Socialförsäkringsutskottet

Herr talman! Vi debatterar nu en proposition som heter Skärpta villkor för anhöriginvandring. Det är en proposition som kommer att leda till att det i flera fall blir omöjligt för människor som har flytt krig att alls återförenas med sina barn.

Man inför helt orimliga lönekrav för familjer som vill återförenas. Enligt den presentation som regeringen själv hade på sin pressträff måste en förälder ha en lön på över 52 000 kronor före skatt för att kunna återförenas med sin partner och sina två barn – 52 000 kronor! Det är en lön som ligger långt över vad de flesta svenska familjer försörjer sig på.

Herr talman! Inte nog med att man höjer dessa krav bortom rimlighetens gränser. Man inför också en väntetid. Utöver den tid du redan måste vänta på att få ditt asylbeslut och den tid du måste vänta för att få beslut om att dina små barn ska få komma till dig i Sverige lägger man på två extra år. Det är två år av att uppfostra, trösta och hålla om dina barn genom kramar på Zoom, hjärtsymboler och tummar upp.

Det är något särskilt grymt över en politik som agerar för att splittra små barn och deras föräldrar på det sättet. Man motiverar detta med att det skulle förbättra integrationen, men det håller inte några remissinstanser med om. I stället påpekar remissinstans efter remissinstans att det snarare försämrar integrationen.

Om detta vittnar också många människor som redan i dag har drabbats av konsekvenserna av dagens lägre försörjningskrav. En förälder beskriver det så här: När jag väntade på beslut om familjeåterförening var min hälsa mycket dålig på grund av stress och ångest. Jag kunde inte koncentrera mig på att lära mig svenska, uppnå mina mål eller integreras i samhället. Nu är mina barn här, och vi har ett fint umgänge med andra familjer. Jag undervisar i skolan, och mina barn går i skola och förskola. De pratar flytande svenska. Jag är stolt över dem.

Man kan ju föreställa sig detta själv. Tänk dig att dina barn befinner sig i ett flyktingläger. Ni separerades under en kaotisk flykt, och du lyckades ta dig i säkerhet. Nu ska du lära dig ett nytt språk, men hur lätt är det att sova om nätterna när oron mal: Hur ska mina barn ha det i morgon? Får de den mat de behöver? Är de trygga i flyktinglägret? Hur blir det med deras möjlighet att utbilda sig?

I Sverige är kraven höga för att man över huvud taget ska få återförenas. Tre barn får inte dela sovrum, och som jag nämnde är det höga krav på inkomst. Det räcker inte att du har denna inkomst, utan du ska visa att du troligen har den också under en tid framåt. I praktiken krävs alltså fast anställning och bostad i ett land med extremt långa bostadsköer och 100 000 fler arbetslösa än när Tidöregeringen tillträdde.

Människor som får leva tillsammans med sin familj integreras snabbare än ensamstående vuxna. Det vet vi också från forskningen, så motiveringen att detta skulle vara bra för integrationen är nog inte helt sann. Jag tror att sanningen egentligen är att man i detta strävar efter att göra livet så jävligt som möjligt för dem som flyr till Sverige så att ingen annan ska vilja fly hit. Det handlar om så lite mänskliga rättigheter som möjligt för flyktingar och för deras barn. Miniminivå är enligt regeringen ett egenvärde.

Herr talman! Detta är oanständigt. Ett land som stred för att barnkonventionen alls skulle skrivas och som gjort barnkonventionen till lag sviker dessa barn å det grövsta. Inte nog med att det ska bli svårare att få återförenas. Det mest cyniska i regeringens förslag är kanske att en familj som en gång fått återförenas åter kan slitas isär om en förälder blir arbetslös eller om det föds en lillebror. Då skjuter ju kraven på inkomst i höjden, och du kan dessutom behöva hitta en större lägenhet – och det fort! Lyckas du inte får inte hela familjen vara kvar på grund av den nya regeln om att försörjningskraven också ska gälla vid omprövning.

Tidöpartiernas ledamöter tyckte att vi var drastiska när vi påpekade att det här ju leder till att en kvinna som blir gravid ställs inför valet att göra abort eller drabbas av utvisning, men det är exakt det som kvinnor kommer att ställas inför med de här nya reglerna.

Vi måste varna för de orimliga konsekvenserna av regeringens lagförslag på samma sätt som vi en gång, 2023, varnade för en våg av tonårsutvisningar om regeringen gick vidare med att ta bort den regel om särskilt ömmande omständigheter som vi i Miljöpartiet införde 2021. Vi införde den just för att undvika orimliga utvisningar av ungdomar som vuxit upp i Sverige, blivit 18 år och inte hunnit få permanent uppehållstillstånd.

Då lyssnade man inte på oss. Man lyssnade inte heller på oss när vi tog upp hur orimligt det vore att avskaffa möjligheten till spårbyte och samtidigt alla rättigheter för de 4 700 människor som redan levde här via spårbyte.

Nu ser vi Ebba Busch och andra förfäras när konsekvenserna av detta blir verklighet och föräldrar får besked om att deras åtta månader gamla bebis har fått ett utvisningsbeslut medan föräldrarna har rätt att vara kvar. Vi såg också hur förfärade många politiker blev när tonårsutvisningarna väckte ramaskri i deras egna partier. Politiker som inte brydde sig när vi varnade för konsekvenserna började bry sig när pressen blev för stor.

Herr talman! Jag hoppas att vi stoppar de här familjesplittringsreglerna vid morgondagens omröstning. Oppositionen är enad om att de här kraven inte ska tillämpas när man söker förlängning för en familj som redan lever ihop i Sverige, eftersom det leder till att en familj kan splittras.

Det leder också till att alla familjer hela tiden kommer att känna en oro: Vad ska hända? Vad händer om min arbetsgivare säger upp mig? Vad händer om jag säger nej till försök att utnyttja mig? Man blir beroende av sin arbetsgivare och tvingas leva med den oron ända tills familjemedlemmarna blir svenska medborgare. Det kan handla om tio år.

Oppositionen är dock enad: Vi ska inte ha något försörjningskrav för familjer som söker förlängning när de redan bor här. Vi ska inte heller ha den tvååriga väntetiden. Och det räcker att två riksdagsledamöter som inte valdes in för oppositionspartierna ställer sig bakom våra reservationer för att vi ska stoppa dessa familjesplittrande regler.

Herr talman! Regeringen lade till slut fram ett förslag som de säger stoppar tonårsutvisningarna, och i någon mån kanske det är sant. Man säger nämligen att ungdomarna utvisas först efter att de fyllt 21, då de inte längre är tonåringar. Men många utvisas redan innan dess, trots den här lagändringen. Ett exempel är Bader, som inte alls omfattas av regeringens så kallade stopp för tonårsutvisningar.

Det här är inte en riktig lösning. Även om jag är väldigt stolt och glad över att regeringen pressades att göra någonting kan vi inte nöja oss med en lagstiftning som fortfarande kommer att leda till att unga vuxna som har Sverige som sitt hemland och vars familj får stanna här ska utvisas ensamma till Iran och andra länder som de inte längre har en relation till.

De ungdomar som har utvisats från Sverige på grund av dessa regler, som regeringen aktivt har beslutat om, behöver få en möjlighet att komma hem igen. Jag har fortfarande inte fått beskedet från någon politiker i Tidöpartierna att de håller med mig om det. Men Darya och Donya, Nardine, Bader och de andra borde få komma tillbaka, och så fort vi vinner valet kommer vi att se till att få på plats en riktig lösning som stoppar dessa orimliga utvisningar.

Herr talman! Vi har många gemensamma reservationer i det här betänkandet, och detta är viktiga frågor. Jag vill därför yrka bifall både till reservation 11 och reservation 15.

Den sistnämnda handlar just om vad som behöver göras när Tidöpartierna förlorar valet. Vi måste ta ett helhetsgrepp om migrationspolitiken. Det hafsverk som de har ställt till med under dessa år har fått enormt förödande konsekvenser. Det är inte rättssäkert, och det är inte sammanhållet.

Vi behöver en human migrationspolitik där vi står upp för mänskliga rättigheter, asylrätten och barnkonventionen och ser till att stoppa dessa orimliga utvisningar som splittrar familjer, sliter kollegor från äldreboenden och sjukhus och helt enkelt splittrar hela vårt samhälle.

Herr talman! I reservation 4, som handlar om att avslå en ny regel om att försörjningskravet ska gälla även vid förlängning av uppehållstillstånd, skriver Annika Hirvonen så här: ”Familjer som är etablerade ska inte dras isär bara för att en förälder blir av med jobbet, får cancer eller vidareutbildar sig.”

Försörjningskravet är framåtsyftande. Man tittar alltså på vilka inkomster en person kommer att ha framåt. En person som vidareutbildar sig har ju kvar sin anställning. Personen kanske tjänar mindre under en period, men det spelar ingen roll eftersom man tittar på lönen enligt avtalet och avtalet är kvar.

Tvärtemot vad Annika Hirvonen säger har en person som vidareutbildar sig en starkare ställning än vad han skulle ha haft tidigare eftersom det är en stark indikation på att företaget vill ha personen kvar som anställd. Vidareutbildar du dig har du alltså större chans att klara försörjningskravet än om du inte gör det.

Vad gäller personer som blir sjuka står det på sidan 87 i propositionen: ”Arbetsrelaterad ersättning som lämnas tillfälligt under pågående anställning bör däremot jämställas med lön. Det kan t.ex. handla om sjukpenning eller föräldrapenning.”

Min inledande fråga är därför: Är Annika Hirvonen säker på att hon tittade igenom vad som står i propositionen innan hon skrev sin reservation? Det som står i reservationen stämmer nämligen inte.

Herr talman! Jag hoppas verkligen att Migrationsverket kommer att göra den generösa tolkning vad gäller utbildning som Ludvig Aspling redogör för. Jag ska se till att skicka länken till det här anförandet till dem, för det vore ju mycket bra om personer som väljer att vidareutbilda sig och under ett par år har en lägre inkomst inte förlorade sin familj. Det hade varit det rimliga. Det framgår dock inte tydligt av propositionen att det är huvudregeln.

Vad gäller sjukpenning är det ju så att den bara är en andel av din lön. Låt säga att du har två barn och en make som du försörjer. Då behöver du ha en lön före skatt på 52 000, och det får du inte med sjukpenning. Problemet är alltså att den inkomsten, även om den räknas in, är så låg att delar av din familj inte får vara kvar hos dig.

Vi vet också redan i dag vilka enorma problem som just många som får cancer drabbas av – och att det handlar om fattigdom. Det är en fattigdom som många redan i dag drabbas av. För en person med en familj som har kommit som anhöriginvandrare innebär sjukdomen inte bara oro för fattigdom utan också oro för att familjen splittras.

Vi tycker att det här är helt inhumant. Om regeringen hade velat förhindra detta skulle man ha ett generellt undantag som säger att försörjningskravet inte gäller om en person blir sjuk och att personens barn, man eller fru inte kommer att utvisas om personen inte kan arbeta. Det hade varit det hederliga, om det nu är detta man menar.

Herr talman! Det är ju helt uppenbart att Annika Hirvonen inte har en aning om vad som står i propositionen, till exempel när det gäller vilken lön som krävs. Det är inte så att en person behöver ha en lön på 50 000 kronor. Vid ett förlängningstillfälle finns det ju två personer i hushållet, och det är hushållets inkomster som behöver uppgå till så mycket – inte den ena partens inkomst. Man behöver inte vara matematiker för att förstå att det förändrar situationen ganska rejält. Det är inte alla som tjänar 50 000 kronor, men för två personer är det betydligt rimligare. Det är ganska uppenbart att Annika Hirvonen hade missat det här när hon skrev sitt anförande.

Vad gäller sjukförsäkringen invände Annika Hirvonen att det borde stå i propositionen om det var så man hade tänkt. I mitt inledande anförande påpekade jag att det faktiskt står i propositionen, på sidan 87. Annika Hirvonen har dock inte läst propositionen, så hon har ingen aning om vad som står där.

När det gäller splittring av familjen är det sant att den situation som Annika Hirvonen flaggade för kan uppstå – man kan behöva lämna Sverige. Det är dock inte vi som splittrar någon familj. Familjen får åka hem tillsammans – vi kommer inte att hålla fast någon i Sverige. Det är helt frivilligt att bo här; Sverige är inget fängelse.

Sist men inte minst vill jag säga något angående de farhågor som Annika Hirvonen gav uttryck för vad gäller personer som blir sjuka eller vidareutbildar sig. Har inte Annika Hirvonen tänkt på att den här situationen kan uppstå redan i dag? Vi har ju ett försörjningskrav, och det är fullt möjligt att lämna in en ansökan. Sedan ska den behandlas, och det blir lite handläggning som ibland tar ganska lång tid. Man kan ju bli sjuk eller vidareutbilda sig under handläggningstiden.

Jag tittade i Rättsbanken för att se om det finns ett enda fall från någon migrationsdomstol där det sägs att man inte har rätt till familjeåterförening på grund av att man vidareutbildar sig eller har blivit sjuk. Annika Hirvonen undrade över detta, men det finns inga sådana fall.

Kan Annika Hirvonen peka på ett enda rättsfall där den situation som hon flaggar för i reservationen har uppstått i verkligheten?

Herr talman! Det som händer är ju att människor fattar beslutet att inte utbilda sig. Jag har träffat människor som har tackat nej till en plats på läkarutbildningen för att i stället ta jobb som städare på grund av det migrationsregelverk som riksdagen har beslutat om. Det är ju detta som händer – man väljer bort att vidareutbilda sig för att i stället uppfylla olika typer av lönekrav för permanent uppehållstillstånd, när det fanns, eller familjeåterförening.

Även om det står i propositionen att sjukpenning räknas in menar jag att problemet är att sjukpenningen kan bli så låg att familjer splittras. Det leder till att den som drabbas av till exempel cancer behöver vara orolig inte bara för sin hälsa och för huruvida man har råd att betala räkningarna utan också för att barnen kan utvisas från Sverige.

Regeringen har dessutom tagit bort rätten till föräldrapenning för invandrare. Låt oss till exempel tänka oss att någon återförenas med sin fru och sina två barn och att det handlar om en person som behöver vara föräldraledig. Ersättningarna blir då inte tillräckligt höga. Det är dessutom inte alla som har den rätten, eftersom de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna inte längre gäller alla som är bosatta i Sverige.

Om man hade velat att alla som drabbas av cancer ska ha rätt att fortsätta leva med sin familj hade man i propositionen lämnat utrymme för ett generellt undantag från försörjningskravet vid sjukdom. Det har man inte gjort, och det är ett jättestort problem.

Herr talman, åhörare och ledamöter! För fyra år sedan tog den här regeringen över en migrationspolitik som präglades av oreda och utanförskap. Bakgrunden till det var ett asylmottagande som under alldeles för många år hade legat på en alldeles för hög nivå. Från Sveriges sida tog vi återkommande ett mycket större ansvar än vad vi hade behövt göra. Det var ett ansvar som inte stod i proportion till vår folkmängd eller, för den delen, till vår förmåga att lyckas med integrationen av människor som kommer till vårt land.

Sveriges regler var långt generösare än andra länders. Detta skapade stora integrationsproblem och väldigt höga kostnader. Det skapade också en lång rad problem med integrationen. Alldeles för många barn växte upp i familjer där mamma och pappa inte gick till jobbet, där man inte lärde sig det svenska språket och där man inte upplevde att man var en del av Sverige. Det sistnämnda handlar om mycket mer än bara geografi – det handlar också om en gemenskap.

Det skapades ett vi-och-dom-samhälle, herr talman. Detta blev följden av den kravlösa migrationspolitiken och alla vackra ord som användes för att argumentera för den.

Det här var dock inte de enda problemen. Det fördes en integrationspolitik där man inte tog viktiga och svåra frågor på allvar. Egentligen är det väl märkligt, herr talman, att det är först 2026 som man måste tala svenska för att bli medborgare i vårt land.

Under många år lade vi förslag på bordet, men de röstades ned av partierna till vänster. Personer som begick allvarliga brott i Sverige och som inte var svenska medborgare fick ändå stanna. De kunde fortsätta att begå brott, skapa brottsoffer och förstöra människors liv. Trots alla ord om att det skulle bli förändring, år ut och år in, fick grovt kriminella personer närmast en fristad i vårt land.

Det här var den situation som vi ärvde för fyra år sedan. Det handlade om utanförskap, problem med kriminalitet och ibland till och med klanvälde. Det var också därför vi i valet för fyra år sedan fick ett väldigt tydligt uppdrag av svenska folket att städa bort de här problemen och återta kontrollen över den migrationspolitik som hade lett Sverige rakt in i en återvändsgränd.

Fyra år senare har Sverige den lägsta asylrelaterade invandringen på 40 år. Vi har lagt om politiken, och vi har gjort det av en enda anledning. Anledningen är att Sverige ska få en möjlighet att lyckas med integrationen av alla de människor som har kommit hit de senaste åren. Vi ska inte blunda för de enorma problem som faktiskt finns i vårt land, till exempel alla barn som växer upp i utanförskap och inte ser sina föräldrar gå och arbeta.

Man kan göra väldigt mycket för att integrationen ska fungera bättre. Jag vill tillstå att detta är komplicerat, herr talman, men en sak är jag helt övertygad om: Det finns ingen integrationspolitik i världen som klarar av en återgång till den gamla migrationspolitik med vilken vi i Sverige år ut och år in tog emot massvis med människor utan en tanke på hur det skulle bli när de kom till vårt land. Det var en rent ut sagt oansvarig politik.

Sverige beskrevs för några år sedan i internationella medier som ett varnande skräckexempel. Jag tappade nästan räkningen på antalet artiklar som skrevs om landet där människor inte ens hade tak över huvudet och där skjutningar på gator och torg inträffade nästan varje dag. Så såg det ut i Sverige för bara några år sedan; det kan vara bra att påminna sig om det ibland.

I dag kommer samma journalister till Sverige och skriver helt andra artiklar. De frågar hur det är möjligt att Sverige, som följer alla internationella konventioner, har lyckats minska asylinvandringen så kraftigt för att ta tag i de stora integrationsproblem som den förra regeringen verkade vara helt ointresserad av att hantera. Det är faktiskt en remarkabel förändring som har skett.

Preskriptionsreglerna har förändrats. Det lönar sig inte längre att gå under jord och bli en del av skuggsamhället. Man kan inte längre söka asyl på nytt efter bara fyra år, utan nu måste man lämna Sverige om man får avslag på sin ansökan för att preskriptionstiden ska börja löpa.

Efter fyra år med borgerlig regering får Sverige nu det tuffaste regelverket för brottsutvisningar i hela Norden. Vi har ändrat lagen så att brottsutvisade med verkställighetshinder inte längre blir bidragsförsörjda. Så såg det faktiskt ut. Tidigare fick brottslingar som inte åkte hem bidrag, och då var det kanske inte så konstigt att de inte ville åka hem. Denna tidigare ordning var minst sagt stötande både för brottsoffren och för skattebetalarna.

Vi har flyttat fokus från flyktingmottagande till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. När vi tillträdde var den genomsnittliga handläggningstiden för ett arbetstillstånd för denna grupp över 100 dagar. Nu är vi nere på under 20 dagar.

Detta är några få men ändå betydelsefulla exempel på vad som har gjorts denna mandatperiod. Men vi är givetvis inte klara, för då hade jag inte stått här i dag i denna debatt.

Fru talman! När dessa förändringar har gått igenom är det stora städjobbet i migrationspolitiken klart. Nu har vi bättre möjligheter än tidigare att lyckas med integrationen av alla människor som har kommit till Sverige de senaste tio åren.

Låt mig bara säga det självklara: De allra flesta människor som kommer till Sverige vill arbeta och göra rätt för sig, och de begår inga brott. De blir minst lika provocerade som alla andra när personer begår brott men inte blir utvisade. Väldigt många gör allt rätt i dag. De arbetar i välfärden och i svenska företag eller startar företag i en lång rad branscher.

Med detta sagt går det inte att blunda för att utanförskapsproblemen fortfarande finns. Om man inte ser att vi i dag har 180 utanförskapsområden i vårt fantastiska land och 700 000 människor, varav många barn, som lever i detta utanförskap är man mer än vällovligt naiv. Då rekommenderar jag att man lämnar kammaren och ser hur verkligheten faktiskt ser ut. Den är inte alltid vacker, och vi har ett ansvar att förändra den.

Fru talman! Anhöriginvandringen har under många år varit väldigt hög. Över en halv miljon människor har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning de senaste tio åren. Detta har tillåtits att ske på villkor som inte värnar livschanser eller möjligheter för den som faktiskt kommer till Sverige som anhörig. Det borde inte kännas rätt och riktigt för någon att leende välkomna människor till Sverige rakt in i ett livslångt utanförskap, utan det borde ligga i allas intresse att ställa viktiga krav för att detta ska fungera och att säga att i Sverige finns fantastiska möjligheter för den som arbetar och anstränger sig men att ingen annan kommer att göra jobbet åt en. Man har ett eget ansvar att efter bästa förmåga vara med och bidra och arbeta.

Det är precis detta propositionen handlar om. Det är ett viktigt led i arbetet mot utanförskap och för att se till att villkoren för denna typ av anhöriginvandring är rimlig, uppmuntra människor att arbeta och göra rätt för sig och undvika att notan får betalas av barn som växer upp i utanförskap, av skattebetalare i form av högre skatter och av småföretag i form av högre arbetsgivaravgifter. Någon måste nämligen betala. Det finns inga dolda sedelpressar som kan skapa miljard på miljard, utan någon måste faktiskt betala.

Fru talman! De nya regler riksdagen har att ta ställning till har som utgångspunkt att inte vara mer generösa än vad som följer av EU-rätten och Sveriges övriga internationella åtaganden. Precis som har påpekats här föreslås en väntetid på två år för anhöriginvandring, vilket ska vara huvudregeln. Syftet är bland annat att personer som vill ta sin familj till Sverige ska ha mer tid på sig att etablera sig och bli en del av vårt land. Liknande regler finns redan runt om i Europa, till exempel i vårt östra grannland Finland. Detta ska gälla personer med tidsbegränsat uppehållstillstånd. Medborgare kommer inte att omfattas av samma regler eftersom de inte behöver uppehållstillstånd. Alternativt skyddsbehövande omfattas medan vissa flyktingar undantas.

Vi föreslår också att försörjningskravet ska omfatta fler fall än i dag, och det ska också prövas återkommande i samband med förlängning av uppehållstillstånd. Skälet till det är att personer som kommer till Sverige och vill ta sina anhöriga till vårt land, vilket givetvis är en fullt rimlig önskan, också ska kunna försörja dessa personer. Det ska finnas en bostad av tillräcklig storlek, det ska finnas en fast punkt i tillvaron och det ska finnas en inkomst – både för integrationens skull och för att skattebetalarna inte ska behöva ta notan. Alla hårt arbetande människor i vårt land ska veta att deras pengar går till rätt saker, inte till att betala för ökat utanförskap och högre bidrag.

Det finns också förslag om att utöka möjligheten att neka uppehållstillstånd. Det ska regelmässigt tas hänsyn till om det finns risk för familjemedlemmar att utsättas för våld eller andra kränkningar om uppehållstillstånd beviljas. Man ska också kunna ta hänsyn till både vandel och skötsamhet.

Fru talman! Vi kan med denna debatt summera en intensiv och reforminriktad mandatperiod. Det tror jag att alla kan hålla med om. Som jag inledde med att säga ärvde regeringen en svår situation där det i migrationspolitiken under en lång rad år hade låtit som att det fanns väldigt enkla svar på väldigt komplicerade frågor och där stora samhällsproblem, till exempel integrationsproblem, regelmässigt hade sopats under mattan.

Nu säger samma partier som en gång ledde oss in i flyktingkrisen att Sverige ska återgå till precis den politik som ledde oss in i just denna kris. I inte mindre än sex gemensamma reservationer gör oppositionen gemensam sak. Låt mig gratulera Vänsterpartiet och Miljöpartiet till detta, för det är uppenbart att det är ni som håller i taktpinnen här och att Socialdemokraterna följer efter. Det ser vi svart på vitt i betänkandet.

Det jag tycker är allvarligt, fru talman, är att minnet hos vissa partier verkar fruktansvärt kort. Ibland låter det som att flyktingkrisen för 10 år sedan var för 100 år sedan. Men när 80 000 personer nyligen stormade en gräns på bara ett enda dygn ställdes frågan om risken har ökat för att det ska bli en ny kris. Ja, självklart har risken ökat. Annars skulle detta inte ha skett och nästan 100 personer dött under ett enda dygn.

Jag tycker att det är viktigt att lära sig av gamla misstag, och trots alla fantastiska ansträngningar som har gjorts och trots att så många människor som har invandrat till Sverige arbetar och gör rätt för sig och är en uppskattad del av vårt land går det inte att blunda för att vi som sagt har 180 utanförskapsområden och 700 000 människor i utanförskap. Är detta då verkligen ett bra tillfälle att återgå till den i mångt och mycket kravlösa politik som var en bidragande faktor till just detta utanförskap? Det är väl det denna debatt handlar om.

Med en sådan politik kommer det att vara väldigt svårt att lyckas med integrationen. Det kommer dessutom att göra att Sverige återigen blir ett mer attraktivt land för asylinvandring. Det är uppenbart så. Denna läxa lärde sig Sverige under flyktingkrisen för tio år sedan. Var det en slump att det kom 250 000 asylsökande till Sverige under två år medan det kom bara en bråkdel så många till våra nordiska grannländer? Nej, det var ingen slump utan en konsekvens av ett regelverk.

Den här politiken beskrivs ibland som human. Men det finns inget humant i att skapa stora integrationsproblem. Det finns inget humant i att se utanförskapet växa fram – det är snarare tvärtom.

Jag vänder mig nu till dig som tittar och lyssnar på debatten. Du som jobbar, har du verkligen råd med en återgång till den gamla politiken? Någon måste ju betala för utanförskapet. Har du verkligen råd med de höjda skatter på arbete och företagande som kommer att bli konsekvensen om bandet backas tillbaka till den gamla migrationspolitiken?

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi i stället håller kursen och inte återvänder till den politik som skapade problemen. Den har prövats förut, och den har misslyckats förut.

Det finns ingenting som talar för att den skulle fungera bättre den här gången, utan vi ska hålla fast vid vår arbetslinje. Vi ska hålla fast vid en låg asylinvandring så att vi kan lyckas med integrationen. Vi ska hålla fast vid att det är viktigt att till exempel lära sig lite svenska om man ska bli medborgare i vårt fantastiska land. Vi ska hålla fast vid att den som kommer till Sverige och begår brott och inte är medborgare själv har valt bort att vara en del av vår gemenskap. Då ska man bli utvisad.

Det här är viktigt. Det är så vi håller ihop Sverige. Det är så vi tar vårt land framåt.

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag noterar att migrationsministern använde mer än 50 procent utöver den tid som migrationsministern anmält.)

Fru talman! Jag får börja med att inleda med att konstatera att ministern inte höll sig till vare sig tiden eller sanningen här.

Jag uppskattar att se ministern här i talarstolen, men det är klart att jag hade uppskattat om vi kunde konstatera att alla är med på att vi inte ska tillbaka till 2015/16. Det är alla med på.

Vi uppskattar att det har blivit hårdare tag mot kriminella och att folk som begår brott utvisas. Det har vi varit med på, och vi är med i kampen mot skuggsamhället etcetera. Det finns gott om bevis för det eftersom vi har röstat för majoriteten av regeringens förslag. Det som vi inte har röstat för är det som är dåligt.

Jag tror inte, som ministern var inne på, att någon har uppfattat att den här regeringen leende välkomnar människor. Tvärtom skrattar de när människor utvisas. Det är en annan politik.

Låt oss prata om integrationen. Under den här regeringen har vi fått över 100 000 fler arbetslösa, men ni i regeringen vägrar att lyssna på våra förslag om att skapa fler jobb och göra det lättare att anställa.

I skolan har vi rekord i utslagning. Aldrig förr i svensk historia har så många barn lämnat skolan utan att klara den. Det är Tidöpolitiken.

Låt oss prata om språket. Ni säger nej till våra förslag om krav på intensiv svenska i skolan och att sfi ska övergå till jobbsvenska så att man har fokus på jobb och lär sig språket. Det säger ni nej till.

Vi anser allihop att utanförskap ska bekämpas och att ansvar ska uppmuntras. Människor ska ta ansvar för sig själva och försörja sin egen familj, men dagens debatt handlar om något annat. Man höjer kraven kraftigt, och man säger: Även framgent riskerar du eller din familj att utvisas för att du får barn.

Det är inte att öka integrationen eller att skapa en vettig politik. Det är bara vansinne.

Låt oss ha hårda krav, och låt oss se till att det blir tydligt för den som kommer hit att man ska bidra till Sverige. Men låt oss få en vettig och klok politik – inte det här.

Fru talman! Problemet med Centerpartiets politik är att det som Niels Paarup-Petersen säger inte hänger ihop med vad han gör, eller vad Centerpartiet gör, för den delen. Det är två helt olika saker. Jag vet inte hur många talarstolar man kan stå i samtidigt eller hur många stolar man kan sitta på. Här finns 349 platser, och ibland känns det som att Centerpartiet intar alla positioner samtidigt.

Vi ska ha en stram migrationspolitik, säger Centerpartiet, men vi ska samtidigt sexdubbla kvotflyktingarna.

Att det finns alltför många människor i arbetslöshet kan jag hålla med om. Samtidigt bygger Centerpartiets hela regeringsplan på att man ska ge inflytande till socialdemokrater, miljöpartister och kanske vänsterpartister. Det är uppenbart med de siffror vi har i dag. Vänsterpartiet, som Centerpartiet har skrivit ihop sig med i kammaren här i dag, tror inte ens på marknadsekonomi.

Det är så det ser ut. På punkt efter punkt hänger det som Centerpartiet säger i kammaren inte ihop med det man gör. Men en sak vet jag, och det är att Centerpartiet var högst ansvarigt för den situation som jag var med och fick städa upp för fyra år sedan.

Vi kan till exempel ta den fullständigt rättsosäkra gymnasielagen, som inte bara var en utan två stycken. Lagen skapade mycket problem och utanförskap. Många människor – många experter – varnade för den, men ändå valde Centerpartiet att framhärda med den.

Jag tänker aldrig mer återvända till den politiken – det varnar jag för. Centerpartiet, som jag ibland håller med, har landat väldigt långt till vänster i just migrationsfrågor. De partier som Centerpartiet skriver ihop sig med här i kammaren vill ju faktiskt tillbaka till den gamla politiken. Vi har till och med fått höra här i kammaren att det inte ens var någon kris 2015. Om det är den typen av partier som Niels Paarup-Petersen vill ge inflytande till kommer det att bli nya kriser.

(Applåder)

Fru talman! Vi tar gärna alla platserna i riksdagen. Det vore fint, men så ser det inte ut att bli.

Vi skulle gärna ge inflytande i politiken till er i Moderaterna framgent, men ni håller på att bli för små för att kunna skapa ett regeringsunderlag med stöd av andra än SD. Det blir svårt, och det blir ännu svårare framgent.

Ja, vi har fått städa upp. Vi har allihop fått städa upp efter 2015/16. Vi har gjort det med Socialdemokraterna, och vi har gjort det med Moderaterna. Men Ulf Kristersson och Johan Forssell var ju med i alliansregeringen, som genomförde den politik som ledde dit. Det var inte jag. Lite självinsikt måste man ha till att börja med, för det är efter sig själv som Forssell har fått städa upp. Det bör han såklart göra – det är en bra princip. Men då bör man inte skylla på andra samtidigt.

Forssell slår sig hårt för bröstet – det har aldrig funnits en nöjdare migrationsminister. Som jag sa är det bra att det blir enklare att utvisa kriminella och att kraven i integrationspolitiken har höjts. Men han slår sig också hårt för bröstet när det kommer till tonårsutvisningar, kompetensutvisningar och nu födelseutvisningar. Det är anmärkningsvärt, för det är dåliga grejer.

Regeringen har gjort bra grejer, och den har gjort dåliga grejer. Vi har röstat för de grejer som varit bra, och vi har röstat emot de grejer som varit dåliga. Svårare än så behöver politik inte vara. Moderaternas problem är att de är beroende av ett parti som kräver att de röstar för dåliga grejer.

Moderaterna har röstat emot en massa saker som de gick till val på att genomföra. De sa att vi skulle ta emot fler hbtqi-flyktingar och kvinnor. De har gjort motsatsen. Kristdemokraterna gick till val på fler kvotflyktingar, och L gick till val på 5 000 kvotflyktingar, om man nu ska prata om dem – det som vi också har sagt att vi ska hålla fast vid. Sedan kan man ha olika syn på det, men vi håller i alla fall fast vid vad vi står för.

Någon måste ju betala för regeringens migrationspolitik. Någon måste betala för att busschauffören blivit utvisad och inte finns där längre, så att man måste hitta ett annat sätt att ta sig till jobbet. Vi betalar utbildning för personer som sedan blir utvisade. Vi förlorar tiotals miljarder i skatteintäkter på grund av regeringens politik, enligt Svenskt Näringsliv.

Det är dags att lära sig av gamla misstag och börja lyssna på Centerpartiet. Vi för en klok migrationspolitik.

Fru talman! Som sagt: Centerpartiet sitter på alla stolar samtidigt. Ena dagen ska man ha en stram migrationspolitik, och andra dagen ska man sexdubbla kvotflyktingarna. Å ena sidan ska man ha skärpta krav, men å andra sidan röstar man nej till kraven när de kommer till riksdagen. Å ena sidan har vi lärt oss av gamla misstag, men å andra sidan ska vi återgå till den politik som i mångt och mycket skapat problem.

Det här blir bara ett sammelsurium. Jag har sett förut var det slutar: Det slutade i fullständigt rättsosäkra gymnasielagar. Det var Centerpartiets stora bidrag till migrationspolitiken, för tusentals personer utan asylskäl.

Det här är inte enkelt. Det finns alltid människor bakom siffrorna. Jag tillstår det. Det är därför det är så viktigt att man sköter de här sakerna, att det finns tydliga och klara regler och att det finns en migrationspolitik som är välordnad, där domstolar fattar besluten.

Min erfarenhet är att Centerpartiet inte är så mycket att hålla i handen när det börjar blåsa och blir svårt. Då blir det alltid den typen av speciallösningar. Man gör ett litet undantag här och ett litet undantag där, och sedan har man den typen av lapptäcken.

När man staplade alla förändringarna på varandra blev resultatet inte särskilt bra. Det blev inte bra för människor, utan jag skulle säga att det blev ett ganska inhumant och totalt rättsosäkert regelverk. Det skapade också en situation där väldigt många människor utan asylskäl sökte sig till Sverige. Det var facit efter de år som Centerpartiet var med och styrde vårt land.

Det här för med sig integrationsproblem, men det är också kostsamt. De partier som Centerpartiet har skrivit ihop sig med i dag gör ingen hemlighet av att de vill mångdubbla asylinvandringen. Detta kommer att skapa enorma kostnader, och någon måste betala för det. Då finns bara två sätt: Antingen är det personer i välfärden eller annan viktig verksamhet som ska tas bort, eller också är det höjda skatter för människor som arbetar och höjda skatter och arbetsgivaravgifter för företag.

Jag får fortfarande inget svar från Centerpartiet. Vad är beskedet? Men det kanske kommer fler tillfällen framöver. Jag hoppas det.

Fru talman! Med de lagförslag som regeringen nu lägger fram kommer vi om några år att hamna i en situation där en familj som fått återförenas i Sverige efter att ha splittrats, till exempel i samband med krig, riskerar att dras isär för att en förälder blir arbetslös eller blir oplanerat gravid och lönen inte automatiskt höjs med tusentals kronor eller för att det föds ett tredje barn och det bara finns ett barnrum.

Den här familjesplittringspolitiken kommer att leda till inhumana och orimliga konsekvenser. Abort eller utvisning? Det blir en riktig fråga som kvinnor kommer att behöva ställa sig på grund av den lag som regeringen nu lägger fram förslag om.

Vi i Miljöpartiet och resten av oppositionen har samlat oss för att säga nej till att familjer som redan lever i Sverige ska kunna slitas isär om någon förlorar jobbet eller får sänkt inkomst på grund av sjukdom eller får ett till barn. Försörjningskraven ska inte tillämpas i de här förlängningssituationerna.

Johan Forssell har när det gäller förslagen om tonårsutvisningar visat att han är beredd att ibland backa. Det har han gjort när den politik han har genomfört har lett till orimliga, familjesplittrande tonårsutvisningar. Är Johan Forssell beredd att backa också när det handlar om att skilja små barn från deras föräldrar?

Fru talman! För Annika Hirvonen och Miljöpartiet är allting som inte är fri invandring och allting som inte innebär fri tillgång till hela den svenska välfärden, från dag ett, grymt och inhumant. Det är Miljöpartiets politik.

Men bakom de orden, Annika Hirvonen, finns en verklighet. Den verkligheten handlar i dag om 700 000 människor i utanförskap och om 180 utanförskapsområden i vårt fantastiska land. Det är barn som inte ser mamma och pappa gå till jobbet och som inte lär sig svenska. Det är ett viochdom-samhälle som håller på att få fäste på ett sätt som vi inte vill.

Alla krav är för Miljöpartiet grymma. Det finns nog inte ett enda krav i migrationspolitiken som jag inte har fått höra är grymt och inhumant. Men det är så här, Annika Hirvonen: Det är inte att ställa krav som är det grymma. Ibland är det frånvaron av krav som skapar väldigt grymma situationer. Det skapar utanförskap. Det skapar väldigt stort mänskligt lidande.

Det är viktigt, tycker jag, att det finns krav. Om man kommer till Sverige ska man arbeta och göra rätt för sig. Det är, ärligt talat, alldeles självklart för de allra flesta. Kommer man till vårt land ska man vara med och bidra – för att man har ett ansvar att göra det men också för att hela Sverige tjänar på det. Men någon sådan politik finns inte i Miljöpartiets förslag. Det finns inga krav över huvud taget. Det låter ibland som att alla ska kunna komma till Sverige dag ett, men det skulle skapa väldigt stora integrationsproblem. Det skulle skapa höjda skatter för alla människor som går och arbetar, för småföretag och för tillväxtbolag.

Vi har prövat den politiken förut. Det slutade inte särskilt bra. Det slutade i ett väldigt stort utanförskap. Ser Annika Hirvonen inte ens de här problemen? Det undrar jag.

(Applåder)

Fru talman! Nu talade jag inte om fri invandring. Jag talar aldrig om fri invandring eftersom det inte är vår politik. Nu talade jag om det här förslaget. Familjer som har fått återförenas i Sverige men som sedan drabbas av arbetslöshet eller föder fler barn kommer med det här nya förslaget att splittras. Delar av familjen kommer att dras isär.

Johan Forssell använder själv ordet grymt. Jag håller nog med om att det är väldigt grymt att ha en politik som innebär att om en förälder får cancer och inte längre kan arbeta och ha den höga inkomst den har haft behöver delar av familjen lämna landet. Jag tycker nog att det är en särskild sorts grymhet att en person ska drabbas på det sättet på grund av sjukdom. Jag tycker också att det är en särskild sorts grymhet att acceptera att en kvinna som råkar bli gravid ställs inför valet att göra abort eller att bli utvisad om hon är anhöriginvandrare och familjens inkomst inte kan öka med ungefär 9 000 kronor i samband med att barnet föds.

Det är förstås en billig poäng att förenkla debatten genom att påstå att några vill ha fri invandring och att alla andra vill ha någonting rimligt. Då kommer man undan att prata om de riktiga konsekvenserna av de faktiska förslag som ligger på bordet. Men det är inte att ta ansvar för den politik som man bedriver.

Jag tycker att Johan Forssell i stället skulle kunna förklara varför han tycker att det här är en rimlig politik och varför han tycker att det är rätt att en förälder som blir arbetslös kan straffas med att delar av familjen skickas härifrån.

Fru talman! Jag tror inte att jag är den enda här inne som tycker att det är en vämjelig retorik som Miljöpartiet kör med i de här svåra frågorna. Det är verkligen under all kritik, men det är också ett mönster. Jag beklagar det. I en tid där vi redan har stora problem med hat och polarisering väljer Miljöpartiet att använda talartiden här till att spä på det – med rena felaktigheter, till och med.

Annika Hirvonen har väl läst propositionen? Där står det om undantag och olika regler för om man till exempel hamnar i sjukdom. Det finns ju där. Varför nämner inte Miljöpartiet det? Jag vet att detta ger enkla poäng. Det blir säkert bra i sociala medier på någon platta, men det är inget bra sätt att föra debatten på. Det är otroligt billigt, tycker jag. Jag tycker inte att det hör till en seriös debatt.

Miljöpartiet kanske inte säger sig vilja ha fri invandring – jag förstår det. Men på punkt efter punkt efter punkt vill Miljöpartiet ta bort alla regler i fråga om detta.

Ta försörjningskravet för anhöriginvandring, som vi diskuterar här i dag! Miljöpartiet vill återgå till att ha betydligt lägre krav än i dag. Man ska kunna bli medborgare utan att kunna ett enda ord svenska. Det finns personer som begår allvarliga brott, men vi ska inte sänka gränsen för brottsutvisningar i Sverige. Vad blir följden av detta? Vi vet det, för vi har prövat den politiken förut. Det skapar en väldigt hög asylinvandring. Det skapar stora integrationsproblem. Det skapar väldigt inhumana situationer där tusentals barn växer upp i familjer där mamma och pappa inte går och arbetar och där man inte lär sig svenska språket.

Vi har prövat den politiken. Den har misslyckats förut. Jag kan bara beklaga att den här politiken nu också verkar vara hela det rödgröna regeringsalternativets gemensamma politik och att man också verkar ha övertygat Socialdemokraterna om detta. Det är en skadlig politik. Priset kommer människor att få betala i form av större integrationsproblem, större utanförskap och högre skatter. Det kan inte vara framtiden för Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag hörde i replikskiftet migrationsministern tala om att man ska arbeta och göra rätt för sig och så vidare. Det håller vi med om. Men detta gjorde exempelvis spårbytarna, men de och deras barn fick utvisningsbeslut. En åtta månader gammal bebis fick utvisningsbeslut. Tonåringarna gjorde allting rätt och riktigt, och de fick ändå utvisningsbeslut. Det här hänger alltså inte riktigt ihop.

Detta får mig att tänka på det som jag var inne på i mitt anförande. För två veckor sedan skickades 19-åriga Bader, som kom till Sverige när han var 12, ensam till Syrien. Tidigare har vi kunnat läsa om Donya och Darya som utvisades till Iran, Nardine som utvisades till Egypten och Diya och Kani som ska skickas till Irak. Varje vecka nya fall.

I januari uppmärksammades tonårsutvisningarna i Sverige. Johan Forssell sa att han skulle fixa det. Sedan drog Johan Forssell detta i långbänk under hela våren, inte för att hantera tonårsutvisningarna utan som krishantering för regeringen, som sa att man skulle stoppa tonårsutvisningarna. Ministrar gick ut med det. Simona Mohamsson satt i TV4 och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. En vecka senare sitter Nardine på flyget och utvisas till Egypten. Kvar är hennes föräldrar.

Varför stoppar inte migrationsministern tonårsutvisningarna i den här propositionen som utlovat? I stället skjuter ni fram åldern från 18 till 21 år. Sedan riskerar man ändå att utvisas. Varför drog ni detta i långbänk och använde tonåringarna i er krishantering i stället för att stoppa tonårsutvisningarna?