 11 och reservation 15.

Den sistnämnda handlar just om vad som behöver göras när Tidöpartierna förlorar valet. Vi måste ta ett helhetsgrepp om migrationspolitiken. Det hafsverk som de har ställt till med under dessa år har fått enormt förödande konsekvenser. Det är inte rättssäkert, och det är inte sammanhållet.

Vi behöver en human migrationspolitik där vi står upp för mänskliga rättigheter, asylrätten och barnkonventionen och ser till att stoppa dessa orimliga utvisningar som splittrar familjer, sliter kollegor från äldreboenden och sjukhus och helt enkelt splittrar hela vårt samhälle.

Herr talman! Det blir väldigt tydligt att man från Liberalernas sida inte har satt sig in i den här frågan.

Man säger att man inte kan styra hur gamla barnen är när de kommer hit. Men om man säger att alla barn måste vänta två extra år innan de kommer hit, då styr man ju i alla fall mot att alla kommer att vara två år äldre än utan den här lagen. Det är väldigt enkel matematik. Det blir konsekvensen för alla barn, oavsett hur gamla de är när en förälder ansöker om att de ska få återförenas i Sverige. Om man sätter en väntetid på två år blir barnen ju alltid två år äldre. Och det har alltså negativa konsekvenser för de här barnens möjligheter att klara skolan, för då är de äldre när de börjar skolan.

Det är väldigt sällsynt att ett förslag inte får någon kritik; det är helt rätt. Det är nog ännu mer sällsynt att ett förslag får så här mycket kritik, som regeringen skiter i.

Den här propositionen har verkligen sågats jäms med fotknölarna. MR-institutet, Röda Korset, Advokatsamfundet och även näringslivsorganisationer, organisation efter organisation och myndighet efter myndighet har kritiserat det här.

Det är klart att folkvalda har olika hänsyn att ta. I Liberalernas fall kanske man har tagit hänsyn till att man håller på att åka ur riksdagen och vill fiska stödröster från Jimmie Åkesson. Vem vet? Jag kanske borde avsluta med att tacka även Patrik Karlson för hans tid i riksdagen, med tanke på Liberalernas opinionssiffror. Men vi får väl se hur det går.

Herr talman! Liberalerna lägger nu fram en lag som innebär att familjer som har återförenats efter att ha separerats under flykt kan tvingas att skiljas åt om en förälder blir av med jobbet.

Man inför en väntetid så att små barn som till exempel befinner sig i ett flyktingläger utanför Sverige får växa upp med mamma eller pappa på Zoom, i praktiken i fyra års tid, innan de kan krama om sin förälder igen.

Det motiv som anges i propositionen är att det här skulle förbättra integrationen. Då vill jag fråga Liberalerna, som ofta pratar om hur viktigt det är med skolan, om man är medveten om följderna av en sådan här fördröjning med flera år av när barn börjar i svensk skola. Utöver de humanitära skadliga effekterna som det får på ett barn att inte kunna leva med sin förälder får det också direkt negativa konsekvenser för barnens möjlighet att klara skolan, helt enkelt för att de börjar i svensk skola när de är flera år äldre.

Barn som flyttar till Sverige och börjar ettan här har lika goda chanser att klara gymnasiet som barn som föds i Sverige. Men om de kommer senare under skolgången minskar den chansen.

Remissinstans efter remissinstans har påpekat att regeringens familjesplittringslag försämrar integrationen, inte förbättrar den. Jag tänker att Liberalerna är ett parti som ansvarar för det här med högre utbildning, forskning och kunskap. Hur förhåller man sig till detta som liberal när de som kan saker säger att regeringens förslag kommer att ha motsatt effekt och inte alls leda till det som man hoppas på?

Herr talman! Det är viktigt att barn får se sina föräldrar vara en del av samhället. Det är ännu viktigare att barn får se sina föräldrar över huvud taget. Nu inför Kristdemokraterna en lag som gör att familjer, som har flytt krig, splittrats under flykten och fått återförenas i Sverige, kan slitas isär igen.

Då menar jag att Kristdemokraterna splittrar familjer. Häromdagen gick Ebba Busch ut och sa att mammor som föder barn – om de är svenska mammor – ska få pensionspengar från studenterna. Nu för Kristdemokraterna fram en lag som innebär att en anhöriginvandrad mamma som väntar barn får välja mellan abort och utvisning. Vi hörde Sverigedemokraternas förslag på lösning: Använd preventivmedel!

Är det också Kristdemokraternas svar till familjer som har splittrats på grund av flykt, fått en fristad i Sverige och fått återförenas här? Är det verkligen till denna otroligt cyniska nivå som Kristdemokraternas familjepolitik har sjunkit?

Herr talman! Ingemar Kihlström sa: Vi måste fråga oss vad som ger människor bäst möjlighet att komma in i samhället.

Frågar man Röda Korset håller de med om att människor behöver lära sig svenska och få jobb. Men precis som remissinstans efter remissinstans pekar de på att människor också behöver en grundläggande trygghet. Att få leva med sin familj är en förutsättning för integration.

Röda Korset har publicerat en debattartikel i Aftonbladet med ett citat från en människa som beskrev väntan så här: ”När jag väntade på beslut om familjeåterförening var min hälsa mycket dålig på grund av stress och ångest. Jag kunde inte koncentrera mig på att lära mig svenska, uppnå mina mål eller integreras i samhället. Nu är mina barn här och vi har ett fint umgänge med andra familjer. Jag undervisar i skolan och mina barn går i skola och förskola. De pratar flytande svenska. Jag är så stolt över dem.”

Remissinstans efter remissinstans pekar på att regeringens mål och skälet till familjesplittringslagen, nämligen att man vill förbättra integration, i själva verket inte kommer att uppnås. Det är tvärtom så att när man sliter isär familjer och gör det svårare eller till och med omöjligt för familjer att återförenas får invandrare sämre integration.

Kristdemokraterna brukade vara ett parti som stod upp för familjer. I dag splittrar Kristdemokraterna familjer.

Fru talman! Det är sällan som migrationsdebatterna är så här trevliga. Jag har varit i många utskott där man diskuterar frågor utan att det blir riktigt så polariserat som migrationsdebatten har blivit. Detta är en välkommen paus i det.

Tony, jag kommer att sakna dig så himla mycket! Jag fattar att du vill ha mer tid, kanske med barnen i Göteborg eller kanske för andra delar av livet, som ju riksdagsledamöter som inte bor i Stockholm behöver offra mycket av för att resa in vecka efter vecka.

Jag uppskattar verkligen det samarbete som vi har haft. Du har gjort otroligt viktiga insatser, inte minst i en av de frågor vi debatterar i dag, nämligen tonårsutvisningarna. Om vi inte hade gått ihop, även med Centerpartiet, och haft en enad front och lyft fram de här frågorna – från de enskilda hjärtskärande berättelserna till skarpa politiska förslag – hade det kanske inte varit så att regeringen till slut pressats att komma fram med en proposition som höjer åldersgränsen till 21 år. Även om frågan inte är helt i mål än kommer detta att spela roll för många.

Detta är en av alla de frågor som Tony Haddou har drivit från djupet av sin övertygelse – verkligt ideologiskt och grundat i medmänsklighet.

Jag får önska Göteborg all lycka som får dig som politiker. Tack för samarbetet!

Fru talman! Viktor Wärnick började sitt inlägg med att anklaga andra för desinformation. Sedan avslutade han det med att ljuga.

Fru talman! Nu måste vi tala om det lagförslag som ligger på bordet. Med detta lagförslag vill regeringen att en mamma som har flytt krig och under flykten separerats från sina barn i praktiken ska behöva oroa sig i fyra år för hur barnen har det i flyktingläger och ha telefon- och videosamtal som enda kanal för att trösta, uppfostra och uttrycka kärlek. Hon måste ha 52 860 kronor före skatt i lön om hon vill återförenas med sin man och sina två barn. En mamma vittnar till Röda Korset: Redan med dagens regelverk har jag inte råd att ta hit alla mina barn. Hur ska jag kunna välja mellan dem? Jag älskar dem alla lika mycket.

De lönenivåer Moderaterna föreslår är vansinniga. Bara om man tjänar över 75 000 kan man återförenas med alla sina barn om man har fyra barn.

Det här förslaget förbättrar inte integrationen, utan det omöjliggör för familjer att återförenas och separerar permanent små barn från sina mammor och pappor. Det är skamligt.

Dessutom innebär förslaget om omprövning vartannat år att en familj som redan har förenats i Sverige efter att ha flytt krig kan slitas itu, till exempel om en förälder har oturen att bli arbetslös eller om familjen får ett barn till.

Nej, vi överdriver alltså inte när vi säger att mammor kommer att stå inför valet mellan utvisning och abort.

Fru talman! Orimligt, utropade Ebba Busch när åtta månader gamla Emanuel fick beskedet att han skulle utvisas från Sverige trots att föräldrarna har uppehållstillstånd som spårbytare. 18-åriga Jomana kom till Sverige som fyraåring, och många tänkte att det inte kunde vara sant när de läste att hon fick besked om utvisning samma vecka som hon beställde sin studentmössa. Lillebror blev svensk medborgare, och mamma och pappa fick permanent uppehållstillstånd. Men Jomana skulle ut.

Båda de här helt vansinniga och orimliga utvisningarna av barn till personer med tillstånd att bo i Sverige har chockat svenska folket och uppenbarligen också många politiker i Tidöpartierna. Men vi i Miljöpartiet blev inte chockade eftersom vi hade varnat för exakt dessa konsekvenser.

Och nu varnar vi igen. Låt oss inte om två år åter läsa i tidningar att moderater och kristdemokrater ojar sig över att en nybliven mamma tvingas lämna Sverige eller tvingas skicka bort ett av sina barn för att hon inte har lyckats gå upp flera tusenlappar i lön. Hon måste tjäna 52 860 kronor för att leva med sin make och två barn. Om hon får ett barn till måste lönen stiga till 64 000 kronor, för annars får hela familjen enligt regeringens nya lag inte bo kvar i Sverige.

Detta måste vi stoppa, Viktor Wärnick! I dag!

Fru talman! Folkbokföringen är en central grund för hela vårt välfärdssamhälle. Det är den som avgör hur du får ta del av olika välfärdsförmåner och vilken kommun du beskattas i.

Att ha ordning och reda i folkbokföringen är helt centralt. Vi i Miljöpartiet har därför upprepade gånger ställt oss bakom olika regeländringar som säkerställer en mer korrekt folkbokföring. De som vill utnyttja systemen och fuska ska inte kunna komma undan genom att folkbokföra sig på fel adress eller ha flera olika identiteter.

Samtidigt ser vi också att vissa grupper har hamnat i kläm när man har försökt strama upp systemet. Det handlar inte minst om hemlösa, människor som inte har en adress att folkbokföra sig på.

Vi har under den senaste tiden tagit del av mycket oroande rapporter om människor som försökt hämta ut sina mediciner eller försökt få vård men fått beskedet: Du finns inte längre i systemet. Folkbokföringssystemet är grunden för tillgången till alla dessa rättigheter.

När regeringen nu återigen lämnar ett förslag om att strama upp systemet och komma till rätta med fusket saknar vi i Miljöpartiet åtgärder för de människor som faller emellan. Vi uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att ingen människa som faktiskt bor här ska bli av med sina rättigheter. Jag yrkar därför bifall till reservation 2 i betänkandet.

Fru talman! Vi ser också ett behov av att analysera de samlade effekterna av många olika reformer som träffar människor som har migrerat till Sverige. I dag handlar lagförslaget om att Migrationsverkets och Skatteverkets olika uppgifter dels ska sparas, dels utbytas mellan varandra. Även om lagstiftningen är generellt utformad träffar den i praktiken människor som har haft kontakt med Migrationsverket, till exempel med samordningsnummer.

Regeringens politik har återkommande präglats av misstänkliggöranden av människor som har invandrat till Sverige eller som har utländsk bakgrund. I högre omfattning görs skillnad i rättigheter och kontroll av människor baserat på deras migrationsbakgrund. Det är viktigt att åtgärder för att säkerställa en korrekt folkbokföring inte blir ett verktyg för att urholka likabehandling och integritetsskydd.

Vi tycker därför att regeringen bör återkomma med en fördjupad analys av hur de utökade kontrollbefogenheterna inom folkbokföringsverksamheten påverkar den personliga integriteten och principer om likabehandling, särskilt för personer i social utsatthet och med utländsk bakgrund.

Fru talman! Jag vill också avsluta med att säga att det kanske är lite förvånande för många att höra att vi i Miljöpartiet ändå är överens med regeringen om flera åtgärder på området. Under valrörelsen var det en ganska polariserad debatt när Tidöpartierna gick fram med olika förslag om folkräkning. Det skulle knackas dörr, och varenda kotte skulle räknas, kanske till och med tandborstar – vad vet jag – som Kalle Olsson tog upp.

Vi är ändå glada att retoriken inte riktigt blev verklighet, att det blev något annat som är mycket rimligare och mer rationellt. Vi behöver se till att det är ordning och reda i folkbokföringen och att människor inte utnyttjas på bostadsmarknaden genom handel med fjärdehandskontrakt och så vidare. Vi måste se till att folk inte felaktigt kan folkbokföra sig i andra människors sommarstugor. Vi måste också se till att människor inte kan få tillgång till bidrag de inte har rätt till genom att fuska med folkbokföringen.

På det stora hela kan vi väl ändå konstatera att tonläget i debatten inte har renderat i lika galna förslag från regeringen som vi befarade från vår sida. Det är ändå lite glädjande att avsluta året med en så positiv ton.

Vi kommer att gå in i en valrörelse. Den kommer att vara polariserad, och det finns verkliga skillnader som påverkar människors liv. Men i Sveriges riksdag finns också en annan verklighet som inte blir rubriker i kvällstidningarna. Ibland är många av oss överens, och vi drar åt samma håll. I skatteutskottet har vi haft en god ton, även när vi inte har varit överens. Jag vill tacka kollegorna särskilt, och även kansliet och er som har hållit ordning på oss i kammaren – särskilt de gånger som tonen kanske inte har varit perfekt. Ni gör ett fantastiskt jobb för demokratin. Tack!

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar otroligt allvarliga frågor som har bäring på människors grundläggande rättigheter och liv och död. Samtidigt som vi kan vara djupt oeniga i så centrala frågor kan vi dock ibland ha en god ton med varandra.

Jag uppskattar att man här i riksdagen kan ha tuffa debatter och samtidigt få hjälp av sin meningsmotståndare att få med sig en affisch från UNHCR, som Magnus Resare så omtänksamt tog med hem från en utskottsresa, eller när man efter väldigt många timmars debatt behöver lite socker och socialdemokraten Ola Möller springer till fiket för att köpa några godisbitar.

Herr talman! Jag tror att det är extra viktigt i sådana frågor som just nu polariserar många i befolkningen att vi förtroendevalda möter varandra med respekt. Ibland kanske det är en liten glimten-i-ögat-gliring om hur Josef och Maria hade behandlats om de sökt skydd i Kristdemokraternas och Tidögängets Sverige.

Men så till saken: Riksrevisionens rapport om förvar i migrationsprocessen.

Riksrevisionen har verkligen gjort ett gediget arbete. Och de är inte de enda som har gjort det. Justitieombudsmannen har ett särskilt ansvar att just följa upp hur de verksamheter där Sverige håller människor frihetsberövade lever upp till internationella standarder för att inte behandla människor på ett grymt och omänskligt sätt i strid med de åtaganden som Sverige har att respektera den mest grundläggande mänskliga rättigheten: frihet från tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.

De brister som har kommit fram både i Riksrevisionens rapport, som i vissa delar också bekräftar JO:s granskningar, och i JO:s särskilda granskningar är mycket allvarliga. I förvaren hålls människor som inte behöver ha begått något brott och som kan ha varierande åldrar, funktionshinder och psykisk ohälsa – även barn. Man hålls där mot sin vilja. Förvarstiderna är i medeltal inte längre än ett par månader, men det förekommer att människor hålls i ett år eller mer.

När man då i granskning efter granskning konstaterar att boendeutrymmena inte uppfyller den grundläggande standarden för att inte utgöra grym eller omänsklig behandling måste vi konstatera att prioriteringen alltså inte har varit att leva upp till de standarder som Sverige har åtagit sig i exempelvis konventionen mot tortyr. Det handlar om att man inte ens kan leva upp till att ha fyra kvadratmeter per person i boendeutrymme.

Det är brister vad gäller hälsokontroller och läkemedelshantering. Bemötandet brister. Förvarstagna vittnar om att de ibland blir bemötta som om de vore kriminella, trots att deras enda gärning varit att söka skydd som de blivit nekade.

Det visar sig att man inte överväger proportionaliteten i förvarsbesluten i tillräcklig omfattning, det vill säga om det är motiverat att låsa in en människa för att uppnå det syfte som man låser in människan för. Man har inte tillräckligt säkerställt en trygg och säker boendemiljö. Det har förekommit rutinmässiga tvångs- och kontrollåtgärder i strid med regelverket.

Den aktivitet som erbjudits har varit för lite och för dålig. Det är brister i kompetensförsörjningen. Kroppsvisitationer har genomförts utan att personalen alltid ens har gjort en bedömning av om det är lagligt att kroppsvisitera. Försvarstagna i behov av hemtjänst har ibland nekats hemtjänst och därmed den omsorg de har rätt till.

Detta var bara några av alla brister.

Vi vet också att en fjärdedel av dem som hålls förvarstagna släpps utan att resa tillbaka till hemlandet. I upp till så mycket som var fjärde inlåsning har förvar alltså inte varit effektivt. Tittar vi på lite längre tid än omedelbart efter att man lämnat förvaret går siffran ned något, men vi pratar fortfarande om runt 18 procent.

Då kan vi konstatera att Riksrevisionen valt en ganska träffande rubrik på sin rapport: Ett kostsamt verktyg utan tydlig styrning. Det är nämligen också dyrt i reda pengar att hålla människor inlåsta. I lidande för den enskilda är det fruktansvärt.

Jag vill berätta om två personer som delat med sig av sin erfarenhet av att sitta inlåsta på förvar: Najib och Aliya, tvillingsyskon, 21 år gamla.

En dag när hon var på väg till jobbet som undersköterska på ett äldreboende skulle Aliya svänga förbi Migrationsverket för att anmäla sig. Med sig hade hon en kopp chailatte. Hon kom aldrig till jobbet den dagen. Hon blev inlåst på förvar och vittnar om att det där enbart fanns ett Playstation att sysselsätta sig med.

Syskonen är två av de ungdomar som vi lärt känna genom rapporteringen om det som har kommit att kallas tonårsutvisningar eller utvisningar av unga vuxna.

Vilka är det som hamnar i förvar? Det är förstås olika historier bakom, men en del av dem som hamnar där är människor som regeringen har gjort utvisningsbara genom sin politik.

Det handlar om människor som utan Tidöpartiernas lagändringar hade fått fortsätta att gå till jobbet som undersköterska på äldreboendet eller LSS-boendet, som hade kunnat fortsätta sin gymnasieutbildning och ta studenten i stället för att gå runt med en klump i magen och fundera över vad man ska packa efter ett helt liv i Sverige, när man för första gången ska resa till det land man senast besökte som fyraåring.

Herr talman! Vi måste fråga oss vilken politik vi prioriterar. Regeringen har prioriterat utvisningar. När man utvisar allt fler personer i situationer som blir alltmer orimliga, då fyller man också förvaren med undersköterskor som tidigare jobbat på våra äldreboenden, ungdomar som har vuxit upp och rotat sig i Sverige eller personer som har kommit hit bara för att arbeta men som helt plötsligt inte får stanna kvar för att lönekravet är för högt.

Låt mig återge vad en av alla kompetensutvisade har sagt: Vad ska jag göra? Jag vågar inte resa tillbaka till Iran, och jag får inte stanna här. Jag vill inte bli papperslös. Vad ska jag göra?

Vi kan alla fråga oss vad vi skulle göra i den situationen, som kvinnan som protesterat mot den iranska regimen, men som inte blir trodd att ha tillräckliga skäl att frukta förföljelse av den iranska regimen, som inte tjänar tillräckligt mycket, 34 000 och några hundralappar, för att få stanna på arbetstillstånd i Tidöpartiernas Sverige.

Vad hade du gjort, om det var du?

Herr talman! Vi i Miljöpartiet har många förslag för att minska antalet personer som får orimliga utvisningsbeslut. Bland dem finns också frågor som handlar om verkställighetshinder när det är omöjligt att resa tillbaka till hemlandet av rent praktiska skäl. Migrationsverket vill skicka dig till ett land som du säger att du inte kommer från, och det landet vill inte ta emot dig. Men Migrationsverket är övertygat om att det är ditt hemland. Du får inget pass.

Det finns många situationer där hemlandet vägrar utfärda pass. Vad gör du då?

En mamma sitter just nu inlåst på förvar, och hennes sexåriga dotter är tvångsomhändertagen eftersom pappan har övergivit familjen. Dottern är svensk medborgare och kan inte tvingas ut ur landet. Man kan inte heller skicka bort mamman utan hennes barn. Samhället väljer att fortsätta att låsa in dem.

Herr talman! Jag är glad att Riksrevisionen har gjort granskningen om förvar i migrationsprocessen. Även om jag inte är överens med många av regeringens förslag är jag också glad att regeringen vidtar vissa åtgärder och gör en del förbättringar.

Rättssäkerheten måste stå i första rummet. Det måste alltid vara centralt när man inskränker människors frihet på det otroligt ingripande sätt som det handlar om på förvar. Därför vill jag yrka bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation 1, som handlar om denna fråga.

Jag vill också rikta ett varmt tack till alla kollegor i riksdagen, hela den samlade oppositionen, för att vi i går och i dag har satt stopp för några av de försämringar som regeringen planerade för att låsa in ännu fler barn vid fler tillfällen under längre tid i förvar. På så sätt riskerar fler barn att växa upp med en förälder som är inlåst på ett förvar eller separeras på annat sätt genom förvarsbeslut. Det är historiskt att riksdagen kommer att vilandeförklara flera delar av det ingripande lagförslaget. I dag har vi fått besked från konstitutionsutskottet att det yrkande om vilandeförklaring som jag och Centerpartiets Niels Paarup-Petersen lämnade in också kommer att godkännas.

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Herr talman! En åtgärd som jag vill rekommendera Moderaterna, och för all del också andra här i kammaren, att fundera över är att ta till sig Riksrevisionens kritik mot hur människor hålls i förvar under väldigt lång tid trots att besluten uppenbarligen inte går att verkställa, samtidigt som vi har platsbrist på fängelser. Detta leder till att intagna får dela cell och i dessa utrymmen blir systematiskt utsatta för sexuella övergrepp och våldtäkter.

En möjlig lösning är att prioritera så att platser för inlåsning används just för dem som behöver vara inlåsta därför att de har begått brott, inte för personer som inte har begått något brott men som blir inlåsta till exempel för att man vill utpressa dem att själva köpa flygbiljetter som Sverige inte kan köpa åt dem på osäkra flygbolag som inte uppfyller EU:s standard, för att resa till Afghanistan, till exempel. De skulle kunna hållas under uppsikt, det vill säga inte vara frihetsberövade. Då kan platser frigöras för personer som faktiskt behöver vara inlåsta för att de ska avtjäna straff eller för att de är farliga för andra.

Herr talman! Magnus Resare anklagade i sitt anförande Socialdemokraterna för att vara ansvariga för att det förekommit prostitution på förvar.

Politiker ansvarar naturligtvis för att vidta olika åtgärder för att säkerställa säkerheten för de människor som samhället frihetsberövar, på samma sätt som man har ansvar för att säkerställa att barn som tvångsomhändertas inte blir misshandlade i sina familjehem. Det är ändå en magstark anklagelse att klistra på ett parti att gärningar som är brottsliga och som utförs av individer direkt är det partiets fel.

Jag kan inte låta bli att tänka på det fruktansvärt grova reportage som nyligen publicerades i tidningen Arbetet och som handlar om fruktansvärda, upprepade sexuella övergrepp som fångar på landets fängelser blivit utsatta för inne i fängelsecellerna.

Det är ett helt nytt fenomen som inte var möjligt tidigare då det var en intagen person i varje cell. Nu är dubbelbeläggning regel. Jag skulle ändå inte gå så långt som att anklaga Magnus Resare för dessa våldtäkter som begåtts av personer som nu delar cell, även om det är ett resultat av Moderaternas kriminalpolitik.

Fru talman! Det är viktigt för trovärdigheten för såväl rättspolitiken som migrationspolitiken med en effektiv lagföring av personer som begår brott och att icke-medborgare som har gjort sig skyldiga till allvarlig eller upprepad brottslighet ska kunna utvisas ur Sverige.

När Miljöpartiet satt i regering bidrog vi till att skärpa reglerna för när utvisning på grund av brott kan ske så att fler som har begått brott också kan utvisas i samband med dom. Samtidigt är det avgörande att lagstiftning som kan få så allvarliga konsekvenser för den enskilde vilar på gedigna underlag och att regelverket utformas på ett ändamålsenligt, rättssäkert, proportionerligt och förutsebart sätt.

Efter att ha tagit del av remissinstansernas synpunkter på regeringens förslag, särskilt Lagrådets allvarliga kritik, har vi landat i att det inte går att dra slutsatsen i dag att förändringarna över huvud taget skulle uppnå de syften som regeringen vill uppnå. För oss är det av särskild betydelse att Lagrådet avstyrker att regeringens förslag genomförs. Dels konstaterar de att tiden sedan den förra reformen av utvisning på grund av brott, alltså 2022, är alltför kort för att man ska kunna bedöma det utfallet, om det är tillräckligt för att uppnå de syften som regeringen också säger sig vilja uppnå. Regeringen kan alltså inte visa på de brister som man menar ska motivera åtgärderna som man nu föreslår.

Lagrådet pekar också på att delar av den föreslagna regleringen är problematisk till sin utformning och att vissa av förändringarna i praktiken redan uppnås genom ändringarna som gjordes 2022. Kritiken är allvarlig.

Att regeringen gång på gång väljer att gå vidare med lagförslag, trots att Lagrådet avråder, sticker ändå ut jämfört med hur tidigare regeringar har agerat. Det har även hänt förut att en regering inte har hållit med Lagrådet, men att så systematiskt bortse från tunga remissinstanser som JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Diskrimineringsombudsmannen, Advokatsamfundet och särskilt Lagrådet gör den här regeringen till en rekordhållare.

Fru talman! I dag gäller att om man döms för ett brott där straffvärdet motsvarar sex månaders fängelse kan man bli utvisad. Nu föreslår regeringen att sänka värdet till 14 dagar. Det kan bli aktuellt i så pass ringa brott som snatteri och fortkörning. Det tycker vi är alltför långtgående; att människor kan bli av med hela sitt privatliv i Sverige, sitt hem, sitt arbete, för snatterier eller fortkörningar.

Vi tycker att det är problematiskt att man säger att åklagare alltid är tvungna att yrka på utvisning, även i fall där man vet att det inte kan bli aktuellt. Det slösar bort viktiga resurser från åklagare och domstolar. Rättsväsendet behöver lägga de resurserna på att bekämpa inte minst den grova organiserade brottsligheten.

Men vi i Miljöpartiet tycker inte att den ordning som har varit är felfri. Vi tycker att det är problematiskt när personer som är dömda för allvarlig brottslighet inte utvisas, trots att det till synes har funnits starka skäl för det.

En särskild situation som regeringen inte ändrar är när en nära anhörig begår brott mot en familjemedlem och inte utvisas just med hänvisning till att gärningspersonen har anknytning till familjemedlemmen. Man menar att lagstiftningen ska träffa dessa fall, men den är så pass vagt skriven att det inte är tydligt att så kommer att bli fallet. Det hade varit bättre att ha en tydligare uppräkning av omständigheter som talar för eller mot utvisning vid brott och där specificera att för en person som har begått brott mot en familjemedlem ska anknytning till familjen inte hindra utvisning. Nu kan konsekvensen i värsta fall bli att kvinnor och barn tvingas leva frihetsberövade med skyddade personuppgifter och begränsat privatliv medan gärningspersonen blir kvar i landet.

Fru talman! Miljöpartiet hade gärna ställt sig bakom dessa förändringar om lagstiftningsarbetet hade varit seriöst och rättssäkert och inte ännu ett hafsverk från regeringen. Därför skickar vi en tydlig uppmaning till regeringen att göra en ordentlig utvärdering av 2022 års reform och därefter återkomma med de ändringar som bedöms behövas. Man bör också ta till sig av Lagrådets och remissinstansernas kritik så att ändringarna blir effektiva, inte ett slag i luften.

Fru talman! Vi är djupt oroade över hur den grova organiserade brottsligheten utnyttjar människor, särskilt dem som är i en utsatt position. Det är rimligt att skapa mer utrymme för en nyanserad straffmätning i dessa fall, och därför ställer vi oss bakom regeringens förslag i denna del.

Jag vill dock påminna om att vi också måste ta ansvar för de människor som hamnar i den utsatta situationen som papperslösa. Med regeringens utvisningspolitik pressas allt fler människor som har varit i Sverige lagligt och haft uppehållstillstånd att välja mellan att resa tillbaka till sitt forna hemland eller leva kvar som papperslösa. För vissa kan det vara ett omöjligt val att till exempel tvingas tillbaka till talibanernas Afghanistan när myndigheterna i Sverige inte tror att de riskerar förföljelse trots att de har konverterat. Vi behöver också se till att färre människor blir möjliga för kriminella att utnyttja.

Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för att spara tid i voteringen yrkar jag bifall enbart till reservation 3.

Herr talman! Det finns mycket på migrationspolitikens område som vi inte tyckte var bra – eller okej, för att använda Magnus Resares ord. Men Miljöpartiet har inte egen majoritet, och vi kan inte bestämma allting själva ens när vi sitter i regering. Så är det ju i politiken.

Ibland får man helt enkelt jobba med opinionsbildning för att få ett större väljarstöd och för att få med sig fler kollegor i riksdagen så att de ser de problem som man själv ser.

Nu har vi ett extremt tydligt underlag från Justitieombudsmannen, som har granskat förvaren och uppdagat stora och allvarliga brister, och från Riksrevisionen, vars rapport vi har behandlat i socialförsäkringsutskottet.

Jag kan bara glädjas över att vi i dag har lyckats samla hela oppositionen för att vilandeförklara delar av de ingripande, frihetsberövande åtgärderna som rör barn.

Med ett steg i taget kommer vi i Miljöpartiet att kämpa för att stärka barns rättigheter. Och efter att vi vunnit valet ser jag fram emot att vi tillsammans med kollegorna i oppositionen återigen kan lyfta upp barnkonventionen och barns rättigheter till den plats den borde ha.

Det kommer att ske efter fyra år av utvisningspolitik och SD:s linje, som helt struntar i konventionen om mänskliga rättigheter, har fått trumfa det mesta andra på migrationspolitikens område.

Herr talman! När det gäller barn tycker vi aldrig att det är rätt att frihetsberöva dem enbart på grund av att de har sökt asyl eller fått ett beslut om att de inte längre får uppehålla sig i Sverige.

Under vissa omständigheter tycker vi dock att det ska kunna gå att frihetsberöva vuxna personer. Men även när det gäller vuxna tycker vi att man alltid måste säkerställa att det sker först när det är nödvändigt, effektivt och proportionerligt. Mindre ingripande åtgärder ska alltid vidtas i första hand.

Herr talman! Vi har debatterat i över åtta timmar, och jag kan konstatera att överorden växer. Även om Star Wars-referenserna är underhållande fastnar skrattet ändå lite i halsen hos mig, när tankarna går tillbaka till vad vi egentligen pratar om.

Vi låser in människor. Det är fråga om människor som inte har begått något brott, vars enda gärning har varit att komma till oss och säga: ”Hjälp mig! Jag behöver skydd.” Men de har inte lyckats bevisa att den fruktan för förföljelse de känner är riktig.

Ibland finns det människor som inte kan få resehandlingar för att åka hem, men de blir misstrodda för att inte göra sitt bästa för att få ett hemlandspass när ambassaden vägrar.

Visst finns det säkert en och annan som misstänkliggörandet träffar riktigt, men vi vet också att det finns barn som föds i Sverige, som aldrig håller sig undan myndigheterna, som växer upp hos Migrationsverket, och ändå aldrig kan åka till det hemland som Migrationsverket tycker är deras. Majblommeförsäljaren Murhaf Hamid var en av dem.

Även om det finns familjer som håller sig undan är det inte alltid så enkelt att de som blir kvar håller sig undan. Jag tycker att vi bör akta oss för att jämföra en familj som gömmer sig av fruktan för att utvisas till förföljelse med krigsbrottslingar som använder människor som sköldar för att inte bli träffade av våld i ett krig. Det är ändå en ganska hårresande analogi.

Herr talman! I dag debatterar vi alltså frihetsberövande av människor. Att frihetsberöva en människa är en av statens mest ingripande åtgärder. I en rättsstat ska frihetsberövande som huvudregel enbart vara förbehållet situationer där någon dömts för brott eller vid misstanke om allvarlig brottslighet och i vissa fall för att skydda en människa från att allvarligt skada sig själv eller någon annan.

De människor som frihetsberövats genom förvar har typiskt sett inte begått något brott alls. De frihetsberövas för att beslut om att de inte får fortsätta att leva i Sverige ska verkställas. Ett sådant frihetsberövande ställer mycket höga krav på proportionalitet, rättssäkerhet och medmänsklighet. Situationen i förvaren är redan i dag djupt problematisk. Återkommande rapporter från JO och Riksrevisionen vittnar om trångboddhet, vilket strider mot FN:s riktlinjer mot omänsklig och förnedrande behandling. Det är långa förvarstider, och människor hålls frihetsberövade utan att kunna förutse när de ska friges, ibland trots att det inte går att återvända.

Det har också kommit larm om övergrepp och allvarliga kränkningar av människors rättigheter, även barns. Mot den bakgrunden tycker vi i Miljöpartiet att regeringens självklara utgångspunkt borde vara att minska användningen av förvar till ett minimum, att omedelbart förbjuda förvar av barn och säkerställa att mindre ingripande alternativ används där det går.

Det är bra att regeringen i sin proposition ger uttryck för att uppsikt ska väljas framför förvar i fler fall, att fler former av uppsikt införs och att reglerna om ansvarig myndighet blir tydligare. På det sättet kan intrånget i människors frihet och integritet ändå minskas jämfört med att man låser in dem under förhållanden som faktiskt är sämre än i många fängelser.

Vi ser att vissa av förändringarna, också med säkerhetsavdelningar, kan leda till att man i lägre utsträckning behöver placera människor i kriminalvården. Det finns vissa delar av förslaget som vi också tycker är förbättringar jämfört med hur det ser ut i dag. Men vi tycker att regeringen egentligen borde bestämma att man inte ska placera förvarstagna alls hos kriminalvården, och man borde absolut inte hålla människor i polisarrester.

Vi i Miljöpartiet ser också att allvarlig kritik har förts fram vad gäller den förstärkta uppsikten med elektronisk övervakning. Till exempel har Institutet för mänskliga rättigheter avstyrkt förslaget. Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt om det blir effektivt, och Integritetsskyddsmyndigheten har varnat för att åtgärden kan bli mer ingripande än tänkt, bland annat på grund av att det är oklart hur larm- och positioneringsuppgifter ska hanteras.

Vår uppfattning är att regeringen bör uppmanas att göra en mer fördjupad analys av förslaget innan man återkommer om förslaget visar sig uppfylla kraven på att det ska vara effektivt, nödvändigt och proportionerligt.

Vi tycker att det är fel att regeringen föreslår förlängda förvarstider, och vi är kritiska till det.

Institutet för mänskliga rättigheter liksom Sveriges kristna råd avstyrker de längre tidsgränserna eftersom det saknas en utredning som visar på att det finns ett sådant behov. Att det finns ett behov är ändå det mest basala kravet för att en stat ska kunna frihetsberöva en människa. Det måste vi väl ändå vara överens om, herr talman?

Även Asylrättscentrum, Civil Rights Defenders, Rädda Barnen och Svenska Röda Korset är kritiska till eller avstyrker längre tidsfrister inför avlägsnande. De menar att det saknas underlag som visar att längre tid i förvar leder till ökat återvändande samtidigt som vi vet att förvar påverkar den enskilde kraftigt negativt. Asylrättscentrum lyfter konkret upp att det saknas faktaunderlag och analyser som visar att det här skulle vara effektivt och ändamålsenligt.

Beträffande frågan om barn har vi samma uppfattning som FN:s barnrättskommitté, nämligen att barn aldrig borde frihetsberövas bara på grund av deras migrationsstatus. Det borde helt enkelt vara förbjudet att låsa in barn bara på grund av att de sökt asyl eller fått ett beslut om att de inte får fortsätta att uppehålla sig i Sverige.

Regeringens förslag innebär att staten öppnar upp för ytterligare tvångsåtgärder mot barn när de redan befinner sig i en mycket utsatt situation. Att regeringen dessutom ökar denna utsatthet genom att föreslå att barn ska kunna separeras från sina vårdnadshavare genom förvarstagande är en mycket skadlig och ingripande åtgärd. Det strider mot grundläggande principer i barnkonventionen om att barn inte ska separeras från sina föräldrar.

Även Lagrådet har uppmärksammat den här delen av regeringens förslag och framhåller att om en sådan ordning alls ska finnas anser Lagrådet att det åtminstone och uttryckligen bör begränsas till fall där barnet har utvisats av domstol på grund av brott. Och då avgränsas förslaget i praktiken till straffmyndiga barn.

Det är också allvarligt att regeringen öppnar upp för förstärkt uppsikt med elektronisk övervakning utan nedre åldersgräns. Det innebär i praktiken att man kan sätta fotboja på förskolebarn. Det är otroligt ingripande och stigmatiserande, och det riskerar att skada barns hälsa, utveckling, privatliv och familjeliv.

Lagrådet kritiserar särskilt regeringens sätt att beskriva övervakning av barn. Man väger felaktigt statens intresse mot barnets intresse av att inte övervakas elektroniskt, när det i själva verket också är statens intresse att värna barns rättigheter och barnkonventionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och reservation 3 i förslaget.

Utöver det har vi i Miljöpartiet i dag tillsammans med Centerpartiet begärt att några av de utökade frihetsbegränsningar som rör barn helt ska vilandeförklaras.

En vilandeförklaring innebär att en sjättedel av riksdagens ledamöter kan besluta om att förslaget ska pausas helt och inte får beslutas på tolv månader. Det är en nödbroms i grundlagen som är till för att säkerställa att en regering inte förhastat inskränker grundläggande fri- och rättigheter i vår grundlag, och det handlar definitivt flera av regeringens förslag om nu.

Man har på punkt efter punkt hastat igenom ingripande lagstiftning på ett sätt som till och med gör det svårt för de mest erfarna och insatta juristerna i Sverige att få ett helhetsgrepp.

Vi kan inte lyckas med att vilandeförklara allt som är dåligt. Men när det gäller de delar som rör barn som inte begått några brott och som handlar om att fler barn under dubbelt så lång tid ska låsas in och separeras från sina vårdnadshavare genom förvar har vi nu bildat en tillräckligt stor minoritet i riksdagen för att stoppa lagen från att gå igenom innan vi vinner valet den 13 september. Då kan vi byta riktning för Sverige till en riktning som respekterar och värnar barns rättigheter och barnkonventionen.