Adrian Magnusson

Fru talman! Det brukar sägas att världen står inför ett teknikskifte av ett slag som vi aldrig skådat förr, i alla fall inte sedan ångmaskinen slog igenom på 1800-talets mitt.

Utvecklingen av artificiell intelligens, i vardagslag kallad AI, går verkligen i raketfart. För inte så länge sedan kunde människan på gatan på sin höjd ställa frågor i någon chattapp och få ett svar som var mer fel än rätt – ett ganska kasst svar, helt enkelt. I dag läser vi rubriker om hur AI-verktyg hackar det australiensiska sjukvårdssystemet och att den australiensiska folkvalda regeringen får veta det först flera månader senare.

Visst finns det möjligheter med utvecklingen kring AI, och visst finns det risker. Man ska varken bli teknikoptimist, och tro att AI kommer att lösa alla våra problem, eller bli teknikpessimist, och tro att AI kommer att innebära att Terminator 2 snart är verklighet och inte fiktion. Man ska vara ärlig och krass och inte måla verkligheten i vare sig rosenrött eller mörkgrått.

Fru talman! Sverige står inför en rad utmaningar och problem. Det är väldigt få av dessa utmaningar och problem som beror på att demokratin har varit alltför utbredd och att det varit alltför många politiker som har varit benägna att ta tag i frågor, att lägga sig i och att använda den makt som egentligen finns i politiken och demokratin. De krafter som inte tror på demokratins kraft vill gärna framställa det som att det skulle vara så. Men det stämmer inte. Faktum är att det är just politikers ovilja att lägga sig i samhällets problem och utmaningar som har skapat många av vår tids problem.

Fru talman! Vi ser exakt samma mönster som vi har sett i 30–40 år när det kommer till AI-utvecklingen. Det är marknadskrafter som tillåts härja fritt. Det är stora bolag och miljardärer som säger: Politiker och människor ska helst inte lägga sig i, utan det här sköter vi!

Vi har sett det förut. Samma tankegods har lett till okontrollerade vinster i skolan, skenande vinstjakt i vården och ökade klyftor mellan människor i vårt land. Några har allt; andra har inget.

Fru talman! Jag är i grunden teknikoptimist, och även mitt parti är teknikoptimistiskt. Det är tveklöst farligare med gammal teknik än med ny teknik. Men låt oss inte vara handlingsförlamade inför den nya tekniken! Det finns med all sannolikhet stora produktivitetsvinster som kan göras med AI, inte minst inom arbetslivet. Monotona arbetsuppgifter kan försvinna. Arbetet kan göras mer lustfyllt och effektivt – det är jag helt säker på – men bara om politiker tar ansvar och agerar.

Alla vinster från denna utveckling kan dock inte tillåtas hamna i fickorna på de företagsledare som driver utvecklingen inom AI. Vinsterna måste komma löntagare till del. AI-utvecklingen får inte leda till att ojämlikheten ökar ytterligare eller till att makten över produktionsmedlen, i de här fallen AI-verktygen, ytterligare koncentreras till ett fåtal företag och i praktiken ett fåtal personer. Det är inte oviktigt eller irrelevant att agera mot denna utveckling. Det är tvärtom mycket, mycket viktigt och högst relevant.

Fru talman! Vi lever i en tid då rikedomar och makt koncentreras och har koncentrerats till allt färre händer. Vi lever också i en tid då allt färre företag får allt större makt över människors liv. AI används redan i dag för en alltmer detaljerad övervakning och kontroll över löntagares tid på arbetet. Det är en utveckling som inte kan tillåtas fortgå utan att folkets valda företrädare agerar.

Även om det också bland företag och företagsledare finns de som tar ansvar för hur AI utvecklas och används är dessa i absolut minoritet. Det behövs en stark motkraft, och denna motkraft behöver vara vi folkvalda. Det är vi som ska arbeta för att människor ska få bättre liv, för att produktivitetsvinsterna fördelas jämlikt och för att människor inte ska vara i händerna på några få företag och människor som nästan bara bryr sig om just detta: makt och rikedom.

I en demokrati tillhör makten folket och inte en liten, självutvald elit.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag ska göra några korta reflektioner över det statsrådet sa.

Statsrådet har även tidigare pratat om de mobila lösningarna, men än så länge är en sådan lokal närvaro statens motsvarighet till enhörningen – alla har hört talas om den, men ingen har sett den. Men vi får väl hoppas att de mobila lösningarna kommer.

Statsrådet tog även upp polisstationerna. Men som ledamoten Backeskog redogjorde för har många polisstationer stängt under mandatperioden, och det är ju knappast ett tecken på ökad lokal närvaro.

Anstalter lyftes också upp. Det byggs inte så många anstalter överlag; det tar väldigt lång tid att bygga dem. Jag har räknat på det, och jag tror till exempel att det tog längre tid att bygga en anstalt i Trelleborg än vad det tog att bygga Öresundsbron. Det är därför intressant att statsrådet lyfter fram just det som ett exempel på ökad statlig närvaro.

Jag är ledamot av riksdagens arbetsmarknadsutskott. I vissa sammanhang befinner sig ledamöterna från Moderaterna och Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna här i kammaren och säger: Nu ska Arbetsförmedlingens lokala närvaro öka, nu vänder vi på Arbetsförmedlingen och nu ska den lokala närvaron öka.

Samtidigt ser vi att den myndighet som ska serva och hjälpa arbetslösa runt om i landet avvecklar sin närvaro. Det går inte ihop. Antingen vet den ena handen inte vad den andra gör, eller också slirar man lite på sanningen om Arbetsförmedlingens lokala närvaro och det skifte man påstår sig vilja göra. Jag vet vad jag tror är det rätta svaret på den frågan.

Fru talman! Jag har deltagit i ett antal interpellationsdebatter med ministern om statlig närvaro, statlig service, statens servicekontor och så vidare. Inför dagens debatt funderade jag på om jag skulle låta bli att delta igen, men sedan kom jag ihåg att under den senaste deklarationsperioden hörde många väljare hemma i Skåne av sig till mig. Det beror på att servicekontoret i Ystad just nu visserligen inte är stängt – men det har inga lokaler. Det finns alltså ingen närvaro, och det kan ju bli så att det stängs. Vi får se. Jag hoppas verkligen inte det. Jag tycker att detta visar på hur viktig den här verksamheten är för många människor.

En väljare som hörde av sig hade utgått från att han skulle kunna få hjälp med några knepiga deklarationsärenden. Men det gick helt enkelt inte, för servicekontoret var stängt i Ystad – liksom på en rad andra platser i Skåne sedan regeringen börjat dra ned på Statens servicecenter. Eslöv, till exempel, stängde den 29 maj. Trelleborg har stängt. Landskrona har stängt.

Några av de kommunerna har ganska hög arbetslöshet. Arbetslösheten är ju hög i Skåne. Landskrona är en sådan kommun. Stängningarna gör att den personliga service man kan få som arbetslös som behöver stöd av någon har minskat betydligt.

Jag tänkte göra några reflektioner kring statsrådets svar. Jag vill bara förtydliga för dem som lyssnar och tittar i dag och kanske i efterhand att statsrådet säger att regeringens förvaltningspolitik bygger på att myndigheterna i stor utsträckning själva fastställer sin struktur, om jag uttrycker det så, alltså var de ska finnas och så vidare. Jag vill bara att alla ska förstå att det är ett politiskt beslut. Det är ju inte något som kommer av en gudomlig kraft, även om vi debatterar med en kristdemokrat. Det är ett högst medvetet politiskt beslut att så ska ske.

Det här har vi också sett inom andra myndigheter. Skatteverket avvecklar just nu en rad kontor. Det sker för att regeringen aktivt har valt att inte säga åt Skatteverket att de ska finnas närvarande på fler ställen i landet. Det ska nog tvärtom uppfattas som en uppmuntran till neddragningar av statlig närvaro runt om i landet. Det gäller till exempel Skatteverket och Statens servicecenter.

Det är viktigt att påpeka att man hade kunnat fatta andra beslut. Men regeringens politik är att myndigheterna tillåts att dra ned på sin verksamhet. I en del fall minskar man också anslagen, och då blir det så här.

I många delar verkar det vara ett drag från regeringens sida, vilket behöver påtalas. Man talar ibland om att statens närvaro ska öka, men jag är lite osäker på vad det är man bygger ut. Försvaret? Då blir det lite fler militärer på sina ställen. Det kan vara ett sätt att öka den statliga närvaron. I övrigt har regeringens aktiva politik inneburit att man inte behöver se så mycket statlig närvaro ute i landet, utan man låter myndigheter avveckla sin verksamhet.

Det finns som sagt statliga aktörer som man gärna ger andra uppdrag. Systembolaget är kanske det bästa exemplet. De har ett tydligt uppdrag att finnas närvarande i landets alla 290 kommuner.

Nu säger jag inte att Statens servicecenter ska finnas i landets alla 290 kommuner, men man skulle kunna ge ett annat uppdrag till Statens servicecenter om man tycker att verksamheten är viktig. Det har man valt att inte göra, vilket är ett aktivt politiskt beslut. Det tycker jag behöver upprepas, särskilt då vi snart står inför ett val.

Fru talman! Finansministern vill gärna ha detta till en diskussion om transparens på Finansdepartementet och att jag skulle ifrågasätta Finansdepartementets siffror. Men det är Riksförbundet Sveriges Makalösa Föräldrar som konstaterar att en vanlig barnfamilj inte får 5 000 kronor mer utan i stället går back med 3 000 kronor, enligt exemplet i förbundets artikel.

Jag vet inte riktigt vad finansministern menar. Om hon vill påstå att det här är en socialdemokratisk kampanj får hon gärna det. Det är inte jag som har skrivit artikeln, utan det är som sagt en förening som arbetar med ensamstående mammor, framför allt, som har det tufft ekonomiskt. Finansministern får väl ta en diskussion med dem i så fall.

Jag lyssnade lite på debatterna här på morgonen. Om finansministern vill fortsätta att driva tesen att den här politiken syftar till att stärka arbetslinjen borde hon verkligen sätta sig ned och recensera den politik som har förts. Sverige har ju fler arbetslösa i dag än vi hade 2022. Jag tycker faktiskt att det är ganska modigt att säga att politiken syftar till att stärka arbetslinjen, för i så fall har man inte lyckats.

Det handlar också om att politik på något sätt skulle bekämpa lågkonjunkturen. Det stärker väl tesen att människor inte märker av de här 5 000 kronorna mer i sin vardag, för är det något som håller tillbaka svensk konjunktur är det att hushållen inte spenderar tillräckligt. Man kan verkligen ifrågasätta om det är så att vanliga människor runt om i det här landet verkligen känner att de fått 5 000 kronor mer i plånboken.

Jag har i de samtal jag har med väljare runt om i landet inte fått bilden att människor går runt och tänker: Jag har fått 5 000 kronor mer i plånboken! De tänker nog snarare att marginalen är ännu tuffare än vad den var 2022.

Jag får väl tacka för den här debatten och se om finansministern använder sitt sista inlägg.

Fru talman! Jag har också noterat det som regeringen ibland kommunicerar ut. Man menar att i procent har den som tjänat minst gynnats mest av regeringens politik. Nu betalar man inte räkningar i procent, fru talman, utan man betalar med faktiska pengar. Det är det som har någon betydelse. Det hade kunnat vara betydligt större effekter i reda pengar om man inte bara tittat på procent.

Med Socialdemokraternas ekonomiska politik hade nio av tio fått mer i plånboken. Det finns tydliga siffror på detta från riksdagens utredningstjänst för den som vill studera det.

Låt oss gå tillbaka till den fördelningspolitiska redogörelse som finansministern hänvisar till. Där finns uppradade exempel, precis som finansministern nämner, och det är i sin ordning.

Man blir lite intresserad av den polis och sjuksköterska som nämns i exemplet, för det är nog inte precis den vanliga polisen som patrullerar på stan. Det är nog en polis som tjänar ganska bra med pengar, som förmodligen bor i en större stad i det här landet och som dessutom kör mycket bil. Så verkar det med tanke på hur tabellerna är uppställda.

Det är också intressant när regeringen pratar om 5 000 kronor och att det skulle vara en direkt effekt av regeringens politik.

Om man tittar i tabell 5.4 på sidan 35 i den fördelningspolitiska redogörelsen ser man att det står så här: Nominell förstärkning av hushållets ekonomi – och så vidare – varav effekt av årliga indexeringar i skattesystemet, givet oförändrade regler, alltså sådant som sker med något slags automatik, utgör 1 650 kronor för den här polisen, som man får anta befinner sig i det högre inkomstspannet bland poliser, och sjuksköterskan.

Om regeringen nu vill kommunicera de här 5 000 kronorna och säger att det är korrekt kan man alltså räkna bort i stort sett 1 700 kronor på ett bräde.

Man kan jämföra dessa 5 000 kronor med vad som gäller för ett ensamstående vårdbiträde med två barn, som också står med i den tabell som finansministern hänvisar till. Två barn är för ett ensamstående vårdbiträde lika många barn att försörja som för familjen med polisen och sjuksköterskan. Massan att försörja är densamma.

I tabellen ser man att den nominella förstärkningen av hushållets ekonomi 2023–2026 har varit 13 330 kronor för en sammanboende polis och sjuksköterska med två barn som är tre respektive fem år. Man får anta att föräldrarna befinner sig i det högre inkomstspannet vad gäller de här yrkesgrupperna. Det ensamstående vårdbiträdet med två barn på tre respektive fem år har fått 4 890 kronor. Det är en betydande skillnad – nästan 10 000 kronor eller i alla fall nästan 9 000.

Det är klart att man kan stå här och tala sig varm för procent och så vidare, men som jag sa i början av debatten: Räkningar betalas inte i procent. De betalas med faktiska pengar. Och man kan alltså se att en del av regeringens politik inte i samma utsträckning har gynnat den grupp som till exempel Makalösa Föräldrar nämner: ensamstående med två barn som bor i hyresrätt och åker mycket kollektivt. Vad jag kan se framgår det inte i tabellerna hur de här personerna lever i övrigt, men man kan nog utgå från att de inte bor i villa.

Fru talman! Tack till finansministern för svaret på interpellationen! Det var som förväntat ett svar som var positivt till regeringens politik som drivits under mandatperioden, och det vore i och för sig märkligt annars.

Kommunikationen från regeringen och Moderaterna har kretsat mycket kring de 5 000 kronorna som en familj påstås få i plånboken varje månad. Man blir lite nyfiken på hur det här har räknats fram, för är det något jag inte har hört i samtal med människor runt om i landet så är det att de har fått en massa mer pengar i plånboken. Snarare tvärtom, fru talman.

Jag har tyckt att det har varit ganska intressant hur man har kommit fram till det beloppet. Jag har vid upprepade tillfällen bett om hjälp av riksdagens utredningstjänst för att räkna ut vad Moderaterna och regeringen har använt för siffror och underlag för att komma fram till sitt exempel.

Det har visat sig vara en inte helt enkel uppgift. Jag har fått hänvisningar till den fördelningspolitiska redogörelsen i vårbudgetpropositionen. Den har jag läst, precis som det som ministern läste upp här.

Frågan kunde kanske ha lämnats där. Men sedan såg jag den moderata kommunikationen tilltog, och att den dessutom fick tas tillbaka en gång. Då blev jag ännu mer nyfiken på vad det är för siffror som använts.

Där pratas det bland annat om att en del av beloppet består av ”justeringar av jobbskatteavdrag med mera”. Jag frågade riksdagens utredningstjänst vad det kunde vara. De svarade: ”Det är svårt för oss att bekräfta eller vederlägga de poster som du presenterade då vi inte kan hitta information om vad exempelvis ’justeringar av jobbskatteavdrag med mera’ består av eller hur de andra posterna har beräknats.”

Det är det här som gör det intressant. Det är svårt att vederlägga uppgifterna. Men när man är ute och talar med människorna runt om i det här landet är det ingenstans man märker av den förstärkning i hushållskassan som regeringen och finansministern påstår har skett.

I samtal med människor som jag har när jag är på stan, knackar dörr eller när jag pratar politik i vissa sociala sammanhang, vilket man får räkna med, är det snarare de allt mindre marginalerna som tas upp, trots de påståenden som regeringen gör om inkomstförstärkningar.

Sveriges Makalösa Föräldrar hade i slutet av maj en debattartikel i Aftonbladet. De utgår där från att de som får mer pengar i plånboken är de som ligger över brytpunkten för statlig skatt. Jag vet inte om det är så regeringen har räknat. Det kan säkert finansministern bekräfta eller förneka här i debatten i dag.

Oavsett det skriver Sveriges Makalösa Föräldrar i sin artikel att en ensamstående mamma med en inkomst på 25 000 kronor som bor i hyresrätt och åker kollektivt inte alls har fått några 5 000 kronor mer i plånboken per månad. Enligt artikeln går den personen i stället back med över 3 000 kronor per månad.

Enligt samma artikel har matpriserna ökat med 26 procent sedan 2022, och samma familj som Sveriges Makalösa Föräldrar nämner i exemplet som jag precis redogjorde för betalar 2 000 kronor mer i månaden för mat än vad den gjorde i början av den här mandatperioden.

Regeringens kommunikation som går ut säger inget direkt om bostadsformen. Man kan kanske gissa vad det är. Men är det en villa eller en hyreslägenhet som den här polisen och sjuksköterskan bor i?

Högkostnadsskyddet för mediciner har också höjts, så man får anta att den familj som används för kommunikationen är fullt frisk. Eller är det något som jag missförstått?

Det är någonstans här frågetecknen fastnar och inte rätas ut. Regeringen kan såklart kommunicera detta bäst den vill, men var är de här människorna som har fått 5 000 kronor mer i månaden i verkligheten?

Var är den här familjen som har fått 5 000 kronor mer att röra sig med och känner av det i sin vardag? Inte blir det lättare heller för en ledamot som hör till oppositionen att delar av regeringens siffror är oerhört svåra att genomtränga. Det väcker i vissa delar fler frågor än svar.

Fru talman! Jag vill att alla som tittar på den här debatten, både nu och i efterhand, noterar att finansministern inte svarade nej på den fråga som Kalle Olsson precis ställde utan i stället valde att inte använda sitt sista inlägg.

Frågorna hänger kvar i luften och är inte besvarade. Vi får väl se hur vi går vidare för att försöka få svar på de frågor som har ställts i dag. Det här väcker också en del frågor om hur regeringen styr sina myndigheter. Finansministern ansvarar för ett antal andra myndigheter som är viktiga för landet, till exempel Kronofogden och Tullverket. Man kan ju undra hur den så kallade dialogen, som finansminister uttrycker det, med de myndigheterna ser ut, om det är så här det går till i ett ärende gällande Skatteverket och dess ledning. Frågorna hänger som sagt kvar, och vi får nog anledning att återkomma till dem. Riksdagens kontrollmakt är oerhört viktig, som jag sa i mitt första inlägg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nu är visserligen inte Niklas Karlsson här, men riksdagens kontrollmakt hänger inte på Niklas Karlsson, även om han är en mycket kompetent riksdagsledamot och kollega. Jag tycker att finansministern gör det lite lätt för sig när hon inte vill svara på interpellationen och hänvisar till att Niklas Karlsson inte är här.

Jag anade lite att det här skulle komma från finansministern. Det är klart att regeringen alltid för samtal med myndigheter, företrädare för näringslivet och så vidare, som finansministern sa. Så är det, och det är naturligt. Det ska en regering göra. En regering som inte för samtal med myndigheter, näringslivsföreträdare och företrädare för civilsamhället är nog en regering som lever i ett eget vakuum och inte riktigt vet vad som händer i landet. Det hoppas jag alltså att man gör.

Men det är ju inte det som interpellationen handlar om. Det är ingen som har synpunkter på att finansministern har kontakt med Jacob Wallenberg, Skatteverkets generaldirektör eller någon annan. Vad det handlar om är att det finns en hel del uppgifter som pekar på att regeringen har utövat politisk påtryckning på Skatteverket i ett enskilt ärende efter påtryckningar från en väldigt profilerad företrädare för svenskt näringsliv, nämligen Jacob Wallenberg. Detta väcker många frågor gällande ministerstyre och hur regeringen ser på hanteringen av sina myndigheter och de kontakter som sker med näringslivet i övrigt. Det handlar helt enkelt om vilka intressen man företräder och vad man väljer att agera på.

Om jag har en granne som har problem med sitt företag, ska jag då lämna ut finansministerns telefonnummer om jag har det? Är det så jag ska tolka ministern? Då kan ju den personen ringa finansministern och berätta lite kort om sitt ärende, som skulle kunna hamna i tingsrätten. Det kanske handlar om någon rekonstruktion, till exempel. Nej, det är väl inte så det ska funka, antar jag.

Det här visar på att man har agerat enligt en väldigt profilerad näringslivsföreträdares intressen och vilja och utövat ett politiskt tryck på en myndighet som såg ut att komma att fatta ett annat beslut gällande företaget Bras rekonstruktion med tanke på vad som förekom innan det här hände. Man ska ju komma ihåg att företaget Bra har genomgått ett antal rekonstruktioner genom åren, inte bara den här.

Oavsett det kvarstår de frågor som jag och ledamoten Olsson ställt här i dag. Vilket tryck har regeringen satt på Skatteverket för att agera i detta enskilda ärende? Finansministern verkar inte villig att svara, men jag hoppas att hon kan göra det. Hon har fler chanser på sig i dag.

Regeringen har väckt fler nya frågor än vad den gett svar. Det gäller både den hantering som vi har läst om i medierna och fått uppgifter om i andra kanaler, som ledamoten Olsson sa, och det svar som lämnats här i kammaren i dag. Det handlar om hur regeringen har hanterat ärendet, hur regeringen styr Skatteverket som myndighet och hur regeringen utövar sin makt gentemot myndigheterna i det här landet.

Fru talman! Det svar som precis lämnades här i kammaren kan inte betraktas som annat än otillräckligt. Det ministern sa gav upphov till fler frågor än vad det gav svar. Interpellationen som lämnats in av min kollega Niklas Karlsson är utförlig, men svaret var knapphändigt. Man kan undra varför.

Låt mig kort redogöra för bakgrunden till detta.

Solna tingsrätt fastställde i april 2026 en företagsrekonstruktion för Braathens Regional Airlines. 95 procent av bolagets skulder skrevs av. Skatteverket valde att inte överklaga beslutet.

Bra, som jag fortsättningsvis kommer att kalla flygbolaget, har de senaste åren rekonstruerats ett antal gånger. Staten har på fem år skrivit av sammanlagt 770 miljoner kronor i skulder till en och samma ägarkonstellation. Avskrivningen i den senaste rekonstruktionen avser dessutom en skuld till Naturvårdsverket om 50 miljoner kronor och en sanktionsavgift om 83 miljoner kronor. Skatteverket var så kallad Aborgenär för skulden, vilket innebar att även Naturvårdsverkets krav skrevs av.

Fru talman! Skatteverkets beslut att inte överklaga får nog anses ha varit något av en överraskning med tanke på Skatteverkets rättsliga linje vad gällde rekonstruktionsförslaget. Man uttryckte sig så här: Lösningen för koncernen tycks snarast handla om att genomgå rekonstruktion och låta andra ta notan för bristande anpassning och bristande finansiering.

Enligt uppgifter som florerat i medier föregicks Skatteverkets beslut av påtryckningar. Jacob Wallenberg ska personligen ha kontaktat regeringen för att se till att Skatteverket inte överklagade beslutet. Wallenberg har själv bekräftat detta. Efter det samtalet ska en statssekreterare ha kontaktat Skatteverket och framfört att myndigheten inte skulle sätta käppar i hjulet för Bra samt att bolaget är strategiskt viktigt för Sverige.

Enligt tidningen EFN fattade den dåvarande generaldirektören personligen beslutet att inte överklaga. När handlingar begärdes ut instruerades tjänstemän att justera tjänsteanteckningar så att de faktiska omständigheterna bakom beslutet inte gick att utläsa. Flera tjänstemän vägrade dock att göra detta.

Fru talman! I 12 kap. 2 § regeringsformen anges att ingen myndighet – och inte heller riksdagen eller regeringen – får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning gentemot en enskild eller som rör tillämpning av lag. Mot bakgrund av detta och det svar som vi fått här i kammaren i dag, fru talman, kan jag konstatera att regeringens agerande i den här frågan väcker ett flertal frågor. Det kortfattade svaret gör knappast att frågorna blir färre – snarare blir de fler.

Det är naturligt att en regering har samtal med företrädare för näringslivet. Det har såväl högerregeringar som socialdemokratiska regeringar i det här landet historiskt haft, och jag kan nog lova att socialdemokratiska regeringar även i fortsättningen kommer att ha det. Men, fru talman, det är stor skillnad mellan att ha samtal och dialog och att lägga sig i hur Skatteverket hanterar ett enskilt ärende rörande ett enskilt företag, särskilt efter påtryckningar från en enskild näringslivsföreträdare.

Att regeringen har utövat någon form av påtryckningar mot Skatteverket verkar allt annat än omöjligt med tanke på Skatteverkets formuleringar innan myndigheten plötsligt beslutade att inte överklaga beslutet. Det styrks också av den bristande dokumentationen kring beslutet, som står i strid med det som Skatteverket uttalade tidigare.

Fru talman! Riksdagens kontrollmakt är oerhört viktig, och jag hoppas att finansministerns kommande anföranden kan ge oss lite mer klarhet i hur denna fråga har hanterats av regeringen.

Fru talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Ministern är uppenbarligen väldigt nöjd med reformen, och det är väl så det ska vara. Man är som minister nöjd med de reformer man har genomfört – om vi nu kan kalla det här för en reform. Det är en förändring, en försämring eller vad man nu vill kalla det.

Ministern sa att detta inte är en ekonomisk fråga. Jag vet inte om ministern kommer att knacka dörr eller gå ut och valarbeta i studentområden, men jag hoppas att han säger till de 22-åriga studenter som han träffar och som är oroliga för sin privatekonomi att det här inte är en ekonomisk fråga.

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på interpellationen.

Jag har varit politiskt engagerad sedan 2010, då jag var 16 år gammal. Det har blivit några valrörelser sedan dess. Jag träffar en hel del unga människor på gymnasieskolor, här i riksdagen, hemma i Skåne och i andra sammanhang. I den här valrörelsen märker jag när jag träffar unga människor att de upplever mycket större materiell oro än vad som varit fallet tidigare. I vissa valrörelser har unga människor kanske framför allt fokuserat på klimatfrågan. I en och annan valrörelse har det varit mycket om jämställdhetspolitiken. Men i den här valrörelsen upplever jag på ett sätt som jag faktiskt inte kan minnas att man oroar sig för sin ekonomiska situation.

Denna iakttagelse stärks av rapporter som kommer från olika håll. Till exempel har LO släppt en rapport där det beskrivs att var tredje ung person är orolig för sin privatekonomi. Man har som ung människa i det här landet en dyster bild av framtiden. Man har ganska små framtidsutsikter och är bekymrad över hurdan ens framtid ska bli.

Swedbank släppte för några månader sedan en rapport där man skrev att åtta av tio unga i åldern 18–29 år är oroliga för sin privatekonomi. Det märks både i samtalen man får när man står på gator och torg och när man är ute på skolor.

Vi har också, som flera av mina kamrater här har nämnt, en situation där vi har en hög ungdomsarbetslöshet. Människor är oroliga för om de kan få ett jobb eller inte. De oroar sig för den omställning som sker med artificiell intelligens. De oroar sig över sin bostadssituation. Ovanpå detta har förändringen i tandvården i Sverige kommit från regeringen.

Man kan ha resonemang om prioriteringar och att man borde prioritera andra åldersgrupper. Man kan ställa åldersgrupp mot åldersgrupp om man vill göra det. Det här görs i ett läge när man får rapporter från olika håll om att unga är bekymrade över sin privatekonomi.

Det är klart att man kan säga att unga inte har samma vårdbehov som äldre när det kommer till tandvård. Det är mycket möjligt. Det är också så att människor har god tandhälsa i det här landet för att man har haft en generös politik när det kommit till ungas tandvård.

Risken är att bara hotet om att få en hög tandvårdsräkning gör att unga undviker att gå till tandläkaren. Det kan göra att tandhälsan försämras, utöver att unga människor i det här landet är väldigt oroliga inför framtiden och för sin privatekonomi.

Jag hoppas att jag i nästa inlägg kommer att få något slags förklaring av ministern om hur regeringen har resonerat. Tidigare i dag fattade vi beslut om stöd till hushåll i det här landet och stöd till flygbolag för att de ska klara sina kostnader. Men den här gruppen får inte den typen av stöd. De får i stället en förändring när det kommer till tandvård.

Jag vill gärna höra mer om hur regeringen resonerar i just den frågan. Det kan inte vara en hemlighet för regeringen att unga känner oro för framtiden, sin privatekonomi och också de skenande kostnaderna. Varför har man valt att genomföra den här förändringen i tandvården just nu? Det är min fråga till ministern.

Fru talman! I den rapport som arbetsmarknadsministern själv lyfte upp finns det tydliga tecken på att det som unga upplever i sin arbetssituation i dag skadar arbetstillfredsställelsen. Det gäller brett i gruppen unga löntagare, eller arbetare, och det gäller både män och kvinnor.

Detta är oroväckande och något som behöver adresseras. Med tanke på den utveckling vi ser, inte minst teknikutvecklingen som vi har berört lite i debatten här i dag, tror jag att de här frågorna kommer att bli alltmer aktuella.

Med tanke på den värld vi lever i, där allt fler känner oro och kanske i vissa fall till och med hopplöshet inför framtiden, är det också viktigt att vi adresserar den här typen av frågor – framför allt när de kommer från den generation som just nu kliver ut i arbetslivet, från unga människor. Det kan inte vara meningen att unga människor i Sverige ska uppleva att det första jobbet, som kan vara mycket svårt att få med tanke på den höga ungdomsarbetslöshet vi har i Sverige, dessutom ska präglas av en så pass dålig arbetsmiljö och arbetssituation att ens arbetstillfredsställelse skadas allvarligt.

Precis som gavs i uppdrag till Myndigheten för arbetsmiljökunskap behöver friskfaktorer i arbetslivet beaktas mer. Det behöver göras mer för att främja ungas arbetssituation runt om i Sverige. Jag hoppas innerligt att Arbetsmiljöverket och fackliga representanter runt om i landet ges verktyg till det.

Min personliga uppfattning är att vi ska se till att fler människor engagerar sig i fackförbund. Där ska vi som lagstiftare och regeringen göra vad vi kan. Vi bör genom ord och, i den mån vi kan, handling se till att fler tecknar kollektivavtal och även blir medlemmar i arbetsgivarorganisationer. Ska vi stå upp för den svenska arbetsmarknadsmodellen på riktigt, fru talman, behöver vi se till att den omfattar fler.

Fru talman! Jag behöver inte bli uppläxad av en liberal arbetsmarknadsminister om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag har flera gånger faktiskt ställt mig frågande till om hans företrädare på posten har förstått vad den svenska arbetsmarknadsmodellen är.

Nu har arbetsmarknadsministern själv arbetat för Svenskt Näringsliv, så han förstår uppenbarligen hur modellen fungerar. Men jag har flera gånger i den här kammaren varit väldigt förundrad och verkligen undrat om hans två företrädare på posten under de fyra åren har förstått hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar.

Jag hänvisar till vårt kongressbeslut i arbetstidsfrågan. Riksdagens kontrollmakt fungerar inte som så att det är ministern som ska fråga ut riksdagsledamoten, utan det är riksdagen som ställer regeringen till svars.

Jag återgår till ämnet för den här interpellationen, nämligen ungas situation på svensk arbetsmarknad.

Vi har en situation i stora delar av världen, även i Sverige om än kanske inte lika tydligt, där unga oroar sig väldigt mycket över framtiden. Man ser hur AI rullas ut i stor utsträckning och hotar att slå undan jobben för unga. Man har allt svårare att få en bostad. Man har svårare att få vardagen att gå ihop. Vi ser det bland annat på att barnafödandet minskar i Sverige och i stora delar av västvärlden. Vi ser en allt större oro och ängslan som präglar ungas vardag. Jag upplever det själv i de samtal jag har med unga när de är här i riksdagen men även hemma i Skåne.

Många av sakerna som vi har lyft upp här är saker som slår särskilt hårt mot unga.

Vi ser högre sjuknärvaro för kvinnor. Det är många unga kvinnor som väljer att gå till jobbet fast de är sjuka. Det kan vara så att de befinner sig på en arbetsplats där det råder ensamarbete. Då blir ju konsekvenserna väldigt stora om man inte kommer.

Vi ser en ganska stor utmattning, fysisk och psykisk, och en hel del arbetssjukdomar som drabbar unga i arbetslivet.

Vi ser också, som jag varit inne på flera gånger, att unga män råkar ut för arbetsolyckor.

Det här är frågor som vi behöver adressera. Det kan inte vara så att unga ska vara oroliga över att inte få ett jobb med den höga ungdomsarbetslöshet som vi har i Sverige och sedan, när de väl får ett jobb, dessutom ska uppleva att deras arbetsliv, arbetsmiljö och arbetssituation är så pass dålig som den i vissa fall är.

Det var en hel del andra frågor i den här interpellationen som man skulle kunna beröra men som ministern inte har berört än. Han kanske gör det i något framtida anförande.

Vi ser till exempel att allt fler arbetstagare – jag skulle säga att unga är en särskilt utsatt grupp – får sin integritet på arbetsplatsen alltmer ifrågasatt. Man övervakas, till exempel. Man blir helt enkelt övervakad på arbetet och ifrågasatt när man till exempel inte arbetar tillräckligt snabbt, vilket kan identifieras med många av de här verktygen.

Det här är farligt också på så sätt att det riskerar att skapa en skev bild av hur arbetslivet ska vara. Om man i sitt första arbete upplever saker som fysisk och psykisk utmattning och att man får sin integritet ifrågasatt på arbetsplatsen, då behöver det adresseras. Annars kan vi få en situation i Sverige där generationen som kliver ut i arbetslivet i dag, nästa år och under lång tid framöver tror att arbetslivet ska präglas av den här typen av saker.