Hanna Gunnarsson

Motion till riksdagen 2026/27:27 av Carina Örgård m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:313 Ett nytt brott och andra åtgärder mot människohandel Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på åtgärder i syfte att stärka skyddet och stödet för brottsoffer utsatta för människohandel för att fullt ut uppfylla direktivets krav och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör vidta åtgärder i syfte att stärka Jämställdhetsmyndighetens förutsättningar att vara nationell kontaktpunkt för den gränsöverskridande vidareslussningen av brottsoffer för människohandel inom EU och tillkännager detta för regeringen. Regeringens förslag Regeringen föreslår i propositionen lagändringar som krävs för att genomföra EU:s nya direktiv om förebyggande och bekämpning av människohandel samt skydd för brotts­offer. Då de flesta åtagandena i ändringsdirektivet uppfylls av gällande rätt kräver genomförandet, enligt regeringen, endast ett fåtal lagändringar. Regeringen bedömer att människohandel och människoexploatering är allvarliga brott som ofta sker inom organiserad brottslighet och bygger på ett hänsynslöst utnyttjande av människor. För att minska efterfrågan på exploaterad arbetskraft föreslås därför att ett nytt brott, olaga nyttjande av tjänst, införs. Förslaget innebär att det ska bli straffbart att anlita en tjänst som utförs av en person som är utsatt för människohandel eller människoexploatering. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år, och även försök till brottet ska vara straff­bart. Eftersom människohandel ofta är gränsöverskridande föreslår regeringen också att Jämställdhetsmyndigheten ska bli nationell kontaktpunkt för vidareförmedling av brotts­offer inom EU. För att myndigheten ska kunna utföra uppdraget föreslås dessutom särskilda regler om personuppgiftsbehandling och sekretess. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027. Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning att människohandel och människo­exploatering är mycket allvarliga brott som måste bekämpas med all kraft. Därför står vi bakom förslaget i propositionen om att ett nytt brott, olaga nyttjande av tjänst, införs. Dock krävs det fler åtgärder än enbart ytterligare kriminalisering för att komma till rätta med problemen. Bland annat finns det stora brister i samhällets stöd till de brottsoffer som utsätts för människohandel och människoexploatering, vilket vi redogör närmare för nedan. Särskilt om arbetskraftsexploatering Vänsterpartiet anser att arbetskraftsexploatering, svartarbete och arbetslivskriminalitet är allvarliga samhällsproblem som leder till att arbetstagare utnyttjas, samtidigt som oseriösa företag får konkurrensfördelar framför företag som följer lagar och kollektiv­avtal. Vi har därför stått bakom regeringens tidigare förslag om stärkt kontroll mot skattefusk och arbetslivskriminalitet men anser att åtgärderna behöver skärpas ytterligare (prop. 2025/26:282, mot. 2026/27:8). För att motverka arbetskraftsexploatering vill vi bl.a. ge Skatteverket utökade möjlig­heter att granska vilka underentreprenörer och bemanningsföretag som används vid olika uppdrag. Vi anser att företag som tar emot offentliga subventioner ska kunna redovisa både vilka företag och vilka personer som faktiskt utfört arbetet. Vi vill också stärka systemet med personalliggare, som vi ser som ett viktigt verktyg mot svartarbete och fusk. Därför har vi föreslagit att Skatteverket ska öka antalet kontroller av personal­liggare kraftigt och få möjlighet att samköra uppgifter från personalliggare med företagens redovisning av arbetsgivaravgifter samt att alla branscher som omfattas av regelverket ska använda digitala personalliggare. Vi har även föreslagit att kontroll­avgifterna vid regelbrott ska höjas och indexeras för att behålla sin avskräckande effekt. Sammantaget menar vi att skärpta kontroller, ökad transparens och starkare sanktions­möjligheter är centrala åtgärder för att bekämpa arbetskraftsexploatering och skapa ordning och reda på arbetsmarknaden. Mer att läsa om våra förslag för att sätta stopp för arbetslivskriminaliteten på svensk arbetsmarknad finns i motion 2024/25:62 Ordning och reda på arbetsmarknaden. Särskilt om exploatering för sexuella ändamål Enligt Nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM) upptäckte myndigheterna under 2024 fler personer utsatta för människohandel för sexuella ändamål. Digital sexuell exploatering ökar samtidigt som exploateringen i thaimassage­branschen fortsatt är omfattande. Polisen bedömer att sexuell exploatering förekommer på omkring 80 procent av landets thaimassagesalonger. Många utsatta är kvinnor från Thailand eller Latinamerika som lockats till Sverige genom skuldsättning, vilseledande avtal och falska löften. NSPM konstaterar att människohandel i allt högre grad sker genom mer affärs­mässiga och svårupptäckta upplägg där brottsoffer utnyttjas för både sexuella ändamål och arbete. Detta genererar stora vinster för organiserad brottslighet samtidigt som brottsofferperspektivet försvagas. Årsrapporten visar också att arbetet mot prostitution, sexuell exploatering och människohandel ligger efter det övriga arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Få kommuner prioriterar frågorna och Sverige har få fällande domar för människohandel. För att upptäcka fler brott krävs ett mer aktivt polisarbete. Samtidigt larmar organisationer om att kvinnor som utsatts för sexuell exploatering i vissa fall gripits och utvisats i stället för att få stöd som brottsoffer. NSPM pekar även på brister i tillämpningen av regler om uppehållstillstånd för betänketid för offer för människo­handel. Riksrevisionen bedömer i en rapport från hösten 2026 att arbetet mot människo­handel för sexuella ändamål är ineffektivt. Migrationsverket, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten brister i styrning, samverkan och kompetens, vilket försvårar upptäckt, utredning och lagföring av brotten. Polisen arbetar inte tillräckligt aktivt med att identifiera offer, samtidigt som resursbrist och otydlig nationell styrning försvagar arbetet. Riksrevisionen pekar också på att personer som utnyttjas i prostitution alltför ofta behandlas som vittnen i stället för målsägande, vilket kan försämra deras tillgång till stöd och skydd. Myndigheterna behöver därför enligt Riksrevisionen stärka sitt arbete på en rad områden, och regeringen bör se över regelverket för att förbättra skyddet för brottsoffer och öka möjligheterna att lagföra människohandlare.[1] Vänsterpartiet anser att det är positivt att den förra regeringen gett Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i uppdrag att stärka arbetet mot människohandel och förbättra stödet till brottsoffer. Enligt oss finns det dock skäl att även se över lagstiftningen och tydliggöra polisens återrapportering. Vi har därför tidigare föreslagit en utredning i syfte att klarlägga om bestämmelserna om människohandel och människoexploatering fungerar som avsett samt att polisen ska få i uppdrag att återrapportera sina insatser mot prostitution och människohandel (mot. 2025/26:2782). Stödet till exploaterade människor brister Flera remissinstanser anser att stödet till offer för människohandel och människo­exploatering är otillräckligt. Brottsofferjouren Sverige och Frälsningsarmén kritiserar att offer ibland tas i förvar och utvisas i stället för att få skydd och stöd. TCO och Umeå universitet framhåller att brottsoffer bör kunna få tillfälligt uppehållstillstånd även om de inte samarbetar med brottsbekämpande myndigheter. Nyköpings kommun menar att dagens regler begränsar möjligheten att ge stöd till offer utan uppehållstillstånd, medan Myndigheten för delaktighet pekar på brister i tillgången till anpassade boenden för personer med funktionsnedsättning. Asylrättscentrum anser att nuvarande regelverk och tillämpning inte fullt ut uppfyller direktivets krav och varnar för att kommande reformer kan försämra skyddet ytterligare. Flera remissinstanser, däribland Plattformen Civila Sverige mot människohandel, Sveriges Stadsmissioner, Frälsningsarmén och Institutet för mänskliga rättigheter, efterlyser tydligare ansvarsfördelning och starkare reglering av den nationella vidareslussningsmekanismen för brottsoffer inom EU. De varnar för att brister i samordning mellan myndigheter riskerar att leda till att utsatta personer inte får det skydd och stöd de har rätt till. Vänsterpartiet delar remissinstansernas synpunkter. Vi har tidigare särskilt lyft problemet med bristande stöd till brottsoffer utsatta för sexuell exploatering. Vi har återkommande föreslagit bl.a. att personer som utnyttjas för sexköp ska få tydlig målsägandestatus under förundersökning och rättegång mot sexköpare. Vidare vill vi att regeringen tar fram ett nationellt exitprogram för personer utsatta för sexuell exploatering (se t.ex. motion 2025/26:2782 Åtgärder för att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn och SOU 2023:97). Även personer som utsatts för andra former av människohandel och människoexploatering, t.ex. arbetskraftsexploatering, behöver bättre skydd och stöd från samhället. Utredningen SOU 2025:119 har bl.a. föreslagit att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att dels kartlägga tillgången till boendeinsatser, dels ta fram stödmaterial och vidta kunskapshöjande åtgärder på området riktade till aktörer på kommunal och regional nivå. Regeringen bör därför återkomma med förslag på åtgärder i syfte att stärka skyddet och stödet för brottsoffer utsatta för människohandel. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Jämställdhetsmyndigheten som nationell kontaktpunkt Regeringen föreslår i propositionen att Jämställdhetsmyndigheten ska vara nationell kontaktpunkt för den gränsöverskridande vidareslussningen av brottsoffer för människo­handel inom EU i enlighet med ändringsdirektivet. Jämställdhetsmyndigheten har dock i sitt remissvar avstyrkt att funktionen placeras vid myndigheten. Myndigheten anför bl.a. att uppgiften skiljer sig från myndighetens nuvarande arbete eftersom den inte ansvarar för gränsöverskridande stöd till brottsoffer och inte hanterar individärenden och att den nya uppgiften skulle innebära att det behöver införas en ny verksamhet inom myndig­heten med tillhörande behov av ett nytt it-system och menar att åtgärden utgör ett ineffektivt användande av statens medel. Vänsterpartiet kan konstatera att Jämställdhetsmyndigheten redan i dag har i uppgift att främja utvecklingen av förebyggande insatser mot bl.a. prostitution och människo­handel för alla ändamål. Myndigheten har också i uppgift att på nationell nivå samordna arbetet mot prostitution och människohandel för alla ändamål, utveckla samverkan mellan myndigheter och andra aktörer liksom med internationella aktörer, bistå myndig­heterna med metodstöd och kompetensutveckling samt delta i det myndighets­gemen­samma arbetet mot arbetslivskriminalitet (se 4 § förordningen [2017:937] med instruktion för Jämställdhetsmyndigheten). På Jämställdhetsmyndigheten finns också den nationella samordningen mot prostitution och människohandel, NSPM. Vi instämmer därför i regeringens bedömning att Jämställdhetsmyndigheten är den myndighet som är bäst lämpad att vara nationell kontaktpunkt. Vi anser dock att det är centralt att Jämställdhets­myndigheten får bästa möjliga förutsättningar att utöva sitt nya uppdrag t.ex. i form av it-system och andra resurser. Regeringen bör därför vidta åtgärder i syfte att stärka Jämställdhetsmyndighetens förutsättningar att vara nationell kontaktpunkt för den gränsöverskridande vidare­slussningen av brottsoffer för människohandel inom EU. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Carina Örgård (V) Malin Björk (V) Hanna Gunnarsson (V) Banesa Martinez Roldán (V) Tobias Smedberg (V) Håkan Svenneling (V) [1] Riksrevisionen. Arbetet mot människohandel för sexuella ändamål – otillräckligt och med bristande styrning, RiR 2026:18.

Motion till riksdagen 2026/27:9 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:279 Personalförsörjning av det militära försvaret Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förtydligande om att möjligheten att bruka den förlängda värnplikten för tidigare yrkes- och reservofficerare t.o.m. 70 års ålder som regel inte bör nyttjas i fredstid och tillkännager detta för regeringen. Inledning Personalen är grunden för ett väl fungerande totalförsvar och för att samhället ska vara robust och fungera även under kriser. Att arbeta inom Försvarsmakten och vara en del av försvaret av Sverige ska vara ett yrke att känna stolthet över. Det är samtidigt ett arbete som innebär risker, både på hemmaplan i fredstid och under större övningar, internatio­nella insatser eller annan skarp verksamhet. Yrket kräver också bortavaro från familjen under kortare och längre perioder vilket påverkar det egna privatlivet. Det är därför av största vikt att arbetsvillkoren inom Försvarsmakten är så bra som överhuvudtaget är möjligt, att säkerheten alltid tas på största allvar och att trakasserier och kränkningar alltid motarbetas. För att ha en långsiktigt stark försvarsmakt är det viktigt att myndig­heterna kan behålla sin personal. Löner och villkor måste vara så bra att personalen vill och kan stanna i sitt yrke och inte av ekonomiska skäl tvingas att söka sig till en annan arbetsgivare. De som har lämnat av olika anledningar ska lätt kunna återvända om de så önskar. I propositionen lämnas förslag om ändringar i lagen om totalförsvarsplikt och lagen om skydd för anställning för viss tjänstgöring inom totalförsvaret m.m. Vänsterpartiet hade önskat ett bredare helhetsgrepp kring personalförsörjningen av det militära försvaret. Nu lämnas en del frågor utestående, vilket är olyckligt. Det krävs därför ett fortsatt arbete för att förbättra för Försvarsmaktens personal, självklart i nära samarbete med de fackliga organisationerna. Vi ser också fram emot vidare samtal mellan riks­dagens partier om dessa frågor. Förlängd värnplikt för tidigare yrkes- och reservofficerare Propositionen föreslår förlängd värnplikt för före detta yrkesofficerare och reserv­officerare. I dag är många av oss friskare längre upp i åldrarna och tidigare officerare har särskilt stora möjligheter att bidra med viktig kunskap och erfarenhet till total­försvaret. Samtidigt omfattas redan alla medborgare av totalförsvarsplikten upp till och med 70 år. Vid höjd beredskap bör alla delta på det sätt som är mest lämpligt för den enskilde. Att tidigare officerare då tjänstgör med plikt som just officerare kan vara logiskt. I fredstid ska dock alltid frivillig anställning, som kan avslutas när den anställde så önskar, vara det som gäller. Vänsterpartiet har tagit del av de synpunkter som Officersförbundet och Förbundet Reservofficerarna har lämnat i sina remissvar till SOU 2025:86. För att motverka risken för missbruk av ett förändrat regelverk föreslår vi att ett förtydligande görs. Regeringen bör återkomma med ett förtydligande om att möjligheten att bruka den förlängda värnplikten för tidigare yrkes- och reservofficerare till och med 70 års ålder som regel inte bör nyttjas i fredstid. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tidsbegränsade anställningar i Försvarsmakten Vänsterpartiet anser att normen för anställningar på hela arbetsmarknaden ska vara att anställningen är tillsvidare och på heltid. Det ger en trygghet för alla som är anställda att veta att ens anställning inte tar slut vid en viss tidpunkt eller kan avslutas utan giltiga skäl. Att avskaffa visstidsanställningar och anställningar som är tidsbegränsade utan att ha specifika skäl för det är viktigt för Vänsterpartiet. Lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) gäller för gruppbefäl, soldater och sjömän i Försvarsmakten. Lagen kom till i en annan tid än vad vi ser i dag, med ett annat säkerhetspolitiskt läge i vår omvärld och då Försvarsmakten under en tid minskat, inte som i dag då den står mitt i en tillväxtspurt. År 2010 lades värnplikten vilande och rekrytering till Försvarsmakten skulle göras på grunden av frivillighet och inte plikt. I dag är värnplikten tillbaka och behovet av att öka antalet anställda i Försvarsmakten är mycket stort. Det kräver både att rekryteringen ökar, att Försvarsmaktens olika yrken anses attraktiva och att de som redan är anställda vill och kan vara kvar i sitt yrke. I lagen om vissa försvarsmaktsanställningar (2012:332) slås fast att gruppbefäl, soldater och sjömän i Försvarsmakten ska vara tidsbegränsat anställda, i minst sex år och högst åtta år. Den totala anställningstiden får uppgå till högst 16 år, varav högst 12 år som kontinuerligt tjänstgörande. Detta gäller alla anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, men framför allt anställda med lång teknisk erfarenhet där en anställning som avslutas ofrivilligt eftersom den anställde nått tidsgränsen kan få stora konsekvenser för arbetsplatsen. Ofta lyfts argument om fysiska krav fram för att anställningar ska ha en tidsgräns, men precis som för andra arbetsgivare måste Försvarsmakten kunna erbjuda de förändringar i anställningen som krävs om en anställd t.ex. på grund av sjukdom eller ökande ålder behöver andra arbetsuppgifter. Det finns trots allt många olika typer av arbetsuppgifter i en så stor myndighet som Försvarsmakten, även på den enskilda arbetsplatsen. Det handlar om trygghet för de anställda, men också om att Försvarsmakten inte har råd att förlora viktig kompetens. Att personal med viktig erfarenhet går förlorad är ett enormt slöseri med resurser för en organisation som dessutom expanderar. Vänsterpartiet anser att anställningar i första hand ska vara tillsvidareanställningar och i andra hand att arbetsgivaren ska möjliggöra ökad anställningstrygghet genom att omvandla tjänsten till en annan typ av anställning, t.ex. som civilanställd i stället för militär personal. Det är en uppfattning som bl.a. delas av Officersförbundet, som i sitt remissvar till SOU 2025:86 riktar skarp kritik mot att regelverket inte föreslås ändras. Vänsterpartiet beklagar att regeringen inte föreslår någon förändring av det föråldrade regelverket. Vi menar att de tidsbegränsade anställningarna i lagen om vissa försvars­maktsanställningar (2012:332) ska avskaffas i syfte att öka tryggheten för de anställda. Vi har även tidigare framfört dessa krav i vår motion Personalfrågor i Försvarsmakten (mot. 2025/26:199). Bättre villkor för värnpliktiga En viktig del av personalförsörjningen är värnplikten. Men värnplikten är viktig inte bara för att försörja Försvarsmakten med personal, utan också för att stärka den folkliga förankringen av Försvarsmakten och ytterst som ett sätt att stärka demokratin. Vänster­partiet instämmer i ambitionen om en utökad värnplikt som ska byggas ut successivt för att 2030 uppgå till 10 000 värnpliktiga årligen och 12 000 värnpliktiga senast 2032. Plikttjänstgöring är en speciell typ av tjänstgöring. Det faktum att människor kan tvingas in i verksamheten kräver ett särskilt ansvar för att skapa goda förhållanden för demokratiskt inflytande. En folklig förankring kräver möjlighet till reellt inflytande över den situation man befinner sig i. Det handlar ytterst om legitimiteten i ett system byggt på plikt. Att Pliktrådet har goda förutsättningar och tillräckliga resurser för sin verksamhet är därför centralt. Att värnplikten nu successivt utökas innebär en högre arbetsbelastning för rådets medlemmar. Till detta kommer den nu aktiverade civilplikten, som kommer att leda till nya uppgifter för de förtroendevalda. I förordningen (2017:1249) om med­inflytande för totalförsvarspliktiga slås det fast att Pliktrådet som högst får bestå av fem personer. Vänsterpartiet menar att antalet ledamöter bör utökas till sju. Vidare bör de ekonomiska förutsättningarna för värnpliktiga bli bättre. Idag är dag­ersättningen alltför låg, och genom att den inte indexregleras urholkas värnpliktigas köpkraft. För att säkra att dagersättningen ska följa med samhällets kostnadsutveckling menar Vänsterpartiet att dagersättningen bör indexregleras. Läs mer i vår motion Personalfrågor i Försvarsmakten (mot. 2025/26:199). Nooshi Dadgostar (V) Andrea Andersson Tay (V) Nadja Awad (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Agnes Hultén (V) David Höglund Velasquez (V) Tobias Smedberg (V) Hanna Gunnarsson (V)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:297. Regeringens förslag Regeringen föreslår i propositionen en genomgripande ändring av hela det straffrättsliga systemet. Ett system med villkorligt fängelse föreslås. Presumtionen mot fängelse föreslås tas bort och påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras. Möjligheten att döma till kontraktsvård eller överlämna någon till vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) tas bort. Syftet är, enligt regeringen, att straffmätningen ska ske på ett mer nyanserat sätt. Vid flerfaldig brottslighet ska tillkommande brott ges ett större genomslag i straffmätningen. Straffmätningen ska utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för. Vidare tas vissa strafflindrings­grunder, s.k. billighetsskäl, bort. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Vänsterpartiets ställningstagande Dagens påföljdssystem Det svenska påföljdssystemet bygger på att straffet bestäms utifrån brottets straffvärde, där hänsyn tas till bl.a. skada, fara, motiv och försvårande eller förmildrande omständigheter. Domstolen kan även beakta särskilda strafflindringsgrunder, såsom personliga förhållanden eller samarbete med rättsväsendet. Påföljderna omfattar böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, särskild vård och från april 2026 även säkerhetsförvaring. Huvudregeln är att fängelse ska användas som en sista utväg, vilket innebär en presumtion mot fängelse. I stället kan villkorlig dom eller skyddstillsyn väljas om det bedöms vara tillräckligt. Valet av påföljd påverkas främst av brottets straffvärde, brottets art och tidigare brottslighet. För vissa grupper, såsom unga lagöverträdare och personer med allvarlig psykisk störning eller missbruksproblem, finns särskilda regler och vårdinriktade påföljder. Säkerhetsförvaring är en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd för personer som bedöms utgöra en påtaglig risk för återfall i mycket allvarlig brottslighet. Remissinstanserna Remissinstansernas kritik kan sammanfattas som att de anser att påföljdssystemet kan behöva reformeras men att de föreslagna förändringarna är alltför omfattande och otillräckligt underbyggda. Flera remissinstanser, däribland juridiska fakulteter vid flera universitet, Brottsförebyggande rådet, Institutet för mänskliga rättigheter, Advokat­samfundet och Svea hovrätt, menar att utredningen inte tillräckligt motiverar varför reformerna behövs eller analyserar deras konsekvenser. Särskilt kritiseras avskaffandet av villkorlig dom och skyddstillsyn till förmån för ett nytt system med villkorligt fängelse, eftersom det riskerar att bli mer komplicerat och svårare att tillämpa. Brå anser att brottsofferintresset som argument används så brett av utredningen att det får tjäna som motiv till att skärpa straff även för brott som inte har något brottsoffer i vanlig mening. Göteborgs universitet (juridiska institutionen) ser en risk för att brottsoffret, i abstrakt mening, utnyttjas för politiska ändamål. Att värna brottsoffer handlar enligt Brottsofferjouren inte i första hand om längre straff utan om erkännande, trygghet, stöd och delaktighet i rättsprocessen. Det finns en risk att brottsofferpers­pektivet reduceras till ett retoriskt stöd för straffskärpning utan att detta leder till faktiska förbättringar för de som utsatts. Många remissinstanser framhåller att förslagen innebär en betydande höjning av repressionsnivån och riskerar att leda till strängare och mindre individualiserade straff, med minskad proportionalitet samt ett svagare fokus på rehabilitering och åter­anpassning. Vidare lyfter flera remissinstanser fram att det saknas evidens för att hårdare straff minskar brottsligheten och att forskning snarare visar att längre fängelsestraff har begränsad brottsförebyggande effekt, medan återfallsfrekvenserna ofta är lägre vid icke frihetsberövande påföljder. Kritikerna varnar också för att reformen kan urholka humanitetsprincipen och medföra betydande ekonomiska och sociala kostnader. Vidare ifrågasätter remissinstanserna förslaget om minskade möjligheter till strafflindring, eftersom det kan leda till ökad belastning på Kriminal­vården och minska domstolarnas möjligheter att beakta individuella omständigheter. Flera remissinstanser anser också att konsekvenserna för domstolarna, Kriminalvården och rättsväsendet i stort inte har analyserats tillräckligt. Kostnaderna för reformen bedöms av många som svåra att motivera i förhållande till den förväntade samhällsnyttan. Flera remissinstanser förespråkar i stället brottsförebyggande insatser genom exempelvis skola och socialtjänst samt betonar vikten av ökad upptäcktsrisk och effektiv brottsutredning. Även om vissa instanser ser möjliga positiva effekter i form av avskräckning och ingripanden mot kriminella beteenden, är den samlade bedömningen från många remissinstanser att reformen riskerar att skapa tillämpningsproblem, öka belastningen på rättsväsendet och få långtgående konsekvenser som inte har utretts tillräckligt väl. Lagrådet Lagrådet inleder sitt omfattande yttrande med att slå fast att de finner att lagstiftnings­ärendet inte kan anses vara tillfredsställande berett. Delar av förslagen – de om ökad användning av hela straffskalan och om straffvärdesbedömningen vid flerfaldig brottslighet – är så bristande att Lagrådet avstyrker dem. Andra förslag ifrågasätter Lagrådet och bedömer som för generellt och oprecist formulerade och därmed lagstiftningstekniskt problematiska. Lagrådet konstaterar bl.a. att remissens ofta vidlyftiga författningskommentarer måste läsas med försiktighet. Lagrådet lämnar en lång rad förslag på hur regeringens förslagna lagändringar kan revideras. Regeringen har reviderat en del av förslagen utifrån Lagrådets synpunkter. Lagrådet har även granskat om förslagen kan antas tillgodose de syften som anges i remissen. I den delen anser Lagrådet att det är svårt att bedöma om förslagen är ägnade att tillgodose brottsoffrens intresse och behovet av samhällsskydd bättre än vad nuvarande reglering gör. Ett repressivt systemskifte Regeringens förslag syftar till att genomgående skärpa alla straff. Genom avskaffad presumtion mot fängelse, införande av s.k. villkorligt fängelse, slopad mängdrabatt, ny modell för straffmätning med ökat fokus på straffvärde, minskade möjligheter till strafflindring och avskaffande av villkorlig dom och skyddstillsyn görs en genom­gripande ändring av hela det straffrättsliga systemet i en mycket repressiv riktning. Den totala kostnaden för reformen beräknas enligt utredningen SOU 2025:66 till mellan 16,3 och 23,2 miljarder kronor årligen. Regeringen gör av flera skäl en annan bedömning och landar i att den totala kostnaden av förslagen i propositionen, när de kombineras med andra pågående reformer som inte var kända under utredningens arbete, uppskattas till drygt 46 miljarder kronor per år när förslagen är fullt genomförda. Skillnaderna i dessa uppskattningar säger både något om osäkerheten i effekterna av dessa reformer och om hur ovissa dessa kostnadsberäkningar är. Oavsett var den slutgiltiga kostnaden landar är det oerhörda summor för förslag som endast Tidöpartierna själva verkar tro har någon positiv effekt. Totalt bedöms reformen innebära ca 16 000 fler utdömda fängelseår per år. Reformen innebär en systemomläggning som leder till ett mer fängelsecentrerat och standardiserat system. Den sammantagna effekten av detta förslag tillsammans med tidigare ändringar, som Vänsterpartiet delvis stått bakom, kommer att driva upp repressionsnivån i samhället till mycket höga nivåer. Dessutom har alla tidigare ändringar denna mandat­period inte hunnit vara i kraft tillräckligt länge för att utvärderas. I debatten har 34 000[1] fångar nämnts, det är i samma storleksordning som Ystads eller Piteås hela befolkning. Det är fler fångar per capita än i Ryssland. Reformen innebär att Sverige kommer att få en fängelsepopulation som är högre än i de flesta västeuropeiska länder. Samtidigt som regeringen är beredd att satsa stora summor pengar på fängelser har den gjort väldigt lite för att stoppa nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet och i princip inget alls för att stärka arbetet med avhopparprogram och tidigare dömdas återanpassning i samhället. Ett genomtänkt straffrättsligt påföljdssystem kräver utvärdering av redan genomförda förslag Vänsterpartiet har inget emot att påföljdssystemet ses över i syfte att göra nödvändiga förändringar och moderniseringar, tvärtom. Förslaget om villkorligt fängelse skulle t.ex. kunna komplettera de befintliga påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn för att möjliggöra en större individanpassning för dömda gärningspersoner. Vi anser också, i likhet med regeringen, att det är bra att brottsofferperspektivet lyfts fram mer i lagstiftningen. Även detta kan göras genom anpassningar av det befintliga påföljdssystemet. Vi har stått bakom flera av regeringens förslag om höjda straff, t.ex. skärpta regler för villkorlig frigivning (prop. 2025/26:34), säkerhetsförvaring (prop. 2025/26:95), ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott (prop. 2025/26:181) och förslaget om dubbla straff i kriminella nätverk och höjda straffskalor (prop. 2025/26:218). Alla genomförda förslag behöver dock utvärderas innan fler ändringar av straffrättssystemet kan göras. Straffrättssystemet behöver hänga ihop och vara förutsägbart. Det är inte hållbart att genomföra en rad ändringar om skärpta straff bara för sakens skull; vi måste också ta ansvar för att se till att straffrättssystemet fungerar på ett bra sätt. Fokus kan inte bara vara på höjda straff. Vi behöver även se till att tidigare dömda, i den mån det är möjligt, kan återanpassas till samhället och än viktigare: vi måste ta krafttag mot nyrekryteringen av barn in i kriminalitet. På dessa områden vill vi se mycket större satsningar och fler åtgärder än vad regeringen hittills presenterat. Vår inställning är att straff för våldsbrott, sexualbrott, vapen- och narkotikabrott samt ekonomisk brottslighet kan behöva höjas för att motsvara brottens allvarlighet. Det är också huvudsakligen sådana ändringar vi stått bakom denna mandatperiod. Vi har däremot aldrig förespråkat generella straffhöjningar enbart för höjningens skull eftersom vi anser att det bara är symbolpolitik och att det dessutom saknar stöd i forskningen. Regeringens förslag kommer att innebära generella straffskärpningar oavsett brott och saknar därför den precision som vi efterlyser. Detta trots att regeringen själva påstår sig rikta fokus mot gängkriminella och den organiserade brottsligheten. Regeringen har även lagt fram förslag om ungdomsfängelser, sänkt straffbarhetsålder[2] och borttagande/minskning av ungdomsrabatten som vi tydligt är emot. Det nya repressiva straffrättssystem som regeringen nu föreslår kommer dock även att drabba barn mellan 14 och 18 år. I motion 2025/26:3920 med anledning av proposition 2025/26:132 Frihetsberövande påföljder för barn och unga och motion 2025/26:4211 med anledning av proposition 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare finns mer att läsa om vår syn på barn och unga som begått brott. Kriminalvården är redan hårt pressad och överbeläggningen har resulterat i att intagna får dela rum, även på klass 1-anstalter där de grövsta kriminella avtjänar sina straff. Detta medför att såväl arbetsmiljön för de anställda som livsmiljön för de intagna försämras. Vålds- och konfliktnivån drivs upp samtidigt som Kriminalvården pressas av regeringen att minska dygnskostnaden för de intagna ytterligare. Det innebär i klartext färre kriminalvårdare på fler intagna, sämre möjligheter för intagna att delta i program­verksamhet och utbildning och försämrad inslussning och återanpassning till samhället. För Vänsterpartiet är det grundläggande att vi har en god och välfungerande kriminal­vård som inte handlar om ren inlåsning av människor. Den moderna svenska kriminal­vården har länge byggt på den s.k. normaliseringsprincipen. Kriminalvårdens vision ”Bättre ut” innebär att de intagna ska ha bättre möjligheter till ett lagligt liv efter att de har avtjänat sitt straff. För att utföra uppdraget på ett bra sätt behöver arbetet vara klientnära, professionellt, rättssäkert och pålitligt. Svensk kriminalvård har tidigare varit en förebild för andra länder som insett att rehabilitering är mer framgångsrikt än bestraffning.[3] Vänsterpartiet kommer att fortsätta arbeta för att de rehabiliterande inslagen i kriminalvården ska utvecklas i stället för att, som med Tidöregeringens politik, avvecklas. Vi accepterar inte förslag som gör att ”Bättre ut” blir ”Sämre ut”. Slutligen saknar regeringens proposition en tydlig plan för när förslagen ska kunna träda i kraft. Utredningen föreslog att lagändringarna skulle träda i kraft 2028. Kriminalvården bedömer att myndighetens plats- och personalbehov till följd av bl.a. förslagen i den här propositionen kommer att kunna omhändertas tidigast 2040. Regeringen föreslår därför att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Det saknas dessutom en genomtänkt redogörelse för kostnadsutvecklingen och hur den kraftiga utbyggnaden av Kriminalvården ska finansieras. Att stressa igenom en så här pass omfattande reform som till stora delar avstyrks av Lagrådet, kritiseras av i princip samtliga remissinstanser, är ofattbart dyr och sannolikt kan träda i kraft först om ca 14 år är inte seriöst. Sammantaget är förslagen i denna proposition så pass bristfälliga att vi inte kan stå bakom dem. Riksdagen bör avslå proposition 2025/26:297. Detta bör riksdagen besluta. Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V) [1] Expressen debatt: Snart har vi flest fångar i hela EU. Publicerad den 15 maj 2026 kl. 14.00. https://www.expressen.se/debatt/debatt-snart-har-vi-flest-fangar-i-hela-eu/. [2] Den 11 juni 2026 meddelade regeringen att de drog tillbaka sin proposition 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare. Detta eftersom regeringen inte lyckats få majoritet i riksdagen för sitt förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Regeringen avser dock att återkomma med ett nytt förslag där straffbarhetsåldern sänks till 14 år i närtid. [3] Se t.ex. Fängelseexperimentet Little Scandinavia, SVT.

Motion till riksdagen 2025/26:4220 av Tony Haddou m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:301 Skärpta villkor för anhöriginvandring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår propositionen med undantag för regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar det avser 5 kap. 3 g, 18 och 18 b §§. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att gifta barn ska omfattas av rätten till familjeåterförening och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att införa en bestämmelse i utlänningslagen (2005:716) med innebörden att den som har fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon av sina föräldrar före 21 års ålder ska kunna få förlängt uppehållstillstånd på grund av anknytning oavsett ålder och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att återinföra bestämmelserna om särskilt ömmande omständigheter som avskaffades 2023 och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa övergångsbestämmelser och tillkännager detta för regeringen. Inledning I propositionen föreslår regeringen skärpta villkor för anhöriginvandring. Förslagen innebär att reglerna om vem som kan beviljas uppehållstillstånd som anhörig anpassas till EU:s rättsliga miniminivåer. Det ska gälla skilda regler i fråga om möjligheten att vara anknytningsperson för svenska medborgare, andra nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt respektive för personer med uppehållstillstånd. För att uppehållstillstånd ska kunna beviljas på grund av anknytning till en person som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska det som huvudregel krävas att anknytningspersonen har vistats med uppehållstillstånd i Sverige sedan minst två år. Undantag ska bl.a. gälla för ensamkommande barn och för flyktingar i vissa situationer. De försörjningskrav som gäller vid anhöriginvandring ska skärpas. Bland annat ska försörjningskrav gälla i fler situationer. Kravet ska gälla även vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Reglerna om uppehållstillstånd för nära anhöriga utanför kärnfamiljen ska bli bättre anpassade för förlängningssituationer. Det innebär bl.a. att den som är under 21 år och tidigare har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn, men som fyllt 18 år, ska kunna beviljas uppehållstillstånd. Det föreslås också att möjligheterna för vissa anhöriginvandrare att ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige tillfälligt ska utökas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2026. Ytterligare ett steg i regeringens utvisningspolitik Propositionen är ännu en del av den här regeringens utvisningspolitik. Genom förslagen kommer fler familjer att tvingas att leva skilda från varandra, och fler som lever tillsammans här kommer att skiljas åt när kraven för att få stanna och leva tillsammans skärps. Det är dåligt för integrationen och för sammanhållningen i samhället, och det är dåligt för Sverige. I propositionen lämnar regeringen också förslag för att åtgärda problemen som tonårsutvisningarna skapat för regeringen. Det är välkommet, men förslagen är otillräckliga. Kraven från en kraftig folklig opinion, människorättsorganisationer och riksdagens oppositionspartier, anförda av Vänsterpartiet, har tvingat regeringen att agera. I vissa fall kommer förslagen att innebära verklig och avgörande skillnad, i andra fall kommer det att innebära en möjlighet att stanna i Sverige något längre för att sedan utvisas och i ytterligare andra fall är regeringens tidsgränser och ramar för snäva. På så vis liknar förslaget i propositionen den av regeringen så kritiserade gymnasielagen. Förslagen tycks därför snarare syfta till att åtgärda det problem tonårsutvisningarna är för regeringen, och inte det problem de är för de som utvisas och för samhället i stort. Sammantaget kommer dessa förslag ändå att innebära steg i rätt riktning, varför Vänsterpartiet står bakom dem. Nej till ytterligare familjesplittring Nedan redogör vi mer ingående för Vänsterpartiets synpunkter på regeringens förslag. Reglerna om anhöriginvandring skärps och anpassas till EU:s miniminivå Regeringens samlade förslag om att skärpa reglerna för anhöriginvandring och anpassa svensk rätt till EU:s absoluta miniminivå utgör ett centralt led i en bredare omläggning av migrationspolitiken där rätten till familjeliv successivt försvagas till förmån för restriktiva styrningsambitioner. Regeringens uttryckliga ambition att lägga svensk lagstiftning på EU:s lägstanivå innebär ett principiellt vägval där Sverige frivilligt avstår från att upprätthålla ett starkare skydd för familjelivet än vad som minimalt krävs. Vänsterpartiet avvisar denna inriktning och konstaterar återigen att regeringens politik innebär ett paradigmskifte där familjeåterförening i allt högre grad betraktas som ett migrationspolitiskt undantag snarare än en rättighet. Vi anser i stället att rätten till familjeliv ska stärkas och att tidigare skärpningar successivt bör rullas tillbaka. En mer generös tillämpning av EU:s familjeåterföreningsdirektiv är ett uttryck för en ambition att värna internationella åtaganden och mänskliga rättigheter i praktiken. Vår kritik delas av flera remissinstanser. Bland annat Asylrättscentrum, Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges advokatsamfund framhåller samstämmigt att förslagen riskerar att stå i konflikt med Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och EU:s familjeåterföreningsdirektiv. Samtliga betonar att familje­återförening är en grundläggande mänsklig rättighet och att Sverige inte bör lägga sig på en miniminivå när det gäller skyddet för familjelivet. Begränsning av vilka anhöriga som omfattas av uppehållstillstånd Regeringen föreslår en betydande begränsning av vilka anhöriga som ska omfattas av rätten till uppehållstillstånd, i syfte att anpassa regelverket till EU:s miniminivå. Vänsterpartiet avvisar denna inriktning och framhåller att familjebegreppet i migrations­rätten inte kan reduceras till en snäv administrativ kärnfamiljsmodell. För människor som flytt från krig, förföljelse eller andra humanitära katastrofer kan familjeband till vuxna barn eller äldre föräldrar eller andra beroendeförhållanden vara avgörande. Att dessa relationer inte erkänns i lagstiftningen riskerar att leda till lång­varig eller permanent familjesplittring, vilket står i direkt konflikt med rätten till familjeliv enligt Europakonventionen. Remissinstanserna delar i stor utsträckning denna kritik. Asylrättscentrum framhåller att begränsningen slår oproportionerligt hårt mot utsatta grupper och riskerar att skapa långvariga separationer. Civil Rights Defenders understryker att även relationer som uppstått under flykt eller i ett tredjeland måste kunna erkännas, medan Sveriges advokatsamfund varnar för diskriminerande effekter och en rättsosäker tillämpning. Två års väntetid för familjeåterförening Förslaget om en generell tvåårig väntetid för anhöriginvandring för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd innebär en långtgående inskränkning av rätten till familjeliv och innebär i praktiken att familjer hålls åtskilda under lång tid. Regeringen motiverar förslaget med integrationspolitiska skäl. Vänsterpartiet ifrågasätter logiken bakom regeringens resonemang och konstaterar att det saknas empiriskt stöd för att långvarig familjesplittring leder till bättre etablering. Tvärtom visar både forskning och erfarenhet att trygghet, stabilitet och närhet till familjen är centralt för integration. Remissinstanserna är åter samstämmiga i sin kritik. Asylrättscentrum pekar på risker för psykisk ohälsa, familjesplittring och försämrad integration. Civil Rights Defenders framhåller att förslaget utgör ett oproportionerligt intrång i rätten till familjeliv. Institutet för mänskliga rättigheter varnar för att reformerna sammantaget riskerar att urholka skyddet för familjelivet, medan Sveriges advokatsamfund ifrågasätter förenligheten med Europakonventionen och EU-rätten. Vänsterpartiet anser att familjeåterförening ska ske skyndsamt och att väntetider som politiskt styrmedel är oförenliga med en rättighetsbaserad migrationspolitik. Ett skärpt försörjningskrav Förslaget om kraftigt skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring innebär att rätten till familjeliv i praktiken villkoras av inkomst och bostadsstandard, vilket innebär en övergång till en ekonomiskt selektiv migrationspolitik. Regeringen motiverar förslaget med integrationspolitiska argument. Vänsterpartiet delar inte denna analys. Vi anser att trygghet och familjesammanhang snarare är en förutsättning för integration än ett hinder. Osäkerhet, ekonomisk press och långvarig familjesplittring riskerar i stället att försvåra etablering. Remissinstanserna är tydligt kritiska. Asylrättscentrum pekar på att låginkomst­tagare, kvinnor och personer med osäkra anställningar riskerar att utestängas. Civil Rights Defenders anser att förslaget innebär ett oproportionerligt intrång i rätten till familjeliv. Institutet för mänskliga rättigheter varnar för samlade effekter av flera skärpningar, medan Advokatsamfundet kritiserar att kraven även ska kunna gälla vid förlängning av uppehållstillstånd, vilket skapar permanent osäkerhet. Vänsterpartiet anser att detta innebär en oacceptabel ordning där grundläggande rättigheter görs beroende av arbetsmarknadens villkor och bostadsmarknadens brister. Rätten till familjeliv ska inte villkoras av inkomst eller bostadssituation. Skärpt vandelsprövning Förslaget om skärpt vandelsprövning i ärenden om anhöriginvandring innebär en utvidgning av lämplighetsbedömningar där vaga och svårdefinierade kriterier riskerar att få avgörande betydelse för rätten till familjeliv. Regeringen motiverar förslaget med behov av ökad samhällsordning och kontroll. Vänsterpartiet anser att detta innebär en förskjutning från rättighetsprövning till moraliserande bedömningar av individers livsföring, vilket riskerar att undergräva rättssäkerheten. Remissinstanser som Advokatsamfundet och Civil Rights Defenders pekar på en risk för godtycke, bristande proportionalitet och oförutsebarhet i tillämpningen. Institutet för mänskliga rättigheter varnar samtidigt för att den samlade effekten riskerar att urholka skyddet för familjelivet. Vänsterpartiet anser att befintliga regler är tillräckliga för att hantera allvarliga fall och att förslaget därför framstår som en generell åtstramning snarare än en nödvändig reform. Reglerna om fortsatt uppehållstillstånd skärps Förslaget om skärpta regler för fortsatt uppehållstillstånd innebär i korthet att redan etablerade personer och familjer i Sverige får försämrad trygghet genom att deras rätt att stanna görs mer villkorad och osäker. Regeringen föreslår att fortsatt uppehållstillstånd i högre grad ska vara beroende av att den enskilde uppfyller krav på försörjning och etablering i Sverige, och i vissa fall även uppfyller ett krav på vandel. Vänsterpartiet anser att detta innebär en grund­läggande förskjutning där redan beviljade rättigheter blir föremål för återkommande omprövning, vilket strider mot kravet på rättssäker förutsebarhet. Sveriges advokatsamfund varnar för att detta skapar permanent osäkerhet för familjer som redan etablerat sig. Civil Rights Defenders och Institutet för mänskliga rättigheter framhåller att reformpaketet sammantaget riskerar att underminera skyddet för privat- och familjeliv. Vänsterpartiet anser att uppehållstillstånd måste utgöra en stabil grund för liv och etablering, inte ett osäkert och kontinuerligt omprövat system. Skärpta krav för att bevisa biologiska släktskap Förslaget om skärpta krav för att bevisa biologiskt släktskap i anhöriginvandrings­ärenden riskerar att försvåra familjeåterförening för människor på flykt där dokumentation ofta saknas. Regeringen motiverar förslaget med behovet av att motverka identitetsmissbruk. Vänsterpartiet delar behovet av rättssäkra identitetsbedömningar men anser att migrationsrätten måste utgå från verkligheten för människor på flykt, där bevisning ofta inte kan presenteras i traditionell form. Också Asylrättscentrum och Advokatsamfundet varnar för att skärpta krav riskerar att utestänga legitima familjer och att en ensidig betoning av biologiska band strider mot Europakonventionens bredare syn på familjeliv. Civil Rights Defenders framhåller även integritetsrisker vid ökad användning av DNA-analyser. Vänsterpartiet anser att familjebegreppet måste omfatta både biologiska och sociala relationer och att barnets bästa alltid ska vara vägledande. Sammantaget avslår Vänsterpartiet samtliga åtstramningar av rätten till familje­återförening som föreslås i propositionen. Riksdagen bör avslå proposition 2025/26:301 med undantag för regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar det avser 5 kap. 3 g, 18 och 18 b §§. Detta bör riksdagen besluta. Även gifta barn ska omfattas av rätten till familjeåterförening Gällande bestämmelser om rätt till uppehållstillstånd för föräldrar till skyddsbehövande barn innehåller krav på att barnet ska vara ogift för att det ska föreligga en rätt till uppehållstillstånd för föräldern. Av EU-domstolens praxis framgår emellertid att något krav på att ett ensamkommande barn som är flykting ska vara ogift för att omfattas av en möjlighet till familjeåterförening med sin förälder inte får ställas upp (dom Belgische Staat, C230/21, EU:C:2022:887). Regeringen föreslår att detta krav tas bort. Vänsterpartiet välkomnar regeringens förslag. Eftersom Sverige varken tillåter eller erkänner barnäktenskap är den gällande ordningen där barnäktenskap innebär att barnet nekas att leva med sina föräldrar. Regeringens förslag är inbäddat i flera andra lagändringar som Vänsterpartiet inte står bakom och avslår. För att även gifta barn ska omfattas av rätten till familjeåterförening krävs ändringar i nuvarande lagstiftning. Regeringen bör återkomma med förslag om att gifta barn ska omfattas av rätten till familjeåterförening. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Ytterligare följdändringar kan krävas med anledning av Vänsterpartiets förslag om hur propositionen ska hanteras. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följd­ändringar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Stoppa tonårsutvisningarna Vänsterpartiet ser positivt på att regeringen föreslår vissa lättnader för unga vuxna som tidigare haft uppehållstillstånd som barn. Samtidigt framstår reformen som en begränsad justering i ett i övrigt kraftigt restriktivt reformpaket. Förslaget syftar till att adressera de tonårsutvisningar som med all önskvärd tydlighet visat på de omfattande brister som finns i den svenska migrationspolitiken. Det är bra att regeringen agerar, även om det krävdes en oerhört hård press från stora delar av samhället för att regeringen skulle vakna. Tyvärr är detta förslag otillräckligt. Tonårsutvisningarna är en konsekvens av åtstramningarna av migrationspolitiken. Att människor blir utvisade på orimliga grunder och under orimliga omständigheter är den faktiska och materiella innebörden av en ”stram migrationspolitik”. I första hand handlar det om övergången från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd och nedmonteringen av de humanitära ventilerna, det som i lagstiftningen kallas särskilt eller synnerligen ömmande omständigheter. Förändringar som Vänsterpartiet motsatt sig kraftigt under alla år. Om regeringen hade velat åtgärda tonårsutvisningarna på riktigt hade den kunnat adressera de verkliga problemen. I stället har regeringen valt en väg som inte kommer att hjälpa alla drabbade och som skjuter upp problemet för vissa, och samtidigt föreslår regeringen en lång rad skärpningar som kommer att leda till ytterligare utvisningar av tonåringar och andra utsatta grupper. Ta bort åldersgränsen för den som fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till förälder och återinför särskilt ömmande omständigheter Regeringens förslag kommer i många fall att innebära att utvisningen skjuts fram från 18-årsdagen till 21-årsdagen. För de flesta av oss är relationen mellan föräldrar och barn livslång, och det är orimligt att kräva att den ska avslutas oavsett om det beror på att barnet hunnit fylla 18 eller 21 år. Vänsterpartiet anser därför att den som har fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon av sina föräldrar innan 21 års ålder ska kunna få förlängt uppehållstillstånd på grund av anknytning oavsett ålder, och utan något krav på särskilt beroendeförhållande. Regeringen har inte heller lyckats presentera någon lösning för de som redan utvisats och lämnat Sverige på grund av nu gällande lagstiftning. Bland dem finns Darya och Donya som utvisats till Iran, vilket fått mycket medial uppmärksamhet. Vänsterpartiet har tillsammans med den övriga oppositionen krävt att regeringen agerar för dem och andra som är i en liknande situation. Vi anser därför att utvidgningen av möjligheterna att förlänga ett uppehållstillstånd på grund av anknytning även bör omfatta de som redan har lämnat Sverige på grund av utvisning enligt tidigare lagstiftning samt att det ska vara möjligt att söka om man befinner sig utanför Sverige. Regeringen bör återkomma med förslag om att införa en bestämmelse i utlännings­lagen (2005:716) med innebörden att den som har fått uppehållstillstånd på grund av anknytning till någon av sina föräldrar innan 21 års ålder ska kunna få förlängt uppehållstillstånd på grund av anknytning oavsett ålder, enligt beskrivningen ovan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Införandet av en sådan bestämmelse skulle kunna medföra den oönskade situationen att personer som har uppehållstillstånd på denna grund förlorar sitt uppehållstillstånd när föräldrarna avlider. För att undvika sådana situationer behöver särskilt ömmande omständigheter återinföras i utlänningslagen. Den reglering av särskilt ömmande omständigheter som regeringen tog bort 2023 tog sikte på anknytning till Sverige och hade sannolikt lett till att en stor del av de unga som tonårsutvisats hade fått stanna. Regeringen bör återkomma med förslag om att återinföra bestämmelserna om särskilt ömmande omständigheter som avskaffades 2023. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Behov av övergångsbestämmelser Att regeringen inte föreslår några övergångsbestämmelser för så pass långtgående lagändringar med så kort ikraftträdande är anmärkningsvärt och ansvarslöst. Förslagen kommer att försämra barns möjlighet att leva med sina föräldrar, kränka rätten till familjeliv och splittra familjer som redan lever i Sverige. Utredningen som ligger bakom förslagen gör bedömningen att ett direkt ikraftträdande kan leda till att lika ärenden behandlas olika beroende på handläggningstid, att redan beredda ärenden kan behöva kompletteras, att belastningen på Migrationsverket kan väntas öka och att enskilda som överklagar beslut i enlighet med de äldre reglerna hamnar i ett sämre läge genom överklagandet. Trots det bedömer utredningen och regeringen att de nya reglerna bör tillämpas direkt, för att få snabbt genomslag. Vänsterpartiet anser att människor ska kunna lita på att den här typen av livsavgörande myndighetsbeslut prövas likvärdigt och enligt förutsebara regler. Regeringen måste ta ett större ansvar för en fungerande och rättssäker lagstiftning. Flera remissinstanser delar kritiken. Advokatsamfundet avstyrker att lagändringarna som huvudregel ska tillämpas utan övergångsbestämmelser, eftersom det leder till mindre förutsebarhet, mindre enhetlighet och mindre rättssäkerhet. Civil Rights Defenders menar att det strider mot likhetsprincipen att tillämpa olika regler på samtidigt inledda ärenden. Vänsterpartiet menar att äldre bestämmelser som berör anhöriginvandring ska gälla för ärenden som har inletts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser ska också gälla vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Vi vill därför att regeringen återkommer med övergångsbestämmelser enligt nedan. Äldre föreskrifter gäller för ärenden om ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning som inletts före ikraftträdandet. Äldre föreskrifter gäller vid överklagande av beslut om ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning som har meddelats före ikraftträdandet. Övergångsbestämmelser bör inte gälla i ärenden som berör unga mellan 18 och 21 år som ska kunna få uppehållstillstånd på grund av anknytning samt tillfälligt utökade möjligheter för vissa anhöriginvandrare att ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen. Tony Haddou (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4211 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag i de delar det avser en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken i de delar det avser 29 kap. 7 §. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om nödvändiga följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en översyn av reglerna om ungdomsreduktion och tillkännager detta för regeringen. Bakgrund Den 11 juni 2026 meddelade regeringen att de drar tillbaka sin proposition 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare, eftersom regeringen inte lyckats få majoritet i riksdagen för sitt förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Regeringen meddelade vid samma tillfälle avsikten att återkomma med ett nytt förslag där straffbarhetsåldern sänks till 14 år. Regeringens förslag Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att straffbarhetsåldern sänks till 14 år för allvarliga brott under en period om fem år ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga ungdomsreduktionen minskas och straffmaximum höjs till fängelse i 18 år för lagöverträdare under 18 år påföljden ungdomsövervakning skärps regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps. Lagändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 10 september 2026. Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdoms­tjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Däremot avstyrker vi bl.a. förslagen om sänkt straffbarhetsålder och förändrad ungdomsreduktion. Samtliga dessa förslag ökar repressionsnivån mot barn och unga, vilket saknar stöd i forskningen. Att regeringen nu väljer att lägga fram ett nytt förslag, där straffbarhetsåldern föreslås sänkas till 14 år i stället för 13 år förändrar inget i sak. Påföljdssystemets åldersgränser och den särreglering som följer av ålder avseende straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vänsterpartiet vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har inom påföljdssystemet inte får urvattnas. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Vi har inte heller något emot ökad kontroll av barn och unga som begått allvarliga brott. Förutsättningen är givetvis att de metoder och påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfallsförebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. Vidare måste nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet stoppas. Att barn lockas in i kriminalitet är ett bevis för att samhället misslyckats med att skydda och stödja dessa barn. Unga personer under 18 år som begår brott är i första hand barn med behov av stöd, skydd och långsiktiga sociala insatser. Forskning visar att ungdomars hjärnor inte är färdigutvecklade, särskilt när det gäller impulskontroll och konsekvenstänkande. Redan utredaren i den statliga utredningen (SOU 2018:85) som såg över frågan om avskaffandet av straffrabatten för unga myndiga vid vissa brott, drog slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Utredningen hänvisar till att resultat från den mest aktuella hjärn­forskningen, utvecklingspsykologin och kriminologin bara går att tolka som ett stöd för att behålla ett hänsynstagande till gärningspersoners unga ålder. Straffsystemet för unga har därför traditionellt vilat på vård och rehabilitering framför repression. Att införa barnfängelse riskerar att frångå denna grundläggande princip. En omfattande internationell och nationell forskning visar att frihetsberövande för unga inte per automatik leder till minskad återfallsrisk. Tvärtom finns det belägg för att institutions­miljöer kan förstärka kriminella identiteter och fördjupa psykisk ohälsa och marginalisering. Tidöregeringens politik riskerar därför att bli kontraproduktiv. Forskningen visar också att faktorer som en fungerande skolgång, trygga vuxen­relationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser för barn i riskmiljöer hänger ihop med minskad risk för att barn hamnar i kriminalitet. Regeringen bortser från Lagrådet Regeringen har inte inhämtat några ytterligare synpunkter från Lagrådet i samband med att det nya förslaget lades fram. Lagrådet avstyrkte förslaget om att sänka straffbarhets­åldern till 13 år för vissa brott. Lagrådet skriver i sitt yttrande att beredningen av förslaget inte uppfyller grundlagens krav, eftersom viktiga delar som påverkar förslagets innebörd har lagts fram separat och därför inte kunnat bedömas samlat av remiss­instanserna. Lagrådet anser också att förslaget inte uppnår sina syften, såsom att motverka ungdomsbrottslighet, stärka samhällsskyddet eller ge upprättelse till brottsoffer. I stället finns en risk att brottsligheten flyttas ned till ännu yngre barn. Förslaget kan dessutom strida mot regeringsformen och barnkonventionen, bl.a. eftersom frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och ske under särskilda barnanpassade former. Lagrådet pekar även på praktiska problem, såsom ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn. De avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion eftersom det hänger ihop med andra straffskärpningsförslag som inte ingått i beredningsunderlaget, vilket innebär att grundlagens beredningskrav inte är uppfyllt. Även om dessa synpunkter inhämtades utifrån förslaget om att sänka straffbarhets­åldern till 13 år finns det inga anledningar att tro att Lagrådet skulle ha någon annan åsikt i det nu aktuella ärendet. Regeringen bortser från remissinstanserna Remissinstansernas kritik mot förslaget om sänkt straffbarhetsålder är omfattande. Det är både anmärkningsvärt och oroväckande att regeringen går vidare med utredningens förslag (SOU 2025:11) när det kritiseras så kraftfullt. En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har invändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet (Brå), Brottsoffer­jouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Karlstads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i Dalarnas, Kalmars, Skånes och Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet, Myndigheten för delaktighet, Myndig­heten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän (JO), Rädda Barnen, Saco genom Akademikerförbundet SSR, Statens institutionsstyrelse (Sis), Statens skolverk, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt. Remissinstansernas kritik bygger främst på forskning som visar att barn har sämre impulskontroll och svårare att överblicka konsekvenser än äldre ungdomar och vuxna. Många menar att det saknas belägg för att en sänkning skulle minska den grova brottsligheten och att risken för återfall i stället kan öka. Flera varnar också för att kriminella nätverk kan börja utnyttja ännu yngre barn. Remissinstanserna lyfter dessutom fram att den föreslagna modellen kan göra rättssystemet mindre förutsebart och svårare att förstå. Vidare bör barn som begår grova brott i första hand mötas med sociala, rehabiliterande och förebyggande insatser snarare än straff. Flera remiss­instanser tar upp den sänkning av straffbarhetsåldern från 15 till 14 år som under en period prövades i Danmark. Eftersom sänkningen ökade risken för återfall ändrade Danmark sedan tillbaka till en straffbarhetsålder på 15 år. Redan i dag är det möjligt att döma barn i åldern 15–17 år till fängelse om det föreligger synnerliga skäl som att brottet är mycket allvarligt. Om riksdagens majoritet, i strid med en mängd tunga remissinstanser och forskningen, väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer fler väldigt unga barn att fängslas. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag. Enligt konventionen ska frihets­berövande av barn vara en sista utväg och användas under så kort tid som möjligt. Dessutom riskerar det nu aktuella förslaget tillsammans med regeringens barnfängelser att bana väg för en grupp mycket unga barn som tidigt blir livsstilskriminella. Vidare kommer sannolikt ännu fler och ännu yngre barn att gromas in i kriminalitet när de kriminella gängen söker vidare efter nya utförare. Detta för in samhället på ett sluttande plan och ytterligare sänkningar av straffbarhetsåldern ligger nära till hands om Tidöregeringen får fortsätta att styra Sverige. Vänsterpartiet vill att gängledarna ska få kännbara fängelsestraff, inte de barn som utnyttjas för att utföra sprängningar och skjutningar. Barnen är både offer och förövare samtidigt, vilket måste tydliggöras både i lagstiftningen och vid hanteringen av dem. I motion 2025/25:132 har vi i stället för barnfängelse föreslagit att maxtiden för den slutna ungdomsvården förlängs. Förändringar av ungdomsreduktionen m.m. Strafftiderna för barn och unga har ökat kraftigt och fortsätter att öka. Medelstrafftiden, exklusive livstidsdömda utan angiven strafftid, för påbörjade fängelseverkställigheter av unga under 2024 var 887 dagar. Det är en ökning med nästan 140 dagar jämfört med 2023. Under 2024 hade 33 procent av unga som påbörjade en fängelseverkställighet en strafftid på ett år eller kortare, jämfört med 28 procent 2023. När det gäller jämförelsevis längre strafftider, två år eller längre, har andelen ökat från 49 till 51 procent under samma period. I det översta intervallet, tio år eller längre, inklusive livstidsdömda, har antalet ökat från 12 till 33 personer (Kriminalvård och statistik, 2024). Ökningen av strafftider bland unga bedöms till stor del kunna förklaras av lagändringen om slopad ungdomsrabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, som trädde i kraft den 2 januari 2022. Ändringen innebar att unga lagöverträdare i åldern 18–20 inte längre får reducerat straff på grund av sin ålder vid brott med fängelse i lägst ett år eller mer. I likhet med flera remissinstanser såg Vänsterpartiet risken för att ändringen skulle leda till ökad nyrekrytering av ännu yngre barn in i kriminalitet, vilket nu visar sig ha blivit konsekvensen. Vi lyfte också fram remissinstansers oro för att förslaget skulle medföra en indirekt höjning av repressionsnivån även för barn i åldern 15–17 år genom att praxis för omyndiga lagöverträdares påföljder skulle förskjutas i mer repressiv riktning för att parera tröskeleffekter vid 18-årsdagen (prop. 2021/22:17, mot. 2021/22:3657). Vår oro har tyvärr besannats, och lagändringen har efter en HD-dom fått till följd att det i dag sitter barn under 18 år dömda till långa fängelsestraff på klass 1‑anstalter tillsammans med livstidsdömda män.[1] Denna utveckling gör att det är ytterst ansvarslöst av regeringen att nu föreslå ökad repression mot barn och unga. Att ta bort ungdomsreduktionen helt för unga myndiga kommer att leda till att även mindre allvarlig brottslighet, utan samband med gängkriminalitet, ska bestraffas fullt ut. Effekterna av det nu aktuella förslaget måste också ses sammantaget med regeringens förslag om skärpning av ett femtiotal straffskalor (prop. 2025/26:218), vilka omfattar brott som inte alltid har samband med kriminella gäng. Justitiekanslern (JK) påminner i sitt remissvar om att den dåvarande regeringen i propositionen om slopad ungdoms­rabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, bedömde att skälen för särbehandling vid straffmätningen fortfarande vägde över när det gäller brottslighet av mindre allvarligt slag och att man då ville undvika onödiga repressionsökningar. JK anser att det inte har anförts några övertygande skäl för varför denna bedömning inte längre gör sig gällande. Att minska ungdomsreduktionen för barn under 18 år kommer också att leda till en ökad repressionsnivå även för mindre allvarliga brott utan samband med gängkriminalitet. Även här måste regeringens övriga förslag om höjda straff beaktas. Även regeringens förslag om att höja straffmaximum för brott som någon har begått innan hen fyllt 18 år till fängelse i 18 år framstår som en förskjutning i den straffrättsliga synen på barn som inte är motiverad. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barn­konventionen. Vi kan, i likhet med flera remissinstanser, inte se behovet av att öka repressionen mot unga personer, i synnerhet inte för brott som saknar samband med gängkriminalitet, vilket är den typ av brottslighet som regeringen säger sig vilja bekämpa. I motion 2025/26:3920 med anledning av prop. 2025/26:132 Frihetsberövande påföljder för barn och unga finns mer att läsa om vår syn på barn och unga som begått brott. Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att regeringens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år och att ta bort ungdomsreduktionen bör avslås. I stället bör regeringen återkomma med nödvändiga följdändringar av lagstiftningen i linje med avslaget rörande ungdomsreduktionen som att unga myndiga ska kunna dömas till ungdomsvård och särbehandlas i domstol samt i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. Regeringen bör också genomföra en översyn av reglerna om ungdomsreduktion. Riksdagen bör avslå regeringens förslag i de delar det avser en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Detta bör riksdagen besluta. Riksdagen bör avslå regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) i de delar det avser 29 kap. 7 §. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om nödvändiga följd­ändringar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör genomföra en översyn av reglerna om ungdomsreduktion. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V) [1] Högsta domstolens dom mål B 6596-24, 2025-03-25. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hd-fastslar-mangarig-fangelsedom-mot-16-aring.

Motion till riksdagen 2025/26:4206 av Håkan Svenneling m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:290 Sveriges utrikes underrättelsetjänst Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i det fortsatta arbetet med inrättandet av den nya myndigheten bör möjliggöra ett ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan Försvarsmakten och Sveriges utrikes underrättelsetjänst (UND) och tillkännager detta för regeringen. Inledning I propositionen lämnar regeringen förslag till lagstiftning med anledning av inrättandet av Sveriges utrikes underrättelsetjänst (UND). I korthet har regeringen beslutat att inrätta en ny myndighet som ska bedriva verksamhet enligt lagen om utrikes under­rättelseverksamhet och föreslår nu lagändringar till följd av detta. Den nya myndigheten ska överta stora delar av de uppgifter och förmågor som idag ligger på Försvarsmakten, närmare bestämt på Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must). En liknande ordning finns i USA och Storbritannien med CIA och MI6, även om det finns betydande skillnader i både uppdrag och genomförande. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till den process som har föranlett regeringens inrättande av en ny underrättelsemyndighet. Både processen och resultatet, att starta en ny myndighet, har mötts av stor kritik både i remissvar och i den efterföljande debatten. Det finns mycket stora anledningar att lyssna på den militära professionen i denna fråga; det arbete som nu görs riskerar att skapa fler problem än vad det löser. Den process som har lett fram till inrättandet av den nya myndigheten har genom­förts i expressfart. Mindre än ett halvår efter att utredningen blev klar har arbetet med att starta en ny myndighet påbörjats. Detta trots omfattande kritik. Regeringens förankring av frågan hos riksdagens partier har varit obefintlig. Trots pågående försvarsberedning och ett i övrigt gott samarbete mellan regeringen och riksdagen i de försvarspolitiska frågorna, har dessa stora och omfattande förändringar av svensk underrättelseverksamhet inte diskuterats mellan regeringen och riksdagens partier i särskilt stor utsträckning. Regeringen har dessutom, utan förankring, krävt att de lagändringar som behövs beslutas av riksdagen en månad innan riksdagsvalet. Detta är anmärkningsvärt. Det är förenat med stora risker att göra en så här stor förändring så här snabbt i de allvarstider vi befinner oss i. Just nu behövs en välfungerande underrättelsetjänst mer än någonsin. I stället för att dra in myndigheterna i en omfattande organisatorisk förändringsprocess borde regeringen förstärka det arbete som redan pågår och i de fall det behöver göras nödvändiga förändringar för att t.ex. kunna möta en bredare hotbild. Att bygga upp en helt ny myndighet tar lång tid, och det är stor risk att arbetet förlorar kraft och hastighet under tiden. Det har också i remissvaren framkommit stor risk för dubbelarbete när den nya myndigheten kommer igång. Den personal och de uppgifter som flyttas från den nuvarande militära underrättelsetjänsten kommer, enligt remissvaren, att behövas inom det militära försvaret även framöver, vilket kommer att leda till både risk för dubbel­arbete och konkurrens om personal, med allt vad det innebär. Till detta kommer de kostnader som är förenade med en ny myndighet med ledning, stab, lokaler och eget säkerhetsarbete. I den här motionen lyfter Vänsterpartiet ett antal aspekter vi menar är avgörande för att inrättandet av den nya myndigheten ska bli ändamålsenligt. Två myndigheter i stället för en Den 13 juni 2025 överlämnade Underrättelseutredningen sitt betänkande En reformerad underrättelseverksamhet (SOU 2025:78). I sitt remissvar över betänkandet är Försvars­makten och ett flertal andra myndigheter mycket kritiska till förslaget om en ny myndighet. Försvarsmakten bedömer att den förmåga som eventuellt överförs till en civil underrättelsemyndighet i allt väsentligt kommer att behöva återuppbyggas inom Försvarsmakten. Regeringen har inte presenterat hur Försvarsmakten ska kompenseras för de förlorade resurserna. Personalen är redan i dag en ansträngd resurs. En utökning av kompetenser och etablering av ytterligare infrastruktur, materiel och samverkan kommer både att vara kostnadsdrivande och ta lång tid. I praktiken innebär uppstarten av en ny civil utrikes underrättelsemyndighet att två organisationer ska byggas upp parallellt – den nya myndigheten UND och den verksamhet som Försvarsmakten måste återuppbygga inom sin egen organisation för att kunna göra sitt jobb. I bästa fall, givet att rätt förutsättningar finns, kan två myndigheter som arbetar överlappande innebära en total ökning av resurser och en ökad redundans i under­rättelsesystemet. Motsatsen skulle däremot innebära en dränering av resurser från Försvarsmaktens viktiga och helt nödvändiga arbete. Försvarsmakten konstaterar vidare att även om underrättelseverksamheten fortsatt behöver utvecklas och stärkas gör omvärldsutvecklingen omorganisationer i under­rättelsesystemet särskilt känsliga. Det finns, menar man, risker med en uppdelning av underrättelseverksamheten som tar sin utgångspunkt i begreppen civil och militär. Omvärlds- och teknikutvecklingen har medfört att det inte är möjligt att tydligt dela upp vare sig hotbild, behov eller underrättelseproduktion utifrån begreppen. Det syns bl.a. i de olika typer av avbrott som har skett på undervattenskablar i Östersjön, som är svåra att bedöma vem som orsakar och varför. Ett annat exempel är de våldsdåd där svenska gäng agerar på uppdrag av statliga aktörer som t.ex. Iran. I sitt remissyttrande över promemorian Myndigheten för utrikes underrättelser föreslår Försvarsmakten att det införs en särskild uppgift rörande ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan myndigheterna i respektive myndighets instruktion. Vänster­partiet förutsätter att arbetet även fortsättningsvis i hög utsträckning tar hänsyn till de aspekter Försvarsmakten lyfter fram för att arbetet ska leda till en totalt bättre under­rättelseverksamhet fördelad på två myndigheter. Vi instämmer därför i Försvarsmaktens förslag. För att möjliggöra ett ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan Försvarsmakten och UND bör regeringen i det fortsatta arbetet med inrättandet av den nya myndigheten möjliggöra ett ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan Försvarsmakten och UND. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Den typ av gränsdragningsproblem och risker för dubbelarbete som kan uppstå mellan UND och Försvarsmakten kan också komma att uppstå mellan UND och Säkerhetspolisen (Säpo). Regeringen har nyligen tillsatt en utredning som ska se över regleringen av Säpos uppgifter och verksamhet som nationell säkerhetstjänst (dir. 2026:34). Utredningen ska presentera sina slutsatser i juni 2028. Det finns således en stor risk för otydligheter inom det svenska underrättelsearbetet på ett flertal myndigheter under flera år framöver. Vikten av demokrati och insyn För Vänsterpartiet är en ökad demokratisering av underrättelsetjänsten avgörande. I bästa fall kan inrättandet av den nya myndigheten ge tillfälle att öka transparensen och det demokratiska inflytandet. Underrättelseverksamhet är till naturen en komplex verksamhet och av nödvändighet till stor del hemlig. Just därför är det så viktigt med fungerande verktyg för insyn och demokratisk påverkan. Självklart kommer insynen att vara begränsad, men ett väl etablerat kontroll- och granskningssystem är nödvändigt för allmänhetens förtroende för underrättelsetjänsterna. Sveriges advokatsamfund framhåller att inrättandet av den nya myndigheten medför större integritetsrisker och att dessa dessutom är onödiga. Advokatsamfundet ser hellre att man utökar Försvarsmaktens verksamhet än inrättar en ny underrättelsemyndighet. Regeringen avfärdar Advokatsamfundets oro med att UND ska verka inom redan befintligt regelverk och att ett eventuellt ökat integritetsintrång för enskilda borde vara ytterst begränsat. Det går dock inte att bortse från att fler aktörer innebär dels att fler personer får tillgång till personuppgifter, dels ökade risker för misstag. I dag granskas den befintliga försvarsunderrättelseverksamheten av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten (Siun). Myndigheten består av två beslutsorgan till vilka riksdagsgrupperna nominerar ledamöter. Regeringen anger i sin proposition att UND kommer att stå under tillsyn av Siun. Därtill finns Försvars­underrättelsedomstolen (FUD) som prövar frågor om tillstånd till signalspaning. I betänkandet av Underrättelseutredningen konstateras gällande insyn och kontroll av underrättelse- och säkerhetstjänsterna att ”i jämförelse med andra länder innehåller det svenska systemet relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring”. I betänkandet förs även ett resonemang om att man på sikt skulle kunna överväga former för stärkt insyn från sittande riksdagsledamöter, i linje med den tidigare Försvarets underrättelsenämnd (FUN), för att stärka den demokratiska förankringen. Vänsterpartiet menar att det behövs en tydligare koppling till sittande parlament. Andra länder som Finland, Danmark och Storbritannien har t.ex. särskilda parlamentariska organ för tillsyn av underrättelseverksamheten. Den finska modellen med ett väl utvecklat granskningsorgan är av särskilt intresse. I samband med att Finland genomförde en omfattande underrättelsereform 2019 inrättades ett under­rättelsetillsynsutskott i riksdagen. Utskottet fungerar som parlamentets särskilda kontrollorgan för både civil och militär underrättelseverksamhet och syftet är att övervaka att verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt och lagenligt sätt. Därtill finns även en självständig underrättelseombudsman med långtgående kontrollbefogenhet samt domstolsprövning av vissa underrättelsemetoder. Vänsterpartiet menar att det finns goda skäl, inte minst historiska sådana, för en skärpt kontroll av svensk utrikesunderrättelseverksamhet i samband med inrättandet av UND. Den tillsyn som i dag sker genom Siun behöver stärkas med en utvecklad parlamentarisk insyn och kontroll. Sverige bör införa ett särskilt underrättelseutskott i riksdagen enligt finsk modell för att öka den parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete. I Underrättelseutredningens betänkande föreslås att en särskild underrättelse­ombudsman inrättas. Förslaget motiveras med den speciella situation som råder för personalen inom denna skyddsvärda verksamhet med begränsningar för personalens möjligheter att utnyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. När FUN ersattes av Siun försvann en viktig funktion som FUN tidigare fullgjorde. Utöver sitt kontrollerande uppdrag hade FUN en viktig uppgift som mellanhand mellan personal och ledning. Ordföranden kunde träda in som en informell underrättelse­ombudsman i ärenden där meningsskiljaktigheter förekom. Denna möjlighet saknas i dag. Vänsterpartiet anser, i likhet med utredningen, att en särskild underrättelse­ombudsman, utsedd av regeringen, bör inrättas. En sådan funktion skulle kunna stärka personalens inflytande genom att erbjuda en oberoende instans dit upplevda miss­förhållanden eller andra betänkligheter kan rapporteras. Ombudsmannen skulle även kunna fylla en medlande och förtroendeskapande roll i de lägen där personalen inte uppfattar vare sig Siuns inspektionsverksamhet eller de fackliga organisationerna som ändamålsenliga kanaler. Med högt förtroende och integritet skulle en underrättelseombudsman ha möjlighet att uppmärksamma viktiga frågeställningar till centrala företrädare inom RK. De exakta formerna för en underrättelseombudsman behöver utredas vidare. Regeringen bör utreda formerna för en underrättelseombudsman. Konsekvenser och risken med en forcerad tidsplan Formellt beslutar regeringen själv om nya myndigheter. För att kunna starta upp verksamheten med den nya myndigheten redan den 1 januari 2027 krävs att arbetet påbörjas så snart det är möjligt. Regeringen flyttade redan i vårbudgeten 2026 medel från Försvarsmakten till den nya myndigheten. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till detta. Vi skrev redan i vår budgetmotion om hur regeringen försöker forcera processen på ett sätt som riskerar att få negativa konsekvenser givet underrättelseverksamhetens komplexitet, förslagens omfattning och tillhörande risker. Även Försvarsmakten är starkt kritisk till den föreslagna tidsplanen och menar att mot bakgrund av underrättelsesystemets betydelse för Sveriges säkerhet och det svåra säkerhetsläge vi nu befinner oss i bör reformer genomföras så säkert som möjligt, snarare än så skyndsamt som möjligt. Vänsterpartiet vill understryka vikten av att övergången från en till två myndigheter med utrikesunderrättelseverksamhet som uppdrag sker ansvarsfullt och utan att viktig kompetens går förlorad. Regeringens bedömning är att förslagen i propositionen inte medför några ökade kostnader för det allmänna. Propositionen berör dock inte själva inrättandet av UND, utan enbart lagstiftning som en konsekvens av detta. Det går inte att bortse från Försvarsmaktens behov av verksamhet som överlappar den som kommer att ske inom UND. Det kommer helt enkelt inte att vara möjligt att helt flytta uppgifter från Must till UND utan att den ersätts. Detta kommer oundvikligen att innebära ökade kostnader. Ett exempel är ökade personalkostnader, ett annat är, som Siun påpekar i sitt remissvar, de ökade kostnaderna för att granska två myndigheter i stället för en. Dessutom behöver den nya myndigheten ledning, stab, lokaler och ett eget säkerhetsarbete kopplat till dessa, och det kommer såklart att kosta pengar. Vänsterpartiet menar att regeringen tar alltför lätt på vilka konsekvenser den nya civila myndigheten kommer att få för den militära underrättelsetjänsten. Så agerar inte en ansvarsfull regering. Att i detta allvarliga säkerhetsläge genomföra så stora förändringar utan förankring hos riksdagens partier och mot tunga remissinstansers rekommendation är nonchalant och bådar inte för en bra start av den nya underrättelsemyndighetens arbete. Håkan Svenneling (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Jessica Wetterling (V)

Trafikverket har beslutat att godkänna användning av amerikanska molntjänster, trots intern kritik som varnar för att känsliga uppgifter kan röjas och att driftkostnaderna kommer att öka kraftigt. Även Försäkringskassan har öppnat för sådana lösningar. Att svenska myndigheter gör sig beroende av amerikanska montjänster samtidigt som den säkerhetspolitiska relationen mellan EU och USA blir allt mer osäker väcker frågor om Sveriges digitala suveränitet. En fungerande it-säkerhet är helt nödvändig för samhällets funktionalitet. När lagring och informationshantering plötsligt kan omfattas av andra länders lagar blir det omöjligt för svenska myndigheter att kontrollera vilka utländska aktörer, privata eller offentliga, som kan få tillgång till skyddsvärd information. Trots utfästelser från företag finns inga garantier mot att data kan lämnas ut eller mot politiskt motiverade nedstängningar. I samband med Donald Trumps hot mot Grönland varnade det danska cybersäkerhetsrådet för att USA skulle kunna stänga ned landet inom en timme. När Trump riktade sanktioner mot den åklagare vid ICC som ligger bakom arresteringsordern mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu stängdes åklagarens mejlkonto ned. I regeringens nya molnpolicy från den 28 maj i år konstaterar man att ”beroenden inom t.ex. teknik och infrastruktur för informations- och kommunikationsteknik kan medföra risker för den nationella säkerheten”. Policyn har tolkats som en ambition om att svenska myndigheter ska röra sig bort från amerikanska molntjänster i syfte att minska Sveriges beroende av amerikanska techbolag. Dessvärre tycks utvecklingen gå i en annan riktning. Min fråga till civilminister Erik Slottner är: På vilket sätt agerar ministern och regeringen för att säkerställa att svenska myndigheters information inte hamnar under kontroll av amerikanska techbolag?

Motion till riksdagen 2025/26:4188 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:267 Stärkt skydd mot utlänningar som utgör kvalificerade säkerhetshot Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:267. Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition ändringar i lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar som syftar till att stärka skyddet mot utlänningar som utgör kvalificerade säkerhetshot. Som skäl anför regeringen det försämrade säkerhetsläget. Förslagen innebär bl.a. utökade möjligheter till förvar, längre förvarstider och ett sänkt beviskrav vid förvar av vuxna. Vidare föreslår regeringen ett förtydligande avseende förutsättningarna för att besluta om utvisning och skärpta straff för vissa brott enligt lagen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2027. Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet yrkade avslag på lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar (LSU) som ersatte en tidigare liknande lag och trädde i kraft den 1 juli 2022 (mot. 2021/22:4444). Den nya lagen har bl.a. inneburit utvidgade möjligheter att utvisa utlänningar som bedöms utgöra kvalificerade hot mot Sveriges säkerhet, ökade möjlig­heter att använda tvångsmedel och skärpta straff för flera brott mot lagen. Vidare är det möjligt att hålla en utlänning i förvar under betydligt längre tid enligt den nya lagen jämfört med den tidigare. LSU innehåller dessutom en generell hänvisning till terrorist­brottslagen i kombination med ett lågt beviskrav. I dag kan en utlänning utvisas ur Sverige om det med hänsyn till vad som är känt om hens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan antas att hen kommer att begå eller på annat sätt medverka till ett brott enligt terroristbrottslagen, eller om hen kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. Regeringen föreslår nu att en utlänning ska få utvisas enligt LSU om det är särskilt påkallat med hänsyn till Sveriges säkerhet. Syftet är att utvidga tillämpnings­området eftersom den nuvarande bestämmelsen kopplar säkerhetshotet till utlänningen själv och tolkningen då kan bli snävare än vad som, enligt regeringen, är meningen (s. 33 prop. 2025/26:265). Sammanfattningsvis är LSU redan synnerligen repressiv och omfattande. Att som regeringen förslå ett utvidgat tillämpningsområde och dessutom använda säkerhetsläget som argument för ytterligare skärpningar är enligt vår mening alltför vagt och riskerar att leda till ännu fler rättsosäkra utvisningar på mycket godtycklig grund. CRD, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen och Advokatsamfundet avstyrker förslaget om ett utvidgat tillämpningsområde. De anför att förslaget är problematiskt sett ur ett legalitetsperspektiv vad gäller precision och förutsebarhet. Journalistförbundet och Umeå universitet anser att förslaget innebär en begränsning av yttrandefriheten där det är oklart vilka yttranden som kan anses innebära att utlänningen utgör ett indirekt säkerhetshot. Även CRD framför att förslaget kan leda till risk för att enskilda avstår från politiska yttringar eller protester. Umeå universitet ifrågasätter om förslaget kan anses godtagbart utifrån Europakonventionen och framhåller att begreppet säkerhet kan fyllas med politiskt och ideologiskt innehåll. Flera remissinstanser som Institutet för mänskliga rättigheter, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Civil Rights Defenders och Advokatsamfundet ifrågasätter även behovet av ändringar generellt och pekar bl.a. på att LSU varit i kraft relativt kort tid, vilket påverkar möjligheterna att bedöma behovet av ändringar i den befintliga lagstiftningen. CRD framhåller dessutom att nuvarande terrorhotsnivå är densamma som när LSU trädde i kraft. Sänkta beviskrav och längre förvarstider En utlänning som har fyllt 18 år får enligt nuvarande ordning tas i förvar om det är sannolikt att ett beslut om utvisning enligt LSU kommer att meddelas, eller om det finns ett sådant beslut och förvar behövs för att förbereda eller genomföra verkställighet av beslutet. Ytterligare en förutsättning är att det ska finnas anledning att anta att utlänningen annars avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten eller utövar brottslig verksamhet i Sverige, eller att utlänningens identitet är oklar. Regeringen föreslår i propositionen Skärpta regler om uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265) ändringar i utlänningslagen som innebär att kravet för när förvar kan beslutas sänks. Därför föreslår regeringen i den nu aktuella propositionen att motsvarande krav sänks även i LSU. I stället för att det ska vara sannolikt att ett beslut om utvisning enligt LSU kommer att meddelas ska det räcka med att det kan antas att utlänningen kommer att utvisas. Vänsterpartiet har motsatt sig förslaget om sänkning av kravet i utlännings­lagen. Någon ändring bör därför heller inte göras i LSU. I dag får som huvudregel en person inte hållas i verkställighetsförvar i längre tid än ett år. Under vissa förutsättningar får förvarstiden förlängas med ytterligare två år, vilket innebär att den maximalt tillåtna tiden som en vuxen får hållas i verkställighetsförvar uppgår till tre år. Regeringen föreslår nu att tidsgränsen för hur länge ett förvar får pågå ska tas bort helt för vuxna över 18 år. Flera remissinstanser avstyrker förslaget. Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen och Advokatsamfundet ifrågasätter om det finns ett bakomliggande behov då det saknas underlag som visar att nuvarande tidsfrister är otillräckliga. Institutet för mänskliga rättigheter framför att även om internationell rätt inte uppställer något absolut förbud mot ett tidsobestämt eller preventivt förvar, förutsätter det en proportionalitetsbedömning som är svår att göra med den bristande insyn som råder i LSU-ärenden. Institutet ifrågasätter därför om förslaget är förenligt med Europakonventionen. CRD ser en risk för oskäligt långa förvarstider, något även Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen är inne på. CRD och Advokatsamfundet betonar även att ett frihetsberövande enligt LSU är mycket påfrestande för den enskilde och anser att förslaget inte är proportionerligt. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik. Det är orimligt med förvarstider som i princip kan pågå hur länge som helst. Regeringen skriver i sin proposition att kravet på tydlighet och skydd mot godtycklighet som finns i Europakonventionen anses uppfyllt genom den proportionalitetsbedömning som ska göras i varje enskilt fall. En proportionalitetsbedömning kan t.ex. leda till att utlänningen inte längre ska vara i förvar utan i stället ställs under uppsikt (s. 22, prop. 2025/26:267). Vänsterpartiet anser inte att detta är tillräckligt. Personer som hålls i förvar enligt LSU behöver inte ens vara dömda för något brott. Därför är det extra viktigt med tydliga tidsgränser för när förvaret måste upphöra. Särskilt om barn Enligt LSU gäller särskilda tidsgränser vid förvar av barn som inte har fyllt 18 år. I dag får ett barn hållas i förvar högst 72 timmar, dvs. tre dygn. Om det finns synnerliga skäl får barnet dock hållas i förvar under ytterligare 72 timmar. Enligt regeringen är det mycket ovanligt att barn under 18 år tas i förvar med stöd av LSU, eftersom lagstift­ningen riktar sig mot presumtiva terrorister och spioner (s. 24, prop. 2025/26:267). Trots det föreslår regeringen nu en lagändring som innebär att ett barn ska få hållas i förvar i totalt tre månader. Om det finns synnerliga skäl ska barnet få hållas i förvar under ytterligare nio månader. Regeringen hänvisar även i detta fall till förslag om ändrade tidsgränser i propositionen Skärpta regler om uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). Flera remissinstanser avstyrker förslaget. Institutet för mänskliga rättigheter anser bl.a. att det inte är möjligt att bedöma om det är förenligt med barnkonventionen. Umeå universitet efterfrågar en djupare analys av förslaget sett utifrån Europakonventionen. Några remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen och Advokatsamfundet, ifrågasätter förslagets förenlighet med barn­konventionen och betonar bl.a. att frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och ske under kortast möjliga tid med högt ställda krav på rättssäkerhet. Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen anser att förlängda förvarstider riskerar att tränga undan incitament och resurser för en skyndsam handläggning. CRD och Advokat­samfundet lyfter särskilt att ett frihetsberövande kan riskera att orsaka barn allvarlig och bestående skada. Rädda Barnen efterfrågar en nedre åldersgräns för barn i förvar, något även Institutet för mänskliga rättigheter är inne på. Vänsterpartiet instämmer i remiss­instansernas synpunkter. Förvisso föreslår regeringen att omprövning av ett förvars­beslut av barn ska ske inom vissa tidsfrister. Enligt vår mening är dock inte detta tillräckligt för att garantera proportionalitet och att barnkonventionen följs. Barn föreslås även kunna placeras på en säkerhetsavdelning om det finns synnerliga skäl, även det ett förslag som grundar sig på regeringens proposition Skärpta regler om uppsikt och förvar (prop. 2025/26:265). Regeringen ska inte vara högsta instans för utvisningsärenden enligt LSU Vi har återkommande kritiserat att det är regeringen och inte domstol som är yttersta juridiska instans för prövningen av utvisningsärenden enligt LSU. Vi har därför tidigare föreslagit att regeringen ska se över möjligheten att överföra beslutanderätten om utvisning i samtliga säkerhetsärenden till allmän förvaltningsdomstol (se t.ex. mot. 2021/22:4444). Vår kritik kvarstår och vi anser fortfarande att allmän förvaltnings­domstol vore en lämpligare instans än regeringen för ärenden enligt LSU. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2025/26:267. Detta bör riksdagen besluta. Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4183 av Tony Haddou m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett nytt förslag om att anpassa svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt utifrån asylrätten och dess intentioner och tillkännager detta för regeringen. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringens mål med propositionen anges vara att ”minska den asylrelaterade invandringen till hållbara nivåer för att skapa bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet”. För att uppnå detta föreslås att det svenska regelverket för beviljande av internationellt skydd och asylförfarandet anpassas till EU:s rättsliga miniminivå. Regeringen föreslår även att möjligheten för vissa utlänningar att beviljas permanent uppehållstillstånd tas bort ur utlänningslagen (2005:716). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 12 juli 2026, med undantag för ändringarna i den nya mottagandelagen som föreslås träda i kraft den 2 oktober 2026. 2 Inledning Regeringens primära syfte med propositionen är inte att anpassa svensk lagstiftning till EU:s migrations- och asylpakt, vilket titeln kan ge intryck av. I stället framställs anpassningen som ett led i arbetet med att sänka flyktingskyddet till en miniminivå, i syfte att kraftigt minska flyktinginvandringen och begränsa möjligheterna att stanna i landet. Detta speglar tydligt Tidöpartiernas övergripande, och i princip enda, målsättning inom migrationspolitiken. I inledningen anges vidare att minskad asylrelaterad invandring ska ”skapa bättre förutsättningar för integration och minska utanförskapet”. Några konkreta resonemang om hur detta ska uppnås presenteras dock inte. Denna brist på analys och sakliga underlag präglar i hög grad hela propositionen. Det framgår också att regeringen i ytterst begränsad utsträckning tycks förstå att migration och invandring handlar om människor, vuxna och barn. Lagstiftningen påverkar riktiga liv – det är inte enbart siffror eller fastställda miniminivåer. Följande, hämtat ur Lagrådets yttrande, borde i stället ha varit vägledande för regeringen: En rättsstat förutsätter att lagen visar respekt för alla som finns inom landets gränser, också för dem som inte är medborgare i landet. Kravet på respekt för den enskilda människan omfattar alla. Det kravet ligger till grund för flyktingrätten. Den som är flykting har således vissa grundläggande rättigheter. 2.1 Lagrådet, beredningen av ärendet Det paradigmskifte regeringen genomför inom migrationspolitiken omfattar ett stort antal förslag som sammantaget är långtgående. Det är mycket svårt att överblicka alla pågående lagändringar, något som upprepade gånger påtalats av såväl Vänsterpartiet som flera remissinstanser och Lagrådet. Kritiken har nu nått en nivå där Lagrådet bedömer att regeringens ”förenklade syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och som brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa”. Med andra ord anses beredningsarbetet uppvisa allvarliga brister. Lagrådets yttrande är omfattande och skarpt kritiskt. För den som värnar den demokratiska processen är detta en tydlig varningssignal som bör inge oro. Lagrådet framhåller att lagförslagen inte har utretts i enlighet med god demokratisk ordning och inte heller prövats förutsättningslöst och kunskapsbaserat. Man skriver bl.a.: Lagrådet finner det bekymmersamt när sådan kontraktsparlamentarism [Tidöavtalet] går så långt att den inte bara omfattar politiska målsättningar utan även anger hur dessa ska uppnås. Miniminivåutredningens uppdrag innebar därmed att det genom direktiven, och alltså på förhand, fastställdes just det som borde ha varit föremål för en utvärdering. Vidare kritiseras avsaknaden av en självständig och kunskapsbaserad utredning. De synpunkter som trots det styrda beredningsunderlaget har framförts av remissinstan­serna bemöts endast i begränsad utsträckning och avfärdas oftast enbart med hänvisning till EU-rättens miniminivå. Ur ett demokratiskt perspektiv anser Vänsterpartiet att detta är djupt oroande. Propositionen präglas av brister i beredningsprocessen, svag demokratisk förankring och avsaknad av självständig och kunskapsbaserad prövning av lagförslagen. 2.2 Lagrådets yttrande i övrigt Lagrådet riktar även skarp kritik mot förslagens innehåll och menar att de präglas av ett närmast ”mekaniskt förhållningssätt till migrations- och asylpakten vid bedömningen av vad som utgör tillräckliga skäl för internationellt skydd i Sverige”. Rådet framhåller att regeringen genomgående tycks sakna ett tydligt flyktingperspektiv, och inte i tillräcklig utsträckning beaktar den enskilda människans situation. Samtidigt betonas att även om frågor om allmän mänsklighet rymmer etiska dimensioner, är rätten att erkännas som flykting ytterst en rättslig fråga där proportionalitetsprincipen – som genomsyrar såväl Europakonventionen som rättsordningen i stort – måste beaktas. Enligt Lagrådet behöver denna princip inte stå i motsats till en reglering som syftar till låg invandring, men den kräver noggranna avvägningar i varje enskilt fall. Trots detta konstaterar Lagrådet att regeringens hänvisningar till proportionalitet stannar vid allmänt hållna formuleringar om att förslagen uppfyller EU-rättens minimi­nivå. I praktiken, menar Lagrådet, riskerar detta att begränsa utrymmet för individuella bedömningar, oavsett hur starka humanitära skäl som föreligger. Vidare riktar Lagrådet allvarlig kritik mot att regeringen inte alls analyserar huruvida en mer human flyktingpolitik skulle kunna bidra till förbättrad integration och minskat utanförskap. Inte heller behandlas risken för att ett strikt minimisystem kan komma att utestänga personer som i själva verket har rätt till internationellt skydd. Den ensidiga inriktningen på att lägga sig på EU:s lägstanivå, utan att närmare analysera konsekven­serna, blir särskilt tydlig genom att regeringen inte ens övervägt hur många färre som skulle beviljas skydd med denna linje. Lagrådet menar därför att talet om ”hållbara nivåer” förblir odefinierat och saknar konkret innebörd. Slutligen framhåller Lagrådet att minimilinjen tycks vara ett mål i sig, snarare än ett medel. Vilket man menar väcker frågor om syftet med reformerna. Rådet konstaterar att förslagen kan uppfylla syftet – om detta är att i största möjliga mån förhindra att människor i behov av skydd ges möjlighet att komma till Sverige, men att de framstår som mindre förenliga med uttalandet i lagrådsremissen om att syftet är att ”främja integration och motverka utanförskap”. Mot bakgrund av ovan delar Vänsterpartiet Lagrådets bedömning. Vi konstaterar att regeringens argumentation inte bara brister i saklig analys utan också ger en miss­visande bild av förslagets faktiska konsekvenser. Att beskriva en politik som i praktiken syftar till att begränsa skyddet för människor i behov som ett medel för att ”främja integration och motverka utanförskap” framstår därför inte som trovärdigt. 3 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd 3.1 Inledning I propositionens kapitel 4 behandlar regeringen frågan om utmönstring av permanent uppehållstillstånd i vissa fall. Regeringen lyfter åter sitt ”paradigmskifte” med målet att minska antalet asyl­sökande och begränsa möjligheterna att stanna i Sverige. Den stora minskningen av antalet asylsökande framställs som något positivt, trots de demografiska utmaningar med låg nativitet och en åldrande befolkning som Sverige brottas med. Behovet av människor i arbetsför ålder ökar, men rädsla och fördomar kan leda till märkliga politiska beslut. Genom hela kapitel 4 återkommer omfattande kritik från remissinstanser. Regeringen konstaterar själv att en majoritet av dessa avstyrker förslaget. Trots detta bemöts kritiken utan substans, ofta genom upprepade hänvisningar till att åtgärderna anses vara ”lämpliga” eller ”förenliga med EU-rätten”. I praktiken innebär detta att regeringens ställningstaganden vilar enbart på deras egna bedömningar, utan några som helst redovisade underlag. Vänsterpartiet har dock, till skillnad från regeringen, tagit till oss och beaktat den samlade expertis som remissinstanserna bidragit med, och därmed motsätter vi oss regeringens slutsats att permanenta uppehållstillstånd bör utmönstras. Tvärtom anser vi att de ska utgöra normen för uppehållstillstånd i Sverige. 3.2 Vänsterpartiets synpunkter Vänsterpartiets grundläggande uppfattning är att permanenta uppehållstillstånd ska vara huvudregel i Sverige, eftersom de skapar de bästa förutsättningarna för en fungerande och långsiktig integration samt ett minskat utanförskap. Med andra ord precis det som regeringen säger sig eftersträva. I regeringens proposition kan vi emellertid inte identi­fiera något förslag som skulle kunna bidra till ”bättre förutsättningar för integration och för att minska utanförskapet”. Detta gäller i synnerhet för kapitel 4, Utmönstring av permanent uppehållstillstånd i vissa fall. Utöver att vi anser att förslaget om att utmönstra permanenta uppehållstillstånd är djupt omänskligt finns det flera andra starka skäl att avvisa regeringens förslag. Vi ser bl.a. följande betydande risker: ‒ Möjligheten för den enskilde att bygga ett självständigt och långsiktigt liv försvåras, vilket i sin tur kraftigt försämrar förutsättningarna för integration. ‒ En rättsordning som bygger på återkommande tillståndsprövningar drabbar barn särskilt hårt. Avsaknaden av varaktig trygghet riskerar att få allvarliga konsekvenser för barns utveckling, psykiska hälsa och möjligheter till integration. ‒ Förslaget riskerar dessutom att leda till ökad administrativ belastning för berörda myndigheter samt till större inslag av godtycke i prövningarna, vilket i förläng­ningen innebär ökad rättsosäkerhet. ‒ Stabilitet och förutsebarhet är grundläggande rättsstatsprinciper. Att avskaffa PUT leder i stället till minskad trygghet och förutsebarhet för individer som redan befinner sig i en särskilt utsatt situation. Som framgått ovan är Vänsterpartiet långt ifrån ensamt om denna bedömning. I princip samtliga remissinstanser har framfört liknande farhågor och pekat på samma brister i förslaget. Detta stärker vår uppfattning att regeringens förslag om utmönstring av permanenta uppehållstillstånd är felaktigt. Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att förslaget strider mot principer om rättssäkerhet, proportionalitet och förutsebarhet. Samtliga lagförslag som syftar till att utmönstra permanenta uppehållstillstånd ur utlänningslagen (2005:716), samt de följd­ändringar som föreslås med anledning därav, bör därför avslås. Detta bör riksdagen besluta. 4 Asyl och migrationspakten Vänsterpartiet är starkt kritiskt till EU:s asyl- och migrationspakt och vi röstade nej till stora delar av den vid omröstningen i EU-parlamentet i april 2024. Vår kritik riktar sig främst mot att pakten stärker EU:s yttre gränser på bekostnad av asylrätten. Vi motsatte oss bl.a. förslagen om screening och snabbavvisningar, som riskerar att leda till förenk­lade asylprövningar vid gränserna. Därtill sade vi nej till en ökad användning av förvar, samt till systemet för s.k. solidarisk ansvarsfördelning mellan medlemsländer, som enligt vår bedömning inte främjar solidaritet utan snarare skapar fler långvariga väntelägen för människor på flykt. Sammantaget menar vi att EU:s asyl- och migrationspakt inte löser problemen i dagens asylsystem. I stället urholkar den asylrätten, prioriterar gränskontroll framför mänskliga rättigheter och försvårar för människor att söka skydd i EU. Vi ser pakten som ett allvarligt avsteg från internationell humanitär rätt och en anpassning till en högerpolitik som syftar till att begränsa migrationen. 4.1 Svensk anpassning till EU:s migrations- och asylpakt EU:s migrations- och asylpakt ska vara fullt genomförd i alla medlemsstater senast den 12 juni 2026. Fram till dess gäller en övergångsperiod där länderna anpassar sina nationella rättssystem och administrativa strukturer till de nya reglerna. Senast detta datum ska nödvändiga lagändringar vara på plats. Eftersom stora delar av pakten utgörs av förordningar blir reglerna direkt bindande och gäller utan krav på full nationell implementering i varje detalj, även om viss justering av nationell lagstiftning och praxis ändå krävs. Pakten innebär omfattande förändringar av den svenska asyllagstiftningen, framför allt i utlänningslagen. Den inför också ny terminologi och en ny systematik som kräver betydande omställningar både i lagstiftning och i praktisk tillämpning. Sammantaget handlar det om en genomgripande reform av det svenska regelverket på migrations- och asylområdet. Enligt Vänsterpartiet präglas den svenska implementering som föreslås i denna proposition av en politisk inriktning driven av extremhögern. Regeringens tal om ett paradigmskifte har i praktiken inneburit en strävan mot en miniminivå av humanitet – en nivå som knappt längre kan sägas vara förenlig med grundläggande humanitära principer. Vi menar att även om pakten i sig innebär försämringar, finns det fortfarande utrymme för hur den genomförs nationellt. När EU:s asyl- och migrationspakt nu ska införlivas i svensk rätt anser Vänsterpartiet därför, till skillnad från regeringen, att genomförandet måste utformas så humant och rättssäkert som möjligt. Svensk lagstiftning bör utformas med utgångspunkt i skydd för individens rättigheter och våra internationella åtaganden, även inom ramen för paktens bindande regler. Denna syn delas enligt vår bedömning av flera remissinstanser. En tydlig och relativt samstämmig kritik, riktas mot regeringens ambition att lägga sig på EU:s miniminivå. Lagrådets invändningar har vi behandlat tidigare. Organisationer som Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter och Rädda Barnen varnar för att en miniminivå riskerar att sänka skyddet i praktiken och att Sverige därmed inte fullt ut lever upp till sina internationella åtaganden. De framhåller att lagstiftningen bör utgå från vad som krävs för att säkerställa rättigheter, inte från lägstanivån. Barnperspektivet är ett annat område där kritiken är kraftig och samstämmig. Bland annat Rädda Barnen, Svenska Röda Korset och Svenska kyrkan betonar att förslagen kan få allvarliga konsekvenser för barns trygghet, utveckling och långsiktiga välbefin­nande. Barns särskilda utsatthet lyfts återkommande fram, och Institutet för mänskliga rättigheter kopplar frågan tydligt till Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Flera organisationer inom civilsamhället pekar även på mer konkreta mänskliga konsekvenser, såsom ökad otrygghet, svårare integration och risk för social utsatthet. Juridiska aktörer, däribland Sveriges advokatsamfund och Asylrättscentrum, lyfter dessutom rättssäkerhetsproblem, exempelvis bristande förutsebarhet och ett mer svår­överskådligt regelverk. Sammanfattningsvis finns det en bred samsyn bland remissinstanserna och Vänster­partiet i två centrala frågor: att avskaffandet av permanenta uppehållstillstånd riskerar att öka otryggheten och försvåra integrationen, samt att en anpassning till EU:s miniminivå med stor sannolikhet leder till en försvagning av rättigheter och skydd. Riksdagen bör därför avslå regeringens anpassning av svensk rätt till EU:s migrations-och asylpakt. Detta bör riksdagen besluta. 4.2 Alternativ handlingsplan Vänsterpartiet anser att anpassningen till EU:s migrations- och asylpakt bör genomföras på ett annat sätt än den minimilinje som regeringen föreslår. Delar av pakten är bindande och ska börja tillämpas direkt i medlemsstaterna från och med juni 2026, vilket innebär att Sverige behöver göra förändringar i det nationella regelverket. Detta innebär dock inte att anpassningarna måste ske på lägsta möjliga nivå. Syftet med EU:s migrations- och asylpakt är att harmonisera medlemsstaternas regel­verk, men pakten lämnar samtidigt utrymme för nationella avvägningar. Vänster­partiet menar att Sverige bör använda detta handlingsutrymme för att föra en mer human och rättssäker asylpolitik än vad minimikraven kräver. Det kan exempelvis handla om starkare rättssäkerhetsgarantier, bättre mottagningsvillkor och en politik som i högre grad värnar asylrättens grundläggande principer. Vänsterpartiet delar Lagrådets bedömning att det inte är ett alternativ att låta nuvarande rättsläge bestå i väntan på en mer genomgripande reform. Pakten måste därför implementeras. Samtidigt instämmer vi i Lagrådets kritik om att regeringens förslag är otillräckligt genomarbetat och bristfälligt analyserat. I likhet med Lagrådet anser Vänsterpartiet att detta centrala rättsområde kräver en mer grundlig och demokratiskt förankrad översyn. En sådan översyn bör säkerställa att svensk migrationspolitik inte enbart uppfyller EU-rättsliga krav, utan även lever upp till höga krav på humanitet och rättssäkerhet. Sammanfattningsvis motsätter sig Vänsterpartiet regeringens minimianpassning av EU:s migrations- och asylpakt. Sverige bör i stället välja en väg som fullt ut tar tillvara det nationella handlingsutrymmet för att skapa en mer human, rättssäker och långsiktigt hållbar migrationspolitik, i linje med de synpunkter som Lagrådet har framfört. Regeringen bör därför återkomma med ett nytt förslag för att anpassa svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt med utgångspunkt i asylrätten och dess intentioner. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tony Haddou (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4182 av Tony Haddou m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:265 Skärpta regler om uppsikt och förvar Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Propositionens huvudsakliga innehåll 2 Vänsterpartiets synpunkter 2.1 Inledning 2.2 Avsnitt 6.2 Uppsikt ska även kunna innebära boende- och vistelseskyldighet 2.3 Avsnitt 6.3 Förstärkt uppsikt – elektronisk övervakning av vistelseskyldighet 2.4 Avsnitt 7.4 Barn som är sökande av internationellt skydd 2.5 Avsnitt 7.5 Vuxna som inte är sökande av internationellt skydd 2.6 Avsnitt 7.6 Barn som inte är sökande av internationellt skydd 2.7 Avsnitt 7.7 Ytterligare krav för förvar som rör barn 2.8 Avsnitt 7.8 Uppsikt och förvar när utlänningens rörelsefrihet är inskränkt med stöd av annan lag 2.9 Avsnitt 8.1 Längsta tid för förstärkt uppsikt av barn 2.10 Avsnitt 8.2 Längsta tid för förvar av vuxna sökande av internationellt skydd 2.11 Avsnitt 8.3 Längsta tid för förvar av vuxna som inte är sökande av internationellt skydd 2.12 Avsnitt 8.4 Längsta tid för förvar av barn 2.13 Avsnitt 10.2 Upphävande av beslut i vissa fall 2.14 Avsnitt 11.4 Externplacering 2.15 Avsnitt 13.2 Besöksbegränsningar 2.16 Avsnitt 13.4 Användning av fängsel Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:265 Skärpta regler om uppsikt och förvar. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett nytt förslag på lagstiftning som präglas av tydlighet, förutsägbarhet och noggranna rättssäkerhetsbedömningar och tillkännager detta för regeringen. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll I proposition 2025/26:265 föreslår regeringen förändringar av regelverket kring uppsikt och förvar enligt utlänningslagen. Ändringar innebär bl.a. följande: Fler former av uppsikt införs, bl.a. vistelseskyldighet som kan övervakas elektroniskt (förstärkt uppsikt). Förutsättningarna för att ställa en utlänning under uppsikt och att ta en utlänning i förvar tydliggörs och utvidgas. Tydliggörande görs kring vilken myndighet som i varje skede av migrations­processen är ansvarig för att besluta om uppsikt och förvar. En utlänning som hålls i förvar och som utgör en säkerhetsrisk ska kunna placeras på en säkerhetsavdelning. Färre utlänningar behöver därmed externplaceras i kriminal­vårdsanstalt. Om det behövs kan en förvarstagen utlänning i vissa fall hållas i förvar under längre tid. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 21 juli 2026, med undantag för vissa bestämmelser om en ny grund för uppsikt och förvar och om förstärkt uppsikt som föreslås träda i kraft den 1 oktober 2026 respektive den 1 december 2027 eller den tidigare dag som regeringen bestämmer. 2 Vänsterpartiets synpunkter 2.1 Inledning Vänsterpartiet delar Lagrådets kritik mot regeringens lagstiftningsarbete på området. Propositionen ingår i flera parallella lagstiftningsprojekt inom migrationsrätten som lagts fram under kort tid. Detta har bidragit till ett svåröverskådligt och svårtillämpat regelverk där konsekvenserna av de samlade förändringarna riskerar att inte analyseras tillräckligt. Ett så ingripande regelverk, som rör människors frihet och grundläggande rättigheter, måste präglas av tydlighet, förutsebarhet och noggranna rättssäkerhets­bedömningar. Vänsterpartiet anser att regeringen i flera avseenden brister i detta. Regeringens proposition 2025/26:265 innebär ytterligare en förskjutning mot ökade frihetsinskränkningar, utökad kontroll och ett försvagat skydd för barns och vuxnas grundläggande rättigheter. Förslagen väcker betydande frågor om proportionalitet, rättssäkerhet och förenlighet med internationella konventioner såsom Europakonventionen och särskilt barnkonventionen. Vänsterpartiet anser att flera av förslagen är problematiska eftersom de bidrar till en fortsatt kriminalisering av människor i migrationsprocessen trots att de inte har begått några brott. I följande avsnitt kommenterar vi endast de delar av propositionen som vi anser bör avslås. Vi följer därvid regeringens disposition i propositionen. De avsnitt vi föreslår att riksdagen ska avslå är 6.2, 6.3, 7.4–7.8, 8.1–8.4, 10.2, 11.4, 13.2 samt 13.4. För att skapa förutsättningar för en lagstiftning som präglas av tydlighet, förutsebarhet och noggranna rättssäkerhetsbedömningar föreslår Vänsterpartiet att propositionen avslås i sin helhet och att regeringen i stället bör återkomma med ett nytt förslag på lagstiftning enligt avsnitt 6.1, 7.1–7.3, 7.9, 8.5, 9.1–9.3, 10.1, 10.3, 11.1–11.3, 11.5, 11.6, 13.1, 13.3–13.5, 14.1–14.3, 15.1 och 15.2 i propositionen. Detta bör riksdagen besluta. 2.2 Avsnitt 6.2 Uppsikt ska även kunna innebära boende- och vistelseskyldighet Regeringen föreslår att uppsikt ska kunna innebära krav på att en utlänning bor på en viss plats eller vistas inom ett visst geografiskt område. Vänsterpartiet motsätter sig särskilt införandet av vistelseskyldighet. Vi anser att förslaget innebär en betydande inskränkning av människors rörelsefrihet och privatliv. Även om regeringen beskriver åtgärden som mindre ingripande än förvar innebär vistelseskyldighet i praktiken att människors möjligheter att leva ett normalt liv begränsas. Det saknas dessutom en tillräcklig analys av hur förslaget förhåller sig till Europakonventionens skydd för privat- och familjeliv samt barnkonventionens artikel 16 om skydd mot godtyckliga ingripanden i privatlivet. Förslaget väcker även flera praktiska och rättssäkerhetsmässiga frågor. Det är exempelvis oklart hur personer ska få tillgång till specialiserad vård utanför vistelse­området eller hur akuta familjesituationer ska hanteras. Regeringen presenterar inte heller tydliga garantier för att reglerna ska tillämpas individuellt och proportionerligt. Vänsterpartiet anser därför att förslaget bör avslås. 2.3 Avsnitt 6.3 Förstärkt uppsikt – elektronisk övervakning av vistelseskyldighet Regeringen föreslår att vistelseskyldighet ska kunna kombineras med elektronisk över­vakning genom fotboja eller liknande teknik. Kritiken mot förslaget från remissinstanserna är omfattande. Institutet för mänskliga rättigheter framhåller bl.a. att elektronisk övervakning i kombination med vistelse­skyldighet i praktiken inte framstår som mindre ingripande än förvar. Integritetsskyddsmyndigheten varnar samtidigt för att systemet riskerar att bli mer integritetskränkande än regeringen gör gällande, eftersom tekniska fel och larm kan leda till omfattande övervakning och ingripanden. Flera andra remissinstanser, däribland Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund, ifrågasätter dessutom om åtgärden över huvud taget kommer att vara effektiv. Vänsterpartiet anser att det är särskilt allvarligt att elektronisk övervakning ska kunna användas mot barn utan någon nedre åldersgräns. Åtgärden innebär i sig en påtaglig frihetsinskränkning och är starkt stigmatiserande och diskriminerande. Vi menar dessutom att elektronisk övervakning sannolikt innebär ett ännu större fysiskt och psykiskt obehag för små barn. Vår bedömning är att förslaget sammantaget är oproportionerligt och därför bör avslås. 2.4 Avsnitt 7.4 Barn som är sökande av internationellt skydd Regeringen föreslår att barn som söker internationellt skydd i fler situationer än i dag ska kunna ställas under uppsikt eller tas i förvar. Det gäller bl.a. barn som inte följer beslut om boende på en bestämd plats, barn som omfattas av gränsförfarande enligt EU:s asylprocedurförordning samt barn som redan hålls i förvar inför avlägsnande och där myndigheterna bedömer att en asylansökan görs för att fördröja verkställigheten. Förslaget innebär även att barn ska kunna tas i förvar av hänsyn till nationell säkerhet eller allmän ordning. Vänsterpartiet anser att förslaget innebär en mycket allvarlig förskjutning i synen på barn i migrationsprocessen. Barn som söker skydd ska i första hand mötas av trygghet, rättssäkerhet och stöd, inte av frihetsberövande och kontrollåtgärder. Förslaget riskerar att normalisera användningen av förvar även när det gäller barn, trots att både svensk rätt och internationella konventioner tydligt anger att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under så kort tid som möjligt. Kritiken från remissinstanserna är omfattande. Socialstyrelsen framhåller att förvar är skadligt för barns psykiska hälsa och utveckling. Det finns ett starkt forskningsstöd för att frihetsberövande orsakar oro, ångest, sömnsvårigheter och trauma hos barn. Barnombudsmannen anser att regeringens förslag går längre än vad EU-rätten kräver och att analysen av barnets bästa är otillräcklig. Institutet för mänskliga rättigheter och Svenska Röda Korset menar att barn över huvud taget inte bör hållas i förvar. Rädda Barnen riktar särskilt stark kritik mot förslaget att barn ska kunna hållas kvar i förvar när myndigheterna anser att syftet med en asylansökan är att fördröja ett av­lägsnandebeslut. Organisationen menar att detta riskerar att undergräva den grund­läggande rätten att söka asyl, en kritik som Vänsterpartiet delar. Rätten att söka skydd undan förföljelse är en grundläggande mänsklig rättighet och får inte urholkas genom vaga misstankar om motiv bakom en ansökan. Särskilt problematisk är den låga bevisnivån i formuleringen ”anledning att anta”. Vänsterpartiet anser att ett så otydligt rekvisit riskerar att leda till godtyckliga bedöm­ningar och en rättsosäker tillämpning. När det gäller barn måste lagstiftningen präglas av hög rättssäkerhet och stor restriktivitet. Vänsterpartiet anser att regeringens förslag strider mot barnkonventionens princip om barnets bästa och riskerar att orsaka allvarlig skada för redan utsatta barn. Förslaget bör därför avslås. 2.5 Avsnitt 7.5 Vuxna som inte är sökande av internationellt skydd Regeringen föreslår att vuxna utlänningar som inte söker internationellt skydd ska kunna ställas under uppsikt eller tas i förvar om det är nödvändigt för att utreda deras identitet eller rätt att vistas i Sverige, eller om det kan antas att personen kommer att avvisas eller utvisas och det finns risk för att personen exempelvis avviker eller bedriver brottslig verksamhet. Vänsterpartiet anser att förslaget innebär en alltför långtgående utvidgning av möjlig­heterna till frihetsberövande och att det präglas av vaga och rättsosäkra formuleringar. Att staten ges möjlighet att frihetsberöva människor kräver tydliga och preciserade lag­regler. I propositionen används dock formuleringar som ”kan antas”, ”håller sig undan” och ”på annat sätt försvårar verkställigheten” utan att regeringen tillräckligt tydligt definierar vad som avses. Även bl.a. Sveriges kristna råd och Svenska kyrkan anser att beviskravet ”kan antas” är alltför lågt ställt för så ingripande åtgärder som uppsikt och förvar. Ett frihetsberövande måste bygga på konkreta och väl underbyggda omständigheter, inte på löst formulerade antaganden eller prognoser om framtida beteenden. Förslaget innebär också att migrationsrättsliga åtgärder i allt större utsträckning kopplas samman med kriminalitet och ordningsfrågor. Vänsterpartiet ser med oro på denna utveckling, som är en följd av regeringens samlade förslag på området. Det är oacceptabelt att människor i migrationsprocesser i ökande grad behandlas som pre­sumtiva brottslingar enbart på grund av sin migrationsstatus. Vänsterpartiet anser att regeringens förslag är oproportionerligt och otillräckligt analyserat ur ett rättssäkerhets- och människorättsperspektiv. Förslaget bör därför avslås. 2.6 Avsnitt 7.6 Barn som inte är sökande av internationellt skydd Regeringen föreslår utökade möjligheter att ställa barn som inte söker internationellt skydd under uppsikt eller i förvar. Det ska bl.a. kunna ske om det är sannolikt att barnet kommer att avvisas eller om ett beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas. Förslaget innebär också att barn ska kunna tas i förvar om det finns en uppenbar risk för att barnet avviker, håller sig undan eller på annat sätt försvårar verkställigheten. Vänsterpartiet anser att förslaget innebär en mycket allvarlig försvagning av barns rättigheter. Enligt barnkonventionen ska förvar av barn endast användas som en absolut sista utväg och under kortast möjliga tid. Regeringens förslag går i motsatt riktning genom att utvidga möjligheterna till frihetsberövande och sänka trösklarna för när barn ska kunna tas i förvar. Barnombudsmannen anser dessutom att förslaget går längre än vad EU-rätten kräver och riskerar att stå i strid med barnkonventionen. Diskrimineringsombudsmannen framhåller vikten av att använda mindre ingripande åtgärder som bättre tillgodoser barns rätt till frihet och familjeliv. Vänsterpartiet delar denna uppfattning och anser att regeringens förslag innebär en alltför repressiv inrikt­ning där barns rättigheter underordnas migrationspolitiska kontrollintressen. Grund­principen måste vara att mindre ingripande åtgärder alltid ska prövas innan förvar övervägs. Som tidigare nämnts riskerar barn som hålls i förvar att utveckla allvarlig psykisk ohälsa, särskilt när de redan befinner sig i en utsatt situation präglad av flykt, osäkerhet och trauma. Med regeringens förslag riskerar denna situation att förvärras. Förslaget bör därför avslås. 2.7 Avsnitt 7.7 Ytterligare krav för förvar som rör barn Regeringen föreslår att ett barn eller en vårdnadshavare ska kunna tas i förvar även om det innebär att barnet skiljs från sina vårdnadshavare, under förutsättning att det finns synnerliga skäl. Förslaget gäller barn som inte söker internationellt skydd. Vänsterpartiet anser att förslaget är direkt skadligt. Att skilja barn från sina vårdnads­havare genom tvångsåtgärder riskerar att orsaka djup otrygghet och långtgående psykiska konsekvenser. För barn som redan befinner sig i en utsatt migrationssituation kan separation från föräldrar eller andra vårdnadshavare vara mycket traumatiserande. Någon nedre åldersgräns föreslås inte heller, vilket innebär att även mycket små barn i praktiken kan skiljas från sina vårdnadshavare. Rädda Barnen efterfrågar ett tydligare klargörande av vad som ska utgöra ”synner­liga skäl”, en kritik som Vänsterpartiet delar. Så ingripande åtgärder kan inte bygga på otydliga eller öppna rekvisit. Risken för godtyckliga bedömningar är annars betydande. Familjesammanhållning är en grundläggande rättighet och Vänsterpartiet anser inte att staten ska bidra till att splittra familjer annat än i yttersta undantagsfall och endast när barnets säkerhet kräver det, i enlighet med barnkonventionen. Vänsterpartiet anser att förslagen i avsnitt 7.7 bör avslås. 2.8 Avsnitt 7.8 Uppsikt och förvar när utlänningens rörelsefrihet är inskränkt med stöd av annan lag Regeringen föreslår att beslut om uppsikt eller förvar ska kunna fattas även när en person redan har sin rörelsefrihet inskränkt enligt annan lagstiftning, exempelvis inom tvångsvård eller enligt smittskyddslagstiftningen. Verkställigheten av beslutet ska där­efter kunna ske när den andra frihetsinskränkningen upphör. Vidare föreslås att vissa myndigheter ska vara skyldiga att underrätta ansvarig myndighet när en sådan inskränkning upphör. Vänsterpartiet anser att förslaget väcker betydande rättssäkerhetsproblem. Att staten samtidigt ska kunna förbereda ytterligare frihetsberövande åtgärder mot personer som redan befinner sig under tvångsvård eller annan frihetsinskränkning, riskerar att skapa en ordning där människor i praktiken hålls kontinuerligt frihetsberövade utan tillräcklig individuell och självständig prövning. Migrationsverket och Polismyndigheten har dessutom framfört önskemål om att den myndighet som beslutat om tvångsvård eller annan frihetsinskränkning ska underrätta migrationsmyndigheterna innan inskränkningen upphör för att undvika att personen ”avviker”. Migrationsverket öppnar även för möjligheten att hålla kvar personen i av­vaktan på verkställighet av förvarsbeslutet. Vänsterpartiet ser mycket allvarligt på sådana resonemang. Det riskerar att skapa ett system där människor överförs direkt mellan olika former av frihetsberövande utan en reell möjlighet att återfå sin frihet. Förvaltningsrätten i Luleå har också pekat på behovet av tydligare regler om ansvars­fördelningen mellan myndigheter. Vänsterpartiet delar uppfattningen att propositionen präglas av oklarheter kring vilka myndigheter som ska fatta beslut, när underrättelser ska ske och vilka rättssäkerhetsgarantier som ska gälla för den enskilde. Vänsterpartiet anser att förslaget sammantaget innebär en alltför långtgående ut­vidgning av statens möjligheter att kontrollera och frihetsberöva människor och att det riskerar att urholka grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Förslaget bör därför avslås. 2.9 Avsnitt 8.1 Längsta tid för förstärkt uppsikt av barn Regeringen föreslår att barn ska kunna vara föremål för förstärkt uppsikt, dvs. elektronisk övervakning kombinerad med vistelseskyldighet, under upp till 3 månader och i vissa fall 6 månader. I säkerhetsärenden föreslås tidsgränser på upp till 12 månader, eller 18 månader om synnerliga skäl föreligger. Vänsterpartiet anser att dessa tidsgränser är oacceptabelt långa och står i strid med principen om barnets bästa. Att under lång tid utsätta barn för elektronisk övervakning innebär en mycket ingripande kontrollåtgärd som riskerar att få allvarliga konsekvenser för barns psykiska hälsa, utveckling och sociala liv. Vänsterpartiet delar även den kritik som Civil Rights Defenders och Sveriges kristna råd riktar mot att det saknas tidsgränser för vuxna i motsvarande situationer. Regeringens förslag präglas genomgående av bristande proportionalitet, där långtgående kontroll­åtgärder införs utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Vänsterpartiet anser därför att förslaget bör avslås. 2.10 Avsnitt 8.2 Längsta tid för förvar av vuxna sökande av internationellt skydd Regeringen föreslår kraftigt utökade tidsfrister för förvar av vuxna som söker inter­nationellt skydd. I vissa fall ska personer kunna hållas i förvar i upp till tolv månader. Vänsterpartiet motsätter sig denna utveckling. Förvar är ett mycket ingripande fri­hetsberövande som enligt internationell rätt endast ska användas restriktivt, propor­tionerligt och under kortast möjliga tid. Regeringen har inte presenterat något tillräckligt underlag som visar att längre förvarstider leder till effektivare handläggning eller för­bättrad verkställighet av beslut. Sveriges advokatsamfund är kritiskt till de utökade tidsfristerna och Asylrättscentrum ifrågasätter om förslaget är förenligt med EU-rättens proportionalitetskrav, särskilt när det gäller förvar inom gränsförfaranden. Vänsterpartiet delar denna kritik. Ett system där människor kan hållas frihetsberövade under mycket lång tid enbart på grund av sin migrationsstatus riskerar att stå i konflikt med grundläggande rättsstatliga principer. Långvariga frihetsberövanden innebär dessutom stora mänskliga kostnader. Erfaren­heter från Sverige och andra länder visar att längre tider i förvar leder till psykisk ohälsa, isolering och ökad utsatthet. Många personer som hålls i förvar bär dessutom redan på erfarenheter av trauma, förföljelse eller flykt. Förslaget bör därför avslås. 2.11 Avsnitt 8.3 Längsta tid för förvar av vuxna som inte är sökande av internationellt skydd Regeringen föreslår även att personer som inte söker internationellt skydd ska kunna hållas i förvar under betydligt längre tid än i dag. I vissa fall ska förvar kunna pågå i upp till 18 månader och i säkerhetsärenden upp till två år. Vänsterpartiet anser att detta innebär en mycket långtgående utvidgning av statens möjligheter till frihetsberövande. Regeringen har inte presenterat tillräcklig utredning eller forskning som visar att längre förvarstider faktiskt leder till ökad verkställighet eller förbättrade resultat. Institutet för mänskliga rättigheter och Sveriges kristna råd påpekar att det saknas underlag som motiverar längre tidsfrister redan när det gäller identitetsutredningar. Flera remissinstanser, däribland Civil Rights Defenders, Asylrättscentrum, Svenska Röda Korset och Rädda Barnen, riktar särskild kritik mot de förlängda tiderna för förvar inför avlägsnande. Kritiken gäller inte bara rättssäkerheten utan också de mänskliga konsekvenserna. Långvariga frihetsberövanden leder till psykisk ohälsa, nedbrytning och social isolering. Rädda Barnen framhåller dessutom att barn påverkas allvarligt när vårdnadshavare hålls frihetsberövade under långa perioder. Att människor ska kunna hållas frihetsberövade under så lång tid utan att vara dömda för brott är enligt Vänsterpartiets mening inte acceptabelt i en rättsstat. Förslaget bör därför avslås. 2.12 Avsnitt 8.4 Längsta tid för förvar av barn Regeringen föreslår att barn i vissa situationer ska kunna hållas i förvar under längre tid än i dag, bl.a. i säkerhetsärenden där förvar ska kunna pågå i upp till sex månader. Vänsterpartiet motsätter sig kraftfullt denna utveckling. Förvar av barn är en av de mest ingripande åtgärder staten kan vidta mot ett barn och ska enligt barnkonventionen endast användas som en absolut sista utväg och under kortast möjliga tid. Kritiken från remissinstanserna är omfattande och gäller både att förslaget inte anses förenligt med barnkonventionen, att längre förvarstider är skadliga för barn och att regeringen inte presenterat något tillräckligt underlag som visar att förändringarna är nödvändiga. Vänsterpartiet anser att det är särskilt anmärkningsvärt att tidigare tid i förvar inte längre ska räknas med efter en tolvmånadersperiod. Rädda Barnen varnar för att detta i praktiken kan leda till att barn hålls frihetsberövade under oproportionerligt lång sammanlagd tid. Vänsterpartiet anser att regeringens förslag innebär en mycket allvarlig försvagning av barns rättigheter och riskerar att orsaka långvarig psykisk skada hos redan utsatta barn. Förslaget bör därför avslås. 2.13 Avsnitt 10.2 Upphävande av beslut i vissa fall Regeringen föreslår att Migrationsverket och domstolar ska kunna besluta om inhibition av beslut om uppsikt eller förvar när frågor om uppehållstillstånd eller internationellt skydd prövas. Vänsterpartiet anser att förslaget är otydligt och riskerar att skapa rättsosäkerhet. Det kan leda till oklarheter kring ansvarsfördelning och rättsverkningar samtidigt som myndigheter ges långtgående möjligheter att fatta interimistiska beslut som påverkar människors frihet. Lagstiftning som rör frihetsberövanden måste enligt Vänsterpartiet vara tydlig och rättssäker, vilket detta förslag inte uppfyller. Förslaget bör därför avslås. 2.14 Avsnitt 11.4 Externplacering Regeringen föreslår utökade möjligheter att placera personer som hålls i migrations­förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest om det anses nödvändigt av ordnings- eller säkerhetsskäl. Vänsterpartiet motsätter sig förslaget. Personer i migrationsförvar är inte dömda för brott och ska därför inte behandlas som kriminalvårdsklienter. Förslaget innebär en ytterligare kriminalisering av människor i migrationsprocessen och riskerar att sudda ut gränsen mellan migrationsrätt och straffrätt. JO ifrågasätter dessutom om det över huvud taget ska vara möjligt att externplacera andra än personer som utvisats på grund av brott. Både JO och Justitiekanslern pekar även på att det saknas tydliga tidsbegränsningar för placering i polisarrest. JO fram­håller vidare behovet av betydligt tydligare regler för hur externplacerades rättigheter ska säkerställas, bl.a. rätten till kontakt med anhöriga och omvärlden. Vänsterpartiet delar denna oro och anser att regeringens förslag inte tillräckligt beaktar rättssäkerhets- och människorättsaspekterna. Förslaget bör därför avslås. 2.15 Avsnitt 13.2 Besöksbegränsningar Regeringen föreslår att Migrationsverket ska få möjlighet att besluta om besöks­begränsningar vid risk för smittspridning. Vänsterpartiet anser att förslaget är alltför oprecist och riskerar att leda till opropor­tionerliga inskränkningar i människors rätt till kontakt med anhöriga och civilsamhället. Folkhälsomyndigheten är också kritisk till den föreslagna utformningen och framhåller att formuleringen ”risk för överförande av smitta” är alltför bred. Den skulle kunna omfatta även lindriga sjukdomar, såsom vanliga förkylningar, eller sjukdomar som inte sprids genom vanlig social kontakt. Myndigheten menar därför att bestämmelsen är för långtgående, en bedömning som Vänsterpartiet delar. Vänsterpartiet anser att regeringens förslag är för vagt och ger Migrationsverket alltför långtgående befogenheter utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Förslaget bör därför avslås. 2.16 Avsnitt 13.4 Användning av fängsel Regeringen föreslår utökade möjligheter att använda fängsel mot personer som hålls i förvar, både vid transporter och inom förvarslokalerna, samt mot personer på säkerhets­avdelningar som uppträder våldsamt. Vänsterpartiet anser att förslaget är oproportionerligt och innebär en mycket proble­matisk utvidgning av tvångsmedel inom migrationsförvaren. Personer som hålls i förvar är inte frihetsberövade på grund av brott utan på grund av sin migrationsstatus. Att införa mer långtgående möjligheter att använda fängsel riskerar därför att ytterligare krimina­lisera människor i migrationsprocessen. Flera remissinstanser delar denna bedömning. Regeringen har inte visat att dagens regler är otillräckliga eller att behovet av utökade befogenheter är så stort att det motiverar den föreslagna förändringen. Vänsterpartiet anser därför att förslaget bör avslås. Tony Haddou (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4180 av Håkan Svenneling m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:254 Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till 2 § i lagen (2020:782) om operativt militärt samarbete där regeringen, i enlighet med vad som anförs i motionen och vad nuvarande lag gör gällande, endast får överlåta förvaltningsuppgifter till den aktuella parten för att i enlighet med internationell rätt möta ett väpnat angrepp mot Sverige om Sverige är i krig eller krigsfara, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förtydligande i lagen (2020:782) om operativt militärt samarbete för att tydliggöra gränserna för bemyndigandet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Motivering Vänsterpartiet är i grunden positivt till att lagen om operativt militärt stöd ändras. Lagen behandlar i dag utländsk trupp från Finland utifrån tidigare försvarssamverkan, amerikansk trupp från DCA-avtalet och utländsk trupp från annat EU- och Natoland utifrån beslut i maj 2022 då Sverige inte var medlem i Nato. Lagstiftningen behöver enas och rimligtvis bör samma lagar gälla oavsett vilket Natoland som den utländska truppen kommer ifrån. I propositionen lämnar regeringen förslag som syftar till att skapa bättre förutsätt­ningar för det operativa militära samarbetet inom Nato. Det handlar bl.a. om andra staters förutsättningar att vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium. Precis som konstateras i propositionen förutsätter folkrätten som utgångspunkt att regeringen har lämnat samtycke till utländsk militär närvaro i Sverige. För att främmande stater ska få de maktbefogenheter man bedömer är nödvändiga för Natos verksamhet krävs dock i dag beslut av riksdagen. Vänsterpartiet är emot att Sverige gick med i Nato. Vi krävde en folkomröstning för att befolkningen skulle få säga sitt. Vänsterpartiet ser med oro på hur Sverige kan komma att bli en del av krig och konflikter vi själva inte valt. Det ökar inte säkerheten för vare sig svenska medborgare eller vår omvärld. Natomedlemskapet är nu dock en verklighet, och mycket av det svenska försvarets verksamhet kommer att ha en koppling till Nato. Vänsterpartiet förstår behovet av att anpassa lagstiftningen för att Sverige ska kunna genomföra de åtaganden ett svenskt medlemskap i Nato innebär. Vi ser också ett behov av att ändra en lagstiftning som i dag består av ett lapptäcke av tidigare beslut. Vi menar dock att det finns starka skäl att vara restriktiv i de delar som inte är helt nöd­vändiga. Det gäller bl.a. staters möjlighet till myndighetsutövning och våldsanvändning i Sverige i både freds- och krigstid. Det är av största betydelse att Sverige även fram­över, trots medlemskapet i Nato, ska kunna agera självständigt i utrikes- och säkerhets­politiken, bestämma själv över utvecklingen av vårt eget försvar, värna det nationella självbestämmandet samt göra egna analyser och ställningstaganden med en levande och folklig debatt. En maktförskjutning från riksdag till regering Den nuvarande lagstiftningen ger regeringen rätt att be om militärt stöd från Nato och dess medlemsländer eller från medlemmar i EU om Sverige utsätts för ett väpnat angrepp, om Sverige är i krigsfara eller för att stoppa kränkningar av svenskt territorium. I propositionen föreslås att regeringen får besluta att Nato och dess medlemsstater eller medlemmar i EU vid genomförandet av militär verksamhet för avskräckning och försvar får vidta militära försvarsåtgärder i enlighet med internationell rätt på svenskt territorium. I och med det överlåts förvaltningsuppgifter till Nato eller den aktuella staten. Skillnaden är alltså att det inte längre behöver handla om försvaret av Sverige för att regeringen ska ges mandat att besluta om andra länders handlingsfrihet på svenskt territorium. Det krävs heller inte längre att Sverige ska befinna sig i krig eller krigsfara. Detta betyder i praktiken att regeringen kan ge en utländsk aktör (Nato och dess medlemsländer eller medlemmar i EU) beslutanderätt kring militär verksamhet i Sverige i fredstid som inte syftar till att försvara Sverige. Regeringsformen kräver ett beslut från riksdagen för att ett utländskt organ ska kunna utföra förvaltningsuppgifter och myndighetsutövning i Sverige. Att en främmande stat ges långtgående maktbefogenheter i Sverige kan få konsekvenser för den enskilde, men också säkerhetspolitiskt. Vid ett väpnat angrepp mot Sverige finns det skäl att skyndsamt kunna ta beslut för att försvara medborgarna. Den föreslagna ändringen ger dock regeringen mandat att ta beslut som tidigare låg på riksdagen. I propositionen konstateras att en följd av regeringens förslag är att regeringen ”kan tillåta åtgärder som medför att Sverige kan anses vara part i en väpnad konflikt”. Detta gäller även om det inte är svenska styrkor som agerar. Det kan t.ex. handla om att Sverige tillåter att allierade styrkor riktar stridshandlingar mot angripande styrkor från svenskt territorium i enlighet med Natos kollektiva försvarsåtgärder. Vänsterpartiet har länge varnat för att ett svenskt medlemskap i Nato riskerar att dra in oss i krig och konflikter vi själva inte valt. Att rätten att besluta om åtgärder som kan få långtgående säkerhetspolitiska konsekvenser för Sverige och Sveriges medborgare förskjuts från riksdag till regering är olämpligt. Vi menar därför att beslut som rör andra länders förvaltningsåtgärder på svenskt territorium även fortsatt ska tas av riksdagen. Tidöregeringen har tidigare lagt förslag som innebär en liknande maktförskjutning. Genom propositionen En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar (prop. 2025/26:6) gavs regeringen utökade befogenheter vad gäller att sända väpnad svensk trupp utomlands inom ramen för Natos verksamhet trots att det enligt vår bedömning varken var nödvändigt eller lämpligt. Läs mer i vår motion med anledning av proposition 2025/26:6 En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar (mot. 2025/26:309). Vänsterpartiet menar att det finns starka demokratiska skäl att i möjligaste mån värna riksdagens beslutsfattande i frågor som ytterst handlar om svenska medborgares säkerhet. Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till lag om ändring i lagen (2020:782) om operativt militärt samarbete där regeringen, i enlighet med vad som anförs i motionen och vad nuvarande lag gör gällande, endast får överlåta förvaltnings­uppgifter till den aktuella parten för att i enlighet med internationell rätt möta ett väpnat angrepp mot Sverige om Sverige är i krig eller krigsfara. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Utländska styrkors rätt att använda våld I propositionen föreslås utländsk militär ges mandat att utöva våld för att exempelvis upprätthålla ordningen inom styrkan och vid bevakning av skyddsobjekt. Vänsterpartiet ser att det kan finnas ett behov av att ge ett visst sådant mandat till utländska styrkor, inte minst för att inte behöva ta Försvarsmaktens resurser i anspråk. I likhet med flera remissinstanser menar vi dock att ansvaret och rättsordningen bör tydliggöras. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lyfter i sitt remissvar hur direktiven för väpnat våld, s.k. rules of engagement, ser olika ut i olika Natoländer. Det kan i sin tur leda till olika tolkningar om våldsanvändning. Som exempel lyfts de kränkningar av Natomedlemmars luftrum som skedde under hösten 2025. Även om den sändande statens personal ska respektera lagstiftning i den mottagande staten finns det inget tillförlitligt system för att säkerställa detta. Vänsterpartiet lyfte en liknande kritik mot utformningen av det s.k. DCA-avtalet i vår motion med anledning av proposition 2023/24:141 Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater (mot. 2023/24:2900). Göteborgs universitets juridiska institution skriver i sitt remissvar att det framgår av tidigare förarbeten att de befogenheter som den utländska militära personalen ska kunna tilldelas endast ska kunna utövas i förhållande till medlemmar i styrkan, inte i för­hållande till den svenska civilbefolkningen, men också att denna viktiga begränsning inte framgår tydligt av själva bemyndigandet. Eftersom förslaget ger långtgående befogenheter på svenskt territorium bör det inte föreligga några oklarheter kring tolkningen. Regeringen bör tydliggöra hur ett våldsmandat ska uttolkas. Risken är annars en rättsosäker ordning, inte minst i en situation där utländsk personal använt våld mot svenska medborgare. Regeringen bör återkomma med ett förtydligande i skyddslagen (2010:305) för att tydliggöra gränserna för bemyndigandet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vapenexport I propositionen föreslås ändringar i krigsmaterielexportlagen som innebär att regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd för utförsel av krigs­materiel till Nato och dess medlemsländer samt till en stat inom EES. Tidigare gällde möjligheten USA och länder inom ESS, och den utvidgas alltså nu till att gälla hela Nato. I praktiken innebär detta att ytterligare fem länder omfattas. Det gäller Albanien, Kanada, Montenegro, Nordmakedonien, Storbritannien och Turkiet. Stockholms universitets juridiska fakultetsnämnd skriver i sitt remissvar om hur export av krigsmateriel till dessa länder i vissa fall kan strida mot både folkrätten, vapenexportfördraget och EU:s gemensamma regler om krigsmaterielexport. Nämnden föreslår därför en säkerhetsventil som gör det möjligt för regeringen att stoppa utförsel och tekniskt bistånd när sådan export skulle kunna strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Vänsterpartiet varnade tidigt för riskerna med att ansöka om medlemskap i en militär allians med bl.a. Turkiet. Att andra länder ska tillåtas diktera villkoren för svensk politik är oacceptabelt. År 2022 exporterade Sverige vapen till Albanien. ISP:s generaldirektör Carl Johan Wieslander menar att sannolikt hade inte export till vare sig Turkiet eller Albanien beviljats om det inte vore för Sveriges Natoansökan (DI den 17 mars 2023). Turkiet är ett land som upprepade gånger brutit mot såväl mänskliga rättigheter som folkrätten. Turkiets president Erdoğan har gått hårt åt kurdiska oppositionspolitiker, journalister och politiska motståndare. Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu i mars 2025 är bara ett exempel. Gripandet av den svenska journalisten Joakim Medin som skulle rapportera om utvecklingen är ett annat. Turkiets bristande respekt för demokrati och yttrandefrihet är mycket allvarlig. Sverige ska inte handla med vapen med ett land som så grundläggande brister i sin demokrati. Efter ett beslut i oktober 2019 stoppades all vapenexport till landet på grund av en militäroffensiv mot Syrien. I samband med Sveriges ansökan om medlemskap i Nato valde man att återigen bevilja vapenexport till Turkiet – inte på grund av demokratiska framsteg, en ökad respekt för folkrätten eller att man slutat bete sig militärt aggressivt mot andra länder, utan på grund av Sveriges medlemskap i Nato. Läs mer i vår motion med anledning av skrivelse 2025/26:114 Strategisk export­kontroll 2025 – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden (mot. 2025/26:4102) och vår motion med anledning av proposition 2025/26:228 Ett modernt och anpassat regelverk för krigsmateriel (mot. 2025/26:4091). I en tid när respekten för folkrätten kränks av Ryssland på ett oacceptabelt och farligt sätt behöver Sverige kompromisslöst stå upp för folkrätten. Att acceptera att andra länder bryter mot densamma bara för att de är Natoländer är att undergräva den respekten. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Kärnvapen Flera remissinstanser efterfrågar ett förtydligande av hur regeringen ställer sig till kärnvapen på svenskt territorium. Regeringen poängterar i sin proposition att Sverige ansökte om medlemskap i Nato utan förbehåll och att denna hållning står fast. Man skriver visserligen att det inte finns skäl att ha kärnvapen på svenskt territorium i fredstid. Men det måste snarare betraktas som en bedömning än som ett förbud. Tvärtom indikerar det att läget kan komma att ändras. I övrigt behandlas inte frågan. Detta trots att kärnvapen är en bärande del av Nato, och Nato är en kärnvapenallians i bemärkelsen att amerikanska kärnvapen utgör den yttersta garantin för de allierades säkerhet. Sverige ska inte vara en del av den kärnvapenkapprustningen. Det ska inte råda några oklarheter kring Sveriges ställningstaganden när det gäller kärnvapen. Vänsterpartiet har länge drivit att Sverige ska införa en lagstiftning liknande den finska som gör det tydligt att vi inte accepterar användningen av atombomber och andra kärnvapen. I vår motion Ett kärnvapenfritt Sverige (mot. 2024/25:55) yrkar vi bl.a. på att Sverige ska anta en nationell lagstiftning som förbjuder införsel, lagring och transitering av kärnvapen på svenskt territorium i både freds- och krigstid, att Sverige omgående ska signera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och att Sverige ska driva på för kärnvapenfria zoner i vårt närområde. Håkan Svenneling (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4150 av Tony Haddou m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet med undantag för de förslag som gäller verkställighetshinder och rätt till biträde (avsnitt 8–10 i propositionen). Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör göra en uppföljning av konsekvenserna av de nya reglerna om verkställighetshinder vid misstanke om brott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att offentligt biträde bör förordnas redan under Polismyndighetens handläggning av frågan om avvisning och även om utlänningen inte har begärt det, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Inledning Regeringen lämnar i propositionen förslag som ger bl.a. Polismyndigheten och Migrationsverket bättre verktyg att verkställa av- och utvisningsbeslut. Förslagen innebär bl.a. följande: En ny skyldighet införs för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket att på eget initiativ lämna uppgifter om en utlänning till Polismyndigheten, om det finns anledning att anta att han eller hon inte har rätt att vistas i Sverige. Vissa grundläggande regler om inre utlänningskontroll moderniseras och stärks i syfte att möjliggöra fler inre utlänningskontroller än i dag. Myndigheterna ges ytterligare verktyg för att klarlägga en utlännings identitet. Bland annat införs en möjlighet att omhänderta och genomsöka utlänningens mobiltelefon, om den kan antas innehålla information om utlänningens identitet. Fingeravtryck och fotografier ska få användas i utlänningsärenden i större utsträckning och mer effektivt än i dag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 13 juli 2026. Nej till angiverilagen Vänsterpartiet har konsekvent motsatt sig införandet av en angiverilag. Förslaget har, efter kraftfullt motstånd från fackföreningsrörelsen, civilsamhällesorganisationer och en bred allmänhet begränsats till att omfatta sex myndigheter. Det är en framgång, men förslaget är fortfarande skadligt och bör stoppas. Vänsterpartiet instämmer med flera remissinstanser, som Asylrättscentrum, Barn­ombudsmannen, Sveriges advokatsamfund, TCO och Diskrimineringsombudsmannen, i bedömningen att förslaget kommer att leda till att utlänningar undviker myndighetskontakt och inte tar del av rättigheter och förmåner de har rätt till. Andra länder som har infört liknande åtgärder har sett en ökad utsatthet, exempelvis genom att personer inte vågar anmäla brott. Vi delar också Jämställdhetsmyndighetens farhåga att personer som vistas i Sverige utan tillstånd och utsatts för grova brott såsom människohandel, människoexploatering, tvångsäktenskap, hedersrelaterat våld och förtryck eller våld i nära relation eller är vålds­utsatta barn inte kommer att anmäla dessa brott. Som Seko och Sveriges Stadsmissioner framhåller riskerar beviskravet ”när det finns anledning att anta att en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige” leda till godtyckliga och diskriminerande bedömningar. Såväl fackförbund som berörda myndigheter ifråga­sätter också utformningen av lagstiftningen för dess otydlighet. Sammantaget kommer förslaget att leda till att det s.k. skuggsamhället växer och utsattheten hos några av de mest utsatta i vårt samhälle kommer att öka. Utöver att dessa lagändringar kommer att drabba människor som lever i Sverige utan tillstånd mycket hårt, så kommer det också att leda till en ökad oro bland anställda inom de myndigheter som berörs och riskera att skapa misstro mellan människor. Angiveri har inget i vårt samhälle att göra. I samman­hanget vill vi påminna om att en övervägande del av de som lever utan tillstånd i Sverige gör det för att de inte kan återvända någonstans. Nej till hårdare inre utlänningskontroll Regeringen lämnar i propositionen flera förslag för att skärpa inre utlänningskontroller. Vänsterpartiet menar, i likhet med Asylrättscentrum, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen och Svenska Röda Korset att dessa skärpningar medför en risk för att det utförs fler godtyckliga kontroller av personer med utländsk bakgrund, vilket även riskerar att drabba personer som har rätt att vistas i Sverige. Det finns en uppenbar risk att detta medför en ökad risk för att enskilda diskrimineras och att deras rätt till privat- och familjeliv kränks, vilket kan påverka tilliten till myndig­heter och samhället i stort. Vidare saknas det tillräckliga bevis för att förslagen är effektiva och därmed proportionerliga i förhållande till det mål som det ska uppnå, dvs. att effek­tivisera arbetet med återvändande. Regeringen lämnar flera förslag för förstärkta befogenheter för att klarlägga en utlännings identitet. Vänsterpartiet delar kritiken som kommer från bland andra Asylrättscentrum, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund, Civil Rights Defenders och Sveriges Stadsmissioner om att förslaget innebär ett betydande ingrepp i bl.a. individens rätt till privat- och familjeliv och rätt till respekt för sin egendom. Sveriges advokatsamfund påpekar att sådan utrustning som är i fråga inte sällan bl.a. innehåller känslig personlig information om andra personer än den vars utrustning har omhändertagits. Samfundet anser vidare att det finns en risk att förslaget gör det svårare att klargöra utlänningars identitet, efter­som det sannolikt kommer att medföra att utlänningar inte längre kommer att lagra pass­bilder eller identitetsuppgifter i sina mobiltelefoner eller att utlänningar förfalskar sina identitetsuppgifter. Bland annat Svenska Röda Korset och Rädda Barnen anser att förslaget öppnar upp för godtyckliga bedömningar. Sveriges advokatsamfund och Institutet för mänskliga rättig­heter påpekar det problematiska i att utrustningen får omhändertas utan några egentliga belägg för att det finns relevant information att hämta. Riksdagens ombudsmän (JO) anser att förslaget är utformat på ett sätt som ger alltför vida befogenheter. Riksdagen bör avslå proposition 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet med undantag för de förslag som gäller verkställighetshinder och rätt till biträde (avsnitt 8–10 i propositionen). Detta bör riksdagen besluta. Rätt till bistånd, vård och biträde I sitt remissvar efterfrågar Sveriges Kommuner och Regioner ytterligare analys av hur förslagen om förändringar avseende verkställighetshinder påverkar rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen (2025:400) och rätten till sjukvård enligt lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Vänsterpartiet instämmer i att det behövs ett förtydligande. Regeringen bör därför göra en uppföljning av konsekvenserna av de nya reglerna om verkställighetshinder vid misstanke om brott. Det är främst konsekvenserna för de berörda individernas rätt till bistånd samt hälso- och sjukvård som behöver följas upp. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet välkomnar förslaget om utökad rätt till offentligt biträde, men anser i likhet med Svenska Röda Korset att ett sådant biträde bör förordnas redan under Polis­myndighetens handläggning av frågan om avvisning och även om utlänningen inte har begärt det. Vi delar Svenska Röda Korsets bedömning att det skulle leda till ökad rätts­säkerhet och möjligtvis färre ärenden hos överklagandeinstanser. Regeringen bör återkomma med förslag om att offentligt biträde bör förordnas redan under Polismyndighetens handläggning av frågan om avvisning och även om utlänningen inte har begärt det. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tony Haddou (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4149 av Tony Haddou m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd. 1 Inledning I proposition 2025/26:264 föreslår regeringen omfattande förändringar av utlänningslagen med syfte att skärpa kraven för uppehållstillstånd. Kärnan i förslaget är att en utlännings s.k. vandel, dvs. levnadssätt, i betydligt större utsträckning än i dag ska kunna beaktas vid prövningen av både beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Syftet är att hitta fler sätt att avlägsna utlänningar från landet på grund av brister i deras vandel. För­slagen bygger på betänkandet Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd (SOU 2025:33) samt på en kompletterande promemoria (Ju2025/02026). En central förändring är att vandel görs till en självständig bedömningsgrund. Detta innebär att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas inte enbart på grund av brottslighet, utan även med hänvisning till andra aspekter av en persons levnadssätt. Reger­ingen föreslår därmed att det, till skillnad från vad som gäller i dag, inte ska krävas att utlänningen har gjort sig skyldig till brott för att annan bristande vandel särskilt ska beaktas vid prövningen av uppehållstillstånd. Det kan i stället, enligt regeringen, röra sig om ”misskötsamhet som varken utgör brott eller avser utlänningens försörjning”. Genom den kompletterande promemorian (Ju2025/02026) utvidgas tillämpningsområdet ytterligare. Där föreslås att vandelsprövningen ska omfatta samtliga uppehållstillstånd som inte grundar sig på EU-rätten. Detta innebär att även uppehålls­tillstånd på grund av anknytning i fler fall ska kunna vägras eller återkallas, med undan­tag endast för situationer där EU-rätten uttryckligen hindrar detta. Följden blir att även nära anhöriga i vissa fall kan drabbas av återkallelse av uppehållstillstånd. Vidare föreslås att lagändringarna i viss utsträckning ska ges retroaktiv verkan. Även om äldre omständigheter inte ensamma ska kunna ligga till grund för återkallelse ska de kunna beaktas inom ramen för en samlad bedömning när nya omständigheter tillkommer efter lagens ikraftträdande. Sammantaget innebär propositionen en genomgripande förändring av utlänningsrätten, där migrationsrätten i ökad utsträckning kopplas till breda och otydliga bedömningar av individers levnadssätt. 2 Lagrådet och remissinstanserna Lagrådet riktar återigen skarp kritik mot regeringens lagstiftningsprocess och framhåller svårigheten att överblicka hur regelverket som helhet kommer att utformas när flera parallella lagstiftningsärenden inom närliggande områden pågår samtidigt. Detta, menar både Lagrådet och ett stort antal remissinstanser, försvårar inte bara den samlade bedöm­ningen av förslagen utan också prövningen av deras förenlighet med EU-rätten. Kritiken mot regeringens förslag är omfattande och i hög grad samstämmig, inte minst när det gäller införandet av vandelsprövning. Som regeringen själv konstaterar avstyrker en betydande andel av remissinstanserna förslaget i dess helhet. Centralt i kritiken är att begreppet ”vandel” uppfattas som otydligt och rättsligt svårfångat, samtidigt som det saknas en tillräcklig proportionalitetsanalys. Flera instanser efterlyser ett mer genom­arbetat resonemang kring hur de omständigheter som kan ligga till grund för en bedöm­ning av bristande vandel står i proportion till de långtgående konsekvenser som förslagen kan få för enskilda individer. Flera tunga remissinstanser, däribland Amnesty International, Asylrättscentrum och Sveriges advokatsamfund, riktar särskilt skarp kritik mot att bedömningar ska kunna grundas på handlingar som inte är straffbara. De varnar för att detta öppnar för godtyckliga och potentiellt diskriminerande beslut, samt för att förslagen riskerar att kränka grund­läggande mänskliga rättigheter såsom rätten till familjeliv och barns rättigheter. Institutet för mänskliga rättigheter instämmer i denna kritik och menar att det strider mot centrala rättsstatliga principer att låta icke kriminaliserade beteenden ligga till grund för så ingrip­ande åtgärder som att neka eller återkalla uppehållstillstånd. Sveriges advokatsamfund lyfter även att formuleringar som ”samröre med kriminella” är alltför vaga och riskerar att leda till att individer drabbas på grund av andras handlingar, exempelvis anhörigas. Samfundet är också kritiskt till att ansvar i vissa fall ska kunna ut­krävas för felaktiga uppgifter som lämnats av tredje part, något man menar är rättsosäkert. Civil Rights Defenders framhåller att förslagen innebär långtgående inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter utan att det finns tillräckliga analyser av behov eller proportionalitet. Organisationen varnar även för att migrationsrätten används i kriminalpolitiskt syfte, vilket man menar riskerar skapa ett parallellt sanktionssystem utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Slutligen avstyrker även Brottsförebyggande rådet (Brå) förslagen och pekar på grund­läggande brister i underlaget. Myndigheten menar att det saknas en tydlig problembeskriv­ning som motiverar lagändringarna, vilket försvårar bedömningen av både behov, nytta och kostnader. Det saknas även tillräckliga analyser av förslagens träffsäkerhet. Brå hänvisar i detta sammanhang till Delegationen för migrationsstudier, som konstaterar att det saknas stöd för att utlänningar i sådan utsträckning missköter sig att reglerna skulle få påtaglig effekt. Brå menar vidare att det saknas belägg för att förslagen minskar brottsligheten, och pekar i stället på risker för motsatt effekt. Fler kan komma att stanna kvar i landet utan tillstånd efter avslag, samtidigt som försämrade levnadsvillkor för personer som inte kan utvisas kan öka utsatthet och kriminalitet. Även risken för arbetskraftsutnyttjande lyfts. Brå menar också att förslagen innebär skärpta och delvis nya måttstockar för utlänningar, vilket riskerar att skapa segregerande effekter och påverka brottsligheten negativt. Och även Brå pekar på betydande brister i förutsebarhet och rättssäkerhet. Myndigheten anser, liksom nämnda remissinstanser, att de kriterier som ska ligga till grund för bedöm­ningar av bristande vandel är otydligt definierade, vilket ger ett stort utrymme för god­tyckliga bedömningar och riskerar att leda till bristande likabehandling. Liknande farhågor har även lyfts av bland annat Delmi och Europarådets organ mot rasism och intolerans (Ecri), som varnat för att ett återinfört vandelsregelverk kan bidra till ökad marginalisering. Sammanfattningsvis är remisskritiken både omfattande och djupgående och berör viktiga frågor om rättssäkerhet, proportionalitet, barns rättigheter och förenlighet med internationella åtaganden. Flera instanser betonar dessutom att förslagen måste ses i ett bredare sammanhang, där parallella lagstiftningsprocesser riskerar att samverka och ge upphov till kumulativa negativa effekter. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att den samlade kritiken från Lagrådet och ett stort antal expertmyndigheter och organisationer måste tas på största allvar. Det är djupt bekymmersamt att regeringen i så hög grad tycks avfärda dessa invändningar. Vänsterpartiet ser med oro på denna bristande lyhördhet och vi menar att det undergräver förtroendet för lagstiftningsprocessen när så omfattande och kvalificerad kritik inte tas på allvar. 3 Vänsterpartiets synpunkter Alla som vistas i Sverige ska följa svensk lag, det är en självklarhet som ingen ifrågasätter. Vänsterpartiet menar dock att regeringens proposition inte handlar om detta utan om en gradvis nedmontering av grundläggande rättsstatliga principer, med det enda syftet att möjliggöra fler utvisningar och en mer restriktiv migrationspolitik. Vänsterpartiet delar i allt väsentligt den kritik som Lagrådet och remissinstanserna har framfört. Att så många tunga remissinstanser riktar likartad kritik borde enligt Vänsterpartiet vara en väckarklocka även för Tidöpartier. I stället väljer regeringen än en gång att bortse från kritiken och gå vidare med sitt förslag. Nedan lyfter vi några av de förslag vi anser särskilt problematiska i propositionen. 3.1 Avslag Riksdagen bör avslå regeringens proposition 2025/26:264 i dess helhet, då den enligt Vänsterpartiets bedömning innebär en genomgripande försvagning av rättsstatliga principer, rättssäkerhet och respekten för mänskliga rättigheter. Ett av de mest grundläggande problemen är införandet av den s.k. vandelsprövningen, som ges en mycket vid och otydlig innebörd. Vandelsbegreppet omfattar inte enbart brottslighet utan även faktorer som skulder, bidragsmissbruk, sociala relationer och andra levnadsomständigheter. Vi menar att detta innebär att människor riskerar att bedömas utifrån sin livssituation snarare än utifrån rättsligt fastställda handlingar, vilket suddar ut gränsen mellan objektiva fakta och subjektiva bedömningar. När dessutom misstankar och löst definierade kopplingar föreslås kunna vägas in öppnas dörren för godtycke, något som inte är förenligt med grundläggande krav på förutsebar och rättssäker lagstiftning. Förslaget hör inte hemma i ett rättssamhälle. Vänsterpartiet anser att det är särskilt allvarligt att regeringen uttryckligen vill frångå principen att det ska krävas brottslighet för att ingripande åtgärder ska vidtas. I stället föreslås att även beteenden som inte är kriminaliserade ska kunna ligga till grund för att neka eller återkalla uppehållstillstånd. Detta betyder i praktiken att personer utan svenskt medborgarskap kan komma att sanktioneras på andra grunder än de som gäller för övriga befolkningen, vilket strider mot principen om likabehandling och riskerar att leda till diskriminering. Att så ingripande beslut som avslag, utvisning eller återkallelse av uppehållstillstånd ska kunna baseras på ett otydligt definierat begrepp är enligt vår mening oacceptabelt, då lagstiftning måste vara utformad så att enskilda kan förutse konsekvenserna av sitt handlande. Förslagen innebär dessutom sänkta trösklar för avslag och utvisning. Uppehållstillstånd ska kunna nekas utan att något brott har begåtts och permanenta tillstånd ska kunna vägras om det finns tveksamhet kring en persons framtida vandel. Detta innebär att myndigheter ges mandat att göra långtgående prognoser om människors framtida beteende, något som är förenat med betydande osäkerhet och risk för godtycke. Liknande problem åter­kommer i förslagen om utökade möjligheter till avvisning, där personer ska kunna nekas inresa redan vid gränsen om det ”kan antas” att de i framtiden kommer att brista i sin vandel. Att fatta så ingripande beslut baserat på antaganden om framtida beteende, utan krav på brottslighet, innebär ett tydligt avsteg från rättsstatliga principer. Vänsterpartiet tycker också att det är anmärkningsvärt att behovet av dessa förändringar som regeringen vill genomföra inte har kunnat påvisas. Även Migrationsverket har ifråga­satt införandet av en ny avvisningsgrund och påpekat att det redan finns en omfattande reglering i utlänningslagen. Regeringen har inte kunnat redogöra för vilket konkret problem som förslagen är avsedda att lösa, utan hänvisar återkommande till egna bedömningar utan att presentera tillräckliga underlag eller konsekvensanalyser. Samtidigt har flera remissinstanser efterlyst en närmare analys av hur förslagen förhåller sig till EU-rätten och Sveriges folkrättsliga åtaganden, såsom Europakonventionen och barnkonventionen. Att regeringen gång på gång tvingas försvara förslagen mot omfattande kritik om att de riskerar att bryta mot internationella åtaganden bör i sig ses som en tydlig varningssignal. Vi ser med stor oro på de konsekvenser för grundläggande fri- och rättigheter som förslagen kan medföra. Särskilt allvarlig är risken för inskränkningar i rätten till privat- och familjeliv, liksom risken för familjesplittring och att barns rättigheter åsidosätts. Regeringens egen utgångspunkt, att barnets bästa inte alltid ska vara utslagsgivande när det kolliderar med andra intressen, förstärker denna oro. Ett system där människors uppe­hållstillstånd kan påverkas av deras sociala relationer och levnadssätt eller av framtida antaganden riskerar även att påverka yttrandefriheten och leda till att människor anpassar sina liv av rädsla för negativa konsekvenser. Vidare saknar propositionen en samlad analys av behov, proportionalitet och konse­kvenser, vilket är särskilt problematiskt mot bakgrund av att flera omfattande förändringar inom migrationspolitiken genomförs parallellt. Utan en helhetsbild är det svårt att över­blicka de samlade effekterna, och risken är stor att lagstiftningen leder till ökad otrygghet och minskat förtroende för myndigheter. Om människor av rädsla undviker kontakt med samhällsinstitutioner kan detta i förlängningen bidra till ökad marginalisering och ett växande skuggsamhälle, vilket motverkar snarare än främjar integration och social sammanhållning. Sammantaget menar Vänsterpartiet att propositionen inte bara brister i rättssäkerhet och proportionalitet, utan också innebär en medveten förskjutning bort från rättsstatens principer och respekten för mänskliga rättigheter. Regeringen tycks vara beredd att tänja på, kring­gå eller riskera att bryta mot grundläggande rättigheter för att uppnå målet att öka möjlig­heterna att utvisa människor och begränsa invandringen. Detta är en utveckling som Vänsterpartiet kraftfullt motsätter sig. Sverige behöver en migrationspolitik som värnar rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde, inte en lagstiftning som öppnar för godtycke, diskriminering och rättsosäkerhet. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att propositionen inte bör genomföras och yrkar därför att riksdagen avslår proposition 2025/26:264 i dess helhet. Detta bör riksdagen besluta. Tony Haddou (V) Hanna Gunnarsson (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Gudrun Nordborg (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)