Camilla Mårtensen (L) om Fördjupad uppföljning av arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor

Fru talman! Jag har nu haft förmånen att sitta i Sveriges högsta beslutande församling i drygt två och ett halvt år. Det finns få ämnen jag har debatterat under denna tid där vi är så överens som vi är om Jämställdhetsmyndighetens delmål 6 – Mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Jag vill påstå att varenda riksdagsledamot i salen är lika dedikerad som jag och mitt parti när det gäller att detta måste få ett slut. I ett av världens mest jämställda länder är kvinnor och flickor fortfarande rädda.

Kvinnor är otrygga när de ska ta den där löpturen i oktober. Den ekonomiska oron drabbar främst kvinnor i bodelningsprocesser som drar ut på tiden. Kvinnor känner fruktan när de tvingas lämna sina barn på helgövernattning till sin forna förövare. Det handlar om osäkerheten man känner när man går från bussen med nyckelknippa i hand som en livlina om man blir attackerad. Och kanske det värsta av allt: Det finns en grupp kvinnor som är skräckslagna och fruktar för sina liv i sina egna hem.

Fru talman! Ditt hem är din borg, heter det. Låt det sjunka in! Den borgen kan bli ett fängelse där man hela tiden måste ha koll på sin fångvaktare för att skydda sig själv och sina barn. Varje litet felsteg eller egentligen steg – för det är fångvaktaren som har bestämt vad som är rätt eller fel – kan resultera i en nedlåtande kommentar, ett hot eller till och med ett slag.

Varje gång en kvinna misshandlas i sitt hem kränks inte bara hennes kropp utan också hennes frihet, hennes värdighet och hennes grundläggande rättigheter som människa.

Därför är det utmärkt att regeringen har beslutat om ett nytt stödsystem för den som vill lämna en våldsam relation. Skyddat boende räknas numera som en boendeinsats i socialtjänstlagen. Länsstyrelsen har i uppdrag att hjälpa kommuner med barnrättsperspektivet. Fastighetsägare ska kunna säga upp en hyresgäst som utövar våld mot närstående. Flera myndigheter har genom Jämställdhetsmyndighetens försorg fått utbildning kring ekonomiskt våld, och uppdrag har getts för att förbättra arbetet med skyddade personuppgifter.

Fokus har generellt flyttats från förövaren till brottsoffret, och som ett led i detta har vi en utredning om en lagstiftning som ska kunna ge kontakt- eller tillträdesförbud, om man så vill, till en hel kommun. Alla uppräknade åtgärder är ett axplock av förändringar, och alla är mycket välkomna.

Fru talman! För mig som liberal är individen, inte kollektivet eller familjen, samhällets minsta och viktigaste enhet. Därför går alltid individen före familjens önskan, släktens krav eller församlingens normer – alltid.

Kollektiv kontroll där familjens och släktens rättigheter ses som viktigare än individen är kännetecknande för hedersrelaterat våld och förtryck. I Sverige borde vi ha kommit längre än så. Som liberal kan jag aldrig acceptera familjens rätt över individen.

Regeringen och även en del av oppositionspartierna har nu landat i att vi ska ha ett sjunde delmål som adresserar hedersrelaterat våld och förtryck. Det är välkommet. Hedersrelaterat våld och förtryck är också ett resultat av ett patriarkalt förtryck, men uttrycket är något annat. När du utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck har du en hel familj mot dig. Ofta finns ingen släkting du kan ringa, ingen andlig ledare där du kan få stöd och heller ingen i ditt bostadsområde som du kan få hjälp av. Det är strukturer som går långt tillbaka i historien.

Hedersrelaterat våld och förtryck skapar så många offer – flickan som blir vaktad av sin bror, brodern som förväntas spionera på sin syster, släktingen som inte får älska vem den vill eller ens ta de mest självklara individuella besluten.

Lika viktigt som det är att förstärka arbetet mot mäns våld mot kvinnor är det att synliggöra det hedersrelaterade våldet med ett nytt sjunde delmål. Tack, Juno Blom, Nyamko Sabuni, Robert Hannah och många, många fler som har stått här i talarstolen och talat för de mest ofria i vårt samhälle! Då var Liberalerna ensamma i sin kamp för att synliggöra de hedersutsatta. Tålamod och sittfläsk är receptet för politisk framgång, och nu ger det resultat!

Det viktigaste för att nå våra jämställdhetspolitiska mål är ändå det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som inte blir av eller förföljelsen som uteblir. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster. I skolan måste det finnas diskussioner kring machokultur och könsroller. Barns och ungdomars rättigheter måste belysas och informeras om. Därför är Skolverkets uppdrag viktigt där de nu har fått tydliga direktiv om att skolan inte bara ska uppmärksamma hedersrelaterat våld utan även ha ett systematiskt kvalitetsarbete kring detta redan i förskolan.

Lika viktig är den utredning som nu är tillsatt som ska belysa förskolans och skolans roll för att komma till rätta med förtrycket. Det handlar också om förändringar i migrationspolitiken med utbildning om svensk lag, bättre sfi, kommunala insatser och föräldrakurser.

Herr talman! När det första slaget är utdelat ska rättssystemet ta vid och ge hårda straff för förövaren. Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt i jämställdhetsarbetet. Det har varit en stenhård kamp som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister har drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld i alla samhällsklasser, i alla etniska grupper och i alla åldrar.

Alla kvinnor ska få leva sitt bästa liv, och när vi inte längre behöver stå här i kammaren och återigen diskutera mäns våld mot kvinnor, oavsett uppväxtplats eller social struktur – först då kan vi tystna.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Tack för frågan, Sofia Amloh, och tack också för berömmet!

Vi är ju eniga om målet. Ibland har vi lite olika syn på hur vi ska ta oss dit, men det här är en fråga som vi måste arbeta tillsammans med.

Jag tycker att det är alldeles rimligt med den tillsynsplikt regeringen har infört för att höja kvaliteten. Detta har lett till att det på vissa ställen fattas särskilda boenden, vilket är ett bekymmer. Vi har också sett att det är färre som blir placerade; det gäller både barn och kvinnor. Men om jag har rätt information finns det på totalen rätt antal platser. Det finns alltså obesatta platser, eller hur man ska uttrycka det.

Jag delar oron över att särskilda boenden inte finns i alla kommuner eller i närheten av alla kommuner. Det är också så att det är socialförvaltningarna som tar beslut om vem som ska tilldelas ett särskilt boende. Där gör man ibland ställningstaganden och fattar beslut som kanske inte rimmar med vad vi skulle önska här i kammaren. Man väljer andra typer av säkerhet för den här gruppen.

Jag kan svara Sofia Amloh att jag ser det som ett problem. Jag har också sett organisationernas rop kring detta. Jag vet också att regeringen tittar på det för att se hur man kan stödja så att vi får en bättre balans över hela landet när det gäller skyddade boenden.