Sofia Amloh (S) svarade Camilla Mårtensen i en replik om Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering i debatten ”Protokoll 2024/25:115 Onsdagen den 14 maj” den 14 maj 2025.
Camilla MårtensenL· i en replikLedamoten Amloh, jag noterade i Aftonbladet i går att er jämställdhetspolitiska talesperson minsann krävde en kriskommission. Men jag ser inte honom i kammaren i dag. Frågan är hur viktigt det är för er egentligen. Det…Herr talman! Som liberal anser jag att individen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Individen är alltid viktigare än kollektivet, och alla människor har rätt att bli bemötta som individer och bedömda efter sina egna meriter. Liberaler kan aldrig acceptera diskriminering i någon form. Det går emot hela vår ideologi.
Att bli illa bemött på grund av kön, ålder, sexuell läggning, funktionsvariation eller annan diskrimineringsgrund är att fråntas en del av sin mänsklighet. Alla ska kunna forma sitt eget liv, och det gäller genom hela livet. Alla ska vi bli bemötta för den vi är och inte utifrån vilket år vi är födda.
Diskriminering kan aldrig accepteras, varken i krogkön eller på arbetsmarknaden. Världshälsoorganisationen, WHO, har konstaterat att ålderism är starkare i länder med högt välstånd. I den kategorin kvalar Sverige in och är på intet sätt något undantag.
Herr talman! Diskrimineringsombudsmannen beskrev i sin årliga rapport för 2024 att åldersdiskriminering kopplat till arbetslivet är vanligt i alla åldrar, även om det finns mer negativa attityder mot äldre. Dagens lagstiftning är bra, men historiskt har alldeles för få fall prövats. Därför är det glädjande att Diskrimineringsombudsmannen nu har som mål att driva fler fall till prövning och på det sättet få prejudikat.
Åldersdiskriminering är ett omfattande problem på svensk arbetsmarknad. En undersökning från Pluskommissionen visar att svenskar upplever att det går en tydlig gräns redan vid 50 år. Efter det sjunker intresset från arbetsgivare markant. Man får inte längre återkoppling på sin ansökan, och anställningsintervjuerna uteblir. Samtidigt vill fler 65-plus fortsätta jobba efter pensionsåldern, och arbetsmarknaden skriker efter kompetens.
Sverige sticker ut negativt i internationell jämförelse. Söker du jobb i Danmark och är mellan 55 och 74 år har du dubbelt så stor chans att få jobbet som om du söker samma jobb i Sverige.
40 procent av dem som är över 65 och fortsätter jobba är inte anställda utan egenföretagare. Att starta egen låda är ofta det alternativ som kvarstår när man inte har fått svar på de hundratals ansökningar man skickat in.
Det allra mesta tyder på att ålderism är en ökande företeelse. Vad kan då göras för att ta till vara denna outnyttjade resurs som hänvisas till golfbanor, bokcirklar och yogaklasser med självförverkligandemål? Om lagstiftningen finns men det är unkna attityder och förutfattade åsikter som styr måste fler ärenden prövas av Diskrimineringsombudsmannen. Det görs nu, och det är ett steg på vägen.
Vi måste föra debatten här i kammaren och även ute i samhället. Synen hos både arbetsgivare och arbetstagare måste förändras. Vi måste ifrågasätta rekryteringsfirmor som bemannas av 25-åringar som upplever att alla som närmar sig 50 är ointressanta och sållar bort dem i första gallringen.
Arbetsgivarna slår ifrån sig och säger att de tittar på alla ansökningar och hävdar att deras problem är att hitta kompetens. Samtidigt vet vi att åldersdiskriminering finns och att alla kontakter med arbetsförmedlare visar att det blir svårare att få ett nytt jobb eller att ens bli kallad till en intervju så fort du har fyllt 50 år. Det kan inte vara fördomar som styr rekryteringsprocesserna, och arbetsgivarna har det huvudsakliga ansvaret att förändra attityder och förväntningar.
Herr talman! År 1913 beslöt kammaren om en pensionsålder på 65 år. Då var medellivstiden i Sverige 56 år. Mycket har hänt, men fortfarande agerar arbetsgivarna som om vi är i början av 1900-talet. Vi liberaler vill att möjligheten att få vara anställd ska knytas till medellivslängden, och det ska inte vara dina år som avgör hur länge du kan eller får jobba utan det ska vara du, din kompetens och erfarenhet. Pensionsåldern och rätten att stanna kvar i arbetslivet ska knytas till medellivslängdens utveckling. Vi vill ju alla att arbetslivet skall vara hållbart och bli längre, men då måste åldersdiskrimineringen upphöra en gång för alla.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
Herr talman! När Richard Jomshof säger åt en folkvald riksdagsledamot att åka hem är det inte fråga om ett slarvigt ordval, utan det är en medveten rasistisk markering och ett språkbruk med en lång och vedertagen historia inom högerextremismen. ”Åk hem” är aldrig harmlöst, utan det är ett sätt att dra gränsen för vem som anses höra till och vem som ska hållas utanför.
När vi som sitter i kammaren får höra att vi inte hör hemma här, när blir vi svenskar nog? Liberalerna har inte markerat med ett enda ord, trots att Liberalerna i varje annan fråga säger sig vara garanten mot just rasism, högerextremism och urholkandet av rättigheter. Hur länge kan man kalla sig liberal och samtidigt blunda för vad en samarbetspartner gör? Hur länge kan man stoppa huvudet i sanden och förneka att man legitimerar den rasism man påstår sig vilja motverka?
Herr talman! Jag tackar för frågan.
Återigen står jag här i talarstolen och ska kommentera andra partiers åsikter. Jag håller mig lite för god för att göra detsamma mot er i Miljöpartiet, som nu också har problem med era samarbetspartier.
Vi i Liberalerna kommer aldrig att acceptera att man förändrar diskrimineringsgrunderna, att man på det sättet gör förnedrande och rasistiska uttalanden, oavsett om man är sverigedemokrat, vänsterpartist eller socialdemokrat. Det är ointressant.
Men det kan inte heller vara så att det är Liberalernas ansvar att markera varje gång. Jag vet att vi inte har något gemensamt uttalande, men jag kan inte säga att ingen av mina duktiga kollegor som jobbar med dessa frågor har varit ute och markerat. Det vågar jag inte svara på. Men den typen av språkförbruk är förkastligt. Det tycker jag och Liberalerna.
Min fråga till Leila – förlåt, min fråga till ledamoten – är följande. Har du och ditt parti varit ute och markerat kring de antisemitiska uttalandena som ledamöter från en del av era samarbetspartier har varit ute med i debatten?
(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag påminner återigen om att vi inte använder ”du”. Det gjordes ambitiösa försök att undvika, det märkte jag – men ändock.)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes svar. Jag börjar med det sista du sa.
Båda språkrören i Miljöpartiet har tydligt markerat i frågan, nämligen att vi inte accepterar antisemitism.
Jag återkommer till min fråga.
Herr talman! Jag riktar min fråga till Liberalerna på grund av det samarbete ni har med Sverigedemokraterna. Det samarbetet legitimerar den rasism som Sverigedemokraterna står för, nämligen att en av deras högsta företrädare uttrycker sig grovt rasistiskt om en annan folkvald ledamot. Detta är i grund och botten djupt problematiskt, men att Liberalerna inte markerar är också djupt bekymmersamt.
Var går Liberalernas gräns? Vilka är era red lines? När blir man svensk nog?
Herr talman! Jag blir lite konfunderad över frågan. Det är väl självklart att man är svensk om man är svensk medborgare, om man har uppehållstillstånd, om man bor och är uppvuxen i Sverige – om man känner sig svensk och följer de lagar och regler som finns i det här landet. Jag kan inte tänka mig att Liberalerna har sagt något annat.
Den andra frågan gällde var våra röda linjer går. De diskuteras gärna av andra partier. Jag vill hänvisa till tidigare talare, nämligen att vi inte blir smittade av andra partiers åsikter. Liberalerna och liberalismen är djupt förankrade i att diskriminering eller rasism inte ska förekomma, men vi har också visat att vi i frågor som är viktiga för oss kan samarbeta med partier där vi inte tycker lika i allt. Tack vare en politisk majoritet har vi lyckats genomföra mängder av saker som vi inte har lyckats med tidigare.
Det blir ett sjunde delmål i frågor om hedersvåld och hedersförtryck. Det har varit helt omöjligt i tidigare konstellationer. Det blir stora satsningar på skolan, förändrat betygssystem och en energipolitik som håller ihop. Dessa frågor är viktiga för svenskarna och våra väljare. Men det betyder inte att vi smittas av enskilda ledamöters eller för den delen hela partiers åsikter.
Liberalerna står kvar, och vi samarbetar i de frågor som vi tror är nödvändiga för Sverige och för att vi ska komma vidare.
Herr talman! Som vi har nämnt tidigare under dagen, och jag nämner det igen, lade vi socialdemokrater i samband med det allvarliga läget för ett år sedan fram ett förslag om att tillsätta en kriskommission. Vi lägger fram förslaget igen, och vi påminner om att det kommer att krävas en kriskommission där vi sätter oss tillsammans med experter från kvinnojourer och myndigheter. Polisen rapporterar återigen att det begås misstag, och det finns brister i polisens möten med kvinnor i utsatta situationer, det vill säga våld i hemmet. Senast i förra veckan konstaterade polisen att man hade kunnat rädda liv om inte bristerna hade funnits.
Det är bra att bristerna framkommer, men då måste vi agera på dem. Därför har jag en fråga till ledamoten: Ni var inte för en kriskommission och tyckte inte att den var nödvändig för ett år sedan. Tycker ledamoten att det är nödvändigt med en kriskommission nu, eller ska vi få vänta ännu längre innan vi agerar?
Herr talman! Ledamoten Amloh, jag noterade i Aftonbladet i går att er jämställdhetspolitiska talesperson minsann krävde en kriskommission. Men jag ser inte honom i kammaren i dag. Frågan är hur viktigt det är för er egentligen.
Det korta svaret från oss när det gäller detta är: Nej, vi behöver inte fler pamfletter, politiska möten eller idéer. Det vi behöver är att det blir verkstad ute i våra myndigheter som faktiskt gör skillnad.
Jag ser att den sorts samarbete som krävs mellan myndigheter, där saker faller mellan stolarna, initieras nu. Man har också gett myndigheter i uppdrag att faktiskt komma till rätta med detta.
Jag anser inte att en kriskommission är svaret eller lösningen på de problem vi har. Jag vill ställa en motfråga till Sofia Amloh. Vad skulle en kriskommission göra som vi inte kan göra ute i våra verksamheter i dag genom samarbete, förutom att vi politiskt ska kunna sola oss i vår glans och hitta på nya möten att gå på? Var blir det verklig verkstad med en kriskommission?
Herr talman! Det är kanske just det som är frågan: Var är den faktiska verkstaden? Jag undrar vad regeringen gör just nu åt det som framkom förra veckan, förutom att oja och bekymra sig över att det är illa. Vad gör man? Vilket konkret agerande kommer jag att se presenteras i morgon utifrån det som framkommit?
Herr talman! För ett år sedan sa man nej till en kriskommission. Jag ser faktiskt inte den stora skillnaden. Och nu ser jag inte heller vad de konkreta åtgärderna är.
Jag ser att platserna på kvinnojourerna blir färre och att bara en av fem kvinnor som behöver skyddat boende får det. Det saknas någonting här, herr talman. Jag undrar därför vad regeringen gör åt det rent konkret när den inte vill ha en kriskommission.
I en kriskommission samlar man berörda myndigheter och alla som man anser är experter på området och tar in kvinnojourer och organisationer, som kan det här och är experter på området. De har en rad förslag som man kan agera på här och nu. Polisen, Åklagarmyndigheten och en lång rad fler myndigheter skulle behöva prata med varandra.
Till att börja med skulle polisen behöva få upp detta som en prioriterad fråga. När det kommer till gängkriminaliteten är man nämligen beredd att göra vad som helst. Då är man beredd att tillsätta grupper, råd och så vidare för att prioritera upp det. Polisen säger själva att detta har lägst prioritet. Det är fullständigt oacceptabelt.
Hur ska vi få regeringen att ta till sig att det här är ett stort samhällsproblem som behöver prioriteras? Varför vill Liberalerna inte ha en kriskommission när det är uppenbart att det är nödvändigt?
(Applåder)
Herr talman! En kriskommission är bara spel för gallerierna. Den stora skillnaden sker när myndigheterna samarbetar.
Rikspolischefen hade för bara tre fyra veckor sedan ett möte tillsammans med riksåklagaren där man kallade in flera myndigheter för att se hur de kan komma vidare med detta. Polismyndigheten gör stora förändringar i sitt arbetssätt. Och jämställdhetsministern har åtskilliga gånger kallat in våra civilrättsorganisationer och andra samhällsaktörer för att diskutera hur vi kan komma vidare.
Nej, på nationell nivå har vi inte kallat till en kriskommission där vi tillsammans ska sitta och titta på vad vi kan göra. Det görs redan i arbetet på myndighetsnivå, hos våra utförare.
Det är ett problem att färre får plats på kvinnojourer. Det är ett problem att färre barn kommer dit. Men det fattas inte platser generellt. Vi ser dock över vad vi kan göra för att platserna ska fördelas på ett bättre sätt. Det arbetet och den utvärderingen håller Socialstyrelsen på med. Det finns i regleringsbreven från regeringen.
Det pågår alltså ett arbete utan att vi tillsätter ytterligare ett enda politiskt möte.
(Applåder)
